Finland i krig

 Finländska pansarjägare med Bofors i strid 

”Nu jävlar är det en som brinner!”

Snart flammade nästa anfallsvagn upp – och strax en tredje! De stod orörliga i konstiga ställningar här och var, vilket fick oss att anta att de hade fått nog.

Entusiasmen runt vår kanon var fantastisk!”

Endast 48 stycken Bofors 37 mm pansarvärnskanoner (den finska beteckningen var 37 PstK/36) hade anlänt innan kriget bröt ut. Bofors 37 mm kom att både importeras från Sverige och tillverkas på licens i Finland. Foto: SA-Kuva

Den 30 november 1939 anföll Röda armén Finland med 1 500 stridsvagnar som understödde den cirka 500 000 man starka sovjetiska invasionsstyrkan. Finnarna hade egentligen varken stridsvagnar eller pansarvärnskanoner. De fanns endast i mycket begränsat antal. De första 37 mm Boforspansarvärnskanonerna från Tampellas fabrik blev klara, inspekterades och överlämnades till fältarmén först i oktober 1939 – drygt en månad före krigsutbrottet. Även från Valtion Tykkitehdas (VTT, Statens artillerifabrik) kom pjäser. Tanken var en pansarvärnspluton med två pjäser per infanteribataljon, men detta var endast fallet på papperet när Röda armén anföll.

Sovjetiska pansarvapnet hade vuxit enormt under 1930-talet. Produktionssiffrorna passerade över 3000 stridsvagnar per år under flera år. På bilden stridsvagn T-26 under övning som sattes i produktion 1931. Foto: Wikipedia Commons

Nöden har ingen lag

För att ge finska fältarmén pansarvärn vände man upp och ned på lagren. Utrangerade pjäser såsom gamla 37 mm infanterikanoner av typ Obuhov m/14 och Rosenberg m/15 plockades fram och delades ut till trupperna i området kring Ladoga och Karelen och på Karelska näset. Dessa infanterikanoner var av samma kaliber som de finska Boforspjäserna, men höll inte alls samma klass. Finska armén fick emellertid improvisera och ta de pjäser som fanns att tillgå. En annan pjäs som sattes in som pansarvärnskanon var den svensktillverkade 7,5 cm kanonen m/1902 – egentligen en lätt artilleripjäs, men nöden har ingen lag. Kanonen var utrustad med sikte och korn, vilket gjorde det enkelt att skjuta direkt eld. En granat från kanonen var tillräcklig för att göra rent hus med Röda arméns lätta och medeltunga stridsvagnar. Sedan kom allt fler Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936, både från Sverige och från den egna produktionen. Hela 222 pjäser hann levereras till finska armén innan vinterkriget tog slut och cirka femtio procent av dem importerades från Sverige.

 

Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936. Pjäsen vägde 370 kg och kom att börja tillverkas på licens i Finland strax före vinterkriget. Foto: SA-Kuva, 

Kanonen visade sig kunna slå ut sovjetiska stridsvagnar. Pansarjägaren Oiva Porra berättar i boken ”Pansarjägare till fronten. Finska soldaters kamp mot sovjetiskt stål under vinterkriget”:

”Ett skott brann av från kanonen. Man kunde tydligt se att granaten träffat tornet på den ena vagnen. Den krängde åt vänster och blev stående. Man laddade, siktade, sköt. Även den andra vagnen träffades och stannade. Efter en stund öppnades tornets lucka och en mans armar och huvud med läderhjälm blev synliga i öppningen. I samma ögonblick flammade hela vagnen upp i lågor, ammunitionen inuti den exploderade och vagnen brann upp.”

En utslagen sovjetisk medeltung stridsvagn T-28 omgiven an finländska soldater. 28 ton tung och en stridsvagn med ett huvudtorn med 7,6 cm kanon samt två mindre torn med kulsprutor. Det var något de finländska soldaterna inte hade stött på tidigare. Foto SA-Kuva

Moderna drakdräpare?

De finska pansarjägare kämpade hårt med att slå ut sovjetiska tyngre stridsvagnar eller som en pionjärkompanichef beskrev det:

”Det är en glädje att finna att dessa monster, de medeltunga stridsvagnarna, faller till föga i pionjärernas minfält. Vagnar beväpnade med ett par kanoner, kulsprutor och kulsprutepistoler. Bemannade av 6–9 man. Infanteriets kamp mot vagnarna med små buntladdningar på 2–6 kilo känns närmast mytisk. En över tio meter lång och fyra meter bred vagn med två torn ställd mot en man, det framstår som helt övernaturligt. En anspråkslös människa mot denna teknikjätte i inbördes kamp.”

Dessa rader passar väl in i den finska traditionen som Johan Ludvig Runeberg startade med Sven Dufva i ”Fänrik Ståls sägner”, den anspråkslöse soldaten som plikttroget och hjältemodigt försvarar fosterlandet.

Finländska soldater är framme och se över krigsbytet, lätta sovjetiska stridsvagnar T-26. Dessa vagnar som vägde nästan 10 ton var egentligen likvärdiga med de ytterst få Vickers-stridsvagnar som Finland hade. Dock Röda armén hade tusentals av dessa medan Finland hade 32 stycken men alla var inte satta i tjänst eller redo. Foto: SA-Kuva.

1939 börjar satsningen

Finlands satsning på pansarvärnskanoner började så sent som 1939. Kapten Armas Lehtinen (född 1902) blev då chef för finska arméns centrum för pansarvärnskanonutbildning som sattes upp den 16 oktober 1939 i Tavastehus, en och en halv månad före krigsutbrottet. Lehtinen liksom många av sina finska officerskollegor oroades över vad som hade hänt i Polen i september 1939 och av att Sovjetunionen och Tyskland verkade ha ingått en pakt. De försökte skynda på organiserandet av pansarvärnsplutoner när leveranser av 37 mm Boforskanoner hade kommit igång. Varför kom den igång så sent?

 

Här är kanonen i fält. Tanken var att varje infanteribataljon skulle ha haft två av dessa pjäser men krigsutbrottet 30 november 1939 kom innan Finland hade rustat färdigt. Foto: SA-Kuva

Inga stridsvagnar på Karelska näset

Den rådande åsikten i Finland var under lång tid att ”stridsvagnar på Karelska näset inte är möjligt, och om det är möjligt kommer de endast i litet antal”. Finland satte redan 1919 upp ett stridsvagnsregemente som utrustades med trettiotvå franska 6,5-tonsvagnar av typ FT 17. Finland valde fjorton vagnar med 37 mm kanoner och arton med endast en kulspruta som beväpning. Givetvis inleddes försvarsstudier av Karelska näset med tanke på grannen i öster. En studie av stridsvagnarnas användningsmöjligheter på näset genomfördes sommaren 1920, självfallet under fransk ledning eftersom fransmännen var ledande inom pansarkrigföring. Den leddes av löjtnant d’Arciér och måttstocken och föredömet för stridsvagnarnas kapacitet var naturligtvis de nyinköpta Renault FT 17-vagnarna. Denna studie menade att stridsvagnar var olämpliga på näset, något som fick långtgående konsekvenser för det finska pansarvärnets utveckling under 1920- och 1930-talen.

 

Ett mycket bra komplement till Boforspjäsen var den sovjetiska 45 mm pansarvärnskanonen. Finland erövrade ett stort antal under vinterkriget och de kom snabbt att sättas i tjänst mot sin forna ägare. Foto: SA-Kuva

Stridsvagnar kommer fram överallt

Dessa tankar skulle fjättra den finska militärledningens tänkande i nästan ett och ett halvt decennium. Slutsatserna blev förödande både för det finska pansarvapnet och för pansarvärnet. Samtidigt hade den finska militära ledningen helt missbedömt den sovjetiska stridsvagnsstyrkan. De trodde 1931 att Röda armén hade cirka 450 stridsvagnar av föråldrade modeller, men 1932 kom larmet från Finlands militärattaché i Moskva: nya modeller hade redan satts i produktion. Finland insåg att något höll på att hända. Finska försvarsledningen fattade ett mycket smart beslut: ett antal brittiska vagnar köptes in till den finska krigsmakten. Detta gjorde man eftersom den nya sovjetiska T-26 byggde på den brittiska Vickers Mark E och de två nya lätta vagnarna T-27 och T-37 byggde på formgivning från Carden-Loyd. Raskt inleddes nya tester med dessa brittiska vagnar på Karelska näset. Författaren Simo Liikaninen skriver:

”I flera veckor fick vagnarna tumla runt i myrar, öppen terräng, sluttningar och steniga marker ... Till sist väcktes officerskåren därigenom ur sin vanföreställning om att stridsvagnarna saknade användningsmöjligheter i finsk terräng. Sanningen var den rakt motsatta: nästan ingenstans gick man säker från stridsvagnarna.” 

Trots detta lyckades Finland överleva det sovjetiska storanfallet. Det finländska pansarvärnet med sina små resurser med vilja, mod och flexibilitet lyckades stå emot den sovjetiska pansarvälten under vinterkriget och slå ut mängder av stridsvagnar. Det anges att nästan tvåtusen sovjetiska stridsvagnar slogs ut av finländska kämpar under 105 dagar av krig.

 

En av de två sovjetiska medeltunga stridsvagnar T-28 som togs i tjänst av Finland i samband med vinterkriget. Under fortsättningskriget 1941–1944 kom man att erövra ytterligare fem som kunde tas i tjänst. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning:

Simo Liikanen: Pansarjägare till fronten – Finska soldaters kamp mot sovjetiskt stål under vinterkriget. (Stockholm 2016)

Mika Kulju: Suomussalmi 1940: Röda armén och den vita döden. (Stockholm 2013)

Hjalmar Siilasvuo: Kampen i Kuhmo 1939–1940. (Stockholm 2017)

Östersjön under andra världskriget

 

Kampen om Östersjöns öar

Under 1600-talet kom Östersjön att bli något av ett svenskt innanhav, för under en kort tid hade Sverige kontroll över de fem största öarna: Bornholm, Gotland, Åland, Dagö och Ösel. Sverige tappade sedan kontrollen över Dagö, Ösel och sina baltiska besittningar under stora nordiska kriget till Ryssland, som då nådde Östersjön. Och Bornholm återgick förstås till Danmark redan efter två år (1658 till 1660). 

Sovjetiska soldater i Danmark på Bornholm dit sovjetiska styrkor anlände den 9 maj 1945 efter att ha flygbombat ön i två dagar. De sovjetiska styrkorna stannade kvar på Bornholm till den 5 april 1946. 

Det befästa Åland

Ryssland blev allt mer dominant och byggde upp en styrkeposition i Östersjön. Det ödesdigra kriget 1808–1809 mellan Sverige och Ryssland innebar att Sverige förlorade ännu mer av sin kontroll över Östersjön. Åland och Finland blev en del av ryska riket. Här på Åland byggdes den ryska fästningen Bomarsund.

Fästningen Bomarsund på Åland försvarades av endast 2 000 man med 40 kanoner den 8 augusti 1854 då brittiska och franska flottan understödde 12 000 franska soldater i anfallet. Det blev en stor fransk triumf som ihågkoms med en inskription på Triumfbågen i Paris. Foto: Wikimedia Commons (Henrik Juslin_Graham, Robins_Foto_Sebastian_Sodergardh)

Åland under tung beskjutning

När Krimkriget (1853–1856) utkämpades sköts den nya ryska fästningen Bomarsund på Åland sönder och samman av en brittisk-fransk flotta. Resultatet av Krimkriget blev ur Östersjöns synvinkel att Ryssland förbjöds att befästa Åland. Efter första världskrigets slut 1918 tappade Ryssland helt sina positioner runt Östersjön förutom en mindre kustremsa längst in i Finska viken vid ön Kronstadt och staden Sankt Petersburg. Sedan kom Josef Stalin.

Danska samhället Rønne på Bornholm efter två dagars sovjetiska flyganfall den 7 och 8 maj 1945. Ungefär 3 000 boende i Rønne förlorade sina hem. Foto: Wikimedia Commons

Bornholm erövras

Stalin flyttade fram Sovjetunionens positioner så enormt att hela östkusten i Östersjön (inklusive Ösel och Dagö) var under sovjetisk kontroll år 1945. Nu fick Sovjetunionen en dominerande maktposition i Östersjön tillsammans med sina allierade Polen och Östtyskland. Dessa länder kontrollerade större delen av södra kusten i Östersjön. Stalin visade att inget stoppade Röda armén när landstigning efter landstigning genomfördes under kriget. Till och med Bornholm ockuperades under nästan ett år från den 9 maj 1945. Tyskland hade kapitulerat men Bornholm var ju en dansk ön. Röda armén stannade kvar till 5 april 1946 innan Danmark lämnades i fred. 

Kampen om Ösel

Sedan Peter den stores tid har Ryssland genomfört räder och landstigningar i kampen om Östersjön. En av de hårdaste striderna om öar i Östersjön var kampen om Dagö och Ösel under andra världskriget. Först var det tyska operation Beowulf (från den 8 september 1941 till den 21 oktober 1941) där Dagö och Ösel försvarades av en sovjetisk styrka på 24 000 man. Tyskarna tog 19 000 krigsfångar.

Sovjetiska soldater förbereder sig på att inleda operation Moonsund, återerövringen av Dagö och Ösel. Totalt sattes två sovjetiska skyttekårer in i första anfallsvågen.

Operation Moonsund 1944

Under hösten 1944 återvände Röda armén med full styrka. Tyskarna hade grupperat 23. infanteridivisionen, totalt nästan 12 000 man, att försvara Dagö och Ösel med huvudstyrkan på Ösel. Sovjetiska 8. armén med två skyttekårer förstärkta med en marininfanteribrigad fick uppdraget att återta området. Operationen inleddes den 27 september 1944 och pågick fram till den 24 november 1944. En finsk styrka bestående av mindre båtar som galeaser och motorbåtar fick bistå Röda armén under några dagar med logistiken i början av oktober. Finland hade ju tvingats ut ur kriget mot Sovjetunionen efter sommaren 1944 men var tvungen av Sovjetunionen att bistå dem med transporter samt kasta ut tyskarna ur norra Finland

Till höger i bild ses en sovjetisk kanonbåt (projekt 1124). Dessa var 26 meter långa och en del versioner hade ett T-34-torn i fören och i aktern. De var effektiva för strid längs floder, men kanske inte riktigt för strid till sjöss. Foto: mil.ru

8. estniska skyttekåren

De två skyttekårerna i sovjetiska 8. armén var 109. och 8. estniska. Den senare hade bildats av Röda armén i november 1942 och bestod av två skyttedivisioner, 7. och 249.. Kårerna bestod inte bara av ester, men det hade rekryterats flitigt från leden i Estlands kommunistiska parti och bland de med estnisk börd boende i själva Sovjetunionen. Många av de ester som tjänstgjorde i kåren kom senare att få tjänstemannajobb i den sovjetiska rådsrepubliken Estland.

Röda armén i form av 8. estniska skyttekåren på ön Ösel 1944. Tyskarna har drivits tillbaka.

"Vi ger inte upp!"

Generallöjtnant Hans Schirmer, befälhavare över 23. infanteridivisionen, tänkte inte ge upp öarna utan strid, utan här var det att hålla linjen och genomföra fördröjningsstrid som gällde till det yttersta. Röda armén tog relativt snabbt Dagö, men landstigningarna och striderna på Ösel gick inte lika lätt. Schirmer fick till och med förstärkningarna som tyskarna skeppade in i form av stridsgrupper i form av 218. infanteridivisionen och 12. fältdivisionen (Luftwaffe).

Detta fotografi är taget ombord på den tunga kryssaren Prinz Eugen under 1942 och fartyget som skymtar är pansarskeppet Admiral Scheer. Foto: US Naval History and Heritage Command.

Estniska kåren pressar

Tyskarna besköts intensivt och hela tiden genomfördes sovjetiska flyganfall samtidigt som deras försvarslinjer pressade bakåt. Röda armén tillförde förstärkningar i form 30. gardesskyttekåren samtidigt som tyskarna hela tiden evakuerade sårade och lokalbefolkning. Tyskarna satte till och med in pansarskeppet Admiral Scheer och den tunga kryssaren Prinz Eugen som eldunderstöd. Tyskarna beslutade den 12 november att dra ut 12. divisionen.

Sovjetiska förband förs över till Ösel. Här kan vi se en 15,2 cm fältkanonhaubits ML-20 färjas över.

Slutet efter 59 dagars kamp

Tills slut insåg Schirmer att det inte längre gick att fortsätta motståndet och befälhavaren för armégrupp Nord, generalöverste Ferdinand Schörner, beslutade om evakuering. Den 24 november 1944 evakuerades tyskarna från Ösel. Röda armén kom att ta bara 700 fångar totalt under striderna om öarna.

Sovjetunionen brukade nedvärdera värdet av lend-lease-materiel från de allierade. De nästan 600 amfibietransportfordon DUKW som man fick var dock väldigt användbara under sovjetiska landstigningar som vid bland annat Ösel. En DUKW hade plats för 24 soldater. På bilden ses en segerparad i Leningrad 1946.

Dagens läge

Idag är alla fem av de största öarna, Bornholm, Gotland, Åland, Dagö och Ösel, en del av NATO. Dock för Åland gäller i viss mån gamla avtal, så Åland är sedan 1856 en demilitariserad zon. Att Estland åter blivit självständigt 1991 har förändrat rollerna för Dagö och Ösel. Från att varit Sovjetunionens främre bastioner till att bli en del av ett fritt Estland och senare NATO har nog minskat öarnas militära betydelsen. 

Dagens läge runt Östersjön. Notera för Ösel och Dagö de estniska namnen Saaremaa och Hiiumaa. Karta: NormanEinstein /Wikipedia Commons. 

Ryssland grepp över Kaliningrad-området gör att Gotland är mer intressant som militärt mål i händelse av konflikt mellan NATO och Ryssland. Ryska vapensystem som sjömåls- och luftvärnsrobotar kan med en gruppering i Kaliningrad och på ett ockuperat Gotland spärra och blockera av östra Östersjön för NATO.s flyg- och sjöstridskrafter. 

Vidare läsning:

Sten Ekman och Tommy Jeppsson: Ockupera Åland. Svensk krigsplanläggning från 1900 och framåt. (Stockholm 2020)

Poul Grooss: Kampen om Östersjön 1939–1941. (Stockholm 2016)

Poul Grooss: Kampen om Östersjön 1942–1945. (Stockholm 2016)

Walther Melzer: Kampf um die Baltischen Inseln. (Neckargemünd 1960)

Försvar av den svenska under kalla kriget

En enkel historia om rörligt kustartilleri

Hitler och Stalin delar på Europa

Den ödesdigra dagen 23 augusti 1939

Stalin vann kriget men Sovjetunionen kollapsade

Sovjetunionens imperium bryts upp

Sverige och kalla kriget

 

Historien om en bild – Wennerströms vän från Stalingrad

Genom militärhistorien finns en del berömda radarpar vad gäller chef och stabschef, så som Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff eller Erwin Rommel och Hans Speidel. De flesta av oss känner till Vasilij Tjujkov, befälhavare över sovjetiska 62. armén, som till slut segrade vid Stalingrad i februari 1943 – men vem var hans stabschef? Knappt någon kan svara på den frågan. Det var just honom som överste Stig Wennerström mötte på Bromma tisdagen den 25 november 1958.

En känd bild av ett avgörande skede i svensk militärhistoria. En sovjetisk militärdelegation besöker Stockholm 1958 och i mottagningskommittén ingår flygöversten Stig Wennerström, som senare skulle bli känd som landsförrädare och spion. Men vilka är männen på bilden? Den sovjetiska generalen som hostar är chefen för Leningrads militärområde, general Nikolaj Ivanovitj Krylov. Den svenske officeren med pälskrage är chefen för Västerbottens regemente överste Carol Bennedich. Foto: Lasse Sjögren

Försvar av Odessa och Sevastopol

General Nikolaj Krylov hade varit Tjujkovs stabschef vid Stalingrad och var år 1958 nytillträdd befälhavare för Leningrads militärområde. År 1919 kom han som sextonåring i Röda arméns tjänst. Han visade tidigt sina goda militära kvaliteter och utbildades till plutonchef. Efter ryska inbördeskrigets slut stannade Krylov kvar i Röda armén för att bli yrkesofficer. År 1931 tillträdde han som chef för en bataljon i Fjärran Östern. När tyskarna anföll den 22 juni 1941 befann sig överste Krylov i Odessas militärdistrikt, så de första striderna utkämpades mot rumänska förband. Krylov fortsatte att tjänstgöra på södra delen av östfronten – först i försvaret av Odessa och sedan i försvaret av Sevastopol, där han sårades svårt i januari 1942. Han evakuerades dock först under slutstriden vid Sevastopol med hjälp av en ubåt.

Högkvarteret för sovjetiska 62. armén i Stalingrad där Krylov som stabschef står längst till vänster i bild och antecknar. I mitten samtalar chefen för 62. armén Vasilij Tjujkov med chefen för 13. gardesskyttedivisionen Aleksandr Rodimtsev, medan politiske kommissarien Kuzma Gurov stirrar ner på kartan. Foto: Wikipedia Commons

Slaget om Stalingrad

Efter att ha återhämtat sig från sin skada trädde Krylov åter i tjänst och kom i augusti 1942 att bli 62. arméns nya stabschef. Arméchef var Vasilij Tjujkov och de skulle kampera ihop fram till maj 1943. Då fick Krylov befäl över en egen armé efter några temporära poster innan han landade som befälhavare över 5. armén. Denna armé ledde han från oktober 1943 till krigsslutet 1945, förutom under en kort period då han var sårad. Han erövrade bland annat Vilnius sommaren 1944 och kom att utnämnas till Sovjetunionens hjälte samt befordras till generalöverste för sina insatser sommaren 1944. Hans armé var en av dem som kom att förflyttas till Fjärran Östern för att delta i kriget mot Japan, där Krylov åter utmärkte sig.

Efter andra världskrigets slut år 1945 kom Krylov att bli befälhavare över diverse militärdistrikt och blev general år 1953. År 1958 tog han över Leningrads militärdistrikt och kom att besöka Sverige där Wennerström mötte upp på Bromma. Han kvarstod som befälhavare över Leningrads militärdistrikt fram till 1960 då han tog över Moskvas militärdistrikt. Några år senare, 1963, blev Krylov marskalk och befälhavare över de strategiska robottrupperna. Dessa förde han befälet över fram till sin död den 9 februari 1972, 68 år gammal.

 

Till vänster: här porträtteras kapten Vasilij Jefremov 1942 efter att han erhållit utmärkelsen Sovjetunionens hjälte – se guldstjärnan på uniformen. Han kom i november 1942 att gå över till att leda utbildningen av nya piloter. Till höger, Stig Wennerström skrev en bok om Stalins flygvapen som kom ut år 1946. Boken hette Röda vingar och hade undertiteln Det ryska flyget från tsartid till nutid. Wennerström visar sig som författare vara enastående initierad och sakkunnig.

En av Stalins falkar möter Örnen

En annan som var i delegationen till Sverige var flygöverste Vasilij Jefremov (1914–2002) som var en erfaren stridspilot. Han flög jaktplanet I-15bis under finska vinterkriget 1939–1940 under totalt 140 uppdrag. Under kriget mot Tyskland flög han sedan först MiG-3 och därefter LaGG-3 fram till den 10 november 1942 då han lämnade fronttjänstgöringen. Han hade då flugit 274 stridsuppdrag och vunnit sju luftsegrar. Hans nya tjänst var som inspektör för utbildningen av nya piloter. Efter andra världskriget deltog han aktivt i utvecklingen av Sovjetunionens första jetstridsplan och utbildade sig till generalstabsofficer med examen år 1953.

Överste Stig Wennerström lämnade över information till Sovjetunionen inte bara om Sverige utan även om Nato. Informationen rörde försvarsplaner, den brittiska luftvärnsroboten Bloodhound, den amerikanska luftvärnsroboten Hawk samt de amerikanska jaktrobotarna Falcon och Sidewinder. Via Wennerström fick Sovjetunionen även information om det svenska flygbassystemet och Saab J 35 Draken. I samband med Kubakrisen 1962 överlämnade Wennerström information angående amerikanska flottan. Wennerströms sista kontaktperson före avslöjandet var GRU-officeren Vitalij Nikolskij och han lyfte speciellt fram senare att information om luftvärnssystemen Hawk och Bloodhound samt de amerikanska jaktrobotarna som Wennerström överlämnade var mycket viktiga för Sovjetunionen.

GRU-officeren Vitalij Nikolskij (1910–2002) var Wennerströms kontaktman på den sovjetiska ambassaden under åren 1960–1963. När Wennerström avslöjades fick Nikolskij lämna fältarbetet och i stället övergå till undervisning. Även han hade ju blivit röjd. Till höger, Örnen skvallrar om höken. Robotsystem Hawk är ett luftvärnsrobotsystem med lång räckvidd och hög höjdtäckning. Robotsystem 67 har ingått i det svenska luftvärnet sedan början av 1960-talet. Uppgraderingar har genomförts genom åren och systemet har fått nya beteckningar. Robotsystem 77 introducerades 1980 och nuvarande version heter Robotsystem 97. Foto: Lasse Sjögren.

En erfaren underrättelseofficer

Wennerströms förste kontaktperson var flygattachén Semjon Jusjtjenko, som var stationerad i Stockholm 1954–1960. Hans karriär under andra världskriget bestod främst av administrativa tjänstemannaposter. Han var något av en typisk tjänsteman, medan GRU-officeren Vitalij Nikolskij som kom till Sverige i hösten 1960 var något helt annat. Till skillnad från sin föregångare hade han arbetat som underrättelseofficer vid fronten – bland annat under slaget vid Moskva 1941–1942 då han tjänstgjorde vid 10. arméns stab. Han blev uppmärksammad, befordrades och kom att tjänstgöra vid frontstaben för Västfronten innan han skickades till Stalingrad under hösten 1942. Han erhöll flera medaljer och utmärkelser för sin tjänstgöring. Under 1944 ansvarade han för utbildningen av polacker för underrättelsearbete i de polska områdena som Röda armén stod redo att marschera in i. Vid krigsslutet var han överstelöjtnant.

Nikolskij kom efter kriget att tjänstgöra i både Österrike och Tyskland innan det blev dags att fara till Stockholm på hösten 1960. Han fick välja mellan Tjeckoslovakien och Sverige, men ville egentligen inte åka till endera landet. Han valde Stockholm i hopp om att det skulle vara bäst för honom. I maj 1961 utnämndes han till generalmajor. Hans karriär som fältofficer tog slut när Wennerström arresterades och därefter fick han ägna sig åt utbildning innan han pensionerades från GRU 1968. Han skrev sina memoarer och de kom ut i Ryssland år 1997.

Vidare läsning:

Wilhelm Agrell: Stig Wennerström – Myten om en svensk storspion. (Stockholm 2020)

Anders Frankson (red): Förrädare! Att vinna krig med svek. (Stockholm 2019)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Amerikanska inbördeskriget i väst

Braxton Bragg och hans armé

På kvällen den 20 september 1863 insåg allt fler soldater i Sydstatarnas Tennessee-armén att de hade vunnit slaget och behövde inte retirera, det var första gången. De hade de varit tvungna att göra i tidigare slag som de förlorade vid Shiloh, Corinth, Perryville och Stones River.  Dettta blev en ovan situation för deras befälhavare Braxton Bragg. Segern vid Chickamauga 18 – 20 september 1863 gjorde att hoppet tändes igen bland ledarskapet i söder, att det åter fanns en möjlighet till seger i kriget.  Sommaren 1863 hade varit en katastrof för president Jefferson Davis och Sydstaterna, Robert E. Lee hade förlorat vid Gettysburg i öst medan sydstatsgeneralen John Pemberton hade kapitulerat vid Vicksburg i väst den 4 juli.

Braxton Bragg, befälhavare över Sydstatarnas Tennessee-armén vid segern vid Chickamauga 18 – 20 september 1863 gav ledarskapets i Sydstaterna åter hopp om seger i inbördeskriget. 

Interna bråk präglade armén

Braxton Bragg var kanske fel man att förvalta denna nyvunna seger.  Under hans ledarskap var Tennessee-armén inte alls samma maskin som Norra Virginia-armén under Robert E. Lee var. Braggs armé präglades av intriger och konflikter mellan de högre befälhavarna, vilket gjorde att besluten på den högre nivån kunde vara irrationella, baserade på felaktig information, prestige eller helt enkelt önsketänkande. Att ibland var besluten inte alls förankrade i verkligheten utan det skedde som ett vågspel med soldaternas liv. De offrades på grund av att de högre befälhavarna på den egna sidan sinsemellan såg hellre till sitt eget ego än till verkligheten på slagfältet.

Kampen mellan de två arméerna vid Chickamauga pågick under två dagar, det brukar anges att vardera sida hade runt 60 000 soldater och de tog drygt en fjärdedel i förluster. Illustration Alfred Waud

Bragg en komplicerad man

Just detta var verkligheten i Braxton Braggs armé. Bragg var inte lätt att ha göra med, en besvärlig man, en paragrafryttare. En historia om Bragg före inbördeskriget förtäljer att han faktiskt kom i gräl med sig själv. På en armépostering råkade Bragg ha dubbla positioner, dels som kompanichef men även som kvartermästare för posteringen. Bragg, som var noga med disciplin och reglementen, skrev en begäran som kompanichef till kvartermästare om vad hans kompani behövde. Givetvis när Bragg som kvartermästare behandlade begäran så avslogs den med tanke på att Braggs kompani inte var det enda kompani på posteringen. Detta ledde att en notväxling tog sin början och att Bragg blev uppkallad till posteringens befälhavare om det onödiga att komma i konflikt med sig själv.  Men i Tennessee-armén var Bragg inte det enda problemet.

Braggs kårchef Leonidas Polk trodde att han var en fältbefälhavare av rang med det var han inte. Han hade efter West Point sysslat med något helt annat än det militära, han hade vigt sitt liv till kyrkan och sin tro. Foto: Mathwer Brady. 

Hans två ledande generaler gjorde vad de kunde för underminera hans ställning som befälhavare över armén. Braxton Braggs två kårbefälhavare fram till Chickamauga hade varit William Hardee och Leonidas Polk. Polk hade fått sin position tack vare sin vänskap med Jefferson Davis och var nog den forna krigsministerns största misstag av hans utnämningar.  Polk hade varit präst i över 30 år efter West Point. Till skillnad från Lincoln hade Davis inte behövt utnämna politiska generaler som orsakade Lincoln en mängd bekymmer och huvudvärk.  Polk hade inte insikten om sina begränsningar utan trodde att han var kapabel och duglig befälhavare, vilket han inte var.  Polk trodde sig veta bättre än Bragg och lydde inte alltid order utan gjorde lite som han själv tyckte.

Braggs kårchef William J. Hardee som lämnade strax innan Chickamauga hade skrivit om militär taktik innan kriget som båda sidor läste och han kallades ”Old Reliable”. Men för Bragg som arméchef var han inte det utan snarare en orosmakare i uniform. 

Hardee som var yrkesmilitär backade inte upp sin arméchef och motarbetade honom flera gånger samtidigt som han själv inte var villig att ta över befälet. Detta gjorde att det fanns en enorm irritation och friktion inom Tennessee-armén som också drabbade divisionsbefälhavarna eftersom de tog ställning i de schismer som rådde, vilket orsakade missade tillfällen och splittrad ledning.  Hardee lämnade innan Chickamauga men problemen fanns kvar. Detta märktes under slaget men för en gångs skull segrade Braxton Bragg och Tennessee-armén.

Nordstaternas hjälte vid Chickamauga blev George Thomas, hans kår höll linjen och räddade Nords urdragning från slagfältet. En man som fick många smeknamn / öknamn under kriget: ”Rock of Chickamauga”, ”Sledge of Nashville” och ”Slow Trot Thomas”. På bilden bivack under slaget. Illustration: Gibler Gaul. 

Segern rinner bort

Bragg hade nu möjligheten att triumfera efter Chickamauga men allt rann ut i sanden vid Chattanooga dit Nordförbanden hade retirerat efter slaget.  Nordstyrkorna grävde ner sig för att försvara staden men Bragg anföll inte eller försökte kringgå försvaret utan lät sina trupper ockupera höjderna och inleda en belägring av staden. Ringen runt staden var inte helt sluten.  Sydstatskapten William Blackford skrev: ”Vår stora seger har förvandlats till aska.”

 

Mannen som tog över allt mer på Nordsidan blev Ulysses S. Grant. Han lär ha sagt något i stil med detta: ”fråga inte vad fiende kan göra mot dig utan tänk snarare på vad du kan göra mot honom”. 

Ledarskapet misslyckas

Konflikt mellan de högre officerarna gjorde att Davis åkte dit men ingen åtgärd vidtogs. Bragg stannade kvar som armébefälhavare. På andra sidan lät Abraham Lincoln förloraren vid Chickamauga  William Rosencrans få sparken och George Thomas, klippan vid Chickamauga, han som räddade Nord vid slaget, att ta över. Samtidigt som U.S. Grant efter sin seger vid Vicksburg den 4 juli 1863 fick befälet över hela området för att reda ut situationen. Till skillnad från Bragg så väntade inte Grant utan agerade och snart var en ny katastrof för Syd ett faktum, vilket fick en större tidning i Syd att skriva: ”hellre en armé av åsnor som leds av ett lejon än en armé av lejon som leds av en åsna.”

Grants seger vid slaget om Chattanoga den 23 – 25 november 1863 gjorde att Grant kom att bli överbefälhavare för hela Unionen medan Bragg förlorade sitt befäl över Tennessee-armén.

 

Vidare läsning:

Archer Jones: Civil War Command &Strategy – The process of victory and defeat. (New York 1992)

Steven E. Woodworth: Jefferson Davis and his generals – The failure of Confederate command in the West. (Lawrence 1990)

Battles and Leaders of the Civil War: The Tide shifts (Volume III). (Secausus n.d.)

 

Slaget vid Helsingborg 1710

 

 Stenbocks seger tände hoppets stjärna

Den danske generallöjtnanten Jørgen Rantzau kände tillförsikt inför bataljen mot svenskarna den 28 februari 1710. Hans position, som var vänd mot nordöst, var god och befäst. Rantzau ansåg nog också att hans soldater var bättre än vad Stenbock hade kunnat skrapat fram efter det svenska nederlaget vid Poltava. Däremot hade danskarna stor respekt för Magnus Stenbock. Nu när dimman lättade på morgonen den 28 februari blev Rantzau varse att Stenbock inte befann sig där han hade väntat honom.

Magnus Stenbock hade 1705 utnämnts till guvernör över Skåne. På sommaren 1707 anlände han dit och började ordna upp förvaltningen av landskapet. Han lade ner stor möda på att förbättra landsändans försvar, vilket kom väl till pass när Danmark på hösten 1709 förklarade krig mot Sverige. Denna målning av Gustaf Cederström visar Stenbock när han den 27 september 1709 höll tal till garnisonen och stadens invånare på Stortorget i Malmö och manade dem till trohet mot Sveriges krona.

Den danska invasionen av Skåne under stora nordiska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Råå söder om Helsingborg den 2 november 1709. Danskarna hoppades att kunna dra nytta av det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709 och återföra Skånelandskapen till Danmark. Skånska kriget 1675–1679 hade slutat med ett misslyckande att återerövra landskapen till Danmark. Danska kronan ville upphäva freden i Roskilde 1658 vid vilken Danmark hade tvingats att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän. Nu såg Fredrik IV sin chans.

 

Magnus Stenbock vid Helsingborg. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Slå ut Karlskrona

Magnus Stenbock, general i infanteriet och guvernör över Skåne, beordrade att fästningarna i Landskrona och Malmö skulle förstärkas och hållas. Chef för den danska invasionsarmén på 15 000 man var general Christian Ditlev Reventlow. Han lyckades inte tvinga Stenbock till att möta honom på slagfältet, men snart behärskade han mellersta Skåne förutom Landskrona och Malmö. Reventlow ville fortsätta in i Blekinge och helst slå ut den svenska flottbasen i Karlskrona. Samtidigt sveks Reventlow av att inga militära utfall mot Bohuslän skedde från Norge, så att svenska trupper inte bands i norr. Stenbock lyckades samla ihop en armé i Växjö och i februari 1710 ansågs den vara färdig så att det var dags att slå tillbaka. Stenbock analyserade situationen klarsynt och kom fram till att Helsingborg var danskarnas livlina till Danmark. Därför tågade han med sin armé mot Helsingborg.

Dags att sjukskriva sig

Nu kom den danska armén emellertid först till Helsingborg och förberedde sig för försvar. Dock hade den 38-årige Reventlow sjukskrivit sig och den nästan 60-årige gamle kavalleristen Jørgen Rantzau fick ta över. Han hade bland annat utmärkt sig som kavalleriregementschef i slaget vid Blenheim 1704 och därvid bidragit till hertigen av Marlboroughs stora seger. En man som gjort karriär med att anfalla med kavalleri och som trodde på offensiven, ett slags dansk Marschall Vorwärts (Marskalk Framåt), tog sålunda befälet.

Karta över slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. Danskarna förväntade sig ett anfall från nordöst, men tvingades vrida sin slaguppställning när svenskarna plötsligt anlände rakt norrifrån. Illustration: Samuel Svärd

Stenbock kom från fel håll

Nu på morgonen den 28 februari 1710 utanför Helsingborg insåg Rantzau att hans armé som stod redo att möta en fiende som kom från nordost stod fel eftersom Stenbocks armé kom från norr. Stenbock skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta svenskarna. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och i stället kom det hela att utvecklas till ett slags rekonterslag. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip: infanteriet i centern och respektive flygel medan vänster och höger flank bestod av kavalleri.

 

Stenbocks armé led brist på uniformer, så en del soldater stred i kläderna som de hade på sig när de ryckte in till armén i Växjö. På bilden ses Stenbocks getapojkar vid Helsingborg 1710. Målning av Henric Ankarcrona.

Rantzau leder från täten

Slaget utvecklades till hårda kavalleristrider på respektive flank medan infanteriet kolliderade med full kraft i mitten. Striderna böljar fram och tillbaka och de båda fältherrarna reagerar på hur striden utvecklas och vad man tror att den andra sidan försöker göra. Plötsligt vaknar kavalleristen i Rantzau till liv och han bestämmer sig för att leda ett kavallerianfall på sin högerflygel i syfte att vända situationen där och driva hem segern. Problemet var att han var högste chef och nu försvann han iväg i täten för ett kavallerianfall.

Stenbock ser luckan

Stenbock noterar att en lucka uppstår i den danska linjen mellan danskarnas center och den anfallande högerflygeln. Stenbock inser som erfaren krigare att om han lyckas få dit en större kavalleristyrka kan han klyva den danska armén mitt itu. Stenbock rider snabbt själv till sin högerflygel istället för att skicka ordonnans för att beordra en större kavalleristyrka att omgruppera mot vänsterflygeln. Han inser att i detta läge gäller principen själv är bäste dräng. Det lyckas att vända striderna vid danskarnas högerflygel och Rantzau såras svårt, men lyckas undkomma.

Svenskt kavalleri spelade en avgörande roll vid slaget. På bilden ryttare vid Västgöra kavalleriregemente på 1700-talet. Teckning av Einar von Strokrich 

Paniken sprider sig!

Det danska infanteriet var hårt ansatt av karolinernas offensiva anfallstaktik som understöddes av lätta regementskanoner. De höll dock linjen. Händelseutvecklingen på deras högra flank, där det danska kavalleriet nu tog till flykten, började emellertid sprida sig bland infanteriet. Paniken utvecklade sig som en kedjereaktion längs danskarnas center. De danska trupperna flyr och retirerar mot Helsingborg för att söka skydd bakom stadens befästningar.

Den stora hästslakten

Stenbock lyckas inte ta staden direkt utan får vänta utanför stadens murar. Förhandlingar om kapitulation sker, men det är inte det som avgör utan det är att den danske kungen Fredrik IV den 3 mars beslutar att evakuera Helsingborg – vilket lyckas förvånansvärt väl. Officerare och soldater kommer hem till Danmark, men förråd och tung utrustning förstörs och lämnas kvar. Eftersom danskarna inser att de inte kan ta hem alla sina kavallerihästar väljer man att döda 5 000 hästar vilkas lik sprids över hela staden, inte bara utomhus utan också nere i källare och brunnar. Dessutom dumpades stadens förråd – cirka 10 000 tunnor råg, korn och havre – bland hästkadaver och blod. De svenska trupper som fick äran att först marschera in i det befriade Helsingborg möttes därför av syn de nog aldrig skulle glömma.

Den svenska segern vid Helsingborg uppmärksammades runt om i Europa. Till exempel John Churchill, hertig av Marlborough, som är en av de mest framstående fältherrarna i Storbritanniens historia skickade sina gratulationer till Stenbock. Hans ättling Sir Winston Churchill skrev om honom att han "aldrig utkämpat ett slag som han inte vunnit, och aldrig belägrat en stad som han inte tog". Här ett tyskt kopparstick över slaget vid Helsingborg 1710. Foto: Wikimedia Commons

Karl XII var nöjd, men ändå inte

Den danska invasionsarmén var slagen, men hade överlevt. Danskarna hade lyckats med något som kan liknas med evakueringen av Dunkerque 1940, det vill säga ha fått hem soldaterna men lämnat fordonen (i detta fall hästarna). Stenbock och hans seger vid Helsingborg kom att hyllas och firas över hela riket. Det innebar ett lyft för den svenska moralen att dansken hade besegrats och fått retirera med svansen mellan benen. Den 21 maj 1710 utnämnde riksrådet honom till fältmarskalk och skickade fullmakten till Karl XII i Bender för underskrift. Kungen skrev dock inte under den förrän Stenbock åter hade visat var skåpet skulle stå. Stenbock stod återigen som segrare i slaget vid Gadebusch i Mecklenburg den 9 december 1712, där danska och sachsiska trupper besegrades.

 

Vidare läsning:

Ingvar Eriksson: Karolinen Magnus Stenbock. (Stockholm 2007)

Andreas Marklund: Stenbock: ära och ensamhet i Karl XII:s tid. (Lund 2008)

Anders Blidberg: Sista striden om Skåne. (Stockholm 2018)

Patrik Nilsson och Bo Knarrström: Slaget vid Helsingborg 1710 – den svenska hären segrade och Skåne förblev svenskt. (Stockholm 2022)

Mer slagfält i Skåne:

Landskrona 14 juli 1677

Vapenutveckling

Terminator snart verklighet!

Vi får i media läsa allt mer om drönare och hur de används krig. Den 20 juni 2019 sköt Iran ner en amerikansk drönare, en tidig modell av RQ-4 Global Hawk. En sådan drönare betingar ett styckpris på runt 100 miljoner kronor och dess vingspann är nästan 40 meter, en aning bredare än trafikflygplanet Boeing 737. Det är en ganska stor tingest, som du kan se på bilden nedan. Så drönare kan vara så stor som ett trafikflygplan och så liten som en radiostyrd bil.

 

RQ-4 Global Hawk är ingen liten drönare utan den är stor som ett trafikflygplan. Illustration: Samuel Svärd

Kommer du ihåg U-2?

Många har läst om nedskjutningen som gjordes den 1 maj 1960. Ett amerikanskt spionplan, Lockheed U-2, flög in över sovjetiskt territorium på hög höjd och amerikanerna trodde inte att sovjetiskt jaktflyg eller luftvärn skulle lyckas hindra planet. Denna gång lyckades de dock få in en träff med en tung luftvärnsrobot av typ S-75 Dvina i närheten av Jekaterinburg, mitt bland Uralbergen. Piloten Francis Powers kom att till slut utväxlas i februari 1962. I dag behöver USA inte riskera piloter.

 

Spionplanet Lockheed U-2 flög för första gången 1955 och har ett vingspann på 32 meter. Den stora skillnaden mot RQ-4 är att här medföljer en pilot. Foto: U.S. Air Force (Master Sergeant Rose Reynolds)

Gulfkriget 1991 var det första drönarkriget

Även om Israel använde drönare under yom kippur-kriget 1973 för att lura det egyptiska luftvärnet att tro att israeliska stridsflygplan stod i begrepp att anfalla. Så att Egypten avfyrade sina dyra luftvärnsrobotar. Men Gulfkriget 1991 anses vara det första drönarkriget. Enligt en amerikansk rapport fanns alltid minst en drönare i luften under hela kriget. Utvecklingen av drönare började ta fart på allvar.

På bilden ses två amerikanska drönaroperatörer på en irakisk flygbas år 2008. Även om bilden har några år på nacken så får vi en god inblick i deras arbetsmiljö. Foto: United States Air Force (Master Sergeant Steve Horton)

Vapeninsats med drönare

Den 7 oktober 2001 i Kandahar i Afghanistan brukar anges som first kill för en amerikansk drönare. I samband med kriget mot terrorismen har det blivit vardagsmat att amerikanska drönare sätts in i oroliga områden och slår ut olika mål. Amerikanska drönare har använts flitigt i Afghanistan, Irak, Pakistan, Somalia, Syrien och Jemen. Däremot har USA varit restriktivt med att sälja drönare till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Dessa länder har i stället vänt sig till Kina som börjar bli en stor leverantör av militära drönare.

Större farkoster som MQ-1B Predator kan obemärkt övervaka terrorister dygnet runt, följa deras rörelser och avslöja deras nätverk. Robotarna på vapenbalkar är AGM-114 Hellfire. Nästa generation MQ-9 Reaper har redan tagits i tjänst. Foto: U.S. Air Force (Lieutenant Colonel Leslie Pratt)

Stridszon Pakistan

Att USA använder drönare i Irak och Afghanistan i stor omfattning är inget konstigt eftersom det där har funnits stora amerikanska truppförband på marken. I Pakistan har däremot USA inte haft större förband stationerade, men använt drönare flitigt i sitt krig mot terrorismen.

”Vi hade nått så långt ut i Afghanistans vildmark man kunde komma. Där fanns inga andra människor än getherdar, vedsamlare och utländska krigare som infiltrerade över gränsen från Pakistan.”

Paul Scharre, Ranger och författare till boken Framtidens fjärrstyrda krig.

Eftersom USA ansåg att det fanns terrorister och talibankrigare som gömdes i Pakistan och därifrån slog till mot mål i Afghanistan kom beväpnade drönare att sättas in i stor omfattning i Pakistan från 2004 till 2017 och det redovisas att 409 anfall har genomförts under denna period. USA sägs ha dödat minst 2 500 fientliga krigare på detta vis, men dessa drönarattacker har även drabbat den oskyldiga civilbefolkningen. En del källor talar om över 1 000 döda, andra om kanske 300 till 500 döda.

Kina storsatsar på drönare och deras Wing Loong är en exportsuccé. Länder som inte får köpa amerikanska drönare såsom Kazakstan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten vänder sig till Kina. Här visar Kazakstan upp sina vid parad 2017. Foto: Kalabaha1969/Wikimedia Commons.

Utan spaning ingen aning

En förutsättning för framgång i krig är en bra underrättelsetjänst. Att bevaka stora områden med drönare där USA:s krig mot terrorismen förs har blivit vardagsmat. Utgifterna för obemannade luftfarkoster i amerikanska försvaret hade legat på omkring 300 miljoner dollar om året på 1990-talet, men efter 11 september-attackerna sköt kostnaderna i höjden och ökade sexfaldigt till över två miljarder dollar per år fram till 2005. Drönare visade sig vara särskilt effektiva under det komplicerade och svårbemästrade upprorsbekämpandet i Irak och Afghanistan. Huvuddelen utgjordes av mindre, handkastade modeller, men stora drönare som MQ-9 Reaper och RQ-4 Global Hawk har också blivit värdefulla militära resurser.

Mördarmaskinen Predator

MQ-1 Predator utvecklades inledningsvis i början av 1990-talet för spaningsuppgifter under beteckningen RQ-1. Den har senare modifierats för att även vara beväpnad med två AGM-114 Hellfire-robotar och andra vapen. Om en Predator-drönare ska övervaka ett område utan uppehåll i flera dygn krävs sju till tio flygoperatörer. Därtill behövs ytterligare tjugo personer per uppdrag för att sköta drönarens sensorer och ett stort antal underrättelseanalytiker för att gå igenom inhämtad data. Amerikanska flygvapnet är i själva verket motståndare till att benämna dessa farkoster ”obemannade” eftersom de är så personalkrävande. Dessa drönare må sakna ombordpersonal, men det är fortfarande människor som kontrollerar och understödjer dem.

Det nya på slagfältet, en bild från kriget i Ukraina. Ukrainska soldater förbereder sig för nästa uppgift. Små lätta drönare som används för att slå ut motståndaren och utrustning. Foto:Armijainform

Nästa steg?

Teknologin har fört oss till en avgörande tröskel i mänsklighetens relation till krig. I framtidens krig kommer maskiner antagligen att fatta beslut i frågor som rör liv och död på egen hand. Runt om i världen skyndar sig militären att sätta in robotar till sjöss, på marken och i luften – över 50 nationer har i dag drönare som är bestyckade och övervakar sitt eget och andras luftrum med drönare. Dessa robotar blir alltmer självstyrande och många är som sagt bestyckade. De står än så länge under mänsklig kontroll, men vad händer när drönarna blir lika autonoma som självkörande bilar är tänkta att bli? Eller det som händer i Ukrainakriget med FPV-drönare? Just nu behöver de operatörer men den dagen de blir autonoma. Svärmar av drönare som skickas iväg för attackera mål hos motståndaren.

Nu används dessa mindre drönare på slagfältet men ju mer tekniken utvecklas och blir tillgängliga kommer även terrorister och kriminella att använda dessa i sina attacker. Precisionen gör att du kan träffa det fönster du önskar på en byggnad. Foto: Armijainform /Wikipedia Commons

Våra städer kommer att ändras. Med millimeterprecision kan drönarna slå till mot mål och hur ska vi kunna skydda vitala byggnader som regeringsbyggnader och parlament om dessa vapen används av terrorister. Utbildade och tränade operatörer kan skicka drönarna vart som helst. Pandoras ask är öppen. Och utvecklingen går framåt i en rasande takt. Hade någon sagt 2020 att den ryska Svarta havsflottan kommer i ett framtida krig inte ha en chans mot ukrainska flottan med sina havsdrönare, vem hade ansett det vara trovärdigt eller ens möjligt?

 

Vi kommer inte längre bara se säkerhetsvakter och prickskyttar som en del av säkerhetsarrangemangen runt större tillställningar utan också olika antidrönarvapen som till exempel dessa italienska soldater. Foto:Wikipedia Commons

Vidare läsning:

Stig Rydell & Mats Olofsson (red): Drönare /UAS – teknik och förmågor. (Stockholm 2023)

Paul Scharre: Framtidens fjärrstyrda krig – soldatrobotar, drönare och artificiell intelligens. (Stockholm 2019)