”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

Panzer Lehr i Normandie 1944

Tysklands starkaste pansardivision sommaren 1944 var Panzer Lehr. Befälhavare var den 45-åriga generallöjtnanten Fritz Bayerlein, veteran från hårda strider I Nordafrika och på Östfronten, och runt halsen hängde riddarkorset med eklöv.  

´

”Panzer Lehr (sommaren 1944) var den bäst utrustade pansardivisionen som fanns i den tyska krigsmakten under kriget” 

     Fritz Bayerlein i fångförhör efter kriget

Divisionens egen Pantherbataljon var inte redo sommaren 1944 utan divisionen underställdes 6. pansardivisionens Pantherbataljon som var halvvägs till Polen lastade på tåg när larmet kom om Normandie. Det var bara att vända, västfronten och Normandie istället för östfronten och Polen. Foto: Reddit

Bayerlein hade i början av året 1944 fört befäl över tyska 3. pansardivisionen på östfronten och brutit sig ur en sovjetiskt inringning med sin pansardivision vid Kirovograd. Han hade tidigare haft stabspositioner bland annat i Nordafrika. Bayerlein hade stort förtroende för sin nya division men precis som sin gamle chef Erwin Rommel fruktade han allierade flyget och dess inverkan på slagfältet.

Bayerlein hade efter kriget den bestämda åsikten att de tyska befälhavare som inte har stridit mot de västallierade innan Normandie led av detta och det begränsade deras möjligheter att strida effektivt mot de västallierade. På bilden Bayerlein i Nordafrika.Foto: Pinterest

De kommer, de kommer! 

Larmet gick klockan 3 den 6 juni, divisionschef Bayerlein fick besked att en stor fientlig luftlandsättning har skett i närheten Caen och Bayeux. Den allierade invasion hade slutligen inletts var Bayerleins uppfattning men det var först på eftermiddagen den 6 juni som hans division fick order att marschera mot stränderna. Bayerlein hade fullständigt klart för sig vad hans uppdrag var. För innan han tagit befälet över Panzer Lehr besökte han sin gamle chef Heinz Guderian, som då var pansarinspektör, och fick ett tydligt besked av Guderian: ”Med enbart denna division måste ni kasta de allierade tillbaka i havet. Ert mål är kusten, nej inte kusten – det är havet!”. Bayerlein förstod vad Guderian ville men samtidigt tänkte han att Guderian inte riktigt förstod hur det var att strida mot de allierade.

De allierade den 6 juni 1944. De kom i land på alla sina landstigningszoner och säkrade upp dem. Hela 160 000 man sattes i land första dagen. I slutet av juni hade de över 850 000 i land. Foto: NARA

Panzer Lehr i Normandie sommaren 1944 

Lehr hade i stridsvagnar 99 Panzer IV, 89 Panthers, vilket ger 188 vagnar 

31 Jagpanzer IV (pansarvärn), 10 Sturmgeschütz III (Fkl kp 316)

Regementsstaben i Pansarregementet normalt 3 Panther och 5 Panzer IV 

I. bat - Panther (normalt 17 per kompani) samt 8 i staben

II. bat - Panzer IV (normalt 22 per kompani), samt 8 i staben 

Totalt antal bepansrade halvbandvagnar (SPW) var 658 redo och 35 i på verkstad. Då alla fyra pansargrenadjärbataljoner hade dem, med andra ord alla pansargrenadjärer hade tillgång till bepansrade fordon. Normalt var det en av fyra bataljoner. 

Personalstyrka var 14 699 man

Panzer Lehr var välutrustad med bepansrade halvbandvagnar. All fyra pansargrenadjärbataljoner hade dessa fordon. Det normala i arméns pansardivisioner var en av fyra bataljoner. Men Lehr var inte vilken division som helst. 

Skydd av mörkret? 

Division hade 140 km till invasionsområdet. Bayerlein ville bara marschera i skydd av mörkret men då skulle divisionen kanske hinna 60 till 70 km per dag men befälhavaren för tyska 7. Armén generalöverste Friedrich Dollman ville få fram divisionen så snabbt som möjligt, så han beordrade även dagsmarsch, vilket Bayerlein inte tyckte om. Givetvis råkade Panzer Lehr ut för attacker från allierade jaktbombare och pansarofficerare Helmut Ritgen i pansarregementet fick intrycket att uppstod det en explosion och svart rök efter en attack så drog det till sig fler jaktbombare likt gamar med kadaver.  

Fältmarskalk Gerd von Rundstedt (till vänster i bild) och fältmarskalk Erwin Rommel (till höger i bild) i samspråk. Rommel ville möte fienden på stranden för att hindra honom att etablera sig. Men det stora problemet var att veta var de skulle landstiga. Medan Rundstedt ville nyttja slagkraften i det tyska pansarvapnet och slå fienden i ett manöverslag. Men problemet var det allierade stridsflyget. Foto: Krigsarkivet. 
  

Grupperingen en halvmesyr  

De högre tyska befälhavarna var oense hur pansarreserven i Frankrike skulle utgångsgruppera för invasionsförsvaret. Fältmarskalk Erwin Rommel förespråkade pansardivisionerna så nära stränderna som möjligt, slå fienden vid stränderna. Medan fältmarskalk Gerd von Rundstedt ville ha en pansargrupp redo för manöverkrig längre inland. Sedan var tyskarna inte överens om var längs kusten den allierade landstigningen kunde tänkas äga rum. Nu blev det en halvmesyr, hälften nära stränderna och hälften i pansargrupp West. 

När de allierade landsteg den 6 juni 1944 fanns det i väst nio tyska pansardivisioner och en pansargrenadjärdivision. En av dessa tio divisioner fanns i närheten av Caen och Falaise i Normandie, det var 21. pansardivisionen. 

Endast tre på plats

Först vid invasionsstränderna i Normandie blev 21. pansardivision, då den redan var grupperad i området. Dagen efter den 7 juni började 12. SS pansardivisionen att anlända och sedan den 8 juni kom nästan, Panzer Lehr. Nu visste tyskarna att det skulle dröja innan nästa tyska pansarregemente skulle komma. De var utgångsgrupperade antingen norr om floden Seine eller i södra Frankrike och det skulle ta tid för dem att ta sig till Normandie (historiskt dröjde det till 18 juni, då anlände 2. pansardivisionens pansarregemente).

Frankrike fördärvade de tyska soldaternas pliktkänsla och sinne för strid enligt Bayerlein. Det var vin, kvinnor och vackert väder som lockade. Foto: Waralbum.ru

"Lättsam tjänst fördärvar" 

Bayerlein uttalande sig efter kriget var att de divisioner med bäst stridsvärde i Frankrike var pansardivisionerna. Detta eftersom de infanteridivisionerna som fanns i väst hade blivit helt förstörda efter två till tre års ockupationstjänst i Frankrike. Det var ett farligt land med sitt vin, kvinnor och behagliga klimat enliga Bayerlein. Trupp som var där en längre tid blev dåliga soldater. Pansardivisionerna däremot ägnade sig inte åt ockupationstjänst. 

Tysklands slägga

Redan vid dag två, den 7 juni, slut visste de allierade att de hade ett rejält brohuvud, med ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Rommel insåg att slaget höll på att utveckla till just det han ville undvika, ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. Bayerleins divisionen blev en del av I. SS pansarkåren under befäl av SS-generalöverste Sepp Dietrich. Bayerlein tyckte att Dietrich egentligen fick allt han pekade på och hade en direktkanal till Hitler. I vilket fall var det han som hade de tre pansardivisionerna under sitt befäl och denna kår var Tysklands slägga i Normandie den 8 juni 1944. 

Det tog tid för tyskarna att få fram sina pansardivisioner till invasionszonen. De tre första gick relativt smidigt men den fjärde, 2. pansardivisionen, hade inte sina stridsvagnar på plats förrän 18 juni. På bilden en tysk Panzer IV i Normandie 1944. Kamouflage krävs, det allierade stridsflyget behärskar luftrummet. Foto: Krigsarkivet. 

Anfall eller inte? 

Ett stort tyskt pansaranfall planerades slå ut mot britterna, ett sista desperat försök att kasta dem tillbaka. Befälhavare för pansargrupp West, Geyr von Schweppenburg, med sin stab hade installerat sig i Chateau La Caine sydväst om Caen. Han skulle leda pansaranfallet med bland annat I. SS-pansarkåren, men den 10 juni ansågs det att det fortfarande inte fanns tillräckligt med anfallskraft för framgång. Det allierade stridsflygflyget störde och fördröjde tillförsel av tyska förband. Von Schweppenburg ansåg att det egentligen var Rommels beslut att skjuta upp anfallet, då han ville få II. fallskärmsjägarkåren på plats innan anfallet slogs ut. 

Det planerade pansaranfallet med mot kusten den 13 juni 1944. Det ställdes som sagt in. Denna karta ritades efter kriget av amerikanska arméns historiska avdelning och godkändes av pansargeneral Geyr von Schweppenburg. Foto: Anders Frankson

Ultra spolierar 

Rommel lämnade den improviserade stabskonferensen i Chateau La Caine. Cirka en timme senare attackerade de brittiska jaktbombare Hawker Typhoon högkvarteret för pansargrupp West, därefter bombades det av Mitchell bombare. Det slog ut högkvarteret även om von Schweppenburg klarade sig med lätta skador. Hans stabschef dog och flera andra. Informationen om vad pansargrupp West hade sitt högkvarter kom från Ultra. En unik händelse gällande användningen av Ultra, där britterna hade kunde läsa krypterad tysk kommunikation. 

Nu blev det inget massivt tyskt pansaranfall där Panzer Lehr under Bayerlein fick chansen att kasta ut i fienden i havet utan istället kom brittiska 7. pansardivisionen att avancera mot Villers-Bocage där den tyska SS pansarlöjtnanten och stridsvagnsesset Michael Wittman med sin legendariska Tiger visade hur en slipsten skulle dra den 13 juni 1944. Men det är en annan historia.

Operation Cobra startade den 25 juli 1944. Notera den blå streckade rutan som är "bombmattan" från det tunga bombflyget. Där är som synes på kartan Panzer Lehr grupperad. Karta: US Army

Försvar av fronten

Panzer Lehr kom att strida vid fronten resten av sommaren, i stort sett var det håll linjen som gällde. Sedan råkade divisionen väldigt illa ut när den amerikanska operation Cobra inleddes den 25 juli 1944. Divisionen var grupperad mitt i den planerade anfallsriktningen och utsatte för massiva bombningar från det tunga bombflyget. Det orsakade stort kaos och förvirring bland truppen och där många inte hade hunnit återfå fattningen när den amerikanska täten kom. Med andra ord de blev krigsfångar. Divisionen hade ovanligt många saknade under julimånad, 1 480. Medan antal stupade låg på 347 och sårade på 1 140.

Tunga förluster 

Divisionen tog under junimånad följande förluster: 490 stupade, 1 809 sårade och 673 saknade. Lägger vi sedan till augusti så blev det ytterligare 1 468 man i förluster. Panzer Lehr tog med andra ord sammanlagt 7 411 i förluster under striderna i Normandie. Med tanke på att det pansargrenadjärerna tar de tyngsta förluster så var divisionens infanteri inte i bra skick. Materielförlusterna var också höga, i slutet av augusti cirka 20 stridsvagnar kvar i divisionen.

En pansarbil, Sd. Kfz. 231, från pansarspaningsbataljonen i pansardivision Lehr står kvar på slagfältet. Foto: Reddit. 

Slutord

Hade tyskarna genomfört ett större pansaranfall enligt vad de diskuterade den 10 juni vad hade det inneburit? Det hände ändrat dynamiken i slaget, tyskarna mål var att splittra de allierade i två brohuvud. Problemet var att utifall de tyska pansarförbanden avancerade mot kusten innebar det att det allierade fartygsartilleriet fick större möjligheter att verka. Samtidigt var anfallet inget direkt hot mot de amerikanska landstigningszonerna. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower hade nog inte tappat fattningen utan de hade bara fortsatt att föra över mer soldater och materiel. 

Detta då brohuvudet i stort var säkrat och tyskarna kunde inte stänga av kranen, flödet till de allierade styrkorna. Enbart den 6 juni 1944 hade de fått i land närmare 160 000 soldater. Brohuvudet hade som sagt redan den 7 juni ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Så även om Panzer Lehr fått genomföra ett större pansaranfall hade det inte ändrat läget i stort. Utan slaget om Normandie hade utvecklats till ett ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. 

Pansargeneral Hasso von Manteuffel i sin roll som divisionsbefälhavare. Här för han befäl över tyska arméns elitdivision "Grossdeutschland" i början av 1944. Hasso von Manteuffel tillhör de ytterst få som fick riddarkorset med svärd och briljanter. Endast 27 erhöll denna utmärkelse. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979-035-19 / Broenner / CC-BY-SA 3.0

Under Ardenneroffensiven som inleddes den 16 december 1944 fick Panzer Lehr äntligen en offensiv roll men det var inte längre samma division. Förlusterna i Normandie hade varit tunga. Sedan verkar Bayerlein ha tappat geisten. Befälhavaren för tyska 5. pansararmén Hasso von Manteuffel var inte nöjd med honom. Han tyckte att han inte visade tillräcklig styrka och hans underlydande chefer i divisioner fick styra för mycket. Divisionen gick slutligen under i striderna om Ruhrområdet i april 1945.

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Eric Lefèvre: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983)

Richard Schimpf, Wolfgang Pickert et al.: Vi försvarade Normandie 1944. Tyska generaler berättar om de hårda striderna. (Stockholm 2017)

Helmut Ritgen: Westfront 1944. (Stuttgart 2004)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

En av pansardivisionerna i Waffen-SS

12. SS-pansardivisionen i Normandie 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Hitler och Stalin – en studie om ålder

Två envåldshärskare i krig med varandra

Två av 1900-talets största envåldshärskare Hitler och Stalin kom att drabbas samman i historiens största fälttåg, kriget på Östfronten 1941-1945. Striderna på Östfronten inleddes med Operation Barbarossa den 22 juni 1941 och Stalin var då 62 år gammal (född 1878) medan Hitler ett decennium yngre, 52 år gammal (född 1889). Både Stalin och Hitler var beroende av en omfattande befälskedja för att kunna leda kriget. Envälde rådde på båda sidor men en ledares auktoritet behöver ändock inte uppfattas som legitim. 

Världshistoriens största fälttåg inleddes den 22 juni 1941 när Tyskland med sin allierade inledde sin invasion av Sovjetunionen. Kampen kom att pågå under 46 månader. På bilden stridsvagn Panzer 38 (t) från tyska 12. pansardivisionen. Foto: Reddit

Både i Tyskland och Ryssland kom det att ske stora omvälvningar i samband med första världskrigets slut. Två kejsardömen försvann och båda kom så småningom att ersättas med diktatur. I Tyskland dröjde till Adolf Hitlers maktövertagande 1933 medan Ryssland omvandlades Sovjetunionen efter ett blodigt inbördeskrig som följde efter Tsarens abdikation. Efter Vladimir Lenins död 1924 kom Josef Stalin att bli den starke mannen i Sovjetunionen.

Josef Stalin i samspråk med marskalk Kliment Vorosjilov. En revolutionär politiker som trodde mer på revolutionära ideal än att ha en generalstab. Stalin valde att etablera en generalstabsakademi 1936.  

Nya tider i Sovjetunionen

I ett kejsardöme kom legitimitet genom arv för härskaren medan i samhället i övrigt spelade både börd och ålder stor roll. Det märktes i respektive kejsardömes krigsmakt. Efter första världskriget ändrades inte mycket i Tysklands krigsmakt vad gäller officerskåren trots att kejsaren inte längre fanns kvar. Det var i stort sett samma samhällsklasser som blev officerare som före kriget. I vissa familjer var det generation efter generation som valde att bli officer och fick yrket med modersmjölken. Däremot i Sovjetunionen var situationen helt annorlunda, de samhällsklasser som före kriget och revolutionen som de flesta högre officerarna hämtades ifrån var utestängda. Officersyrket kom att öppnas upp för grupper som förr inte hade haft möjligheten.  

Röda armén organiserade sina styrkor i fronter, motsvarande armégrupp på tysk sida. Dessa hade nästan uteslutande geografiska namn som Leningradfronten, Sydvästfronten, 1. vitryska fronten  och så vidare. På bilden sovjetisk motanfall med pansarbil i täten. Foto: Ukrainska statsarkivet.

Om vi tittar igenom listan över alla sovjetiska högre befälhavare i Röda Armén som hade högre frontbefäl under kriget var ingen äldre än Stalin. De som var närmast Stalin i ålder var hans kamrater från inbördeskriget, marskalk Kliment Vorosjilov och marskalk Semjon Budjonnyj. Sedan följde generalöverste Maks Rejter som var åtta år yngre än Stalin. Övriga befälhavare var minst 10 år yngre än Stalin. Orsaken till detta var inte Stalins utresningar av Röda Armén under slutet av 1930-talet. De officerare som då i samband med utrensningarna var de mest prominenta och högst rang var minst 10 år yngre än Stalin. Saknaden av äldre officerare berodde på att Röda Armén var en ny skapelse och inte en omdaning av Tsarens armé. Stalin var senioren, den äldre och erfarna ledaren. Stalin tjänstgjorde på 1.kavalleriarméns stab under inbördeskriget och under kriget mot Polen. Denna kavalleriarmé som leddes av Budjonnyj kom att glorifieras i Sovjet. Efter att Stalin stärkt sin maktposition påbörjades ledarkulten av Stalin.

Marskalk Aleksandr Vasilevskij var en av Stalins viktigaste medarbetare under kriget. Han arbetade vid Stalins sida i Moskva fram till 1945 och under de sista krigsmånaderna på östfronten 1945 fick han leda slutanfallet mot Königsberg. Foto: mil.ru

En ny generation av officerare

Stalin behövde inte bekymra sig om det förflutna, det fanns inget arv från Tsarryssland. Stalins närmaste militära rådgivare kom visserligen att bli marskalk Boris Sjaposjnikov som stabschef och generalmajor Aleksandr Vasilevskij som ställföreträdare. De båda hade genomgått Alexejevs militärskola i Lefortovo i närheten av Moskva under tsartiden fast vid olika tidpunkter. Den forna tsaröversten Sjaposjnikov var 58 år gammal medan Vasilevskij var 45 år gammal när kriget på östfronten bröt ut 1941. Vasilevskij hade lämnat tsararmén som kapten i november 1917 men det var först i april 1919 som han kom till Röda Armén. Tittar vi på de övriga högre officerarna i Röda Armén var det någon enstaka som hade varit kapten i tsarens armé, de flesta var mellan 14 till 20 år gamla när första världskriget bröt ut.

General Nikolaj Vatutin här sittades i Willys Jeep. Lend-Lease hjälpte mycket. Vatutin kom som frontbefälhavare att delta i flera berömda slag som Stalingrad, Kursk och Tjerkassy. Foto: mil.ru

Strax efter tyskarnas invasion ökade Stalins maktbefogenheter ytterligare och han blev krigsmaktens överbefälhavare. Det var Stalin som tillsatte alla högre befälhavare inom Röda Armén. En ung befälhavare var armégeneral Nikolaj Vatutin. Hur Vatutin fick sitt frontkommando kan illustrera Stalins makt. Det behövdes en ny befälhavare från Voronezjfronten juli 1942 och stabsofficer Vatutin som då var på Stavka (högkvarteret) skulle föreslå för Stalin en ny general. Stalin visade missnöje med namn efter namn så Vatutin föreslog sig själv till slut, vilket Stalin genast accepterade. Vatutin kom senare under kriget att bli svårt sårad i ett bakhåll utfört av ukrainska separatister den 29 februari1944 och avled senare av skadorna 42 år gammal. Han var då en av de yngsta att ha befäl över ett frontkommando (till exempel ca 625 000 man vid slaget om Kursk juli 1943). Den yngste befälhavare som fick ta befälet över ett sovjetiskt frontkommando under kriget var armégeneral IvanTjernjachovskij. Han var endast 37 år gammal när han tog över 3.vitryska fronten i april 1944 men förutom att han var yngst var han också en av få sovjetiska frontbefälhavarna som stupade vid fronten under kriget. En annan ung befälhavare var armégeneral Markian Popov, som hade befälet över Leningrads Militärdistrikt vid krigsutbrottet. Han var endast 38 år 1941 och kom att föra befäl över frontkommando en kortare tid innan han fick andra uppgifter (alkoholproblem).

Adolf Hitler i stabsmöte med högre officerare sommaren 1942, von Weichs, Paulus, von Mackensen och von Bock. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Erfarna officerare från första världskriget

För Hitler var läget annorlunda, de högre befälhavarna (armé eller högre) på Östfronten 1941 hade en snittålder på 58 år. Snittåldern på de tyska kårchefer som deltog i slaget om Moskva som inleddes i slutet av september 1941 var 55 år, vilket innebär att de var mellan 23 till 35 år när första världskriget bröt ut. Hitler (52 år) var alltså yngre än nästan alla sina högre generaler. Hitler var inte senioren, den äldre och erfarna ledaren, för sina generaler. Den kårchef som var yngst vid slaget Moskva 1941 var pansargeneralen Walther Model. Han var 50 år gammal och han blev sedermera utnämnd till fältmarskalk av Hitler1944.  

Under operation Barbarossas inledning 1941 förde Walther Model befäl över tyska 3. pansardivisionen. Han står till vänster i bilden och samtalar med sin överordnad Heinz Guderian, som var befälhavare för 2. pansargruppen. Foto: Wikipedia Commons

Hitler utnämnde under sin tid totalt 27 fältmarskalker och storamiraler i tyska krigsmakten. Av de 27 var 18 äldre än Hitler. Av dem som var yngre än Hitler blev sju av nio befordrade efter det att de stora segrarnas tid var förbi, sommaren 1942 och senare. Intressant är att vid Hitlers maktövertagande 1933 hade redan åtta av de 27 uppnått graden generallöjtnant eller högre. Bara en av dessa åtta kom att ha aktiv tjänst under nästan hela kriget och det var åldermannen bland dem, fältmarskalk Gerd von Rundstedt (född 1875). Sju av dem hade ”von” i namnet. Hitlers generaler var präglade av och utbildade i den tyska kejserliga armén, vars traditioner kom att fortsätta prägla krigsmakten till viss del även under Hitlers styre.

Det nya Tyskland

Hitler hade det svårt med en del av de äldre adliga generalerna. Hitler kom från en helt annan miljö. Att Hitler var vald av folket sågs inte av generalerna som något positivt. Weimarrepubliken hade inte imponerat och det hade funnits drömmar om kejsardömets återkomst. Nu var generalerna inte någon homogen och enhetlig grupp. Det fanns generaler som var positiv till Hitler och såg det som en nystart för Tyskland medan andra betraktande det som att gatans pöbel (brunskjortorna) hade fått makten. Många såg på det hela avvaktande, deras uppgift var tjäna Tyskland, plikten framför allt.

Hitlers expansionspolitik mötte på motstånd hos de ledande generalerna. Detta för att de ansåg att Tyskland inte var redo för krig och framförallt om Tyskland åter skulle gå i krig så skulle ett tvåfrontskrig undvikas. Men Hitler fick framgång efter framgång, till exempel Österrike blev en del av Tyskland 1938 och Tjeckoslovakien styckades i omgångar utan att det kom till stridigheter. Till slut blev det stopp och kriget bröt ut den 1 september 1939. Tyskland anföll Polen och snart förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. Kriget i Polen var över på en dryg månad men kvar fanns Storbritannien och Frankrike så storkriget hade kommit för att stanna.

Fälttåget mot Frankrike 1940 gick över all förväntan för tyskarna. Kriget varade endast i sex veckor. Det blev ingen repris av västfronten under första världskriget. Det skapade ännu mer hybris i den tyska ledningen.

Frankrike kapitulerade sommaren 1940 men Storbritannien kämpande vidare så när beslutet togs att invadera Sovjetunionen försökte Hitler peka på att det inte var ett tvåfrontskrig som Tyskland var på väg in för sina ledande generaler. Kampanjen mot Sovjetunionen skulle vara avklarad på ett halvår under 1941, det vara att sparka in dörren så skulle bygget Sovjetunionen kollapsa. Samtidigt som Storbritannien hade små möjligheter att öppna en andra front. I den allmänna hybrisen som rådde inom tyska krigsmakten efter alla segrar togs beslutet att angripa Sovjetunionen och angreppet inleddes den 22 juni 1941. Det var fälttåget i öster som skulle innebära att Hitler skapade en nyordning för befordringsgången i tyska armén.

Tjänsteåldern har betydelse

Tjänsteålderslistor var styrande för befordringsgången i tyska armén men Hitler ville från fram yngre officerare snabbare och dessutom bredda rekryteringen. En ny typ av tysk officer och frigöra sig från det kejserliga arvet. Hitler var krigsmaktens överbefälhavare sedan 1938 men det innebar inte att han hade full kontroll över armén vars befälhavare var generalöverste Walter von Brauchitsch. Även om han fått sin post av Hitler 1938 var han inte en ja-sägare men han hade det svårt med Hitler. De officerare som kunde få genväg i befordringsgången var generalstabsofficerare för det ställdes krav på att de skulle ha haft fältbefäl. 

Den tyska offensiven mot Moskva hösten 1941 fastnade utanför Moskvas portar. Hitler beslutade då han som landets ledare och krigsmaktens överbefälhavare även skulle bli chef för armén På bilden en tysk stormkanonvagn Stug III som följs av pansarbil Sd. Kfz 222. 

Exempel på betydelsen av tjänsteåldern kan illustreras med vad som hände när pansargeneralen Herman Hoth lämnar sin 3.pansargrupp strax efter det att slaget om Moskva i oktober 1941 hade påbörjats. Han ersättes av pansargeneral Georg Reinhardt. Egentligen var det pansargeneral Rudolf Schmidt som stod på tur men hans kår var invecklad i strider vid Leningrad och det ansågs vara smidigare att låta Reinhardt (kårchef hos Hoth) som var på plats att ta över. Eftersom detta var ett avsteg skrev general Bodewin Keitel, arméns personalchef, ett personligt brev till Schmidt och förklarade beslutet och att det var ingen återspegling på Schmidt som person.

Hitler får mer kontroll

När motgångarna började på allvar på östfronten 1941 kom flera högre befälhavare att få lämna sina befäl, någon måste ta på sig skulden. Fältmarskalk von Brauchitsch fick lämna sin post som arméns överbefälhavare den 19 december 1941 och Hitler tog över posten själv. Nu hade Hitler egentligen bara ett hinder kvar för kontroll över arméns personalpolitik. Det var general Bodewin Keitel, personalchef för armén. Yngre bror till fältmarskalk Wilhelm Keitel som var chef för krigsmaktens överkommando (OKW) som hade stått direkt under Hitler sedan det bildades 1938. Det året som Hitler blev krigsmaktens överbefälhavare. Båda bröderna Keitel var lojala mot Hitler men de höll inte alltid med Hitler och höll på traditionerna. Det var först i oktober 1942 som Hitler kom att börja få stort inflytande över tyska arméns personalpolitik. Då skedde nämligen en viktig förändring för Hitlers personliga adjutant general Rudolf Schmundt ersatte general Bodewin Keitel som personalchef för armén. 

Bilden är från München-överenskommelsen 1938 och mannen som skriver under är Edouard Daladier, Frankrikes regeringschef. Officeren i bakgrunden vid väggen är major Rudolf Schmundt som är Hitlers adjutant från armén. Så han rörde sig tidigt bland de högre kretsarna i Tyskland. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-R72204 / CC-BY-SA 3.0

Det gjorde att Hitler fick större kontroll över utnämningar genom att Schmundt var mer lyhörd för Hitlers önskemål och han delade Hitlers åsikter om befordringsgången. Schmudt kom att drabbas av 20-juli-attentatet 1944, han dog av sina skador han fick från bomben. Tjänsteålder minskade i betydelse och yngre officerare som visade framfötterna kunde lyftas fram snabbare, som till exempel pansargeneralen Hasso von Manteuffel. Han var bara 47 år gammal då han tog befälet över 5.pansararmén 1944. Föryngringen märktes främst bland divisionsbefälhavare men det var också en effekt av förluster i kriget. Till exempel generalmajor Max Sachsenheimer var 34 år när han fick befälet över 17.infanteridivisionen i slutet av 1944 eller generalmajor Horst Niemack som var 35 år när han blev ny befälhavare för pansardivision Lehr i början av 1945. Det kan jämföras hur det var tidigare i kriget när generalmajor Walther Nehring tog över 18.pansardivisionen hösten 1940, han var 48 år. Eller när generalmajor Hermann Recknagel, 49 år gammal, blev divisionschef för 111.infanteridivisionen i mars 1942

Generallöjtnant Vincenz Müller i östtyska armén hälsar på Östtysklands president Wilhelm Pieck på östtyska arméns årsdag 1 mars 1957. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-44786-0002 / Heilig, Walter / CC-BY-SA 3.0

Om vi igen tittar igenom Armégrupp Mitt på Östfronten inför sommaren 1944 ser vi att snittåldern på kårchefer har sjunkit från drygt 55 år till 52 år. Hitler var nu 55 år gammal och få generaler var äldre. Den yngste kårbefälhavare, generallöjtnant Vincenz Müller, var 49 år gammal. Müller, som hade riddarkorset runt halsen, blev krigsfånge sommaren 1944 och efter kriget kom han igen att bli generallöjtnant fast denna gång i Nationale Volksarmee (NVA) i Östtyskland. 

Generaler som förrädare 

Både Stalin och Hitler råkade ut för förräderi från sina generaler. I Stalins fall handlade det om sovjetiska befälhavare som hade blivit krigsfångar hos tyskarna och sedan valt att ställas sig på tyskarnas sida. Hitler råkade också ut för detta, tyska officerare fångna hos Stalin blev medlemmar i Förbundet för tyska officerare (Bund deutscher Offiziere BDO). Men Hitler drabbades även av förräderi på hemmaplan, tre av hans fältmarskalker visade sig vara inblandade, i alla fall ha kunskap om kupplanerna mot Hitler. En var till och med Hitlers egen skapelse ökenräven Erwin Rommel. Rommel var kapten när Hitler tog makten 1933 och den 23 juni 1942 utnämndes han till fältmarskalk.

Exempel på framstående tyska befälhavare 

Gerd von Rundstedt      född 1875           Fältmarskalk 19.7.1940 

Fedor von Bock             född 1880          Fältmarskalk 19.7.1940

Erich von Manstein        född 1887         Fältmarskalk 30.6.1942

Erwin Rommel               född 1891         Fältmarskalk 30.6.1942

Walter Model                 född 1891          Fältmarskalk 1.3.1944

Stalin var den obestridde ledare över Röda Armén medan Hitler inte nådde hela vägen fram, vilket 20 juli 1944-attentatet visade. Stalin kunde själv helt styra vilka som skulle ha befälet utan hänsyn till ålder eller för den delen något annat medan Hitler hade begränsad handlingsfrihet som kom att utvecklas med tiden men han skulle aldrig uppnå samma kontroll som Stalin. Stalins generaler var generellt av en yngre generation medan Hitlers generaler var från en äldre generation.

Exempel på framstående sovjetiska befälhavare 

Georgij Zjukov                 född 1896     Marskalk 18.1.1943

Aleksandr Vasilevskij      född 1895     Marskalk 16.2.1943

Ivan Konev                      född 1897     Marskalk 20.2.1944

Konstantin Rokossovskij född 1896     Marskalk 26.6.1944

Kirill Meretskov              född 1898     Marskalk 10.10.1944

Vidare läsning:

Barnett, Correlli; Hitlers generaler. (Stockholm 2004)

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)

Simon Sebag Montefiore: Stalin ­– den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)

Shukman, Harold (red): Stalin`s generals. (London 1993)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Infanteri var kärnan

 En enkel jämförelse mellan de tre stora i Europa

Pansartrupper i alla ära men det var infanteriet som dominerade, ta till exempel USA hade sommaren 1944 89 divisioner och 16 var pansardivisioner. Jag ämnar här titta närmare på hur ett infanteriregemente var organiserat av amerikanska, tyska och sovjetiska krigsmakten. Tänkte de i samma banor? Eller hade de olika idéer?

Tysk infanteri i strid på östfronten. Tyskland hade 203 divisioner sommaren 1941 och 156 av dessa var infanteridivisioner. Här ses den tyska kulsprutan MG 34 med ett 50-skott trummagasin. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Krigsmakten brukar utveckla traditioner, rutiner och reglementen utifrån sina egna erfarenheter. Givetvis studeras andra länders krigsmakter och olika krig men dessa kan ses mer som influenser. 

Röda armén kallade sina infanteriregementen för skytteregementet och det härrör från att ordet skytte istället för infanteri ansåg ha mer elitstatus i rysk armétradition. I vilket fall jag kommer tala om infanteri nedan.

USA inledde kriget mot Tyskland på allvar med operation Torch den 8 november 1942 men det var först med Normandie den 6 juni 1944 som USA satte in sina markstridsförband på allvar i stor skala. Här soldater ur den amerikanska 2. infanteridivisionen på väg upp från Omaha Beach den 7 juni 1944. Foto: US Signal Corps. 

Tittar vi på grunden så består ett regemente i alla tre nationer initialt av tre infanteribataljoner med understödsenheter. Både Tyskland och Sovjetunionen hade kvar hästar i organisationen med USA hade endast motorfordon. Sedan en annan aspekt cyklar var vanligast hos Wehrmacht.  

Hur stort var regementet? Tyskland 3050 soldater, Sovjetunionen 2950 soldater medan USA 3257 man. Sedan påverkade givetvis kriget med alla sina förluster. Men detta var enligt de officiella listorna. Med tanke på striderna på östfronten var det svårt för tyska och sovjetiska regementen att bibehålla styrkan. USA fick uppleva detta på västfronten under 1944–1945.

Hur var det med tunga vapen? Alla tre hade fältpjäser, pansarvärnskanoner och granatkastare men ingen av dem valde att låta luftvärnsautomatkanoner att ingå organisatoriskt i infanteriregementet.

Hästen var fortfarande mycket viktig för de tyska infanteridivisionerna- En division på dryg 16 000 man hade drygt 5 000 hästar. På bilden sker omgruppering av en tung 15 cm infanterikanon sIG33. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Lite variation med de tunga pjäserna

Eldunderstöd, USA valde från 1944 att ha ett batteri med 6 10,5 cm haubitsar i varje regemente medan Röda armén valde att ha ett batteri med 4 7,6 cm infanterikanoner och ett batteri med 7 12 cm granatkastare. Slutligen tyskarna hade initialt 2 15 cm tunga infanterikanoner och 6 7,5 cm lätta infanterikanoner. Under krigets slutfas 1944–1945 kunde det istället finnas 12 cm granatkastare. Tyskarna började producera 12 cm granatkastare 1943. De vidareutvecklade den sovjetiska och satte igång egen produktion. De hade insett vilket användbart vapen 12 cm granatkastare var. Dessa hade en betydligt tyngre granat än 8 cm granatkastare och därigenom större verkan i målet vid träff.

Amerikanskt infanteri avancerar försiktigt framåt. Kanonen de passerar är en amerikansk pansarvärnskanon 57 mm M1. Standardkanonen för pansarvärn i amerikanska infanteridivisioner. Foto: US Signal Corps

Pansarvärn. USA hade valt 57 mm pansarvärnskanon som standard i regementet 1942 och den stannade kvar hela kriget. Detta var licensproduktionen av den klassiska brittiska 6-pundaren. Den klarade faktiskt av nästan alla tyska pansarfordon, problem med Panther och Tiger frontalt. Hela 18 pjäser per regemente, tre i varje bataljon plus nio i eget pansarvärnskompani. Sedan hade USA givetvis fullt med raketgeväret Bazookas, 112 stycken. Så de hade bra grund att stå på. Röda armén hade 45 mm pansarvärnskanoner och använde den hela kriget. Det fanns totalt 12 i regementet, två i varje bataljon och sex i separat batteri. De dög mot tyskarnas lätta pansarfordon men varit lite för veka. Sedan inget raketgevär kom under kriget utan de fick nöja sig med pansarvärnsgevär (14,5 mm) som dög mot tyskarnas lätta pansarfordon. Det skulle finnas 54 pansarvärnsgevär på regementet.

Sovjetiska infanterister sensommaren 1942 i försvaret av Stalingrad. Mannen till vänster i bilden håller en 14,5 mm pansarvärnsgevär. Det var först under hösten 1941 som Röda armén satte igång att massproducera pansarvärnsgevär. Foto: Emmanuil Jevzerichin / waralbum.ru

Kaos hos tyskarna

Tyskarna hade 1941 12 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36 och 27 7,92 mm pansarvärnsgevär i regementet. De insåg att detta inte håller så upprustning inleddes. Pansarvärnsgevären som var bataljonernas pansarvärn försvann rätt så fort ut medan det tog tid att ersätta kanonerna i regementets pansarvärnskompani. Så tittar vi på tyska infanteriregementen under 1943–1944 kommer vi finna en ganska blandad kompott beroende på hur tur de har haft gällande tilldelning av ny materiel. Tysklands nya pansarvärnskanon 50 mm Pak 38 som hade börjat införas 1941 blev en temporär lösning utan det satsade istället på 7,5 cm Pak 40. Men produktionen kom inte igång på riktigt allvar förrän 1943–1944.

Det tyska raketgeväret Panzerschreck var grövre än sin amerikanska förebild, Bazookan. Tyskarna valde 8,8 cm istället för 6 cm. Tyskarna inledde massproduktion senhösten 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-734-0019-18 / Vorpahl / CC-BY-SA 3.0

Så tyskarnas pansarvärnsvapen 1944 i regementets pansarvärnskompani var tänkt att vara främst 7,5 cm Pak 40 och det nya raketgeväret Panzerschreck medan det nya pansarskottet Panzerfaust delades ut som ammunition till infanteriet. Med bara Panzerschreck skulle pansarvärnskompani ha 54 raketgevär plus eventuellt 18 i reserv. Medan bara kanoner 12 men förmodligen inte 12 Pak 40, utan det skulle finnas inslag av andra pjäser som till exempel Pak 36 och Pak 38. De hårda striderna 1943–1945 orsakade hela tiden förluster vilket gjorde att man inte kunde omorganisera i lugn och ro utan förband behövde hela tiden ersätta förluster.

Infanteribataljonens tunga vapen, 8 cm granatkastare. Här tyska fallskärmsjägare vid Monte Cassino och granat lämnar just pjäsen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-577-1917-08 / Haas / CC-BY-SA 3.0

Infanteribataljonens egna artilleri

Alla tre satsade på 8 cm granatkastare. Det kan ses som standardvapnet för indirekt eld i infanteribataljonerna. Granatkastaren var inte för tung så trupp kunde bära med pjäsen vid behov, en 8 cm granat har god verkan i målet och helt godkänd räckvidd. Granatkastares stora fördel att det är ett relativt lätta vapen jämfört med artilleripjäs men nackdelen är att elden är begränsad till övergradsbanor vilket begränsar användningen. Normalt kortare räckvidd än en infanterikanon och oförmåga till direkt eld. USA hade 18 per regemente, Röda armén 27 per regemente medan tyskarna 18 per regemente. Alla hade även lätta granatkastare men tyskarna tog bort sina tidigt.

En klassisk bild på Röda arméns skyttesoldater. Överst syns den lätta kulsprutan Degtarjev (DP). Två av männen har den sovjetiska kulsprutepistolen medan den sista har ett automatgevär. Det är det ovanliga AVS-36 med femton skott i magasinet. Foto: RIA Novosti archive, image #61150 / Alpert / CC-BY-SA 3.0

Slutligen kulsprutor, där hade tyskarna kommit längst genom sin satsning på enhetskulsprutan MG 34 där val av lavett avgjorde deras funktion, skyttegruppens understödsvapen eller kompaniets understödsvapen. Samma kulspruta i hela regementet. Totalt 36 MG 34 i rollen som tunga kulsprutor. USA och Röda armén hade olika vapen. USA hade valt kulsprutegeväret M1918 Browning Automatic Rifle (BAR) för skyttegruppen medan Röda armén valt en lätt 7,62 mm kulspruta Degtarjev (DP) med ett cirkulärt trummagasin ovanpå vapnet. Alltså båda hade valt vapen med magasin, 20 för BAR och 47 för DP, som standard medan för tyskarna var det en möjlighet att ha ett trummagasin (50 patroner) istället för bandmatning. Detta med tanke på anfall och stormning av fiendens positioner medan i försvar var kanske bandmatning att föredra.

67 kg för en kulspruta

Röda armén hade dessutom sin klassiska vattenkylda 7,62 mm kulspruta Maxim Model 1910 som standardkulspruta för kompaniet, den vägde väldigt mycket drygt 67 kg och hade en lavett med små hjul. Så det gick att omgruppera genom att dra vapnet efter sig. Regementet hade totalt 36 kulsprutor. USA hade både tunga 12,7 mm kulsprutor M2 Browning som vattenkylda och luftkylda 7,62 kulsprutor även de från Browning, den vattenkylda M1917A1 och den luftkylda M1919A4. Hela 35 stycken tunga kulsprutor fanns medan 24 vattenkylda och 18 luftkylda i regementet.

Amerikanska infanterister från 8. infanteridivisionen visar på sina vapen. Först till vänster i bilden automatgeväret M1 Garand. Sedan mannen i mitten har en kulsprutepistol M3 "Grease Gun", kaliber .45. Och slutligen kulsprutegeväret M1918 Browning Automatic Rifle (BAR). Foto: US Signal Corps. 

När det kom till eldhandvapen var det gevär och kulsprutor som gällde. USA valt att ha automatgeväret M1 Garand som standard medan Sovjetunionen hade en del automatgevär men standard var repetergevär och samma för Tyskland. Alla tre använda kulsprutepistoler men endast Röda armén kom att organiserade speciella kulsprutepistolkompanier, cirka 100 man, för stormning. Ett per regemente. Däremot kom Tyskland ta ett steg längre med införande av Sturmgewehr under senhösten 1943, som brukar kallas historiens första automatkarbin. De tillverkades inte tillräckligt för att bli ny standard och ersätta det klassiska repetergeväret Karabiner 98k.

Slutord 

Många likheter mellan de tre krigsmakterna. Dock vissa viktiga skillnader:

# att USA hade inga hästar.

# Tyskland hade enhetskulspruta, vilket förenklade logistiken. 

# Röda armén hade inga raketgevär för infanteriet.

 # Röda armén satsade tidigt på tunga 12 cm granatkastare.

Röda armén med sina tunga granatkastare, 12 cm obr. 38 (PM-38). Under åren 1939 till 1945 tillverkades 52 000 av dessa. Produktionen maximerades 1942 men sedan sänktes den då förlusterna gällande pjäsen sjönk. Tyskarna bröt inte genom den sovjetiska linjer på samma sätt efter sommaren 1943. Foto: Wikipedia Commons

Sedan viktig att notera att tyskarna på grund av manskapsbrist började dra in den tredje bataljonen i sina infanteriregementen. Under 1942 räckte inte ersättningsmanskapen till att både fylla upp existerade divisioner och skapa nya divisioner, så förband med förluster fick inte alltid manskap att fylla upp sina regementen. Detta ledde till att de kunde justera ner till två bataljoner per regemente. Senare fastställdes det under hösten 1943 att den nya standarden var två bataljoner per regemente. Nu genomfördes detta inte med automatik rakt över hela linjen. Men under 1944 hade generellt de tyska infanteridivisioner två bataljoner per regemente. Undantag fanns förstås. Samma problematik fanns inom Röda armén vad gällde förluster och det kunde innebära att en division gick ner till två bataljoner per regemente. 

Speciellt för Tyskland och Sovjetunionen var den långa tiden (1941–1945) med tunga strider som påverkade organisationen över tiden. Samtidigt som alla tre krigsmakter gjorde ändringar och justeringar under tiden. Men i grunden tänkte de tre krigsmakterna i liknande banor sett till organisation och vilka vapensystem som skulle finnas i ett infanteriregemente.

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989) 

Stanton, Shelby L. : Order of Battle U.S. Army World War II. (Novato 1984) 

Zaloga, Steven J., & Ness, Leland S.: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003)

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Historien om tyska pansarvärnsgevär

Pansarvärnsgevär på östfronten

   

Panzerfaust och Panzerschreck

Tyska infanteriets bärbara pansarvärnsvapen 

Kriget på östfronten hade visat tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. Det tyska pansaret kunde inte vara överallt och de nya tyngre pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) som fanns i infanteridivisioner var för få för att täcka behovet. Produktion av dessa hade startat upp 1942. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet pansarvärnsgeväret 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. 

Tyska skyttesoldater från division Grossdeutschland hösten 1944. Pansarfordonet i bakgrunden är en Sd.Kfz. 250/9, alltså en bepansrad halvbandvagn med kort 7,5 cm L/24 kanon. På sina axlar bär en del soldater det nya pansarskottet Panzerfaust. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1995-081-31A / Otto / CC-BY-SA 3.0

Det var först under 1943 som nya lösningar blev verklighet för skyttesoldaten och började produceras, båda vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. 

Faustpatrone och Panzerfaust 

Utvecklingen av pansarskottet började sommaren 1942 och två varianter kom att faktiskt levereras samtidigt till fronten i augusti 1943, Faustpatrone och Panzerfaust 30. Det förstnämnda var lättare och hade (3 kg mot 5 kg) sämre penetrationsförmåga (140 mm mot 200 mm). De byggde på samma principer. Båda hade kort räckvidd, 30 meter. Så utveckling pågick om att få längre räckvidd, så 1944 kom först Panzerfaust 60 med 60 meter räckvidd och därefter under hösten 1944 kom Panzerfaust 100 med 100 meter räckvidd. Ännu bättre varianter togs fram under 1945 men frågan är hur många kom att hinnas tas i tjänst av dessa. Dessutom började man fundera på att utveckla omladdningsbara Panzerfaust. 

En soldat från ett av Luftwaffes fältförband utbildas på det nya vapnet, Faustpatrone. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-672-7634-13 / Hoepner / CC-BY-SA 3.0

Pansarskottet delades ut som ammunition och produktionen växte enormt, totalt 350 000 vapen under 1943 för att sedan öka till drygt 5,5 miljoner under 1944. Det hanns med att producera drygt 2,3 miljoner under 1945. Den stora fördelen med Panzerfaust var dess enkelhet samt att det var billigt att tillverka, krävde inte mycket utbildning och instruktionerna fanns tryckta på vapnet. Med några enkla handgrepp gjordes det klart för eldgivning, säkerhetssprinten drogs ut och siktet vreds upp som frigjorde avtryckaren. Man siktade och tryckte in avtryckaren som avfyrade en drivladdning av svartkrut som skickade iväg stridsspetsen mot målet i en båge genom luften. Bakblåset var det man behövde ta hänsyn till, varför vapnet inte lämpade sig i trånga utrymmen. 

Raketgeväret Panzerschreck sattes i produktion under andra halvåret 1943. Detta vapen var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Tyskarnas version var grövre, 8,8 cm kontra Bazookans 6 cm. Foto: Krigsarkivet. 

Raketgeväret Panzerschreck 

Det andra vapnet som togs fram raketgeväret Panzerschreck var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Dett amerikanska raketgevär togs som krigsbyte under striderna i Tunisien och tyskarna såg det användbart. Tyskarna såg det som lite klent, 6 cm raketer som vägde 1,59 kg. De valde att öka detta, 8,8 cm raketer som vägde 3,25 kg, som hade betydligt bättre genomslagsförmåga av pansar. Den var tillräcklig för att slå ut praktiskt taget alla sovjetiska och allierade pansarfordon. Det officiella namnet på vapnet var Raketen-Panzerbüchse (RPzB). Bland soldaterna fick vapnet dock smeknamnet Panzerschreck eller Ofenrohr, “kaminröret”. 

Till skillnad från Panzerfaust var Panzerschreck inget engångsvapen, utan kunde laddas om. Projektilen antändes – liksom på Bazookan – på elektrisk väg och drivsatsen fortsatte att brinna ytterligare två meter efter den hade lämnat pipan. Maximal skottvidd var 100-200 meter beroende på raketmodell. Panzerschreck kom att börja produceras andra halvåret 1943 och drygt 50 000 vapen samt drygt 170 000 raketer hann produceras. Sedan under 1944 ökade produktionen, nästan 240 000 vapen och 1,8 miljoner raketer. 

Tyska fallskärmsjägare med raketgevär Panzerschreck i Normandie sommaren 1944. Två divisioner och ett förstärkt fallskärmsjägarregemente sattes in. Läs mer här om Luftwaffe i Normandie . 

Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-584-2160-14 / Reich / CC-BY-SA 3.0

Bataljoner med raketgevär 

Hösten 1943 bestämde sig arméns överkommando (OKH) att sätta upp tio pansarvärnsbataljoner utrustade med Panzerschreck på östfronten. Ett sätt att förstärka högre chefs möjligheter att försvara sig mot fientliga pansaranfall. Bataljonerna var tänkta som kårförband. 

Personal skulle plockas från pansarvärnsbataljoner i infanteridivisioner som hade personal över. Detta orsakades av att tilldelningen av nya pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) släpade efter. Armégrupperna Nord, Mitt och Syd på östfronten skulle formera tre bataljoner var medan den fjärde armégruppen A på Krim endast en. 

En bataljon med stab och tre kompanier skulle ha 496 man, 216 Panzerschrecks och 12 kulsprutor. Inget var bestämt angående motorfordon utan det skulle högre chef tilldela vid behov. Dock varje kompani skulle ha tolv hästar med enklare kärror (Infanterie-Karren If 8) för transport av Panzerschreck och ammunition för kortare sträckor. 

Formeringen av de tio pansarvärnsbataljonerna gick sådär. Längst ner i söder hos armégrupp A var det brist på överbliven personal så det hela ställdes in. Medan armégrupp Syd hade mer framgång, deras tre bataljoner formerades och tilldelades även i viss mån motorfordon vilket förbättrade deras rörlighet avsevärt. 

Panzerschreck i fält. Uppenbarligen posering för krigsfotografen. Notera "stridsvagnsmärkena" på soldaternas uniformer. Dessa tilldelades soldater som hade förstört fientliga stridsvagnar i närstrid. Detta infördes i mars 1942 och från 18 december 1943 kom också bruk av Panzerfaust och Panzerschreck att godkända. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-734-0013-11 / Vorpahl / CC-BY-SA 3.0

Även armégrupp Mitt kom att formera sina tre bataljoner, Sommaren 1944 så fanns en hos 9.armén den 23 juni 1944 medan de andra två fanns hos 4. armén. Och tyska 4. armén var den som drabbades hårdast av Röda arméns stora sommaroffensiv, operation Bagration. 

Hos armégrupp Nord blev det två bataljoner som ökade till fyra kompanier per bataljon och dessutom tilldelades motorfordon och pansarvärnskanoner. Lite annorlunda som sagt. Men bataljonerna kom ändå upplösas redan våren 1944 och personal och vapen tilldelades andra enheter. 

Det verkar ha blivit sex bataljoner då två upplöstes nästan omgående. Problemet var att sattes dessa bataljoner in splittrat vid fronten var det svårt för bataljonen att fungera som enhet. Detta då dessa bataljoner var inte motoriserade förband. Svårt för bataljonchefen att ha överblick över sin bataljon då kompanierna kunde temporärt underställas olika divisioner. Det optimala var att de tilldelades ett frontavsnitt. 

"Stridsvagnsmärkets" två versioner. Det övre i guld var för fem "segrar" medan det under i silver var för en. Det korta namnet är: "Panzervernichtungsabzeichen" (Pansar-förstöra-utmärkelsen) medan det långa var: "Sonderabzeichen für das Niederkämpfen von Panzerkampfwagen durch Einzelkämpfer" (alltså enskild soldat förstör stridsvagn). Foto: Plbcr/Wikipedia Commons

Läget gällande antal Panzerschreck på östfronten inför sommaren 1944

25 maj 1944

Armégrupp	Panzerschreck	Ammunition
Nord	1978	18351
Mitt	2134	18367
Nordukraina	1981	25586
Sydukraina	1186	9538

Det visade sig att dessa ”självständiga” bataljoner inte fungerade så väl. Lösningen blev behålla personal i divisionerna och tilldela fler Panzerschreck till pansarvärnskompaniet som fanns i varje infanteriregemente. Medan divisionens pansarvärnsbataljon prioriterades gällande tyngre pjäser.  Så istället för ”Panzerschreck”- bataljoner kom divisionerna i själva tilldelas mer Panzerschreck. Dessa bataljoner fanns under en kort tid. 

Officiellt namn: Panzer-Zerstörer Battailon 

De hade tilldelats följande nummer hösten 1943: 

 Armégrupp A: 470. 

 Armégrupp Syd: 471., 472. och 473. 

 Armégrupp Mitt: 474., 475. och 476. 

 Armégrupp Nord: 477., 478. och 479. 

Som sagt det var egentligen bara de hos armégrupp Syd och Mitt som blev verklighet och många gick under /försvann i sommarstriderna 1944. Armégrupp Syd och A omvandlades senare till armégrupp Nordukraina och Sydukraina. 

Finland kom att ta både pansarskottet Panzerfaust och raketgeväret Panzerschreck (på bilden) i tjänst. Dessa bidrog till stoppandet av de sovjetiska pansaranfallen sommaren 1944. Läs mer om Finland och pansarvärn här. Foto: SA-Kuva

Tilldelning av vapen till divisioner 

Arméns överkommando (OKH) började av 1944 att reglerera mer tydligt angående hur många Panzerfaust respektive Panzerschreck varje förbands typ skulle ha, per kompani samt totalt. Angående Panzerfaust skulle en infanteridivision tilldelas 2 000 pansarskott och sedan 130 raketgevär. Däremot hade OKH initialt en tanke om att varken pansardivisionen som pansargrenadjärdivision behövde Panzerschreck så de tilldelades endast Panzerfaust. Givetvis kom protester mot detta. Så beslutet ändrades. En pansargrenadjärdivision fick 1 500 pansarskott och 80 raketgevär medan en pansardivision som hade färre infanterister fick nöja sig med 1 000 pansarskott och 80 raketgevär. 

Givetvis fick Luftwaffes fallskärmsjägardivisioner de nya vapensystemen och genom att dessa divisioner var normalt större än infanteridivisioner så höjdes deras ranson, 2 500 pansarskott och 200 raketgevär. Trots det var 1944 så skrevs en anmärkning in, skulle divisionen användes för luftburna operationer ökade antal raketgevär med ytterligare 100. 

Det tyska pansarvärnet var något helt annorlunda 1944 jämfört med 1940. Notera soldaterna bär pansarskottet Panzerfaust medan på vägen är det pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV. Något liknade fanns inte sommaren 1940 utan pansarvärnet bestod av 37 mm pansarvärnskanoner. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1976-039-09 / Krumme / CC-BY-SA 3.0

Lätt pansarvärn – en revolution för infanteriet 

Denna utveckling av Panzerfaust och Panzerschreck ändrade helt skyttesoldatens förmåga a bekämpa pansarfordon. Detta blev ny standard runt om i världen. Vi hade ju pansarskott och granatgevär för våra skyttesoldater under kalla kriget. 

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Reinicke, Adolf, Die 5.Jäger-Division. (Eggolsheim o.) 

Tettau, Hans von & Kurt Versock, Die Geschichte der 24..Infanteri-Division 1935-1945. ( Eggolsheim o.d.)

Tyska infanteridivisioner och deras pansarvärnskanoner:

Enkel sammanfattning om utvecklingen

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Historien om tyska pansarvärnsgevär

Pansarvärnsgevär på östfronten