91. luftlandsättningsdivisionen

En av två i tyska armén

Tyska armén kom under andra världskriget sätta upp två luftlandsättningsdivisioner, 22. och 91. Den förstnämnda utbildades för luftlandsättning efter Polenfälttåget hösten 1939 medan den sistnämnda började i mars 1944. Med tanke på tyskarna hade 284 divisioner sommaren 1944 så var detta unik division. 

Den nya tyska lastglidare Gotha Go 242, som började levereras i augusti 1941. öppnade upp för nya möjligheter vad gäller luftburna operationer. Den kunde lasta över 3 ton. Dock Hitler hade sedan Kreta 1941 förbjudit vidare luftburna operationer. Trots detta byggdes nästan 1 500 Gotha Go 242. De nyttjades främst för att förbättra transportkapaciteten, en Junkers Ju 52/3m eller en Heinkel He 111 kunde användas som dragflygplan. Foto: US Army

91. infanteridivisionen sattes upp i 25. mobiliseringsomgången för tyska infanteridivisioner i januari 1944. Det var sex divisioner i denna omgång, det var 77., 84., 85., 89., 91. och 92. infanteridivisionen. Standardformationen för denna omgång var två infanteriregementen med vardera tre bataljoner, ett artilleriregemente med två lätta och en tung bataljon samt ett pansarvärnskompani. 

En unik division, 91. luftlandsättningsdivisionen, i tyska armén. Den existerade under en kort period 1944. Illustration:  Gigillo83

Redan i februari 1944 kom ett befäl om att 91. infanteridivisionen skulle bli 91. luftlandsättningsdivisionen. Arbetet satte igång officiellt i mars 1944. Det innebar till exempel justering vad gäller typ av artilleripjäser och infanterikanoner. Division fick nu många lättare pjäser som var tänkt för bergsdivisioner istället för de traditionella pjäserna 10,5 cm le FH 18 haubits och 15 cm sIG 33 tung infanterikanon. 

Har du läst mycket om Normandie så tycker du kanske att numreringen på divisionerna ovan känns bekant. Alla utom 92. division kom att strida i slaget om Normandie 1944. Den nya 91. luftlandsättningsdivisionen befann sig på Cotentin-halvön, väster om landstigningsstränderna i Normandie, den 6 juni 1944. 

Karta över divisionens gruppering den 6 juni 1944. Som synes mitt i smeten. Flera kårförband finns i deras område och som stred delvis tillsammans med divisionen. Divisionen tillhörde tyska LXXXIV. kåren. Karta: US Army

En liten division

Divisionen i sig själv hade cirka 8 000 man men samgrupperat med divisionen fanns 6. fallskärmsjägarregementet. Befälhavare för detta förband var Friedich-August von der Heydte och han hade cirka 4 500 man. Ett prioriterat förband. 

Den tyska 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 hade en vikt av drygt 1,6 ton medan den traditionella 10,5 cm le FH18 hade en transportvikt cirka 3,5 ton. 

 I vilket fall 91. divisionen hade fått 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 för sina två lätta artilleribataljoner medan för sin tunga artilleribataljon 8,8 cm pansarvärnskanon Pak 43/41att använda som artilleri. Det var nog mer för försvarsuppgiften i Normandie, dessa pjäser var tunga, 4,3 ton, men kunde skjuta långt 15 km. 

Divisionen fick ett antal halvbands motorcyklar Kettenkrad att använda som dragfordon, här på bilden med 10,5 cm Gebirgshaubitze 40. 

Varje grenadjärregemente hade ett pansarvärnskompani utrustad med raketgeväret Panzerschreck och pansarskott Panzerfaust samt ett infanterikanonkompani med 7,5 cm bergskanoner Gebirgsgeschütz 36.  

Enkel organisation för 91. luftlandsättningsdivisionen 

 Divisionsstab 

1057. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

1058. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

191. artilleriregementet (tre bataljoner) 

191. pansarvärnskompaniet (7,5 cm pansarvärnskanoner Pak 40) 

191. fysiljärkompaniet 

191. pionjärbataljonen 

191. luftvärnskompaniet (lätta 20 mm luftvärnskanoner) 

 plus understödsenheter

Divisionschef för divisionen var generallöjtnant Wilhelm Falley. Han var en erfaren officer, riddarkorset på östfronten som regementschef 1941, stridit vid Demjansk och fick även tyska korset i guld i januari 1944. Han hade tidigare för befälet över bland annat 246. infanteridivision. 

Fältmarskalk Erwin Rommel lämnar 91. luftlandsättningsdivisionens högkvarter onsdagen den 24 maj 1944. Snett bakom honom till vänster är generallöjtnant Wilhelm Falley. Foto: NARA

Order gavs den 25 maj 1944 att 191. fysiljärkompaniet skulle expanderas och bli bataljon. Det skulle bli divisionens sjunde infanteribataljon. Nu hann det inte verkställas innan D dagen kom den 6 juni 1944. 

D-dagen var inte en bra dag 

För 91. divisionen började dagen med en katastrof. Generallöjtnant Wilhelm Falley hade varit på väg till Rennes i skydd av mörkret, för ett planeringsmöte och krigsspel, när de noterade mängder av flygplan uppe i luften. Falley beordrar då sin chaufför att återvända till divisionens högkvarter i Picauville. På vägen utanför sitt högkvarter Chateau de Bernaville råkade hans Mercedes ut för ett eldöverfall genomfört av amerikanska soldater från 82. luftburna. Falley blev den första tyske generalen som stupade i Normandie. 

Två amerikanska luftburna divisioner, 82. och 101., landade i närområdet. Här fallskärmsjägare från 101. luftburna i Carentan. Foto: US Signal Corps. 

Ett viktigt mål för de amerikanska styrkorna var att ta kontroll Cotentin-halvön. Först genom ett anfall i västlig riktning mot Barneville för att säkra halvön och därefter anfalla upp mot Cherbourg för att säkra hamnen. Det gjorde att tyska 91. luftlandsättningsdivisionen redan från dag ett utsattes för tunga amerikanska anfall, den låg mitt i vägen. 

Ny temporär divisionschef blev överste Bernhard Klosterkemper, en regementschef från 243. divisionen som snart lämnade över befälet till överste Eugen König, färsk från divisionschefskursen. Han tog över från 10 juni 1944.  

Tyska infanterister i Normandie där den bakre soldaten bär på ett raketgevär Panzerschreck. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-301-1954-16 / Kurth / CC-BY-SA 3.0

Hårda strider under juni 

Tyskarna flyttade runt och försökte strukturera upp sitt försvar efter de allierade hade tagit sitt brohuvud. 91. divisionen underställdes mer artilleri, bland annat från 243. divisionen. Försvarsstrid i syfte att hindra amerikanska förband att avancera västerut mot Barneville från sitt växande brohuvud vid landstigningszonen Utah. 

Den amerikanska armén var välutrustad med artilleri, både till sina infanteridivisioner som pansardivisioner. På bilden den amerikanska bandhaubitsen M7 Priest med 10,5 cm haubits, 54 per amerikansk pansardivision var det normala. Foto: US Signal Corps

Det kostade för divisionen, det rapporteras om 2 212 stupade, sårade och saknade till den 12 juni. Läser vi en regementsrapport från 1057. grenadjärregementet så talar de om anfallsstrid den 6 och 7 juni och därefter övergår till att heta försvarsstrid. Långsamt men säkert pressar sig den amerikanska 9. infanteridivisionen med understöd av flera andra divisioner allt närmare Barneville och målet att skära av Cotentin-halvön. 

 Barneville befrias den 18 juni 1944 och stor del av 91. luftlandsättningsdivisionen hamnar utanför ”fickan” som bildas. Men divisionen talar om 85 % förluster i infanteriet den 24 juni 1944, däremot artilleriet har klarat sig bättre bara 21 % av personalen även många pjäser hade förlorats. 

Kettenkrad (SdKfz 2) utvecklas för skogsbruk och det visades snart att detta fordon kunde fungera utmärkt som ett lätt dragfordon och det gick att lasta i transportflygplanet Junkers Ju 52/3m. Perfekt för luftburna förband. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-570-1616-38A / Haas / CC-BY-SA 3.0

Divisionen blir stridsgrupp 

Divisionen fungerade vidare som en stridsgrupp där andra förband kom att underställas divisionen i syfte att skapa ett stridande förband som höll en del av frontlinjen. Men för varje dag som gick ökade förlusterna. Division fick genomgå ett ”Materialschlacht”, med andra ord ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget sakta men säkert nötte ner divisionen. 

Det tyska försvaret av hamnstaden Cherbourg kapitulerade den 26 juni 1944. Men enstaka fort och försvarspositioner stred vidare ytterligare några dagar. Foto: US Signal Corps

Stridsgruppen 91. divisionen hade den 23 juli 1944 två egna skyttebataljoner kvar samt var underställd sex andra. Låter mycket men tre av sex dessa var helt sönderslagna, bara rester kvar. 31 juli kom beskedet att arbetet med den nya fysiljärbataljonen för divisionen var inställt tills vidare. 

Divisionen blev officiellt upplöst den 10 augusti och huvuddelen av personalen verkar ha förts över till 352. Infanteridivisionen. Divisionsstaben finns kvar som tillgänglig för högre chef. Striderna i Normandie avslutas under augusti 1944. Den tyska 91. luftlandsättningsdivisionen tog cirka 5 000 man i förluster och upphörde temporärt att existera.

Franska 2. pansardivisionen i Paris den 26 augusti 1944. De allierade hade vunnit slaget om Normandie. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information

Återkomsten inte speciellt framgångsrik 

Divisionen dyker upp igen vid fronten 11 september 1944, och befälhavare var fortfarande Eugen König, numera generalmajor. Som grund för att bygga upp den nya divisionen användes en alarmdivision, division nr 172. Ett utbildnings-och reservförband som hade satts in vid fronten, bestående huvudsak av alarmenheter, enkla skyttebataljoner med namn efter sina befälhavare. 

Generalmajor Eugen König överlevde kriget. Han befordrades till generallöjtnant i april 1945. Hans sista befäl var 272. folkgrenadjärsdivisionen. Han förde befäl över divisionen bland annat under Ardenneroffensiven. Riddarkorset runt halsen fick han som bataljonschef på östfronten 1942 medan eklöven som regementschef på östfronten 1943. 

Nu försökte man bygga upp en ny 91. luftlandsättningsdivisionen vars nya slagordning inledningsvis ser ut som lapptäcke jämfört med 6 juni 1944. Förbandet var hela tiden insatt vid fronten och ambitionen att återskapa en luftlandsättningsdivision fanns inte riktigt. Så i november 1944 döps staben om till 344. Infanteridivisionen. Grenadjärregementena behåller sina nummer 1057. och 1058. 

Medan den befintliga 344. infanteridivisionen blev 606. divisionen för speciella ändamål, en slags divisionsstab som ska kunna användas av högre chef. Men så blev det inte riktigt utan förbandet skulle utrustas som en infanteridivision med 1945-års organisation. Förbandet lämnar västfronten och skickas till östfronten i början 1945. Sedan i april 1945 betyder den namn till 606. infanteridivisionen. 

Slutet för divisionen kom på östfronten 1945. De hårda striderna där under de sista månaderna av kriget i Europa.

Hur gick det för 91:a i sin nya roll som 344. infanteridivisionen? Jo de skickas också till östfronten från tyska 7. armén strax innan den tyska Ardenneroffensiven inleds och König lämnar över divisionen till ny befälhavare. Så divisionen fick strida de sista månaderna av kriget mot Röda armén. 

Vidare läsning: 

Hastings, Max: Overlord. D-Day and the Battle for Normandy 1944. (London 1984) 

Nauroth, Helge Sven & Boris Steinberg: Die Geschichte der 91. Luftlande-Division. (Hamburg 2017)

 Tamelander, Michael & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick. Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003) 

 Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

En annan division som stred i Normandie 1944

Historien om 116. pansardivisionen

Utvecklingen av det tyska infanteriet 1944

Infanterist eller folkgrenadjär?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska motoriserade divisioner

Jämförelse mellan SS och armén 1941 

Sommaren 1941, rättare sagt söndagen den 22 juni inleddes världshistoriens största fälttåg. Den tyska invasionen av Sovjetunionen. Waffen-SS hade då som fältförband sex divisioner om den mycket förstärkta brigaden ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” räknades dit. Den var större än en normal tysk brigad men mindre än normal tysk division. Av dessa sex förband var det främst tre divisioner som var organiserade som arméns motoriserade infanteridivisioner och det var: SS-Reich, SS-Totenkopf och SS-Wiking. Men det fanns skillnader. 

Motoriserade divisioner på östfronten 1941. På bilden från 2. pansargruppen. Tyska armén satte in tio motoriserade infanteridivisioner på östfronten. Foto: NARA

Nio bataljoner mot sex bataljoner 

Den största skillnaden var att SS-divisionerna hade tre infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner medan arméns divisioner hade bara två infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner. Tyskarna hade som praxis en lätt haubits bataljon i divisionen per regemente, så det innebar att SS-division hade tre medan armén hade två. Sedan hade båda en tung bataljon. Så mer skyttesoldater och mer haubitsar. 

Tre SS-motoriserade infanteridivisioner var redo sommaren 1941. På bilden SS-division "Totenkopf" som var hos armégrupp Nord vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

SS-divisionen hade alltså fler soldater, mer utrustning och vapen men inte för att de var prioriterade utan för att de var större divisioner. Detta var inte alltid en fördel då större division innebar större områdesansvar längs frontlinjen, nio bataljoner infanteri istället för sex bataljoner infanteri. Effekten att ha fler bataljoner i strid innebar givetvis att förlusterna i SS-divisionen var högre jämfört med armédivisionen om alla andra omständigheter är lika. Med andra ord helt normalt. 

Förluster hos armégrupp Syd 

Tyska 1. pansargruppen i armégrupp Syd hade 60. motoriserade divisionen från armén och SS-Wiking. Den förstnämnda som tog 4 642 mans förluster fram till 29 november 1941 stred inte inledningsvis, under julimånad. Medan SS-Wiking hade 5 470 i förluster till 29 november 1941, alltså högre men det var ju större division. Men aningen kortare tidsintervall. 

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Standardpjäsen för de lätta haubitsbataljonerna. Det vanliga tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så de motoriserade divisionerna var ett exklusivt sällskap, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Hur var relationer döda sårade, likvärdig, en stupad för varje fyra sårade. Sedan var skillnad på officersförluster, nja ungefär snarlikt, 179 i armén medan 209 i SS. Här var det snarare en officer stupade per tre sårade. Överhuvudtaget rätt så svårt att jämföra för till exempel SS-Reich tog betydligt högre förluster än SS-Wiking under samma tidsperiod, var det hårdare på de centrala delarna eller fick SS-Reich svårare uppgifter eller var veterandivisionen sämre än gröngölingen? SS-Reich hade passerat över 8 000 i förluster i slutet av oktober 1941. 

Delar vi upp förlusterna på bataljonerna kan det bli en annan historia men samtidigt spelar ju antal dagar i strid roll och hur tunga strider förbandet har varit involverat i. Betydligt svårare blir det och mer detaljerad information krävs. Som dessutom inte kanske finns. Sedan är frågan är det samma standard på SS-divisioner eller för delen armédivisionerna? 

Det fanns tunga (se bilden) och lätta pansarbilar i divisionerna men ingen vagn hade grövre pjäs än 20 mm kanon 1941. Vagnen på bilden var Sd.kfz. 231 som vägde 8 ton. Foto:  Bundesarchiv, Bild 101I-639-4261-33A / Nowak / CC-BY-SA 3.0

Hur många divisioner fanns? 

Tyska armén hade tio motoriserade infanteridivisioner sommaren 1941, deras nummer var: 3., 10., 14., 16., 18., 20., 25., 29., 36. och 60. divisionen. Tre av dem hade väldigt mycket franska motorfordon 2., 14. och 18. divisionen. De enda bepansrade fordon i divisionerna var pansarbilar i spaningsbataljonen, det fanns ett pansarbilskompani som vid full utrustning skulle ha 26 pansarbilar av olika typer, mer för spaning och samband än strid. Fyra divisioner, 16., 20., 29. och 60., hade ett lätt luftvärnskompani i pansarvärnsbataljonen. Alla divisioner hade dessutom en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. 

 22 juni 1941 fördelning 

 Armégrupp Nord: 3., 36. och SS-Totenkopf 

 Armégrupp Mitt: 10., 14., 18., 20., 29. och SS-Reich 

 Armégrupp Syd: 16., 25., 60. och SS-Wiking 

De tre divisionerna i Waffen-SS hade vissa skillnaderna i organisationen. SS-Reich hade precis som arméns divisioner en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. Sedan SS Totenkopf hade inga pansarbilar i sin spaningsbataljon. Däremot hade både SS-Reich och SS-Totenkopf ett batteri av stormkanonvagnar Stug III, sju vagnar i respektive division. I armén tilldelades stormkanonvagnar först och främst självständiga kårförband och inte divisioner men inom Waffen-SS fanns inga kårer 1941 så man valde att prioritera sina divisioner. 

Bakom det främre fordonet finns mängder av motorcyklar med sidovagn. En standardfordon för de "snabba" bataljonerna och motorcykelförband. Tyskarna hade många av dessa under de första krigsåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-13A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Samma sak vad gällde luftvärn, alla tre divisioner hade en luftvärnsbataljon där det var två lätta batterier och ett tungt med 4 8.8 cm luftvärnskanoner. Sedan SS-Wiking hade färre understödskompanier i sina infanteriregementen, endast pansarvärn och infanterikanoner. Medan SS-Reich och SS-Totenkopf hade också ett pionjär- och motorcykelkompani. 

SS hade större divisioner 

I vilket fall, ser vi till organisationen i stort kan vi inte säga att Waffen-SS 1941 var prioriterade men de hade större divisioner som krävde mer. Sedan att divisioner inte var exakt kopior av varandra utan att det fanns variationer sett till organisation och utrustning. Det märker vi när vi går ner på djupet gällande detta. 

Soldater från SS-division Reich i strid på östfronten under hösten 1941. Waffen-SS till skillnad från armén hade kamouflagejackor till sina uniformer. Foto: Reddit, 

Ser vi till förluster kan olika divisioner drabbas olika svårt som SS-Wiking och SS-Reich, samma sak skedde i armén. Försöker vi titta på stridseffektivitet så måste vi väga in motståndarens resurser och förluster i de specifika striderna. Speciellt 1941 är detta svårt då Röda armén prioriterade inte precis att dokumentera sina strider utan snarare fokuserade på att lyckas överleva den tyska anstormningen. 

Så sommaren 1941 hade SS tre motoriserade divisioner medan armén hade tio motoriserade divisioner sommaren 1941, medan SS hade inga pansardivisioner vid denna tidpunkt och armén 20 pansardivisioner.  

Vidare läsning: 

Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlage? (Siek 1989) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Hannover 1990) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Hannover 1990) 

Otto Weidinger: Division Das Reich. Band III 1941-1943. (Osnabrück 1987)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Kort historia om en annorlunda divisionstyp

Har du koll på tyska ”Jäger-Division” under andra världskriget? 

Tyska armén formerade elva ”Jäger-Division” och benämningen på divisionskategorin var lätt infanteridivision (”leichte Infanterie-Division”) inledningsvis. 

De fyra första lätta infanteridivisionerna var 97., 99., 100. och 101.i december 1940. De hade två infanteriregementen med vardera tre skyttebataljoner medan en vanlig infanteridivision hade tre regementen med vardera tre bataljoner. Den 99. lätta infanteridivisionen som sattes upp kom dras ut från östfronten redan i augusti 1941 för att omorganiseras till 7. bergsdivisionen. 

Tyskarnas lätta infanteridivisioner var något förenklat egentligen bara slimmade infanteridivisionen som var tänkt vara en smidigare och lättare variant av sin något tyngre storebror. På bilden 118. divisionen på Balkan 1943.  Flera av divisionerna sattes in i kriget mot partisaner på Balkan. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Slimmade divisioner 

Så vad det för speciellt med dessa lätta divisioner? Vad var skillnaden mot en infanteridivision och en bergsdivision? De två divisionstyper som redan fanns. 

Något förenklat var det en slimmad infanteridivision men den var inte lika specialutrustad som en bergsdivision. En infanteridivision användes på slätten och en bergsdivision i bergstrakterna men däremellan i svår terräng kunde den mer smidiga och lättare versionen av infanteridivisionen, den lätta infanteridivisionen, användas med fördel. Inte lika tung som en vanlig infanteridivision. 

Mot Kaukasus 

Alla fyra lätta infanteridivisionen stred med armégrupp Syd under operation Barbarossa 1941 av någon anledning. Kanske var det drömmen om Kaukasus då inledningsvis var det det ukrainska slättlandskapet som gällde men slutmålet för armégrupp Syd var Kaukasus. Tysklands ledare Adolf Hitler trodde ju att det var bara att sparka in dörren så rasade bygget (alltså Sovjetunionen). 

Värt att notera att tyskarna hade den 22 juni 1941 sex bergsdivisioner och fyra av dem sattes in initialt på östfronten, två uppe i norr, i offensiven mot Murmansk, och två i söder hos armégrupp Syd. Det måste varit samma tanke som med de lätta infanteridivisionerna, Kaukasus och inte den ukrainska stäppen som var det primära. 

Soldater ur 100. divisionen under anti-partisan operationer på Balkan 1943. Notera medaljerna på den tyska officeraren, speciellt den med hakkors, det tyska korset i guld. Utmärkelsen tilldelas för flerfalt bevisad utomordentlig tapperhet eller flerfalt framstående förtjänster i truppföring. Kravet var också att man redan hade fått järnkorset 1:a och 2:a klassen.Foto: Reddit

En vanlig infanteridivision 1941 hade drygt 16 000 man medan en lätt drygt 13 000 samt färre tyngre artilleripjäser och lättare logistik. Utbildningsmässigt sägs det generellt inte ha varit någon skillnad mellan en infanteridivision och en ”leichte Infanterie-Division”. 

Enkel organisation för divisionen 1941 

Stab 

2 infanteriregementen (vardera med 3 bataljoner, 1 eldunderstödskompani, 1 kulsprutekompani, 1 pansarvärnskompani) 

1 spaningsbataljon (2 spaningskompanier, 1 pansarvärnspluton) 

1 pansarvärnsbataljon (2 kompanier) 

1 artilleriregemente (2 lätta bataljoner, 1 lätt haubitsbataljon och 1 tung haubitsbataljon) 

1 pionjärbataljon (3 kompanier) plus understödsenheter

Tunga vapen: 36 8 cm granatkastare, 12 7,5 cm infanterikanoner leIG18, 48 pansarvärnskanoner, 4 tunga pansarvärnsgevär, 16 7,5 cm bergskanoner Gebirgsgeschütz 36, 12 10,5 cm haubitsar lFH18, 8 15 cm haubitsar sFH 18.

Pansarvärnsbataljonen i divisionen fick fyra tunga pansarvärnsgevär, 2,8 cm schwere Panzerbüchse 41. Egentligen kan den klassas som en lätt pansarvärnskanon. Den lätta vikten 229 kg gjorde att vapnet kom att tilldelas vissa förband, som behövde tillgång till lättare vapen. Vapnet började produceras 1940 och fram till produktionen avslutades 1943 hade nästan 2 800 vapen levererats. Foto: Tank Archives. 

Färre tunga pjäser 

Jämför med en vanlig infanteridivision så finner vi att den lätta divisionen inte har några tunga 15 cm infanterikanoner, färre pansarvärnskanoner och färre 10,5 cm och 15 cm haubitsar. Däremot 7,5 cm bergskanoner istället. En sådan pjäs väger 750 kg i eldställningen till skillnad mot en 10,5 cm leFH 18 som har en vikt av nästan 2 ton. Sedan en annan fördel med 7,5 cm-pjäsen var att den kunde delas upp i åtta laster och bäras av packdjur där det var omöjligt att dra en pjäs genom terrängen. 

Notera också att det fanns mer motorfordon i den lätta divisionen, speciellt till det tunga artilleriet och pansarvärnet. Syftet att öka rörligheten hos dessa förband och underlätta omgrupperingar när behoven uppstod. Sedan ska vi vara medvetna om att den tänkta organisationen var bara riktlinjer och krigets kaos gjorde att justeringar och förändringar kunde ske hos enskilda divisioner. 

En tysk bergsjägare avfyrar sin 7,5 cm bergskanon Gebirgsgeschütz 36 i Kaukasus på 3 000 meters höjd som originalet säger. Publiceringsdatum var 21 januari 1943. Tyskarna började nå fram till Kaukasus under sommarfälttåget 1942. Det misslyckades totalt under 1941. I samband med katastrofen i Stalingrad lämnade de Kaukasus. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B23252 / Rieder, Fred / CC-BY-SA 3.0 

Ytterligare två divisioner formerades i december 1941, två veteran infanteridivisioner från östfronten, 5. och 8.. De lämnade östfronten temporärt och organiserades om till lätta infanteridivisioner. 

Sommaren 1942 bestämde man att namnet ”leichte Infanterie-Division” skulle ersättas av ”Jäger-Division”. De lätta divisionerna fick med namnbytet viss status 1942, de var ju speciella. De blev en egen klass istället för att vara en variant.

Ytterligare divisioner formeras Samtidigt som ytterligare en infanteridivision, 28., konverterades sommaren 1942. Nu fanns det sex divisioner. Under 1943 blev det ytterligare fem divisioner. Nu fanns det elva Jäger-Division”. Tysklands åtagande ökade i söder och på Balkan i samband med de allierades framgångar och den efterföljande kollapsen av Italien. Denna typ av förband sågs som användbara på dessa krigsskådeplatser. 

Korpral Walter Möse i 28. divisionen får riddarkorset den 11 mars 1943 för sina insatser vid strider vid sjön Ladoga. Mannen bakom honom är divisionschefen generallöjtnant Johann Sinnhuber. Under 1944 kom Möse även att få eklöven till riddarkorset. Han stupade sedan den 28 november 1944 samband med strider i Ostpreussen. Foto: Reddit

Formeringen av elva divisionerna. 

1940: 97., 100. och 101. 

1941: 5. och 8. 

1942: 28. 

1943: 42., 104., 114., 117. och 118. 

Så de elva som fanns hösten 1944, på vilka frontavsnitt fanns de? 

Ostpreussen (1 st – 28.) 

Polen (1 st – 5. ) 

Ungern / Slovakien /Karpaterna (4 stycken – 8., 97., 100. och 101.) 

Italien (2 stycken – 42., 114.) 

Balkan (3 stycken – 104., 117., 118.) 

117. jägardivisionen 1944 i Grekland. Notera 2,8 cm schwere Panzerbüchse 41 på fordonet (Steyer 1500). Denna division gjorde sig ökänd genom krigsförbrytelser bland annat massakern vid Kalavryta den 13 december 1943, Foto: Reddit.

Tittar vi närmare sommaren 1944 hade den tyska krigsmakten 284 divisioner i tjänst och av dessa var elva ”Jäger-Division”. Tyska krigsmakten hade också elva bergsdivisioner 1944, sju i armén och fyra i Waffen-SS. Det fanns hela 150 infanteridivisioner som jämförelse. Så det var ovanliga fåglar. 

Vidare läsning: 

Alex Buchner: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989) 

Adolf Reinicke: Die 5.Jäger-Division. (Eggolsheim 2003) 

Roland Kaltenegger: Schicksalsweg und kampf der "Bergschuh"-division. Die Kriegschronik der 7. Gebirgs-Division vormals 99. leichte Infanteri-Division. (Graz 1985)

Burkhart Müller-Hildebrand:Das Heer, Volume II. (Frankfurt am Main 1956) 

Burkhart Müller-Hildebrand: Das Heer, Volume III. (Frankfurt am Main 1969)

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

En udda tysk division

Tyska 1. skidjägardivisionen

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

1940 jämfört med 1944

Tyska pansaroffensiver genom Ardennerna

Två gånger under andra världskriget kom tyskarna genomföra pansaroffensiver genom Ardennerna ut mot kusten. 1940 var det västerut ut mot Abbeville och därefter Calais medan 1944 var mer mot nordväst via Namur och Liège därefter var tanken att avancera mot Antwerpen. 

Tyska 7. pansardivisionen våren 1940. Huvudstridsvagn för divisionen var Panzer 38 (t). Denna tjeckoslovakiska vagn tillverkades även i Sverige på licens, stridsvagn m/41. Foto: Reddit. 

Det fanns likheter och olikheter. Den första utfördes med fint vårväder maj 1940 medan den andra med "fint" vinterväder december 1944. Dock den ena offensiven 1944 misslyckades totalt medan den andra 1940 brukar lyftas fram som en av andra världskrigets mest framgångsrika operation. 

Ardennerna 1940 

Totalt fanns det tio pansardivisioner i tyska armén i  maj 1940, varav sju fanns hos armégrupp A. Det motsvarar 70 % av alla tyska pansardivisioner. De sju divisionerna fördelades på tre pansarkårer som skulle anfalla den 10 maj 1940. 

Sju pansardivisioner genom Ardennerna och två norr om. Start den 10 maj 1940 och framme vid kusten redan den 20 maj. Illustration Samuel Svärd.

Pansargrupp Kleist bestod av två pansarkårer (Heinz Guderian och Georg-Hans Reinhardt) samt en motoriserad kår (von Wietersheim). Det var totalt fem pansardivisioner varav tre hos Guderian och tre motoriserade divisioner. Den sista pansarkåren i armégrupp A, under Hermann Hoth, hade två pansardivisioner. Den anföll längre norrut än pansargruppen med riktning mot Dinant. 

De sju tyska pansardivisioner i armégrupp A, med 1 773 stridsvagnar, 429 pansarbilar och närmare 60 000 motorfordon, hade siktet inställt på floden Meuse mellan Namur och Sedan. 

Frankrike hade initialt tre pansardivisioner och tre mekaniserade divisioner. På bilden övergivna franska stridsvagnar Somua S-35 som var huvudvagn i de mekaniserade divisionerna. Foto: Reddit

Det fanns även tre motoriserade divisioner samt det motoriserade regementet ”Grossdeutschland” som understöd. Pansargeneralen Guderians motto: ”Man ska slå den andre med knuten näve, inte med spretande fingrar” kom verkligen till sin rätt här i Ardennerna 1940. Bepansrade halvbandvagnar för pansarskyttet var fortfarande ett ovanligt fordon 1940, endast 579 kom att producerades under 1939 och 1940. Produktionen hade just startats upp. 

Produktionen av bepansrade halvbandvagnar för pansardivisionerna hade nyss startat upp så fortfarande var det lastbilar för skyttesoldaterna som gällde förutom några få lyckliga som hade fått dessa fordon, Sd. Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-801-0664-37 / CC-BY-SA 3.0

De allierades reaktion var saktfärdig och vi kan säga lite elakt kvar i första världskrigets tempo på slagfältet. Om vi ser till vad som hände: ”På kvällen den 20 maj hade den tyska fällan slagit igen, tyska 2. pansardivisionen hade nått fram till Abbevillekusten och engelska kanalen”. Den franske överbefälhavaren Maurice Gamelin insåg redan den 11 maj att allt inte stod rätt till så han beordrar förstärkningar till försvaret av floden Meuse vid Ardennerna, hela 11 divisioner, och den första skulle anlända den 14 maj och den sista den 21 maj. Som sagt han blev överspelad då de tyska pansarbefälhavarna började direkt ur marschgruppering gå över floden Meuse redan på kvällen 12 maj.

Ardennerna 1944 

Alla sju tyska pansardivisionerna som ingick i anfallsstyrkan den 16 december 1944 hade deltagit i slaget om Normandie juni – augusti 1944 och lidit hårda förluster. Tyskarna hade försök bygga upp deras styrka igen men hela tiden uppstod situationer vid fronten som gjorde att pansardivisioner kom att sättas in i strid. De var fördelade på fyra pansarkårer där även infanteridivisioner ingick. 

Pansargrenadjärer från 1. SS-pansardivisionen under framryckning i Ardennerna. Fyra pansardivisioner från Waffen-SS var med i offensiven. De alla ingick initialt i 6. pansararmén medan de tre från armén ingick i 5. pansararmén. Foto: NARA

En brist som var påtaglig i de sju pansardivisionerna inför Ardenneroffensiven var stridsvagnar. För att stärka divisionerna kom flera pansarregementen i divisionerna att tilldelas en självständig bataljon med tunga pansarfordon. Medan stormkanonvagnar användes för att fylla upp andra pansarregementen. 

En annan aspekt var att fyra av de sju pansardivisionerna i Ardennerna 1944 var från Waffen-SS. Tyskland hade vid denna tidpunkt totalt 34 pansardivisioner så 7 av 34 motsvarar drygt 20 % av tyska pansardivisioner skulle delta i offensiven. Det fanns 26 i armén, sju i Waffen-SS och en i Luftwaffe. 

En tung tysk stridsvagn, Kungstiger, står övergiven. Den är från 501. tunga SS-pansarbataljonen som ingick i 1. SS-pansardivisionen för att förstärka divisionen inför offensiven. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1944 hade de sju pansardivisionerna initialt tillsammans 859 stridsvagnar och stormkanonvagnar. Dessutom fanns ytterligare 260 tunga pansarfordon i självständiga bataljoner och i infanteridivisioner på plats. Antal pansarbilar var 146 och det fanns 1 035 bepansrade halvbandvagnar i de sju pansardivisionerna. Enstaka pansargrenadjärsbataljoner var numera mekaniserade istället för att bara vara lastbilsskytte. 

Till skillnad mot 1940 blev det inget stort genombrott 1944 och samtidigt som mer förband tillfördes under slaget, en pansardivision och två pansargrenadjärdivision samt två brigader Führer Begleit och Führer Grenadier, inte mer än 300 tunga pansarfordon totalt. Under samma tid tillförde den amerikanska armén fem pansardivisioner och flera självständiga pansar- och pansarvärnskanonvagnsbataljoner, vilket gjorde att tyskarna tappade sitt initiala styrkeövertag vad gäller tunga pansarfordon och istället hamnade i underläge. 

Ardennerna december 1944. Notera Namur uppe till vänster på kartan. Därifrån var det fortfarande långt kvar till Antwerpen. Illustration Samuel Svärd. 

Två av amerikanska pansardivisionerna var redan den 17 december på plats, alltså dagen efter. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower reagerade snabbt när beskedet om den tyska offensiven kom. Det styrkeöverläge som tyskarna hade haft initialt försvann snabbt. Tyskarna fick aldrig offensiven att komma igång på allvar eller få den bredd som behövdes. Ändock tog ett bra tag för de allierade att pressa tillbaka tyskarna för de gav inte lättvindigt upp områdena de hade erövrat. 

De amerikanska styrkorna i Ardennerna förstärktes snabbt, bland annat den amerikanska 7. pansardivisionen som snabbt blockerade vid St. Vith och förde fördröjningsstrid medan fler styrkor fördes fram. Foto: US Signal Corps.

Tyska krigsmakten 1940 jämfört med 1944 

 Läget i stort 1 maj 1940, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 4 956 stridsvagnar och 318 stormkanonvagnar 

Totalt: 5 274 tunga pansarfordon varav 1 773 sattes in i Ardennerna, cirka 34 %. 

Läget i stort 1 december 1944, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 6 036 stridsvagnar och 5 464 stormkanonvagnar /pansarvärnskanonvagnar. 

Totalt: 11 500 tunga pansarfordon varav 1 119 sattes in i Ardennerna initialt, cirka 10 %. 

Med förstärkningar ökade det till drygt 12 %. 

Allt vanligare syn under de sista krigsåren 1943–1945. Den tyska produktionen kom av stormkanonvagnar kom igång på allvar under 1943, 3 225 vagnar jämfört med endast 824 under 1942. Foto: https://www.worldwarphotos.info

Slutord 

1940 kan vi tala om en verklig kraftsamling om vi ser till hur stor del av de tyska pansartrupperna som sattes in i offensiven. 1944 fanns inte samma möjligheter att kraftsamla då tyskarna stred på tre fronter. Samtidigt som Tyskland faktiskt hade tillgång till större resurser 1944 var pansarnäven 1944 svagare än 1940. Men pansargrenadjärerna hade bättre tillgång till bepansrade fordon 1944. De allierade reagerade med ett helt annat tempo 1944 än 1940. De hade lärt sig att tvekan kan kosta och det gäller att reagera snabbt, hindra en tysk pansaroffensiv få chansen att nå på djupet och bredda sig. 

Betänk också att slaget om Ardennerna 1944–1945 varade i stort sett lika länge som hela slaget om Frankrike gjorde 1940. Det brukar anges från 16 december 1944 till 28 januari 1945, medan 1940 varade slaget om Frankrike från 10 maj till 25 juni 1940. 

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: ”Blixtkrig 1939–1941”. (Stockholm 2008) 

Karl-Heinz, Frieser: "Blitzkreig-Legende". (München 1996) 

Trevor N. Dupuy, David L.Bongard & Richard C. Andersson JR: ”Hitler’s Last Gamble. The Battle of the Bulge December 1944 – January 1945.” (Shrewsbury 1995) 

Rolf Stoves: ”Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945.” (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

18. divisionen

Från pansardivision till artilleridivision

Tyskarna hade två 18. divisionen. Den ena formerades inledningsvis i hemlighet 1934 och fick först 1935 sitt riktiga namn, 18. infanteridivision. Senare efter fälttåget i Frankrike sommaren 1940 kom divisionen att motoriseras, 18. motoriserade infanteridivisionen. Under samma tid kom en annan 18.divisionen se dagens ljus. Den tyska 18. pansardivisionen började formeras i närheten av Chemnitz i oktober 1940. Denna byggdes upp från grunden med hjälp av personal och enheter från andra förband. 

18. pansardivisionen sattes in i strid för första gången sommaren 1941. Divisionen ingick i Guderians pansargrupp. Divisionen kom att strida på östfronten resten av sin karriär. Foto: Krigsarkivet. 

Antalet tyska pansardivisioner växte efter segern i Frankrike sommaren 1940 och det ställde krav på fler vapen, stridsvagnar och motorfordon. Sommaren 1940 hade det funnits tio pansardivisioner och det hade vuxit till 20 pansardivisioner och en ”lätt” division sommaren 1941. Den sistnämnda var en slags försvagad pansardivision som senare skulle bli nummer 21. I vilket fall 18. pansardivision kom till största delen få franskt krigsbyte vad gäller motorfordon, över 2 500 under våren 1941. Den tyska industrin byggde inte tillräckligt med motorfordon. 

Det blev ingen invasion av Storbritannien

Tyskarna hade utvecklat ett antal varianter ”amfibiestridsvagnar” av de existerade stridsvagnarna, den lätta Panzer II, den medeltunga Panzer III och understödsvagnen Panzer IV. De lätta vagnarna sattes pontonsektioner på i händelse av behov medan Panzer III och Panzer IV hade utrustning och kunde förseglas för att klara ett större djupgående än normalt. Så eftersom invasionen av Storbritannien ställdes in kom många av dessa vagnar att hamna hos den nya 18. pansardivisionen, 

Divisionen hade totalt 218 stridsvagnar sommaren 1941. Det var främst Panzer III, hela 114 vagnar. Där endast 15 vagnar hade den 50 mm L/42 kanonen medan övriga den klassiska 37 mm kanonen. Sedan fanns understödsvagnar, 36 Panzer IV med kort 7,5 cm kanon L/24, samt 50 lätta Panzer II samt sex lätta Panzer I. Dessutom fanns det 12 befälsvagnar av Panzer III-typ. 

Pansargeneral Walther Nehring (längst till höger i bild) förde befäl över 18. pansardivisionen fram till januari 1942. Han lämnade för Afrika där han tog befälet över Afrikakåren. Här i samspråk med ökenräven Erwim Rommel. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0203-14A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Dessutom underställdes 100. eldsprutepansarbataljonen divisionen temporärt. Hela 82 lätta stridsvagnar varav 42 var utrustade med eldsprutor, Divisionen hade två brigadhögkvarter, 18. pansar och 18. skytte. Det förstnämnda fanns knappt något behov eftersom divisionen hade bara ett pansarregemente. 

Operation Barbarossa 1941

Divisionen tillhörde 2. pansargruppen. Alltså Guderians. Divisionen stred framgångsrikt vid Minsk och Smolensk. Till den 9 september 1941 hade divisionen totalförluster av 47 vagnar och fått 25 ersättningsvagnar. Dock stor del av fordonsparken var slitna eller skadade, på verkstad. Så 100 stridsvagnar var redo 30 september 1941 för det tyska storanfallet mot Moskva. 

Det tyska anfallet mot Moskva misslyckades och Moskva föll aldrig. Istället slog Röda armén tillbaka den 6 december 1941. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Varje dag av strider kostade och offensiven mot Moskva misslyckades. Divisions pansarregemente tog stryk och erhöll inte tillräckligt med ersättningsvagnar. I januari 1942 hade divisionen endast en pansarbataljon kvar, 19 Panzer III, 4 Panzer IV och 7 Panzer II. 

Inför sommaren 1942 tillhörde 18. pansardivisionen inte de prioriterade pansarförbanden som skulle delta sommaroffensiven så divisionen var eftersatt. Divisionen hade inte längre ett pansarregemente utan bara 18. pansarbataljonen som skulle ha 73 vagnar vid full styrka. Läget den 29 juni 1942 var inte lysande. Det fanns 2 befälsvagnar, 8 Pz IV (kz), 26 Pz III (50 mm L/42), 11 Pz II = 47 stridsvagnar. 

Det hade tagit beslut att stärka upp de motoriserade infanteridivisionen som skulle delta i sommarfälttåget 1942 med en egen pansarbataljon. Detta drabbade 18. pansardivisionen då två av divisionens pansarbataljoner med personal användes att bli pansarbataljon i två motoriserade infanteridivisioner (3. och 60.) inför sommarfälttåget. 

18. pansardivisionen förde en tynade tillvaro vid fronten vintern 1942–1943. Striderna nötte ner divisionen. På bilden två stridsvagnar som har förlorats, den främre en Panzer IV och den bakre en Panzer III. Först på våren 1943 kom divisionen att öka sin pansarstyrka inför sommaroffensiven mot Kursk. Foto: Boris Beljasjev (TASS)

Pansarslaget vid Kursk

Sommaren 1943 Det kom aldrig någon ersättare utan divisionen hade även en pansarbataljon inför sommaren 1943. Divisionen ingick i tyska 9. armén och var del av det norra anfallet mot Kursk. Division ingick i XXXXI. pansarkåren tillsammanse 86. och 292. Infanteridivisionen, Det speciella med denna kår att det var här de tunga pansarvärnskanonvagnarna Ferdinand fanns, 656. pansarvärnsregemtet med 89 Ferdinands och 45 Sturmpanzer IV Brummbärs. Dessutom fanns två stormkanonbataljoner. Så även om 18. pansardivisionen bara hade 69 stridvagnar den 5 juli 1943 när den tyska sommaroffensiven vid Kursk satte igång så hade kåren totalt 304 tunga pansarfordon.

Den nya tunga pansarvärnskanonvagnen kom att i början kallas: Ferdinand efter sin konstruktör Ferdinand Porsche. Det var först i maj 1944 som namnet Elefant började användas, som pansarvärnskanonvagnen är känd för. Foto: Flickr

Striderna under julimånad 1943 kostade divisionen nästan 500 döda och drygt 2000 sårade. Divisionsbefälhavaren general Karl-Wilhelm von Schlieben rapporterade till pansargeneral Josef Harpe, befälhavare för pansarkåren att: ”De fyra veckorna av storstrid hade orsakat divisionen höga personella och materiella förluster”. 

Den 11 augusti 1943 strax innan reträtten från Karatjev rapporterade 18. pansardivisionen att divisionen hade en förplägnadsstyrka på drygt 8 000 man varav nästan 180 var officerare. Av förplägnadsstyrkan var drygt 3 400 stridande personal. 

Efter striderna sommaren 1943 tas beslutet att 18. pansardivisionen ska bli 18. artilleridivisionen. Ett försöksförband med syfte att få bättre koordinering av artillerielden vid kraftsamling. Tiden som pansardivision från 22 juni 1941 till 1 oktober 1943 hade inneburit 2 858 stupade varav 165 officerare och 10 151 sårade. 

Pansarhaubitsar Hummel med 15 cm sFH18 eldrör. Dessa kom att börja produceras under 1943. Över 700 av dessa byggdes. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-25 / Dieck / CC-BY-SA 3.0

Pansardivision blir artilleridivision 

Initialt byggde denna nya divisionen på pansardivisionens gamla artilleriregemente (88.). Sedan var tanken att ytterligare två skulle tillföras, 288. och 388. Detta skedde hjälp av personal och enheter från andra förband. Divisionen tillfördes ett stormkanonbatteri, en luftvärnsbataljon och en skyttebataljon samt en artilleriobservationsbataljon och ett eldledningsbatteri. Så formeringen av förbandet pågick under hösten 1943 och mot slutet av 1943 sattes in vid fronten i striderna runt Kiev. Divisionen stred därefter hos armégrupp Syd. 

Befälhavare blev generalmajor Carl Thoholte (1893–1960). Han hade bland varit chef för artilleriregementet i 36. motoriserade divisionen och artilleribefälhavare i XXXXVI. pansarkåren. Thoholte förde befäl i stort sett till divisionen upplöste sommaren 1944. 

Styrka den 25 febr 1944 

Divisionen har 95 eldrör artilleri, 6 stormkanoner och 1 Panzer III art.observatörvagn 

Förplägnadsstyrka: 219 officerare, 850 underofficerare, 6 543 soldater, 806 hiwi. Plus en reserv på 480 ersättningsmanskap. 

Stridsstyrka 164 officerare, 804 underofficerare. 4131 soldater. 

Rörlighet 50 % (= brister och slitna motorfordon) 

Artilleri i divisionen 

88. artilleriregementet: 

     I. bataljonen: bandhaubitsar Wespe (2 batterier) och Hummel (1 batterie) 

     II. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    III. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

288. artilleriregementet 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 17 cm sK18 kanoner 

388. artilleriregemente 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 21 cm Mörser 18, tunga haubitsar 

En 17 cm sK18 kanon öppnar eld. Dess spränggranat vägde 68 kg och pjäsen hade en max räckvidd på drygt 29 km. Pjäsens transportvikt var 23 ton. Foto: Waralbum.ru

Normalt hade en artilleribataljon tre batterier med vardera fyra pjäser men inte alltid. En blandad bataljon med 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner hade normalt två batterier med 15 cm som vardera hade fyra pjäser medan av 10 cm kanoner fanns ett batteri med fyra pjäser. Medan bandhaubitsarna bestod av sex pjäser. Sedan de tunga bataljonerna 17 cm sK18 och 21 cm Mörser 18 var det normalt tre batterier med vardera tre pjäser. 

Sedan hade divisionen vad kan ses som eget självförsvar, luftvärn, stormkanonvagnar och skyttesoldater. Luftvärnsbataljonen hade två tunga batterier vardera 4 8,8 cm luftvärnskanoner och två lätta batterier. Stormkanonvagnar var ett kompani med tio vagnar vid full styrka. Och skyttebataljonen se bild nedan. 

Närskyddet, två skyttekompanier, sedan ett kompani med raketgevär Panzerschreck som pansarvärnsstyrka och slutligen ett tungt kompani med luftvärnsautomatkanoner, infanterikanoner och pansarvärnskanoner. 

Hårda strider i Ukraina 1944 

Problemet med divisionen var inte förbandet i själv utan att tyskarna genomförde inte längre några större offensiver. Detta var ett förband för kraftsamling och koordinering av artillerielden i offensiva operationer. När du försvarar vet du inte var fienden exakt kommer att anfalla så det är väldigt svårt att utgångsgruppera förbandet vid rätt ställe. Så förbandet kom att sättas in splittrat. 

Förbandet råkade väldigt illa ut under slaget vid Kamjanets-Podilskyj 25 mars – 15 april 1944. Även känt som Hubes ficka där Röda armén lyckades ringa in tyska 1. pansararmén. Tyskarna lyckades bryta sig ur men kostade mycket förluster. 

Under striderna vid Kamjanets-Podilskyj 1944 var markförhållandena otroligt svåra. Den berömda rasputitsa anlände. På bilden tyska artillerister försöker flytta på en tung 15 cm sFH18 haubits med hjälp av ett bandfordon, Raupenschlepper Ost.  Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-023-3496-29 / Wolff, Paul / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

18. artilleridivisionen började kallas stridsgrupp. Valet stod mellan att stärka upp förbandet eller upplösa. Till slut kom beslutet. Divisionen upplöstes den 27 juli 1944 och de tre artilleriregementena i divisionen blir självständiga artilleribrigader medan stabspersonalen används för den nya pansarkåren ”Grossdeutschland” som håller på att bildas. Det hade varit intressant om tyskarna hade satt upp denna division redan sommaren 1942, hade den haft någon betydelse för striderna vid Stalingrad och Kursk? Förmodligen inte i stort men i lokala strider. Divisionen innebar en enorm koncentration av eldrörsartilleri och tungt sådant. Normalt hade en tysk infanteridivision 36 10.5 cm lFH18 och 12 sFH18 haubitsar. 

Vidare läsning: 

Paul, Wolfgang: Die Truppengeschichte der 18.Panzer-Division 1940-1943 (mit Geschichte der 18.Artillerie-Division 1943-1944). (Reutlingen 1989) 

Hogg, Ian: German Artillery of World War Two. (London 1975) 

Zetterling, Niklas & Anders Frankson: Kursk 1943 – A Statistical Analysis (London 2000) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Myter om Waffen-SS

Lite reflektioner om Waffen-SS

Efter andra världskrigets slut 1945 förklarades Waffen-SS vara en olaglig organisation och flera SS-män dömdes till både fängelse- och dödsstraff. Länge anförde SS-veteranförbundet HIAG att SS-soldaterna varit ”soldater som alla andra”, men detta var inte sant och korrekt. 

En av de mest kända divisionerna inom Waffen-SS är 12. SS-pansardivisionen "Hitlerjugend". Men den gjorde stridsdebut först sommaren 1944 i Normandie. Då hade kriget pågått i mer än fyra och halvt år och det var mindre ett år kvar till krigsslutet i Europa i maj 1945. Foto: Flickr

Fältförbanden inom Waffen-SS tjänstgjorde under kriget till stor del vid fronten sida vid sida med krigsmaktens egna förband. När dessa förband tjänstgjorde vid fronten stod de under tyska arméns befäl. På den vanliga tyska soldatens bältspänne stod det ”Gud är med oss” medan på soldaterna ur Waffen-SS stod det ”Vår ära är lojalitet”. 

Växte enormt under kriget

När andra världskriget inleddes den 1 september 1939 förfogande den tyska krigsmakten över 2,7 miljoner man varav cirka 20 000 man var från Waffen-SS . Ju längre kriget pågick desto större blev Waffen-SS. I december 1943 hade Waffen-SS en personalstyrka på över 500 000 soldater. När kriget inleddes 1939 var Waffen-SS ett ”ariskt garde” för Tredje riket, men allt eftersom kriget fortskred växte Waffen-SS i storlek och utvecklades i stället till något som påminde om Tredje rikets främlingslegion. Här fanns SS-soldater från nästan alla folkgrupper i Europa. 

En mycket ovanlig division inom Waffen-SS var 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS „Handschar“. En bergsdivision som började sättas upp på Balkan 1943 och hade mufti i divisionen även om Waffen-SS hade avskaffat fältpräster. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Mielke-036-23 / Mielke / CC-BY-SA 3.0

Det totala antalet divisioner som formerades i regi av SS blev till slut 38. En division motsvarar en personalstyrka på 15 000 till 20 000 man. Divisioner med höga nummer (22 till 38) formerades under krigets sista år och blev sällan fullständiga. Många hade endast personalstyrkor på 6 000 till 9 000 man när de skickades till fronten. Under krigets slutfas fanns varken tid eller resurser att slutföra en formering av förbanden. 

Från "ariskt garde" till främlingslegion

Från början hade Waffen-SS hårda krav på vem som fick bli soldat men efterhand mjuknade kraven avsevärt. Inför operation Barbarossa (det tyska anfallet på Sovjetunionen den 22 juni 1941) fick följande folkgrupper från de ockuperande områdena bli soldater inom Waffen-SS: norrmän, danskar, holländare och flamländare. Valloner och fransmän släpptes dock inte in. 

Kriget på östfronten gjorde att Waffen-SS kom expandera. När fälttåget inleddes fanns sex divisioner insatta.  Visserligen kan SS-förbandet "Leibstandarte SS Adolf Hitler" ses som en förstärkt brigad. I vilket fall på bilden SS-division "Totenkopf" som var en motoriserad infanteridivision vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

Men som tidigare nämnt blev kraven mjukare med tiden, så även valloner och fransmän värvades som soldater från 1943 till egna fältförband inom Waffen-SS. Även om soldater värvades ur nästan alla folkgrupper så fanns det en klar skillnad markerad genom förbandsbeteckningen. Tyska SS-förband benämndes helt enkelt SS-division. Förband som bestod av bra ariska grupper kallades Frivilliga SS-divisioner (Freiwilligen SS). Slutligen de som var längst ner på rasstegen inom Waffen-SS hade beteckningen ”Soldater som tillhör SS” (Waffengrenadier der SS). 15 divisioner av 38 tillhörde första kategorin, 10 tillhörde andra och 13 den sista kategorin. 

Notera att ett förband som betecknandes som tyskt kunde ha soldater från övriga kategorier. En stor del av Waffen-SS personal bestod av folktyskar (Volkdeutsche), det vill säga människor med tysk bakgrund men ej från Stor-Tyskland. De kom från bland annat Rumänien, Ungern, Slovakien, Kroatien och Serbien. Förband som byggde helt på värvning av folktyskar benämndes Frivilliga SS. 

5-SS-pansardivisionen "Wiking" i Polen sommaren 1944. Här ser vi de typiska SS-uniformerna med kamouflage. Stridsvagnen är den nya medeltunga Panther. Foto: Ernst Baumann / Reddit

Under kriget begicks ett antal krigsförbrytelser av förband ur Waffen-SS. Speciellt de som var insatta i partisankrig och strider i bakre områdena. Men frontförband var inte helt utan skuld, som "Leibstandarte SS Adolf Hitler", "Das Reich" och "Totenkopf". Men det går inte att påstå att alla förband i Waffen-SS systematiskt begick krigsförbrytelser. De tre baltiska SS-divisionerna och SS-division ”Nordland” anses vara utan skuld. Det finns ytterligare förband som anses vara helt fria från skuld när det gäller krigsförbrytelser. 

Myter och symboler

Inom Waffen-SS hade man en förkärlek för symboler och märken. Varje division hade sin egen vapensköld. De flesta soldaterna hade de dubbla SS-runorna på uniformens högra kragspegel men för många förband togs en speciell kragspegel fram. Detta speciellt till förband som inte var ”rena” SS-divisioner, därför Himmler ville att de dubbla SS-runorna skulle reserveras för tyska SS-förband. Nu blev det inte alltid så. 

En klassisk på en SS-grenadjär ur 20. Waffen-Grenadier-Division der SS (estnische Nr. 1). Divisionen såg dagens ljus 1944. De expanderade den estniska brigaden. Notera kragspegel. Fotot har färglagts av Julius Jääskeläinen. 

Waffen-SS utnyttjade ofta gamla och kända symboler som modifierades. Soldater med en annan nationell identitet än tysk eller folktysk bar ofta sin nations flagga på vänstra uniformsarmen. Flaggan kunde även vara utformad som vapensköld. Ibland kunde det istället vara en nationell symbol till exempel Legion Flanders från Belgien hade inte den belgiska flaggan utan det flamländska lejonet istället. 

I många böcker påstås det att förband ur Waffen-SS var prioriterade jämfört med förband ur reguljära krigsmakten när det gäller tilldelning av vapen och material. Waffen-SS var ju en del av det styrande Nationalsocialistiska partiets maktapparat. Men vid studier av tyska krigsmaktens arkiv finner man att detta inte stämmer.

Armén satte upp 11 tunga pansarbataljoner med Tiger-stridsvagnar medan Waffen-SS kom att sätta upp tre bataljoner. Varje bataljon skulle vid full styrka ha 45 vagnar. SS satte in två bataljoner i striderna i Normandie 1944 men den tredje bataljonen kom att sättas in i strid först 1945. Foto: Krigsarkivet. 

Förr när man jämförde olika förbands utrustning brukade man jämföra hur många kanoner de hade per 1 000 soldater. Använder vi detta när vi jämför SS-förband med arméförband finner vi att skillnaden var marginell. Ibland är den även till SS-förbandens nackdel (färre kanoner per 1 000 soldater), vilket tyder på att de inte hade bättre tilldelning av vapen. 

Riddarkors till Waffen-SS

Tittar vi enbart på Waffen-SS så finner vi att av de 7 300 riddarkors som delades under andra världskriget kom 448 att utdelas till personal inom Waffen-SS. Av dessa 448 tilldelas icke-tyska inom Waffen-SS 30 riddarkors. Letterna var helt klart den största gruppen då 12 letter erhöll riddarkorset. Andelen riddarkors till icke-tyskar är lägre än deras andel av den totala manstyrkan inom Waffen-SS var inte direkt orsakad av diskriminering. Utan det berodde till viss del på att många tyska SS-soldater redan hade genomfört två eller tre fälttåg (Polen, Frankrike, Balkan) innan icke-tysk personal började värvas i någon större omfattning. Riddarkorset var faktiskt tredje utmärkelsen för duglighet i fält. 

Ernst Barkmann från SS-division ”Das Reich” fick riddarkorset för sina insatser i Normandie sommaren 1944. Han deltog i fälttåget i Polen 1939, i Frankrike 1940 och Barbarossa 1941där han sårades svårt. Återvände senare till östfronten 1943. 

Eliten kom till Normandie 

Normandie som exempel för att visa att 1944–1945 var de stora åren för Waffen-SS. Från Waffen-SS kom eliten inom SS att sättas in Normandie sommaren 1944, fem av sju SS pansardivisioner och en SS-pansargrenadjärdivision. Två SS-kårhögkvarter kom även leda förband i Normandie. Totalt drygt 110 000 soldater från Waffen-SS sattes in. 

Lista över större SS-förband i Normandie 

I. SS-pansarkåren 

II. SS-pansarkåren 

1. SS-pansardivisionen "Leibstandarte SS Adolf Hitler" 

2. SS-pansardivisionen "Das Reich" 

9. SS-pansardivisionen ”Hohenstaufen” 

10. SS-pansardivisionen ”Frundsberg” 

12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” 

17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” 

Med tanke på den expansion som Waffen-SS hade genomgått var inte alla SS-divisioner veteranförband med flera år av strider bakom sig. Även om det fanns officerare och manskap som varit med om många strider. För divisionerna 12.SS och 17.SS var faktiskt Normandie deras första slag, medan 9.SS och 10.SS hade stridit som divisioner under våren 1944 på östfronten. Med andra ord fyra av sex divisioner i Normandie hade inte varit i strid före 1944. 

En tysk stormkanonvagn tillhörande 17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen”. Denna division sattes in för första gången i Normandie sommaren 1944 och kom i huvudsak strida mot amerikanska förband där. Foto: https://www.worldwarphotos.info/

Slutord

Så under de stora segrarnas år 1939–1942 var det väldigt få SS-divisioner. Notera ingen i Nordafrika. Sedan ökade antalet under 1943–1945. Om Nazityskland segrat hade dessa ledare givetvis blivit en viktig del av maktstrukturen i Tredje riket. Helt enligt Reichsführer-SS Heinrich Himmlers våldsförhärligande ideologi formades de och härdades de i strid. 

Med Waffen-SS höll det på att bildas en ny militär elit i Tyskland som hade en annan bakgrund än den traditionella preussiska lantadeln som hade varit dominerande under flera hundra år. Himmlers ideologi kom dessbättre aldrig att förverkligas, eftersom Tredje riket gick under i Berlin 1945.

Vidare läsning: 

Hausser, Paul.: Soldaten wie andere auch. (Osnabrück 1988)

Lefèvre, Eric: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983) 

Stein, George H. :The Waffen SS, Hitler`s Elite Guard at War.  (Ithaca 1986) 

Wegner, Bernd: The Waffen-SS. (Oxford 1990) 

Westberg, Lennart: Waffen-SS: Hitlers politiska soldater. (Lund 2021)

En pansardivision med blandad trupp

Soldater från SS och armén i samma division

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

En av pansardivisionerna i Waffen-SS

12. SS-pansardivisionen i Normandie 1944

Luftwaffes symbol under andra världskriget

Historien om störtbombaren Junkers Ju 87

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html