Kompanichef 1939 till kårbefälhavare 1945

Från löjtnant till general 

Han var löjtnant den 1 september 1939 och när Tyskland kapitulerade 8 maj 1945 var han generallöjtnant. Drygt fem och halvt år krig.

Adolf Hitler gratulerar tyska officerare till deras nya medaljer i september 1943. Först står överste Walter Lange, därefter står major Theodor Tolsdorff, sedan följer överste Günther Pape. Sist men inte minst står major Franz Bäke i sin svarta pansaruniform. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1993-136-11A / CC-BY-SA 3.0

Theodor Tolsdorff en av de högst dekorerade i Hitlers arméer och en av de yngsta generallöjtnanterna. Han föddes 3 november 1909 i Ostpreussen så han var för ung för första världskriget. Det var först efter Hitlers maktövertagande 1933 som Tyskland åter började med allmän värnplikt. Detta ledde till att Theodor kom till tyska 1. infanteridivisionen i april 1934 och han var då 24 år gammal. 18 månader tjänst och hans plan hade inte varit att bli yrkesofficer. Det hade varit att bli lantbrukare på familjens gård i Ostpreussen. 

Theodor förde befäl över 14. kompaniet /22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen. Det var regementets pansarvärnskompani och var utrustad med tolv stycken 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36. Detta kompani var motoriserat men övriga delar av regementet litade på hästen. 

Karriären som yrkesofficer inleds 

Men saker utvecklades annorlunda. Den 1 oktober 1938 blev han befordrad till löjtnant och kompanichef för ett pansarvärnskompani. Detta kompani med 12 stycken 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36 förde han befäl över i Polen 1939 och Frankrike 1940. Han fick järnkorset andra och första klassen i Polen samt skottskada i axeln under Polenfälttåget. Frankrike där blev det ingetdera. 

Tyskarna satte initialt in 110 divisioner den 22 juni 1941. Armégrupp Nord där tyska 1. infanteridivisionen ingick hade 26 divisioner. Målet var Leningrad. 

Anfallet mot Sovjetunionen 22 juni 1941, fortfarande löjtnant och kompanichef. Hans division tillhörde armégrupp Nord, som avancerade mot Leningrad. Krig orsakar förluster och han fick ta över en bataljon relativt snart. I november 1941 ledde han ett anfall där han igen sårades. Anfallet blev en framgång, så under sin sjukhusvistelse befordrades han till kapten och fick även riddarkorset. Att leda från täten var tydligen ett kännetecken för Theodor, att vara mitt i hetluften. Han fick senare under kriget även utmärkelse för att förstört stridsvagnar i närstrid (Panzervernichtungsabzeichen). Det sägs att han blev sårad fjorton gånger under kriget, i vissa fall allvarligt som krävde mer avancerad vård, inte bara frontnära omplåstring. 

Nya strider vid Leningrad och i Ukraina 

Åter till fronten och armégrupp Nord i april 1942. Nya framgångar, tyska korset i guld, och skador, skottskada i huvudet och åter till lasarettet i september 1942. Återvände lagom till truppen för de hårda januaristriderna 1943 då Röda armén lyckades öppna upp en landkorridor till det belägrade Leningrad. Det var hårda försvars- och fördröjningsstrider i området under 1943 och september fick Theodor eklöven till sitt riddarkors. 

Sovjetiska skyttesoldater från det belägrade Leningrads 67. armé möter soldater från den sovjetiska 2. stötarmén den 18 januari 1943, en landkorridor till staden har öppnats. Foto: M. Trachman / Mos.ru

Sedan bestämdes det vid årsskiftet att 1.infanteridivisionen skulle lämna armégrupp Nord och istället sättas in hos armégrupp Syd i Ukraina. Theodor fick ta över 22. fysiljärregementet då regementschefen stupade men det dröjde inte länge innan Theodor igen träffades, denna gång var det i magtrakten. Åter till lasarett och bort från fronten. Han befordrades till överstelöjtnant och placerades på en officersskola för blivande officerare i Metz som taktiklärare med tanken på hans fronterfarenhet men han stannade enligt uppgifter i tre dagar innan han återvände till fronten. Tydligen inte hans melodi. 

Notera på bilden är det soldater från Röda armén och den polska hemmaarmén i Vilnius den 12 juli 1944. Vilnius hade varit en del av Polen innan kriget och polackerna hade hopp om att så skulle det fortsätta vara, Men så blev det inte. NKVD började snart arrestera officerare från den polska hemmaarmén. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Åter till östfronten 

Nu hade den sovjetiska sommaroffensiven 1944 inletts på östfronten så Theodor fick i uppdrag att ta befäl över det nya fristående 1067. grenadjärregementet och tillsammans alarmenheter bistå det tyska försvaret av staden Vilnius. Med alarmenhet menas man tager vad som finns i de bakre områdena. Det blev hårda strider sommaren 1944 och Theodors enhet blev kort inringad men undkom med hjälp utifrån. Då hans insats och hans underlydande soldater hade utmärkts sig fick han svärden till sitt riddarkors med eklöv, nr 80 som delades ut, och utnämndes till överste. Endast 147 riddarkors med eklöv och svärd kom att delas ut. Han fick också epitetet ”lejonet från Vilnius” tack vare sina insatser i slaget om Vilnius.

Divisionsbefälhavare från september 1944 

Theodor fick givetvis åka till Hitlers högkvarter i Rastenburg och motta utmärkelsen ur Hitlers hand. Det fördröjdes en aning på grund av attentatet mot Hitler inträffande den 20 juli 1944. En snabb divisionschef-kurs och befälhavare för den nya 340. folkgrenadjärdivisionen som kom att strida på västfronten. Theodor flyttade från öst till väst. 

340. folkgrenadjärdivisionen kom att sättas in i Ardennerna. Divisionen fick förstärka upp 5. pansararmén. På bilden en bepansrad halvbandvagn i 116. pansardivisionen som ingick i 5.pansararmén. 

Den nya divisionen som sattes upp i september 1944 var ett hopplock och fick följande manskap som grund initialt: 

1 500 man kom från krigsmarinen 

2 200 man kom från Luftwaffe 

2 700 man var sjuka som hade återhämtat sig, alltså redo för fronten igen. 

350 man från den gamla sönderslagna 340. infanteridivisionen 

400 man från artilleriskolan 

Som sagt en salig blandning och divisionen skulle vara redo för fronten i mitten av november 1944. Divisionen verkar ha fått artilleripjäser enligt listorna, så det var ingen brist där. Divisionen kom att börja sättas in i fronten från 21 november 1944 och de efterföljande hårda försvarsstriderna mot amerikansk eldkraft kostade, drygt 2 400 i förluster. Divisionen drogs ut för återhämtning i början av december. Vilan blev inte lång för Ardenneroffensiven som hade inletts den 16 december 1944 behövde mer förband. Den 25 december kom order att föra över divisionen dit. 

Så hans division deltog i Ardenneroffensiven och stred bland annat vid Bastogne. Divisionen hade cirka 7 200 man den 2 januari 1945 och tog sedan cirka 1 900 man förluster under två veckors strid. I slutet av januari 1945 befordras han till generalmajor. En annan sak som nog bidrog Theodor i hans snabba klättring, löjtnant sommaren 1941 och generalmajor januari 1945, var den nationalsocialistiska idévärlden. Där ansåg man att man kunde genom strid visa sitt värde. Hitler ville dessutom få fram yngre generaler och frigöra sig från det som han såg det kejserliga arvet. 

Nu hade Theodor blivit general och fick åter utmärkelsen personlig överlämnad av Hitler i hans högkvarter. Mannen i bakgrunden är fältmarskalk Wilhelm Keitel. Han tjänstgjorde vid Hitlers sida hela kriget. 

Befordrad till kårchef 

Tydligen var hans överordnande nöjda med hans ledarskap då han nu fick briljanter till sitt riddarkors med eklöv och svärd. Endast 27 av dessa delades ut och han var nr 25 som fick dem. Snart skedde ytterligare befordringar, han blev generallöjtnant och kårchef för LXXXII. kåren. Han fortsatte att strida mot amerikanska förband men även franska förband då hans kår var insatt i Bayern i södra Tyskland. 

Han kapitulerade till amerikanska styrkor och satt i krigsfångenskap till maj 1947. Theodor blev som många andra tyska officerare efter kriget tillfrågande att skriva om sina erfarenheter för amerikanska arméns historiska avdelning men han tackade nej. Som sagt många forna tyska generaler ställde upp och hjälpte amerikanska arméns historiska avdelning efter kriget i deras arbete men det fanns även de som avstod som till exempel pansargeneral Hermann Balck och Theodor. 

En karta som visar hur Ostpreussen delades mellan Sovjetunionen och Polen. Det var Stalin som bestämde detta. Notera städerna Grodno och Vilnius till höger på kartan. De hade tillhört Polen 1939 men inte nu längre, de hade blivit en del av Sovjetunionen. Karta: Wikipedia Commons

Barndomshemmet hamnade bakom järnridån 

Under krigets sista dagar, den 3 maj 1945, hade han låtit avrätta kapten Franz Xaver Holzhey, som han ansåg det hade haft ett defaitistisk agerande. Detta blev rättssak i det nya Västtyskland på 1950-talet, i första rättegången fälldes han men friades sedan då Theodor hade följt den militära strafflagen som rådde under kriget. Theodor kom inte att tjänstgöra i det nya Bundeswehr som skapades utan stannade civil. Han pensionerade sig 1974 och dog några år senare i maj 1978 68 år gammal på grund av en olycka. Hans tur tog slut likt katten som har nio liv. 

Som jag skrev inledningsvis så föddes han i Ostpreussen. Den del av Ostpreussen där han föddes kom att hamna i norra Polen. Familjens gård förlorades och släkten tvångsförflyttades därifrån för att göra plats andra som tvångsförflyttades från sina hem från östra Polen. Där tog Sovjetunionen över och Stalin ville få bort polska familjer från dessa nya sovjetiska områden. Theodor var aktiv i den ostpreussiska hembygdsföreningen som drömde om gamla tider och att få återvända hem. 

Utdelning av järnkors till Theodor Tolsdorff. 

Järnkorset 2. klassen – datum: 22 september 1939 

Befattning: kompanichef 14. kompaniet /22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Järnkorset 1. klassen – datum: 23 oktober 1939 

Befattning: kompanichef 14. kompaniet /22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Riddarkorset – datum: 4 december 1941 

Befattning: tf bataljonchef II. bataljonen/22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Tyska korset i guld– datum: 23 augusti 1942 

Befattning: bataljonchef I. bataljonen/22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Riddarkorset med eklöv – datum: 15 september 1943 

Befattning: bataljonchef I. bataljonen/22. fysiljärregementet/1. infanteridivisionen 

Riddarkorset med eklöv och svärd– datum: 18 juli 1944 

Befattning: regementschef för 1067. grenadjärregementet 

Riddarkorset med eklöv, svärd och briljanter– datum: 18 mars 1945 

Befattning: divisionschef för 340. folkgrenadjärdivisionen 

Karriärstegen:

Fänrik (juni 1936)

Löjtnant (oktober 1938)

Kapten (december 1941)

Major (januari 1943)

Överstelöjtnant (mars 1944)

Överste (augusti 1944)

Generalmajor (januari 1945)

Generallöjtnant (mars 1945)

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989) 

Fraschka, Günter: Mit Schwertern und Brillanten. (München 2002) 

Parker, Danny S: Battle of the Bulge. Hitler’s Ardennes Offensive 1944-1945. (London 1991)

En division som aldrig blev redo.

18. SS-frivilliga pansargrenadjärdivisionen

Slaget om Stalingrad

Korta historier om sju befälhavare

Ett vapen för stadsstrider

Ett fåtal byggdes Sturmtiger

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

En i raden

18. SS-frivilliga pansargrenadjärdivisionen ”Horst Wessel” 

Formeringen inleddes i januari 1944 och grunden för divisionen var 1. SS-motoriserade brigaden. Detta var egentligen inget frontförband utan ett slags säkerhetsförband för de bakre områdena på östfronten. Att ta hand om oönskade element, med andra ord främst judar och partisaner. 

Låga förluster

Brigaden hade till exempel på cirka 6 000 man nästan tagit 1 300 man i förluster från 22 juni 1941 till sista maj 1942. Väldigt låga siffror för östfronten, nästan tolv månader där snittet låg på drygt 100 man i månaden. Ett tydligt tecken att man inte varit insatt vid fronten i speciellt stor omfattning. Brigaden var kvar på östfronten 1942 och 1943 och fick ytterligare förluster innan det var dags för nästa steg. 

En SS-officer beordrar förstörandet av olika sovjetiska eldhandvapen. Ett sätt att förhindra att de hamnar i fel händer. Foto: Reddit

Nu skulle brigaden med drygt 4 000 man utgöra grunden för en frontdivision inom Waffen SS. Först var tanken en ny infanteridivision med tre infanteriregementet men det ändrades till en pansargrenadjärdivision med två pansargrenadjärregementen när beslutet togs den 25 januari 1944. 

Infanteri helt enkelt

Pansargrenadjärdivisioner i Waffen-SS under 1944 var i grunden en motoriserad infanteridivision och där pansaret oftast bestod av en bataljon stormkanonvagnar, ett kompani pansarbilar i spaningsbataljonen och pansarvärnskanonvagnar i pansarvärnsbataljonen. Kanske 80 till 100 pansarfordon som mest och det kan jämföras med att en pansardivision i armén hade 542 pansarfordon. Så ett infanteriförband förstärkt med pansar och lastbilar. 

Stormkanonvagn Stug III ur 18.SS-frivilliga pansargrenadjärdivisionen hösten 1944. Divisionens pansarbataljon fick två kompanier. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Till divisionens befälhavare utnämndes SS-överste Wilhelm Trabandt, senare SS-brigadgeneral sommaren 1944. Han hade varit den sista brigadchef för brigaden. Divisionen sattes upp inledningsvis i Kroatien och från början var det tänkt som tysk SS division med tanken på divisionens namn ”Horst Wessel”. Namnet refererar till en tysk 22-årig nationalsocialist som hade blivit mördad av en kommunist 1930 och förvandlades till martyr av nationalsocialistiska partiet. 

Att få frivilliga var svårt 

Dock rekryteringen ur SA-leden för denna nya frontdivision gick inget vidare så man tog till ett annat grepp nämligen folktyskar från ungerska områden rekryterades till divisionen. Så det blev senare istället en SS-frivillig division men namnet ”Horst Wessel” ändrades inte. Problemet var att dessa folktyskar snarare sjanghajades till divisionen än att ha anmält sig som frivilliga, så moralen verkar inte varit den bästa samtidigt som divisionen inte fick tid på att slutföra uppsättningen av förbandet. 

Olika stridsgrupper från division sätts in och divisionen får inte lugn och ro att färdigställa förbandet samtidigt som det finns stora brister vad gäller antalet rekryter, utrustning och vapen. Foto: Reddit

Divisionen kom aldrig att bli färdig då olika stridsgrupper från divisionen sattes in vid fronten samtidigt som tilldelningen av rekryter och materiel var långsam. Det var östfronten som gällde för de stridsgrupper som skickades iväg, det som idag är västra Ukraina, Ungern, Slovakien och södra Polen (Schlesien). Divisionen skulle vid full styrka ha nästan 17 000 man men 30 juni 1944 fanns bara 8 500 man och 31 oktober 1944 drygt 10 000 man. Som sagt det gick inte bra. 

Hela tiden grupper till fronten 

En orsak var som sagt att stridsgrupper från divisionen fick förluster, från starten i januari till 31 oktober under den tid som divisionen höll på att formeras hade den tagit över 5 000 man i förluster. Av dessa var 922 stupade. Delar av divisionen användes som en slags reserv av högre chefer istället för att få lugn och ro att färdigställa förbandet. Divisionen var nu under senhösten 1944 vid fronten och det märktes på förlusterna, Nästan 2 200 förluster varav 25 % var saknade enbart under november 1944. Att var fjärde förlust registrerades som saknad var högt och inte bra. Striderna gick inte bra. 

Striderna på slutet av 1944 gick inte utan Röda armén pressade tyskarna bakåt på den södra delen av östfronten. Slaget om Budapest hade inletts. Foto: www.warrelics.eu

Divisionen fylldes på med rekryter men överhuvudtaget sattes de in för tidigt vid fronten. Det talas om att vissa hade bara fyra till fem veckors grundträning innan fronten. Divisionen verkar inte ha fått bra omdömen av högre chef, i nivå med ett ungerskt förband var omdömet.

Enkel organisation för divisionen 1 november 1944 

Stab 

39. SS-pansargrenadjärregementet(tre bataljoner) 

40. SS-pansargrenadjärregementet (tre bataljoner) 

18. SS-pansarbataljonen (stormkanonvagnar) 

18. SS-spaningsbataljonen 

18. SS-artilleriregementet (tre bataljoner) 

18. SS-pansarvärnsbataljonen 

18. SS-luftvärnsbataljonen 

18. SS-pionjärbataljonen 

plus understödsenheter. 

I vilket fall divisionen hade sin 18. SS-pansarbataljon men bara med två kompanier stormkanonvagnar. Medan det tredje kompaniet var ett skyttekompani. Sedan hade 18. SS pansarvärnsbataljonen fått sina pansarvärnskanonvagnar Hetzer, två kompanier. Men hela tiden med frontinsats gjorde att antal vagnar i tjänst varierade mellan 5 till 7 vagnar per dag av respektive typ. 

Divisionens pansarvärnsbataljon hade fått den nya pansarvärnskanonvagnen som hade satts in produktion i april 1944. Vagnen hade en 7,5 cm kanon L/48. Foto: Reddit

Sedan saknade divisionens spaningsbataljon pansarbilar till första kompaniet och i övrigt var det Schwimmwagen som gällde för spaningen. Det var också brist på motorfordon sett till divisionen i stort. Med andra ord en decimerad division.

Krigets slutfas

1945 blev inte bättre för divisionen utan samma sak, nya frontinsatser och nya rekryter fyllde på. Nu plockades det bland annat in soldater från Luftwaffe, ungdomsorganisationen Hitlerjugend och folkstormen. Trabandt lämnade divisionen och gick vidare. I april 1945 meddelar divisionen att de hade drygt 5 000 man, alltså inte större än en svensk brigad under kalla kriget. 

Divisionen stred till bittra slutet och gick till stor del i sovjetiskt krigsfångenskap. Mindre delar kom att kapitulera till amerikanska förband. 

Skillnaden mellan 17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” som sattes in Normandie sommaren 1944 och 18. SS-frivilliga pansargrenadjärdivisionen ”Horst Wessel” var enorm. Den förstnämnda var nästan en komplett division men hade vissa brister medan den senare nådde aldrig denna nivå, hade alltid stora brister på personal, materiel och vapen. 17.SS-divisionen inledde sin formering sent 1943 medan 18.SS-divisionen i januari 1944. 

SS genomgick en enorm expansion de sista krigsåren, åtta divisioner fanns listade den 31 december 1942 och det mer är fördubblades under 1943 och sedan dubblerades det igen 1944–1945. Foto: Reddit

Redan vid SS-division nummer 18 av 38 märker vi problemen, Waffen-SS har expanderat för mycket och klarar inte av att fullfölja sina åtaganden. Något förenklat kan vi säga att från SS-divisionen nummer 1 till nummer 12 fungerade det men från nummer 13 till nummer 22 fanns det olika problem, en del av dem fungerade medan andra hade brister. Sedan från nummer 23 och framåt var desperation och krigets kaos som styrde processen. 

Vidare läsning: 

Munoz, Antonio J. : Forgotten Legions. Obscure Combat Formations of the Waffen-SS. (Boulder 1991) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Tieke, Wilhelm & Fredriech Rebstock: Im letzten Aufgebot. Die 18.SS-Freiwilligen Panzergrenadier-Division Horst Wessel. (Coburg 2000)

Lite om  17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” 
17.SS-divisionen sattes in i Normandie 1944

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

En kort historia om SS-division "Wiking"

Lite om 5. SS-division "Wiking"

Häftigt namn men det var också allt eller?

17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” 

Waffen-SS började expandera enormt 1943 och en ny division som sattes upp under senhösten var: 

 17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” 

Namnet 17. SS-pansargrenadjärdivisionen luras lite. Detta är i praktiken en motoriserad infanteridivision, inte alls samma tyngd som en SS-pansardivision. 

17.SS-divisionen hade gott om soldater men de var egentligen inte färdigutbildade när divisionen sattes in Normandie i juni 1944. Dessutom led divisionen brist på underofficerare. Foto: Flickr

Divisionens bepansrade fordon bestod av 42 stormkanonvagnar Stug IV och 12 lätta pansarvärnskanonvagnar av typen Marder. Det fanns också tre äldre Panzer III som verkar ha funnits på pansarbataljonens stab som befälsvagnar. Bataljonen skulle ha 57 vagnar vid full styrka, staben med sex vagnar och tre kompanierna med vardera 17 stormkanonvagnar. 

Divisionens pansarbataljon var utrustade med stormkanonvagnar Stug IV, alltså de som hade Panzer IV som chassi istället för Panzer III. Foto: woldwarphotos.info

Inga bepansrade halvbandvagnar för skyttesoldaterna utan det var lastbilar som gällde, inga bandhaubitsar för artilleriet. Medan pansarspaning hade tillgång till ett kompani med 13 lätta pansarbilar men inga bepansrade halvbandvagnar utan lätta motorfordon som amfibiska jeepar likt Schwimmwagen. Med andra ord inte alls på samma nivå som en tysk pansardivision som hade 542 bepansrade fordon. 17. divisionen hade 70 pansarfordon. 

Enkel organisation för divisionen 1 juni 1944 

Stab 

37. SS-pansargrenadjärregementet 

38. SS-pansargrenadjärregementet 

17. SS-pansarbataljonen (stormkanonvagnar) 

17. SS-spaningsbataljonen 

17. SS-artilleriregementet 

17. SS-pansarvärnsbataljonen 

17. SS-luftvärnsbataljonen 

17. SS-pionjärbataljonen 

 plus understödsenheter.  

Tunga vapen i divisionen 1 juni 1944 

Divisionens artilleriregemente hade två bataljoner lätta haubitsar och en tung bataljon. Detta är på samma nivå som arméns pansargrenadjärdivisioner, med andra ord pjäser var följande 10,5 cm haubits leFH 18 (25), 15 cm haubits sFH 18 (12) och 10 cm kanoner K18 (4). 

Standardpjäsen för det tyska artilleriet under andra världskriget var 10,5 cm haubits leFH18. Foto:  © Foto: Ra Boe / Wikipedia / Lizenz: Creative Commons CC-by-sa-3.0 de

Divisionen hade en tung luftvärnsbataljon som hade tre batterier med vardera fyra 8,8 cm luftvärnskanoner och ett fjärde med nio 37 mm luftvärnsautomatkanoner. Överhuvudtaget verkar divisionen haft gått om luftvärn då varje pansargrenadjärregemente hade ett lätt luftvärnskompani. Totalt i divisionen 44 20 mm luftvärnsautomatkanoner samt sju fyrlingar 20 mm luftvärnsautomatkanoner (de fanns i luftvärnsbataljonen och pansarbataljonen). 

Enkel organisation för pansargrenadjärregemente 1 juni 1944 

Stab 

I. bataljonen (3 skyttekompanier och ett tungt kompani) 

II. bataljonen (3 skyttekompanier och ett tungt kompani) 

III. bataljonen (3 skyttekompanier och ett tungt kompani) 

13. infanterikanonkompaniet 

14. luftvärnskompaniet 

15. pionjärkompaniet 

16. spaningskompaniet 

Det var brist på tyska 7,5 cm infanterikanoner leIG18 i divisionen, endast 8, så det fylldes ut med 20 erövrade sovjetiska 7,6 cm pjäser. Däremot var tilldelning av tunga 15 cm SIG 33 infanterikanoner bra, 12 i divisionen. 

Pansarvärn i divisionen 

Pansarvärnsförmåga var bra sett till pansarvärnskanoner men då divisionen inte hade fått sina tänkta två kompanier med nya pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV så hade divisionens pansarvärnsbataljon endast 12 lätta pansarvärnskanonvagnar Marder, tre av dem hade 7,6 cm pjäser medan övriga nio 7,5 cm pjäser. Divisionen hade gott om dragna 7,5 cm pansarvärnskanoner Pak 40 (22) och 50 mm pansarvärnskanoner Pak 38 (33). Däremot hade tilldelning av raketgeväret Panzerschreck just påbörjats, det fanns endast fem i hela divisionen. Divisionen hade däremot 15 tunga pansargevär PzBüsche 41. 

Hur var det med personal? Personalmässigt fanns sett till divisionen i stort vissa brister, de hade drygt 17 000 man och skulle enligt listorna ha drygt 18 000. Det var främst en brist på underofficerare, mer än var tredje, och viss brist på officerare men ingen brist på soldater. 

17.SS-divisionen anländer till fronten i början av juni 1944 och deltar i slaget vid Carentan. Karta; US Army

Det blev fronten i juni 1944 

Divisionschefen ansåg den 1 juni 1944 att divisionen fortfarande genomgick förbandsutbildning, två-tredje delar av divisionen hade nått 25 utbildningsveckan medan en tredjedel 22 utbildningsveckan. Även högre chef tillstyrkte det, ett ökat tryck på förbandsutbildningen och så divisionens stridsberedskap kan höjas. Men istället för fortsatt utbildning blev det fronten i Normandie. 

Hur gick det? Cirka 8 000 man förluster under drygt 80 dagar kamp. Divisionen tog mycket stryk men Waffen-SS fyllde på divisionen bra genom att helt enkel upplösa två SS pansargrenadjärbrigaden De var två alarmenheter som hölls på att formeras, 49. och 51., och skicka in manskapen i 17. divisionen. Så i mitten september nästan 17 000 man igen och fortfarande motoriserat infanteri. Det heter som sagt ”poor bloody infantry”. 

Divisionen tog höga förluster under striderna i Normandie 1944, runt 8 000 man i förluster. Foto: NARA

Pansarvärnsbataljonen ute på äventyr 

Divisionen fick sina första pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV i augusti och de sattes in i närheten av Laval och Le Mans, då 17.SS-pansarvärnsbataljonen anlände från söder. När övriga divisionen hade marscherat norrut mot Normandie hade de stannat kvar och väntat.

Det var en reducerad pansarvärnsbataljon då tredje kompaniet med Marders hade ju satts in Normandie. Det anges att 31 vagnar Jagdpanzer IV levererades och de led omfattande förluster i striderna runt Laval och Le Mans. 

En bevarad Jagdpanzer IV på pansarmuseet i Munster, Tyskland. Kanonen är 7,5 cm L/48 pjäs. Foto: Banznerfahrer. 

Vill du läsa mer om Jagdpanzer, titta in här: Historien om Jagdpanzer

17. SS-pansarvärnsbataljonen stred bland annat tillsammans med 9. pansardivision, 5. fallskärmsjägardivisionen och 708. infanteridivisionen. Det var inte bara amerikanska förband som fanns i området utan även franska motståndsrörelsen var aktiv. 

Slutord 

17. divisionen stred hela tiden på västfronten och när divisionen kapitulerade i maj 1945 så fanns där amerikanska 101. luftburna divisionen, med andra ord samma divisionen som de hade gått först i stred med i juni 1944 i slaget om Carentan. 

Vidare läsning: 

Lefèvre, Eric: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Stöber, Hans: Die Sturmflut und das Ende. Geschichte der 17. SS Panzergrenadierdivision ”Götz von Berlichingen”. Band 1: Invasion. (Osnabrück 1976) 

Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)  

Panzer Lehr i Normandie 1944

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

 116. pansardivisionen i Normandie 1944

Vinthunden som blev pansar

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

91. luftlandsättningsdivisionen

En av två i tyska armén

Tyska armén kom under andra världskriget sätta upp två luftlandsättningsdivisioner, 22. och 91. Den förstnämnda utbildades för luftlandsättning efter Polenfälttåget hösten 1939 medan den sistnämnda började i mars 1944. Med tanke på tyskarna hade 284 divisioner sommaren 1944 så var detta unik division. 

Den nya tyska lastglidare Gotha Go 242, som började levereras i augusti 1941. öppnade upp för nya möjligheter vad gäller luftburna operationer. Den kunde lasta över 3 ton. Dock Hitler hade sedan Kreta 1941 förbjudit vidare luftburna operationer. Trots detta byggdes nästan 1 500 Gotha Go 242. De nyttjades främst för att förbättra transportkapaciteten, en Junkers Ju 52/3m eller en Heinkel He 111 kunde användas som dragflygplan. Foto: US Army

91. infanteridivisionen sattes upp i 25. mobiliseringsomgången för tyska infanteridivisioner i januari 1944. Det var sex divisioner i denna omgång, det var 77., 84., 85., 89., 91. och 92. infanteridivisionen. Standardformationen för denna omgång var två infanteriregementen med vardera tre bataljoner, ett artilleriregemente med två lätta och en tung bataljon samt ett pansarvärnskompani. 

En unik division, 91. luftlandsättningsdivisionen, i tyska armén. Den existerade under en kort period 1944. Illustration:  Gigillo83

Redan i februari 1944 kom ett befäl om att 91. infanteridivisionen skulle bli 91. luftlandsättningsdivisionen. Arbetet satte igång officiellt i mars 1944. Det innebar till exempel justering vad gäller typ av artilleripjäser och infanterikanoner. Division fick nu många lättare pjäser som var tänkt för bergsdivisioner istället för de traditionella pjäserna 10,5 cm le FH 18 haubits och 15 cm sIG 33 tung infanterikanon. 

Har du läst mycket om Normandie så tycker du kanske att numreringen på divisionerna ovan känns bekant. Alla utom 92. division kom att strida i slaget om Normandie 1944. Den nya 91. luftlandsättningsdivisionen befann sig på Cotentin-halvön, väster om landstigningsstränderna i Normandie, den 6 juni 1944. 

Karta över divisionens gruppering den 6 juni 1944. Som synes mitt i smeten. Flera kårförband finns i deras område och som stred delvis tillsammans med divisionen. Divisionen tillhörde tyska LXXXIV. kåren. Karta: US Army

En liten division

Divisionen i sig själv hade cirka 8 000 man men samgrupperat med divisionen fanns 6. fallskärmsjägarregementet. Befälhavare för detta förband var Friedich-August von der Heydte och han hade cirka 4 500 man. Ett prioriterat förband. 

Den tyska 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 hade en vikt av drygt 1,6 ton medan den traditionella 10,5 cm le FH18 hade en transportvikt cirka 3,5 ton. 

 I vilket fall 91. divisionen hade fått 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 för sina två lätta artilleribataljoner medan för sin tunga artilleribataljon 8,8 cm pansarvärnskanon Pak 43/41att använda som artilleri. Det var nog mer för försvarsuppgiften i Normandie, dessa pjäser var tunga, 4,3 ton, men kunde skjuta långt 15 km. 

Divisionen fick ett antal halvbands motorcyklar Kettenkrad att använda som dragfordon, här på bilden med 10,5 cm Gebirgshaubitze 40. 

Varje grenadjärregemente hade ett pansarvärnskompani utrustad med raketgeväret Panzerschreck och pansarskott Panzerfaust samt ett infanterikanonkompani med 7,5 cm bergskanoner Gebirgsgeschütz 36.  

Enkel organisation för 91. luftlandsättningsdivisionen 

 Divisionsstab 

1057. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

1058. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

191. artilleriregementet (tre bataljoner) 

191. pansarvärnskompaniet (7,5 cm pansarvärnskanoner Pak 40) 

191. fysiljärkompaniet 

191. pionjärbataljonen 

191. luftvärnskompaniet (lätta 20 mm luftvärnskanoner) 

 plus understödsenheter

Divisionschef för divisionen var generallöjtnant Wilhelm Falley. Han var en erfaren officer, riddarkorset på östfronten som regementschef 1941, stridit vid Demjansk och fick även tyska korset i guld i januari 1944. Han hade tidigare för befälet över bland annat 246. infanteridivision. 

Fältmarskalk Erwin Rommel lämnar 91. luftlandsättningsdivisionens högkvarter onsdagen den 24 maj 1944. Snett bakom honom till vänster är generallöjtnant Wilhelm Falley. Foto: NARA

Order gavs den 25 maj 1944 att 191. fysiljärkompaniet skulle expanderas och bli bataljon. Det skulle bli divisionens sjunde infanteribataljon. Nu hann det inte verkställas innan D dagen kom den 6 juni 1944. 

D-dagen var inte en bra dag 

För 91. divisionen började dagen med en katastrof. Generallöjtnant Wilhelm Falley hade varit på väg till Rennes i skydd av mörkret, för ett planeringsmöte och krigsspel, när de noterade mängder av flygplan uppe i luften. Falley beordrar då sin chaufför att återvända till divisionens högkvarter i Picauville. På vägen utanför sitt högkvarter Chateau de Bernaville råkade hans Mercedes ut för ett eldöverfall genomfört av amerikanska soldater från 82. luftburna. Falley blev den första tyske generalen som stupade i Normandie. 

Två amerikanska luftburna divisioner, 82. och 101., landade i närområdet. Här fallskärmsjägare från 101. luftburna i Carentan. Foto: US Signal Corps. 

Ett viktigt mål för de amerikanska styrkorna var att ta kontroll Cotentin-halvön. Först genom ett anfall i västlig riktning mot Barneville för att säkra halvön och därefter anfalla upp mot Cherbourg för att säkra hamnen. Det gjorde att tyska 91. luftlandsättningsdivisionen redan från dag ett utsattes för tunga amerikanska anfall, den låg mitt i vägen. 

Ny temporär divisionschef blev överste Bernhard Klosterkemper, en regementschef från 243. divisionen som snart lämnade över befälet till överste Eugen König, färsk från divisionschefskursen. Han tog över från 10 juni 1944.  

Tyska infanterister i Normandie där den bakre soldaten bär på ett raketgevär Panzerschreck. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-301-1954-16 / Kurth / CC-BY-SA 3.0

Hårda strider under juni 

Tyskarna flyttade runt och försökte strukturera upp sitt försvar efter de allierade hade tagit sitt brohuvud. 91. divisionen underställdes mer artilleri, bland annat från 243. divisionen. Försvarsstrid i syfte att hindra amerikanska förband att avancera västerut mot Barneville från sitt växande brohuvud vid landstigningszonen Utah. 

Den amerikanska armén var välutrustad med artilleri, både till sina infanteridivisioner som pansardivisioner. På bilden den amerikanska bandhaubitsen M7 Priest med 10,5 cm haubits, 54 per amerikansk pansardivision var det normala. Foto: US Signal Corps

Det kostade för divisionen, det rapporteras om 2 212 stupade, sårade och saknade till den 12 juni. Läser vi en regementsrapport från 1057. grenadjärregementet så talar de om anfallsstrid den 6 och 7 juni och därefter övergår till att heta försvarsstrid. Långsamt men säkert pressar sig den amerikanska 9. infanteridivisionen med understöd av flera andra divisioner allt närmare Barneville och målet att skära av Cotentin-halvön. 

 Barneville befrias den 18 juni 1944 och stor del av 91. luftlandsättningsdivisionen hamnar utanför ”fickan” som bildas. Men divisionen talar om 85 % förluster i infanteriet den 24 juni 1944, däremot artilleriet har klarat sig bättre bara 21 % av personalen även många pjäser hade förlorats. 

Kettenkrad (SdKfz 2) utvecklas för skogsbruk och det visades snart att detta fordon kunde fungera utmärkt som ett lätt dragfordon och det gick att lasta i transportflygplanet Junkers Ju 52/3m. Perfekt för luftburna förband. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-570-1616-38A / Haas / CC-BY-SA 3.0

Divisionen blir stridsgrupp 

Divisionen fungerade vidare som en stridsgrupp där andra förband kom att underställas divisionen i syfte att skapa ett stridande förband som höll en del av frontlinjen. Men för varje dag som gick ökade förlusterna. Division fick genomgå ett ”Materialschlacht”, med andra ord ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget sakta men säkert nötte ner divisionen. 

Det tyska försvaret av hamnstaden Cherbourg kapitulerade den 26 juni 1944. Men enstaka fort och försvarspositioner stred vidare ytterligare några dagar. Foto: US Signal Corps

Stridsgruppen 91. divisionen hade den 23 juli 1944 två egna skyttebataljoner kvar samt var underställd sex andra. Låter mycket men tre av sex dessa var helt sönderslagna, bara rester kvar. 31 juli kom beskedet att arbetet med den nya fysiljärbataljonen för divisionen var inställt tills vidare. 

Divisionen blev officiellt upplöst den 10 augusti och huvuddelen av personalen verkar ha förts över till 352. Infanteridivisionen. Divisionsstaben finns kvar som tillgänglig för högre chef. Striderna i Normandie avslutas under augusti 1944. Den tyska 91. luftlandsättningsdivisionen tog cirka 5 000 man i förluster och upphörde temporärt att existera.

Franska 2. pansardivisionen i Paris den 26 augusti 1944. De allierade hade vunnit slaget om Normandie. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information

Återkomsten inte speciellt framgångsrik 

Divisionen dyker upp igen vid fronten 11 september 1944, och befälhavare var fortfarande Eugen König, numera generalmajor. Som grund för att bygga upp den nya divisionen användes en alarmdivision, division nr 172. Ett utbildnings-och reservförband som hade satts in vid fronten, bestående huvudsak av alarmenheter, enkla skyttebataljoner med namn efter sina befälhavare. 

Generalmajor Eugen König överlevde kriget. Han befordrades till generallöjtnant i april 1945. Hans sista befäl var 272. folkgrenadjärsdivisionen. Han förde befäl över divisionen bland annat under Ardenneroffensiven. Riddarkorset runt halsen fick han som bataljonschef på östfronten 1942 medan eklöven som regementschef på östfronten 1943. 

Nu försökte man bygga upp en ny 91. luftlandsättningsdivisionen vars nya slagordning inledningsvis ser ut som lapptäcke jämfört med 6 juni 1944. Förbandet var hela tiden insatt vid fronten och ambitionen att återskapa en luftlandsättningsdivision fanns inte riktigt. Så i november 1944 döps staben om till 344. Infanteridivisionen. Grenadjärregementena behåller sina nummer 1057. och 1058. 

Medan den befintliga 344. infanteridivisionen blev 606. divisionen för speciella ändamål, en slags divisionsstab som ska kunna användas av högre chef. Men så blev det inte riktigt utan förbandet skulle utrustas som en infanteridivision med 1945-års organisation. Förbandet lämnar västfronten och skickas till östfronten i början 1945. Sedan i april 1945 betyder den namn till 606. infanteridivisionen. 

Slutet för divisionen kom på östfronten 1945. De hårda striderna där under de sista månaderna av kriget i Europa.

Hur gick det för 91:a i sin nya roll som 344. infanteridivisionen? Jo de skickas också till östfronten från tyska 7. armén strax innan den tyska Ardenneroffensiven inleds och König lämnar över divisionen till ny befälhavare. Så divisionen fick strida de sista månaderna av kriget mot Röda armén. 

Vidare läsning: 

Hastings, Max: Overlord. D-Day and the Battle for Normandy 1944. (London 1984) 

Nauroth, Helge Sven & Boris Steinberg: Die Geschichte der 91. Luftlande-Division. (Hamburg 2017)

 Tamelander, Michael & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick. Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003) 

 Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

En annan division som stred i Normandie 1944

Historien om 116. pansardivisionen

Utvecklingen av det tyska infanteriet 1944

Infanterist eller folkgrenadjär?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska motoriserade divisioner

Jämförelse mellan SS och armén 1941 

Sommaren 1941, rättare sagt söndagen den 22 juni inleddes världshistoriens största fälttåg. Den tyska invasionen av Sovjetunionen. Waffen-SS hade då som fältförband sex divisioner om den mycket förstärkta brigaden ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” räknades dit. Den var större än en normal tysk brigad men mindre än normal tysk division. Av dessa sex förband var det främst tre divisioner som var organiserade som arméns motoriserade infanteridivisioner och det var: SS-Reich, SS-Totenkopf och SS-Wiking. Men det fanns skillnader. 

Motoriserade divisioner på östfronten 1941. På bilden från 2. pansargruppen. Tyska armén satte in tio motoriserade infanteridivisioner på östfronten. Foto: NARA

Nio bataljoner mot sex bataljoner 

Den största skillnaden var att SS-divisionerna hade tre infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner medan arméns divisioner hade bara två infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner. Tyskarna hade som praxis en lätt haubits bataljon i divisionen per regemente, så det innebar att SS-division hade tre medan armén hade två. Sedan hade båda en tung bataljon. Så mer skyttesoldater och mer haubitsar. 

Tre SS-motoriserade infanteridivisioner var redo sommaren 1941. På bilden SS-division "Totenkopf" som var hos armégrupp Nord vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

SS-divisionen hade alltså fler soldater, mer utrustning och vapen men inte för att de var prioriterade utan för att de var större divisioner. Detta var inte alltid en fördel då större division innebar större områdesansvar längs frontlinjen, nio bataljoner infanteri istället för sex bataljoner infanteri. Effekten att ha fler bataljoner i strid innebar givetvis att förlusterna i SS-divisionen var högre jämfört med armédivisionen om alla andra omständigheter är lika. Med andra ord helt normalt. 

Förluster hos armégrupp Syd 

Tyska 1. pansargruppen i armégrupp Syd hade 60. motoriserade divisionen från armén och SS-Wiking. Den förstnämnda som tog 4 642 mans förluster fram till 29 november 1941 stred inte inledningsvis, under julimånad. Medan SS-Wiking hade 5 470 i förluster till 29 november 1941, alltså högre men det var ju större division. Men aningen kortare tidsintervall. 

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Standardpjäsen för de lätta haubitsbataljonerna. Det vanliga tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så de motoriserade divisionerna var ett exklusivt sällskap, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Hur var relationer döda sårade, likvärdig, en stupad för varje fyra sårade. Sedan var skillnad på officersförluster, nja ungefär snarlikt, 179 i armén medan 209 i SS. Här var det snarare en officer stupade per tre sårade. Överhuvudtaget rätt så svårt att jämföra för till exempel SS-Reich tog betydligt högre förluster än SS-Wiking under samma tidsperiod, var det hårdare på de centrala delarna eller fick SS-Reich svårare uppgifter eller var veterandivisionen sämre än gröngölingen? SS-Reich hade passerat över 8 000 i förluster i slutet av oktober 1941. 

Delar vi upp förlusterna på bataljonerna kan det bli en annan historia men samtidigt spelar ju antal dagar i strid roll och hur tunga strider förbandet har varit involverat i. Betydligt svårare blir det och mer detaljerad information krävs. Som dessutom inte kanske finns. Sedan är frågan är det samma standard på SS-divisioner eller för delen armédivisionerna? 

Det fanns tunga (se bilden) och lätta pansarbilar i divisionerna men ingen vagn hade grövre pjäs än 20 mm kanon 1941. Vagnen på bilden var Sd.kfz. 231 som vägde 8 ton. Foto:  Bundesarchiv, Bild 101I-639-4261-33A / Nowak / CC-BY-SA 3.0

Hur många divisioner fanns? 

Tyska armén hade tio motoriserade infanteridivisioner sommaren 1941, deras nummer var: 3., 10., 14., 16., 18., 20., 25., 29., 36. och 60. divisionen. Tre av dem hade väldigt mycket franska motorfordon 2., 14. och 18. divisionen. De enda bepansrade fordon i divisionerna var pansarbilar i spaningsbataljonen, det fanns ett pansarbilskompani som vid full utrustning skulle ha 26 pansarbilar av olika typer, mer för spaning och samband än strid. Fyra divisioner, 16., 20., 29. och 60., hade ett lätt luftvärnskompani i pansarvärnsbataljonen. Alla divisioner hade dessutom en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. 

 22 juni 1941 fördelning 

 Armégrupp Nord: 3., 36. och SS-Totenkopf 

 Armégrupp Mitt: 10., 14., 18., 20., 29. och SS-Reich 

 Armégrupp Syd: 16., 25., 60. och SS-Wiking 

De tre divisionerna i Waffen-SS hade vissa skillnaderna i organisationen. SS-Reich hade precis som arméns divisioner en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. Sedan SS Totenkopf hade inga pansarbilar i sin spaningsbataljon. Däremot hade både SS-Reich och SS-Totenkopf ett batteri av stormkanonvagnar Stug III, sju vagnar i respektive division. I armén tilldelades stormkanonvagnar först och främst självständiga kårförband och inte divisioner men inom Waffen-SS fanns inga kårer 1941 så man valde att prioritera sina divisioner. 

Bakom det främre fordonet finns mängder av motorcyklar med sidovagn. En standardfordon för de "snabba" bataljonerna och motorcykelförband. Tyskarna hade många av dessa under de första krigsåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-13A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Samma sak vad gällde luftvärn, alla tre divisioner hade en luftvärnsbataljon där det var två lätta batterier och ett tungt med 4 8.8 cm luftvärnskanoner. Sedan SS-Wiking hade färre understödskompanier i sina infanteriregementen, endast pansarvärn och infanterikanoner. Medan SS-Reich och SS-Totenkopf hade också ett pionjär- och motorcykelkompani. 

SS hade större divisioner 

I vilket fall, ser vi till organisationen i stort kan vi inte säga att Waffen-SS 1941 var prioriterade men de hade större divisioner som krävde mer. Sedan att divisioner inte var exakt kopior av varandra utan att det fanns variationer sett till organisation och utrustning. Det märker vi när vi går ner på djupet gällande detta. 

Soldater från SS-division Reich i strid på östfronten under hösten 1941. Waffen-SS till skillnad från armén hade kamouflagejackor till sina uniformer. Foto: Reddit, 

Ser vi till förluster kan olika divisioner drabbas olika svårt som SS-Wiking och SS-Reich, samma sak skedde i armén. Försöker vi titta på stridseffektivitet så måste vi väga in motståndarens resurser och förluster i de specifika striderna. Speciellt 1941 är detta svårt då Röda armén prioriterade inte precis att dokumentera sina strider utan snarare fokuserade på att lyckas överleva den tyska anstormningen. 

Så sommaren 1941 hade SS tre motoriserade divisioner medan armén hade tio motoriserade divisioner sommaren 1941, medan SS hade inga pansardivisioner vid denna tidpunkt och armén 20 pansardivisioner.  

Vidare läsning: 

Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlage? (Siek 1989) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Hannover 1990) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Hannover 1990) 

Otto Weidinger: Division Das Reich. Band III 1941-1943. (Osnabrück 1987)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Kort historia om en annorlunda divisionstyp

Har du koll på tyska ”Jäger-Division” under andra världskriget? 

Tyska armén formerade elva ”Jäger-Division” och benämningen på divisionskategorin var lätt infanteridivision (”leichte Infanterie-Division”) inledningsvis. 

De fyra första lätta infanteridivisionerna var 97., 99., 100. och 101.i december 1940. De hade två infanteriregementen med vardera tre skyttebataljoner medan en vanlig infanteridivision hade tre regementen med vardera tre bataljoner. Den 99. lätta infanteridivisionen som sattes upp kom dras ut från östfronten redan i augusti 1941 för att omorganiseras till 7. bergsdivisionen. 

Tyskarnas lätta infanteridivisioner var något förenklat egentligen bara slimmade infanteridivisionen som var tänkt vara en smidigare och lättare variant av sin något tyngre storebror. På bilden 118. divisionen på Balkan 1943.  Flera av divisionerna sattes in i kriget mot partisaner på Balkan. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Slimmade divisioner 

Så vad det för speciellt med dessa lätta divisioner? Vad var skillnaden mot en infanteridivision och en bergsdivision? De två divisionstyper som redan fanns. 

Något förenklat var det en slimmad infanteridivision men den var inte lika specialutrustad som en bergsdivision. En infanteridivision användes på slätten och en bergsdivision i bergstrakterna men däremellan i svår terräng kunde den mer smidiga och lättare versionen av infanteridivisionen, den lätta infanteridivisionen, användas med fördel. Inte lika tung som en vanlig infanteridivision. 

Mot Kaukasus 

Alla fyra lätta infanteridivisionen stred med armégrupp Syd under operation Barbarossa 1941 av någon anledning. Kanske var det drömmen om Kaukasus då inledningsvis var det det ukrainska slättlandskapet som gällde men slutmålet för armégrupp Syd var Kaukasus. Tysklands ledare Adolf Hitler trodde ju att det var bara att sparka in dörren så rasade bygget (alltså Sovjetunionen). 

Värt att notera att tyskarna hade den 22 juni 1941 sex bergsdivisioner och fyra av dem sattes in initialt på östfronten, två uppe i norr, i offensiven mot Murmansk, och två i söder hos armégrupp Syd. Det måste varit samma tanke som med de lätta infanteridivisionerna, Kaukasus och inte den ukrainska stäppen som var det primära. 

Soldater ur 100. divisionen under anti-partisan operationer på Balkan 1943. Notera medaljerna på den tyska officeraren, speciellt den med hakkors, det tyska korset i guld. Utmärkelsen tilldelas för flerfalt bevisad utomordentlig tapperhet eller flerfalt framstående förtjänster i truppföring. Kravet var också att man redan hade fått järnkorset 1:a och 2:a klassen.Foto: Reddit

En vanlig infanteridivision 1941 hade drygt 16 000 man medan en lätt drygt 13 000 samt färre tyngre artilleripjäser och lättare logistik. Utbildningsmässigt sägs det generellt inte ha varit någon skillnad mellan en infanteridivision och en ”leichte Infanterie-Division”. 

Enkel organisation för divisionen 1941 

Stab 

2 infanteriregementen (vardera med 3 bataljoner, 1 eldunderstödskompani, 1 kulsprutekompani, 1 pansarvärnskompani) 

1 spaningsbataljon (2 spaningskompanier, 1 pansarvärnspluton) 

1 pansarvärnsbataljon (2 kompanier) 

1 artilleriregemente (2 lätta bataljoner, 1 lätt haubitsbataljon och 1 tung haubitsbataljon) 

1 pionjärbataljon (3 kompanier) plus understödsenheter

Tunga vapen: 36 8 cm granatkastare, 12 7,5 cm infanterikanoner leIG18, 48 pansarvärnskanoner, 4 tunga pansarvärnsgevär, 16 7,5 cm bergskanoner Gebirgsgeschütz 36, 12 10,5 cm haubitsar lFH18, 8 15 cm haubitsar sFH 18.

Pansarvärnsbataljonen i divisionen fick fyra tunga pansarvärnsgevär, 2,8 cm schwere Panzerbüchse 41. Egentligen kan den klassas som en lätt pansarvärnskanon. Den lätta vikten 229 kg gjorde att vapnet kom att tilldelas vissa förband, som behövde tillgång till lättare vapen. Vapnet började produceras 1940 och fram till produktionen avslutades 1943 hade nästan 2 800 vapen levererats. Foto: Tank Archives. 

Färre tunga pjäser 

Jämför med en vanlig infanteridivision så finner vi att den lätta divisionen inte har några tunga 15 cm infanterikanoner, färre pansarvärnskanoner och färre 10,5 cm och 15 cm haubitsar. Däremot 7,5 cm bergskanoner istället. En sådan pjäs väger 750 kg i eldställningen till skillnad mot en 10,5 cm leFH 18 som har en vikt av nästan 2 ton. Sedan en annan fördel med 7,5 cm-pjäsen var att den kunde delas upp i åtta laster och bäras av packdjur där det var omöjligt att dra en pjäs genom terrängen. 

Notera också att det fanns mer motorfordon i den lätta divisionen, speciellt till det tunga artilleriet och pansarvärnet. Syftet att öka rörligheten hos dessa förband och underlätta omgrupperingar när behoven uppstod. Sedan ska vi vara medvetna om att den tänkta organisationen var bara riktlinjer och krigets kaos gjorde att justeringar och förändringar kunde ske hos enskilda divisioner. 

En tysk bergsjägare avfyrar sin 7,5 cm bergskanon Gebirgsgeschütz 36 i Kaukasus på 3 000 meters höjd som originalet säger. Publiceringsdatum var 21 januari 1943. Tyskarna började nå fram till Kaukasus under sommarfälttåget 1942. Det misslyckades totalt under 1941. I samband med katastrofen i Stalingrad lämnade de Kaukasus. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B23252 / Rieder, Fred / CC-BY-SA 3.0 

Ytterligare två divisioner formerades i december 1941, två veteran infanteridivisioner från östfronten, 5. och 8.. De lämnade östfronten temporärt och organiserades om till lätta infanteridivisioner. 

Sommaren 1942 bestämde man att namnet ”leichte Infanterie-Division” skulle ersättas av ”Jäger-Division”. De lätta divisionerna fick med namnbytet viss status 1942, de var ju speciella. De blev en egen klass istället för att vara en variant.

Ytterligare divisioner formeras Samtidigt som ytterligare en infanteridivision, 28., konverterades sommaren 1942. Nu fanns det sex divisioner. Under 1943 blev det ytterligare fem divisioner. Nu fanns det elva Jäger-Division”. Tysklands åtagande ökade i söder och på Balkan i samband med de allierades framgångar och den efterföljande kollapsen av Italien. Denna typ av förband sågs som användbara på dessa krigsskådeplatser. 

Korpral Walter Möse i 28. divisionen får riddarkorset den 11 mars 1943 för sina insatser vid strider vid sjön Ladoga. Mannen bakom honom är divisionschefen generallöjtnant Johann Sinnhuber. Under 1944 kom Möse även att få eklöven till riddarkorset. Han stupade sedan den 28 november 1944 samband med strider i Ostpreussen. Foto: Reddit

Formeringen av elva divisionerna. 

1940: 97., 100. och 101. 

1941: 5. och 8. 

1942: 28. 

1943: 42., 104., 114., 117. och 118. 

Så de elva som fanns hösten 1944, på vilka frontavsnitt fanns de? 

Ostpreussen (1 st – 28.) 

Polen (1 st – 5. ) 

Ungern / Slovakien /Karpaterna (4 stycken – 8., 97., 100. och 101.) 

Italien (2 stycken – 42., 114.) 

Balkan (3 stycken – 104., 117., 118.) 

117. jägardivisionen 1944 i Grekland. Notera 2,8 cm schwere Panzerbüchse 41 på fordonet (Steyer 1500). Denna division gjorde sig ökänd genom krigsförbrytelser bland annat massakern vid Kalavryta den 13 december 1943, Foto: Reddit.

Tittar vi närmare sommaren 1944 hade den tyska krigsmakten 284 divisioner i tjänst och av dessa var elva ”Jäger-Division”. Tyska krigsmakten hade också elva bergsdivisioner 1944, sju i armén och fyra i Waffen-SS. Det fanns hela 150 infanteridivisioner som jämförelse. Så det var ovanliga fåglar. 

Vidare läsning: 

Alex Buchner: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989) 

Adolf Reinicke: Die 5.Jäger-Division. (Eggolsheim 2003) 

Roland Kaltenegger: Schicksalsweg und kampf der "Bergschuh"-division. Die Kriegschronik der 7. Gebirgs-Division vormals 99. leichte Infanteri-Division. (Graz 1985)

Burkhart Müller-Hildebrand:Das Heer, Volume II. (Frankfurt am Main 1956) 

Burkhart Müller-Hildebrand: Das Heer, Volume III. (Frankfurt am Main 1969)

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

En udda tysk division

Tyska 1. skidjägardivisionen

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html