Pansar under andra världskriget

 

Sherman versus Panzers – Slaget om Arracourt 1944

Amerikanska 3. armén under Pattons ledning var på väg mot Siegfriedlinjen och hoppades nå den före vintern. I slutet av september 1944 slog dock tyska 5. pansararmén tillbaka i Lorraine. Hitler tryckte på sin befälhavare om motanfall mot de amerikanska styrkorna. 

 

M4 redo för strid, närmast kameran med 7,5 cm kanon, medan vagnen bakom har en 7,6 cm kanon. De amerikanska veteranbesättningarna från 4. pansardivisionen kom att vinna över tyska 111. och 113. pansarbrigaderna med bland annat Pantherstridsvagnar, vilket var gröna förband med rekrytbesättningar som hade begränsad utbildning och erfarenhet, i Lorraine 1944. Foto: US Signal Corps

Två tyska pansarbrigader med bland annat Pantherstridsvagnar anföll amerikanska 4. pansardivisionens tät. Det var 111. och 113. pansarbrigaderna som anföll först. Hitler hade givit order om att ett större antal pansarbrigader skulle formeras med syfte att kunna slå mot fiendens täter, effektiva motstötar som han såg det. Resurserna som fanns tillgängliga användes till att skapa nya förband istället för att stärka upp de befintliga 33 pansardivisionerna som fanns. 

Dessa nya pansarförband var emellertid bara brigader till namnet. I stort sett hade de cirka 45 stridsvagnar, cirka 10 pansarvärnskanonvagnar och två skyttebataljoner vardera, men inga artilleriförband ingick. Högre chef var tvungen att tilldela dem resurser för att det skulle få förmågan "indirekt eld". Varje brigad vid Arracourt hade en extra pansarbataljon inför striderna, dock inte fullstark utan brigaderna kanske fick en styrka på 90 vagnar totalt. 

 

Normal organisation för en tysk pansarbrigad anno 1944

Stabskompani (med två spaningsplutoner)

Pansarbataljon (tre stridsvagnskompanier, ett bandpansarvärnskompani)

Pansargrenadjärbataljon (fyra skyttekompanier, ett understödskompani)

Pansaringenjörkompani

Totalt: 2089 soldater, 36 stridsvagnar, 11 pansarvärnskanonvagnar, 157 bepansrade halvbandvagnar av olika typer. Notera inga artilleripjäser.

Not: senare versioner 111. till 113. brigaden då utökades pansargrenadjärerna till två bataljoner, ett regemente. Och var inte längre bepansrad, utan snarare motoriserad. 

 

Pantherstridsvagnar från 111. pansarbrigaden på väg fram mot anfallspositioner vid Arracourt den 20 september 1944. Denna dag hade man 31 operationsdugliga vagnar, varav 18 var av typen Panther. Foto: Bundesarchiv, Bild 1o1I-301-1955-28 / CC-BY-SA 3.0

Hastigt anfall med halv styrka

Amerikanska 4. pansardivisionen hade vid full styrka 10 937 man i personal, 186 medeltunga stridsvagnar (M4 Sherman) och 77 lätta stridsvagnar (M5 Stuart). Artilleriet hade 54 bandkanoner av typ M7 Priest med 10,5 cm haubits. Normalt stred divisionen i tre stridsgrupper som vardera bestod av en pansar-, en skytte- och en bandkanonbataljon. Det var en av dessa stridsgrupper som det tyska anfallet slogs ut mot. Tyskarna hade dock inte båda pansarbrigaderna på plats, utan anföll bara 113. pansarbrigaden den 19 september. Oddsen var nog kanske två till ett, men med amerikanskt överläge i artilleri.

Karta över första dagens strider. De röda streckade linjerna är tyskarnas pansarbrigader. Den från höger kartkant är 113. pansarbrigadens anfall första dagen. Illustration: US Army

Klart väder ställer till problem

Tyskarna var inte nöjda med utfallet den 19 september. 113. pansarbrigaden fick tunga förluster men det beordrades ändå ett förnyat anfall den 20 september – nu med två brigader: 111. och 113. pansarbrigaderna. Oddsen var nog sämre än föregående dag, eftersom ytterligare en stridsgrupp från amerikanska 4. pansardivisionen hade anlänt. Samtidigt blev det klart väder, så amerikanska jaktbombplan av typ P-47 Thunderbolt kom att attackera ihärdigt hela dagen, och spred kaos och förstörelse bland de tyska förbanden. Det blev ännu en misslyckad dag för de tyska pansarbrigaderna.

Kapten J.F. Brady som var chef för A-kompaniet i 35. pansarbataljonen och tilldelades medaljen Silver Star för sina insatser i striderna mot tyska 111. pansarbrigaden. Till skillnad från de tyska pansarsoldaterna fick han eldunderstöd och hade tillgång till en fungerande logistik. Foto: US Signal Corps

Meningslösa anfall

Tyskarna bytte anfallsriktning de följande dagarna, men det hjälpte föga. Amerikanska 4. pansardivisionen hade inga problem med att skifta om försvaret från sydöst till nordöst. Samtidigt blev de tyska pansarbrigaderna svagare och svagare. Från att ha haft nästan 90 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar vardera kunde brigaderna sätta in mellan 10 och 20 stridsvagnar var i striderna.

Striderna visade på brigadernas svaghet, nämligen att hårda strider fick dem att snabbt tappa anfallskraft. Detta då både deras reparations- och bärgningstjänst var eftersatt jämfört med vad som normalt fanns i tyska pansardivisioner.

 

En Panther från 111. pansarbrigaden sydöst om Arracourt. De tyska pansarbrigaderna som sattes upp i all hast under sommaren och sensommaren 1944 var inte väl sammansatta stridsgrupper utan eftersatta vad gäller artilleri-, ingenjörs- och logistikresurser. De fick stridsvagnar, pansarvärn och skytte men nästan ingenting annat.

Dödläge utvecklas

Tyska 11. pansardivisionen anlände till slagfältet, men det ändrade inte mycket eftersom amerikanska 4. pansardivisionen koncentrerade sig på försvar och lyckades konsolidera sina positioner. Divisionen drog sig tillbaka från sina mest framskjutna positioner och så fort det var klart väder anfölls de tyska förbanden ihärdigt av amerikanska jaktbombplan. Detta begränsade tyskarnas möjlighet att förflytta sig på slagfältet och koncentrera styrkorna för nya anfall.

Feltänkt från början

Lärdomar från striderna i Arracourt var att samverkan mellan vapensystemen är ett måste, det räcker inte bara med stridsvagnar och infanteri. Sedan att pansarförband med begränsad utbildning och erfarenhet har det svårt med att strida mot samtränade pansarförband. Detta gäller även om förbandet förfogar över bättre stridsvagnar såsom Panther. Pansargeneral Hasso von Manteuffel, befälhavare för 5. pansararmén, beklagade bittert efteråt att de tyska pansarbrigaderna inte ens haft tid att öva kompanistrid innan de skickades till slagfältet.

Nu gjordes det som borde ha gjorts från början: pansarbrigaderna började upplöstas och manskap och utrustning överfördes till en befintlig pansar- eller pansargrenadjärdivision. De hade alltid behov då att vara insatt vid fronten innebar förluster. 

På bilden en amerikansk pansarvärnskanonvagnen M10 med 7,6 cm kanon L/40 har tagit position och väntar på eventuella tyska stridsvagnar som kan tänkas komma. Foto: US Signal Corps

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Den vanligaste typen av division i tyska armén:

Tyska arméns infanteri 1944 – 1945

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html