Tankgewehr 1918

Detta kallar jag en bössa! 

Detta tyska vapen togs fram när de brittiska stridsvagnarna började dyka upp på västfronten. Tyskarna insåg att infanteriet behövde ett vapen som kunde skada dessa stålmonster. Det fungerade inte med infanteriets standardgevär, Gewehr 98, eller för den delen kulsprutan MG 08. Kulorna bara studsade.

"Äntligen har jag fått en riktig bössa". Brittiska officerare visar upp krigsbyte vid Bapaume under striderna i augusti 1918. Foto: Tom Aitken. 

Tankgewehr ser dagens ljus 

Lösningen blev detta: Mausergevär på anabola steroider. Genom att gevärsstocken blev så tjock krävdes pistolgrepp. Namn blev: Tankgewehr 1918. Notera det heter Tank, det brittiska ordet för stridsvagn då i tyska vokabulären hade ordet stridsvagn inte riktigt satt sig ännu. 

Jämförelse med vanliga Mausergevär. Foto: NARA

Vikt: 16,6 kg 

Längd: 1,67 meter 

Kaliber: 13 mm (Patrone 13 x 92 mm) 

Vikt på kulan 52 gram 

Rekyl: ny axel ingick inte. 

Det kändes rejält för skytten så det rekommenderas att inte skjuta för många. Kulans vikt var 52 gram vilket kan jämföras med den vanliga gevärsammunitionen 7.92 x 57 mm Mauser hade beroende på typ av ammunition en vikt på från 11,7 gram till 12,8 gram. 

13 mm patron jämfört med 7,92 mm ammunition. En rejäl skillnad.  Foto: Imperial War Museums (IWM)

Geväret hade inget magasin som Mausern utan var enkelskott. Penetration: 26 mm på 100 meters avstånd och har sjunkit till 18 mm på 500 meter. Det var en solid kula och efter penetration ingen sprängeffekt. Produktionen satte igång i början av 1918 och fram till krigsslutet i november 1918 hann tyskarna att producera 14 700. Ytterligare 1 490 från krigsslutet 1918 till april 1919.

 Skytt och spanare, jobbade i par.  Notera bipoden till det tunga geväret, 16,6 kg. 

Det var på västfronten behoven fanns 

Det var det enda pansarvärnsgevär som producerades under första världskriget. Det var på västfronten som stridsvagnen slog igenom. 

Brittiska stridsvagnar började dyka upp på västfronten 1916. Ju längre kriget fortsatte ju fler vagnar kom så tyskarna började producera pansarvärnsgevär. En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna nådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar, där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde 27 ton eller mer. Medan fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Tyskarna klarade av att bygga 20 Sturmpanzerwagen A7V, så de allierade oroade sig inte för tyska pansaranfall. 

Utvecklingen av pansarvärnsgevär fortsatte under mellankrigstiden men tog aldrig riktigt fart då vapnet hade sina begräsningar när stridsvagnarna fick allt tjockare pansar. Pansarvärnskanoner infördes dock på bred front. 

Östfronten under andra världskriget 

Just kriget på östfronten 1941 visade tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet fått nya pansarvärnsgevär 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. Pansarvärnskanoner var en sak, men skytteplutonen behövde egna vapen för att kunna försvara sig mot stridsvagnar och andra tunga pansarfordon. 

Finland fick under 1944 leveranser av både pansarskottet Panzerfaust (soldaten till vänster) och raketgeväret Panzerschreck, vilket hjälpte dem enormt att stoppa det sovjetiska pansaret på Karelska näset sommaren 1944. Foto: SA-Kuva

Det var först under 1943 som nya lösningar såg dagens ljus för den tyske skyttesoldaten och började produceras. Båda de nya vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. Pansargevärens tid var förbi och pansarskottet hade kommit för att stanna, skyttesoldatens alldeles egna pansarvärnsvapen. 

Sverige då? 

Vi köpte in några, Tankgewehr 1918, bara för att prova, Pansarvärnsgevär m/21. Vi måste hänga med. Mycket mer hände inte. Vår satsning på pansarvärn innan andra världskriget var begränsad då vi hade åsikten att stridsvagnar inte funkar speciellt bra i svensk terräng. 

Många vapen finns bevarade på museum runt om i världen. 

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

Lite om stridsvagnar under första världskriget:

Stridsvagnar på västfronten

Pansarvärnsgevär under andra världskriget

Infanteriets pansarvärn på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Krig på Balkan

Drömmar om fornstora dagar 

Bulgarien är ju ett mindre land på Balkan, granne med Grekland och Turkiet. Idag har Bulgarien cirka 6,7 miljoner invånare och cirka 111 000 kvadratkilometer. Vi i Sverige har lite mer yta, 450 000 kvadratkilometer. 

Bulgarien deltog under 1900-talet i fyra krig, första Balkankriget, andra Balkankriget, första världskriget och andra världskriget. På bilden Bulgariens tsar Boris besöker 14. infanteri makedonska regementet våren 1941. Foto: Bulgarian Archives State Agency

Det första bulgariska riket etablerades på 600-talet och växte styrka och storlek. Bulgariska riket kom att på slutet av 800-talet nå sin maximala utbredning, cirka 500 000 kvadratkilometer. Därefter gick det långsamt säkert utför. Det bulgariska riket hade många krig mot sin granne, Östrom. Det vi brukar kalla Bysans. En mäktig granne. 

Karta över Bulgarien omkring år 850 e.kr. Notera Bysans och det serbiska furstendömet. Karta: Hxseek / Wikipedia Commons

En annan makt som man stred mot var Furstendömet Serbien. Men till slut gick riket under i kampen mot Bysans 1018 men återuppstod i igen 1185, Uppror mot Bysans och ett nytt bulgarisk rike uppstod. Det andra bulgariska rikets undergång kom slutligen 1422 men de var inte de gamla arvsfienderna utan det nya Osmanska riket som även knäckte Bysans och Serbien. 

Bulgariskt infanteri i huvudstaden Sofia 1912. Bulgarien gick faktiskt vinnande ur de två Balkankrigen sett till att de fick kust vid Egeiska havet och inte bara längre enbart vid Svarta havet. Jämför kartor nedanför på Bulgarien 1912 och 1914. Foto: Reddit

Fria från osmanskt styre

Både Serbien och Bulgarien kom att under 1800-talets andra hälft att frigöra sig från det Osmanska riket. Så senast man hade varit i krig med varandra var på 1300-talet och nu när man var fria igen så kunde man åter kriga mot varandra, det bulgarisk-serbiska kriget 1885. Kampen om makten på Balkan fortsatte. 

Bulgarien 1912 innan första Balkankriget. Den stora förloraren i Balkankrigen var det Osmanska riket som tappade stora område på Balkan. Grekland, Bulgarien och Serbien erövrade stora områden och Albanien kom att bli självständig nation. Karta: Wikipedia Commons

Sedan stred man tillsammans under första Balkankriget (8 oktober 1912 till 30 maj 1913) mot det Osmanska riket men under andra Balkankriget (29 juni 1913 till 10 augusti 1913) stred man igen mot varandra. Eller rättare sagt alla på Balkan mot Bulgarien. 

Europakartan 1914 inför första världskriget. Östra Europa kom att ritas om rejält då tre imperier som dominerade kom att drabbas hårt av kriget. Värst var för kejsardömet Österrike-Ungern som försvann och upplöstes i flera mindre riken. Bulgarien tappade sitt kustområde vid Egeiska havet på grund av första världskriget och det tillföll Grekland. Karta Wikkiwonkk

Sedan kom första världskriget, igen kom Bulgarien och Serbien i krig. Bulgarien kom att alliera sig med Tyskland, Österrike-Ungern och det Osmanska riket, alltså de tre förlorarna. Så resultatet efter första världskriget var att Bulgariens nya granne blev kungariket Jugoslavien, Serbien hade lyckats. Serbiens kung Peter I som hade styrt Serbien sedan 1903 blev Jugoslaviens nya kung. Det var visserligen först 1929 som namnet Jugoslavien blev officiellt. Innan var namnet lite omständligt: Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike.

Bulgariskt infanteri vid fronten 1916. Den bulgariska krigsmakten hade innan första världskriget haft stora utbyten med Tsarryssland gällande sin krigsmakt efter frigörelse från det Osmanska riket. Tsarryssland hade stor del i denna frihetskamp. Foto: Krigsarkivet. 

Andra världskriget bryter ut

Under andra världskriget kom Bulgarien inte att angripa Jugoslavien men gärna ockupera en bit av landet och även en bit av Grekland. Tyskarna slog ut dem först 1941 och sedan kom bulgariska styrkor dit och körde ockupation. Kustområdet vid Egeiska havet var åter under bulgariskt kontroll. Dock varken första eller andra världskriget funkade för Bulgarien. 

Bulgariskt infanteri under marsch i det ockuperade norra Grekland 1941. Foto: Wikipedia Commons 

Andra blev en katastrof. USA förklarade krig mot Tyskland, Italien, Bulgarien, Rumänien och Ungern. Medan Bulgarien inte deltog i operation Barbarossa 1941, så det var inte krig mellan Bulgarien och Sovjetunionen. När Röda armén under hösten 1944 närmade sig Rumäniens södra gräns stannade man inte utan Sovjetunionen förklarade Bulgarien krig och körde vidare söderut. Sagan med det bulgariska kungahuset tog slut och landet hamnade bakom järnridån.

Bulgariska jaktplan av typen Messerschmitt Bf 109G. Totalt 145 av detta tyska jaktplan kom under andra världskriget att levereras till Bulgarien. Även 19 av den tidigare modellen Bf 109E skickades. De västallierade började bomba Bulgarien, främst huvudstaden Sofia, i november 1943 och det pågick fram till april 1944 då andra mål prioriterades före Bulgarien. Foto. Wikipedia Commons

Dock först fick Bulgariens krigsmakten var med och strida mot den tyska krigsmakten i slutstriden mot Tyskland under Röda arméns befäl. Det sägs att ungefär 340 000 man kom att tjänstgöra i denna sista fas av kriget september 1944 till maj 1944 vid sidan av Röda armén. Det tyngsta lasten drog Bulgariens 1. armén, cirka 100 000 man stark i december 1944. Det var också under denna period som den bulgariska krigsmakten tog sina största förluster. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Första världskrigets stålmonster

Storbritannien och Frankrike pionjärer

Under första världskriget gjorde den moderna stridsvagnen debut. Stridsvagnar sattes in för första gången under 1916 och innan kriget var slut hann ett stort antal att produceras av Storbritannien och Frankrike. 

Stridsvagnen Hyacinth fastnade i en tysk skyttegrav under första dagen av anfall i slaget vid Cambrai. Modellen är Mark IV (Male). Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor kallades för ”Female”.

Britterna uppnådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde mer än 27 ton. Jämför detta med att Hitlers tyngsta vagn sommaren 1940 inte vägde mer än 21 ton. 

Frankrike tillverkade två tyngre vagnar under kriget. På bilden ser vi Saint-Chamond som vägde 22 ton. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917.

Fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Det var Renault FT och kan ses som ett embryo till moderna stridsvagnar. Tyskarna kom att endast producera 20 stycken Sturmpanzerwagen A7V, som kan liknades med en stor bepansrad låda som fått larvband. 

Tyskarnas stridsvagnar var som stora lådor på band. Väldigt få bara 20 kom att byggas. Alla vagnar hade namn, här "Hagen" och "Schnuck". Den senare blev krigsbyte hos den nyzeeländska divisionen.

Stridsvagnen syftade till att neutralisera kulan – det vill säga gevär och kulsprutor – samt övervinna taggtråden och därigenom kunna bryta igenom en försvarslinje och angripa på djupet. Dock stridsvagnar under första världskriget var inte mekaniskt tillförlitliga och de orsakade enorma påfrestningar på sina besättningar. 

Uppladdning inför offensiven vid Cambrai i november 1917 – det som brukar framhållas som världshistoriens första storskaliga pansaroffensiv. På alla stridsvagnarna finns faskiner som kan användas för fyllning i skyttegravar, diken och andra terränghinder och på så sätt göra det möjligt för stridsvagnen att fortsätta mot anfallsmålet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Premiär 1916 

Striderna vid Flers och Courcelette i september 1916 under slaget vid Somme inledde ett nytt kapitel i krigskonstens historia. Det var nämligen där stridsvagnen gjorde debut på slagfältet. Det var dock ingen storslagen debut: av 49 stridsvagnar som deltog kom endast 36 fram till frontlinjen. Det kan ställas mot att brittiska 4. armén satte in elva infanteridivisioner, vilket motsvarar drygt tre stridsvagnar per division. 

En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor för ”Female”. På bilden ovan en ”Male”, den högra kasematten med sin 57 mm kanon syns i bild. Det finns även en kanon på vänster sida av vagnen. Ungefär 150 vardera tillverkades av de två modellerna av Mark I. Denna tidiga modell, Mark I, var svårstyrd, fyra personer krävdes för att ha kontroll över färdriktningen och besättningen satt i motorrummet, vilket gjorde att arbetsmiljön var förfärlig. Efter sex timmar i vagnen var besättningen i stort sett utslagen. 

Givetvis insåg fotsoldaterna snabbt att här kunde man få lift. 

Ett nytt sätt att lifta 

Britterna hade sitt grundkoncept klart och fortsatte utvecklingen i syfte att förbättra vagnen. Fortfarande producerades två typer, ”Male” och ”Female”. På bilden ovan en Mark IV stridsvagn med kanadensiska soldater som liftar. Mer än tvåtusen av dessa tunga modeller tillverkades. En av de senare versionerna var Mark V*, som förlängdes i syfte att ta med sig en skyttegrupp. Normalt behövde en stridsvagnsbesättning efter sex timmars tjänst i vagnen ungefär 48 timmar för att återhämta sig, och samma sak visade sig gälla för de medföljande skyttesoldater, så idén lades på hyllan.

Frankrikes första Schneider CA1. Vagnen vägde 14 ton och kanon monterad i chassit var 7,5 cm kanon. Vagnen har problem att ta sig över breda skyttegravar. 

Frankrikes första försök 

Franska pansarvapnets fader var Jean Baptiste Eugène Estienne. Han var överste då produktionen av Schneider CA1 satte igång 1916. Vagnen vägde 14 ton, hastighet av 8 km/h och hade en 7,5 cm kanon i chassit. Den 16 april 1917 sattes 132 Schneidervagnar in i den franske generalen Robert Nivelles stora offensiv, som var ett misslyckande både för Nivelle och stridsvagnen Schneider. Hela 57 vagnar förlorades. Designen var inte helt lyckad, vagnen hade svårt att ta sig över skyttegravar. Totalt producerades 400 vagnar och så snart kriget var över togs de ur tjänst och byggdes om till transportfordon. 

Produktionen av stridsvagnar. Här ser vi den franska Saint-Chamond.

Frankrikes andra försök 

Frankrikes andra tunga vagn var Saint-Chamond och nästan 400 producerades. Vagnen vägde 22 ton, hastighet 12 km/h och hade en 7,5 cm kanon. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917. Detta var inte heller en lyckad design och de skrotades efter första världskrigets slut. Fransmännen började under slutfasen av första världskriget köpa in brittiska Mark V för att ersätta Saint-Chamond. När freden kom i november 1918 hade man 100 stycken brittiska Mark V. .

Den nyzeeländska divisionen inspekterar sin krigsbyte, den tyska Sturmpanzerwagen A7V med namnet ”Schnuck”. 

Tysk stormpansar var en sällsynt företeelse på slagfältet

Tyskarna tillverkade blott 20 vagnar och de flesta av dem fick namn. Stridsvagnen ”Schnuck” bilden ovan skadades av egen eld och övergavs av besättningen den 31 augusti 1918. Vagnen kom att erövras av den nyzeeländska divisionen. Vagnen hade 16 man besättning och vägde 30 ton. Kanonen en 57 mm pjäs, övriga vapen kulsprutor. Denna vagn togs till London efter kriget och visades upp där. Vagnen skrotades men dess 57 mm kanon finns fortfarande kvar hos Imperial War Museum. 

Tyska prov av den brittiska Whippet. Vilka hinder kan den ta sig över?

Test i full skala 

Britterna tog fram den medeltunga stridsvagnen Whippet som komplement till sina tyngre vagnar. Vikten var 14 ton och farten 13 km/h. Dessa skulle användas för att ta till vara eventuella genombrott av fiendens linjer. Första gången vagnen var i strid var i mars 1918. Produktionen var begränsad till 200 vagnar fram till mars 1919. På bilden håller en erövrad vagn på att testas av tyskarna. De lyckades erövra två fungerande vagnar och de döptes till Beutepanzer A. Britterna kom efter första världskrigets slut att använda Whippet i irländska frihetskriget, ryska inbördeskriget och exportera vagnen till Japan. 

Frankrikes lätta stridsvagn Renault FT i amerikansk tjänst. Främre vagnen är FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet medan den bakre är en FT canon som hade en kort 37 mm kanon,

Framtidens stridsvagndesign 

Frankrikes lätta stridsvagn under första världskriget var en glimt av framtidens stridsvagnar. Det var den första stridsvagnen som hade huvudbeväpningen i ett torn som kunde rotera 360° och detta blev standard för stridsvagnar. Frankrike kan tacka två män för denna bedrift av fransk ingenjörskonst: artilleristen Jean-Baptiste Estienne och bilindustripionjären Louis Renault. Två typer fanns, FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet och FT canon som hade en kort 37 mm kanon. Produktionen startade sent 1917 och när produktionen upphörde i augusti 1919 hade nästan 3 700 vagnar tillverkats. Ungefär var tredje vagn som producerades hade 37 mm kanon. 

Brist på soldatar. Kineser rekryteras till den kinesiska arbetskåren. En uppgift för dem var att tvätta och göra ren stridsvagnarna efter en sejour på slagfältet. 

Kineser tog hand om britternas stridsvagnar 

Britterna behövde varenda soldat de kunde hitta vid fronten så de satte igång att rekrytera den kinesiska arbetskåren (Chinese Labour Corps) 1916 för tjänst bakom fronten. Även Frankrike gjorde samma sak, rekryterade kineser för etappen. Ungefär 140 000 kineser kom arbeta för Frankrike och Storbritannien på västfronten under första världskriget. På bilden tvättas brittiska vagnar av kineser medan britterna tittar på. 

Den förste amerikanska officeren som lärde sig och körde stridsvagn var George Patton. Sedermera befälhavare för amerikanska 3. armén på Västfronten under andra världskriget 1944–1945. Foto: NARA

Patton vid sin första stridsvagn 

George Patton var en del av den amerikanska expeditionsstyrkan på västfronten. Patton fick tidigt upp ögonen för det nya vapnet och blev en viktig kugge i uppbyggnaden av de amerikanska pansartrupperna. USA hade storslagna planer på att sätta upp 29 pansarbataljoner men endast fyra hann bli redo och sättas in vid fronten innan första världskriget var över. Patton på bilden står vid en Renault FT. Han var den förste amerikanska soldat som hade förarutbildning på stridsvagn så när de tio första Renaultvagnarna levererades till den amerikanska expeditionsstyrkan så backade major Patton själv av sju av dessa från järnvägstransporten. 

Frankrikes jätte Char 2C var 4 meter hög. Kriget tog slut i november 1918. Idéer till vagnen kom fram under 1917 och en beställning på 300 vagnar lades men kom aldrig att realiseras. 

Frankrikes storslagna idé 

Det talas ofta om Fullers storslagna operation ”Plan 1919” som aldrig fick se dagens ljus genom att kriget tog slut 1918. Hade kriget fortsatt ett år till så hade kanske bjässen på bilden varit med. Den franska stridsvagnen Char 2C var 4 meter hög och tio meter lång. Något helt annat jämfört med fransmännens lätta stridsvagn Renault FT som vägde runt 6 ton medan denna gigant vägde 69 ton. Tio vagnar byggdes med start 1921, kriget hade tagit slut och det var inte bråttom med att bygga dem. I propagandafilmer framställdes de som supertunga stålmonster, de franska pansarslagskeppen på land, men på slagfältet 1940 märktes de inte. Alla förlorades under sommaren 1940. 

Vidare läsning: 

Tim Gale: "French Tanks of the Great War". (London 2016) 

Bryan Cooper: "The Ironclads of Cambrai – The first great Tank battle". (London 2002) 

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Läs mer om Douglas Haig och västfronten:

Britternas fältmarskalk Douglas Haig

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Korthuset som krackelerade

Stalin skapar en illusion

Ryssland utvecklades till en av Europas stormakter efter sin seger över Sverige under det stora nordiska kriget. De nådde fram till Östersjön. Under hela 1700-talet fortsatte Ryssland sin expansion och nådde i söder fram till Svarta havet när Katarina den store satt på tronen. Samtidigt som Ryssland tillsammans med Preussen och Habsburg styckade Polen. Allt fler områden kom att hamna under Rysslands kontroll.

Krim har nu 1783 hamnat under rysk kontroll. Polen finns fortfarande kvar men snart försvinner det och kommer återkomma först efter första världskrigets slut. Illustration Bryan Rutherford / Wikipedia Commons. 

Sedan kom en del bakslag i maktkampen med Napoleon och Frankrike men Ryssland slutade som segrare och Finland var nu del av det ryska imperiet. Krimkriget 1853–1856 var ett nederlag men det stoppade inte Rysslands ambitioner. Det rysk-turkiska kriget 1877–1878 gick Ryssland segrade ur. Även om britterna gick in för att hindra att Konstantinopel föll under ryskt kontroll.

Den ryska generalstaben genomförde före första världskriget (1898) en sammanställning där de listade 38 ryska militära kampanjer sedan 1700 och det visades att hela 36 klassades som offensiva medan två var defensiva (och dessa måste vara Karl XII och Napoleon 1812). Något de var stolta över, ”vi är ett imperium och våra fiender ska frukta oss”.

1914 – ett storkrig bryter ut

Inför första världskriget fanns en allians mellan Frankrike och Ryssland.  Alliansen innebar att ryska styrkor skulle snarast efter ett eventuellt krigsutbrott mellan Frankrike och Tyskland utföra en invasion av Tyskland med syfte att skapa ett tvåfrontskrig för Tyskland. Detta då Frankrike visste att de skulle utsättas först för ett tyskt angrepp, vid ett eventuellt krigsutbrott. Det hade skett stora investeringar i det ryska järnvägsnätet i västra Ryssland med hjälp av Frankrike för att möjliggöra en snabbare mobilisering och koncentration av de ryska styrkorna.

Nu gjorde inte ryssarna exakt som fransmännen ville för man hade egna mål. De planerade istället för två invasioner, en norr mot Ostpreussen och en i söder mot provinsen Galizien i Österrike-Ungern. Den förstnämnda invasionen genomfördes av Nordvästfronten med två ryska arméer. Den senare sköttes av Sydvästfronten med fyra ryska arméer.

Den ryska tsaren Nikolaj II hade yttrat om det var bara en tidsfråga innan Österrike-Ungern kollapsade och dess grannar delade upp bytet samtidigt som Ungern och Böhmen (dagens Tjeckien) blev självständiga smånationer. Österrike-Ungern sågs som en stormakt på nedgång. Österrike-Ungern hade flera konflikter med Ryssland där den senare krävde att förstnämnda backade, vilket inte skedde. Det var dags att ge igen.

Kriget med en himla massa förlorare 

Första världskriget slutade inte lyckligt för någon av de tre parterna, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Alla tre blev förlorare. Österrike-Ungern drabbades hårdast då imperiet krackelerade totalt och klev in i skuggorna. Även Ryssland drabbades hårt men de nya makthavarna bolsjevikerna red ut de värsta stormarna men förlorade sitt fotfäste vid Östersjön. Nu bara en mindre remsa av kust kvar längst in i finska viken. 200 år av expansion västerut hade tappats samtidigt som Warszawa inte längre var en del av det ryska imperiet utan huvudstad i Polen, den gamla fienden, fanns åter på kartan.

Tsarryssland kollaps i samband med första världskriget innebar att flera områden gick förlorade. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen var nu självständiga. Sovjetunionen 1939. Illustration Samuel Svärd

NKVD skjuter nästan alla

Alla krig tärde hårt på Ryssland men ny gestalt reste sig ur askan, Sovjetunionen. Om tsarens välde hade inneburit kontroll och hemlig polis så var det ingenting mot det nya NKVD. Josef Stalin skaffade sig total kontroll och började bygga en stor och gigantisk krigsmakt samtidigt som hans terror drabbade även officerskåren hårt under 1930-talet. Även att vara chef för NKVD var ingen garanti, både Genrich Jagoda och Nikolaj Jezjov som var chefer för NKVD avrättades. Sedan etablerades en slags sanning om att olyckor var sabotage vilket drabbade flygvapnet hårt, många chefer där kom under några år att avrättas.

Under trettiotalet var den gängse uppfattningen inom Röda Armén att huvudfiender till Sovjetunionen var bland annat Polen, Japan och Tyskland. Även andra länder sågs som tänkbara motståndare. Många i den sovjetiska ledningen hade inte glömt det sovjetiska nederlaget i kriget mot Polen 1919-1920.  Det finns ett ordspråk som säger att min fiendes fiende är min vän. I triangeldramat Polen, Tyskland och Sovjetunionen såg alla varandra som potentiella motståndare i ett framtida krig. Så alla var varandras fiender. Stalin såg att de allierade ställdes på Polens sida i den diplomatiska konflikt som blossade upp mellan Tyskland och Polen. 

Hitler gav Stalin vad han ville ha

Både de allierade och Tyskland närmade Stalin i syfte att få Sovjet att ta ställning. Hitler hade inga skrupler, att ge Stalin ett lukrativt erbjudande och på sätt få möjlighet att agera mot Polen. Stalin skulle få halva Polen och rätt att agera mot Baltikum förutom Litauen, Finland och Bessarabien i Rumänien utan att tyskarna la sig i. Stalin såg möjligheter att återupprätta Tsarrysslands gamla gränser men det fanns en stor nackdel som borde ha avskräckt honom. Nackdelen var att Tyskland och Sovjetunionen skulle få en lång gemensam gräns när Polen emellan dem försvann och delades upp. Molotov-Ribbentrop avtalet reviderades efter kriget i Polen 1939 så att Litauen också hamnade i den sovjetiska intressesfären. Och gränsen mellan Tyskland och Sovjetunionen förlängdes ytterligare när alla tre baltiska länderna tvingades in i Sovjet som sovjetiska republiker 1940.

Röda armén satsade stort på att bygga upp sitt pansarvapen under 1930-talet. Trots Stalins utrensningarna kom Röda arméns pansartrupperna ha tillgång till 23 000 stridsvagnar sommaren 1941. 

Polen styckas av Hitler och Stalin

Tysklands angrepp på Polen var över på fem veckor och Röda Armén hade redan den 17 september 1939 gått in i Polen från öster för att ta hand om sin del. Officiellt hette det att man hade kommit för att skydda vitryssar och ukrainare. Den sovjetiska historieskrivningen efter kriget beskrev Molotov-Ribbentrop avtalet från den 23 augusti 1939 som ett non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen och att Stalin hade räddat Sovjet från krig. De hemliga tilläggen om intressesfärer nämndes inte. Hur förklarade man i Sovjetunionen under kalla kriget då inmarschen i Polen i september 1939?

Den sovjetiska generalstabens akademi gav 1977 ut en lärobok med begränsad cirkulation, ”Historien om krig, krigskonst och krigsvetenskap”. Nu när fler har möjlighet att ta del av den kan vi läsa hur händelserna i september 1939 beskrivs. I boken skrivs det att det som var östra Polen 1939 en gång hade varit sovjetryska områden (västra vitryssland och västra Ukraina). Polska lågadeln i stöd av USA, England och Frankrike erövrade dessa områden 1920 och förvandlade dem till polska kolonier. Vitryssar och ukrainare i dessa regioner slogs hårt mot förtryckarna och såg sin enda räddning som Sovjetrepubliker.

Vidare i boken, ledningen i Sovjetunionen blev oroliga för sina bröder på andra sidan gränsen när det tyska angreppet mot Polen kom och den 17 september 1939 beslöt man att marschera in för att skydda in dem. Samtidigt förhindrades tyskarna att helt erövra ett strategiskt uppmarschområde i sitt angrepp mot Sovjetunionen. Övertygande om att Röda armén var stridsberedd så backade tyskarna och gick med på att lösa situationen fredfullt.

Stalin och Sovjetunionen framstår här som att  reagerar på tysk aggression och inte som sanningen är att det var ett imperiebyggande. Ett imperium som med vapen i hand var med och delade på bytet. Fram till Sovjetunionens kollaps så var detta som gällde i sovjetisk historieskrivning. Vad hade Stalin lyckats med att komma överens med Hitler?

Stalin tar för sig 

Den sovjetiska gränsen flyttades ytterligare västerut och gränsförsvaret i form av befästningar och värn längs den gamla gränsen ansågs inte längre nödvändiga så ett nytt gränsförsvar vid den nya började iordningsställas. En fiende till Sovjet, Polen, var borta men tyskarna kunde nu genomföra sin uppmarsch för ett eventuellt krig mot Sovjet på eget område intill den sovjetiska gränsen. Detta oroade inte Stalin för både Frankrike och Storbritannien hade förklarat Tyskland krig och han visste att Hitler ville undvika ett tvåfrontskrig som Tyskland hade utkämpat under första världskriget (1914–1918).  Hitler var nu tvungen att blicka västerut för att ta hand om Frankrike och Storbritannien medan Stalin fortsatte med sin del av pakten. Trycket på de baltiska länderna och Finland ökade, i Finlands fall utvecklas det hela till krig. Den 30 november 1939 gick Röda armén över gränsen och kriget höll på utvecklas till ett gigantiskt fiasko men marskalk Semjon Timosjenko skickades dit för rätta till det hela och till slut tvingades finnarna att söka fred i mars 1940. Viborg som var Finlands andra stad 1939 blev nu en del av Sovjetunionen och är än idag en del av Ryssland.

Stalin ger sig på Rumänien

Tyskarna var till slut redo för sitt fälttåg mot fransmännen och den 10 maj 1940 satte kriget igång. Högsta ledningen i Sovjetunionen såg fram mot ett långt krig, att tyskarna skulle få återuppleva första världskriget på nytt. Stalin kändes sig nöjd, allt hade i stort sett gått som han planerat. Hans fiender förgör varandra även om han givit Hitler den handlingsfrihet som han behövde. En annan viktig effekt av pakten var ett handelsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen, Tyskland blev en av Sovjetunionens viktigaste handelspartner för  modern teknik och verktygsmaskiner samtidigt som Stalin gav Hitler de råvaror som han behövde. 

Bland annat stora oljeleveranser till Tyskland från Sovjetunionen. De tågen fortsatte att rulla samtidigt som Stalin ökade trycket ytterligare på Rumänien att avträda Bessarabien till Sovjetunionen. Åsikten var att Rumänien hade tagit området olagligt från den sovjetiska nationen 1918 och nu var det dags att lämna tillbaka det. Rumänien hade inget val utan vek sig och den 28 juni 1940 gick Röda Armén in i Bessarabien, som snart blev den Moldaviska sovjetrepubliken(idag Moldavien).  Strax därefter upptogs de baltiska staterna som nya sovjetrepubliker. Stalin gjorde vad Peter den store hade gjort, nått fram till Östersjön. Det hela såg ut att gå Stalins väg förutom debaclet i Finland. 

Frankrike gick på pumpen

Dock i väster blev det ingen repris av första världskriget som Stalin hade hoppats på. Frankrike föll och kapitulerade den 22 juni 1940. Stalins vågspel med Hitler fungerade inte. Hitler kunde nu åter blicka österut.  Stalin visste att under 1940 skulle det inte bli något inget krig men under 1941 kunde det ske men hoppet var att det skulle dröja till 1942. 

Detta hopp ökade när tyskarna inledde sitt krig på Balkan, invasionen av Jugoslavien och Grekland, den 6 april 1941. Men icke den 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet på Sovjetunionen och historiens största fälttåg tog sin början.

Stalin besegrade Hitler

Drygt 46 månader skulle dröja innan kriget var över och det kostade Röda Armén drygt 600 000 i stupade, sårade och saknade varje månad av kriget. Stalin spelade ett farligt spel med Hitler när Molotov-Ribbentrop-pakten skrevs under men Stalin och Sovjetunionen kom ut som segrare tills slut. Men priset sett till människoliv var extremt högt men det verkar inte ha bekymrat Stalin. Freden 1945 var inte bara kostsam för Tyskland utan även många andra länder. Polen förlorade i stort halva landet till Sovjetunionen men fick tyska områden som ersättning och kom på så sätt hamna mer i Mellaneuropa. Sedan förlorade Finland, Tyskland, Rumänien, Japan och Tjeckoslovakien landområden till Sovjetunionen. Allt tack vare vapenmakt. Landet var mäktigare än någonsin tidigare och en av världens supermakter.  Men det var en chimär skulle det visas sig.

Karta som visar hur Stalin lyckades expandera västerut efter andra världskrigets slut 1945. Där Stalin hade sina stridsvagnar bestämde han och han ville inte ge tillbaka det han hade fått i avtal med Hitler den 23 augusti 1939. Illustration: Mosedschurte / Wikipedia Commons

Den sovjetiska ekonomin var inte så stark som man trodde i väst. Ekonomin var uppbyggd för att tillgodose statens behov först och främst och inte folkets behov. Under kriget var detta inget problem för då var kriget i fokus. Men efter kriget visade det sig att den sovjetiska ekonomin inte var tillräckligt välutvecklad för att skapa välstånd för nationen och folket. Ett ytterligare faktum som försvårade efter kriget var att de länder i central- och östeuropa, som nu kom att hamna bakom järnridån, var anpassade till handel västerut. Man fick nu svänga om sin inriktning mot öster. Detta var hämnande för utvecklingen eftersom den sovjetiska ekonomin inte kunde vara samma drivmotor som väst hade varit under mellankrigstiden. Dagens ekonomiska situation i Ryssland kan belysa denna brist. Exporten av råvaror har ett dominerande betydelse för ryska ekonomin, vilket är ett tecken på en underutvecklad ekonomi. Något som hade stor betydelse för den sovjetiska krigsekonomin var de allierades lend-lease, vilket var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen.  Leveranserna från de västallierade möjliggjorde att den sovjetiska krigsekonomin kunde fokusera på produktionen av stridsvagnar, stridsflygplan och kanoner.  Utan hjälpen från lend-lease hade den sovjetiska krigsproduktionen inte alls nått samma nivåer och den sovjetiska ekonomin och livsmedelsförsörjningen hade under andra världskriget haft ännu större problem. 

Sovjetunionen byggde en enorm mängd stridsvagnar och de exporterades över hela världen till allierade makter. Dock några verkliga framgångar med stridsvagnarna i strid kom egentligen aldrig. Israels krig 1956, 1967 och 1973 visade att Väststridsvagnar hade egentligen inga större problem med sina sovjetisktillverkade motståndare. På bilden sovjetiska T-55:or under framryckning. Foto: Krigsarkivet.

Sprickor i fasaden 

Synen på Sovjetunionens militära förmåga ändrades. Sovjetunionen sågs inte längre som koloss på lerfötter utan hade blivit en av världens två supermakter. Den sovjetiska krigsmakten kom att framstå som en garant för Sovjetunionen och var den främsta i världen efter segern under andra världskriget. Röda armén blev den sovjetiska armén efter krigsslutet för att markera att ny epok hade inletts. Den sovjetiska armén gick egentligen aldrig in i ”riktigt” krig förrän 1979 i Afghanistan. Men denna insats fick de inte kalla för krig under de första åren utan det framställdes som internationell tjänst. Efter ett tag då allt fler zinkkistor med döda soldater skickades hem och allt fler veteraner, Afghanisti, märktes hemma i Sovjetunionen kom kriget bli en del av verkligheten. Dock jämfört med andra världskriget var insatsen i Afghanistan väldigt liten. Det beräknas att totalt tjänstgjorde drygt 620 000 sovjetiska soldater under nästan tio års krig i Afghanistan. Trots detta blev kriget en enorm belastning för den sovjetiska ekonomin, det blev en tung börda. Den sovjetiska krigsmakten lämnade Afghanistan 1989 och auran ”obesegbar” hade fått sig en ordentlig törn. Hela statsbildningen tappade legitimitet, ”vi var ju som tyskarna”, samtidigt garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa.

Det sovjetiska kriget i Afghanistan var ett stort fiasko. Det belastade ekonomin hårt samtidigt som illusionen om den "obesegbara" krigsmakten sprack. Foto: Rian / Wikipedia Commons

Kollapsen 1991

Stalins imperium byggde på vapenmakt, revolter mot Moskvas styre hade avlöst varandra genom åren. Tills slut kollapsade Sovjetunionen 1991 då ekonomin utvecklades klart sämre jämfört med västvärlden samtidigt länderna bakom järnridån kunde bryta sig loss från Moskvas kontroll. Sovjetunionen var en stor ekonomi tack vare sin stora befolkning men det var ingen bra ekonomi, den var underutvecklad, stelbent och halkade efter i den tekniska utvecklingen. Det kostade att ha en enorm stor krigsmakt. Att hela tiden utveckla nya vapensystem och producera dem i stora antal. Resurserna var inte oändliga utan snarare begränsade. Sovjetiska stridsvagnar blev kända över hela världen medan sovjetiska personbilar snarare blev ökända. De nationer blivit en del av Stalins imperium som delrepubliker i Sovjetunionen lämnade. De valde självständighet istället för att styras från Moskva, och frigöra sig från vad de såg vara det ryska imperiet. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur Stalins imperium till slut föll samman.

Vapensystem som USA lyfte fram som hot 1981. Vi känner igen flera av dem, modifierade varianter används i dagens krig i Ukraina drygt 40 år senare. 

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Simon Sebag Montefiore: Stalin ­– den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Förluster av manskap i krig

Krig kostar blod

Kriget i Ukraina där växer förlusterna från dag till dag. Men ibland är det svårt att förstå och greppa siffror.

Historiskt sett brukar många krig delas upp i slag, slaget om X och slaget om Y och så vidare. Men på 1800-talet under Napoleonkrigen var kanske inte själva striden största faran. Under finska kriget 1808-1809 ägde flera fältslag rum men för soldater i krig under 1800-talet var det större risk att dö av sjukdom än att stupa i strid. Till exempel Helsinge regemente, som bland annat. deltog vid finska krigets stora slag vid Oravais den 14 september 1808, förlorade från augusti 1808 till februari 1809 47 man i strid och 264 av sjukdomar.

Napoleon vid Borodina 1812. Runt en kvarts miljon man drabbade samman på slagfältet och striderna varade en dag. Målning: Vasilij Veresjtjagin (1842 – 1904)

Nedan listas några av Napoleons stora slag och franska förluster. 

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Marengo 1800	14 juni	1	7 000	7 000
Austerlitz 1805	2 december	1	9 000	9 000
Eylau 1807	8 februari	1	20 000	20 000
Borodino 1812	7 september	1	30 000	30 000
Leipzig 1813	16 – 19 okt	4	73 000	18 250

Tittar vi närmare på Borodino och fälttåget 1812 så kommer vi finna att det riktigt stora franska förlusterna inte var på grund av det stora slaget utan snarare orsakat av vädret i Ryssland. Det var cirka 133 000 av Napoleons styrkor på plats för just detta slag den 7 september 1812. Det bruka anges att den franska invasionsarmén. Grande Armée, inför invasionen av Ryssland bestod av 685 000 soldater i juni 1812. Och när den till slut drogs sig ur  Ryssland i slutet av november 1812 var endast 93 000 soldater kvar.

Gatling hittar en lösning

På 1800-talet var själva fälttåget farliga än själva slaget. Många dog av sjukdom istället för kulor. Uppfinnaren Richard Gatling noterade detta och tänkte följande: ”om jag kunde uppfinna ett maskingevär, som genom sin eldhastighet kunde göra det möjligt för en man att utföra lika mycket eldgivning som hundra man, att det i stor utsträckning skulle ersätta nödvändigheten av stora arméer, och följaktligen, exponeringen för strid och sjukdom skulle minska avsevärt."

Amerikanska Nationalgardet 1904 i Colorado med sina Gatlings. Foto: Yelton & Wisda Photo

Han trodde att det skulle leda till mindre arméer och mindre död och blodsutgjutelse. Första världskriget visade att detta var fel. Kriget där kulsprutan slog igenom. Arméerna blev bara större och större med mer effektiva vapen. 

Några slag som den brittiska armén upplevde.  Fem slag med Douglas Haig och brittiska förluster. 

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Somme 1916	1 juli – 18 nov	141	415 000	2 950
Arras 1917	9 april – 17 maj	39	159 000	4 070
3:e Ypres 1917	31 juli – 2 nov	105	244 000	2 121
Picardy, Lys 1918	21 mars – 30 april	41	239 793	5 848
Sista offensiven	8 aug – 11 nov	96	350 000	3 645

Skillnaden mot Napoleon var att slagen blev längre och längre, det handlade inte om en eller några dagar utan ibland månader. Snarare ses som operationer än enskilda slag. Det gjorde att snittet för förlusterna per dag i strid sjönk visserligen men det berodde på att striden spreds ut på flera dagar.  Britternas mörkaste dag var ju första dagen vid Somme den 1 juli 1916, det blev 57 470 förluster varav 19 240 stupade bara under denna ödesdigra dag.

Somme 1916. Första världskriget på västfronten utvecklades till ett utnötningskrig och skyttegravskrig blev signum för striderna. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Läs mer om Douglas Haig här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/2024/05/forsta-varldskriget.html

Trots de stora förlusterna under den första dagen fortsatte det brittiska anfallet dag två och ett antal dagar till. Den tyska arméchefen blev faktiskt så pressad av anfallen att han den 3 juli 1916 skickade ut denna order: ”Håll positionerna och inga reträtter tillåts.” Det var för övrigt samma typ av order som Hitler under andra världskriget gav till tyska befälhavare på östfronten under de sovjetiska anfallen.

.

Stridsvagnar sågs som lösningen på skyttegravskriget. Med dessa maskiner skulle åter manöverkriget komma i fokus och ge tillbaka rörligheten till arméerna. På bilden den brittiska stridsvagnen Medium Mark A Whippet, vikt 14 ton och beväpning endast 4 kulsprutor. Foto: Henry Armytage Sanders

Stridsvagnen löser problemet

Under mellankrigstiden satsade krigsmakter på utvecklingen av stridsvagnar för att komma ifrån det skyttegravskrig som rådde på västfronten 1914–1918. Militärteoretikerna J.F.C.Fuller och Basil Liddell Hart såg i mekaniseringen ett sätt att komma ifrån det som skedde 1914-1918 och skapa ett ”snyggare” krig, manöverkrig istället för utnötningskrig. Inga massarméer utan mindre professionella mekaniserade styrkor bestående av olika typer av stridsvagnar. Hoppet var att minska storleken på arméerna och därigenom förlusterna, känns det igen?

Problemet var att den industriella revolutionen, förutom en ökad mekanisering, också medförde att arméerna bara blev större. När den amerikanska krigsmakten nådde sin högsta punkt under andra världskriget hade den 12 294 000 i personalstyrka.

Många menade att de stora förlusterna i första världskriget berodde på inkompetenta generaler. Man menade att detta aldrig skulle ske igen. Detta var ju det första riktiga stora industriella kriget med massarméer och effektivt artilleri. Dödläget på västfronten blev ett utnötningskrig och det fanns inte utrymme eller medel för manöverkrig. Men så fel de hade, andra världskriget blev blodigare. 

Östfronten 1943. Konflikten blev inte mindre än Västfronten under första världskriget utan snarare större. På bilden en brittisk Churchill-stridsvagn som skickades som Lend-Lease till Röda armén under kriget. Den passerar en utslagen tysk pansarbil, Sd. Kfz. 232. 

Östfronten under andra världskriget

Här följer fem slag där Georgij Zjukov var befälhavare över ett fronthögkvarter och inte representant för högkvarteret Stavka. Notera att Zjukov var chef för endast en front under slaget om Berlin och det sovjetiska förlusterna per dag låg totalt på 15 325. Här nedan är bara Zjukovs andel av förlusterna.

Fem slag med Zjukov och Röda arméns förluster.

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Smolensk 1941	30 juli – 10 sept	43	103147	2399
Moskva offensiv 1941-42	5 dec 41 – 7 jan 42	34	261230	7682
Rjzev-Vjamza 1942	8 jan – 20 april	103	435662	4230
Vilsa-Oder 1945	12 jan – 3 feb	23	77342	3363
Berlin 1945	16 april – 8 maj	23	179480	7804

Under slaget om Berlin 1945 förde Zjukov befälet över 1. Vitryska fronten som initialt hade en styrka på 908 500 man. Därför blir inte Zjukovs siffror alltid direkt jämförbara med Haigs ovan, då där det den brittiska arméns förluster och här är det inte alltid Röda arméns förluster utan snarare Zjukovs förluster. Det har visat sig att under det 46 månader långa kriget förlorade Röda armén över 600 000 man i förluster varje månad. I början av kriget (1941-1942) var det närmare 700 000 per månad och då var också många som anmäldes som saknade, det vill säga de blev krigsfångar hos tyskarna. Röda arméns styrka vid  själva fronten under 1944 låg mellan sex till sju miljoner man så cirka 10% förlorades varje månad.

Slutstriden om Berlin 1945 varade under 23 dagar och även om Röda armén hade ett rejält kvantitativt övertag både vad gäller manskap och vapen så fick de betala dyrt för varje meter de erövrade i staden. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J31347 / CC-BY-SA 3.0

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

I samband med andra världskriget såg ett nytt vapen dagens ljus, atombomben. Men det till skillnad från kulsprutan och stridsvagnen var visionen inte längre mindre blodiga krig utan snarare jordens undergång. Domedagen var här. 

Krig i Vietnam

Nu kom inget atomkrig att bryta ut, tröskel att använda atomvapen var dessutom hög. Men det innebar inte att krigen var över. Det kom att utkämpas mängder av krig runt om i världen, stor som små, långa som korta. Korta krig hade tendens att hålla nere förlusterna men krig som det verkade i oändligheten där blev det förluster, som  till exempel Vietnamkriget. Här förluster för den ena sida, ARVN – Sydvietnams styrkor tog givetvis de största förlusterna.

Förluster i Vietnamkriget

	Stupade	Sårade	Saknade	Totalt
Sydvietnam	266 000	Inte angivet	Inte angivet	1 394 000
USA	58 269	153 303	1 672	213 244
Sydkorea	5 099	11 232	4	16 335
Australien	521	2 940	6	3 467
Thailand	351	1 358	-	1 709
New Zeeland	55	212	-	267

USA:s största engagemang var från 1965 till 1973. Både Sydkorea och Australien deltog aktivt på USA:s sida. Totalt kom cirka 60 000 från Australien delta i Vietnamkriget, när det var som mest på plats i Sydvietnam, cirka 7 600.

USA kom att strida i Vietnam under lång tid. Mellan åren 1965 till 1973 var de som mest aktiva. På bilden en amerikansk stridsvagn M48 Patton i Vietnam på väg mot basen i Khe Sanh. Foto: NARA

Men hela tiden fanns spänningen där att kalla kriget skulle övergå till ett tredje världskrig.  Ett storkrig skulle bryta ut mellan Nato och Warszawapakten. I centrala Europa stod stora militära styrkor utrustade med kärnvapen redo att drabba samman. Sovjetunionen behöll sin maktposition fram till kalla krigets slut och vid Sovjetunions upplösning 1991. Makten kollapsade och plötsligt försvann Warszawapakten.

Vladimir Putin som valdes till Rysslands president i maj 2000 kom med tiden visa alltmer missnöje med hur saker och ting hade utvecklats sedan Sovjetunionens kollaps. Problemet är att de nya grannländerna som uppstod i samband med kollapsen inte delar hans åsikt, vilket har skapat konflikter genom åren.

Krim 2014

Putin har satsat enorma summor på att rusta sin krigsmakt med syfte att få sin vilja igenom, han trodde vapenmakt kunde ge resultat.  Putin har genom året haft flera framgångar och kom med tiden att börja tro att allt var möjligt. Väldigt viktigt var framgången med Krim 2014 och att Ryssland inledde ett lågintensivt krig mot Ukraina. Reaktionen från omvärlden på detta kom inte nämnvärt påverka Putin, den ryska gasen och olja flödande på och den ryska statskassan fick fortfarande stora pengar. Framgången 2014 skapade ännu mer hybris i Moskva och Putin började tro att allt var möjligt. Den 24 februari 2022 kom det ryska storanfallet på Ukraina, med syfte att krossa den ukrainska staten.

Kriget i Ukraina har blottat den ryska krigsmaktens svagheter. Det är ingen oövervinnlig krigsmaskin och utan sitt kvantitativa övertag hade kriget redan varit över för Ryssland. Men deras stora arsenal gör att de kan ta förluster och fortsätta strida men det är ett utnötningskrig. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Dagens stora krig

Alla dessa historiska krig har visat att krig kostar, förluster av soldater, och det gäller fortfarande idag. Det fullskaliga kriget i Ukraina har nu pågått i över 1 000 dagar (29 november 2024). Så över 142 veckor. Ryska förluster under dessa tusen dagar utslaget per dag blir ett snitt på cirka 10 stridsvagnar, 20 övriga pansarfordon och 750 personalförluster. Det är alltså det är skyttebataljon per dag eller om vi slår ihop det veckovis: 70 stridsvagnar, 140 övriga pansarfordon och 5 250 personalförluster. Det motsvarar faktiskt i stort sett en svensk pansarbrigad 63 som vi hade under kalla kriget i storlek. Så 142 "ryska brigader" av denna storlek har förlorats.  Varje vecka av krig innebär ännu en "brigad" förlorad. Just nu har ryska styrkor ökat sina anfall och fortsätter de med det så blir takten snarare två "brigader" i veckan.

Ett utslaget ryskt stridsfordon i Ukraina. Det ryska pansarvapnet lider stora förluster i kriget och är numera avsevärt försvagat. Foto: Міністерство внутрішніх справ України 

Här är vi nu, tusen dagar av krig och det är svårt att se ett slut. Ryssland verkar inte söka ett snabbt avgörande utan arbetar med utnötningskrig i hopp av att andra sidan tröttnar först. Medan Ukraina försöker hitta en nyckel och få ett avgörande och kollaps av den ryska krigsmakten men har begränsade resurser och vapen.  Hade de resurser som Ukraina har fått efter 24 februari 2022 anlänt efter det ryska angreppet på Krim 2014 istället så hade kanske inte ens det fullskaliga kriget brutit ut.  Men det är inte säkert då Putin har överskattat den ryska krigsmaktens förmåga och kapacitet samtidigt som han har underskattat den ukrainska motståndsviljan. Moskva har enorm hybris. Ukraina vek sig vid Krim 2014, varför inte en gång till? Dock inte denna gång, ukrainarna har bestämt sig att strida och inte vika ner sig.

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar (Lind & Co förlag, Stockholm 2023)

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Semic Stockholm 2023)

Om förluster i krig på östfronten, en divisions historia:

Tyska 106. infanteridivisionens undergång

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html