Khe Sanh 1968 – 77 dagar belägring

Öppna väg till Khe Sanh

Vietnamkriget. 1968 var ett år då allt ändrades. Tet-offensiven inleddes, där nordvietnamesiska styrkor tillsammans med Vietcong slog till med en massiv invasion av Sydvietnam. Städerna Hue, Da Nang, Quang Tri, Dac To, Nha Trang och Saigon blev hårt drabbade av striderna. Hela USA blev chockad.

På väg fram mot den inringade basen Khe Sanh. USA satte in M48-stridsvagnar i Vietnamkriget. Totalt sägs drygt 600 M48-vagnar blivit insatta i Vietnam, både armén och marinkåren hade dem. Foto: NARA

Men strax innan Tet-offensiven inleddes att nordvietnamesiska styrkor inlett ett anfall mot den amerikanska marinkårsbasen vid Khe Sanh i Sydvietnams nordvästra hörn. Marinkåren hade identifierat flera nordvietnamesiska divisioner (NVA) och givetvis hade det amerikanska överkommandot förstärkt basen. Förutom flera marinkårsbataljoner kom en sydvietnamesisk ARVN-ranger bataljon att bli en del av försvaret av Khe Sanh, styrkan på  basen växte till över 6 000 man. Amerikanska marinkårsoldater är egentligen tränade för att landstiga och anfalla, inte försvara en bas mitt i djungeln.

Karta över området. Basen vid Khe Sanh blev inringad och USA bestämde sig för att öppna väg in frå Ca Luc, avstånd cirka 16 km. Notera att nere i vänstra hörnet Lang Vei, där låg en specialförbandsbas som nordvietnamesiska styrkor erövrade. Sedan basen Rockpile norr om Ca Lu, i detta område fanns tungt artilleri för understöd av operationen. Illustration: US Marine Corps. 

Dien Bien Phu igen? 

Snart började liknelser med Dien Bien Phu att komma, att detta var ett nytt Dien Bien Phu. Basen Khe Sanh skärmades av från omvärlden genom att NVA-styrkor skar av riksväg 9 och behöll kontroll över denna. Däremot var det svårare att hindra lufttransporter. Men det skedde inget större stormningsförsök av basen utan en belägring inleddes. 

Karta över förbanden i området: Illustration: US Marine Corps

Sedan bröt plötsligt Tet-offensiven ut och det amerikanska överkommandot valde avvakta med att bryta in till Khe Sanh från Ca Lu och öppna upp riksväg 9 utan skickade in underhåll med flyg och helikoptrar. 

En Lockheed C-130 Hercules levererar underhåll till Khe Sanh-basen. Planen behövde inte landa på flygfältet utan de släppte bara av lasten, in och ut snabbt och effektivt. Ibland krävdes det att de landade, flyga ut sårade. Då var det snabba puckar som gällde, i stort ner landa och vända och upp. Inte bli stillastående mål för fienden. Foto: US Air Force

Tet-offensiven, senare kallad den första fasen, ebbade ur och styrkor drogs samman för operation Pegasus med syfte att slå sig fram till marinkåren i Khe Sanh från Ca Lu, som inför operationen fick ny landningsbana. General John J. Tolson, befälhavare för 1. kavalleridivisionen (luftburen), fick order att leda operationen. Förutom sin egen division hade han tre marinkårsbataljoner och tre ARVN luftburna bataljoner under sitt befäl. Totalt 15 stridande bataljoner varav tre tunga (marinkåren). En styrka på cirka 20 000 man med understöd av 102 fältpjäser artilleri. Givetvis mängder av stridsflygplan och helikoptrar. Operationen startade den 1 april 1968.

En av de M107 tunga 17,5 cm haubitsarna i understöd av operation Pegasus. De hade en max räckvidd på 32 km och de sägs att totalt fanns det sex pjäser på plats. Det fanns även ännu tyngre M110 20,3 haubitsar men deras max räckvidd låg på 25 km. Foto: US Army

Stormningar från luften

Det luftburna kavalleriet och ARVN:s luftburna brigad genomförde regelrätta stormningar från luften och tog nyckelterräng på djupet medan marinkåristerna öppnade och rensade vägen med understöd av ingenjörförbanden. Här användes främst två helikoptertyper, den lättare UH-1 Huey och den tyngre CH-47 Chinook som kunde lyfta en 10,5 cm haubits som hängande last, för helikoptertransporter. Varje UH-1 Huey hade dörrskyttar med M60 kulsprutor och här drogs liknelse med diligenser i vilda västern som hade en andra man med hagelgevär som skydd mot indianer och banditer. 

Kavalleriet kommer till undsättning. Hästen hade ersatts av helikopter, UH-1 Huey. Förbanden var mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. De kunde snabbt sättas in på djupet och ta viktig terräng. Foto: US Army

Luftlandsättningen med helikopter gjorde att förbanden snabbt kunde urlasta eller ilasta trupp på nästan alla platser i hela operationsområdet. I och med den taktiken blev de amerikanska förbanden mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. Plötsligt fanns de i NVA-förbandens bakre område och på djupet på deras gruppering och skar av deras förbindelser. Det var inte alltid det lättaste som löjtnant Joseph Abodeely, plutonchef i 2 bataljonen ur 7. kavalleriregementet, fick uppleva i deras landningszon efter mörkrets inbrott.

    ”Vid ett tillfälle kontrollerade jag tillsammans med plutonsergeanten vår del av de yttre försvarsverken när vi hörde det utmärkande ljudet av hur slutstycket drogs bakåt i en AK-47. Jag skrek, ”skydd!” Vi träffade marken samtidigt som automateld började vina bland löven ovan oss. ”

En egen M60-kulspruta öppnade intensiv eld rakt ut i bushen och det tystnade snart eventuell fiendeeld. Det luftburna kavalleriet hade inte bara understöd av sina attackhelikoptrar utan också attackflyg.

Dramat vid Khe Sanh visades även med hjälp av modell för president Lyndon B. Johnson i Washington D.C. Mannen som pekar är Walt Rostow, nationell säkerhetsrådgivare. Foto National Archives 192584 /Wikipedia Commons. 

Dessutom slutade inte ”närunderstödet” från de tunga bombflygplanen B52-orna under operationen. Under de två första dagarna av operation Pegasus kom 44 B-52 att sättas in i att bomba NVA-grupperingar. En formation om tre bombflygplan täckte ett en kilometer brett och två kilometer långt område med bomber.

Kavalleristerna utan sina helikoptrar. På väg framåt mot Khe Sanh-basen under operation Pegasus. Foto: US Army. 

Först eller sist

Löjtnant Abodeely, som varit i Vietnam sedan januari 1968, fick också klart för sig den hårda vägen vad luftburen infanterist innebar tre dagar senare. Hans kompani var inte längre längst fram och de främre två kompanierna fick stridskontakt. Då kom en direkt order till hans kompani att bege sig till vägen för helikoptertransport med Hueys och de flögs förbi de främre kompanierna ännu längre fram för att ta och rensa terräng, igen var hans mannar längst fram.

Plötsligt kom transporten och då bär det iväg framåt. Från att ha varit längst bak kunde man helt plötsligt bli längst fram istället. Foto: US Army. 

Nästa dag lyftes de tre ARVN-luftburna bataljoner in till positioner öster om Khe Sanh för att blockera NVA-styrkors flyktvägar mot gränsen till Laos. ARVN:s 3. luftburna bataljon kom dagen därpå att komma under ett intensivt anfall, fyra timmar varade striden innan NVA drog sig ur. Abodeelys eget förband kom att flygas in en position närmare Khe Sanh där de tog kontroll över övergivna bunkrar som hade tillhört NVA. Abodeely fann ett gammal franskt bygelhorn som han fäste paracord som tofs. Han hittade också en AK-47 med ammo som han plockade med sig.

Ett flygfoto över basen. Här syns flygfältet och marinsoldaternas bas. Foto: US Air Force

Äntligen kontakt

Den 8 april fick det luftburna kavalleriet markkontakt med de inringade vid Khe Sanh och tätpluton var ingen annan än Abodeely som i klassisk kavalleritradition blåste anfall i bygelhornet strax innan hans förband ryckte fram genom terrängen mot de yttre försvarsverken vid Khe Sanh. Belägringen var bruten även om marinkåristerna ansåg sig inte varit belägrade. Det hade hela tiden funnits en luftbro som fungerat.

En bild inifrån basen och explosionerna i bakgrunden kommer från flygunderstöd i form av F-100 Super Sabre. USA satte in hela tiden stridsflyg för understödja försvaret av basen. Foto: Michael Braukus Collection 

Två dagar senare togs specialstyrkornas bas vid Lang Vei tillbaka, den hade förlorats under belägringen. Dagen därpå den 11 april förklarade ingenjörförbanden att riksväg 9 var redo för trafik igen. Ingenjörförbanden reparerat 14 km väg, ersätts 9 viktiga broar och byggt 17 förbipassager. Officiellt förklarades operation Pegasus som avslutad den 15 april. Ammunitionsmängden som hade förbrukats var enorm, över 100 000 ton av bomber och cirka 150 000 artillerigranater.  

En lugn stund inne på basen Khe Sanh. Två marinkårssoldater gör vapenvård på lätta 6 cm granatkastare. Foto: US Marine Corps

Vidare läsning:

Gordon L. Rottman & Randy E.M. Foster: Vietnamkriget 1954– 1975: Belägringen av Khe Sanh. (Stockholm 2012)

Marco Smedberg: Vietnamkrigen 1880–1980. (Lund 2008)

Gordon L. Rottman & Ronald B. Frankum, Jonathan Bernstein: Vietnamkriget 1954– 1975: Det flygande kavalleriet. (Stockholm 2012)

Strider längs floden Mekong

USA:s satsning på flodkrigföring i Vietnam

Pansaroffensiv i Europa 

Historien om Fulda Gap

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kriget i Vietnam

 ”USA:s brunvattens flotta” – Mobile Riverine Force

På 1960-talet hade USA:s flotta ingen erfarenhet av flodkrigföring utan det byggdes upp kapacitet från grunden. Senast USA:s flotta hade ägnat sig åt flodkrigföring var under amerikanska inbördeskriget (1861 – 1865) och nu skulle förband organiseras för krig på andra sidan jordklotet, i Vietnam.  

Patrullering och kontroll av flodtrafiken på Sydvietnams inre vattenvägar var en viktig uppgift för att hindra att vapen smugglades till Vietcong. Foto: NARA 

 

Med den växande amerikanska marina närvaron i Sydvietnam ökade intresset för flodkrig hos amerikanska krigsmakten och påskyndade utvecklingen av flodstyrkor som var kapabla att möta kommunistiskt inflytande i Mekongdeltat men även i övriga grunda vattenvägar i Sydvietnam. Det fanns få vägar i deltat och det främsta transportsättet var vattenvägarna. Dessa våtmarksområden var inte enbart Vietnams risbod då merparten av riset till det vietnamesiska folket kom härifrån, utan var även en tillflyktsort för gerillan som kunde ta ut skatt från fattiga bönder. Vattendragen kunde också användas för att transportera vapen, materiel och truppstyrkor till kritiska platser för Viet Congs krig mot Sydvietnams regering.

 

Eldsprutor var ett vapen som förekom i olika former. De användes ofta till att bränna av strandlinjen för att eliminera döljande vegetation. Foto: US Army

Nya fartygsklasser togs fram

1965 började amerikanska flottan med operationer i Mekongdeltat så utvecklade man snabbt sina egna specialiserade farkoster. Vid sidan av flodenheterna gällde det patrullfarkoster för de inre vattenvägarna vid kusten och de användes för att angripa infiltrerande fiendeenheter från Sydkinesiska sjön. Även om lärdomar från tidigare krig studerades var vissa av dessa farkoster mindre lämpliga för användning vid de utmaningar som flottan mötte. För att påskynda produktionen utnyttjade man ofta civila farkoster och byggde om dem för militärt bruk. Man hade dock inte tagit hänsyn till att de civila farkosterna var anpassade för optimala förhållanden – inte extrema.

 

Flodpatrullbåtar var en viktig komponent, de var snabba, flexibla och kunde avge ihållande automateld. Ett slags rörligt vattenburet kulsprutevärn. Foto: NARA

Lista på nya fartygsklasser

Flodpatrullbåt

Kustpatrullbåt

Attackunderstödsbåt

Bepansrad transportbåt

Monitor

Eldsprutebåt

Ledningsbåt

 Mekongdeltat krävde som sagt särskilda vattenfarkoster. Farkosterna var utformade på mycket olika sätt, men de hade gemensamma egenskaper som gjorde att de kunde användas vid operationer på vattenvägarna. De behövde endast ha litet djupgående för att kunna operera i strömmar och kanaler samt nära flodbankar manöverförmågan vid hög fart i begränsade vattenvägar var avgörande för framgång. Det skulle vara möjligt att framföra båtarna i låg fart, men de skulle också ha tillräcklig kapacitet för att användas för att i hög fart genskjuta fiendens vattenfarkoster, för att snabbt röra sig in i ett område innan fienden reagerade och för att göra undanmanövrer. Det krävdes att båtarna var lätta för att möjliggöra detta ringa djupgående samt den önskvärda manöverförmågan och farten.

 

Ett exempel på hur en monitor, Zippo, med eldsprutor arbetar. Foto: NARA

 

Exempel på vilka krav som ställdes kan vi titta närmare på kustpatrullbåten som skulle vara lämplig för inomskärspatrullering och flodpatrullering. Huvuddragen skulle vara:

• tillförlitlighet och robusthet

• skrov av annat material än trä samt med skydd för propeller och roder

mot grundstötning

• omkring femton meter i längd

• uthållighet för 650–800 kilometer lång patrullering

• 20–25 knops (37–46 kilometer per timme) fart

• långdistanskommunikationsutrustning som är kompatibel med arméns

och flygvapnets motsvarande utrustning

• tystgående

• bestyckning för begränsade offensiva insatser och självförsvar

• enkla hytter och inget kök

• djupmätare

• strålkastare

 

Patrull från 9. Infanteridivisionen rör sig i närområdet. Foto: US Army

För varje fartygsklass togs det fram liknande krav och ett krav som återkom var: tystgående. Vapen som var monterade på flodfarkoster var av nödvändighet lättviktsversioner. Tyngre vapen, deras lavetter och ammunition motverkade hög fart, som var avgörande för båtarna. Automatvapenkraft var önskvärd för dess förstörelseeffekt och möjlighet att hålla ned fienden. Både punkt- och områdesmål skulle engageras, på land och på vattenytan. Browning 12,7 mm M2-kulsprutan tillhandahöll den verkliga automateldkraften på flodfarkosterna. Två typer av 40 mm automatiska granatsprutor, eller vad flottan kallade 40 mm kulsprutor, användes också i stor utsträckning. Dessa var bra vapen för nedhållande eld, eftersom deras spränggranater hade en skaderadie på fyra och en halv meter. Givetvis hade ”slagskeppet” i den mobila flodstyrkan, fartygsklassen monitor, tyngre vapen. Det fanns versioner med torn som hade 40 mm automatkanon och andra versioner med torn som hade 10,5 cm haubits. Dessutom hade båda versioner 20 mm automatkanoner.

 

En flytande bas, USS Benewah, mitt i deltat. Olika typer av båtar ligger ankrade vid basen.  Notera helikopterplattan. USS Benewah var ett av den mobila flodstyrkans moderfartyg. Hon hade plats för 1 100 soldater och matförråd som kunde räcka i trettio dagar. Här kunde man bunkra upp och vila ut mellan uppdragen. Foto: NARA

Vietcong var inte detta enda hotet

Myggor, land- och vattenblodiglar, myror, skorpioner, tusenfotingar, ormar och flugor skapade många problem under kriget. Malaria, denguefeber, dysenteri, diarré, ”odiagnostiserad feber”, ”värmeutmattning” och uttorkning var vanliga åkommor. Till detta kom skyttegravsfot, som drabbade soldater som tillbringade så lite som tre dagar till fots. Ytvattnet var – och är fortfarande – inte säkert att dricka och saltvatten strömmade upp i floder och vattenvägar så långt som åttio kilometer från kusten.

 

Den bestyckade UH-1, Seawolf, eskorterar ett antal flodbåtar. Som mest hade förbandet närmare 40 helikoptrar i tjänst. Foto: US Navy

Understöd av attackhelikoptrar

Genom att floderna och biflödena i Mekongdeltat ofta smala och vindlande samt kantade med tjockt lövverk, vilket tillät gerillan att nära nog obehindrat röra sig på land. Detta gjorde att flodpatrullbåtar blev sårbara för raketanfall från Vietcongstyrkor som var nedgrävda i undervegetationen. Det ställde krav på luftunderstöd. Den 1 april 1967 bildade flottan 3. helikopterattackdivisionen (lätta), döpt till Seawolves, bestående av 24 Hueyhelikoptrar som tidigare hade tillhört armén. Varje Seawolf bestyckades fjorton 7 cm raketer, en 40 mm granatspruta, endera fyra flexibelt monterade M60-kulsprutor eller två 7,62 mm mini-guns, två dörrmonterade M60-kulsprutor, ibland en dörrmonterad 12,7 mm kulspruta och handeldvapen. Seawolves utförde nära flygunderstöd och spaning åt flodpatrullstyrkan som patrullerade och kontrollerade de bruna vattnen i Sydvietnam.

 

Infanterister har just lämnat landstigningsbåten och tar sig i land för att genomföra sina uppgifter. Foto: US Army

Skyttesoldater behövdes

En annan sak man insåg tidigt var att markstyrkorna i området skulle behöva vara specialutbildade för flodoperationer och att man inte kunde rotera dit vilket förband som helst. Förbandet som valdes blev 2. brigaden ur 9. infanteridivisionen. Brigaden bestod av tre infanteribataljoner, en artilleribataljon och ett ingenjörkompani. Vanligen skulle skyttesoldaterna landsättas i ett specifikt område där den militära underrättelsetjänsten hade identifierat fientlig aktivitet. Den skulle svepa genom området, ofta med blockerande styrkor insatta från parallella vattendrag eller med helikopter. Om man inte hittade något under svepet kunde stridspatrullering genomföras genom området och bakhåll etableras på natten på stigar och vattenvägar. Skyttesoldaterna kunde dras tillbaka samma dag som den sattes in eller stanna i området för upp till tre dagar. En av tre bataljoner skulle stanna på den flytande basen och torka upp och operationerna roterades.

 

Dubbla 12,7 mm kulsprutor på en flodpatrullbåt. Dessa utgjorde den tunga automateldkraften på flodpatrullbåtarna.

Slutet kom 1973

Det tog tid att bygga upp styrkan och den kom att stanna i Sydvietnam fram till 1973. När Richard Nixon vann 1968 års presidentval lovade han att avsluta konflikten i Sydostasien. Nixons administration kallade tillbakadragningsprogrammet för ”vietnamisering”, vilket innebar att krigföringen skulle föras tillbaka till den sydvietnamesiska militären. Flottstyrkan Vietnam avvecklades 1973. Då blev sydvietnamesiska flottan ensam ansvarig för alla operationer på Sydvietnams inre vattenvägar. USA:s engagemang i Vietnamkriget var därmed avslutat.

Olika typer av flytande baser skapades för styrkorna. Här kunde både den marina delen och helikoptrar ankra respektive landa för återhämtning och påfyllnad av sina förråd och ammunition. Foto: NARA

Vidare läsning:

Thomas j. Cutler: Brown Waters, Black Berets. (Annapolis 2000)

Robert K. Brigham: ARVN – Life and Death South Vietnamese Army. (Lawrence 2006)

Gordon L. Rottman et al: Tunnelkriget (Stockholm 2012)