Sydstaterna var på defensiven 1864
1863 summerat hade varit ett bra år för nordstaterna, de vann inte alla slag men de viktigaste som Gettysburg, Vicksburg och Chattanooga.
Nordstaterna pressade Syd hårt på två fronter 1864, offensiv mot Atlanta och fälttåg i Virginia. Inledningsvis hade Sydstaternas president Jefferson Davis satsat igen på Joseph E. Johnston i försvaret av Atlanta och mot sig hade Johnston nordgeneralen William Sherman. Johnston var en duktig general men han personifierade inte Syds offensiva anda utan var mer metodisk av sig. Men Davis hade just nu inget annat kort att spela.
Sherman var redo
I början av maj 1864 hade Sherman samlat sina styrkor sydöst om Chattanooga och var redo att marschera söderut mot Atlanta. Han hade cirka 117 000 man fördelade på tre armér. Medan Johnston hade cirka 45 000 man, fördelade på två kårer. Johnston var visserligen i rejält numerärt underläge men opererade på hemmaplan och var på defensiven. Hoppet var Sherman skulle blotta sig därigenom kunna slå mot en eller två av hans arméer.
Sherman pressade och försökte kringgå Johnstons försvarspositioner. Den kuperade och bergiga terrängen med många vattenövergångar gynnade försvararen. Johnston förstärktes med ytterligare manskap och växte till 60 000 man fördelade på tre kårer. De båda generalerna genomförde manövreringar i försök att skaffa sig ett fördelaktigt slagläge, vilket ledde till en del slag som till exempel.
Slaget vid Resaca 13 till 15 maj 1864
Slaget vid Dallas och New Hope Church 25 till 28 maj 1864
Slaget vid Kennesaw Mountain 27 juni 1864
Detta stoppade inte Shermans avancemang som långsamt men säkert tog sig söderut och allt närmare staden Atlanta. Johnston fick steg för steg retirera allt närmare staden och slutligen besätta Atlantas försvarslinjer. Detta medan Sherman började förbereda sig för nästa steg, att erövra själva Atlanta. Då beslöt Sydstaternas president den 17 juli 1864 att ersätta Johnston med generalen John Bell Hood som var en av Johnstons kårchefer. Hood har varit brigadchef och divisionschef under Robert E.Lee i öst innan han förflyttades västerut 1863. Hood såg Lee som den store läromästaren och såg sig själv vara en elev i Lees skola.
Hood tog över befälet
Det var ingen som betvivlade Hoods mod, han hade blivit av med en arm, vänster arm fungerade inte längre, och ett ben, det högra amputerat, på slagfältet. Hood har i många historieböcker blivit anklagad för att brukat någon typ av opium för att lindra sina smärtor. Men nutida historiker har inte hittat några direkta bevis på att så var fallet.
Hood insåg att anledningen han hade fått befälet var att Sydstaternas högste ledning förväntades strider i linjen med Syds offensiva anda. Hood var inte främmande för detta då han hade själv lett många anfall. Sherman började sin operation med att försöka ringa in staden och stänga av Atlantas underhållsvägar medan Hood försökte slå mot enskilda delar av hans styrkor i syfte att hindra detta. Dessa motanfall ledde till flera slag.
Slaget vid Peachtree Creek 20 juli 1864
Slaget om Atlanta 22 juli 1864
Slaget vid Ezra Church 28 juli 1864
Och slutligen slaget vid Jonesboro 31 augusti 1864
Däremellan hade Hoods kavallerichef Joseph Wheeler försökt slå mot Shermans underhållslinjer i syfte att få honom att dra sig tillbaka, men utan framgång. De hade varit väl skyddade och de skador man lyckades göra på järnvägen var snabbt reparerade.
Staden Atlanta erövras
Sherman som gjorde få misstag samt det faktum att Hood var inte Lee. Det fanns inte samma finess och dessutom hade Hood ingen kårchef som var som den legendariska ”Stonewall” Jackson. Detta gjorde förutsättningar svåra att uppnå resultat likt Lee hade gjort under 1862-1863. Hoods motanfall hade kostat honom många soldater så till slut hade han inget annat val än att dra sig ur den stundade inringningen. Den 2 september 1864 fick USA:s president Abraham Lincoln besked via ett telegram att staden Atlanta hade erövrats av general Sherman.
Hood hade dragit sig tillbaka till Palmetto med sin kvarvarande armé på 35 000 man. Hood insåg att han inte kunde slå Shermans armé direkt utan försökte skapa ett läge som var gynnsamt för honom. En vanlig metod var att tvinga motståndaren att agera genom att slå mot hans underhållslinjer. Jefferson Davis kom på besök den 25 september och de diskuterade framtiden, Davis höll med Hood om hans tankar. Sedan hade Davis insett han hade inga alternativ kvar som arméchef, det var Hood som gällde. Hood valde att börja slå mot Shermans underhållslinjer med större delen av hans armé, inte bara kavalleriet, och Sherman insåg snart att det var lönlöst att springa runt med sin större delen av sina styrkor och jaga Hood.
Efter Atlantas fall i september 1864 hade Sherman lekt med tanken att marschera med sin armé rakt igenom Georgia till havet och lära Sydstaterna att krig är hemskt. Sherman stack inte under stol med detta. Det var södern som hade startat kriget och nu skulle de få uppleva krigets alla fasor.
Så istället för att försöka fånga Hood, det kunde pågå för evigt, istället ville Sherman göra precis som Grant gjort vid Vicksburg 1863 släppa sina underhållslinjer. Detta för att kunna genomföra sin marsch mot havet och lära staten Georgia vad krig var och leva av landet. Sherman insåg att det totala kriget kommer att förstöra alla möjligheter för Syd att fortsätta kriget. Samtidigt som han avdelade vissa styrkor av försvaret av Tennesse under generalerna George Thomas och John Schofield. Medan drygt 62 000 man behöll han för sin marsch mot havet.
Slutet vid Nashville
Då Sherman verkade inte bry sig om Hood och hans järnvägskampanj så Hood fick hitta en annan strategi. Hood beslöt sig den 26 oktober att avancera norrut mot Nashville, huvudstaden i Tennessee och där erövra staden. Detta skulle kanske att tvinga Sherman tillbaka och sprida ut sina styrkor. Sherman stannade kvar i Atlanta och den 15 november marscherade hans 62 000 man stora styrka sin marsch mot havet och Savannah. Hood med sin armé var då på väg mot Spring Hill, söder om Nashville. Sherman kommenterade att det såg lite lustigt ut med två generaler som var i strid med varandra avancerade åt varsitt håll. Sherman litade på Thomas och Schofield skulle kunna hantera problemet Hood medan Sherman ägnade sig åt det totala kriget i djupa södern.
Nu gick det inte alls som Hood hade hoppats, först fiaskot vid Spring Hill 29 november 1864 där nordstyrkorna kom undan, sedan blodbladet vid Franklin 30 november 1864 där hans armé stormade frontalt och slutligen katastrofen vid Nashville 15 – 16 december 1864.
Hood hade egentligen inget val vid Nashville, för när han slutligen kom fram till staden hade han inte tillräcklig styrka att erövra den, så det blev enkel belägring under förskräckliga förhållanden. Hans armén hade bristande underhåll och utrustning. Det krävdes misstag från nordstatsgeneralen George Thomas för Hood skulle kunna segra men han gjorde inga. Thomas förberedde sig för att anfalla Hoods armé och när han var redo med 54 000 man inleddes anfallet den 15 december 1864. Som sagt Thomas gjorde inga misstag och Hoods armé på 24 000 man blev krossad. Den enda gången under amerikanska inbördeskriget som en fiendearmé slogs sönder på slagfältet och slutade fungera.
Korta biografier om huvudpersonerna
John Bell Hood (1831 – 1879)
Han föddes i Kentucky. Hans far var läkare och ville att sonen skulle följa faderns fotspår men genom att fadern under uppväxten var borta i perioder för att undervisa i Philadelphia präglades ungdomsåren av morfar och farfar. Deras berättelser om indiankrig och frihetskriget gjorde att John Hood bestämde sig att gå på West Point där han blev antagen 1849. På West Point gick att tillsammans med John F.Schofield som han skulle slås med vid Franklin 30 november 1864. Hans första postering efter West Point blev San Francisco i Kalifornien. Sedan i hösten 1855 började han tjänstgöra i 2. kavalleriregementet och här fanns Robert E.Lee, Hoods framtida arméchef i Södern, och George Thomas, som besegrade Hood vid Nashville. Regementet var fyllt med officerare som skulle göra sig ett namn under inbördeskriget. När inbördeskriget kom så valde Kentucky att stanna kvar i unionen men Hood valde att gå med södern. Han gjorde karriär Lee´s armé och lämnade den som divisionschef under 1863 för att bli kårchef i väster. Senare under 1864 fick han själv ta över Syds Tennessee-armén som han 1864 led ett svidande nederlag med. Efter kriget kom Hood att bosätta sig i New Orleans och han gifte sig 1868 och familjen fick elva barn innan gula febern drabbade familjen. Han själv, hustrun och äldsta dotter dog. Samtidigt var familjens ekonomi i ruiner så barnen kom att adopteras av olika familjer.
William Tecumseh Sherman (1820-1891)
Han föddes i Ohio, delstaten norr om Kentucky. Hans far var advokat som plötsligt dog 1829 och lämnade sin hustru och de elva barnen utan medel. Sherman fick växa upp hos en grannfamilj. När han var 16 år blev antagen till West Point och delade rum med bland annat George Thomas. Efter några års tjänstgöring kom Sherman att kommenderas till San Francisco i Kalifornien. Han giftes 1850 med en av döttrarna ur grannfamiljen som han hade vuxit upp i och de kom att få åtta barn tillsammans. 1853 slutade kapten Sherman i armén och kom att arbeta i bank istället under många år. Den stora finanspaniken 1857 då gick denna bank omkull. Sherman var helt mot Syds idéer om utträde och ansåg de som helt felaktiga. Sherman anmälde sig som frivillig i maj 1861 och utnämndes raskt till överste. Han deltog i första slaget om Bull Run 21 juli 1861 och blev strax efter brigadgeneral. Sherman kom senare att hamna i samma distrikt som Grant och dessa två fann varandra direkt. De såg till att vinna kriget i väst genom seger vid Vicksburg den 4 juli 1863 och sedan vinna hela kriget.
Efter kriget kom Sherman att bland annat bli både arméchef och krigsminister. Detta gjorde krigen fortsatte för Sherman fast i andra former. Nu efter amerikanska inbördeskriget var det mot indianer och motståndare som Red Cloud, Sitting Bull och Crazy Horse. Först 1884 pensionerades Sherman från armén och bosatte sig i New York. En av hans kistbärare vid begravningen 1891 var hans gamla motståndare från kriget, Joseph E.Johnston, som vägrade bära huvudbonad trots februarimånad. Johnston fick en svår förkylning och dog av lunginflammation en månad senare.
Vidare läsning:
John Cannan: The Atlanta Campaign, May – November 1864. (Conshoshocken 1991)
Craig L. Symonds: A Battlefield Atlas of the Civil War. ( Baltimore 1983)
David Smith, Sean McLahlan & Angus Konstam: Shermans marsch mot havet. (Stockholm 2011)
Archer Jones: Civil War Command & Strategy. The Process of Victory and Defeat. (New York 1992)
Problemet med generaler i Syd
Läs mer om striden om Fort Donelson här, Grants seger innan Shiloh;
