Hitlers tungviktare

Sturmtiger – redo för krig

Vagnen var denna tids belägringsutrustning. Ett vapen för stadsstrider. Vagnen, som använde ett chassi från den tunga tyska Tigervagnen som grund, beväpnades med en 38 cm raketkastare som ursprungligen avsetts för marinen och ubåtsbekämpning. Den 345 kg tunga sprängraketen som avfyrades hade en räckvidd på drygt 5 500 meter. Enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. I augusti 1944 kom de första vagnarna ut till förbanden. 

En av två bevarande Sturmtiger. Denna finns i Tyskland. Notera projektilen framför vagnen, den 345 kg tunga Raketensprenggranate. Foto: Huhu /Wikipedia Commons

Tysklands ledare Adolf Hitler hade en fascination för tunga vapen, kom ihåg den tunga järnvägskanonen Schwerer Gustav – 80 cm och projektet med den tunga stridsvagnen Maus – 188 ton. Den nya Sturmtiger var inte lika tung, 65 ton, men jämfört med Hitlers arbetshäst stridsvagn Panzer IV H som vägde 25 ton, så är det tungt. 

En Sturmtiger öppnar eld, Notera kranen som används när ammunition i vagnen behöver fyllas på. De tunga granaterna kan inte lastas ombord utan denna. Foto: Reddit

Hur kom det sig att Sturmtiger byggdes? Det var en process som startade redan under 1942, i samband med tyskarna fick allt större erfarenhet av strid i bebyggelse. I stadsstriderna i Stalingrad under hösten 1942 uppstod ett behov hos tyska styrkor av en stormkanonvagn med en mycket grövre kanon än 7,5 cm kanon som eldunderstöd. Det behövdes en pjäs som med enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. 

På bilden en Sturm Infanteriegeschütz 33B. Endast 24 byggdes och en av dessa finns bevarad i Ryssland. Röda armén erövrade vagnen i samband med slaget om Stalingrad. Foto: Reddit

Snabb lösning på problemet 

I ett möte den 20 september 1942 med Hitler togs beslutet att snarast se till att tyska 6. armén fick tillgå till ett ny stormkanonvagn bestyckat med en 15 cm pjäs , alternativet som föreslogs var att montera vapnet på ett stridsvagnschassi. Det blev Sturm Infanteriegeschütz 33B, som vägde 21 ton. Pjäs blev den tunga15 cm infanterikanonen sIG 33 vars spränggranat vägde 38 kg. Det kan jämföras med spränggranaten för 7,5 cm-pjäsen som var 4,5 kg. Viktigt var gott pansarskydd och splitterskydd, alltså en sluten överbyggnad. 

Ombyggnaden gick snabbt, 24 vagnar byggdes. Redan den 28 oktober 1942 anländer de första sex vagnarna till stationen Tjir i närheten av Stalingrad. Alla 24 förlorades i samband med nederlaget vid Stalingrad vintern 1942–1943. 

Nästa steg i utvecklingen Sturmpanzer IV Brummbär. Här kom det att byggas betydligt fler och en bataljon, 216., med 45 vagnar sattes in i Kursk sommaren 1943. Även Normandie kom dessa vagnar att sättas, här var det 217. Sturmpanzer-Abteilung fast med färre vagnar. Foto: Flickr

Brummbär utvecklas

Erfarenheter av Sturm-Infanteriegeschütz 33B ledde till utvecklingen av stormkanonvagnen Sturmpanzer IV Brummbär, som sattes i produktion under 1943. Vagnen vägde 28 ton och första leveransen skedde i april 1943. Här kom 306 stycken att tillverkas fram till mars 1945. Denna vagn hade en nyare modernare pjäs 15-cm-StuH 43 L/12. 

Till skillnad från de vanliga stormkanonvagnar Sturmgeschütz III som tillhörde artilleriet kom dessa Sturmpanzer att tillhöra pansartrupperna. Hitler ville detta och därför kom vagnen heta Sturmpanzer. Dess debut på slagfältet blev inte strid i bebyggelse som pansarfordonet hade tagits fram för utan på den ryska stäppen vid pansarslaget om Kursk sommaren 1943. 

Amerikanska soldater undersöker en övergiven vagn i april 1945. Foto: US Signal Corps / NARA

Hösten 1943 visades den nya Sturmtiger 

Hitler förevisas i oktober 1943 prototypen för den nya Sturmtiger men klartecknet för att starta produktion dröjde ända till april 1944, då beställdes tolv vagnar men det blev 18 tills slut. Första leverans var i augusti 1944 och sista i december 1944. 

Första stridsinsats var Warszawaupproret i augusti 1944, tydligen direkt från fabriken då besättningarna beskrevs som fabriksarbetare. Efter denna första insats som kom huvuddelen av vagnarna sättas in i väst, totalt tre förband med Sturmtiger sattes upp. Varje med vardera fyra vagnar. Initialt hette de: 1000., 1001. och 1002. Sturm-Mörser-kompanie. 

Här passerar en brittisk bärgningsvagn M4 ARV en övergiven Sturmtiger. Några amerikanska soldater sitter på vagnen.  Foto: US Signal Corps / NARA

Storleken på ett kompani 

79 i personalstyrka, 4 Sturmtiger, 11 lastbilar och 4 tunga halvbandvagnar. 

Varje vagn hade besättning av fem och medförde 14 skott. Vagnen utrustades med lastkran för underlätta vid påfyllning av ammunition. Eldhastigheten var dessutom låg, ett skott per tio minuter som bäst. 

Pansarskyddet frontal var mycket bra, 15 cm vinklat. Det krävdes en amerikansk M26 Pershing –stridsvagn eller en sovjetisk pansarvärnskanonvagn SU-100 med rätt typ av ammunition för att kunna slå igenom detta. Dock svagheten frontalt var träff på den stora pjäsen. Vagnen har också kallats för Sturmmörser. 

Två av dessa kompanier, 1000. och 1001., fanns tillgängliga för Ardenneroffensiven men lär inte gjort mycket. Ett förband var tydligen tänkt att bistå i erövringen av staden Liège men dit kom tyska 6. pansararmén aldrig. 

Sedan döptes förbanden om till artilleriförband, Sturm-Mörser-batterie. Detta ändrade inget i praktiken. Enstaka stålmonster sattes in de defensiva försvarsstriderna under 1945 men det var inte denna typ av strid de hade utvecklats för. 

Sturmtiger i Moskva, Ryssland. Det sägs att Röda armén erövrade endast en vagn och den har bevarats för eftervärlden . Foto: Alan Wilson/ Wikipedia Commons

1 mars 1945 fanns 13 vagnar i armén medan tre befann sig i depåer. Förmodligen vagnar under långvarig reparation. Röda armén verkar bara ha erövrat en vagn, i april 1945, och det är den som är museiobjekt i Ryssland idag, De amerikanska styrkorna kom erövra ett flertal under krigets slutskede mars-april 1945. De behöll en vagn som krigsbyte och den fördes över till USA, Aberdeen Proving Ground, för tester. Vagnen återbördades senare till Tyskland där den befinner sig idag. 

Slutord 

Endast 18 byggdes, som väckte enorm uppmärksamhet när en vagn erövrades av de allierade men de var för få och det rapporterades att träffsäkerheten var för dålig. Speciellt vid indirekt eld då raketvapen anno 1940-talet inte alls hade samma träffsäkerhet som Himars har idag. 

Det var egentligen ett yttäckande vapen men här sköts en raket i taget. Direkteld var en sak men indirekt eld något helt annat. Den sägs haft spridning på 4 %, så avstånd 5 000 meter blev radien 200 meter. Detta påverka också direkteld på längre avstånd. Ett förband kunde ha fyra vagnar, fyra raketer avfyrades. Om vi jämför med ett batteri raketartilleri 15 cm Nebelwerfer 41, där varje salvpjäs hade sex raketrör och det fanns sex salvpjäser i batteriet. Sedan sattes dessa in ofta bataljonsvis, så 108 15 cm raketer dök ner över målet. 

Det stora brittiska pansarmuseet i Bovington har ingen vagn utan bara själva vapnet från vagnen, 38 cm RW 61. Foto: Morio / Wikipedia Commons

Det finns som sagt två vagnar bevarade plus ett vapen utan vagn. En vagn i Tyskland och en i Ryssland medan Bovington har bara vapnet., 38 cm RW 61. 

Sturmtiger var tung och hade eldkraft men behövdes den egentligen? 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Bernard & Graefe Verlag Koblenz 1998) 

Spielberger, Walter J. och Hilary L. Doyle: Panzer VI Tiger und seine abarten. (Stuttgart 2020)

Mer tunga pansarvärnskanonvagnar

Historien om Jagdpanther

Ett annat fordon ur Tigerfamiljen

Debut vid slaget om Kursk sommaren 1943

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kriget i Ukraina

Terrorbombning kontra precisionsbombning 

Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 passerar snart fyra år. Det enorma militära övertaget sett till hårdvara som Ryssland hade 2022 borde egentligen resulterat i någon typ av seger 2022. Men icke tack vare den ukrainska stridsviljan och mod har kriget istället utvecklats till ett slags evighetskrig, där robotar och drönare skjuts fram och tillbaka. Men de två sidornas strategi vad gäller bombningar skiljer sig åt. Det är viktigt att notera detta, då båda sidors bombningar har helt olika målsättningar. 

Amerikanskt bombflyg 1944 som bombar rumänska oljeanläggningar i Ploiești. Foto: US Air force 

Inspiration från Bomber Command

Ryssland verkar ha anammat det brittiska Bomber Commands strategi under andra världskriget. Britternas filosofi 1941) var: ”Inget mål eller uppsatt mål är viktigare än ett annat, och det bästa sätt att använda luftstridskrafter är att orsaka en allmän nivå av förstörelse som kommer att slå ut fiendens krigsekonomi och särskilt hans vilja att slåss”. Med andra ord som deras befälhavare Arthur Harris sa: ”försöka att göra livet outhärdligt för tyskar i Tyskland”. Bomber-Harris trodde på att bomba städer, inte fabriker. Putin och Ryssland har följande filosofi: ”försöka att göra livet outhärdligt för ukrainare”. Notera också att Putin inte ser Ukraina som legitim stat. 

Bomber-Harris tillsammans med sin stab studerar flygfoton över målområdet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Det totala bombkriget tappade sin glans i Storbritannien redan innan andra världskriget i Europa var över. Den brittiska bombstrategin karakteriserades som terrorbombningar. Bomber Harris blev den enda höga brittiska befälhavare som inte adlades direkt efter kriget och de besättningar som hade ingått i Bomber Command nekades också en egen kampanjmedalj, något som de flesta andra brittiska förband tillerkändes efter krigsslutet. 

USA lyckades inte 

USA:s filosofi när det gäller strategisk bombning 1941 var: ”Det är bättre att orsaka en hög grad av förstörelse i några få riktigt viktiga industrier … än att orsaka en liten grad av förstörelse i många industrier”. USA:s nyckelmål var: infrastruktur, oljeindustrin, kraftförsörjning och flygplanstillverkning. Med andra precisionsbombning. 

Centrala Dortmund efter besök av britterna den 12 mars 1945. Foto: Foto: Imperial War Museums (IWM)

Tankar och strategi är en sak men verkligheten och genomförandet en annan. USA kom ofta att ha bangårdar som mål, och där utfördes uppdragen även när vädret var dåligt med hjälp av radarnavigation. En bangård låg ofta mitt inne i en stad och taktiken inom USAAF var att den ledande bombaren i förbandet släppte bomberna följde de övriga efter. Det innebar en enorm spridning över var bomblasten hamnade. Så en bangård i mållistan kan ses som en förskönande omskrivning av stadsbombning. Däremot Ukraina har visat att de har den precision som USA eftersträvande men aldrig uppnådde. Deras bombningar i Ryssland är inriktade på vad Ukraina ser som nyckelmål, oljeindustrin och vapentillverkning. 

Mål inne i själva Ryssland

Men i vilket fall, Ukrainas målval och taktik ser ut att börja få verkan medan Rysslands terrorbombningar inte verkar ha den effekt som de strävar efter. Visserligen satsar Ukraina stora resurser på att bygga ut sitt luftförsvar för att skydda sig men samtidigt sker det stora satsningar i Ukraina på långräckviddig bekämpningsförmåga och precisionsvapen för kunna slå mot mål i Ryssland. 

Det brinner någonstans i Ryssland. Foto: Reddit. 

Båda sidor fyller hela tiden på förråden, det behövs hela tiden nya robotar och drönare för att fortsätta anfallen. Vi ser hur detta slukar enorma resurser men vad blir resultatet? 

Båda sidor förbättrar sin kapacitet och förmåga men i nuläget är det Ukrainas nya vapen som har störst betydelse. Allt fler mål inne i själva Ryssland träffas, och detta är riktat mot att slå ut Rysslands kapacitet att fortsätta kriga. 

Kriget fortsätter

Vi hör om nya ryska offensiva robotar av olika slag men väldigt lite om förbättrat luftförsvar. Putin har talat om Ragnarök, det talas om förstörelse och förintandet av städer. Resultatet har blivit att många ukrainska civila dödas bara för att de befinner sig på en plats och det är i Ukraina. Inget krigsavgörande utan bara terrorbombning. 

Bostadshus i den ukrainska staden Zaporizjzja har träffats. Foto: zp.dsns.gov.ua

I vilket fall den ryska ekonomin som göder kriget tar skada av de ukrainska precisionsbombningarna, frågan är hur stor? Medan ukrainarnas vilja att försvara sig verkar vara orubbad trots de ryska terrorbombningarna. Det är viktigt att skilja på hur de väljer att bomba, det är som natt och dag, i det ena fallet drabbas vårdinrättningar medan i det andra oljeanläggningar. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar. (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt. (Stockholm 2023) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024)

Likheter mellan 1979 och 2022:

Kriget i Afghanistan

Kampen om luftherravälde:

Luftkriget över Ukraina 2022

Det medeltida hovet Tredje riket

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge

Flygvapenchefen Hermann Göring tyckte var tråkigt med bara flygplan och luftvärn så det tyska flygvapnet såg till att skaffa sig stridsvagnar, artilleri, granatkastare och diverse fartyg. Bra att ha tyckte chefen för flygvapnet. 

En av pansardivision Hermann Görings största segrar var slaget vid Bautzen 1945 mot bland annat polska 2. armén som var del av Röda armén. Soldater ur pansardivisionen går runt och inspekterar slagfältet och i bakgrunden står en tung polsk stormkanonvagn ISU-152 utslagen. Foto: Reddit

En annan annorlunda person i Hitlers hov var den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge. Han var tidigt medlem i det tyska nationalsocialistiska partiet, partinummer 42, och vän med Hitler. Att bara dela ut post, nja inte roligt. Det måste finnas mer. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge, civila kläder, tillsammans med höga representanter från Luftwaffe, bland annat fältmarskalk Erhard Milch (nummer 1 från vänster) och general Friedrich Christainsen (till höger om Ohnesorge). Foto: Bundesarchiv, Bild 183-C08786 / Zoll / CC-BY-SA 3.0

Inte bara dela ut post

Ohnesorge var väldigt fascinerad av ny teknik som kameror, radar och atomfysik. Han hade ett stort intresse av överföring av bildsignaler via tråd och radio, vilket gjorde att Ohnesorge var djupt involverad i utvecklingen av tv-utrustningen för den nya sjömålsroboten Henschel Hs 293. Utmärkt för flygvapnet kanske men inte för tyska Posten. 

En tysk medeltung bombare Heinkel H 111H släpper iväg en sjömålsroboten Henschel Hs 293. Bomben styrdes av bombfällare via radio och behövde ha målet i sikte. De allierade tog fram störsändare för att störa ut signalen. Versionen med tv-utrustning passerade aldrig prototypstadiet. Foto: Reddit

Hela 50 olika fackområden

Ohnesorge kom att omvandla det slottsliknande Hakeburg, sydväst om Berlin, till en forskningsanstalt för tyska Riksposten. Här arbetades det främst med högfrekvensteknik, radar, tv-utrustning för robotar, atomfysik, infrarödsikten med mera. Totalt tillhörde 50 fackområden deras forskning och antalet medarbetare var cirka 1 200. Ohnesorge kom även ha privatbostad på Hakeburg. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge i sin uniform på ett stort partimöte i Nürnberg 1938. Bredvid honom står tyska marinens befälhavare Erich Raeder. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Mest känd var von Braun

Den tyska posten var som sagt inte den enda som höll på i det medeltida hovet i Tredje riket. Det tyska flygvapnet tog fram den första generationens kryssningsrobot medan den tyska armén utvecklade en ballistisk medeldistansrobot som senare skulle ligga det grund för det amerikanska rymdprogrammet. De ledande personerna bakom Hitlers nya vapen var många. Den som har blivit mest känd för omvärlden är givetvis Wernher von Braun, mannen bakom det tyska raketprogrammet och senare mycket delaktig i den amerikanska rymdsatsningen. När de allierade började gå igenom vad som fanns i Hitlers vapenarsenal vid krigsslutet blev de förbluffade över alla projekt som var på gång och hur långt den tyska forskningen hade framskridit på vissa områden. 

Den tyska armén satsade stort på att utveckla en slags ballistisk medeldistansrobot vid Peenemünde i norra Tyskland. Det kan ses som det moderna lufthotets vagga. Granne med arméns utvecklingsavdelning vid Pennemünde låg även flygvapnets där den första generationens kryssningsrobot togs fram. Foto: Wikipedia Commons

En mörk baksida

Till exempel nya vapen för flygplan och bekämpningen av dem hade tagits fram som smarta bomber, jaktraketer, sjömålsrobotar, luftvärnsrobotar med mera utvecklades och en del hann sattas in operativt. Men det är lätt att bländas av tekniken och idéerna som fanns men det ska inte glömmas bort att många av vapensystem hade en ovanlig mörk baksida. Arbetskraften som byggde dem och deras anläggningar var på olika sätt tvångskommenderade som slavarbetare. Många av dem dog. 

En bild på en del av det övergivna Neue Hakeburg i Kleinmachnow efter kalla krigets slut. Orten ligger mellan centrala Berlin och Potsdam. Foto: A.Savin

Epilog

Efter kriget blev Ohnesorge dömd men straffet verkställdes inte. Ohnesorge föddes 1872 i Gräfenhainichen som ligger norr om Leipzig. Efter kriget finns inte mycket dokumenterat om vad han gjord men han levde fram till 1962. Han bodde i München, Västtyskland, den sista tiden av sitt liv.

Han har också skrivit några böcker som givetvis blev bannlysta i Östtyskland (DDR). Hakeburgområdet blev en slags högre partiskola i DDR och efter murens fall fanns olika idéer men till slut verkar det har blivit lyxbostäder. Tänk om svenska posten hade varit med att utveckla Robot 04 och flygvapnet skaffat Stridsvagn S. 

Vidare läsning:

Groehler, Olaf : Geschichte des Luftkriegs 1910 bis 1980. (Berlin 1981)

Hahn, Fritz: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Price,  Alfred : Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Skånska kriget

Blodbadet vid Lund 1676 

Livregementets mannar var beslutsamma i sitt agerande under slaget vid Lund, och framryckningen fortsattes genom det danska kulregnet tills det gavs order om eld. Efter en dräpande svensk svarssalva på betydligt kortare avstånd ökades tempot de sista meterna och kavalleriet brakade med blanka vapen under regementschefen Nils Bielkes ledning in i den danska linjen. Bielke skrev efteråt att ”vi alla kullkastade, så väl den första som den andra linjen av fienden att de råkade i stor konfusion”. 

Kavalleristen Nils Bielke senare i karriären. Han utmärkte sig inte bara på slagfält i Sverige utan också i det Stora turkiska kriget. Svensk fältmarskalk 1690. Illustration: Klöcker Ehrenstrahl, David, Skoklosters slott/SHM 

Det brukar anges att slaget var ett av de blodigaste slagen i världshistorien när man tar hänsyn till förlusterna – nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater som befann sig på slagfältet. 

Måndagen den 4 december

Det var den 4 december 1676 som en dansk armé på 13 000 man drabbade samman med svensk armé på 8 000 man strax norr om Lund. För att få lite perspektiv på hela så hade Lund vid denna tid cirka 1 500 invånare, vilket kan jämföras med dagens drygt 91 000. Den danska armén var mer balanserad, 50 % bestod av infanteri och 50% kavalleri, enligt tidsperiodens sätt att genomföra fältslag. Den danska armén hade organiserat sina linjer efter i de rådande principerna, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, var kavalleri. Den svenska armén försökte men då man hade så få infanterister, endast 25 % av styrkan, så fylldes center även upp med kavalleri. Svenska styrkorna led även en annan brist, få artilleripjäser. Danskarna hade ett övertag på nästan fem till ett. 

Gammaldags taktik hos danskarna

Hade svenska sidan någon fördel? Jo, kavalleriet. Visserligen var man jämnstarka men danska kavalleriet stred fortfarande med karakollering i tre led linje. Första linjen red något framåt, avfyrade sina pistoler på måttligt avstånd, vände till höger och vänster för att ge plats till andra ledet. När dessa avgett sin salva var det dags för tredje ledet. Första ledets ryttare, som befann sig längst bak, hade då laddat om sina hjullåspistoler och var klara att påbörja en ny cykel. På så vis upprätthöll man en konstant eldgivning mot fienden, men det var inte längre särskilt effektivt i en stridsmiljö som blivit allt rörligare. 

Konstnären Johann Philip Lemke (1631-1711) har i denna målning illustrerat hur en kavalleristrid kunde se ut på 1600-talet. Hans tolkning. 

Rakt in med full kraft

Gustav II Adolf hade insett att denna taktik inte var speciellt bra utan ansåg den tämligen verkningslös. Den brutala svenska kavalleridoktrinen med anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led kom som en mycket obehaglig överraskning för danskarna. Danska kavalleriregementscheferna kunde konstatera att svenskarna tog ut en kraftig tribut med sina anfall och att de danska ryttarleden decimerades å det bedrövligaste.  

Den svenska linjen återställdes och man var i detta skede i full besittning av galgbacken. När ryttarskvadronerna hittat sin inbördes ordning gick man framåt igen, och den fortfarande numerärt överlägsna danska vänsterflygeln kom dem till mötes.

”Kontinuerlig a la Charge med pistoler och mer med värjor”, som Bielke sedermera beskrev det.

Överste Nils Bielke var chef för Livregementet till häst som hade bildats 1667 och när danska armén landsteg i Skåne sommaren 1676 bestod regementet av drygt 1 000 soldater. Nu lyckades den svenska kungen Karl XI inte speciellt väl i sin kampanj att slänga ut danskarna ur Skåne utan det var egentligen bara Malmö som höll ut. Den danska kungen Kristian V tyckte att i september 1676 att det var dags för vinteruppehåll då underhållsläget och vädret blev att kärvare. 

Karl XI under slaget vid Lund målat av Johann Philip Lemke (1631-1711). 

"Vi måste slåss"

På andra sidan kullen stod svenskarna och den unge Karl XI insåg att dra sig ur till vinterläger i Småland innebar att Skåne lämnades åt danskarna och frågan var om Malmö skulle hålla ut. Detta då den svenska flottan hade misslyckats kapitalt så danskarna hade kontroll över sjövägarna. Kungen bestämde sig att söka ett avgörande fältslag, då får antingen bära eller brista. Han visste att om han förlorar kommer det kunna kosta honom hans krona. 

Den danska armén verkade ha bättre vinterkvarter än svenskarna men trots det upplevde misär. Dock det var ingenting jämfört med hur det var på svenska sidan, sjukdomar, svält och kyla härjade bland svenskarna som sökte skydd för vädret i fuktiga jordkulor och primitiva riskojor och hyddor. Kungen insåg att snart har han ingen armé kvar. Han hade haft 15 000 i början av sommaren och nu återstod 8 000 man. Rapporter sa att hundratal dör varje dag på grund av de eländiga förhållandena. Det var dags för handling. 

En dansk fana erövrad vid Lund 1676. Armémuseum skriver: Fanan har tillhört det Nordjyska regementets andra utskrivning under Överste Barth Bülow, 8:e kompaniet.. Foto: Armémuseum

Än idag uppmärksammas insatserna denna dag

Regementschef Nils Bielke kunde mönstra 500 stridsdugliga ryttare i livregementet denna måndagsmorgon den 4 december 1676. Vid dagens slut var det många tomma sadlar men Bielke och livregementet hade utmärkt sig. Så än idag högtidshålls årsdagen, 4 december av slaget vid Lund, varje år hos Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg . En svensk seger vid dagens slut men den avslutande inte kriget. Det blev inte det avgörande slaget som Karl XI hoppades. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Lund 1676 (Stockholm 2019) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Sverige i krig med Brandenburg:

Slaget vid Fehrbellin 1675

Skånska kriget 1677:

Slaget vid Landskrona 1677

Sverige och pansarbilar

Pansarbilsanskaffningen var inte stor

Ett antal försöksmodeller togs fram under mellankrigstiden. Vi testade oss fram men försvarsbeslutet 1925 satte ramen för försvaret under många år, inga större satsningar. Förutom kanske flygvapnet. Det bildades 1926 och här kom en del resurser att användas i syfte att bygga upp det, vi köpte jaktplan och bombplan från bland annat Storbritannien och Tyskland. 

De svenska försöken på 1920-talet med pansarbil fm/25 (två) och fm/26 (en). De byggdes på Tidaholms bruk genom att bygga om lastbilar. 

Anskaffningen av pansarbilar och även stridsvagnar gick på sparlåga. Landsverk gjorde sig ändock ett namn och lyckades exportera stridsvagnar, pansarbilar och luftvärnskanonvagnar. 

Det var först i samband med Pansarbil m/31 (32 st) som det tog fart i Sverige med lite större antal och därefter med Pansarbil m/39 (15 st) och m/40 (30 st) som också senare beställdes för svenska försvaret. På grund av exportstoppet av krigsmateriel i samband med andra världskriget kom fem pansarbilar av modell L-180 som skulle till Irland att beslagtas och de fick beteckningen pansarbil m/41. 

Vår första pansarbil som tillverkades i ett "större" antal. Helt enkelt ombyggda lastbilar, ett slags dåtidens "Technicals". Foto: Krigsarkivet. 

Våra ”Technicals”

Pansarbil m/31 som togs fram 1931 var egentligen en ombyggd lastbil och inget annat. Vi kan säga 1930-talets ”Technicals”. Inledningsvis var de organiserade i plutoner om tre, där en av bilarna var "kanonbil" och de två andra "kulsprutebil". För att spara pengar blev kanonen en 37 mm marinkanon m/98B i fast konlavett. Medan den andra versionen hade en 6,5 mm kulspruta m/14-29 i luftvärnsstativ. Sedan hade båda en 6,5 mm kulspruta m/14-29 på passagerarplatsen. Det skedde uppgraderingar till 8 mm kulspruta m/36. 

En pansarbilsskvadron på marsch någonstans i Sverige. Tre pansarbilar fanns i skvadronen. Foto: Krigsarkivet

De fanns bland annat i våra pansarbilskvadroner. Dessa förband bestod av en skvadronstab, tre plutoner och tross hade 112 man men bara tre pansarbilar i en pansarbilspluton. En pansarbilskvadron per kavalleribataljon. 

Den nya standardbeväpningen som infördes 1942 på pansarbil m/31. En Bofors 20 mm automatkanon m/40B tillsammans med en 8 mm kulspruta m/36. Sedan fanns fortfarande en kulspruta på passagerarplatsen. Foto: Krigsarkivet

I början av 1942 fick Pansarbil m/31 en ny universell beväpning i form av en ändamålsbyggd pansarbilslavett (pblav) på flaket. Denna hade en Bofors 20 mm automatkanon m/40B och en 8 mm kulspruta m/36. Pansarbil m/31 fick förmågan att bekämpa lågflygande flygplan och lättbepansrade fordon. 

Pansarbil m/39 har täten. Pansarbil m/39 och m/40 är kopior i stort sett. Öppnar vi och kollar på motorn och ser vi en motor från Scania-Vabis är det m/39 medan en Volvomotor är en m/40. Foto: Krigsarkivet

Vi tog danskens pansar 

Pansarbil m/39 är en fyrhjulsdriven pansarbil som Landsverk utvecklade för danska armén. Tre hade levererats till Danmark 1938 och kriget kom så Sverige beslagtog nästa leverans av femton pansarbilar. De fick istället göra tjänst i svenska försvaret. 

Besättningen bestod av sex man, en förare och en skytt för kulsprutan längst fram i chassit, två liknande positioner längst bak, och två mans besättning i tornet med en 20 mm automatkanon och en lätt kulspruta. Pansarbilen kunde framföras lika fort framåt som bakåt. Pansarbil m/40 är i stort samma fordon fast den har en Volvomotor istället för en Scania-Vabis. 

Vad är fram och bak? Pansarbil m/39 och m/40 hade en förare både bak och fram så stötte de på motstånd längs vägen gick urdragningen lika fort som framryckningen. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Även Irland drabbades 

Landsverk hade också tagit fram på 1930-talet en pansarbil med tre axlar. Tre versioner (L 180, L-181, L-182) fanns beroende på chassis men i stort sett samma design. Angående beväpning i tornet förekom en del variationer. Produktionsserien var inte lång, totalt 49 fordon där alla köpare var utländska. Nederländerna var storkunden, 26 beställda. Sverige kom att skaffa fem av dessa genom att beslagta Irlands sista leverans av fem fordon. Det blev Pansarbil m/41. Vi satte på samma torn som fanns på pansarbil m/40.

Irland beställde men vi tog i tjänst, pansarbil m/41. Endast fem fordon. Foto: www.ointres.se

Efter detta så kom den svenska produktionen av pansarbilar att upphöra. Så 82 pansarbilar fanns i tjänst när pansarbilarna flyttade från kavalleriet till pansartrupperna. Att bygga pansarbilar blev aldrig Sveriges grej. De blev ovanliga fåglar i vår arsenal. 

De försvann

Under kalla kriget kom pansarbilar långsamt men säkert tas ur tjänst och att lysa med sin frånvaro i det svenska försvaret. Även pansarterrängbilar kom aldrig riktigt bli accepterade även om vi var tidiga ute på detta område med terrängbil m/42 KP eller det mera vardagliga KP-bilen. 

Vi visade framfötterna med terrängbil m/42 KP men tappade sedan bollen, Idag köper vi från Finland. Foto: Krigsarkivet. 

De första KP-bilarna levererades 1944 och var Sveriges första riktiga pansarskyttefordon. Ungefär 500 tillverkades av Scania och Volvo. En del av dessa var  länge i tjänst även om det hela tiden stadigt minskade genom åren, de sista försvann tydligen så sent som 2004.

Men det blev ingen fortsättning gällande nyproduktion utan vi satsade istället på pansarbandvagnar. Det var tydligen antingen eller och inte både och som hos sovjetiska armén, BTR-60 och BMP-1. Vi med våra långa avstånd borde ha haft en förkärlek till bepansrade hjulfordon under kalla kriget men så blev det inte. De stora producenterna av pansarbilar under kalla kriget blev Frankrike och Brasilien.  

Vidare läsning:

Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet – Ett truppslags nutidshistoria och framtid. (Stockholm 1979)

Bengtsson, Sven-Åke: En svensk Tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Lindström, Rickard O.& Carl-Gustaf Svantesson: Svenskt pansar. 90 år av svensk stridsfordonsutveckling. (Stockholm 2009)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

M4 Sherman i Röda armén

De kom sent 

De första amerikanska Sherman stridsvagnarna levererades 1942 till Sovjetunionen, 36 vagnar men sedan ökade det till 469 vagnar under 1943. Nytt rekord slogs 1944 hela 2 345 vagnar medan 1945 minskade det då kriget i Europa tog slut i maj 1945, endast 814 vagnar. Totalt 3 664 vagnar anlände. Ytterligare 438 skickades men de förlorades på vägen. Med andra de stora leveranserna kom under andra världskrigets slutfas. 

Sovjetiska pansarsoldater från 1. baltiska fronten hösten 1944 tar en paus. I bakgrunden står deras amerikanska stridsvagn M4 Sherman. Foto: Reddit

M4 Sherman tillverkades med flera olika motoralternativ beroende vem tillverkare var. Röda armén ville inte ha motorer som krävde bensin eller högoktanigt flygbränsle utan diesel. Så M4A2, med följande motor: General Motors Twin G-41 motor (diesel), blev modellen som skickades till Sovjetunionen. Chassi var svetsat. Ungefär 50 % av de vagnar som skickades hade 7,5 cm kanon L/40 och dessa anlände först. Sedan tog 7,6 cm kanon L/52 över. Dock de dessa börja anlända först under hösten 1944. 

Slutstriden i Berlin 1945, en medeltung M4 Sherman står bredvid den tunga sovjetiska stridsvagnen IS-2 som har en 12,2 cm kanon. Foto: Reddit

Pansarslaget vid Kursk 

Vid slaget vid Kursk sommaren 1943 fanns det bara ett sovjetiskt förband med Shermans, 229. stridsvagnsregementet, på plats . De hade tillgång till 38 M4A2 Sherman och tillhörde sovjetiska 48. armén på den norra sida av bågen. Med tanke på att Röda armén hade drygt 5 000 stridsvagnar och stormkanonvagnar redo för den initiala fasen av slaget så var de en raritet i deras arsenal. Den kom inte att strida speciellt mycket under försvarsfasen av slaget då det tyska anfallet i norr slogs i huvudsak ut mot deras grannarmé, den sovjetiska 13. armén. 

Under 1943 kom väldigt få vagnar att komma till fronten, det talas om bara 122 vagnar, men de användas i strid och en positiv utvärdering skrevs i oktober 1943: Jämfört med T 34:an är M4 Sherman lättare att använda och bättre driftsäkerhet under längre marscher. Detta då motorerna inte kräver samma nivå av omvårdnad. Stridsvagnarna fungerar väl i strid. 

M4A2 Sherman med 7,6 cm kanoner i Wien 1945. De tillhör 9. gardes mekaniserade kåren. Foto: Jevgenij Chaldej

Mekaniserade kårer får Shermans 

M4 Sherman ansåg alltså mer tillförlitlig än den sovjetiska T-34:an. Generellt sett byggda med bättre kvalitet. Just detta påverkade val av förband för många Shermanvagnar. 

En intressant aspekt är att just de sovjetiska mekaniserade kårerna 1944–1945 hade tendens att få Shermans. Ett argument för detta var att Shermans hade betydligt bättre mekanisk tillförlitlighet än T-34:or och de mekaniserade kårerna var de viktigaste förbanden, så det var viktigt att de hade vagnar som fungerade. 

M4 Sherman och tunga ISU-122 stormkanonvagnar från sovjetiska 1. mekaniserade kåren i Berlin 1945. Foto: Vladimir Grebnev

Jag har tidigare tagit upp på bloggen om sovjetiska stridsvagnsförluster, att de var höga. 

Det är inte annorlunda med Shermans i Röda arméns tjänst. Till exempel 5. mekaniserade kåren hade 163 M4A2 Shermans den 11 januari 1944 och fick fram till 1 juni 1944 146 ersättningsvagnar. Kåren hade i början av juni 1944 22 vagnar kvar i tjänst, alltså 287 förluster. Tittat vi på första halvåret 1944 anlände 666 Shermanstridsvagnar till fronten och 535 av dessa förlorades, huvudsak genom fientlig kanoneld. Förlustkvoten var inte annorlunda jämfört med andra vagnar. Utan så var det i Röda armén, höga förluster. 

En utslagen sovjetisk M4A2 Sherman med 7,6 cm kanon i Berlin 1945. Foto: Reddit

Det var först egentligen under 1945 som ett större antal Sherman var i tjänst hos Röda armén finns vid fronten, bland annat 1. mekaniserade kåren och 1. , 3., 8. och 9. gardes mekaniserade kåren hade Shermans. En jämförelse gällande storleken på leveranserna kan  göras med den sovjetiska stridsvagnsproduktionen, att 34 000 T-34 med 7,6 cm kanoner och drygt 23 000 T-34 med 8,5 cm kanoner tillverkades under kriget. 

På bilden den klassiska T-34:an med 7,6 cm kanon. Ungefär 1200 av dessa fanns i tjänst hos Röda armén när kriget på östfronten satte igång den 22 juni 1941. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. West Chester 1995

 Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. West Chester 1995 

Zaloga, Steven: Soviet Lend-Lease Tanks of World War II. Oxford 2017 

Zaloga, Steven J. & Grandsen James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. London 1984.

Amerikanska stridsvagnar i Stilla havskriget:

M4 Sherman på Okinawa 1945

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tankgewehr 1918

Detta kallar jag en bössa! 

Detta tyska vapen togs fram när de brittiska stridsvagnarna började dyka upp på västfronten under första världskriget. Tyskarna insåg att infanteriet behövde ett vapen som kunde skada dessa stålmonster. Det fungerade inte med infanteriets standardgevär, Gewehr 98, eller för den delen kulsprutan MG 08. Kulorna bara studsade.

"Äntligen har jag fått en riktig bössa". Brittiska officerare visar upp krigsbyte vid Bapaume under striderna i augusti 1918. Foto: Tom Aitken. 

Tankgewehr ser dagens ljus 

Lösningen blev detta: Mausergevär på anabola steroider. Genom att gevärsstocken blev så tjock krävdes pistolgrepp. Namn blev: Tankgewehr 1918. Notera det heter Tank, det brittiska ordet för stridsvagn då i tyska vokabulären hade ordet stridsvagn, Panzerkampfwagen, inte riktigt satt sig ännu. 

Jämförelse med vanliga Mausergevär. Foto: NARA

Vikt: 16,6 kg 

Längd: 1,67 meter 

Kaliber: 13 mm (Patrone 13 x 92 mm) 

Vikt på kulan 52 gram 

Rekyl: ny axel ingick inte. 

Det kändes rejält för skytten så det rekommenderas att inte skjuta för många. Kulans vikt var 52 gram vilket kan jämföras med den vanliga gevärsammunitionen 7.92 x 57 mm Mauser hade beroende på typ av ammunition en vikt på från 11,7 gram till 12,8 gram. 

13 mm patron jämfört med 7,92 mm ammunition. En rejäl skillnad.  Foto: Imperial War Museums (IWM)

Geväret hade inget magasin som Mausern utan var enkelskott. Penetration: 26 mm på 100 meters avstånd och har sjunkit till 18 mm på 500 meter. Det var en solid kula och efter penetration ingen sprängeffekt. Produktionen satte igång i början av 1918 och fram till krigsslutet i november 1918 hann tyskarna att producera 14 700. Ytterligare 1 490 från krigsslutet 1918 till april 1919.

 Skytt och spanare, jobbade i par.  Notera bipoden till det tunga geväret, 16,6 kg. 

Det var på västfronten behoven fanns 

Det var det enda pansarvärnsgevär som producerades under första världskriget. Det var på västfronten som stridsvagnen slog igenom. 

Brittiska stridsvagnar började dyka upp på västfronten 1916. Ju längre kriget fortsatte ju fler vagnar kom så tyskarna började producera pansarvärnsgevär. En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna nådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar, där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde 27 ton eller mer. Medan fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Tyskarna klarade av att bygga 20 Sturmpanzerwagen A7V, så de allierade oroade sig inte för tyska pansaranfall. 

Utvecklingen av pansarvärnsgevär fortsatte under mellankrigstiden men tog aldrig riktigt fart då vapnet hade sina begräsningar när stridsvagnarna fick allt tjockare pansar. Pansarvärnskanoner infördes dock på bred front. 

Östfronten under andra världskriget 

Just kriget på östfronten 1941 visade tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet fått nya pansarvärnsgevär 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. Pansarvärnskanoner var en sak, men skytteplutonen behövde egna vapen för att kunna försvara sig mot stridsvagnar och andra tunga pansarfordon. 

Finland fick under 1944 leveranser av både pansarskottet Panzerfaust (soldaten till vänster) och raketgeväret Panzerschreck, vilket hjälpte dem enormt att stoppa det sovjetiska pansaret på Karelska näset sommaren 1944. Foto: SA-Kuva

Det var först under 1943 som nya lösningar såg dagens ljus för den tyske skyttesoldaten och började produceras. Båda de nya vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. Pansargevärens tid var förbi och pansarskottet hade kommit för att stanna, skyttesoldatens alldeles egna pansarvärnsvapen. 

Sverige då? 

Vi köpte in några, Tankgewehr 1918, bara för att prova, Pansarvärnsgevär m/21. Vi måste hänga med. Mycket mer hände inte. Vår satsning på pansarvärn innan andra världskriget var begränsad då vi hade åsikten att stridsvagnar inte funkar i svensk terräng. Ergo varför ska vi då ha pansarvärn?

Många vapen finns bevarade på museum runt om i världen. 

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

Lite om stridsvagnar under första världskriget:

Stridsvagnar på västfronten

Pansarvärnsgevär under andra världskriget

Infanteriets pansarvärn på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Creighton Abrams visade vägen

En ny amerikansk armé tar form 1972

Amerikanska armén fick en ny stabschef 1972, general Creighton Abrams. Han tog ta i situationen i amerikanska armén och försökte återskapa rätta värderingar i leden om vad en armé ska vara och hur den ska uppträda. Tydligen var läget inte bra. 

Här tjänstgör Creighton Abrams som befälhavare för MACV (U.S. Military Assistance Command, Vietnam). Notera de två flaggorna på skrivbordet, den ena USA och den andra Sydvietnam. 

Under 1970-talets början erkände 40 % av de amerikanska soldaterna som var stationerade i Europa att de använde sig av droger, främst hasch. Fast på heroin var hela 7 %. Drygt vart tionde soldat blev ställd inför rätta för grova brott eller desertering. Det fanns lokala soldatgäng som styrde och ställde på logementen. Det förekom rena överfall på underofficerare, officerare och deras familjer. 

Abrams satte ut att ändra detta och det skedde en förändring men han fick inte uppleva det. Abrams kom nämligen inte att tjänstgöra länge då han dog i cancer i september 1974. Men han kom att personifiera “What we do in life, echoes in eternity”. En sak han gjorde för att markera den nya amerikanska armén var att åter sätta upp Ranger-bataljoner, första och andra.   

    Bataljonen ska vara elit, lätt och det mest skickliga infanteriet i världen. En bataljon som kan göra saker med sin utrustning och sina vapen bättre än någon annan. Bataljonen kommer inte att innehålla några "hoodlums eller brigands" och om bataljonen innehåller sådana personer kommer den att upplösas. Var än bataljonen går måste det vara uppenbart att den är den bästa. 

                General Creighton Abrams när första bataljonen formerades.  

Åter till Fulda Gap

Men Abrams vision att förändra den amerikanska armén tog tid, 1979 ansåg 6 av 10 divisioner hemma i USA inte vara redo att gå ut i strid. Medan faktiskt var fjärde division stationerad i Europa inte heller ansåg sig vara redo för krig. En annan viktig personalförändring som skedde nästan samtidigt var general William Depuy som 1973 blev den första chefen för det nya Tradoc (United States Army Training and Doctrine Command). Han tog fram det nya reglementet Operations FM 100-5 för amerikanska armén och åter kom Fulda Gap, alltså strid mot Warszawapakten att hamna i fokus.. Dock den luftburna dimensionen som USA hade utvecklat och förfinat i Vietnam med Cobras och Hueys hade många förespråkare i den amerikanska armén. De argumenterade för den Lätta armén och tredje världens konflikter. Amerikanska 9. infanteridivision i Fort Lewis blev förbandet att testa och driva utvecklingen av lätta fordon och utrustning. 

Den nya stridsvagnen M1A1 under Gulfkriget 1991. De hade inga större problem att slå det irakiska T-72:orna. Foto: U.S. Department of Defense

”De fem stora” togs fram

En annan sak som Abrams noterade var att USA låg efter Sovjetunionen vad gäller militär hårdvara, man hade haft näsan i Vietnams djungel under drygt tio år. Abrams insåg allvaret, det räckte inte bara med att skapa bra soldater utan de måste också ha bra vapen och utrustning för att klara av sitt jobb. Så han lyfte fram och formulerade strategin ”De fem stora”, ny stridsvagn, nytt stridsfordon, ny attackhelikopter, ny transporthelikopter och nytt luftvärnsrobotsystem. Dessa fem sågs som heliga för armén, andra program kunde tillkomma medan andra kunde försvinna, men inte dessa fem. Yom Kippurkriget 1973 var en slags bekräftelse för Abrams, att hans vision om ny hårdvara var rätt väg att gå. 

Visionen om de fem. De utgjorde en stomme i den nya amerikanska armén.  

Nu fick inte Abrams uppleva när dessa fem ”program” kom att tas i tjänst i amerikanska armén och visa sitt fulla värde i Gulfkriget 1991. ”De fem stora” blev stridsvagnen M1 Abrams, stridsfordonen M2/M3 Bradley, attackhelikoptern AH-64, transporthelikoptern UH-60 Blackhawk och luftvärnsrobotsystemet Patriot. Vi känner väl till systemen idag och notera när beslutet om de fem togs, alltså i början av 1970-talet och det är över femtio år sedan och vi anser detta är moderna vapensystem. 

USA hade under Vietnamkriget insett de stora värdet i helikoptrar. Den klassiska UH-1 Hueys behövde få en ersättare och det blev UH-60 Blackhawk (Helikopter 16 i svensk tjänst). Foto: U.S. Department of Defense

Hur gick det för Abrams ”De fem stora” i Gulfkriget? 

M1A1 Abrams visade sig var den ultimata stridsvagnen för amerikanska arméns behov. Det var verkligen eld, rörelse och skydd. Stridsvagnen kunde strida oavsett väder och fungerade utmärkt i mörkerstrid. Den nya 12 cm kanonens pilammunition skar igenom irakiska T-72:or som de var gjorda av papper. 

Det nya stridsfordonet Bradley var något helt annat än den tidigare M113 som USA hade använt. En helt annan eldkraft och betydligt bättre skyddsnivå jämfört med M113. Foto: U.S. Department of Defense

M2/M3 Bradley var ett lyft mot den gamla slagfältstaxin M113. Vagnstornet med 25 mm Bushmasterautomatkanonen och pansarvärnsrobot Tow gav skytteförbanden en helt annan eldkraft än tidigare. Dessutom kom deras pansarvärnsförmåga att förbättras avsevärt tack vare Tow. M2 var infanteriets stridsfordon medan pansarspaning använde M3. Värt att notera att endast 20 Bradleys totalförstördes under markkriget varav 17 var vådabekämpning. 

UH-60 Blackhawk visade vara en alldeles utmärkt ersättare till UH-1 Hueys. Under Gulfkriget kom 101. Luftburna genomföra amerikanska arméns största luftmobila operation med helikopter där Blackhawks och Chinooks sattes in. Blackhawk har blivit en amerikansk exportsuccé. 

Attackhelikoptern hade slagit igenom under Vietnamkriget. USA behövde en ny moderna attackhelikopter för att kunna bekämpa den sovjetiska pansarnäven. Det blev AH-64 Apache. Foto: U.S. Department of Defense

AH-64 Apache utrustade pansarvärnsrobot Hellfire var en riktig plåga för det irakiska pansaret under Gulfkriget. Apachens överlägsna manöverbarhet, bestyckning och hastighet samt möjligheten att fungera utmärkt under dygnets mörka timmar kom att visa sig var mycket användbart under Gulfkriget. Däremot hade maskinen ur underhållssynpunkt problem. Men det förhindra inte dess förmåga att bekämpa pansar under Gulfkriget. 

Vi läser numera dagligen nästan om luftvärnssystemet Patriot och Ukrainas behov av systemet för att skydda sig mot de ryska bombningarna av ukrainska städer. Foto: U.S. Department of Defense

MIM-104 Patriot som blev amerikanska arméns huvudsakliga luftvärnsbeväpning visade sig kunna skjuta ner irakiska markrobotar under Gulfkriget. Dock det är mycket omtvistat hur effektiva de var. Helt klart är luftförsvaret missade helt den Scud-roboten som den 25 februari 1991 slog ner i Dhahran och träffade ett logement och dödade 28 amerikanska soldater. Så fyra av fem fungerade utmärkt. Dock idag är barnsjukdomarna borta. 

Gulfkriget 1991 blev en triumf för den nya amerikanska armén som kom att skapas efter svallvågorna från Vietnamkriget. USA brukar alltid inleda krig dåligt och fumla i de första striderna som till exempel slaget vid Kasserinepasset den 19–24 februari 1943, den amerikanska arméns första strid mot tyskar. Här i Gulfkriget fungerade allt redan från start och USA:s högteknologiska krigsmakt var helt enkelt för överlägsen, vilket skakade om och oroade både Sovjet/Ryssland och Kina. Det var det totala kriget där alla försvarsgrenar samverkade. 

USA har en stor tacksamhetsskuld till Creighton Abrams. Mannen som skapade den moderna amerikanska armén.  

Ibland vad gäller Gulfkriget 1991 är det väldigt starkt fokus på luftkriget och insatsen på marken hamnar i skymundan. Den nya amerikanska armén visade verkligen framfötterna under Gulfkriget. På bilden den amerikanska flottans jaktplan F-14 Tomcat i Gulfkriget. Foto: US Navy

Vidare läsning: 

Mattis Bergwall, Anders Ehrnborn & Anders Frankson: 50 år av krig - Från Vietnam till tredje världskriget. (Stockholm 2020)

William Thomas Allison: The Gulf War, 1990–1991. (London 2012)

Mer om kalla kriget:

Kort historia om militäralliansen Warszawapakten

Pansar under kalla kriget:

Fulda Gap – dödens korridor

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html