Tunga infanterikanoner

38 kg spräng i målet 

De flesta nationerna hade under andra världskriget någon typ av eldunderstöd i sina skytteregementen i form av eldrörsartilleri. Tyskarna valde att satsa på två typer av pjäser, de tunga 15 cm infanterikanoner och de lätta 7,5 cm infanterikanoner. Med hästar som dragdjur i infanteridivisionerna och motorfordon i pansardivisionen. 

Det tyska skyttet tunga eldunderstöd var de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna. Det fanns även lätta 7,5 cm infanterikanoner och 8 cm granatkastare i skytteregementena. 

Pansardivisionen hade de tunga pjäserna organiserade i infanterikanonkompanier. Dessa var eldunderstöd i de motoriserade skytteregementen medan de lätta pjäser fanns i tunga kompaniet i de motoriserade skyttebataljonerna och var deras eldunderstöd. Något förenklat kan vi säga att i pansardivisionen var den ena pjäsen regementspjäs med den andra bataljonspjäs. 

Den nya “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes i ordning. Ett sätt att öka mekaniseringen i de tyska pansardivisionerna. Foto: Pinterest

Panzer I får pjäsen 

Under fälttåget i Polen 1939 visade det sig att de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna i de motoriserade skytteregementen hade svårt hänga med i pansardivisionens stridstempo. Tyskarnas lösning inför Frankrike 1940 var att montera pjäsen ovanpå en lätt stridsvagn Panzer I genom att ta bort dess vagntorn med dubbla kulsprutor. Notera att 15 cm pjäsens spränggranat vägde 38 kg som kan jämföras med spränggranaten för en 7,5 cm-pjäs som vägde runt 4,5 kg. 

Här i tjänst på östfronten. Den höga struktur syns tydligt då pjäsen har fortfarande sin lavett och har egentligen bara placerats på stridsvagnschassit och fått pansarsköld runt pjäsen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-216-0406-37 / Gellert / CC-BY-SA 3.0

Det nya pansarfordonet fick beteckningen: “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes iordning varav sex bandkanonkompanier med vardera sex vagnar bildades. De kom att tilldelades olika pansardivisioner inför fälttåget i Frankrike. Inför Frankrike 1940 fanns det tio tyska pansardivisioner. De som fick de tunga kanonerna monterade på stridsvagnschassi var: 1., 2., 5., 7., 9. och 10. pansardivisionen. Kompanierna hade från nummer 701. till nummer 706. Tilldelningen var inte helt logisk, 701. gick till 9. divisionen medan 702. gick 1. divisionen, därefter i ordning.

Detta var den första vagnen av många. Se nedan: 

38 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B (produktion 1940) 

12 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II (produktion 1941) 

24 stycken Sturm-Infanteriegeschütz 33B (produktion 1942) 

     Not: utvecklat speciellt för stadsstrider i Stalingrad. 

210 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H (produktion 1943) 

170 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf M (produktion 1943–1945) 

För de två sistnämnda fordonen byggdes även 120 ammunitionsfordon, alltså fordon utan pjäs. Dessa byggde på det senare chassit, Ausf M. Detta då pjäsvagnen hade bara 15 till 18 egna granater med sig. Ammunitionsvagnen kunde ta med 40 granater. Produktionssiffrorna gällande versioner H och M varierar. Uppräkningen ovan illustrerar även väl den tyska krigsproduktionen i ett nötskal, många varianter, liten produktion och små serier 1941–1942 för att sedan 1943–1944 dra igång produktionen på allvar. 

Endast tolv av dessa, 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II . Alla gick till pansarförband i Nordafrika. Det var chassit från den lätta stridsvagnen Panzer II som användes som grund. Foto: Reddit

För bepansrade pansargrenadjärer 

Dessa artilleripjäser tilldelades först och främst ett av de två pansargrenadjärregementen i pansardivisionen. De tilldelades ett kompani med 6 vagnar. Det var i regementet som hade en bataljon med bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna. Övriga bataljoner var det lastbil som gällde. Det var den nya standarden som etablerades under 1943. Helt enligt devisen: Elden – främst granatelden – är det viktigaste medlet för strid. Men även andra förband kom att få dem, behov styrde. 

Under 1943 började dessa levereras, samma typ av chassi som Marder III, Panzer 38 (t). Beteckning på vagnen var 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H. Foto: Reddit

Skulle varje pansardivision sommaren 1944 ha ett kompani per pansardivision, med tanke på att normalt hade divisionerna bara ett regemente som hade en bepansrad bataljon, skulle det krävas 33 x 6 = 198 vagnar. Det fanns som sagt 33 tyska pansardivisioner sommaren 1944. 

Tänk på att en del vagnar behövs för ersättningsarmén som ska kunna utbilda nya soldater, andra behövs för att ersätta förluster, så räcker produktionen inte till mycket. Totalt 380 nya infanterikanonvagnar producerades 1943–1945.

Här syns de två sista versionerna H och M, den senare även kallad K ibland. Den är närmast bilden och där sitter motor centralt så pjäsen placeras längst bak på chassit och får ökat stridsutrymme, det gick från 15 granater ombord till 18 granater. Foto: https://www.tankarchives.com/

Lite som man vill 

Under hela andra världskriget kom tyska pansardivisioner sinsemellan sig inte att ha exakt samma organisation eller utrustning. Det fanns alltid små variationer, i vissa fall större. Det fanns till exempel endast en enda pansardivision som hade ett tungt Tiger-kompani från 1943 till krigsslutet 1945 och det var 3.SS-pansardivision Totenkopf. 

Tyskarna gjorde ofta justeringar på grund av krigets behov och krav. Tittar vi i Normandie finner vi att både Panzer Lehr och 2. pansardivisionen har vardera två tunga infanterikompanier med 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t). Detta båda deras pansargrenadjärregementen i respektive division hade bepansrade pansargrenadjärer. Panzer Lehr där var alla fyra bataljoner bepansrade medan hos 2. divisionen var det två av fyra bataljoner. Prioriterade förband sett ur den synvinkel. 

Endast 24 av dessa byggdes, Sturm-Infanteriegeschütz 33B. Dessa var tänkta för strid i stad och alla gick förlorade under striderna vid Stalingrad 1942–1943.

Tyska pansardivisionen 1944 fick allt mer mekaniserade enheter jämfört med 1940, det inte bara dessa tunga infanterikanoner och också pansarvärnskanonvagnar, bandhaubitsar, luftvärnskanonvagnar och allt fler bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna, pansarspaningen och pansarpionjärerna. 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle & Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998) 

Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Panzer Lehr i Normandie 1944

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Ett vapen för stadsstrider

Ett fåtal byggdes Sturmtiger

Tre varianter av Jagdpanzer IV

Ännu en tysk vagn för att möta fiendens stridsvagnar

Tyskland behövde allt fler tunga pansarfordon för antal motståndare och fronter bara växte från hösten 1942. De ökade sin produktion av stridsvagnar, stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. De behövde kunna försvara sig mot fiendens pansarstyrkor. 

116. pansardivisionen i Normandie sensommaren 1944 med sina nya Jagdpanzer IV. Foto: Reddit

Nya tyngre pansarvärnskanoner, nytt raketgevär Panzerschreck och nytt pansarskott Panzerfaust hade tagits fram. Flera nya pansarvärnskanonvagnar kom att sättas i produktion. Ett av dessa var Jagdpanzer IV, den byggde på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV. 

2. pansardivisionen inför Normandie sommaren 1944, stridsvagn Panzer IV med 7,5 cm L/48 kanon under övning. Foto: Krigsarkivet. 

Hitlers arbetshäst 

Den tyska stridsvagnen Panzer IV deltog i andra världskriget från 1 september 1939 till 8 maj 1945 som första linjens stridsvagn, vilket är en enorm bedrift och ett bevis på en bra plattform. Givetvis modifierades vagnen under kriget men grunddesignen fanns kvar. Men chassit och underredet kom också att användas till en mängd andra pansarfordon som också producerades av tyskarna under kriget. Här presenteras ett av dem, Jagdpanzer IV familjen. 

Jagdpanzer IV på pansarmuseet i Munster, Tyskland. Här syns tydligt det modifierade chassit med sin annorlunda front jämfört med stridsvagn Panzer IV. 

Det kom att tillverkas tre versioner av denna vagn från 1944, totalt drygt 2 000 vagnar. Första versionen byggd på ett modifierat chassi hade samma kanon som Panzer IV H, en 7,5 cm kanon L/48, och 769 vagnar tillverkades under 1944. Medan de två senare versioner hade en ännu bättre 7,5 cm kanon L/70 som var samma typ av kanon som fanns i Panther. Dessa sattes i produktion i augusti 1944. 

# Jagdpanzer IV med 7,5 cm L/48 kanon (1944) 

 # Panzer IV/70 (V) med 7,5 cm L/70 kanon (1944–1945) 

 # Panzer IV/70 (A) med 7,5 cm L/70 kanon (1944–1945) 

V står för Vomag som var tillverkaren medan A står för Alkett. Skillnaden är att den sistnämnda byggdes direkt på ett chassi från Panzer IV och inte ett modifierat. Med andra en överbyggnad med fast kanon på vagnen istället för torn på chassit. 

Här syns vagnen från Vomag, Panzer IV/70 (V) med 7,5 cm L/70 kanon. Samma  modifierade chassi som på Jagdpanzer IV. Foto: Reddit. 

Hitler ville ha fler långa kanoner 

Adolf Hitler ville ha fler vagnar med den nya 7,5 cm L/70 kanonen som satt i Panther stridsvagnen. Då stridsvagnen Panzer IV inte kunde bestyckas med den, tornringen var för liten, så bestämde sig man för att Jagdpanzer IV skulle få pjäsen, och det fungerade. Hitler bestämde att vagnen på framöver skulle heta Panzer IV/70, alltså stridsvagn. Känns det igen? Stridsvagn med fast monterad kanon i chassi. 

Panzer IV/70 (A) med 7,5 cm L/70 kanon från Alkett. Notera att överbyggnaden har bara monterats på ett vanligt Panzer IV-chassi. Foto: Flickr

Så därför kom två olika tillverkare att börja tillverka en ny vagn med kanonen som Hitler önskade. Produktionen under 1944 och 1945 var 769 (Jagdpanzer IV), 944 (Vomag) och 327 (Alkett) av respektive modell vilket ger en total på 2040 vagnar. Av dessa kom 505, alla med 7,5 cm L/70 kanon, att byggas under 1945. Där Vomag stod för 384 och Alkett för 121. 

Trots namnbytet till stridsvagn från pansarvärnskanonvagn verkar tyska armén initialt inte ändrat rutinerna för fordonet utan det tilldelades fortfarande först och främst till pansarvärnskompanier. Klart i krigets slutskede 1945 tog man ofta det fordon som fanns tillgängliga så de hamnade där behoven var störst. 

Vem fick vagnar? 

Vagnen Jagdpanzer IV tilldelades i första hand pansarvärnsbataljoner i pansardivisioner. En bataljon bestod normalt av en vagn för staben och två kompanier med vardera tio vagnar. Enligt listorna skulle det vara tre vagnar på staben och fjorton i varje kompani men bristen på vagnar gjorde att det blev 21 istället för 31 i pansardivisioner. Dock ett undantag i armén var Pansardivisionen Lehr som hade 31 vagnar sommaren 1944.

En klassisk stridsvagn, Panzer IV. Detta chassi användes som grund för många andra pansarfordon. Jämför ovan med Alkett-vagnen så syns det tydligt hur de bara bytte torn mot fast kanon. På bilden en vagn britterna erövrade sommaren 1944 i Normandie. Foto: Imperial War Museums. (IWM)

Däremot till pansargrenadjärdivisioner var målsättningen 31 vagnar. Detta då dessa divisioner hade inget pansarregemente utan bara en pansarbataljon, som vanligtvis var utrustade stormkanonvagnar. Dock det var få pansargrenadjärdivisioner som fick dessa vagnar, endast 3. och 15. pansargrenadjärdivisionen i armén och 4. SS och 17.SS i Waffen SS, fick full bataljon. 

Panther-stridsvagnar från 111. pansarbrigaden under striderna vid Arracourt i september 1944. Foto: Reddit. 

Läs mer om striderna här

Nytt typ av förband sätts upp 

De tyska nya pansarbrigader som sattes upp sensommaren och hösten 1944 fick stridsvagn Panther och de nya pansarvärnskanonvagnarna Panzer IV/70 (V), vilket underlättade logistiken sett till ammunition för de tunga pansarfordonen, alla hade samma typ av pjäs, 7,5 cm L/70 kanon. Detta med pansarbrigader upphörde senare och man återgick till det normala. Så pansardivisioner och pansargrenadjärdivisioner fick fordonet istället. 

Men en skillnad mot Jagdpanzer IV var att Panzer IV/70 (V) användes också som utfyllnad i tunga pansarvärnsbataljoner som fick ett kompani Jagdpanther och två kompanier med Panzer IV/70 (V), som till exempel 560. och 655. tunga pansarvärnsbataljonen. Anledningen till detta var den bättre kanonen, 7,5 cm L/70 istället för 7,5 cm L/48. 

Den tyska Jagdpanthern med sin 8.8 cm L/71 kanon. Den ultimata stridsvagnsdödaren, Läs mer här om Jagdpanther   Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0396-09 / Wagner / CC-BY-SA 3.0

Sedan med den tredje versionen Panzer IV/70 (A) blev det ganska annorlunda, en del vagnar tilldelades till en pansarbataljon i ett pansarregemente. Med andra ord en blandning i bataljonen, vissa kompanier hade Panzer IV som hade en 7,5 cm L/48 kanon medan andra hade Panzer IV/70 (A). Detta för att förstärka dessa bataljoners eldkraft och förmåga att bekämpa fiendens tunga pansarfordon, Men sedan under 1945 ändrades det helt. Plötsligt skulle de självständiga stormkanonbrigaderna (egentligen bataljoner i storlek) få en pluton med tre till fyra Alkett-vagnar för att få tillgång till pjäser med bättre penetration på längre skjutavstånd. Den klassiska stormkanonvagn Stug III hade 7,5 cm L/48 kanon. 

En ritning på den klassiska stormkanonvagnen Stug III G med 7,5 cm L/48 kanon. Illustration: Peter Müller / Wikipedia Commons. 

Tittar vi på de tre vagnarna så var Panzer IV/70 (V) helt klart bäst i en duellsituation mot fientliga vagnar, den hade bättre kanon än Jagdpanzer IV och bättre pansarskydd än Panzer IV/70 (A). Konstruktionen på Panzer IV/70 (A) där grunden var ett chassi från Panzer IV och inte ett modifierat försvagade det frontala pansarskyddet. Effekten av vinklat pansar försvinner till viss del. Medan Panzer IV/70 (V) var som en Panther dock med fast monterade kanon i chassit istället för ett torn. 

Vidare läsning: 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle, Thomas Jentz: Leichte Jagdpanzer. Entwicklung – Fertigung – Einsatz. (Stuttgart 2011) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Tyskarna bestämmer sig för 7,5 cm kanoner

Historien om tysk pansarvärn och pansar 1942

Tyska försök med tungt pansarvärn

Historien om 521. pansarvärnsbataljonen

Nuke Kaliningrad

Långräckviddig bekämpningsförmåga

Det har kommit uttalande från Försvarsmakten att vi behöver precisionsvapen och långräckviddig bekämpningsförmåga i form av robotar eller drönare. Det innebär att stridsflygplan inte behöver flyga över ett markmål för att bekämpa det. 

Kryssningsroboten Tomahawk under testskjutning. Foto:  Royal Navy/MoD/MOD

Allt fler länder skaffar sig förmågan att genomföra vapeninsatser med dessa vapen. Det ändrar även viljan att använda vapen som maktmedel. Du behöver inte längre riskera att förlora piloter eller för den delen soldater. Vi har faktiskt tänkt på detta och började fundera på ett koncept. 

Förbekämpning med kärnvapen 

Året var 1957 och Saab fick uppdraget att utveckla en svensk taktisk kärnvapenrobot att använda mot eventuella sovjetiska utskeppningshamnar i händelse av krig. Målet var att förstöra invasionsflottan innan den ens lämnade hamn. Alltså riktig ordentlig förbekämpning med kärnvapeninsats. Spräng dem i bitar. 

Vi hade en vallgrav, Östersjön, men vi oroade oss för landstigningar längs vår långa kust. Under kalla kriget följde vi vaksamt utvecklingen på andra sidan Östersjön. Vad händer och finns det något att oroa sig för? Foto: Reddit

Så en förstudie inleddes om vad som kallades Robot 330, längd 11,7 meter och vikt 4,4 ton. Tänkt kärnladdnings sprängkraft var cirka 20 kiloton och räckvidd cirka 500 km. Avståndet från svenska baser i Blekinge till Kalingradområdet var cirka 350 km. Vi kunde även välja hamnen Liepāja som mål från till exempel baser i Kalmar försvarsområde. 

Den svenska taktiska kärnvapenroboten Robot 330. Den skulle nästa vara 12 meter lång. Ritning: Krigsmakten. 

Bomben mot Nagasaki 1945 

Cirka 20 kiloton motsvarar ungefär bomben mot Nagasaki som släpptes den 9 augusti 1945 där mellan 35 000 till 40 000 människor dog direkt. Totalt verkar bomben ha orsakat 60 000 till 80 000 dödsfall. Så detta var planen, bomba hamnar med kärnvapen, men plan är en sak och verkligheten en annan.

Nagasaki före och efter atombomben den 9 augusti 1945. Foto: U.S. National Archives 

Projektet hann knappt starta förrän det lades ned 1959. Det blev en förstudie som vi i eftervärlden kan studera. Hur kom det att det lades ner? 

Projektet kom att arkiveras 

Det talades om höga utvecklingskostnader men skulle vi verkligen ta systemet i bruk när det var färdigt? Det skulle dessutom kosta enormt att ta systemet i tjänst med allt som krävdes, det är inget man ställer i ett kallförråd och har i reserv utifall det behövs. 

Vore det inte enklare att hänga på något på ett stridsflygplan? Vi hade fina stridsflygplan och fler på gång. 

Här attackflyget i form av A 32 Lansen med två excellenta sjömålsrobotar Rb 04. Foto: Krigsarkivet

Sedan kärnvapen, skulle vi verkligen vara de första att använda dem? Om Sovjetunionen inte hade kommer med en krigsförklaring mot oss, och de började lasta enormt med stridsvagnar och soldater i utskeppningshamnarna i Kalingradområdet och Liepājaområdet samtidigt som alla våra underrättelser pekade på ett kommande angrepp mot Sverige, skulle vi göra ett så kallat ”förebyggande angrepp” med kärnvapen mot dessa områden? 

Sedan om kriget hade brutit ut och Sovjetunionen avhöll sig från att använda kärnvapen mot oss, skulle vi inleda ett kärnvapenkrig? 

Projektet lades ner som sagt. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

 Tommy Pettersson,: Med invasionen i sikte – Flygvapnets krigsplanläggning och luftoperativa doktrin 1958–1966. (Stockholm 2009)

Kampen om Östersjöns öar

Östersjön under andra världskriget

Den stora armén

Lite om siffror och antal

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vårt artilleri 1990

Drömmen om fornstora dagar 

När kalla kriget tog slut och Sovjetunionen försvann 1991 hade vi många artilleripjäser, nästan 1 200 eldrör. Det blir en himla många bataljoner med tanke att de tunga hade 12 medan de lätta 18 (till exempel 10,5 cm haubits m/40 i Infanteribrigad 66). 

Klassisk ekipage under kalla krigets sista år. Dragfordonet Terrängbil 40 tillsammans med 15,5 cm haubits 77. Pjäsen fanns främst i infanteribrigad 77 och norrlandsbrigad 85. Foto: Lasse Sjögren. 

Men det var pjäser med en del år på nacken. 

Här de tunga som fanns:

15,5 cm haubits 77 – 206 pjäser 

15,5 cm haubits F – 191 pjäser 

15,5 cm bandkanon – 26 bandkanoner 

15 cm haubits m/39B – 110 pjäser 

15,5 cm haubits F inköptes från Frankrike under 1950-talet. Notera "fransyskan” kan vridas runt upphissad på tyngdpunkten genom hydraulik på en rund markplatta. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Tar vi 15,5 cm haubits F, mer känd som fransyskan. I början av 1950-talet, köpte Försvaret in 96 exemplar av den franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Bofors byggde även ett antal pjäser på licens.

Våra tunga bandkanoner var fördelningsartilleri i Norrland under kalla kriget.  Lång räckvidd och snabb eldgivning. Vi hade få pjäser, endast 26 stycken. Foto: Lasse Sjögren

Bandkanonen

Bandkanon 1A baserades på ett förlängt Strv 103 chassi. Stridsvikten blev 53 ton och bandkanonen var för sin tid världens tyngsta bandartilleripjäs. Samtliga Bandkanon 1 kom att användas inom artilleridivisionerna i milo ÖN (Övre Norrland). Inledningsvis organiserades de i två bataljoner om tolv vagnar vardera. Totalt 26 stycken Bandkanon fanns och de var i tjänst under åren 1965–2003. Eldhastigheten var imponerande: alla 14 skott från magasinets två lager om sju skott vardera kunde avfyras på 45 sekunder. Räckvidden var drygt 25 km: när den första granaten slog ner på maximalt skjutavstånd, var övriga 13 fortfarande i luften.

Vår moderna pjäs var haubits 77. Totalen blev 533 pjäser. 

Bofors 15 cm haubits m/39B som har moderniserat och fått moderna hjul med pneumatiska ringar. Dessa pjäser började tas i tjänst under beredskapsåren. Foto: Lasse Sjögren. 

10,5 cm haubitsar 

Sedan hade vi som sagt mängder av 10,5 cm pjäser, 638 eldrör, av äldre årsmodeller, m/39, m/40 och krysslavetten m/4140. 

10,5 cm haubits m/39 – 110 pjäser 

10,5 cm haubits m/40 – 401 pjäser 

10,5 cm haubits m/4140 – 127 pjäser 

Notera att 10,5 cm haubits m/39 var importerad från Tyskland, det var den tyska arméns lätta standardhaubits under andra världskriget. Beteckningen i tysk tjänst var 10,5 cm le.F.H.18. Modellåret 18 var för att dölja att den utvecklats efter första världskriget. Arbetet började 1929 och 1935 sattes den i produktion och producerades under hela andra världskriget. Produktionstopp nåddes 1944. 

Här står lite blandade pjäser, i mitten står en 10,5 cm haubits m/40 med moderna hjul. Längst till höger står den tunga fransyskan.  Längst till vänster 10,5 cm kanon m/34 som redan hade tagits ur tjänst. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

10,5 cm haubits m/40 utvecklades av Bofors på 1930-talet och sattes i produktion 1937. Det fanns olika versioner men i grunden samma pjäs. Initialt hade pjäsen stålhjul med massiva gummiringar som byttes till moderna hjul med pneumatiska ringar. 

De första infanteribrigaderna som fick eget brigadartilleri var infanteribrigad 66. De hade 18 10,5 cm haubits m/40 och traktor gällde som dragfordon. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Krysslavetten 10,5 cm m/4140. Bofors som levererade 132 pjäser till armén under åren 1960–1963. Hur var det med krysslavett? Detta medgav sidriktning i 360 grader vilket också kunde utnyttjas i markstrid som skydd av grupperingsplats. Så det ska ha funnits i utrustningen även separata ”pansarsikten” avsedda enbart för direkteld vid närstrid. Att gruppera med krysslavett funkade tydligen inget vidare. Pjäsen blev inte så populär på grund av detta, att den var något besvärligare att gruppera; den krävde jämn mark. Så den kom att hamna på Gotland.

Ett test som inte föll väl ut, krysslavett. 10,5 cm haubits m/4140 där kom inte så många pjäser att levereras, endast 132. Några hade skrivits av under årens lopp, 127 kvar i ladorna 1990, Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Brigadartilleri för infanteribrigad 77 och norrlandsbrigad 85 var: 

12 15,5 cm haubits 77 

Brigadartilleri för infanteribrigad 66 var:

18 10,5 cm haubits m/40 

Brigadartilleri i pansarbrigad 63 var: 

12 15,5 cm haubits F 

samt bataljonsartilleri i form av 4 10,5 cm haubits m/40 per pansarbataljon, alltså 12 pjäser. 

Sedan förstärktes artilleriet avsevärt med de nya 15,5 cm haubits 77. All manövrering av pjäsen drevs hydrauliskt: drivhjulen, upp- och nedfällning av stödhjulen, sid- och höjdriktning, ansättning samt ammunitionskranen. Hydraulkraften kom från ett hydraulaggregat som i A-varianten drevs av en Volvomotor (B20) och i B-varianten av en Mercedes-diesel. Den egna motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv kortare sträckor, snabbare omgrupperingar.  

Lite teknisk fakta, enkel jämförelse: 

Själva ammunitionen är viktig för pjäsernas kapacitet och effekt: 

10,5 cm haubits m/40 kontra 15 cm haubits 77 

Räckvidd: drygt 13 km mot 21 km (senare ännu bättre) 

Vikt 10,5 cm spränggranat 16 kg kontra 15,5 cm spränggranat 42 kg. 

Vi hade ett stort artilleri med många pjäser 1990 men inte speciellt modernt. Endast drygt 17 % var yngre än 20 år. Många var över 40 år gamla pjäser. 

Hade inte nedrustningen kommit så var det tal om att fasa ut 10,5 cm och låta 15,5 cm bli den nya standarden, som alltid en plan är en sak och vad som sedan sker i verkligheten kan bli något helt annat.

Bataljonsartilleriet i pansarbataljoner var 10,5 cm haubits m/40. Här på bilden fortfarande stålhjul med gummiring. Dragfordon på bilden är Lastterrängbil 934. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Sveriges korta affär med pansarbilar

Sverige och pansarbilar

Kommer du ihåg militäralliansen Warszawapakten?

Warszawapakten 1955–1991

Våra brigader för försvaret i Norr

Norrlandsbrigad under kalla kriget

Osårbar?

Den tunga sovjetiska stridsvagnen KV  

”Till och med en 15 cm infanterihaubitsen öppnade direkteld på kort avstånd eld mot en KV-vagn, men stålmonstret verkade bara ruska på sig och körde vidare framåt mot pjäsen. Kanonservisen flydde i panik medan KV-vagnen helt enkelt körde över deras pjäs.”

Denna tunga KV-vagnen med sin vikt på 47,5 ton 1941 kom skapa kaos hos tyskarna. Nya tyngre kanoner togs fram för de tyska trupperna på östfronten och KV-vagnen som enorm hotbild försvann.  Foto: https://www.globalsecurity.org/

Sommaren 1942, den tyska armégrupp Syd genomför Tysklands stora sommaroffensiv på östfronten, målen är Stalingrad, Kaukasus och de sovjetiska oljefälten. De slitna pansardivisionerna har fått ersättningsstridvagnar, allt fler Panzer III med lång 5 cm kanon (L/60) har anlänt till fronten. Men fortfarande har de nya Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43) inte anlänt i något större antal förutom några vagnar till enstaka förband. På hela östfronten i slutet av juni 1942 fanns 135 Panzer IV F2. 

Panzer IV med den korta 7,5 cm kanonen jämfört med den längre 7,5 cm kanonen. Längden på eldröret avgjorde förmåga att bekämpa fientliga stridsvagnarna.  Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979Anh.-001-10 / CC-BY-SA 3.0 och Mark Pellegrini

Produktionen sätter igång sent

Nu var det inte mycket bättre med Panzer IV och den korta kanonen 7,5 cm L/24 där fanns 222 vagnar under juni 1942. Den tyska produktionen av Panzer IV skruvades upp först 1942 och hade sina produktionstoppar först 1943 och 1944. Under 1942 kom 994 Panzer IV att levereras medan den totala produktionen var bara 1 016 vagnar under tre år, 1939 1941. 

I pansargeneralen Eberhard von Mackensens tyska III. pansarkår med sina två pansardivisioner, 14. och 22., hade varje division fått ett kompani med Panzer IV F2. De övriga sexton stridsvagnskompanierna som tillhörde de två divisionerna hade i stort sett samma vagnar som hade satts in sommaren 1941. Stridsvagn Panzer 38 (t) i 22. Pansardivisionen hade 37 mm kanon, helt värdelösa mot KV och Panzer II var ett lätt stridsvagn med 20 mm kanon. 

Den tjeckoslovakiska vagnen Panzer 38 (t) blev omodern när tyskarna mötte på allt fler medeltunga T-34:or och KV-vagnar. Vi hade licenstillverkning på denna vagn, stridsvagn m/41. Foto: https://www.worldwarphotos.info/

De tunga sovjetiska KV-vagnarna var fortfarande ett stort hot men tyskarna hade lärt sig att slåss mot dem med de resurser de hade trots att knappt någon av deras stridsvagnar kunde ta upp kampen mot dessa stålmonster förutom de nya Panzer IV F2. Det fanns även tungt luftvärn och delvis nya pansarvärnskanoner. 

III. pansarkåren sommaren 1942 

14. pansardivisionen: 110 vagnar varav 12 Panzer IV (7,5 cm L/43), 20 Pz IV (7,5 cm L/24), 19 Pz III (50 mm L/60), 41 Pz III (50 mm L/42), 14 Pz II, 4 befälsvagnar 

22. pansardivisionen: 176 vagnar varav 11 Panzer IV (7,5 cm L/43), 11 Pz IV (7,5 cm L/24),, 12 Pz III (50 mm L/60), 114 Pz 38t, 28 Pz II 

Notera av alla Panzer IV var endast 23 Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43). Övriga hade 7,5 cm (L/24). 

Båda pansardivisionerna i Mackensens kår hade fördelen av att ha fått en tung luftvärnsbataljon tilldelad till divisionen. Endast tio av tjugofem tyska pansardivisioner hade detta sommaren 1942. Denna luftvärnsbataljon hade åtta tunga 8,8 cm luftvärnskanoner som kunde sättas in med god verkan mot tunga sovjetiska stridsvagnar. 88:an ansågs vara en stridsvagnsdödare även om pjäsen själv var en gigantisk måltavla i terrängen. Det var inte det lättaste att hitta skyddade eldställningar. 

Den nya pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 40. Dragfordonet en halvbandvagn Sd. Kfz. 10, vanligt förekommande i pansarvärnsbataljonerna. Foto:Bundesarchiv, Bild 101I-280-1058-13 / Jacob / CC-BY-SA 3.0

Nya pansarvärnskanoner anländer

Ett annat vapen som divisionerna hade tillgång till sommaren 1942 var tyngre pansarvärnskanoner. De hade börjat anlända i allt större antal till fronten under 1942. 14. pansardivisionen hade ett kompani med sex 7,5 cm Pak 40 i sin pansarvärnsbataljon medan det andra kompaniet hade nio 50 mm Pak 38, som var för lätt pjäs för hantera KV-vagnar. Medan 22. divisionen hade två kompanier med vardera sex erövrade sovjetiska 7,62 cm Pak 36(r) i sin bataljon. Detta tunga pansarvärn förbättrade divisionernas pansarvärnsförmåga och gav möjlighet att stoppa ett tungt sovjetiskt pansaranfall. 

Den sovjetiska tunga KV-vagnen blev en oväntad och skrämmande upplevelse för de tyska soldaterna. Detta var en vagn i en helt annan viktklass än vad de hade själva 1941. Foto: Reddit

Produktionen av KV-vagnar var inte lika omfattade som den av T-34:or, drygt 3 200 KV-1-vagnar byggdes totalt fram tills produktionen avslutades under 1942. Det byggdes även andra varianter på detta chassi, KV-2, KV-1S, KV-85 och SU-152. 

Sovjetiska pansarbrigader sommaren 1942 var tänkt att ha två kompanier med tunga KV-vagnar, två kompanier av medeltunga vagnar och två kompanier med lätta vagnar. Men antal vagnar i respektive kompani skiljde sig, ju tyngre kompani var ju färre vagnar. Så det skulle finnas fem KV-vagnar i ett tungt kompani medan tio lätta T-60 i ett lätt kompani. Dock kriget gjorde att organisationer justerades och ändrades. Den sovjetiska 15. stridsvagnsbrigaden som sattes in mot tyska III. pansarkåren sommaren 1942 hade i mitten av juli, 9 tunga KV vagnar, 26 medeltunga T-34:or och 20 lätta T-60. 

Pansarbefälhavaren Semjon Konovalov efter han erhållit hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och har guldstjärnan att bära på uniformen. 

En KV-vagn sprider skräck under en dag

Plutonchefen löjtnant Semjon Konovalov i 15. stridsvagnsbrigaden var 21 år gammal och var vagnchef för en tung stridsvagn KV-1. Han kom den 13 juli 1942 att visa vad en KV-vagn kunde uträtta när den användes på ett korrekt sätt. Detta i en by söder om Millerovo och norr om Donetsk, som idag är gränsområdet mellan Ryssland och Ukraina. Hans vagn kom i strid med stridsvagnar från tyska 14. pansardivisionen. Konovalov utnyttjade skickligt sin vagns fördelar och den lokala terrängen med raviner under striderna mot tyskarna denna dag.

Resultatet för denna sommardag var enligt hans rapport 16 tyska stridsvagnar, 2 pansarbilar och 8 andra motorfordon som slogs ut innan hans KV-vagn förlorades. Att de slogs ut behöver inte innebära att målen totalförstördes. Konovalov tillsammans med två andra lyckades komma undan, övriga i vagnen dog. 

Ett sovjetiskt spaningsförband som tog sig igenom till byn efter striden rapporterade om många utslagna fordon och en utbrunnen KV-vagn med brända lik. Det antogs att alla i KV vagnen hade stupat hjältemodigt. Det tog Konovalov och hans två kamrater en vecka att ta sig tillbaka till de sovjetiska linjerna och då anlände de i en stulen tysk Panzer III med stulna tyska uniformer. Rena Hollywoodmanuset. 

Första sidan i rapporten om Konolovs strid den 13 juli 1942. 

Konolov erhöll hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och fick guldstjärnan att bära på uniformen. Han överlevde kriget och kom att lämna armén som överstelöjtnant 1956 och övergå till reserven. Han bosatte sig med familjen i Kazan där han levde fram till dess han dog 1989. . 

KV-vagnens fördelar jämfört med tyska vagnar 1941

#Tjock hud (pansar) 

# Kraftig kanon (7,6 cm) 

# Breda band 

# Stark motor 

¤ Nackdelar, tung = kan köra sönder broar och enormt jobbig att bärga.

¤ De nya tyska långa 7,5 cm kanoner som kom 1942  hade inte alls samma problem med vagnen. 

Vidare läsning:

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle och Tom Jentz: Panzer IV und seine abarten. (Stuttgart 2019)

Thomas L. Jentz, (red.): Panzertruppen. The Complete Guide to the Creation & Combat Employment of Germany’s Tank Force 1933-1942. (Atglen 1996) 

Rolf Grams: Die 14. Panzer-Division 1940-1945. (Bad Nauheim 1957) 

Steven Zaloga och Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984)

Kuriosa fakta 

1953 kom Centurion till Sverige och blev Stridsvagn 81 i svenska armén. Den vägde 50 ton, hade en motor på 650 hk och en kanon med 8,4 cm kaliber. Betänk då att KV-1 vagnen 1941 vägde nästan 50 ton (47,5 ton mer exakt), hade en motor på 600 hk och en kanon med 7,6 cm kaliber. 1943 började KV-vagnar tillverkas med 8,5 cm kanoner, dock lättade de på pansaret så vikten sjönk något.

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Hitlers tungviktare

Sturmtiger – redo för krig

Vagnen var denna tids belägringsutrustning. Ett vapen för stadsstrider. Vagnen, som använde ett chassi från den tunga tyska Tigervagnen som grund, beväpnades med en 38 cm raketkastare som ursprungligen avsetts för marinen och ubåtsbekämpning. Den 345 kg tunga sprängraketen som avfyrades hade en räckvidd på drygt 5 500 meter. Enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. I augusti 1944 kom de första vagnarna ut till förbanden. 

En av två bevarande Sturmtiger. Denna finns i Tyskland. Notera projektilen framför vagnen, den 345 kg tunga Raketensprenggranate. Foto: Huhu /Wikipedia Commons

Tysklands ledare Adolf Hitler hade en fascination för tunga vapen, kom ihåg den tunga järnvägskanonen Schwerer Gustav – 80 cm och projektet med den tunga stridsvagnen Maus – 188 ton. Den nya Sturmtiger var inte lika tung, 65 ton, men jämfört med Hitlers arbetshäst stridsvagn Panzer IV H som vägde 25 ton, så är det tungt. 

En Sturmtiger öppnar eld, Notera kranen som används när ammunition i vagnen behöver fyllas på. De tunga granaterna kan inte lastas ombord utan denna. Foto: Reddit

Hur kom det sig att Sturmtiger byggdes? Det var en process som startade redan under 1942, i samband med tyskarna fick allt större erfarenhet av strid i bebyggelse. I stadsstriderna i Stalingrad under hösten 1942 uppstod ett behov hos tyska styrkor av en stormkanonvagn med en mycket grövre kanon än 7,5 cm kanon som eldunderstöd. Det behövdes en pjäs som med enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. 

På bilden en Sturm Infanteriegeschütz 33B. Endast 24 byggdes och en av dessa finns bevarad i Ryssland. Röda armén erövrade vagnen i samband med slaget om Stalingrad. Foto: Reddit

Snabb lösning på problemet 

I ett möte den 20 september 1942 med Hitler togs beslutet att snarast se till att tyska 6. armén fick tillgå till ett ny stormkanonvagn bestyckat med en 15 cm pjäs , alternativet som föreslogs var att montera vapnet på ett stridsvagnschassi. Det blev Sturm Infanteriegeschütz 33B, som vägde 21 ton. Pjäs blev den tunga15 cm infanterikanonen sIG 33 vars spränggranat vägde 38 kg. Det kan jämföras med spränggranaten för 7,5 cm-pjäsen som var 4,5 kg. Viktigt var gott pansarskydd och splitterskydd, alltså en sluten överbyggnad. 

Ombyggnaden gick snabbt, 24 vagnar byggdes. Redan den 28 oktober 1942 anländer de första sex vagnarna till stationen Tjir i närheten av Stalingrad. Alla 24 förlorades i samband med nederlaget vid Stalingrad vintern 1942–1943. 

Nästa steg i utvecklingen Sturmpanzer IV Brummbär. Här kom det att byggas betydligt fler och en bataljon, 216., med 45 vagnar sattes in i Kursk sommaren 1943. Även Normandie kom dessa vagnar att sättas, här var det 217. Sturmpanzer-Abteilung fast med färre vagnar. Foto: Flickr

Brummbär utvecklas

Erfarenheter av Sturm-Infanteriegeschütz 33B ledde till utvecklingen av stormkanonvagnen Sturmpanzer IV Brummbär, som sattes i produktion under 1943. Vagnen vägde 28 ton och första leveransen skedde i april 1943. Här kom 306 stycken att tillverkas fram till mars 1945. Denna vagn hade en nyare modernare pjäs 15-cm-StuH 43 L/12. 

Till skillnad från de vanliga stormkanonvagnar Sturmgeschütz III som tillhörde artilleriet kom dessa Sturmpanzer att tillhöra pansartrupperna. Hitler ville detta och därför kom vagnen heta Sturmpanzer. Dess debut på slagfältet blev inte strid i bebyggelse som pansarfordonet hade tagits fram för utan på den ryska stäppen vid pansarslaget om Kursk sommaren 1943. 

Amerikanska soldater undersöker en övergiven vagn i april 1945. Foto: US Signal Corps / NARA

Hösten 1943 visades den nya Sturmtiger 

Hitler förevisas i oktober 1943 prototypen för den nya Sturmtiger men klartecknet för att starta produktion dröjde ända till april 1944, då beställdes tolv vagnar men det blev 18 tills slut. Första leverans var i augusti 1944 och sista i december 1944. 

Första stridsinsats var Warszawaupproret i augusti 1944, tydligen direkt från fabriken då besättningarna beskrevs som fabriksarbetare. Efter denna första insats som kom huvuddelen av vagnarna sättas in i väst, totalt tre förband med Sturmtiger sattes upp. Varje med vardera fyra vagnar. Initialt hette de: 1000., 1001. och 1002. Sturm-Mörser-kompanie. 

Här passerar en brittisk bärgningsvagn M4 ARV en övergiven Sturmtiger. Några amerikanska soldater sitter på vagnen.  Foto: US Signal Corps / NARA

Storleken på ett kompani 

79 i personalstyrka, 4 Sturmtiger, 11 lastbilar och 4 tunga halvbandvagnar. 

Varje vagn hade besättning av fem och medförde 14 skott. Vagnen utrustades med lastkran för underlätta vid påfyllning av ammunition. Eldhastigheten var dessutom låg, ett skott per tio minuter som bäst. 

Pansarskyddet frontal var mycket bra, 15 cm vinklat. Det krävdes en amerikansk M26 Pershing –stridsvagn eller en sovjetisk pansarvärnskanonvagn SU-100 med rätt typ av ammunition för att kunna slå igenom detta. Dock svagheten frontalt var träff på den stora pjäsen. Vagnen har också kallats för Sturmmörser. 

Två av dessa kompanier, 1000. och 1001., fanns tillgängliga för Ardenneroffensiven men lär inte gjort mycket. Ett förband var tydligen tänkt att bistå i erövringen av staden Liège men dit kom tyska 6. pansararmén aldrig. 

Sedan döptes förbanden om till artilleriförband, Sturm-Mörser-batterie. Detta ändrade inget i praktiken. Enstaka stålmonster sattes in de defensiva försvarsstriderna under 1945 men det var inte denna typ av strid de hade utvecklats för. 

Sturmtiger i Moskva, Ryssland. Det sägs att Röda armén erövrade endast en vagn och den har bevarats för eftervärlden . Foto: Alan Wilson/ Wikipedia Commons

1 mars 1945 fanns 13 vagnar i armén medan tre befann sig i depåer. Förmodligen vagnar under långvarig reparation. Röda armén verkar bara ha erövrat en vagn, i april 1945, och det är den som är museiobjekt i Ryssland idag, De amerikanska styrkorna kom erövra ett flertal under krigets slutskede mars-april 1945. De behöll en vagn som krigsbyte och den fördes över till USA, Aberdeen Proving Ground, för tester. Vagnen återbördades senare till Tyskland där den befinner sig idag. 

Slutord 

Endast 18 byggdes, som väckte enorm uppmärksamhet när en vagn erövrades av de allierade men de var för få och det rapporterades att träffsäkerheten var för dålig. Speciellt vid indirekt eld då raketvapen anno 1940-talet inte alls hade samma träffsäkerhet som Himars har idag. 

Det var egentligen ett yttäckande vapen men här sköts en raket i taget. Direkteld var en sak men indirekt eld något helt annat. Den sägs haft spridning på 4 %, så avstånd 5 000 meter blev radien 200 meter. Detta påverka också direkteld på längre avstånd. Ett förband kunde ha fyra vagnar, fyra raketer avfyrades. Om vi jämför med ett batteri raketartilleri 15 cm Nebelwerfer 41, där varje salvpjäs hade sex raketrör och det fanns sex salvpjäser i batteriet. Sedan sattes dessa in ofta bataljonsvis, så 108 15 cm raketer dök ner över målet. 

Det stora brittiska pansarmuseet i Bovington har ingen vagn utan bara själva vapnet från vagnen, 38 cm RW 61. Foto: Morio / Wikipedia Commons

Det finns som sagt två vagnar bevarade plus ett vapen utan vagn. En vagn i Tyskland och en i Ryssland medan Bovington har bara vapnet., 38 cm RW 61. 

Sturmtiger var tung och hade eldkraft men behövdes den egentligen? 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Bernard & Graefe Verlag Koblenz 1998) 

Spielberger, Walter J. och Hilary L. Doyle: Panzer VI Tiger und seine abarten. (Stuttgart 2020)

Mer tunga pansarvärnskanonvagnar

Historien om Jagdpanther

Ett annat fordon ur Tigerfamiljen

Debut vid slaget om Kursk sommaren 1943

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kriget i Ukraina

Terrorbombning kontra precisionsbombning 

Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 passerar snart fyra år. Det enorma militära övertaget sett till hårdvara som Ryssland hade 2022 borde egentligen resulterat i någon typ av seger 2022. Men icke tack vare den ukrainska stridsviljan och mod har kriget istället utvecklats till ett slags evighetskrig, där robotar och drönare skjuts fram och tillbaka. Men de två sidornas strategi vad gäller bombningar skiljer sig åt. Det är viktigt att notera detta, då båda sidors bombningar har helt olika målsättningar. 

Amerikanskt bombflyg 1944 som bombar rumänska oljeanläggningar i Ploiești. Foto: US Air force 

Inspiration från Bomber Command

Ryssland verkar ha anammat det brittiska Bomber Commands strategi under andra världskriget. Britternas filosofi 1941) var: ”Inget mål eller uppsatt mål är viktigare än ett annat, och det bästa sätt att använda luftstridskrafter är att orsaka en allmän nivå av förstörelse som kommer att slå ut fiendens krigsekonomi och särskilt hans vilja att slåss”. Med andra ord som deras befälhavare Arthur Harris sa: ”försöka att göra livet outhärdligt för tyskar i Tyskland”. Bomber-Harris trodde på att bomba städer, inte fabriker. Putin och Ryssland har följande filosofi: ”försöka att göra livet outhärdligt för ukrainare”. Notera också att Putin inte ser Ukraina som legitim stat. 

Bomber-Harris tillsammans med sin stab studerar flygfoton över målområdet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Det totala bombkriget tappade sin glans i Storbritannien redan innan andra världskriget i Europa var över. Den brittiska bombstrategin karakteriserades som terrorbombningar. Bomber Harris blev den enda höga brittiska befälhavare som inte adlades direkt efter kriget och de besättningar som hade ingått i Bomber Command nekades också en egen kampanjmedalj, något som de flesta andra brittiska förband tillerkändes efter krigsslutet. 

USA lyckades inte 

USA:s filosofi när det gäller strategisk bombning 1941 var: ”Det är bättre att orsaka en hög grad av förstörelse i några få riktigt viktiga industrier … än att orsaka en liten grad av förstörelse i många industrier”. USA:s nyckelmål var: infrastruktur, oljeindustrin, kraftförsörjning och flygplanstillverkning. Med andra precisionsbombning. 

Centrala Dortmund efter besök av britterna den 12 mars 1945. Foto: Foto: Imperial War Museums (IWM)

Tankar och strategi är en sak men verkligheten och genomförandet en annan. USA kom ofta att ha bangårdar som mål, och där utfördes uppdragen även när vädret var dåligt med hjälp av radarnavigation. En bangård låg ofta mitt inne i en stad och taktiken inom USAAF var att den ledande bombaren i förbandet släppte bomberna följde de övriga efter. Det innebar en enorm spridning över var bomblasten hamnade. Så en bangård i mållistan kan ses som en förskönande omskrivning av stadsbombning. Däremot Ukraina har visat att de har den precision som USA eftersträvande men aldrig uppnådde. Deras bombningar i Ryssland är inriktade på vad Ukraina ser som nyckelmål, oljeindustrin och vapentillverkning. 

Mål inne i själva Ryssland

Men i vilket fall, Ukrainas målval och taktik ser ut att börja få verkan medan Rysslands terrorbombningar inte verkar ha den effekt som de strävar efter. Visserligen satsar Ukraina stora resurser på att bygga ut sitt luftförsvar för att skydda sig men samtidigt sker det stora satsningar i Ukraina på långräckviddig bekämpningsförmåga och precisionsvapen för kunna slå mot mål i Ryssland. 

Det brinner någonstans i Ryssland. Foto: Reddit. 

Båda sidor fyller hela tiden på förråden, det behövs hela tiden nya robotar och drönare för att fortsätta anfallen. Vi ser hur detta slukar enorma resurser men vad blir resultatet? 

Båda sidor förbättrar sin kapacitet och förmåga men i nuläget är det Ukrainas nya vapen som har störst betydelse. Allt fler mål inne i själva Ryssland träffas, och detta är riktat mot att slå ut Rysslands kapacitet att fortsätta kriga. 

Kriget fortsätter

Vi hör om nya ryska offensiva robotar av olika slag men väldigt lite om förbättrat luftförsvar. Putin har talat om Ragnarök, det talas om förstörelse och förintandet av städer. Resultatet har blivit att många ukrainska civila dödas bara för att de befinner sig på en plats och det är i Ukraina. Inget krigsavgörande utan bara terrorbombning. 

Bostadshus i den ukrainska staden Zaporizjzja har träffats. Foto: zp.dsns.gov.ua

I vilket fall den ryska ekonomin som göder kriget tar skada av de ukrainska precisionsbombningarna, frågan är hur stor? Medan ukrainarnas vilja att försvara sig verkar vara orubbad trots de ryska terrorbombningarna. Det är viktigt att skilja på hur de väljer att bomba, det är som natt och dag, i det ena fallet drabbas vårdinrättningar medan i det andra oljeanläggningar. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar. (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt. (Stockholm 2023) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024)

Likheter mellan 1979 och 2022:

Kriget i Afghanistan

Kampen om luftherravälde:

Luftkriget över Ukraina 2022