Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Den 124 ton ”Gerät 040”

Den tunga artilleripjäsen Karl-Gerät hann inte bli färdig till fälttåget i Frankrike sommaren 1940. Det var planerat att använda pjäsen mot den franska befästningslinjen, Maginotlinjen. 1935 kom flera vapenkontrakt skrivas under om järnvägskanoner och annat tungt artilleri som Tyskland inte hade fått ha enligt Versailles-fördraget. Adolf Hitler satte igång upprustningen av tyska krigsmakten och han ville ha tungt artilleri för att kunna knäcka Maginotlinjens bunkrar. 

60 cm mörsaren tillsammans ett ammunitionstransportfordon. Chassit på detta kom från stridsvagnen Panzer IV. Foto: waralbum.ru. 

60 cm mörsaren Karl-Gerät, totalt tillverkades sju pjäser. Det officiella namnet var ”Gerät 040”, rakt översatt ”Maskin 040”. Ett täcknamn. En som var involverad i utvecklingen var artillerigeneral Karl Becker, så namnet Karl kom att associeras med pjäsen. Becker var chef för "Heereswaffenamt" från 1938, det kan liknas med Försvarets materielverk, fast enbart för armén. Becker själv fick aldrig se pjäsen i strid då han begick självmord den 8 april 1940. Han led tydlig av depression och Hitler var djupt irriterad över ammunitionsbrist och problem med produktion inför fälttåget mot Frankrike. 

Artillerigeneralen Kar Becker hade lång erfarenhet av tunga kanoner. Under första världskriget förde ha  befäl över ett batteri med 42 cm mörsare. Mer känd som "Tjocka Bertha". Han var chef för "Heereswaffenamt" från mars 1938 fram till sin död. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27401 / CC-BY-SA 3.0

Premiär sommaren 1941

Eftersom Karl-pjäserna inte var redo för Frankrike så första gången mörsaren användes i strid var vid Brest-Litovsk sommaren 1941. Invasionen vid Sovjetunionen. De sex första färdigställdes under perioden oktober 1940 till juni 1941. Den sista förmodligen under 1942. 

Pjäsernas fick namn: 

Pjäs I: Adam (senare Baldur) 

Pjäs II: Eva (senare Wotan) 

Pjäs III: Odin 

Pjäs IV: Thor 

Pjäs V: Loki 

Pjäs VI: Ziu 

Pjäs VII: Fenrir reservpjäs som fick 54 cm pjäs direkt och togs aldrig i tjänst. 

 Not: Många källor anger att sjunde pjäsen inte fick ett namn, så namnet Fenrir är osäkert. 

Maximalt skjutavstånd var 6.8 km och under 1941 togs ett nytt eldrör fram, 54 cm och skottvidden kunde öka till 10,5 kilometer. Det tog tid att få i ordning på det nya eldröret så det togs i tjänst under 1943. Alla pjäser fick inte det nya eldröret utan pjäs I, IV och V fick det. 

Här ser vi två pjäser med 60 cm pjäsen (L/8,45). Senare kom båda eldrören att användas, styrdes i viss mån av ammunitionstillgången. Foto: waralbum.ru

Varje batteri hade en bandgående pjäs som vägde 124 ton och det användes två typer av motorer, en diesel och bensin. Pjäs I, II, VI och VII hade diesel, medan de övriga bensin. Samma antal hästkrafter, 580 hk. Men det fanns en till skillnad, pjäs I och II hade en chassi med åtta bärhjul medan övriga hade elva bjärhjul. Räckvidd med dieselmotorn var 42 km medan bensinaren klarade 60 km. Hastigheten styrdes med chassikonstruktionen , så pjäs I och II kunde maxa 10 km / h med övriga 6 km /h. 

Här ses vi det nya och längre eldröret 54 cm (L/11,5). På pjäsen står "Thor". Just denna sattes in Warszawa 1944. Foto: Wikipedia Commons

Transport, med järnväg då konstruerades specialvagnar för transporten. Kortare vägsträckor för egen maskin men broar var ett problem. Den tunga vikten innebar att pjäsen var kanske för tung. Det utvecklades special-trailer och pjäsen delades upp på flera laster, chassi respektive eldrör.

Special-konstruerade järnvägsvagnar behövdes. Notera kranarna som håller vagnen upp och på plats. Foto: Waralbum.ru

Ett artilleribatteri hade en personalstyrka på 155 man. Fordonsparken i batteriet bestod av tre ammunitionstransportfordon som baserades på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV, 8 personbilar, 18 lastbilar och 6 halvbandsvagnar. Batteriet hade även eget luftvärn, tre stycken 37 mm luftvärnskanoner. Så 35 fordon för en pjäs. 

Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn. Dessa hade 30,5 cm kanoner och det fanns två av dessa torn. Foto: Bundesarchiv, N 1603 Bild-117 / Horst Grund / CC-BY-SA 3.0

Sevastopol på Krim 1942

Tre av dessa tunga pjäser kom att sättas in på Krim vid Sevastopol med 833. tunga artilleribataljonen. Totalt avfyrande mörsarna 197 skott. Granaterna vägde 1,7 ton om det var lätta granaten medan den tunga 2,1 ton. Den högre artilleribefälhavaren för Sevastopol räknade ut att totalt avfyrades 26 281 ton ammunition under slaget. Sedan släppte Luftwaffe 20 529 ton bomber. Så säger vi att i snitt vägde en granat 2 ton så bidrog de med 394 ton av 26 281 ton, alltså 1,5 %. Men det viktiga var inte mängden utan att en fullträff kunde innebära seriösa skador. Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn råkade ut för detta och var totalförstört. 

En bild från striderna i Warszawa augusti 1944. Här anges det att en granat från en Karl-pjäs träffar. Fotograf en av de polska soldaterna, Sylwester Braun "Kris". 

Väldigt begränsad fronttjänst

Överhuvudtaget fick pjäserna begränsad användning under kriget, utan de vistades stor del av sin  tid på den stora militärbasen och övningsområdet i Jüterbog. Frågan är om den tid och resurser som avsattes för detta projekt kunde istället använts bättre på andra projekt. 

Den planerade insatsen vid Leningrad ställdes in, däremot vid Warszawa 1944 användes pjäserna och granaterna visade vilket effekt de kunde få vid en fullträff på ett flervåningshus. Rakt igenom alla våningsplan och ner i källarvåning med följd att hela huset raserades. 

Den enda pjäs som finns bevarad, här på bilden står den i Kubinka i Ryssland. Notera "Adam" på mörsaren medan att det är elva bärhjul. Så chassi sägs vara Pjäs VI "Ziu". Foto Alf van Beem

Slutet, USA erövrade två pjäser, II och V, och transportade dem över till USA för test och undersökningar. Båda kom att helt skrotas, inget bevarades för eftervärlden. Samtidigt oklart vad gäller pjäs VII, att de allierade tog den men att den var förstörd eller ur funktion. Röda armén erövrade pjäs VI som har bevarats och finns numera i Ryssland. Dock själva eldröret är från Pjäs I. Röda armén verkar ha erövrat tre I, IV och VI. Slutligen en totalförstördes av tyskarna, pjäs III. 

Här ett annat fotografi från Kubinka som visar pjäsen stående bredvid den supertunga tyska stridsvagnen Maus. Foto: Vladimir Galin. 

Idag byggs inte längre så stora kanoner då det har visat vara väldigt resurskrävande och de är dessutom väldigt känsliga för flygangrepp med tanke på alla smarta bomber som finns idag inom vilket även Hitlertyskland var en pionjär. 

Vidare läsning: 

C.G. Sweeting: Blood and Iron. The German Conquest of Sevastopol. (Dulles, Virginia 2004) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftwaffes symbol

Junkers Ju 87 Stuka i krig  

Ett tyskt flygplan blev symbolen för det tyska blixtkriget i Frankrike 1940. Det var störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka. Många tänker nog nästan omedelbart och helt spontant på störtbombplanet Stuka när vi hör eller ser ordet Luftwaffe, vars emblem var en örn med utsträckta vingar hållandes ett hakkors omslutet av en lagerkrans. Steget över till en störtdykande Stuka med bomber är inte långt. 

Det skräckinjagande rykte som omgav störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka, grundlades under de två fälttåg som kallades Blitzkrieg, nämligen anfallet mot Polen 1939 och invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike 1940. Beväpningen på flygplanet var två stycken 7,92 mm kulsprutor monterade i vingarna för eld framåt samt en stycken 7,92 mm kulspruta för akterskytten. Foto: Reddit 

Tyska Luftwaffe hade cirka 5 500 flygplan i maj 1940 och varav 401 var störtbombare Junkers Ju 87 Stuka. Alla var inte insatta i Frankrike, men 360 var. Av dessa 360 kom Wolfram von Richthofen, chefen för tyska VIII. flygkåren, ha 241 under sitt befäl. Richthofens uppgift var att understödja armégrupp A, där pansargrupp Kleist befann sig, i deras anfall genom Ardennerna. Dessutom hade Richthofen 49 Henschel Hs 123, en tidigare modell av störtbombare och som dessutom var ett biplan. Så där det tyska pansaret var koncentrerat som en pansarnäve med syfte att bryta igenom de franska linjerna var också samma område där Luftwaffe hade de flesta av sina störtbombare. Inte konstigt att det upplevdes av motståndarna som att det fanns tätt samarbete mellan de två. 

Här syns tydligt Junkers Ju 87:s klassiska fasta landningsställs. Plats Polen 1939. Flygplanet hade två man i besättning. Normal bomblast var en 250 kg bomb under flygplanskroppen samt fyra lätta 50 kg bomber, två under vardera vinge. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1987-1210-502 / Hoffmann, Heinrich / CC-BY-SA 3.0

Men det fanns inte sommaren 1940, det är först under 1941 som Luftwaffe börjar ha främre flygförbindelseofficerare i pansarförbanden, (Flivo – Fliegerverbindungsoffzier). Insikten om behovet hade inte landat inför fälttåget i Frankrike 1940. När pansargeneral Heinz Guderian skulle ta sig över floden Meuse med sin kår, visste han att han hade blivit tilldelad flygunderstöd men inte exakt när det skulle anlända. Han skriver in sina memoarer om hur de satt och spanade efter Luftwaffe. Beslutet om flygunderstöd hade tagits kvällen innan. 

Stukaspecialisten

Efter det att Stukas hade bombat fransmännen och deras ställningar så anföll Guderians pansarförband och erövrade brohuvuden och tog sig över floden Meuse. Fransmännen upplevde det hela som väldigt koordinerat, först Stukas och direkt efter dyker pansaret upp. 

Den tyska 7. pansardivisionen under fälttåget 1940. Den tyska pansarnäven knäckte det franska försvaret och fälttåget varade bara sex veckor. 

General Wolfram von Richthofen var brorson till den kände Röde baronen från första världskriget. Den tyska VIII. flygkåren kom att utvecklas till något av Luftwaffes specialister på markunderstöd. Richthofens ytterst kompetenta ledaregenskaper hade säkerställt att störtbombarna under hans befäl opererade som en enhet som kunde leverera noggranna, koncentrerade anfall. En störtbombare skulle i drygt 50 % av fallen kunna placera sin bomblast inom en radie av 25 meter från målet. Det var den tidens precisionsbombning. Nu påverkade givetvis vilket nivå det fientliga luftvärnet befann sig på. Ett Stukaanfall med en division bestående av tolv plan skulle utan problem få direktträffar på ett fientligt fort med tunga bomber. 

Wolfram von Richthofen som befälhavare för "Legion Condor" i spanska inbördeskriget. Han kom att anses vara Luftwaffes främste expert på närunderstöd av markstridskrafter. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J1005-0502-001 / CC-BY-SA 3.0

”Störtbombanfallen med Stuka (Sturtzkampfflugzeug) föregick vanligen på följande vis: när piloten lokaliserat målet genom ett fönster i golvet i cockpit, övergick han från planflykt och gjorde en 180 graders roll, riktade in maskinen mot målet och fällde ut luftbromsarna. Dykvinkeln var 60−90 grader och farten ökade till bortåt 600 km/h. En lampa på höjdmätaren visade när det var dags att släppa bomben. Minimihöjden var cirka 460 meter. En knapptryckning frigjorde huvudbomben, som hängde i en U-formad ställning under buken, den automatiska upptagningsmekanismen gick igång och samtidigt svängde bombställningen framåt och bomben frigjordes. Mekanismen hade utvecklats med tanke på G påkänningarna, som kunde göra piloten medvetslös. Den fällde in luftbromsarna, drog på gasen och ställde om propellern till stigning, varefter piloten efter ett tag tog över.” 

 Ur ”Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten” av John Weal

Det fanns två versioner, en normal Junkers Ju 87B och en version med förbättrad bränslekapacitet och bättre räckvidd Junkers 87R. Fälttåget i Frankrike var en framgång, däremot att använda Stukas i slaget om Storbritannien var ingen succéhistoria. Planet saknade tillräcklig fart och defensivt skydd för att överleva i denna miljö fylld med jaktplan som Spitfires och Hurricanes. 

Junkers Ju 87 R-1 från 1./StG 1 (1. Staffel/Sturzkampfgeschwader 1) i april 1940 under striderna i Norge 1940. Notera extra bränsle under vingarna istället för 50 kg bomber. Foto:Wikipedia Commons

Operation Barbarossa 22 juni 1941 

Sommaren 1941 var det dags för världshistoriens största fälttåg, Tysklands invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941. Under inledningen av operation Barbarossa så koncentrerades Stuka-förbanden i tyska 2. Flygflottan. Den understödde armégrupp Mitt. Denna armégrupp skulle anfalla via Minsk och Smolensk mot Moskva samt den hade två pansargrupper, 2. och 3., till skillnad från de övriga armégrupperna som bara hade en varsin. 

Stukaförband, (Sturzkampfgeschwader= StG) på östfronten den 22 juni 1941 

5. flygflottan (i norr mot Murmansk) 

IV. (St) Gruppe / LG 1 (42 Ju 87 R) bas Kirkenes 

2. flygflottan – befälhavare: fältmarskalk Albert Kesselring (samarbete med armégrupp Mitt) 

II. flygkåren – befälhavare: general Bruno Loerzer 

Stab/ StG 77 ( 3 Ju 87B, 7 Bf 110) bas Biala Podlaska 

I. Gruppe / StG 77 (38 Ju 87B) bas Biala Podlaska 

II. Gruppe/ StG 77 (39 Ju 87B) bas Woskrzenice 

III. Gruppe /StG 77 (35 Ju 87B) bas Woskrzenice 

VIII. flygkåren – befälhavare: general Wolfram von Richthofen 

Stab/ StG 1 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Radczki 

II. Gruppe/ StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

III. Gruppe / StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

Stab/StG 2 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Praschnitz 

I. Gruppe/ StG 2 (35 Ju 87R) bas Praschnitz 

III. Gruppe/ StG 2 (39 Ju 87R) bas Praschnitz 

Not: En Junkers Ju 87B med normal bomblast, en 250 kg bomb och fyra 50-kg bomber hade en räckvidd på 550 km med Junkers 87R kunde med en 250 kg bomb dubbla detta tack vare sin större bränsletank och extratankar. 

Tornet bortsprängt på den tunga sovjetiska stridsvagnen KV-2. Vagnen vägde 52 ton och hade en 15,2 kanon. Störtbombaren kunde träffa exakt. 

Inledningsvis gick det nya blixtkriget lysande för armégrupp Mitt, en stor inringning vid Minsk och en vid Smolensk. Sedan började Stuka-ansamlingen hos armégrupp Mitt att tunnas ut. Leningrad och östersjön tog en del, bland annat fartygsbekämpning men även anfallsriktning Ukraina och Svarta havet tog en del. Så när slutoffensiven mot Moskva inleddes fanns endast Stukageschwader 2 kvar hos armégrupp Mitt. I vilket fall det blev en ny inringning, den tredje, vid Vjazma-Brjansk men den fjärde vid Moskva misslyckades. 

Den tyska offensiven tog stopp i slutet av november 1941. Orsaken till detta var flera, vädret gynnade inte manöverkriget, Röda armén försvarade sig smartare, nya sovjetiska arméer hade anlänt, den tyska logistiken hängde inte med och de tyska pansarförbanden var slitna efter fem månaders fronttjänst utan vila. Som en högre officer i Luftwaffe skrev i sin dagbok i slutet av oktober 1941: 

”Våra djärva förhoppningar har försvunnit under regn och snö. Allt står stilla på de bottenlösa vägarna och medan temperaturen fortsätter att falla, får vi 10 till 15 centimeter snö, följt av ännu mer regn.” 

Ibland gick det riktigt dåligt. Här ett exempel när det inte alls verkar ha fungerat. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1981-149-34A / CC-BY-SA 3.0

Tyska Stukas hade visat sitt värde vad gällde närunderstöd men samtidigt att de kunde vara sårbara för fientlig jakt. Dock Stukabesättningar angav att de såg sovjetiskt luftvärn och markeld som ett större hot än sovjetisk jaktflyg. De kunde hinna med 5-6 uppdrag på en dag, givetvis berodde på avståndet mellan deras flygbas och fronten. Slitaget på flygplanen under operation Barbarossa var högt, cirka 20 % föll bort varje månad medan när det gällde besättningar var det inte lika högt, cirka 7 % varje månad. 

Junkers Ju 87D den vanligaste modellen av Stuka. Den började tillverkas under sensommaren 1941 och nådde produktionstopp under 1943–1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J16050 / Karnath / CC-BY-SA 3.0

Kanonfågeln med 37 mm automatkanoner 

I januari 1941 hade det funnits 456 Stukas i tjänst varav 225 förstördes av fienden och ytterligare 141 av andra anledningar under året. Produktionen ersatte förlusterna, då i januari 1942 fanns 440 Stukas i tjänst. Produktionen kom att maxa under åren 1943–1944 med den nya D-modellen, Junkers Ju 87D, över 2 000 maskiner byggdes dessa år. D modellen började produceras sensommaren 1941 och det var också varianten det byggdes flest av. Produktionen av Stukas satte igång 1937 med A-versionen, nästa version B-versionen sattes i produktion hösten 1938. Långdistansversionen R i januari 1940.  

A-versionen: 262 

B-Versionen: 923 

R-versionen: 721 

D-versionen: 3 639 

G-versionen: 208

Kanonfågeln Junkers Ju 87G med två 37 mm automatkanoner. Flygplanet på bilden hade Hans-Ulrich Rudel som flygförare. Mannen som sägs ha förstört över 500 sovjetiska stridsvagnar från luften. Rudel överlevde kriget och anges ha flugit över 2 500 stridsuppdrag. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-655-5976-04 / Grosse / CC-BY-SA 3.0

Stuka kom att fortsätta att tjänstgöra hela kriget. En utveckling som inleddes under 1942 var kanonfågeln Junkers Ju 87G som bestyckad med två 37 mm automatkanoner för bekämpning av stridsvagnar. Ytterst få av dessa, drygt 200, byggdes jämfört med den vanliga D-modellen. Produktionen startade sent 1943 men innan dess hade ett antal D-varianter konverterats under början 1943 till G-modellen.

En annan roll för Stuka blev den tyska versionen av de sovjetiska ”natthäxorna”. Den tyska nattattacken där ”gamla” flygplan bombade Röda armén under dygnets mörka timmar. En anledning att Stuka kom att stannar kvar länge var att det tyska attackflygets nya standardmaskin Focke Wulf Fw 190F från 1943 hade andra bränslekrav. Med andra ord det dröjde med pensioneringen av Ju 87 för att tillgången på flygbränsle för Ju 87 (som hade lägre oktan – 87 oktan) var bättre än tillgången av bränslet för Fw 190 (cirka 100 oktan).

Det tyska attackflyget 1944, Focke-Wulf Fw 190F-8 i Finland sommaren 1944. En del av det tyska flygförbandet Kuhlmey som med sina Stukas och Focke-Wulfs hjälpte till att stoppa den sovjetiska sommaroffensiven i Finland 1944. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning: 

 John Weal: Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten. (Stockholm 2014)

 Richard P. Hallion: Strike from the Sky. The History of Battlefield Air Attack 1911-1945. (Shrewsbury 1989) 

 Alfred Price: Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Lufwaffes rovfågel Junkers Ju 87 över ett brinnande Stalingrad.  Det var en kamp man mot man medan de tyska Stuka planen cirklade som rovfåglar för att plötsligt dyka ned och släppa sina bomber. Foto: Reddit

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Sovjetiska stormkanonvagnar

 Samma namn men olika roller

Den tyska krigsmakten hade vid inledningen av operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen, inte bara stridsvagnar i sin arsenal utan även stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Även om de två sistnämnda inte fanns i speciell stort antal, 377 Stug-stormkanonvagnar och 202 pansarvärnskanonvagnar Panzerjaeger I.

Tyska stormkanoner Stug III med kort 7,5 cm kanon (L/24) i december 1941 utanför Moskvas portar. Den tyska produktionen av stormkanonvagnar kom igång på allvar först 1943 men då med längre kanoner. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Röda armén hade lekt med dessa idéer innan kriget men det hade inte blivit av något av detta. Tyskarna använde stridsvagnschassi för dessa fordon som grund, speciellt Panzerjaeger I var en intressant lösning. För här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna vagn dög inte längre för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen.

På bilden en tysk pansarvärnskanonvagn av typen Marder. Just detta är Marder III med erövrad sovjetisk pjäs (7,6 cm L/51). Chassi är Panzer 38 (t). Denna vagnstyp anlände till östfronten under 1942 med syfte att förbättra tyskarnas rörliga pansarvärnsförmåga. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-217-0485-28 / Scheffler / CC-BY-SA 3.0

Sedan under 1942 började tyskarna sätta in andra pansarvärnskanonvagnar på östfronten, Marder-serien. Här användes chassis från vagnar som inte längre dög för fronttjänst, som till exempel Panzer II och Panzer 38 (t). Men nu med en grövre kanon, 7,5 cm eller 7,62 cm kanon, än tidigare. Även dessa med en öppen överbyggnad. 

Istället för lätta stridsvagnar med 45 mm kanon, T-70, bestämde man sig för att producera SU-76 istället. En vagn som fick 7,6 cm kanon ZIS-3 i fast öppen överbyggnad. Kan ses som en lätt stormkanonvagn eller infanterikanonvagn som skulle understödja skyttesoldaterna i deras strid med direkt eld. Foto: Olga Ignatovitj (TASS). 

Den sovjetiska produktionen av vagnar där kanonen inte satt i ett rörligt torn utan var fast monterad. startade upp i slutet av 1942, 50 vagnar hann att produceras. 

Röda armén satsade initialt på: 

SU-76, den byggde på den lätta stridsvagnen T-70 och fick en 7,6 cm kanon ZIS-3. 

SU-122, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 12,2 cm M-30 haubits. 

Den andra vagnen som sattes i produktionen var den medeltunga stormkanonvagnen SU-122 med 12,2 cm M-30 haubits. Produktionen var rätt så begränsad, 636 vagnar, innan tyngre vagnar som ISU-122 och ISU-152 tog över. 

Båda dessa skulle vara en del av infanteriets strid och understödja främst med spränggranater i form av direkt eld mot mål. För Su-76:an fick man förlänga chassit på T-70-vagnen, istället för fem bärhjul ökades det till sex för att få plats med den grövre kanonen, 7,6 cm. Chassis som användes kallades T-70B. SU-76 hade en öppen överbyggnad och var betydligt lättare bepansrad jämfört med SU-122 som var mer som en tysk stormkanonvagn och hade en grövre pjäs, 12,2 cm haubits. Denna kunde avfyra en spränggranat som väger nästan 22 kilo rakt i målet (motståndsnästet). Kan jämföras den tyska Stug III med sin 7,5 cm L/24 kanon som hade en spränggranat på 4,5 kilo.

SU-76: or kom att bli ett vanligt inslag i de sovjetiska anfallsoperationerna. Här på bilden några SU-76 understödjer under striderna i Ostpreussen 1945. Notera den öppna överbyggnaden. Foto: Dmitrij Chernov

Röda armén kom att sätta upp regementen med de nya SU-vagnarna. Från början mixades SU-76 och SU-122 i samma förband men det insågs snabbt att den lätta SU-76 och den medeltunga SU-122 inte passade ihop taktiskt, så separata regementen skapades.

Enkel organisation av ett lätt SU-regemente 1943 

Stab, ofta en stridsvagn istället för SU 

En spaningspluton 

Fem batterier med vardera 4 SU-76 

Underhållskompani 

Personalstyrka: 253 man 

Båda sågs som stormkanonvagnar men SU-76 var nog mera likt de infanterikanonvagnar som vi hade under de första åren av kalla kriget, Infanterikanonvagn 102 och 103. En vagn med svagt pansar som skulle understödja infanteriet som eldunderstöd i form av direkt eld. Medan SU-122 var mer likt de tyska stormkanonvagnarna, ett tyngre pansarskydd och vara en del av infanteriets anfall.

Till vänster ser du en T-34-stridsvagn med sin 7.6 cm kanon F-34 och till höger i bild ser du den nya pansarvärnskanonvagnen SU-85 med sin 8,5 cm kanon. Givetvis har ammunitionstyp betydelse men förneklat ju längre och grövre kanon ju bättre pansargenomslag. Foto: Grigorij Akmolinskij

Besten dyker upp

Under senhösten 1942 dök en ny tung tysk stridsvagn upp, Tiger-stridsvagnen. Röda armén insåg att detta var något helt nytt, deras huvudpjäs för stridsvagnar var 7,6 cm kanon och den var otillräcklig. De började titta på hur de kunde förbättra sina stridsvagnar men snart kom de till insikt att det inte skulle komma så många Tiger-stridsvagnar så huvudfokus hamnade på att ta fram en ny pansarsvärnskanonvagn under 1943. Denna vagn var något helt annat än den tyska Marder-serien. Kan liknas med den tyska Jagdpanzer IV som kom 1944.

SU-85, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 8,5 cm kanon.

Här en pansarvärnskanonvagn SU-85 i centrala Minsk sommaren 1944. Röda armén har jagat ut de tyska ockupanterna från staden. Luftvärnskanonen är en sovjetisk 37 mm kanon opr 1939. Foto: mil.ru

Prefixet SU står för Samochodnaja Ustanovka (med kyrilliska alfabetet "самоходная установка") och betyder fritt översatt ”självgående pjäs”. Röda armén använde detta prefix för pansarfordon som hade en fast kanon monterad oavsett om det var en infanterikanonvagn, stormkanonvagn eller pansarvärnskanonvagn. Under andra världskriget kom Röda armén inte att ta fram några vagnar som vi skulle kalla för bandkanoner, det kom först på 1970-talet. 

"Bestdödaren" ser dagens ljus

Samtidigt som de utvecklade en ny pansarvärnskanonvagn SU-85 utvecklades en ny tung stormkanonvagn som byggde på den tunga KV-stridsvagnen. Denna nya vagn SU-152 fick en tung 15,2 kanonhaubits (ML-20S) som också kunde användas att bekämpa tunga tyska stridsvagnar, den fick smeknamnet ”Bestdödaren” ("Зверобой"). Dock den var nog mer tänkt som en tung stormkanonvagn än pansarvärnskanonvagn. Den började dyka upp under sommaren 1943. 

Den tunga stormkanonvagnen SU-152 på bilden är snarlik den senare tunga vagnen ISU-152. Skillnaden hade SU-152 byggde på ett KV-chassi medan den senare byggde på ett IS-chassi. Det senare chassit var en utveckling av det förra, så inte så skillnad mellan de två. 45,5 ton jämfört med 46 ton. Foto: A.Chaldej (TASS)

 

Panzer III blir sovjetisk stormkanonvagn

Sedan genom att Röda armén under vintern 1942-43 erövrade ett stort antal övergivna Panzer III och Stug III bestämde man att använda dessa. En tanke var att bygga en slags SU 76, detta då den egna produktionen hade problem. De fick en variant av 7,6 cm kanon F-34, alltså kanonen från T-34:an, och blev som sovjetiska Stugvagnar. Detta då de inte hade öppet stridsutrymme utan slutet. De var också tyngre och hade bättre pansarskydd än vanligt sovjetiska Su-76. 201 Su-76i byggdes under 1943 och de användes i strid första gången i augusti 1943. Barnsjukdomarna för den egna vagnen försvann i samband med att Su-76M anlände så de upphörde med dessa ombyggnader.  

Här syns tydligt det tyska Panzer-III chassit. Vagnen på bilden är den sovjetiska stormkanonvagnen SU-76I. Notera att kanonen är utan mynningsbroms, detta då kanonen bygger på T-34:ans kanon och inte den dragna fältpjäsen ZiS-3 som den vanlig SU-76:an hade. Foto: Alan Wilson

Så i slutet av 1943 hade Röda armén fyra sovjetiska vagnar i tjänst: SU-76, SU-85, SU-122 och SU-152. Den stora produktionen var av SU-76:or. Detta då produktionen av den lätta stridsvagnen T-70 ställdes helt om till att producera SU-76:or istället. Medan produktionen av T-34:an fortsatte samtidigt som produktionen av den tunga KV-vagnen upphörde. En ny tung stridsvagn togs fram, att ha en tung vagn med bara 7,6 cm kanon kändes onödigt. Den vagnen som till slut blev ny tung stridsvagn var IS-2 med en 12,2 cm kanon. De gjorde debut på slagfältet i slutet av februari 1944.

Den nya tunga stormkanonvagnen ISU-122 framför en tung stridsvagn IS-2, dock det är svårt att se på grund av alla "liftare". Nackdelen med den tunga 12,2 kanon var att ammunition var delad vilket sänkte eldhastigheten och ammunitionstillgången i vagnen var begränsad, 30 granater. Foto: Israel Ozersky

Röda armén hade insett behovet av tunga stormkanonvagnar så på det nya IS-chassit utvecklades två tunga stormkanonvagnar, ISU-122 och ISU-152. Den förstnämnda med en 122 mm kanon med andra hade en 152 mm kanonhaubits (ML-20S). Samma pjäs som fanns på SU-152. Båda hade som sagt god pansarvärnsförmåga men deras främsta funktion var att skulle understödja infanteriets strid, speciellt vid genombrott av fiendens linjer.

Tunga stormkanonvagnar ISU-152. Röda armén satte in dessa förband i understöd med syfte att bryta fiendens försvarslinjer. Det innebar en del förluster under krigets sista månader då tyskarna hade gott om Panzerfaust och Panzerschreck som kunde slå igenom vagnens pansarskydd. Foto: Georgij Konovalov

Kalla krigets standardkanon gör debut

Sedan då tyskarna verkade få allt tyngre vagnar kom en ersättare för SU-85 att utvecklas, SU-100. Alltså den byggde också på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 10 cm kanon. Men det verkar inte ha prioriterats då från april 1944 kom de första T-34:orna med 8,5 cm kanon dyka upp vid fronten. Produktionstakten var hög och Röda armén fick allt fler stridsvagnar med 8,5 cm kanoner. Så SU-100 gjorde debut vid fronten först i januari 1945 i striderna runt Budapest. Ett självständigt regemente anlände dit i slutet av 1944. 10 cm kanonen blev senare standardpjäs för sovjetiska stridsvagnar som T-54 och T-55. 

En uppvisning med pansarvärnskanonvagn SU-100 på ett militärt museum i Prag. Su-100 användes senare av Egypten och Syrien i deras krig mot Israel. Foto. Roman Mifek. 

Den sovjetiska produktionen av SU-vagnar fram till slutet av maj 1945

	1942	1943	1944	1945	Totalt
SU-76	25	1 908	7 155	2 954	12 042
SU-85		756	1 894		2 650
SU-100			500	1 060	1 560
SU-122	25	611			636
SU-152		668	2		670
ISU-122			945	790	1 735
ISU-152		35	1340	510	1 885
Totalt	50	3 978	11 836	5 314	21 178

Not: olika källor anger ibland lite olika uppgifter. 

Från det en vagn har tillverkats tar det viss tid innan den når fronten som en del av ett förband. Tittar vi på den sovjetiska förlustrapporteringen så anges det följande: 

1943 – 1 100 vagnar som totalförluster 

1944 – 6 800 vagnar som totalförluster 

1945 – 5 000 vagnar som totalförluster

Så det blir totalt 12 900 vagnar av 21 178 tillverkade. Vilket innebar att 61% av produktionen kom att förstöras under kriget. Ibland anges det att Röda armén hade 10 100 vagnar kvar vid krigsslutet och då borde produktionen ligga på 23 000 istället. Och denna skillnad uppstår under 1944, främst att fler lätta vagnar tillverkades. Så det råder lite osäkerhet angående antal tillverkade SU-76 under 1944.

Här syns en tung stormkanonvagn ISU-152 på Frankfurter Allee i centrala Berlin under slutstriden 1945. Omgiven av flera tunga IS-2-stridsvagnar och mitt i gatan står en T-34 /85. Den nya T-34:an som gjorde stridsdebut i april 1944 och hade en 8,5 cm kanon. Foto: mil.ru

Ju längre kriget led ju fler SU-förband sattes upp och det var främst högre chefs resurs. Inte bara regementen utan även brigader kom att formeras. En brigad hade ofta tre regementen. Ett regemente normalt 21 vagnar fördelade på fyra batterier med fem vagnar i varje. Vid krigsslutet 1945 hade Röda armén 12 brigader, 241 regementen samt 70 nyuppsatta bataljoner som var tänkt att bli en del av skyttedivisionerna.

 

En sovjetisk SU-76 under slutstriden 1945. Dessa vagnar blev under krigets slutfas alltmer integrerade och en del av skyttedivisionen istället för vara högre chefs resurs. Foto: Maz Alpert. 

Nämligen mot slutet av kriget i Europa 1945 började Röda armén att organisera SU-76 i självständiga bataljoner med 13 vagnar. Dessa var tänkt att bli integrerade med skyttedivisionerna. Det hann att genomföras för en del skytteförband i slutskedet av kriget i Europa men i Stalins krig mot Japan 1945 hade skyttedivisionerna denna organisation. 

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. (West Chester 1995)

 

Zaloga, Steven. & Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984) 

Zaloga, Steven & Ness, Leland: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003) 

 

Krivosjeev, G.F. (red), Grif sekretnosti Snjat. (Moskva 1993)

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Eld i målet – Stormkanonvagnar i strid

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Panzerfaust och Panzerschreck

Tyska infanteriets bärbara pansarvärnsvapen 

Kriget på östfronten hade visat tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. Det tyska pansaret kunde inte vara överallt och de nya tyngre pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) som fanns i infanteridivisioner var för få för att täcka behovet. Produktion av dessa hade startat upp 1942. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet pansarvärnsgeväret 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. 

Tyska skyttesoldater från division Grossdeutschland hösten 1944. Pansarfordonet i bakgrunden är en Sd.Kfz. 250/9, alltså en bepansrad halvbandvagn med kort 7,5 cm L/24 kanon. På sina axlar bär en del soldater det nya pansarskottet Panzerfaust. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1995-081-31A / Otto / CC-BY-SA 3.0

Det var först under 1943 som nya lösningar blev verklighet för skyttesoldaten och började produceras, båda vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. 

Faustpatrone och Panzerfaust 

Utvecklingen av pansarskottet började sommaren 1942 och två varianter kom att faktiskt levereras samtidigt till fronten i augusti 1943, Faustpatrone och Panzerfaust 30. Det förstnämnda var lättare och hade (3 kg mot 5 kg) sämre penetrationsförmåga (140 mm mot 200 mm). De byggde på samma principer. Båda hade kort räckvidd, 30 meter. Så utveckling pågick om att få längre räckvidd, så 1944 kom först Panzerfaust 60 med 60 meter räckvidd och därefter under hösten 1944 kom Panzerfaust 100 med 100 meter räckvidd. Ännu bättre varianter togs fram under 1945 men frågan är hur många kom att hinnas tas i tjänst av dessa. Dessutom började man fundera på att utveckla omladdningsbara Panzerfaust. 

En soldat från ett av Luftwaffes fältförband utbildas på det nya vapnet, Faustpatrone. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-672-7634-13 / Hoepner / CC-BY-SA 3.0

Pansarskottet delades ut som ammunition och produktionen växte enormt, totalt 350 000 vapen under 1943 för att sedan öka till drygt 5,5 miljoner under 1944. Det hanns med att producera drygt 2,3 miljoner under 1945. Den stora fördelen med Panzerfaust var dess enkelhet samt att det var billigt att tillverka, krävde inte mycket utbildning och instruktionerna fanns tryckta på vapnet. Med några enkla handgrepp gjordes det klart för eldgivning, säkerhetssprinten drogs ut och siktet vreds upp som frigjorde avtryckaren. Man siktade och tryckte in avtryckaren som avfyrade en drivladdning av svartkrut som skickade iväg stridsspetsen mot målet i en båge genom luften. Bakblåset var det man behövde ta hänsyn till, varför vapnet inte lämpade sig i trånga utrymmen. 

Raketgeväret Panzerschreck sattes i produktion under andra halvåret 1943. Detta vapen var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Tyskarnas version var grövre, 8,8 cm kontra Bazookans 6 cm. Foto: Krigsarkivet. 

Raketgeväret Panzerschreck 

Det andra vapnet som togs fram raketgeväret Panzerschreck var inspirerat av den amerikanska Bazookan. Dett amerikanska raketgevär togs som krigsbyte under striderna i Tunisien och tyskarna såg det användbart. Tyskarna såg det som lite klent, 6 cm raketer som vägde 1,59 kg. De valde att öka detta, 8,8 cm raketer som vägde 3,25 kg, som hade betydligt bättre genomslagsförmåga av pansar. Den var tillräcklig för att slå ut praktiskt taget alla sovjetiska och allierade pansarfordon. Det officiella namnet på vapnet var Raketen-Panzerbüchse (RPzB). Bland soldaterna fick vapnet dock smeknamnet Panzerschreck eller Ofenrohr, “kaminröret”. 

Till skillnad från Panzerfaust var Panzerschreck inget engångsvapen, utan kunde laddas om. Projektilen antändes – liksom på Bazookan – på elektrisk väg och drivsatsen fortsatte att brinna ytterligare två meter efter den hade lämnat pipan. Maximal skottvidd var 100-200 meter beroende på raketmodell. Panzerschreck kom att börja produceras andra halvåret 1943 och drygt 50 000 vapen samt drygt 170 000 raketer hann produceras. Sedan under 1944 ökade produktionen, nästan 240 000 vapen och 1,8 miljoner raketer. 

Tyska fallskärmsjägare med raketgevär Panzerschreck i Normandie sommaren 1944. Två divisioner och ett förstärkt fallskärmsjägarregemente sattes in. Läs mer här om Luftwaffe i Normandie . 

Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-584-2160-14 / Reich / CC-BY-SA 3.0

Bataljoner med raketgevär 

Hösten 1943 bestämde sig arméns överkommando (OKH) att sätta upp tio pansarvärnsbataljoner utrustade med Panzerschreck på östfronten. Ett sätt att förstärka högre chefs möjligheter att försvara sig mot fientliga pansaranfall. Bataljonerna var tänkta som kårförband. 

Personal skulle plockas från pansarvärnsbataljoner i infanteridivisioner som hade personal över. Detta orsakades av att tilldelningen av nya pansarvärnskanoner (7,5 cm Pak 40) släpade efter. Armégrupperna Nord, Mitt och Syd på östfronten skulle formera tre bataljoner var medan den fjärde armégruppen A på Krim endast en. 

En bataljon med stab och tre kompanier skulle ha 496 man, 216 Panzerschrecks och 12 kulsprutor. Inget var bestämt angående motorfordon utan det skulle högre chef tilldela vid behov. Dock varje kompani skulle ha tolv hästar med enklare kärror (Infanterie-Karren If 8) för transport av Panzerschreck och ammunition för kortare sträckor. 

Formeringen av de tio pansarvärnsbataljonerna gick sådär. Längst ner i söder hos armégrupp A var det brist på överbliven personal så det hela ställdes in. Medan armégrupp Syd hade mer framgång, deras tre bataljoner formerades och tilldelades även i viss mån motorfordon vilket förbättrade deras rörlighet avsevärt. 

Panzerschreck i fält. Uppenbarligen posering för krigsfotografen. Notera "stridsvagnsmärkena" på soldaternas uniformer. Dessa tilldelades soldater som hade förstört fientliga stridsvagnar i närstrid. Detta infördes i mars 1942 och från 18 december 1943 kom också bruk av Panzerfaust och Panzerschreck att godkända. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-734-0013-11 / Vorpahl / CC-BY-SA 3.0

Även armégrupp Mitt kom att formera sina tre bataljoner, Sommaren 1944 så fanns en hos 9.armén den 23 juni 1944 medan de andra två fanns hos 4. armén. Och tyska 4. armén var den som drabbades hårdast av Röda arméns stora sommaroffensiv, operation Bagration. 

Hos armégrupp Nord blev det två bataljoner som ökade till fyra kompanier per bataljon och dessutom tilldelades motorfordon och pansarvärnskanoner. Lite annorlunda som sagt. Men bataljonerna kom ändå upplösas redan våren 1944 och personal och vapen tilldelades andra enheter. 

Det verkar ha blivit sex bataljoner då två upplöstes nästan omgående. Problemet var att sattes dessa bataljoner in splittrat vid fronten var det svårt för bataljonen att fungera som enhet. Detta då dessa bataljoner var inte motoriserade förband. Svårt för bataljonchefen att ha överblick över sin bataljon då kompanierna kunde temporärt underställas olika divisioner. Det optimala var att de tilldelades ett frontavsnitt. 

"Stridsvagnsmärkets" två versioner. Det övre i guld var för fem "segrar" medan det under i silver var för en. Det korta namnet är: "Panzervernichtungsabzeichen" (Pansar-förstöra-utmärkelsen) medan det långa var: "Sonderabzeichen für das Niederkämpfen von Panzerkampfwagen durch Einzelkämpfer" (alltså enskild soldat förstör stridsvagn). Foto: Plbcr/Wikipedia Commons

Läget gällande antal Panzerschreck på östfronten inför sommaren 1944

25 maj 1944

Armégrupp	Panzerschreck	Ammunition
Nord	1978	18351
Mitt	2134	18367
Nordukraina	1981	25586
Sydukraina	1186	9538

Det visade sig att dessa ”självständiga” bataljoner inte fungerade så väl. Lösningen blev behålla personal i divisionerna och tilldela fler Panzerschreck till pansarvärnskompaniet som fanns i varje infanteriregemente. Medan divisionens pansarvärnsbataljon prioriterades gällande tyngre pjäser.  Så istället för ”Panzerschreck”- bataljoner kom divisionerna i själva tilldelas mer Panzerschreck. Dessa bataljoner fanns under en kort tid. 

Officiellt namn: Panzer-Zerstörer Battailon 

De hade tilldelats följande nummer hösten 1943: 

 Armégrupp A: 470. 

 Armégrupp Syd: 471., 472. och 473. 

 Armégrupp Mitt: 474., 475. och 476. 

 Armégrupp Nord: 477., 478. och 479. 

Som sagt det var egentligen bara de hos armégrupp Syd och Mitt som blev verklighet och många gick under /försvann i sommarstriderna 1944. Armégrupp Syd och A omvandlades senare till armégrupp Nordukraina och Sydukraina. 

Finland kom att ta både pansarskottet Panzerfaust och raketgeväret Panzerschreck (på bilden) i tjänst. Dessa bidrog till stoppandet av de sovjetiska pansaranfallen sommaren 1944. Läs mer om Finland och pansarvärn här. Foto: SA-Kuva

Tilldelning av vapen till divisioner 

Arméns överkommando (OKH) började av 1944 att reglerera mer tydligt angående hur många Panzerfaust respektive Panzerschreck varje förbands typ skulle ha, per kompani samt totalt. Angående Panzerfaust skulle en infanteridivision tilldelas 2 000 pansarskott och sedan 130 raketgevär. Däremot hade OKH initialt en tanke om att varken pansardivisionen som pansargrenadjärdivision behövde Panzerschreck så de tilldelades endast Panzerfaust. Givetvis kom protester mot detta. Så beslutet ändrades. En pansargrenadjärdivision fick 1 500 pansarskott och 80 raketgevär medan en pansardivision som hade färre infanterister fick nöja sig med 1 000 pansarskott och 80 raketgevär. 

Givetvis fick Luftwaffes fallskärmsjägardivisioner de nya vapensystemen och genom att dessa divisioner var normalt större än infanteridivisioner så höjdes deras ranson, 2 500 pansarskott och 200 raketgevär. Trots det var 1944 så skrevs en anmärkning in, skulle divisionen användes för luftburna operationer ökade antal raketgevär med ytterligare 100. 

Det tyska pansarvärnet var något helt annorlunda 1944 jämfört med 1940. Notera soldaterna bär pansarskottet Panzerfaust medan på vägen är det pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV. Något liknade fanns inte sommaren 1940 utan pansarvärnet bestod av 37 mm pansarvärnskanoner. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1976-039-09 / Krumme / CC-BY-SA 3.0

Lätt pansarvärn – en revolution för infanteriet 

Denna utveckling av Panzerfaust och Panzerschreck ändrade helt skyttesoldatens förmåga a bekämpa pansarfordon. Detta blev ny standard runt om i världen. Vi hade ju pansarskott och granatgevär för våra skyttesoldater under kalla kriget. 

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Reinicke, Adolf, Die 5.Jäger-Division. (Eggolsheim o.) 

Tettau, Hans von & Kurt Versock, Die Geschichte der 24..Infanteri-Division 1935-1945. ( Eggolsheim o.d.)

Tyska infanteridivisioner och deras pansarvärnskanoner:

Enkel sammanfattning om utvecklingen

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Historien om tyska pansarvärnsgevär

Pansarvärnsgevär på östfronten