Enkel jämförelse 1939 – infanteriregementen

 Infanteri under beredskapen

De flesta krigsmakter hade ett stort sett samma typ av organisation för sina infanteriregementen. Förenklat kan vi säga att ett regemente bestod av en stab med tre skyttebataljoner och därtill kopplat understöd i form av olika vapen för regementet.  Samma precis gällde sedan även för skyttebataljonerna, stab med tre skyttekompanier och därtill kopplat understöd i form av olika vapen för bataljonen.

Den svenska armén hade sina brister när kriget kom i september 1939. Vi hade kulsprutor och granatkastare till vårt infanteri men tyvärr var pansarvärnskanoner eftersatta. Foto: Försvarsstaben

Här följer en enkel jämförelse mellan ett tyskt infanteriregemente och ett svenskt infanteriregemente de första krigsåren under andra världskriget. Vid krigsutbrottet 1939 hade vi i Sverige en krigsorganisation för infanteriet som var i stort sett så här:

Enkel organisation 1937

Stab

(med luftvärnskulsprutepluton, kulsprutepluton, infanterikanontropp(=pansarvärn) och pionjärpluton

3 infanteribataljoner

Regementstross

Detta hade man tillgång till: 58 motorfordon, 280 kärror och 343 hästar.

Fortfarande var häst och gevär mycket viktiga för organisationen.  Personal var cirka 3 500 man. Motorfordon hade börjat införas men hade inte tagit över hästens roll som dragdjur. Ett infanteriregemente fått mer och mer understödsvapen, kulsprutegevär, kulsprutor, granatkastare och pansarvärnsvapen sedan första världskriget.

Kulsprutegevär var modellen

Ett svenskt regemente 1939 hade som tunga vapen 30 kulsprutor, 6 luftvärnskulsprutor, 15 8 cm granatkastare, 2 37 pansarvärnskanoner. En skyttegrupp på vid denna tid hade Gevär m/96 som standardvapnet och sedan fanns det ett kulsprutegevär per skyttegrupp.

Vi hade satsat på kulsprutegevär. Det var ett amerikanskt vapen, BAR (Browning Automatic Rifle), som togs fram i samband med första världskriget men kom att vara i tjänst långt efter det. USA verkar ha tagits sina ur tjänst på 1970-talet vilket vi tydligen även gjorde. Foto: Försvarstaben

Kulsprutor och granatkastare fanns på kompani respektive bataljonsnivå. Medan luftvärnskulsprutor och pansarvärnskanoner fanns på regementet. Vi kallade inledningsvis pansarvärnskanoner för infanterikanoner, dock 37 mm var lite svagt för en infanterikanon. Vi trodde ju att stridsvagnar inte skulle funka i Sverige så det fanns egentligen inget behov av pansarvärnskanoner.

De femton granatkastarna fördelades en per skyttekompani och sedan två grk direkt under bataljonschefen, alltså fem per bataljon. Kulsprutor där var det två per kompani och två på bataljon, alltså åtta per bataljon. Sedan hade regementschefen tillgång till kulsprutepluton med sex kulsprutor.

Det fanns olika projekt ingång som inte ännu hade nått ut, men var på gång.

Hur var det i Tyskland 1939?

De hade precis som vi tre bataljoner med understöd men hade stramat upp det i två understödskompanier.

Enkel organisation Tyskt infanteriregemente anno 1939

Regementsstab

3 infanteribataljoner

1 infanterikanonkompani

1 pansarvärnskompani

1 lätt underhållskompani

Notera, de trodde på stridsvagnar så regementet hade ett kompani med 12 37 mm pansarvärnskanoner. Sedan en annan viktig skillnad, deras infanterikanoner var infanterikanoner och inte förklädda pansarvärnskanoner. Det fanns 6 7,5 cm infanterikanoner och 2 tunga 15 cm infanterikanoner i kompaniet och hästar var dragdjur.

Strider i Warszawa 1939. Här ses en tysk infanterikanon 7,5 cm le IG18 rullas framåt längs gatan. Modellåret 18 är bara för att luras, den började produceras under 1930-talet. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Deras 7,5 cm infanterikanon var kortpipig kanon, 7,5 cm L/11, och pjäsen vägde 400 kg. Denna typ av flackbanevapen saknades i den svenska organisationen. Att kunna skjuta tyngre direkteld på motståndspunkter eller kulsprutevärn som stoppade upp framryckningen i anfallet (alltså idén och bakgrunden till stormkanonvagnen). Vi hade gott om granatkastare men tyvärr sker eldgivningen via övergradsbanor, vilket begränsar användningen.

Enhetskulsprutan ser dagens ljus

Hur var det med övriga vapen? Hästen och geväret var fortfarande mycket viktiga för tyskarna så där var ingen stor skillnad. Men de hade satsat på enhetskulsprutan MG 34, som fungerade både som lätt som tung. Det fanns en mängd olika lavetter och benstöd till MG 34 beroende på dess roll och funktion. Kulsprutan kunde använda både patronband som trummagasin, allt beroende på dess roll och funktion. Så en tysk skyttegrupp hade en lätt kulspruta istället för kulsprutegevär. Bättre för ihållande eld.

Enhetskulsprutan MG 34 med stativ. Du kunde ställa in stativet så kulsprutan svängde fram och tillbaka från vänster till höger. Brutalt men det var bara att mata på och meja. Foto: Paul Calwer

Lite hårda fakta: 3050 personal, 115 lätta kulsprutor, 36 tunga kulsprutor, 27 5 cm granatkastare, 18 8 cm granatkastare, 6 7,5 cm infanterikanoner, 2 15 cm infanterikanoner, 12 37 mm pansarvärnskanoner.  Fordon: 73 motorfordon, 47 motorcyklar, 210 vagnar och 600 hästar.

Enkel och lätt granatkastare

Fler hästar och fordon beror på fler tunga vapen, hästar var det primära dragdjuret. Observera de 27 5 cm granatkastare, ett lätt vapen, som kom snart att fasas ut då eldkraften var rätt så begränsad. Det var tänkt som ett mellansteg mellan skyttesoldatens handgranater och de tyngre 8 cm granatkastarna men verkan mot en nedgrävd fiende var mycket begränsad. Så det kom att försvinna.

Här kan vi se 47 mm granatkastare m/40 som började produceras under andra världskriget, Vi kom att producera en hel del då 1950 är registrerat att armén har 2083 i sina förråd. 47 mm svinggranat m/40 vägde 2,6 kg och hade endast 0,11 kg trotyl. Jämförelse Spränghandgranat m/56 har 0,19 kg trotyl. Foto: Försvarsstaben

Vi i Sverige hade sett denna trend av enklare och lättare granatkastare men vi var sena på tåget. Vår 47 mm granatkastare m/40 infördes under de första krigsåren, 27 per regemente. Så lagom till tyskarna började fasa ut sina.

Pansarvärnsgevär – en väg kantat med fiasko

Tyskarna var sena med sina pansarvärnsgevär. De tyska pansarvärnsgevär som togs fram byggde på den pansarbrytande gevärsammunitionen, 7,92 × 94 mm P318, som togs fram under 1930-talet. De kom att införas först under 1940 i stor skala, det skulle vara skyttekompaniernas pansarvärn. Tre vapen per kompani gjorde 27 på regementet. Tyskarna hann knappt införa sina pansarvärnsgevär innan de insåg att de var för veka. De fasades ut och skrotades.

Bofors 20 automatkanon m/40 var tänkt både som pansarvärn och luftvärn. Dock det var rollen som luftvärn som vapen kom att finnas under lång tid i krigsorganisationen. Brigadluftvärn under kalla kriget. Foto: Försvarsstaben

Vi i Sverige hade också haft en fiasko gällande pansarvärnsgevär, 8 mm pansarvärnsgevär m/40, men det var begränsat i som omfattning. Vi funderade på nya pansarvärnsgevär till infanteriet men hade inte kommit i mål ännu dock hade vi en annan lösning, vi kan kalla den slags enhetsautomatkanon. Bofors 20 automatkanon m/40 var tänkt både som pansarvärn och luftvärn.  Pjäsen själv vägde 42 kg. Vapnet hade ett 25-skotts trummagasin. Så med pansarvärnslavett blev det: 65 kg. Medan med luftvärnslavett: 300 kg. Initialt nio av dessa vapen till varje regemente. Så där slog vi tyskarna med hästlängder, men mot stridsvagnar var fortfarande vapnet för vekt. Dock vi fick luftvärn i våra infanteriregementen vars motsvarighet inte fanns hos tyskarna.

De hade eldkraft men vi hade luftvärn

Så 1939 tyskarna hade helt klart större eldkraft med sina infanterikanoner och bättre pansarvärnsförmåga jämfört med oss. Vi kom aldrig i kapp tyskarna vad gäller detta. Men med införandet av Bofors 20 automatkanon m/40 som luftvärn i våra regementen fick vi en förmåga att bekämpa stridsflygplan som inte alls fanns hos tyskarna, de hade endast luftvärnskulsprutor i sina regementen.

Vidare läsning:

Alex Buchner: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras! Svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991. (Stockholm 2015)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939­–1945. (Stockholm 2014)

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html