Känns historien igen?

En invasion av ett grannland

Den 25 december 1979 rullande stridsvagnar och pansarbandvagnar från sovjetiska 40. armén över gränsen till Afghanistan och senare samma dag började tunga sovjetiska transportplan Iljusjin Il-76, fullastade med sovjetiska fallskärmssoldater, att landa i Kabul. 

Sovjetiska luftburna soldater i Kabul sittande på sin pansarbandvagn BMD-1. Foto: US Department of Defense. 

De togs emot med öppna armar av Afghanistans regering i deras kamp mot rebeller, men i skuggorna av detta smög något annat in. Det var en modern version av den trojanska hästen som kom till Afghanistan. Sedan genomfördes den sovjetiska kuppen den 27 december 1979 och Afghanistan fick ny ledare. 

Vi kommer, de springer!

Hökarna i politbyrån hade trott att det skulle vara en lätt match, till exempel lär försvarsminister Dmitrij Ustinov ha sagt att: ”Våra trupper behöver bara visa sig i Afghanistan så kommer en del rebeller släppa sina vapen medan andra kommer fly”. De trodde att sovjetiska 40. armén med sina divisioner bara behövde vara där några månader och sedan åka hem. Nu visades det sig vara helt fel. 

De sovjetiska mekaniserade förbanden hade stora problem. Gerillan i Afghanistan genomförde hela tiden bakhåll och eldöverfall, inga regelrätta fältslag. Den enda stridsvagnstyp som sovjetiska förband hade i kriget i Afghanistan var den medeltunga T-62:an. Foto: RIA Novosti. 

Läget var detta när kuppen genomfördes och Afghanistan fick en ny ledare. Av landets 27 provinser 1979 förekom stridigheter i 16 av dem. Ungefär 70 till 80 procent av Afghanistans territorium var inte under centralmaktens kontroll. 

Inte ett krig utan internationell tjänst

I början fick insatsen i Afghanistan inte kallas för krig i Sovjetunionen, och sovjetisk press skrev knappt om den under de första åren. Det var som den inte existerade. Kriget framställdes som en internationell tjänst och som del av vänskapsbanden mellan Sovjetunionen och Afghanistan. Eftersom allt fler veteraner, ”Afghanisti”, syntes i Sovjetunionen kom kriget att bli mer verkligt i hemlandet. 

Det sovjetiska flygvapnets tuffaste motståndare i kriget i Afghanistan var bärbara luftvärnsrobotar, FIM-92 Stinger, som gerillan fick från USA. Foto: Wikipedia Commons

Den sovjetiska armén tappade dessutom i status. Den hade setts som oövervinnlig – segern i andra världskriget hade skapat en mytisk aura. Detta ändrades gradvis medan striderna bara fortsatte och nya soldaterna kallades in för tjänstgöring i Afghanistan. Ingen seger verkade vara i antågande, utan kriget bara rullade på år efter år. Zinkkistor med döda soldater kom att i allt större antal att skickas hem till Sovjetunionen. Samtidigt kom rapporter om korruption, stölder och plundring bland de sovjetiska styrkorna. 

De sovjetiska förbanden råkade till stor del ut för eldöverfall och bakhåll av sina konvojer än regelrätta slag. De sovjetiska styrkorna hade begränsad kontroll, främst i städerna fanns kontrollen. Foto: Reddit

Nya makthavare i Moskva

Sovjetunionen fick nya ledare, Michael Gorbatjov som landets ledare från 1985 och ny utrikesminister Eduard Sjevardnadze. De ärvde ett krig i Afghanistan som inte ledde någonstans. De såg kriget som en stor börda då det drog stora resurser som påverkade hela samhället i stort negativt. Det sägs att sovjetiska armén hade kontroll över drygt 20 % av landet, främst tätbebyggda område, ergo städer. Men landsbygden var inte hälsosam att besöka för sovjetiska soldater. Kriget varade fram till 15 februari 1989. Notera att idag efter snart fyra års krig i Ukraina har man också kontroll över cirka 20 %, det går alltså inget vidare. 

En förstörd afghansk by efter sovjetiska bombardemang. Rapporter pekar på att nästan hälften av Afghanistans byar blev sönderbombande under kriget. Allt i landet kunde bli utsatt för sovjetisk eld – städer, byar, vårdinrättningar, skolor, broar, fabriker och fruktträdgårdar – ifall man ansåg att gerillan fanns där. Känns historien igen? Foto; Wikipedia Commons

Föga anade hökarna inom den sovjetiska politbyrån 1979 att kriget i Afghanistan skulle vara en katalysator för det sovjetiska imperiets undergång. Garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa. Samtidigt som den sovjetiska ekonomin belastades hårt av kriget. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Sovjetunionens militära allians:

Kommer du ihåg Warszawapakten?

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Den ryska invasionen som blev ett fiasko

Invasionen av Ostpreussen 1914

Kommer du ihåg militäralliansen Warszawapakten?

Warszawapakten 1955–1991

Den bildades som en motvikt mot Nato 1955. Även om medlemsländerna omfattande hela Östeuropa så styrdes den av Moskva. En slags förlängning av Sovjetunionen kan vi säga. 

En av många sovjetiska stridsvagnar som slogs ut under striderna i Afghanistan 1979–1989. På bilden en T-62:a. Foto: Reddit

Moskvas imperiebyggande hade börjat att krackelera så invasionen av Afghanistan 1979 var kanske inte det smartaste draget. Vem styrde i Afghanistan? Jo afghanska kommunister som var pro-Moskva och de bjöd in sovjetiska styrkor för att komma till rätta med rebeller. Tacken blev att Moskva satte igång en statskupp i Afghanistan och bytte regering, några andra afghanska kommunister fick ta över. Detta blev svårt att förklara för övriga världen, det var ingen invasion men vi sköt han som bjöd in oss. 

Kriget gick inte bra 

I vilket fall kriget i Afghanistan klarade det sovjetiska samhället eller för den delen ekonomin inte av. Det sägs att sovjetiska armén hade kontroll över drygt 20 % av landet, främst tätbebyggda område, ergo städer. Men landsbygden var inte hälsosam att besöka för sovjetiska soldater. Kriget varade fram till 15 februari 1989. Notera att idag efter drygt tre års storkrig i Ukraina har man också kontroll över cirka 20 %, det går alltså inget vidare. 

Berlinmuren började byggas 1961, inte för att hindra människor att ta sig till Östtyskland utan att lämna. Allt för många valde att lämna och bege sig till Västtyskland. Foto: Alexander Buschorn / Axb

Muren föll också och Östtyskland lämnade Warszawapakten för att återförena sig med Tyskland 1990. Detta gjorde att Warszawapakten kom att upplösas, de andra hade inte lust att vara med längre. Moskva hade tappat kontrollen. Dessutom kom hela Sovjetunionen att också brytas sönder. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur ett imperium föll samman. Sovjetunionen hade blivit uppdelad i självständiga stater. 

Sedan började medlem efter medlem i den tidigare Warszawapakten att söka sig till Nato, de önskade ha hjälp med att försvara sig mot Moskva. De såg inte Nato som ett hot utan en garanti för deras självständighet. De första blev medlem 1999, det var Polen, Ungern och Tjeckien. 

Löfte till Sovjetunionen? 

Idag finns det de som påstår att ett löfte hade givits till Sovjetunionens ledare att inte expandera Nato vidare österut 1990. Enligt uppgift sas det att Nato inte skulle expandera närmare till Sovjetunionens gränser till Michail Gorbatjov, ledare för Sovjetunionen. Men Sovjetunionen kollapsade och finns inte längre kvar. Boris Jeltsin blev i juni 1991 Rysslands president. 

Polska stridsvagnar av typen T-55. Warszawapakten etablerades 1955 och upphörde 1991. Några år senare 1999 blev Polen medlem i Nato. Foto: J. Żołnierkiewicz

Moskva idag anser att de för vidare Sovjetunionens talan. Men samtidigt anser Tallinn, Riga, Vilnius och Kiev som också var en del av Sovjetunionen att detta fel då de vill vara med i Nato. Tittar vi på Sovjetunionens kärnvapenarsenal kom den att fördelas på flera forna delrepubliker i Sovjetunionen. Kom ihåg Budapestuppgörelsen från 1994. Enligt denna uppgörelse skulle Ukraina ge upp sina kärnvapen mot säkerhetsgarantier. Landet hade 1994 världens tredje största kärnvapenarsenal, För detta garanterade Ryssland, Storbritannien och USA att inte hota eller använda våld mot Ukrainas territoriella integritet eller politiska självständighet. 

Så Ryssland bryter mot detta avtal sedan 2014, med andra ord Ukrainas territoriella integritet respekteras inte av Ryssland. Däremot trycker Ryssland hårt på att Nato har brutit ett löfte till Sovjetunionens ledare, Michail Gorbatjov, angående Natos expansion. Notera ett påstått löfte inte avtal.

I vilket fall militäralliansen Warszawapakten försvann i historiens skuggor 1991. Tittar vi på hur militäralliansen fungerade så är det tydligt att Moskva bestämde. Ungern hade en lite revolution 1956 och bestämde sig för att lämna, nej sa Moskva. Invasion av sovjetiska krigsmakten och utrensning i Ungern. Sedan 1968 var det Tjeckoslovakiens tur. Men denna gång var inte Moskva ensam. Alla utom Rumänien och Albanien deltog. 

Prag 1968. Tjeckoslovakien försökte styra i annan riktning än Moskva önskade. Detta ledde till en invasionen av inte bara sovjetiska förband utan flera andra länder inom Warszawapakten deltog. Foto: CIA.

Albanien valde sedan att lämna alliansen men då inget annat land i Warszawapakten hade landgräns till Albanien så undvek de Moskvas stridsvagnar. Warszawapakten kom att agera gemensamt en gång och det var mot den egna medlemmen Tjeckoslovakien som ville föra en öppnare politik. Moskva såg en risk att Tjeckoslovakien ville lämna ”gemenskapen”. Så storsläggan. 

Ersättare till ”Sovjetunionen” 

Ryssland försökte ta nya grepp efter kollapsen av Sovjetunionen och Warszawapakten. 1992 bildades Militäralliansen CSTO – på svenska Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen. CSTO har i stadgarna en artikel som slår fast att en aggression mot ett medlemsland ska ses som en aggression mot samtliga medlemsländer. 

Det var ett sätt att försöka skapa ett slags enklare Sovjetunionen, vi är självständiga men håller ihop. Vissa föll för Moskvas locktoner med andra sa nej. De forna sovjetrepublikerna Estland, Litauen, Lettland, Moldavien, Turkmenistan och Ukraina tackade nej direkt. 

Ett problem som CSTO ärvde från Sovjetunionen var konflikten mellan de sovjetiska delrepublikerna Armenien och Azerbajdzjan angående regionen Nagorno-Karabach. Den låg i Azerbajdzjan men befolkningen var till stor del armenier. Konflikten bröt ut 1988 och idag 2025 finns ett fredsavtal. Ryssland klarade inte av att lösa konflikten men det är en separat historia. Foto: Ondřej Žváček

De sex medlemsländerna idag är Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan. Där Armenien har fryst sitt medlemskap och verkar vilja lämna. 

Tidigare medlemmar: Azerbajdzjan, Georgien och Uzbekistan. 

Mer om CSTO här: Historien om Militäralliansen CSTO

Ryssland har genom sin fullskaliga invasion av Ukraina försvagats och kan inte längre påtvinga de övriga sin vilja. Respekten eller fruktan för den ryska krigsmakten har eroderats eller i alla fall försvagats. Kazakstan har också tydligt markerat mot Ryssland gällande Ukraina till skillnad mot Belarus som följer Moskvas direktiv i många avseenden. Så vi får se hur det utvecklas. 

Vidare läsning:

Bengt Gustafsson: Det sovjetiska hotet mot Sverige: sovjetisk planering och svenskt invasionsförsvar. Vad hade hänt? (Stockholm 2014)

Gordon Rottman: Warsaw Pact Ground Forces. (Oxford 1987)

Michael Green: Nato and Warsaw Pact Tanks of the Cold War. (London 2022)

Mer om pansar under kalla kriget:

Fulda Gap – dödens korridor

Koreakriget: vapenstilleståndsavtal sedan 1953:

Stridsvagnar i Koreakriget

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Den stora armén

Lite om siffror och antal 

Vi hade ett totalförsvar. Vi förberedde oss för krig på ett sätt som saknade motstycke i omvärlden. Få länder var så organiserade som vi var under kalla kriget. Vi skulle mobilisera 850 000 man i händelse av krig. 

Vår slägga var våra pansarbrigader, som mest fanns det sex stycken. Vardera med 72 stridsvagnar och 110 pansarbandvagnar var tanken. De skulle främst sättas in i södra Sverige. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Samtidigt som vi under andra världskriget i november 1942 basunerade ut klart och tydligt: ”att varje meddelande om att svenskt motstånd skulle uppges skulle betraktas som falskt”. 

Detta tillsammans med ett totalförsvar, 850 000 man i försvaret, gav en tydlig signal till omvärlden. Att erövra Sverige tar tid, kostar resurser och vi strider till siste soldat. 

Hur var dessa 850 000 man fördelade? 

Marinen med flottan och kustartilleriet samt flygvapnet ihop tar cirka 125 000 av dessa. 

Det lämnar cirka 725 000 man till armén. Denna stora pott fördelas på tre instanser: fältförband, lokalförsvarsförband och hemvärn. 

Det viktigaste och slagkraftigaste av våra fältförband var våra brigader. Antal brigader har varierat genom åren under kalla kriget. Men enligt försvarsmaktens informationsavdelning fanns det 29 brigader under åren 1988–1989 strax innan kalla krigets slut. 

När kalla kriget tog slut 1990, en del säger 1991, hade v tre typer av infanteribrigader, IB 66 där traktor dominerade och IB 77 där terrängbilen dominerade samt den unika brigadtypen för Norrland, NB 85, där bandvagnen dominerade. Foto: Lasse Sjögren

Hur stor del av helheten var brigaderna? Om vi använder manskapsstyrkan för infanteribrigad 77 som måttstock, den vanligaste brigaden, hamnar vi på 29 x 5 300 man = 153 700 soldater. 

Sedan lokalförsvarsförbanden tar cirka 250 000 man och hemvärnet cirka 125 000 man. Det lämnar kvar cirka 196 300 till övriga fältförband i armén, som till exempel staber, fördelningsstaber, jägar-, artilleri-, pansar-, etapp- och luftvärnsbataljoner. Dessa tillsammans med brigaderna kan liknas med vår fältarmé och den var 350 000 man stark. Slå vi ut detta per brigad så blir det att det fanns drygt 12 000 man i armén för varje brigad som fanns. 

En tidig bild från 1961 då skyttesoldaten var utrustad med kulsprutepistol m/45 och infanteribrigaden hade infanterikanonvagnar med 10,5 haubits. Alltså eldunderstöd snarare än pansarvärn som den senare Ikv 91 var. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Lokalförsvarsförbanden bestod av cirka 100 bataljoner och cirka 400 kompanier. Vi kan göra en liten räkneövning. En lokalförsvarsbataljon anno 1969 års organisation hade: 814 man, 29 kulspruta 58, 32 granatgevär, 8 stycken 8 cm granatkastare, 4 stycken 9 cm pansarvärnspjäs 1110 och 644 cyklar. 

Detta gör kvoten blir 28 man per kulspruta, 25 man per granatgevär och 203 man per dragen pansarvärnspjäs. Gör vi en jämförelse med den vanligaste brigadtypen, IB 77, så finner vi att där är kvoten 28 man per kulspruta, 36 man per granatgevär och 147 man per fordonsmonterad pansarvärnspjäs. Den bättre kvoten vad gäller granatgevär kan förklaras med att lokalförsvarsbataljonen inte hade samma utbyggda understödsfunktioner som en brigad hade, till exempel underhålls- och ingenjörbataljon. Så lokalförsvarsbataljonen sett till lätta vapen var bra utrustad men saknade givetvis de tyngre vapensystemen som fanns inom brigadens ram. 

Granatgeväret fanns överallt. Ett utmärkt vapen att bekämpa fientliga pansarfordon. Vi hade sett till att de fanns hos många förband, ett bra understödsvapen för skytteplutonen. Foto: Lasse Sjögren.

Nu kunde lokalförsvarsbataljonen och för den delen brigaden förstärkas med externa resurser, i form av mer artilleri eller luftvärn som till exempel. Vi hade väldigt mycket luftvärn i den stora armén, främst eldrörsluftvärn och enklare robotar (robot 69 och robot 70). Sedan fanns två bataljoner med den tunga luftvärnsroboten Hawk. Att förstå hur stort luftvärnet var vid denna tid kan nämnas att 45 000 var krigsplacerad hos luftvärnet. 

Slutord 

Vi hade som sagt en stor armé och sedan finns det något som kallas marginaleffekten. Om vi hade kommit i krig under kalla kriget hade Sovjetunionen inte kunnat använda sin fulla styrka mot oss, utan en del av denna. Tar vi Nordens största slag, Tali-Ihantala 25 juni till 9 juli 1944, var Röda arméns initiala styrka 150 000 man mot 50 000 man som försvarade Även om Röda armén hade totalt drygt 6 miljoner man längs frontlinjen på östfronten. 

Hotet i norr, de sovjetiska divisioner stationerade i norra Sovjetunionen. Hur många skulle avancera genom norra Finland mot den svenska gränsen? Sovjetiska armén där var stridsvagnen huvudvapnet. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Så under slaget om Torneälv under kalla kriget kunde det ha varit cirka 50 000 svenskar som försvarar mot 150 000 sovjetiska soldater som anfaller. Tittar vi på Ukraina idag så hade logistiken för den anfallande sovjetiska styrkan varit utsatt. Inga järnvägar som egentligen kunde hjälpa till. Och det är över 300 km till den sovjetiska gränsen genom finländsk ödemarksterräng. 

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html