Stalingrad-trauma

Tysklands allierade får stryk av Röda armén 

En av Röda arméns största segrar under andra världskriget var fälttåget vid Stalingrad 1942–1943. Det drabbade visserligen tyskarna hårt men det drabbade deras allierade betydligt hårdare. 

Rumänska infanterister på östfronten 1942. Kulsprutan de har är en tjeckoslovakisk ZB-53. Dessa hade Rumänien beställt från Tjeckoslovakien innan kriget. Foto: Reddit

Hösten 1942 på östfronten: 

Ungern hade 12 divisioner varav en pansardivision 

Italien hade 9 divisioner 

Rumänien hade 18 divisioner varav en pansardivision. 

Ungerskt pansar på östfronten. På bilden den ungerska lätta stridsvagnen Toldi som var en licensproduktion. Grunden var den svenska stridsvagnen Landsverk L-60 som även användes i svenska försvaret under andra världskriget. Foto:FORTEPAN / Berkó Pál

Dessa divisioner hade generellt lägre stridsvärde än motsvarande tyska divisioner men kunde täcka upp en väsentlig del av frontlinjen i försvarssyfte och frigöra tyska förband för offensiva uppgifter. När Röda armén inledde sin motoffensiv vid Stalingrad den 19 november 1942 kom även Tysklands allierade drabbas hårt. Under första fasen slog Röda armén på de rumänska styrkorna, under andra fasen de italienska och slutligen de ungerska. 

Italienska Bersaglieri med sina motorcyklar på östfronten Notera den enkla fjäderskruden på deras hjälmar, ett signum för dem. Foto: Wikiåpedia Commons

Ungerska 2. armén och italienska 8. armén kollapsade men det gjorde även rumänerna. Men med deras större antal divisioner gjorde att det fanns fortfarande förband kvar på östfronten. Dock deras två arméhögkvarter, 3. och 4., blev utdragna. De nio divisioner som fanns kvar hade drabbats hårt av vinterstriderna 1942–1943, så hade de lågt stridsvärde hösten 1942 så var det inte bättre sommaren 1943. 

Förluster hos Tysklands allierade 

De rumänska förlusterna vid Stalingrad för rumänska 3. och 4. armén uppgick nästan till 160 000 man av en styrka på cirka 225 000 man. Rumänska styrkor fanns fortfarande kvar på östfronten men då främst i Kubanbrohuvudet. 

Katastrofen för italienska 8. armén tog hårt på Italien och Mussolini tappade i aktning. Italiens krig på östfronten hade inte varit speciellt blodigt innan det tunga sovjetiska anfallet mot italienska 8. armén den 16 december 1942. Till exempel förluster mellan augusti 1941 och 30 juli 1942 hade endast varit 1 792 man i döda, sårade och saknade men nu förlorade italienska armén över 125 000 man där antalet döda och saknade utgjorde nästan 90 000 man. Alltså strax mer än halva armén som satts in på östfronten hade gått förlorad. 

Italienska krigsfångar. Den italienska 8. armén gick under vintern 1942–1943 på östfronten. Foto: Wikipedia Commons

Ungefär 10 000 kom efter krigets tillbaka från sovjetiska krigsfångeläger. Mussolinis östfrontsäventyr som han hade tiggt till sig hade kostat enormt. Den italienska 8. armén drogs tillbaka till Italien för vila och återhämtning under mars/april 1943 men skulle aldrig återvända till östfronten. Och snart kom katastrof efter katastrof för Italien på närmare håll. 

Ungerns 2. armén råkade ännu värre ut. Ungern hade skickat cirka 200 000 soldater samt 50 000 judiska tvångsarbetare. Efter tolv månader på östfronten anlände cirka 40 000 tillbaka till Ungern i april/maj 1943. Det sovjetiska anfallet på ungerska 2. armén vid Don i januari 1943 anses i Ungern vara det största militära nederlaget för ungerska trupper sedan de turkiska krigen på 1500- och 1600-talet. Ungern kom att strida på Tysklands sida tills det bittra slutet. 

Nederlaget hamnade bakom järnridån 

Sommaren 1942 hade tyskarna 178 divisioner på östfronten medan sommaren 1943 ökat till 187. Den tyska sommaroffensiven 1943 hade begränsad karaktär mot Kursk. Medan sommaroffensiven 1942 hade mer vidsträckta mål Stalingrad–Kaukasus. 

Sjöspaningsplanet Heinkel He 114 i rumänsk tjänst. Det byggdes bara 98 maskiner men Sverige, Spanien och Rumänien kom att använda planet under andra världskriget. Foto: San Diego Air & Space Museum

Ungern och Rumänien hamnade bakom järnridån efter 1945 så historieskrivningen om deras strider på östfronten blev eftersatt. Det var först efter murens fall 1989 som allt mer började skrivas om deras insatser på östfronten, det var inte längre samma tabu. Medan Italien hade mängder av katastrofer att skriva om, Grekland, invasionen av Egypten, el Alamein, Tunisien och Sicilien som till exempel. 

De sattes i huvudsak in på den södra delen av östfronten, alltså förenklat kan vi säga dagens Ukraina och dess närområden. De var där för de var tyskarnas allierade snarare än egna stormaktsdrömmar. Där sneglade de hellre på varandras och sina grannars territorium. 

Italienska bombplan i formation.  Savoia-Marchetti SM.79 Sparviero togs tjänst 1936 och närmare 1 300 bombplan byggdes. Foto: Wikipedia Commons

Den tyska krigsindustrin hade under 1941–1942 inte kommit igång så vapenhjälpen från Tyskland var begränsad men alla tre länderna hade byggt upp en egen vapenindustri som bland annat kunde bygga stridsflygplan och stridsvagnar. Men kapaciteten var begränsad. 

Stalingrad krossade tyskarnas allierade på den södra delen av fronten. 

Rumänska krigsfångar hos Röda armén i november 1942. Både rumänska 3. och 4. armén led stora förluster. Foto: Anton Zenin / Tass

Vidare läsning: 

Frankson, Anders: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023) 

Müller, Rolf-Dieter: Hitlers okända soldater. Utländska förband på östfronten 1941–1945. (Lund 2015) 

 Zetterling, Niklas: Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941–45. (Stockholm 2009)

Italien bygger stridsvagnar

Italienskt pansar under andra världskriget

Rumänien växer och krymper

Drömmen om Storrumänien

Slaget om Stalingrad

Korta historier om sju befälhavare

USA i krig

USA och dess divisioner i Europa 1944–1945 

Den amerikanska armén hade den 30 juni 1944: 89 divisioner. Så hur många av dessa kommer till Normandie under juni och juli 1944? 

Amerikanska pansarförband under övning 1942. Stridsvagnarna på bilden är medeltunga M3 Lee. Foto: US Signal Corps

Totalt: 20 divisioner. Det var tretton infanteridivisioner, fem pansar och två luftburna till Normandie under juni och juli 1944. Det tar tid att skeppa över och att bygga upp styrka. Antal amerikanska divisioner som anländer till Normandie 

6 juni: 6 divisioner (1., 4, 29, 90. Infanteri och 82., 101, luftburna) 

7 juni: 1 division (2. Infanteri) 

9 juni: 1 division (2. pansar) 

10 juni: 2 division (9., och 30. Infanteri) 

12 juni: 1 division (79. Infanteri) 

18 juni: 1 division (83. Infanteri) 

23 juni: 1 division (3. pansar) 

4 juli: 1 division (8. Infanteri) 

5 juli: 1 division (35. Infanteri) 

 9 juli: 1 division (5. Infanteri) 

11 juli: 1 division (4. pansar) 

19 juli: 1 division (6. pansar) 

22 juli: 1 division (28. Infanteri) 

24 juli: 1 division (5. pansar) 

Förutom Normandie 1944 hade USA divisioner i Italien och Medelhavet, totalt tio infanteridivisioner, två pansar, en luftburen och en bergsdivision., fjorton divisioner, som mest kom att tjänstgöra där. Men sedan sjönk det då det försvann fyra divisioner därifrån till D-dagen i Normandie och tre för operation Dragoon i södra Frankrike så kvar blev sju amerikanska divisioner. 

Den 15 augusti 1944 öppnade USA och de allierade ännu ny front, operation Dragoon då man landsteg i södra Frankrike. Tre amerikanska infanteridivisioner från Italien och med hjälp av franska styrkor. De förenade sig senare med styrkorna från Normandie.

Amerikanska infanterister från amerikanska 9. armén avancerar framåt. Kanonen de passerar är en amerikansk pansarvärnskanon 57 mm M1. Standardkanonen för pansarvärn i amerikanska infanteridivisioner. Foto: US Signal Corps

Framgångar under augusti och september i Västeuropa gjorde att allt fler divisioner kom att sättas in vid fronten. USA hade i början september 1944 två armégrupper, 12. som hade 1. och 3. armén samt 6. armégruppen med amerikanska 7. armén och franska 1. armén. Ytterligare en amerikansk armé, 9., anlände. Så enligt uppgifter kom till slut USA att ha 42 infanteridivisioner, 15 pansardivisioner och fyra luftburna divisioner vid fronten i västra Europa. Med andra ord 61 divisioner. 

 Hur stora divisioner? 

En amerikansk pansardivision hade vid full styrka 10 937 man, 186 medeltunga stridsvagnar (M4 Sherman) och 77 lätta stridsvagnar (M5 Stuart). Artilleriet hade 54 bandkanoner av typ M7 Priest med 10,5 cm haubits. Notera att amerikanska 2. och 3. pansardivisionen hade något annorlunda organisation. 

Den amerikanska lätta stridsvagnen M5 Stuart som hade en 37 mm pjäs och vikten var 15 ton. På bilden i den tyska staden Coburg 1945. Foto: US Signal Corps

En amerikansk infanteridivision hade normalt nio infanteribataljoner med understöd av fyra artilleribataljoner. Då är inga extra understödsförband medräknade. Styrka: 14 281 man, 2076 fordon, 54 10,5 cm haubitsar, 12 15,5 cm haubitsar, 57 5,7 cm pansarvärnskanoner, 54 8,1 cm granatkastare. 

Fyra av dessa divisioner i Europa, två infanteri och två pansar, kom i krigets slutskede så de hann knappt uppleva några strider. Det är en stor skillnad mellan de fyra luftburna divisionerna och mängden strid de fick delta i, till exempel 82. luftburna hade 1 619 stupade, 101.luftburna hade 1766 stupade medan 17. luftburna hade 1 191 stupade och 13. luftburna som anlände till Frankrike i februari 1945 kom aldrig sattes in i strid, så noll stupade. 

Samma sak gällde andra divisioner, kom divisionen tidigt eller sent. Till exempel amerikanska 4. pansardivisionen, hade varit i strid länge. Den hade 230 stridsdagar och 5 988 man i förluster! Medan 20. pansardivisionen, som var bland de sista som anlände, hade vid krigsslutet endast åtta stridsdagar och 76 man i förluster. 

M4 Sherman med den nya kanonen, 7,6 cm L/52 från amerikanska 11. pansardivisionen. M4 Sherman var USA:s standardstridsvagn på västfronten 1944–1945. Foto: US Signal Corps

En jämförelse 

USA hade 16 pansardivisioner och Röda arméns motsvarigheter kallades kårer men var de var jämnstora. Röda armén hade 24 stridsvagnskårer och 13 mekaniserade kårer. Men graden av mekanisering var inte alls på samma nivå som USA, de hade varken bandhaubitsar eller pansarfordon för sina skyttesoldater. Backar vi och tittar på det stort så hade båda sidor runt 12 miljoner man, plus och minus då variationer inträffar. 

Enkel tabell över hur det fördelades 

Armén: USA 52% Sovjetunionen 86% 

Flyget: USA 20% Sovjetunionen 10 % 

Flottan: USA 28% Sovjetunionen 4% 

Notera: amerikanska marinkåren har räknats att ingå i armén ovan samt de sovjetiska luftförsvarsstyrkorna ingår i flyget. 

 USA hade färre soldater på marken då de hade fler i luften och till havs. USA:s stora tid på landbacken i Europa var från juni 1944 till maj 1945, 11 månader, medan för Röda armén var det 46 månader. 

Den amerikanska krigsmakten satsade enormt på strategisk bombflyg som krävde stora resurser, både flygplan och manskap. På bilden amerikanska tunga bombplan B-17 Flying Fortress på väg mot Schweinfurt i Tyskland. Foto: US Air Force

Vidare läsning: 

Colby, Elbridge: The First Army in Euope 1943–1945. (Nashville 1993) 

Johnson, David W.; Fast Tanks and Heavy Bombers. Innovation in the U.S. Army 1917–1945. (Ithaca 2003) 

Stanton, Shelby L. : Order of Battle U.S. Army World War II. (Novato 1984)

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Amerikansk pansar i strid med tyska pansarbrigader, läs mer här:

Sherman versus Panzers – Slaget om Arracourt 1944

Striderna i Bretagne 1944

Slaget om Brest 1944

Tunga infanterikanoner

38 kg spräng i målet 

De flesta nationerna hade under andra världskriget någon typ av eldunderstöd i sina skytteregementen i form av eldrörsartilleri. Tyskarna valde att satsa på två typer av pjäser, de tunga 15 cm infanterikanoner och de lätta 7,5 cm infanterikanoner. Med hästar som dragdjur i infanteridivisionerna och motorfordon i pansardivisionen. 

Det tyska skyttet tunga eldunderstöd var de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna. Det fanns även lätta 7,5 cm infanterikanoner och 8 cm granatkastare i skytteregementena. 

Pansardivisionen hade de tunga pjäserna organiserade i infanterikanonkompanier. Dessa var eldunderstöd i de motoriserade skytteregementen medan de lätta pjäser fanns i tunga kompaniet i de motoriserade skyttebataljonerna och var deras eldunderstöd. Något förenklat kan vi säga att i pansardivisionen var den ena pjäsen regementspjäs med den andra bataljonspjäs. 

Den nya “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes i ordning. Ett sätt att öka mekaniseringen i de tyska pansardivisionerna. Foto: Pinterest

Panzer I får pjäsen 

Under fälttåget i Polen 1939 visade det sig att de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna i de motoriserade skytteregementen hade svårt hänga med i pansardivisionens stridstempo. Tyskarnas lösning inför Frankrike 1940 var att montera pjäsen ovanpå en lätt stridsvagn Panzer I genom att ta bort dess vagntorn med dubbla kulsprutor. Notera att 15 cm pjäsens spränggranat vägde 38 kg som kan jämföras med spränggranaten för en 7,5 cm-pjäs som vägde runt 4,5 kg. 

Här i tjänst på östfronten. Den höga struktur syns tydligt då pjäsen har fortfarande sin lavett och har egentligen bara placerats på stridsvagnschassit och fått pansarsköld runt pjäsen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-216-0406-37 / Gellert / CC-BY-SA 3.0

Det nya pansarfordonet fick beteckningen: “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes iordning varav sex bandkanonkompanier med vardera sex vagnar bildades. De kom att tilldelades olika pansardivisioner inför fälttåget i Frankrike. Inför Frankrike 1940 fanns det tio tyska pansardivisioner. De som fick de tunga kanonerna monterade på stridsvagnschassi var: 1., 2., 5., 7., 9. och 10. pansardivisionen. Kompanierna hade från nummer 701. till nummer 706. Tilldelningen var inte helt logisk, 701. gick till 9. divisionen medan 702. gick 1. divisionen, därefter i ordning.

Detta var den första vagnen av många. Se nedan: 

38 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B (produktion 1940) 

12 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II (produktion 1941) 

24 stycken Sturm-Infanteriegeschütz 33B (produktion 1942) 

     Not: utvecklat speciellt för stadsstrider i Stalingrad. 

210 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H (produktion 1943) 

170 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf M (produktion 1943–1945) 

För de två sistnämnda fordonen byggdes även 120 ammunitionsfordon, alltså fordon utan pjäs. Dessa byggde på det senare chassit, Ausf M. Detta då pjäsvagnen hade bara 15 till 18 egna granater med sig. Ammunitionsvagnen kunde ta med 40 granater. Produktionssiffrorna gällande versioner H och M varierar. Uppräkningen ovan illustrerar även väl den tyska krigsproduktionen i ett nötskal, många varianter, liten produktion och små serier 1941–1942 för att sedan 1943–1944 dra igång produktionen på allvar. 

Endast tolv av dessa, 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II . Alla gick till pansarförband i Nordafrika. Det var chassit från den lätta stridsvagnen Panzer II som användes som grund. Foto: Reddit

För bepansrade pansargrenadjärer 

Dessa artilleripjäser tilldelades först och främst ett av de två pansargrenadjärregementen i pansardivisionen. De tilldelades ett kompani med 6 vagnar. Det var i regementet som hade en bataljon med bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna. Övriga bataljoner var det lastbil som gällde. Det var den nya standarden som etablerades under 1943. Helt enligt devisen: Elden – främst granatelden – är det viktigaste medlet för strid. Men även andra förband kom att få dem, behov styrde. 

Under 1943 började dessa levereras, samma typ av chassi som Marder III, Panzer 38 (t). Beteckning på vagnen var 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H. Foto: Reddit

Skulle varje pansardivision sommaren 1944 ha ett kompani per pansardivision, med tanke på att normalt hade divisionerna bara ett regemente som hade en bepansrad bataljon, skulle det krävas 33 x 6 = 198 vagnar. Det fanns som sagt 33 tyska pansardivisioner sommaren 1944. 

Tänk på att en del vagnar behövs för ersättningsarmén som ska kunna utbilda nya soldater, andra behövs för att ersätta förluster, så räcker produktionen inte till mycket. Totalt 380 nya infanterikanonvagnar producerades 1943–1945.

Här syns de två sista versionerna H och M, den senare även kallad K ibland. Den är närmast bilden och där sitter motor centralt så pjäsen placeras längst bak på chassit och får ökat stridsutrymme, det gick från 15 granater ombord till 18 granater. Foto: https://www.tankarchives.com/

Lite som man vill 

Under hela andra världskriget kom tyska pansardivisioner sinsemellan sig inte att ha exakt samma organisation eller utrustning. Det fanns alltid små variationer, i vissa fall större. Det fanns till exempel endast en enda pansardivision som hade ett tungt Tiger-kompani från 1943 till krigsslutet 1945 och det var 3.SS-pansardivision Totenkopf. 

Tyskarna gjorde ofta justeringar på grund av krigets behov och krav. Tittar vi i Normandie finner vi att både Panzer Lehr och 2. pansardivisionen har vardera två tunga infanterikompanier med 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t). Detta båda deras pansargrenadjärregementen i respektive division hade bepansrade pansargrenadjärer. Panzer Lehr där var alla fyra bataljoner bepansrade medan hos 2. divisionen var det två av fyra bataljoner. Prioriterade förband sett ur den synvinkel. 

Endast 24 av dessa byggdes, Sturm-Infanteriegeschütz 33B. Dessa var tänkta för strid i stad och alla gick förlorade under striderna vid Stalingrad 1942–1943.

Tyska pansardivisionen 1944 fick allt mer mekaniserade enheter jämfört med 1940, det inte bara dessa tunga infanterikanoner och också pansarvärnskanonvagnar, bandhaubitsar, luftvärnskanonvagnar och allt fler bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna, pansarspaningen och pansarpionjärerna. 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle & Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998) 

Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Panzer Lehr i Normandie 1944

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Ett vapen för stadsstrider

Ett fåtal byggdes Sturmtiger

91. luftlandsättningsdivisionen

En av två i tyska armén

Tyska armén kom under andra världskriget sätta upp två luftlandsättningsdivisioner, 22. och 91. Den förstnämnda utbildades för luftlandsättning efter Polenfälttåget hösten 1939 medan den sistnämnda började i mars 1944. Med tanke på tyskarna hade 284 divisioner sommaren 1944 så var detta unik division. 

Den nya tyska lastglidare Gotha Go 242, som började levereras i augusti 1941. öppnade upp för nya möjligheter vad gäller luftburna operationer. Den kunde lasta över 3 ton. Dock Hitler hade sedan Kreta 1941 förbjudit vidare luftburna operationer. Trots detta byggdes nästan 1 500 Gotha Go 242. De nyttjades främst för att förbättra transportkapaciteten, en Junkers Ju 52/3m eller en Heinkel He 111 kunde användas som dragflygplan. Foto: US Army

91. infanteridivisionen sattes upp i 25. mobiliseringsomgången för tyska infanteridivisioner i januari 1944. Det var sex divisioner i denna omgång, det var 77., 84., 85., 89., 91. och 92. infanteridivisionen. Standardformationen för denna omgång var två infanteriregementen med vardera tre bataljoner, ett artilleriregemente med två lätta och en tung bataljon samt ett pansarvärnskompani. 

En unik division, 91. luftlandsättningsdivisionen, i tyska armén. Den existerade under en kort period 1944. Illustration:  Gigillo83

Redan i februari 1944 kom ett befäl om att 91. infanteridivisionen skulle bli 91. luftlandsättningsdivisionen. Arbetet satte igång officiellt i mars 1944. Det innebar till exempel justering vad gäller typ av artilleripjäser och infanterikanoner. Division fick nu många lättare pjäser som var tänkt för bergsdivisioner istället för de traditionella pjäserna 10,5 cm le FH 18 haubits och 15 cm sIG 33 tung infanterikanon. 

Har du läst mycket om Normandie så tycker du kanske att numreringen på divisionerna ovan känns bekant. Alla utom 92. division kom att strida i slaget om Normandie 1944. Den nya 91. luftlandsättningsdivisionen befann sig på Cotentin-halvön, väster om landstigningsstränderna i Normandie, den 6 juni 1944. 

Karta över divisionens gruppering den 6 juni 1944. Som synes mitt i smeten. Flera kårförband finns i deras område och som stred delvis tillsammans med divisionen. Divisionen tillhörde tyska LXXXIV. kåren. Karta: US Army

En liten division

Divisionen i sig själv hade cirka 8 000 man men samgrupperat med divisionen fanns 6. fallskärmsjägarregementet. Befälhavare för detta förband var Friedich-August von der Heydte och han hade cirka 4 500 man. Ett prioriterat förband. 

Den tyska 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 hade en vikt av drygt 1,6 ton medan den traditionella 10,5 cm le FH18 hade en transportvikt cirka 3,5 ton. 

 I vilket fall 91. divisionen hade fått 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 för sina två lätta artilleribataljoner medan för sin tunga artilleribataljon 8,8 cm pansarvärnskanon Pak 43/41att använda som artilleri. Det var nog mer för försvarsuppgiften i Normandie, dessa pjäser var tunga, 4,3 ton, men kunde skjuta långt 15 km. 

Divisionen fick ett antal halvbands motorcyklar Kettenkrad att använda som dragfordon, här på bilden med 10,5 cm Gebirgshaubitze 40. 

Varje grenadjärregemente hade ett pansarvärnskompani utrustad med raketgeväret Panzerschreck och pansarskott Panzerfaust samt ett infanterikanonkompani med 7,5 cm bergskanoner Gebirgsgeschütz 36.  

Enkel organisation för 91. luftlandsättningsdivisionen 

 Divisionsstab 

1057. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

1058. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

191. artilleriregementet (tre bataljoner) 

191. pansarvärnskompaniet (7,5 cm pansarvärnskanoner Pak 40) 

191. fysiljärkompaniet 

191. pionjärbataljonen 

191. luftvärnskompaniet (lätta 20 mm luftvärnskanoner) 

 plus understödsenheter

Divisionschef för divisionen var generallöjtnant Wilhelm Falley. Han var en erfaren officer, riddarkorset på östfronten som regementschef 1941, stridit vid Demjansk och fick även tyska korset i guld i januari 1944. Han hade tidigare för befälet över bland annat 246. infanteridivision. 

Fältmarskalk Erwin Rommel lämnar 91. luftlandsättningsdivisionens högkvarter onsdagen den 24 maj 1944. Snett bakom honom till vänster är generallöjtnant Wilhelm Falley. Foto: NARA

Order gavs den 25 maj 1944 att 191. fysiljärkompaniet skulle expanderas och bli bataljon. Det skulle bli divisionens sjunde infanteribataljon. Nu hann det inte verkställas innan D dagen kom den 6 juni 1944. 

D-dagen var inte en bra dag 

För 91. divisionen började dagen med en katastrof. Generallöjtnant Wilhelm Falley hade varit på väg till Rennes i skydd av mörkret, för ett planeringsmöte och krigsspel, när de noterade mängder av flygplan uppe i luften. Falley beordrar då sin chaufför att återvända till divisionens högkvarter i Picauville. På vägen utanför sitt högkvarter Chateau de Bernaville råkade hans Mercedes ut för ett eldöverfall genomfört av amerikanska soldater från 82. luftburna. Falley blev den första tyske generalen som stupade i Normandie. 

Två amerikanska luftburna divisioner, 82. och 101., landade i närområdet. Här fallskärmsjägare från 101. luftburna i Carentan. Foto: US Signal Corps. 

Ett viktigt mål för de amerikanska styrkorna var att ta kontroll Cotentin-halvön. Först genom ett anfall i västlig riktning mot Barneville för att säkra halvön och därefter anfalla upp mot Cherbourg för att säkra hamnen. Det gjorde att tyska 91. luftlandsättningsdivisionen redan från dag ett utsattes för tunga amerikanska anfall, den låg mitt i vägen. 

Ny temporär divisionschef blev överste Bernhard Klosterkemper, en regementschef från 243. divisionen som snart lämnade över befälet till överste Eugen König, färsk från divisionschefskursen. Han tog över från 10 juni 1944.  

Tyska infanterister i Normandie där den bakre soldaten bär på ett raketgevär Panzerschreck. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-301-1954-16 / Kurth / CC-BY-SA 3.0

Hårda strider under juni 

Tyskarna flyttade runt och försökte strukturera upp sitt försvar efter de allierade hade tagit sitt brohuvud. 91. divisionen underställdes mer artilleri, bland annat från 243. divisionen. Försvarsstrid i syfte att hindra amerikanska förband att avancera västerut mot Barneville från sitt växande brohuvud vid landstigningszonen Utah. 

Den amerikanska armén var välutrustad med artilleri, både till sina infanteridivisioner som pansardivisioner. På bilden den amerikanska bandhaubitsen M7 Priest med 10,5 cm haubits, 54 per amerikansk pansardivision var det normala. Foto: US Signal Corps

Det kostade för divisionen, det rapporteras om 2 212 stupade, sårade och saknade till den 12 juni. Läser vi en regementsrapport från 1057. grenadjärregementet så talar de om anfallsstrid den 6 och 7 juni och därefter övergår till att heta försvarsstrid. Långsamt men säkert pressar sig den amerikanska 9. infanteridivisionen med understöd av flera andra divisioner allt närmare Barneville och målet att skära av Cotentin-halvön. 

 Barneville befrias den 18 juni 1944 och stor del av 91. luftlandsättningsdivisionen hamnar utanför ”fickan” som bildas. Men divisionen talar om 85 % förluster i infanteriet den 24 juni 1944, däremot artilleriet har klarat sig bättre bara 21 % av personalen även många pjäser hade förlorats. 

Kettenkrad (SdKfz 2) utvecklas för skogsbruk och det visades snart att detta fordon kunde fungera utmärkt som ett lätt dragfordon och det gick att lasta i transportflygplanet Junkers Ju 52/3m. Perfekt för luftburna förband. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-570-1616-38A / Haas / CC-BY-SA 3.0

Divisionen blir stridsgrupp 

Divisionen fungerade vidare som en stridsgrupp där andra förband kom att underställas divisionen i syfte att skapa ett stridande förband som höll en del av frontlinjen. Men för varje dag som gick ökade förlusterna. Division fick genomgå ett ”Materialschlacht”, med andra ord ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget sakta men säkert nötte ner divisionen. 

Det tyska försvaret av hamnstaden Cherbourg kapitulerade den 26 juni 1944. Men enstaka fort och försvarspositioner stred vidare ytterligare några dagar. Foto: US Signal Corps

Stridsgruppen 91. divisionen hade den 23 juli 1944 två egna skyttebataljoner kvar samt var underställd sex andra. Låter mycket men tre av sex dessa var helt sönderslagna, bara rester kvar. 31 juli kom beskedet att arbetet med den nya fysiljärbataljonen för divisionen var inställt tills vidare. 

Divisionen blev officiellt upplöst den 10 augusti och huvuddelen av personalen verkar ha förts över till 352. Infanteridivisionen. Divisionsstaben finns kvar som tillgänglig för högre chef. Striderna i Normandie avslutas under augusti 1944. Den tyska 91. luftlandsättningsdivisionen tog cirka 5 000 man i förluster och upphörde temporärt att existera.

Franska 2. pansardivisionen i Paris den 26 augusti 1944. De allierade hade vunnit slaget om Normandie. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information

Återkomsten inte speciellt framgångsrik 

Divisionen dyker upp igen vid fronten 11 september 1944, och befälhavare var fortfarande Eugen König, numera generalmajor. Som grund för att bygga upp den nya divisionen användes en alarmdivision, division nr 172. Ett utbildnings-och reservförband som hade satts in vid fronten, bestående huvudsak av alarmenheter, enkla skyttebataljoner med namn efter sina befälhavare. 

Generalmajor Eugen König överlevde kriget. Han befordrades till generallöjtnant i april 1945. Hans sista befäl var 272. folkgrenadjärsdivisionen. Han förde befäl över divisionen bland annat under Ardenneroffensiven. Riddarkorset runt halsen fick han som bataljonschef på östfronten 1942 medan eklöven som regementschef på östfronten 1943. 

Nu försökte man bygga upp en ny 91. luftlandsättningsdivisionen vars nya slagordning inledningsvis ser ut som lapptäcke jämfört med 6 juni 1944. Förbandet var hela tiden insatt vid fronten och ambitionen att återskapa en luftlandsättningsdivision fanns inte riktigt. Så i november 1944 döps staben om till 344. Infanteridivisionen. Grenadjärregementena behåller sina nummer 1057. och 1058. 

Medan den befintliga 344. infanteridivisionen blev 606. divisionen för speciella ändamål, en slags divisionsstab som ska kunna användas av högre chef. Men så blev det inte riktigt utan förbandet skulle utrustas som en infanteridivision med 1945-års organisation. Förbandet lämnar västfronten och skickas till östfronten i början 1945. Sedan i april 1945 betyder den namn till 606. infanteridivisionen. 

Slutet för divisionen kom på östfronten 1945. De hårda striderna där under de sista månaderna av kriget i Europa.

Hur gick det för 91:a i sin nya roll som 344. infanteridivisionen? Jo de skickas också till östfronten från tyska 7. armén strax innan den tyska Ardenneroffensiven inleds och König lämnar över divisionen till ny befälhavare. Så divisionen fick strida de sista månaderna av kriget mot Röda armén. 

Vidare läsning: 

Hastings, Max: Overlord. D-Day and the Battle for Normandy 1944. (London 1984) 

Nauroth, Helge Sven & Boris Steinberg: Die Geschichte der 91. Luftlande-Division. (Hamburg 2017)

 Tamelander, Michael & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick. Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003) 

 Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

En annan division som stred i Normandie 1944

Historien om 116. pansardivisionen

Utvecklingen av det tyska infanteriet 1944

Infanterist eller folkgrenadjär?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska motoriserade divisioner

Jämförelse mellan SS och armén 1941 

Sommaren 1941, rättare sagt söndagen den 22 juni inleddes världshistoriens största fälttåg. Den tyska invasionen av Sovjetunionen. Waffen-SS hade då som fältförband sex divisioner om den mycket förstärkta brigaden ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” räknades dit. Den var större än en normal tysk brigad men mindre än normal tysk division. Av dessa sex förband var det främst tre divisioner som var organiserade som arméns motoriserade infanteridivisioner och det var: SS-Reich, SS-Totenkopf och SS-Wiking. Men det fanns skillnader. 

Motoriserade divisioner på östfronten 1941. På bilden från 2. pansargruppen. Tyska armén satte in tio motoriserade infanteridivisioner på östfronten. Foto: NARA

Nio bataljoner mot sex bataljoner 

Den största skillnaden var att SS-divisionerna hade tre infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner medan arméns divisioner hade bara två infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner. Tyskarna hade som praxis en lätt haubits bataljon i divisionen per regemente, så det innebar att SS-division hade tre medan armén hade två. Sedan hade båda en tung bataljon. Så mer skyttesoldater och mer haubitsar. 

Tre SS-motoriserade infanteridivisioner var redo sommaren 1941. På bilden SS-division "Totenkopf" som var hos armégrupp Nord vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

SS-divisionen hade alltså fler soldater, mer utrustning och vapen men inte för att de var prioriterade utan för att de var större divisioner. Detta var inte alltid en fördel då större division innebar större områdesansvar längs frontlinjen, nio bataljoner infanteri istället för sex bataljoner infanteri. Effekten att ha fler bataljoner i strid innebar givetvis att förlusterna i SS-divisionen var högre jämfört med armédivisionen om alla andra omständigheter är lika. Med andra ord helt normalt. 

Förluster hos armégrupp Syd 

Tyska 1. pansargruppen i armégrupp Syd hade 60. motoriserade divisionen från armén och SS-Wiking. Den förstnämnda som tog 4 642 mans förluster fram till 29 november 1941 stred inte inledningsvis, under julimånad. Medan SS-Wiking hade 5 470 i förluster till 29 november 1941, alltså högre men det var ju större division. Men aningen kortare tidsintervall. 

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Standardpjäsen för de lätta haubitsbataljonerna. Det vanliga tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så de motoriserade divisionerna var ett exklusivt sällskap, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Hur var relationer döda sårade, likvärdig, en stupad för varje fyra sårade. Sedan var skillnad på officersförluster, nja ungefär snarlikt, 179 i armén medan 209 i SS. Här var det snarare en officer stupade per tre sårade. Överhuvudtaget rätt så svårt att jämföra för till exempel SS-Reich tog betydligt högre förluster än SS-Wiking under samma tidsperiod, var det hårdare på de centrala delarna eller fick SS-Reich svårare uppgifter eller var veterandivisionen sämre än gröngölingen? SS-Reich hade passerat över 8 000 i förluster i slutet av oktober 1941. 

Delar vi upp förlusterna på bataljonerna kan det bli en annan historia men samtidigt spelar ju antal dagar i strid roll och hur tunga strider förbandet har varit involverat i. Betydligt svårare blir det och mer detaljerad information krävs. Som dessutom inte kanske finns. Sedan är frågan är det samma standard på SS-divisioner eller för delen armédivisionerna? 

Det fanns tunga (se bilden) och lätta pansarbilar i divisionerna men ingen vagn hade grövre pjäs än 20 mm kanon 1941. Vagnen på bilden var Sd.kfz. 231 som vägde 8 ton. Foto:  Bundesarchiv, Bild 101I-639-4261-33A / Nowak / CC-BY-SA 3.0

Hur många divisioner fanns? 

Tyska armén hade tio motoriserade infanteridivisioner sommaren 1941, deras nummer var: 3., 10., 14., 16., 18., 20., 25., 29., 36. och 60. divisionen. Tre av dem hade väldigt mycket franska motorfordon 2., 14. och 18. divisionen. De enda bepansrade fordon i divisionerna var pansarbilar i spaningsbataljonen, det fanns ett pansarbilskompani som vid full utrustning skulle ha 26 pansarbilar av olika typer, mer för spaning och samband än strid. Fyra divisioner, 16., 20., 29. och 60., hade ett lätt luftvärnskompani i pansarvärnsbataljonen. Alla divisioner hade dessutom en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. 

 22 juni 1941 fördelning 

 Armégrupp Nord: 3., 36. och SS-Totenkopf 

 Armégrupp Mitt: 10., 14., 18., 20., 29. och SS-Reich 

 Armégrupp Syd: 16., 25., 60. och SS-Wiking 

De tre divisionerna i Waffen-SS hade vissa skillnaderna i organisationen. SS-Reich hade precis som arméns divisioner en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. Sedan SS Totenkopf hade inga pansarbilar i sin spaningsbataljon. Däremot hade både SS-Reich och SS-Totenkopf ett batteri av stormkanonvagnar Stug III, sju vagnar i respektive division. I armén tilldelades stormkanonvagnar först och främst självständiga kårförband och inte divisioner men inom Waffen-SS fanns inga kårer 1941 så man valde att prioritera sina divisioner. 

Bakom det främre fordonet finns mängder av motorcyklar med sidovagn. En standardfordon för de "snabba" bataljonerna och motorcykelförband. Tyskarna hade många av dessa under de första krigsåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-13A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Samma sak vad gällde luftvärn, alla tre divisioner hade en luftvärnsbataljon där det var två lätta batterier och ett tungt med 4 8.8 cm luftvärnskanoner. Sedan SS-Wiking hade färre understödskompanier i sina infanteriregementen, endast pansarvärn och infanterikanoner. Medan SS-Reich och SS-Totenkopf hade också ett pionjär- och motorcykelkompani. 

SS hade större divisioner 

I vilket fall, ser vi till organisationen i stort kan vi inte säga att Waffen-SS 1941 var prioriterade men de hade större divisioner som krävde mer. Sedan att divisioner inte var exakt kopior av varandra utan att det fanns variationer sett till organisation och utrustning. Det märker vi när vi går ner på djupet gällande detta. 

Soldater från SS-division Reich i strid på östfronten under hösten 1941. Waffen-SS till skillnad från armén hade kamouflagejackor till sina uniformer. Foto: Reddit, 

Ser vi till förluster kan olika divisioner drabbas olika svårt som SS-Wiking och SS-Reich, samma sak skedde i armén. Försöker vi titta på stridseffektivitet så måste vi väga in motståndarens resurser och förluster i de specifika striderna. Speciellt 1941 är detta svårt då Röda armén prioriterade inte precis att dokumentera sina strider utan snarare fokuserade på att lyckas överleva den tyska anstormningen. 

Så sommaren 1941 hade SS tre motoriserade divisioner medan armén hade tio motoriserade divisioner sommaren 1941, medan SS hade inga pansardivisioner vid denna tidpunkt och armén 20 pansardivisioner.  

Vidare läsning: 

Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlage? (Siek 1989) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Hannover 1990) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Hannover 1990) 

Otto Weidinger: Division Das Reich. Band III 1941-1943. (Osnabrück 1987)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Hitlers tungviktare

Sturmtiger – redo för krig

Vagnen var denna tids belägringsutrustning. Ett vapen för stadsstrider. Vagnen, som använde ett chassi från den tunga tyska Tigervagnen som grund, beväpnades med en 38 cm raketkastare som ursprungligen avsetts för marinen och ubåtsbekämpning. Den 345 kg tunga sprängraketen som avfyrades hade en räckvidd på drygt 5 500 meter. Enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. I augusti 1944 kom de första vagnarna ut till förbanden. 

En av två bevarande Sturmtiger. Denna finns i Tyskland. Notera projektilen framför vagnen, den 345 kg tunga Raketensprenggranate. Foto: Huhu /Wikipedia Commons

Tysklands ledare Adolf Hitler hade en fascination för tunga vapen, kom ihåg den tunga järnvägskanonen Schwerer Gustav – 80 cm och projektet med den tunga stridsvagnen Maus – 188 ton. Den nya Sturmtiger var inte lika tung, 65 ton, men jämfört med Hitlers arbetshäst stridsvagn Panzer IV H som vägde 25 ton, så är det tungt. 

En Sturmtiger öppnar eld, Notera kranen som används när ammunition i vagnen behöver fyllas på. De tunga granaterna kan inte lastas ombord utan denna. Foto: Reddit

Hur kom det sig att Sturmtiger byggdes? Det var en process som startade redan under 1942, i samband med tyskarna fick allt större erfarenhet av strid i bebyggelse. I stadsstriderna i Stalingrad under hösten 1942 uppstod ett behov hos tyska styrkor av en stormkanonvagn med en mycket grövre kanon än 7,5 cm kanon som eldunderstöd. Det behövdes en pjäs som med enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. 

På bilden en Sturm Infanteriegeschütz 33B. Endast 24 byggdes och en av dessa finns bevarad i Ryssland. Röda armén erövrade vagnen i samband med slaget om Stalingrad. Foto: Reddit

Snabb lösning på problemet 

I ett möte den 20 september 1942 med Hitler togs beslutet att snarast se till att tyska 6. armén fick tillgå till ett ny stormkanonvagn bestyckat med en 15 cm pjäs , alternativet som föreslogs var att montera vapnet på ett stridsvagnschassi. Det blev Sturm Infanteriegeschütz 33B, som vägde 21 ton. Pjäs blev den tunga15 cm infanterikanonen sIG 33 vars spränggranat vägde 38 kg. Det kan jämföras med spränggranaten för 7,5 cm-pjäsen som var 4,5 kg. Viktigt var gott pansarskydd och splitterskydd, alltså en sluten överbyggnad. 

Ombyggnaden gick snabbt, 24 vagnar byggdes. Redan den 28 oktober 1942 anländer de första sex vagnarna till stationen Tjir i närheten av Stalingrad. Alla 24 förlorades i samband med nederlaget vid Stalingrad vintern 1942–1943. 

Nästa steg i utvecklingen Sturmpanzer IV Brummbär. Här kom det att byggas betydligt fler och en bataljon, 216., med 45 vagnar sattes in i Kursk sommaren 1943. Även Normandie kom dessa vagnar att sättas, här var det 217. Sturmpanzer-Abteilung fast med färre vagnar. Foto: Flickr

Brummbär utvecklas

Erfarenheter av Sturm-Infanteriegeschütz 33B ledde till utvecklingen av stormkanonvagnen Sturmpanzer IV Brummbär, som sattes i produktion under 1943. Vagnen vägde 28 ton och första leveransen skedde i april 1943. Här kom 306 stycken att tillverkas fram till mars 1945. Denna vagn hade en nyare modernare pjäs 15-cm-StuH 43 L/12. 

Till skillnad från de vanliga stormkanonvagnar Sturmgeschütz III som tillhörde artilleriet kom dessa Sturmpanzer att tillhöra pansartrupperna. Hitler ville detta och därför kom vagnen heta Sturmpanzer. Dess debut på slagfältet blev inte strid i bebyggelse som pansarfordonet hade tagits fram för utan på den ryska stäppen vid pansarslaget om Kursk sommaren 1943. 

Amerikanska soldater undersöker en övergiven vagn i april 1945. Foto: US Signal Corps / NARA

Hösten 1943 visades den nya Sturmtiger 

Hitler förevisas i oktober 1943 prototypen för den nya Sturmtiger men klartecknet för att starta produktion dröjde ända till april 1944, då beställdes tolv vagnar men det blev 18 tills slut. Första leverans var i augusti 1944 och sista i december 1944. 

Första stridsinsats var Warszawaupproret i augusti 1944, tydligen direkt från fabriken då besättningarna beskrevs som fabriksarbetare. Efter denna första insats som kom huvuddelen av vagnarna sättas in i väst, totalt tre förband med Sturmtiger sattes upp. Varje med vardera fyra vagnar. Initialt hette de: 1000., 1001. och 1002. Sturm-Mörser-kompanie. 

Här passerar en brittisk bärgningsvagn M4 ARV en övergiven Sturmtiger. Några amerikanska soldater sitter på vagnen.  Foto: US Signal Corps / NARA

Storleken på ett kompani 

79 i personalstyrka, 4 Sturmtiger, 11 lastbilar och 4 tunga halvbandvagnar. 

Varje vagn hade besättning av fem och medförde 14 skott. Vagnen utrustades med lastkran för underlätta vid påfyllning av ammunition. Eldhastigheten var dessutom låg, ett skott per tio minuter som bäst. 

Pansarskyddet frontal var mycket bra, 15 cm vinklat. Det krävdes en amerikansk M26 Pershing –stridsvagn eller en sovjetisk pansarvärnskanonvagn SU-100 med rätt typ av ammunition för att kunna slå igenom detta. Dock svagheten frontalt var träff på den stora pjäsen. Vagnen har också kallats för Sturmmörser. 

Två av dessa kompanier, 1000. och 1001., fanns tillgängliga för Ardenneroffensiven men lär inte gjort mycket. Ett förband var tydligen tänkt att bistå i erövringen av staden Liège men dit kom tyska 6. pansararmén aldrig. 

Sedan döptes förbanden om till artilleriförband, Sturm-Mörser-batterie. Detta ändrade inget i praktiken. Enstaka stålmonster sattes in de defensiva försvarsstriderna under 1945 men det var inte denna typ av strid de hade utvecklats för. 

Sturmtiger i Moskva, Ryssland. Det sägs att Röda armén erövrade endast en vagn och den har bevarats för eftervärlden . Foto: Alan Wilson/ Wikipedia Commons

1 mars 1945 fanns 13 vagnar i armén medan tre befann sig i depåer. Förmodligen vagnar under långvarig reparation. Röda armén verkar bara ha erövrat en vagn, i april 1945, och det är den som är museiobjekt i Ryssland idag, De amerikanska styrkorna kom erövra ett flertal under krigets slutskede mars-april 1945. De behöll en vagn som krigsbyte och den fördes över till USA, Aberdeen Proving Ground, för tester. Vagnen återbördades senare till Tyskland där den befinner sig idag. 

Slutord 

Endast 18 byggdes, som väckte enorm uppmärksamhet när en vagn erövrades av de allierade men de var för få och det rapporterades att träffsäkerheten var för dålig. Speciellt vid indirekt eld då raketvapen anno 1940-talet inte alls hade samma träffsäkerhet som Himars har idag. 

Det var egentligen ett yttäckande vapen men här sköts en raket i taget. Direkteld var en sak men indirekt eld något helt annat. Den sägs haft spridning på 4 %, så avstånd 5 000 meter blev radien 200 meter. Detta påverka också direkteld på längre avstånd. Ett förband kunde ha fyra vagnar, fyra raketer avfyrades. Om vi jämför med ett batteri raketartilleri 15 cm Nebelwerfer 41, där varje salvpjäs hade sex raketrör och det fanns sex salvpjäser i batteriet. Sedan sattes dessa in ofta bataljonsvis, så 108 15 cm raketer dök ner över målet. 

Det stora brittiska pansarmuseet i Bovington har ingen vagn utan bara själva vapnet från vagnen, 38 cm RW 61. Foto: Morio / Wikipedia Commons

Det finns som sagt två vagnar bevarade plus ett vapen utan vagn. En vagn i Tyskland och en i Ryssland medan Bovington har bara vapnet., 38 cm RW 61. 

Sturmtiger var tung och hade eldkraft men behövdes den egentligen? 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Bernard & Graefe Verlag Koblenz 1998) 

Spielberger, Walter J. och Hilary L. Doyle: Panzer VI Tiger und seine abarten. (Stuttgart 2020)

Mer tunga pansarvärnskanonvagnar

Historien om Jagdpanther

Ett annat fordon ur Tigerfamiljen

Debut vid slaget om Kursk sommaren 1943

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Hitler tog befälet

Tyska krigsmaktens överkommando under andra världskriget

När den tyske generalmajoren Wilhelm Keitel påbörjade sin tjänst på krigsministeriet senhösten 1935 fick han möjlighet att presentera sin idé om ett enda kommando över alla tre försvarsgrenarna. Keitels chef krigsministern fältmarskalk Werner von Blomberg hade haft liknade tankar själv och var positiv. Vi skulle idag nog säga försvarsminister istället för krigsminister fast inte i USA sedan 2025.

Nürnberg september 1936, krigsministern Werner von Blomberg (till vänster i bild) i samspråk med arméns befälhavare Werner von Fritsch och marinens befälhavare Erich Raeder (som på tyska faktiskt hette Kriegsmarine). Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1983-1111-502N / CC-BY-SA 3.0

Krigsministern von Blomberg utfärdade sitt första direktiv om ett samordnat militärt kommando i juni 1937. Keitel hade inga illusioner om att bli den general som fick denna post, vilket von Blomberg hade. Keitel var medveten om sina begränsningar och det visste också omgivningen, han var en god militäradministratör. 

Nya vapen påverkar 

I Tyskland var det så att arméns överkommando OKH svarade för ledningen av det nationella försvaret i krig. Medan både marinen och flygvapnet sågs mer som hjälptrupper av armén. Krigsministern von Blomberg insåg att ett framtida krig inte skulle vara en upprepning av första världskriget där artilleriet, kulsprutan och taggtråden dominerade utan det skulle vara stridsvagnen, flyget och ledning som avgjorde. 

Adolf Hitler och den nya fältmarskalken Hermann Göring på Rikskansliet i Berlin den 16 mars 1938. De var tillbaka i Berlin efter ha besökt Österrike för att ta emot massornas jubel. Österrike var nu en del av Tyskland. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-2004-1202-504 / CC-BY-SA 3.0

Givetvis mötte idén ett kommando motstånd från arméns överkommando (OKH) vars chef var generalöverste Werner von Fritsch och hans stabschef general Ludvig Beck. Även flygvapnet (Luftwaffe) i form av Hermann Göring kom att motsätta sig detta. Göring var luftfartsminister och det var på samma nivå som von Blomberg i makthierarkin. Men ett nytt överkommando för krigsmakten kunde få von Blomberg som chef och då skulle Göring blir underställd honom. Detta var något som Göring inte kunde acceptera. Dessutom Göring var generalöverste medan von Blomberg var fältmarskalk, med andra ord hade högre grad inom krigsmakten. 

Blomberg åker ut och Hitler tar över 

Frågan var inte löst när von Blomberg gifte sig i januari 1938 med en kvinna som visade sig vara känd hos sedlighetspolisen och denna skandal tvingade von Blomberg att avgå. Samtidigt kom fabricerade bevis mot arméns överbefälhavare von Fritsch om att han var homosexuell fram vilket gjorde att han avgick. Han blev rentvådd av särskild undersökningsdomstol men återkallades inte till tjänst utan Hitler passade på att bli av med von Fritsch. Hitler såg sin chans att få kontroll över krigsmakten och dessutom bli av med de två som var skeptiska mot Hitlers tankar om krig. 

Stormöte i juli 1940, Hitler pekar på kartan medan armens överbefälhavare Walther von Brauchitsch står på Hitlers vänstra sida och arméns stabschef Franz Halder på hans högra, Bakom dem står Keitel och borta vid bordskanten med armarna i kors står Alfred Jodl. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Hitler själv tog posten som krigsmaktens överbefälhavare och krigsministeriet avskaffades och blev ersatt av krigsmaktens överkommando (OKW). Göring blev fältmarskalk den 4 februari 1938 och därmed högst i rang inom krigsmakten. Chef för OKW blev Keitel samma dag den 4 februari 1938 men utan egentligen någon makt. General Alfred Jodl fick senare befälet (augusti 1939) över operationsstaben inom OKW (Wehrmachtführungsstab). 

Keitels och von Blombergs idé om ett kommando över alla tre försvarsgrenar existerade men kanske inte i den form som de hade tänkt. Alla tre försvarsgrenarna hade fortfarande stort oberoende och samtidigt som Hitler som krigsmaktens överbefälhavare saknade hög militärutbildning. Dessutom som det senare skulle visa sig var Hitler inte intresserad av att hålla gemensamma försvarsgrensmöten, den tänkta koordinerade effekten av OKW uteblev. 

Det tyska anfallet mot Norge 1940 hamnade hos krigsmaktens överkommando (OKW). Arméns överkommando (OKH) valde att fokusera på Frankrike. På bilden tyska slagskeppet Scharnhorst som hade stora framgångar i Norge 1940, läs mer här: Slagskepp sänker hangarfartyg  . Foto; Wikipedia Commons

Armén får ny chef 

Ny överbefälhavare för armén blev generalöverste Walther von Brauchitsch och det visade sig snart att han hade svårt att stå emot Hitler. I fallet von Fritsch gjorde von Brauchitsch inget för att den ett år äldre officerskollegan skulle få återgå till aktiv tjänst. Senare lät von Brauchitsch flera generaler att pensionera sig, bland annat Günther von Kluge, Maximilian von Weichs, Georg von Küchler, Ewald von Kleist och Wilhelm von Leeb. Alla fem var jämnåriga med honom, dvs födda 1881 eller 1882 och ingen hade fyllt 60 år. Detta minskade förtroendet för von Brauchitsch bland hans officerskollegor ytterligare. 

När kriget sedan började närma sig återkallades de fem till aktiv tjänst och alla blev senare fältmarskalkar. OKH:s stabschef Beck kom alltmer i konflikt med Hitlers tankar om krig. Beck lär bara ha träffat Hitler två gånger men Beck fick det alltmer svårare att acceptera Hitlers planer om krig och till slut i augusti 1938 avgick han och ersattes av general Franz Halder som redan tjänstgjorde på OKH fast i en annan befattning. 

Arméns stabschef stabschef general Ludvig Beck hade svårt att acceptera Hitlers tankar om starta ett nytt krig. Han lämnade i augusti 1938. Han dog den 21 juli 1944 för sin inblandning i attentatet mot Hitler. Foto från 1930. Foto: Bundesarchiv, Bild 146III-286 / CC-BY-SA 3.0

De delar på uppgifterna 

Förändringen med OKW innebar först bara att Hitler var krigsmaktens överbefälhavare och hade tillgång en mindre stab. För fälttåget i Polen 1939 kom planering och ledningen att skötas av arméns överkommando (OKH). Medan fälttåget mot Danmark och Norge den 9 april skötte OKW, främst Jodl, planeringen och ledningen. OKH, det vill säga von Brautchitsch och Halder, försökte att ge Hitler ett personligt bakslag genom att överlåta det hela på OKW och det kanske hade lyckats om det inte varit för Jodl. Hitler fick panik vid en situation uppe vid Narvik och ville att tyska styrkor under general Dietl skulle retirera in i Sverige och interneras där. Istället ingrep Jodl och de tyska styrkorna fick hålla ut till varje pris. De allierade drog sig senare ur och tyskarna kom att segra. 

Läget i maj 1940 

Krigsmaktens överkommando (OKW) 

Befälhavare: Adolf Hitler 

Chef för OKW: generalöverste Wilhelm Keitel 

Chef för ledningsstaben: generalmajor Alfred Jodl 

Arméns överkommando (OKH) 

Befälhavare: generalöverste Walther von Brauchitsch 

Stabschef: general Franz Halder 

Däremot i fälttåget mot Frankrike i väster 1940 var det OKH som hade huvudansvaret men Hitler började lägga sig i allt mer detaljer och det skulle bli värre. Planeringen för Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen, påbörjades sommaren 1940. OKH fick ansvaret för denna men tidigt började en konflikt mellan Hitler och OKH. Var skulle tyngdpunkten i offensiven vara? Hitler förespråkande ekonomiska mål medan för OKH var Moskva det primära målet. Inte staden i sig själv som geografisk punkt utan att en offensiv mot Moskva skulle få möta fiendens huvudstyrka och därmed kunna slå den. Detta skulle skapa förutsättningar för att kunna avsluta kriget. 

Konflikten mellan Hitler och OKH om hur fälttåget skulle genomföras var faktiskt inte avgjord när Operation Barbarossa startade den 22 juni 1941 och pågick fortfarande den när Operation Taifun, slutanfallet mot Moskva, inleddes 30 september 1941. Fälttåget misslyckades och Sovjetunionen gav inte upp. Flera höga tyska befälhavare fick gå som konsekvens av detta, bland annat fältmarskalk von Brauchitsch fick lämna sin post som arméns överbefälhavare den 19 december 1941 och Hitler tog över posten själv. 

Hitler i möte med sina generaler på östfronten i mars 1943. Hitler i sin roll som arméns överbefälhavare från den 19 december 1941 kom att ännu mer lägga sig i enskilda detaljer. Fältmarskalk Erich von Manstein längst till vänster med högerhanden på bordet. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Nu var Hitler inte bara landets ledare och krigsmaktens överbefälhavare utan också arméns överbefälhavare. Hitler hade nu två militära staber till sitt förfogande, OKW och OKH. Uppdelningen blir att OKH fokuserar på östfronten medan OKW hanterar övriga fronter. Så tankar om ett överkommando som koordinerar hela krigsmakten i krig blev aldrig verklighet utan det skötte Adolf Hitler genom att ha trippla roller. 

Vidare läsning: 

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Hitlers första nederlag, offensiven mot Moskva 1941. (Stockholm 2011) 

Correlli Barnett (red), Hitlers generaler. (Stockholm 2004) 

Walter Görlitz(red):Generalfeldmarschall Keitel Verbrecher oder Offizier? (Göttingen 1961)

Kriget i Norge 1940

Slaget om Narvik

Skickliga fältherrar genom historien

Ett namn kommer alltid att bestå

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html