91. luftlandsättningsdivisionen

En av två i tyska armén

Tyska armén kom under andra världskriget sätta upp två luftlandsättningsdivisioner, 22. och 91. Den förstnämnda utbildades för luftlandsättning efter Polenfälttåget hösten 1939 medan den sistnämnda började i mars 1944. Med tanke på tyskarna hade 284 divisioner sommaren 1944 så var detta unik division. 

Den nya tyska lastglidare Gotha Go 242, som började levereras i augusti 1941. öppnade upp för nya möjligheter vad gäller luftburna operationer. Den kunde lasta över 3 ton. Dock Hitler hade sedan Kreta 1941 förbjudit vidare luftburna operationer. Trots detta byggdes nästan 1 500 Gotha Go 242. De nyttjades främst för att förbättra transportkapaciteten, en Junkers Ju 52/3m eller en Heinkel He 111 kunde användas som dragflygplan. Foto: US Army

91. infanteridivisionen sattes upp i 25. mobiliseringsomgången för tyska infanteridivisioner i januari 1944. Det var sex divisioner i denna omgång, det var 77., 84., 85., 89., 91. och 92. infanteridivisionen. Standardformationen för denna omgång var två infanteriregementen med vardera tre bataljoner, ett artilleriregemente med två lätta och en tung bataljon samt ett pansarvärnskompani. 

En unik division, 91. luftlandsättningsdivisionen, i tyska armén. Den existerade under en kort period 1944. Illustration:  Gigillo83

Redan i februari 1944 kom ett befäl om att 91. infanteridivisionen skulle bli 91. luftlandsättningsdivisionen. Arbetet satte igång officiellt i mars 1944. Det innebar till exempel justering vad gäller typ av artilleripjäser och infanterikanoner. Division fick nu många lättare pjäser som var tänkt för bergsdivisioner istället för de traditionella pjäserna 10,5 cm le FH 18 haubits och 15 cm sIG 33 tung infanterikanon. 

Har du läst mycket om Normandie så tycker du kanske att numreringen på divisionerna ovan känns bekant. Alla utom 92. division kom att strida i slaget om Normandie 1944. Den nya 91. luftlandsättningsdivisionen befann sig på Cotentin-halvön, väster om landstigningsstränderna i Normandie, den 6 juni 1944. 

Karta över divisionens gruppering den 6 juni 1944. Som synes mitt i smeten. Flera kårförband finns i deras område och som stred delvis tillsammans med divisionen. Divisionen tillhörde tyska LXXXIV. kåren. Karta: US Army

En liten division

Divisionen i sig själv hade cirka 8 000 man men samgrupperat med divisionen fanns 6. fallskärmsjägarregementet. Befälhavare för detta förband var Friedich-August von der Heydte och han hade cirka 4 500 man. Ett prioriterat förband. 

Den tyska 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 hade en vikt av drygt 1,6 ton medan den traditionella 10,5 cm le FH18 hade en transportvikt cirka 3,5 ton. 

 I vilket fall 91. divisionen hade fått 10,5 cm Gebirgshaubitze 40 för sina två lätta artilleribataljoner medan för sin tunga artilleribataljon 8,8 cm pansarvärnskanon Pak 43/41att använda som artilleri. Det var nog mer för försvarsuppgiften i Normandie, dessa pjäser var tunga, 4,3 ton, men kunde skjuta långt 15 km. 

Divisionen fick ett antal halvbands motorcyklar Kettenkrad att använda som dragfordon, här på bilden med 10,5 cm Gebirgshaubitze 40. 

Varje grenadjärregemente hade ett pansarvärnskompani utrustad med raketgeväret Panzerschreck och pansarskott Panzerfaust samt ett infanterikanonkompani med 7,5 cm bergskanoner Gebirgsgeschütz 36.  

Enkel organisation för 91. luftlandsättningsdivisionen 

 Divisionsstab 

1057. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

1058. grenadjärregementet (tre bataljoner) 

191. artilleriregementet (tre bataljoner) 

191. pansarvärnskompaniet (7,5 cm pansarvärnskanoner Pak 40) 

191. fysiljärkompaniet 

191. pionjärbataljonen 

191. luftvärnskompaniet (lätta 20 mm luftvärnskanoner) 

 plus understödsenheter

Divisionschef för divisionen var generallöjtnant Wilhelm Falley. Han var en erfaren officer, riddarkorset på östfronten som regementschef 1941, stridit vid Demjansk och fick även tyska korset i guld i januari 1944. Han hade tidigare för befälet över bland annat 246. infanteridivision. 

Fältmarskalk Erwin Rommel lämnar 91. luftlandsättningsdivisionens högkvarter onsdagen den 24 maj 1944. Snett bakom honom till vänster är generallöjtnant Wilhelm Falley. Foto: NARA

Order gavs den 25 maj 1944 att 191. fysiljärkompaniet skulle expanderas och bli bataljon. Det skulle bli divisionens sjunde infanteribataljon. Nu hann det inte verkställas innan D dagen kom den 6 juni 1944. 

D-dagen var inte en bra dag 

För 91. divisionen började dagen med en katastrof. Generallöjtnant Wilhelm Falley hade varit på väg till Rennes i skydd av mörkret, för ett planeringsmöte och krigsspel, när de noterade mängder av flygplan uppe i luften. Falley beordrar då sin chaufför att återvända till divisionens högkvarter i Picauville. På vägen utanför sitt högkvarter Chateau de Bernaville råkade hans Mercedes ut för ett eldöverfall genomfört av amerikanska soldater från 82. luftburna. Falley blev den första tyske generalen som stupade i Normandie. 

Två amerikanska luftburna divisioner, 82. och 101., landade i närområdet. Här fallskärmsjägare från 101. luftburna i Carentan. Foto: US Signal Corps. 

Ett viktigt mål för de amerikanska styrkorna var att ta kontroll Cotentin-halvön. Först genom ett anfall i västlig riktning mot Barneville för att säkra halvön och därefter anfalla upp mot Cherbourg för att säkra hamnen. Det gjorde att tyska 91. luftlandsättningsdivisionen redan från dag ett utsattes för tunga amerikanska anfall, den låg mitt i vägen. 

Ny temporär divisionschef blev överste Bernhard Klosterkemper, en regementschef från 243. divisionen som snart lämnade över befälet till överste Eugen König, färsk från divisionschefskursen. Han tog över från 10 juni 1944.  

Tyska infanterister i Normandie där den bakre soldaten bär på ett raketgevär Panzerschreck. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-301-1954-16 / Kurth / CC-BY-SA 3.0

Hårda strider under juni 

Tyskarna flyttade runt och försökte strukturera upp sitt försvar efter de allierade hade tagit sitt brohuvud. 91. divisionen underställdes mer artilleri, bland annat från 243. divisionen. Försvarsstrid i syfte att hindra amerikanska förband att avancera västerut mot Barneville från sitt växande brohuvud vid landstigningszonen Utah. 

Den amerikanska armén var välutrustad med artilleri, både till sina infanteridivisioner som pansardivisioner. På bilden den amerikanska bandhaubitsen M7 Priest med 10,5 cm haubits, 54 per amerikansk pansardivision var det normala. Foto: US Signal Corps

Det kostade för divisionen, det rapporteras om 2 212 stupade, sårade och saknade till den 12 juni. Läser vi en regementsrapport från 1057. grenadjärregementet så talar de om anfallsstrid den 6 och 7 juni och därefter övergår till att heta försvarsstrid. Långsamt men säkert pressar sig den amerikanska 9. infanteridivisionen med understöd av flera andra divisioner allt närmare Barneville och målet att skära av Cotentin-halvön. 

 Barneville befrias den 18 juni 1944 och stor del av 91. luftlandsättningsdivisionen hamnar utanför ”fickan” som bildas. Men divisionen talar om 85 % förluster i infanteriet den 24 juni 1944, däremot artilleriet har klarat sig bättre bara 21 % av personalen även många pjäser hade förlorats. 

Kettenkrad (SdKfz 2) utvecklas för skogsbruk och det visades snart att detta fordon kunde fungera utmärkt som ett lätt dragfordon och det gick att lasta i transportflygplanet Junkers Ju 52/3m. Perfekt för luftburna förband. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-570-1616-38A / Haas / CC-BY-SA 3.0

Divisionen blir stridsgrupp 

Divisionen fungerade vidare som en stridsgrupp där andra förband kom att underställas divisionen i syfte att skapa ett stridande förband som höll en del av frontlinjen. Men för varje dag som gick ökade förlusterna. Division fick genomgå ett ”Materialschlacht”, med andra ord ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget sakta men säkert nötte ner divisionen. 

Det tyska försvaret av hamnstaden Cherbourg kapitulerade den 26 juni 1944. Men enstaka fort och försvarspositioner stred vidare ytterligare några dagar. Foto: US Signal Corps

Stridsgruppen 91. divisionen hade den 23 juli 1944 två egna skyttebataljoner kvar samt var underställd sex andra. Låter mycket men tre av sex dessa var helt sönderslagna, bara rester kvar. 31 juli kom beskedet att arbetet med den nya fysiljärbataljonen för divisionen var inställt tills vidare. 

Divisionen blev officiellt upplöst den 10 augusti och huvuddelen av personalen verkar ha förts över till 352. Infanteridivisionen. Divisionsstaben finns kvar som tillgänglig för högre chef. Striderna i Normandie avslutas under augusti 1944. Den tyska 91. luftlandsättningsdivisionen tog cirka 5 000 man i förluster och upphörde temporärt att existera.

Franska 2. pansardivisionen i Paris den 26 augusti 1944. De allierade hade vunnit slaget om Normandie. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information

Återkomsten inte speciellt framgångsrik 

Divisionen dyker upp igen vid fronten 11 september 1944, och befälhavare var fortfarande Eugen König, numera generalmajor. Som grund för att bygga upp den nya divisionen användes en alarmdivision, division nr 172. Ett utbildnings-och reservförband som hade satts in vid fronten, bestående huvudsak av alarmenheter, enkla skyttebataljoner med namn efter sina befälhavare. 

Generalmajor Eugen König överlevde kriget. Han befordrades till generallöjtnant i april 1945. Hans sista befäl var 272. folkgrenadjärsdivisionen. Han förde befäl över divisionen bland annat under Ardenneroffensiven. Riddarkorset runt halsen fick han som bataljonschef på östfronten 1942 medan eklöven som regementschef på östfronten 1943. 

Nu försökte man bygga upp en ny 91. luftlandsättningsdivisionen vars nya slagordning inledningsvis ser ut som lapptäcke jämfört med 6 juni 1944. Förbandet var hela tiden insatt vid fronten och ambitionen att återskapa en luftlandsättningsdivision fanns inte riktigt. Så i november 1944 döps staben om till 344. Infanteridivisionen. Grenadjärregementena behåller sina nummer 1057. och 1058. 

Medan den befintliga 344. infanteridivisionen blev 606. divisionen för speciella ändamål, en slags divisionsstab som ska kunna användas av högre chef. Men så blev det inte riktigt utan förbandet skulle utrustas som en infanteridivision med 1945-års organisation. Förbandet lämnar västfronten och skickas till östfronten i början 1945. Sedan i april 1945 betyder den namn till 606. infanteridivisionen. 

Slutet för divisionen kom på östfronten 1945. De hårda striderna där under de sista månaderna av kriget i Europa.

Hur gick det för 91:a i sin nya roll som 344. infanteridivisionen? Jo de skickas också till östfronten från tyska 7. armén strax innan den tyska Ardenneroffensiven inleds och König lämnar över divisionen till ny befälhavare. Så divisionen fick strida de sista månaderna av kriget mot Röda armén. 

Vidare läsning: 

Hastings, Max: Overlord. D-Day and the Battle for Normandy 1944. (London 1984) 

Nauroth, Helge Sven & Boris Steinberg: Die Geschichte der 91. Luftlande-Division. (Hamburg 2017)

 Tamelander, Michael & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick. Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003) 

 Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

En annan division som stred i Normandie 1944

Historien om 116. pansardivisionen

Utvecklingen av det tyska infanteriet 1944

Infanterist eller folkgrenadjär?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tyska motoriserade divisioner

Jämförelse mellan SS och armén 1941 

Sommaren 1941, rättare sagt söndagen den 22 juni inleddes världshistoriens största fälttåg. Den tyska invasionen av Sovjetunionen. Waffen-SS hade då som fältförband sex divisioner om den mycket förstärkta brigaden ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” räknades dit. Den var större än en normal tysk brigad men mindre än normal tysk division. Av dessa sex förband var det främst tre divisioner som var organiserade som arméns motoriserade infanteridivisioner och det var: SS-Reich, SS-Totenkopf och SS-Wiking. Men det fanns skillnader. 

Motoriserade divisioner på östfronten 1941. På bilden från 2. pansargruppen. Tyska armén satte in tio motoriserade infanteridivisioner på östfronten. Foto: NARA

Nio bataljoner mot sex bataljoner 

Den största skillnaden var att SS-divisionerna hade tre infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner medan arméns divisioner hade bara två infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner. Tyskarna hade som praxis en lätt haubits bataljon i divisionen per regemente, så det innebar att SS-division hade tre medan armén hade två. Sedan hade båda en tung bataljon. Så mer skyttesoldater och mer haubitsar. 

Tre SS-motoriserade infanteridivisioner var redo sommaren 1941. På bilden SS-division "Totenkopf" som var hos armégrupp Nord vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

SS-divisionen hade alltså fler soldater, mer utrustning och vapen men inte för att de var prioriterade utan för att de var större divisioner. Detta var inte alltid en fördel då större division innebar större områdesansvar längs frontlinjen, nio bataljoner infanteri istället för sex bataljoner infanteri. Effekten att ha fler bataljoner i strid innebar givetvis att förlusterna i SS-divisionen var högre jämfört med armédivisionen om alla andra omständigheter är lika. Med andra ord helt normalt. 

Förluster hos armégrupp Syd 

Tyska 1. pansargruppen i armégrupp Syd hade 60. motoriserade divisionen från armén och SS-Wiking. Den förstnämnda som tog 4 642 mans förluster fram till 29 november 1941 stred inte inledningsvis, under julimånad. Medan SS-Wiking hade 5 470 i förluster till 29 november 1941, alltså högre men det var ju större division. Men aningen kortare tidsintervall. 

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Standardpjäsen för de lätta haubitsbataljonerna. Det vanliga tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så de motoriserade divisionerna var ett exklusivt sällskap, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Hur var relationer döda sårade, likvärdig, en stupad för varje fyra sårade. Sedan var skillnad på officersförluster, nja ungefär snarlikt, 179 i armén medan 209 i SS. Här var det snarare en officer stupade per tre sårade. Överhuvudtaget rätt så svårt att jämföra för till exempel SS-Reich tog betydligt högre förluster än SS-Wiking under samma tidsperiod, var det hårdare på de centrala delarna eller fick SS-Reich svårare uppgifter eller var veterandivisionen sämre än gröngölingen? SS-Reich hade passerat över 8 000 i förluster i slutet av oktober 1941. 

Delar vi upp förlusterna på bataljonerna kan det bli en annan historia men samtidigt spelar ju antal dagar i strid roll och hur tunga strider förbandet har varit involverat i. Betydligt svårare blir det och mer detaljerad information krävs. Som dessutom inte kanske finns. Sedan är frågan är det samma standard på SS-divisioner eller för delen armédivisionerna? 

Det fanns tunga (se bilden) och lätta pansarbilar i divisionerna men ingen vagn hade grövre pjäs än 20 mm kanon 1941. Vagnen på bilden var Sd.kfz. 231 som vägde 8 ton. Foto:  Bundesarchiv, Bild 101I-639-4261-33A / Nowak / CC-BY-SA 3.0

Hur många divisioner fanns? 

Tyska armén hade tio motoriserade infanteridivisioner sommaren 1941, deras nummer var: 3., 10., 14., 16., 18., 20., 25., 29., 36. och 60. divisionen. Tre av dem hade väldigt mycket franska motorfordon 2., 14. och 18. divisionen. De enda bepansrade fordon i divisionerna var pansarbilar i spaningsbataljonen, det fanns ett pansarbilskompani som vid full utrustning skulle ha 26 pansarbilar av olika typer, mer för spaning och samband än strid. Fyra divisioner, 16., 20., 29. och 60., hade ett lätt luftvärnskompani i pansarvärnsbataljonen. Alla divisioner hade dessutom en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. 

 22 juni 1941 fördelning 

 Armégrupp Nord: 3., 36. och SS-Totenkopf 

 Armégrupp Mitt: 10., 14., 18., 20., 29. och SS-Reich 

 Armégrupp Syd: 16., 25., 60. och SS-Wiking 

De tre divisionerna i Waffen-SS hade vissa skillnaderna i organisationen. SS-Reich hade precis som arméns divisioner en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. Sedan SS Totenkopf hade inga pansarbilar i sin spaningsbataljon. Däremot hade både SS-Reich och SS-Totenkopf ett batteri av stormkanonvagnar Stug III, sju vagnar i respektive division. I armén tilldelades stormkanonvagnar först och främst självständiga kårförband och inte divisioner men inom Waffen-SS fanns inga kårer 1941 så man valde att prioritera sina divisioner. 

Bakom det främre fordonet finns mängder av motorcyklar med sidovagn. En standardfordon för de "snabba" bataljonerna och motorcykelförband. Tyskarna hade många av dessa under de första krigsåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-13A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Samma sak vad gällde luftvärn, alla tre divisioner hade en luftvärnsbataljon där det var två lätta batterier och ett tungt med 4 8.8 cm luftvärnskanoner. Sedan SS-Wiking hade färre understödskompanier i sina infanteriregementen, endast pansarvärn och infanterikanoner. Medan SS-Reich och SS-Totenkopf hade också ett pionjär- och motorcykelkompani. 

SS hade större divisioner 

I vilket fall, ser vi till organisationen i stort kan vi inte säga att Waffen-SS 1941 var prioriterade men de hade större divisioner som krävde mer. Sedan att divisioner inte var exakt kopior av varandra utan att det fanns variationer sett till organisation och utrustning. Det märker vi när vi går ner på djupet gällande detta. 

Soldater från SS-division Reich i strid på östfronten under hösten 1941. Waffen-SS till skillnad från armén hade kamouflagejackor till sina uniformer. Foto: Reddit, 

Ser vi till förluster kan olika divisioner drabbas olika svårt som SS-Wiking och SS-Reich, samma sak skedde i armén. Försöker vi titta på stridseffektivitet så måste vi väga in motståndarens resurser och förluster i de specifika striderna. Speciellt 1941 är detta svårt då Röda armén prioriterade inte precis att dokumentera sina strider utan snarare fokuserade på att lyckas överleva den tyska anstormningen. 

Så sommaren 1941 hade SS tre motoriserade divisioner medan armén hade tio motoriserade divisioner sommaren 1941, medan SS hade inga pansardivisioner vid denna tidpunkt och armén 20 pansardivisioner.  

Vidare läsning: 

Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlage? (Siek 1989) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Hannover 1990) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Hannover 1990) 

Otto Weidinger: Division Das Reich. Band III 1941-1943. (Osnabrück 1987)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Hitlers tungviktare

Sturmtiger – redo för krig

Vagnen var denna tids belägringsutrustning. Ett vapen för stadsstrider. Vagnen, som använde ett chassi från den tunga tyska Tigervagnen som grund, beväpnades med en 38 cm raketkastare som ursprungligen avsetts för marinen och ubåtsbekämpning. Den 345 kg tunga sprängraketen som avfyrades hade en räckvidd på drygt 5 500 meter. Enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. I augusti 1944 kom de första vagnarna ut till förbanden. 

En av två bevarande Sturmtiger. Denna finns i Tyskland. Notera projektilen framför vagnen, den 345 kg tunga Raketensprenggranate. Foto: Huhu /Wikipedia Commons

Tysklands ledare Adolf Hitler hade en fascination för tunga vapen, kom ihåg den tunga järnvägskanonen Schwerer Gustav – 80 cm och projektet med den tunga stridsvagnen Maus – 188 ton. Den nya Sturmtiger var inte lika tung, 65 ton, men jämfört med Hitlers arbetshäst stridsvagn Panzer IV H som vägde 25 ton, så är det tungt. 

En Sturmtiger öppnar eld, Notera kranen som används när ammunition i vagnen behöver fyllas på. De tunga granaterna kan inte lastas ombord utan denna. Foto: Reddit

Hur kom det sig att Sturmtiger byggdes? Det var en process som startade redan under 1942, i samband med tyskarna fick allt större erfarenhet av strid i bebyggelse. I stadsstriderna i Stalingrad under hösten 1942 uppstod ett behov hos tyska styrkor av en stormkanonvagn med en mycket grövre kanon än 7,5 cm kanon som eldunderstöd. Det behövdes en pjäs som med enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. 

På bilden en Sturm Infanteriegeschütz 33B. Endast 24 byggdes och en av dessa finns bevarad i Ryssland. Röda armén erövrade vagnen i samband med slaget om Stalingrad. Foto: Reddit

Snabb lösning på problemet 

I ett möte den 20 september 1942 med Hitler togs beslutet att snarast se till att tyska 6. armén fick tillgå till ett ny stormkanonvagn bestyckat med en 15 cm pjäs , alternativet som föreslogs var att montera vapnet på ett stridsvagnschassi. Det blev Sturm Infanteriegeschütz 33B, som vägde 21 ton. Pjäs blev den tunga15 cm infanterikanonen sIG 33 vars spränggranat vägde 38 kg. Det kan jämföras med spränggranaten för 7,5 cm-pjäsen som var 4,5 kg. Viktigt var gott pansarskydd och splitterskydd, alltså en sluten överbyggnad. 

Ombyggnaden gick snabbt, 24 vagnar byggdes. Redan den 28 oktober 1942 anländer de första sex vagnarna till stationen Tjir i närheten av Stalingrad. Alla 24 förlorades i samband med nederlaget vid Stalingrad vintern 1942–1943. 

Nästa steg i utvecklingen Sturmpanzer IV Brummbär. Här kom det att byggas betydligt fler och en bataljon, 216., med 45 vagnar sattes in i Kursk sommaren 1943. Även Normandie kom dessa vagnar att sättas, här var det 217. Sturmpanzer-Abteilung fast med färre vagnar. Foto: Flickr

Brummbär utvecklas

Erfarenheter av Sturm-Infanteriegeschütz 33B ledde till utvecklingen av stormkanonvagnen Sturmpanzer IV Brummbär, som sattes i produktion under 1943. Vagnen vägde 28 ton och första leveransen skedde i april 1943. Här kom 306 stycken att tillverkas fram till mars 1945. Denna vagn hade en nyare modernare pjäs 15-cm-StuH 43 L/12. 

Till skillnad från de vanliga stormkanonvagnar Sturmgeschütz III som tillhörde artilleriet kom dessa Sturmpanzer att tillhöra pansartrupperna. Hitler ville detta och därför kom vagnen heta Sturmpanzer. Dess debut på slagfältet blev inte strid i bebyggelse som pansarfordonet hade tagits fram för utan på den ryska stäppen vid pansarslaget om Kursk sommaren 1943. 

Amerikanska soldater undersöker en övergiven vagn i april 1945. Foto: US Signal Corps / NARA

Hösten 1943 visades den nya Sturmtiger 

Hitler förevisas i oktober 1943 prototypen för den nya Sturmtiger men klartecknet för att starta produktion dröjde ända till april 1944, då beställdes tolv vagnar men det blev 18 tills slut. Första leverans var i augusti 1944 och sista i december 1944. 

Första stridsinsats var Warszawaupproret i augusti 1944, tydligen direkt från fabriken då besättningarna beskrevs som fabriksarbetare. Efter denna första insats som kom huvuddelen av vagnarna sättas in i väst, totalt tre förband med Sturmtiger sattes upp. Varje med vardera fyra vagnar. Initialt hette de: 1000., 1001. och 1002. Sturm-Mörser-kompanie. 

Här passerar en brittisk bärgningsvagn M4 ARV en övergiven Sturmtiger. Några amerikanska soldater sitter på vagnen.  Foto: US Signal Corps / NARA

Storleken på ett kompani 

79 i personalstyrka, 4 Sturmtiger, 11 lastbilar och 4 tunga halvbandvagnar. 

Varje vagn hade besättning av fem och medförde 14 skott. Vagnen utrustades med lastkran för underlätta vid påfyllning av ammunition. Eldhastigheten var dessutom låg, ett skott per tio minuter som bäst. 

Pansarskyddet frontal var mycket bra, 15 cm vinklat. Det krävdes en amerikansk M26 Pershing –stridsvagn eller en sovjetisk pansarvärnskanonvagn SU-100 med rätt typ av ammunition för att kunna slå igenom detta. Dock svagheten frontalt var träff på den stora pjäsen. Vagnen har också kallats för Sturmmörser. 

Två av dessa kompanier, 1000. och 1001., fanns tillgängliga för Ardenneroffensiven men lär inte gjort mycket. Ett förband var tydligen tänkt att bistå i erövringen av staden Liège men dit kom tyska 6. pansararmén aldrig. 

Sedan döptes förbanden om till artilleriförband, Sturm-Mörser-batterie. Detta ändrade inget i praktiken. Enstaka stålmonster sattes in de defensiva försvarsstriderna under 1945 men det var inte denna typ av strid de hade utvecklats för. 

Sturmtiger i Moskva, Ryssland. Det sägs att Röda armén erövrade endast en vagn och den har bevarats för eftervärlden . Foto: Alan Wilson/ Wikipedia Commons

1 mars 1945 fanns 13 vagnar i armén medan tre befann sig i depåer. Förmodligen vagnar under långvarig reparation. Röda armén verkar bara ha erövrat en vagn, i april 1945, och det är den som är museiobjekt i Ryssland idag, De amerikanska styrkorna kom erövra ett flertal under krigets slutskede mars-april 1945. De behöll en vagn som krigsbyte och den fördes över till USA, Aberdeen Proving Ground, för tester. Vagnen återbördades senare till Tyskland där den befinner sig idag. 

Slutord 

Endast 18 byggdes, som väckte enorm uppmärksamhet när en vagn erövrades av de allierade men de var för få och det rapporterades att träffsäkerheten var för dålig. Speciellt vid indirekt eld då raketvapen anno 1940-talet inte alls hade samma träffsäkerhet som Himars har idag. 

Det var egentligen ett yttäckande vapen men här sköts en raket i taget. Direkteld var en sak men indirekt eld något helt annat. Den sägs haft spridning på 4 %, så avstånd 5 000 meter blev radien 200 meter. Detta påverka också direkteld på längre avstånd. Ett förband kunde ha fyra vagnar, fyra raketer avfyrades. Om vi jämför med ett batteri raketartilleri 15 cm Nebelwerfer 41, där varje salvpjäs hade sex raketrör och det fanns sex salvpjäser i batteriet. Sedan sattes dessa in ofta bataljonsvis, så 108 15 cm raketer dök ner över målet. 

Det stora brittiska pansarmuseet i Bovington har ingen vagn utan bara själva vapnet från vagnen, 38 cm RW 61. Foto: Morio / Wikipedia Commons

Det finns som sagt två vagnar bevarade plus ett vapen utan vagn. En vagn i Tyskland och en i Ryssland medan Bovington har bara vapnet., 38 cm RW 61. 

Sturmtiger var tung och hade eldkraft men behövdes den egentligen? 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Bernard & Graefe Verlag Koblenz 1998) 

Spielberger, Walter J. och Hilary L. Doyle: Panzer VI Tiger und seine abarten. (Stuttgart 2020)

Mer tunga pansarvärnskanonvagnar

Historien om Jagdpanther

Ett annat fordon ur Tigerfamiljen

Debut vid slaget om Kursk sommaren 1943

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Hitler tog befälet

Tyska krigsmaktens överkommando under andra världskriget

När den tyske generalmajoren Wilhelm Keitel påbörjade sin tjänst på krigsministeriet senhösten 1935 fick han möjlighet att presentera sin idé om ett enda kommando över alla tre försvarsgrenarna. Keitels chef krigsministern fältmarskalk Werner von Blomberg hade haft liknade tankar själv och var positiv. Vi skulle idag nog säga försvarsminister istället för krigsminister fast inte i USA sedan 2025.

Nürnberg september 1936, krigsministern Werner von Blomberg (till vänster i bild) i samspråk med arméns befälhavare Werner von Fritsch och marinens befälhavare Erich Raeder (som på tyska faktiskt hette Kriegsmarine). Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1983-1111-502N / CC-BY-SA 3.0

Krigsministern von Blomberg utfärdade sitt första direktiv om ett samordnat militärt kommando i juni 1937. Keitel hade inga illusioner om att bli den general som fick denna post, vilket von Blomberg hade. Keitel var medveten om sina begränsningar och det visste också omgivningen, han var en god militäradministratör. 

Nya vapen påverkar 

I Tyskland var det så att arméns överkommando OKH svarade för ledningen av det nationella försvaret i krig. Medan både marinen och flygvapnet sågs mer som hjälptrupper av armén. Krigsministern von Blomberg insåg att ett framtida krig inte skulle vara en upprepning av första världskriget där artilleriet, kulsprutan och taggtråden dominerade utan det skulle vara stridsvagnen, flyget och ledning som avgjorde. 

Adolf Hitler och den nya fältmarskalken Hermann Göring på Rikskansliet i Berlin den 16 mars 1938. De var tillbaka i Berlin efter ha besökt Österrike för att ta emot massornas jubel. Österrike var nu en del av Tyskland. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-2004-1202-504 / CC-BY-SA 3.0

Givetvis mötte idén ett kommando motstånd från arméns överkommando (OKH) vars chef var generalöverste Werner von Fritsch och hans stabschef general Ludvig Beck. Även flygvapnet (Luftwaffe) i form av Hermann Göring kom att motsätta sig detta. Göring var luftfartsminister och det var på samma nivå som von Blomberg i makthierarkin. Men ett nytt överkommando för krigsmakten kunde få von Blomberg som chef och då skulle Göring blir underställd honom. Detta var något som Göring inte kunde acceptera. Dessutom Göring var generalöverste medan von Blomberg var fältmarskalk, med andra ord hade högre grad inom krigsmakten. 

Blomberg åker ut och Hitler tar över 

Frågan var inte löst när von Blomberg gifte sig i januari 1938 med en kvinna som visade sig vara känd hos sedlighetspolisen och denna skandal tvingade von Blomberg att avgå. Samtidigt kom fabricerade bevis mot arméns överbefälhavare von Fritsch om att han var homosexuell fram vilket gjorde att han avgick. Han blev rentvådd av särskild undersökningsdomstol men återkallades inte till tjänst utan Hitler passade på att bli av med von Fritsch. Hitler såg sin chans att få kontroll över krigsmakten och dessutom bli av med de två som var skeptiska mot Hitlers tankar om krig. 

Stormöte i juli 1940, Hitler pekar på kartan medan armens överbefälhavare Walther von Brauchitsch står på Hitlers vänstra sida och arméns stabschef Franz Halder på hans högra, Bakom dem står Keitel och borta vid bordskanten med armarna i kors står Alfred Jodl. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Hitler själv tog posten som krigsmaktens överbefälhavare och krigsministeriet avskaffades och blev ersatt av krigsmaktens överkommando (OKW). Göring blev fältmarskalk den 4 februari 1938 och därmed högst i rang inom krigsmakten. Chef för OKW blev Keitel samma dag den 4 februari 1938 men utan egentligen någon makt. General Alfred Jodl fick senare befälet (augusti 1939) över operationsstaben inom OKW (Wehrmachtführungsstab). 

Keitels och von Blombergs idé om ett kommando över alla tre försvarsgrenar existerade men kanske inte i den form som de hade tänkt. Alla tre försvarsgrenarna hade fortfarande stort oberoende och samtidigt som Hitler som krigsmaktens överbefälhavare saknade hög militärutbildning. Dessutom som det senare skulle visa sig var Hitler inte intresserad av att hålla gemensamma försvarsgrensmöten, den tänkta koordinerade effekten av OKW uteblev. 

Det tyska anfallet mot Norge 1940 hamnade hos krigsmaktens överkommando (OKW). Arméns överkommando (OKH) valde att fokusera på Frankrike. På bilden tyska slagskeppet Scharnhorst som hade stora framgångar i Norge 1940, läs mer här: Slagskepp sänker hangarfartyg  . Foto; Wikipedia Commons

Armén får ny chef 

Ny överbefälhavare för armén blev generalöverste Walther von Brauchitsch och det visade sig snart att han hade svårt att stå emot Hitler. I fallet von Fritsch gjorde von Brauchitsch inget för att den ett år äldre officerskollegan skulle få återgå till aktiv tjänst. Senare lät von Brauchitsch flera generaler att pensionera sig, bland annat Günther von Kluge, Maximilian von Weichs, Georg von Küchler, Ewald von Kleist och Wilhelm von Leeb. Alla fem var jämnåriga med honom, dvs födda 1881 eller 1882 och ingen hade fyllt 60 år. Detta minskade förtroendet för von Brauchitsch bland hans officerskollegor ytterligare. 

När kriget sedan började närma sig återkallades de fem till aktiv tjänst och alla blev senare fältmarskalkar. OKH:s stabschef Beck kom alltmer i konflikt med Hitlers tankar om krig. Beck lär bara ha träffat Hitler två gånger men Beck fick det alltmer svårare att acceptera Hitlers planer om krig och till slut i augusti 1938 avgick han och ersattes av general Franz Halder som redan tjänstgjorde på OKH fast i en annan befattning. 

Arméns stabschef stabschef general Ludvig Beck hade svårt att acceptera Hitlers tankar om starta ett nytt krig. Han lämnade i augusti 1938. Han dog den 21 juli 1944 för sin inblandning i attentatet mot Hitler. Foto från 1930. Foto: Bundesarchiv, Bild 146III-286 / CC-BY-SA 3.0

De delar på uppgifterna 

Förändringen med OKW innebar först bara att Hitler var krigsmaktens överbefälhavare och hade tillgång en mindre stab. För fälttåget i Polen 1939 kom planering och ledningen att skötas av arméns överkommando (OKH). Medan fälttåget mot Danmark och Norge den 9 april skötte OKW, främst Jodl, planeringen och ledningen. OKH, det vill säga von Brautchitsch och Halder, försökte att ge Hitler ett personligt bakslag genom att överlåta det hela på OKW och det kanske hade lyckats om det inte varit för Jodl. Hitler fick panik vid en situation uppe vid Narvik och ville att tyska styrkor under general Dietl skulle retirera in i Sverige och interneras där. Istället ingrep Jodl och de tyska styrkorna fick hålla ut till varje pris. De allierade drog sig senare ur och tyskarna kom att segra. 

Läget i maj 1940 

Krigsmaktens överkommando (OKW) 

Befälhavare: Adolf Hitler 

Chef för OKW: generalöverste Wilhelm Keitel 

Chef för ledningsstaben: generalmajor Alfred Jodl 

Arméns överkommando (OKH) 

Befälhavare: generalöverste Walther von Brauchitsch 

Stabschef: general Franz Halder 

Däremot i fälttåget mot Frankrike i väster 1940 var det OKH som hade huvudansvaret men Hitler började lägga sig i allt mer detaljer och det skulle bli värre. Planeringen för Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen, påbörjades sommaren 1940. OKH fick ansvaret för denna men tidigt började en konflikt mellan Hitler och OKH. Var skulle tyngdpunkten i offensiven vara? Hitler förespråkande ekonomiska mål medan för OKH var Moskva det primära målet. Inte staden i sig själv som geografisk punkt utan att en offensiv mot Moskva skulle få möta fiendens huvudstyrka och därmed kunna slå den. Detta skulle skapa förutsättningar för att kunna avsluta kriget. 

Konflikten mellan Hitler och OKH om hur fälttåget skulle genomföras var faktiskt inte avgjord när Operation Barbarossa startade den 22 juni 1941 och pågick fortfarande den när Operation Taifun, slutanfallet mot Moskva, inleddes 30 september 1941. Fälttåget misslyckades och Sovjetunionen gav inte upp. Flera höga tyska befälhavare fick gå som konsekvens av detta, bland annat fältmarskalk von Brauchitsch fick lämna sin post som arméns överbefälhavare den 19 december 1941 och Hitler tog över posten själv. 

Hitler i möte med sina generaler på östfronten i mars 1943. Hitler i sin roll som arméns överbefälhavare från den 19 december 1941 kom att ännu mer lägga sig i enskilda detaljer. Fältmarskalk Erich von Manstein längst till vänster med högerhanden på bordet. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Nu var Hitler inte bara landets ledare och krigsmaktens överbefälhavare utan också arméns överbefälhavare. Hitler hade nu två militära staber till sitt förfogande, OKW och OKH. Uppdelningen blir att OKH fokuserar på östfronten medan OKW hanterar övriga fronter. Så tankar om ett överkommando som koordinerar hela krigsmakten i krig blev aldrig verklighet utan det skötte Adolf Hitler genom att ha trippla roller. 

Vidare läsning: 

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Hitlers första nederlag, offensiven mot Moskva 1941. (Stockholm 2011) 

Correlli Barnett (red), Hitlers generaler. (Stockholm 2004) 

Walter Görlitz(red):Generalfeldmarschall Keitel Verbrecher oder Offizier? (Göttingen 1961)

Kriget i Norge 1940

Slaget om Narvik

Skickliga fältherrar genom historien

Ett namn kommer alltid att bestå

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

11 december 1941

Hitler förklarar USA krig

Adolf Hitlers krigsförklaring mot USA den 11 december 1941 efter Japans attack på Pearl Harbor den 7 december 1941 har ofta lyfts fram som ett av hans största misstag. Men studerar vi Franklin Roosevelt men också Josef Stalin och hans närmande till väst så blir bilden en annan. 

Hitler i den tyska riksdagen den 11 december 1941. Han förklarar krig mot USA i stöd med sin paktbroder Japan. Foto: Reddit

Storbritannien slöt upp tidigt

I Stalins första tal till folket den 3 juli 1941 efter det tyska angreppet den 22 juni 1941 tog han upp de allierades stöd till Sovjetunionens krig mot Hitlertyskland. Den 12 juli undertecknade Storbritannien och Sovjet en gemensam deklaration om kriget mot Tyskland. Den 28 juli anlände President Roosevelts personliga representant Harry Hopkins för USAs räkning till Moskva. Några dagar senare, den 2 augusti, så förlängdes deras handelsöverenskommelse med ett år. Men detta var bara ett första steg till något större. De sovjetiska tidningarna slog upp Harry Hopkins besök stort, och den sovjetiska propagandan riktad mot tyska soldater kom att snabbt utnyttja detta i den psykologiska krigföringen. 

De tre stora möts i Teheran 1943. Roosevelt kom inte att överleva kriget utan gick bort den 12 april 1945. Frågan är hur Europas gränser hade dragits om han varit kvar i livet vid dessa uppgörelser efter kriget. Foto: US Army

Under första världskriget när det blev klart att USA gick in kriget 1917 försökte tyskarna framtvinga ett avgörande på västfronten innan de amerikanska trupperna anlände till Frankrike men det misslyckades. På sovjetiska flygblad som släpptes över tyska linjer kan följande läsas om Hopkins besök: 

 ”Därmed har också Amerika aktivt slutit upp till kampen mot Hitlertyskland på Östfronten.” 

Amerikanska medeltunga bombplan Douglas A-20 Havoc i sovjetiskt tjänst. USA tecknade avtal om Lend-Lease av vapen och råvaror till Sovjetunionen redan hösten 1941, innan USA gick med i kriget som krigförande. 

USA ökade sitt stöd

Vad som var viktigare i relationerna mellan de västallierade och Sovjetunionen var det som inträffade under en konferens i Moskva den 29 september till 1 oktober. Sovjetunionen, Storbritannien och USA hade diskussioner om Sovjets fortsatta kamp mot Tyskland. I samtalen medverkade Averell Harriman för USAs räkning, Lord Beaverbrook för Storbritanniens medan Stalin själv deltog för Sovjetunionen. Här undertecknades ett Lend Lease avtal där Storbritannien och USA skulle bistå Sovjetunionen med vapen, utrustning och material som behövdes i kampen mot Tyskland. I praktiken ställde sig USA på Sovjetunionens sida i kriget. 

Tyskarnas offensiv, operation Taifun, mot Moskva inleddes 30 september 1941 och sedan kom höstvädret och vintern. Det sovjetiska försvaret av Moskva höll. Foto: Krigsarkivet

USA hade antagit Lend-Lease Act redan den 11 mars 1941 och den syftade till att USA trots sin neutralitet kunde överföra strategiskt viktiga råvaror och krigsmateriel till krigförande nationer, såsom Storbritannien och Kina. Nu kom även Sovjetunionen att gynnas av detta. USA backade alltså upp Tysklands fiender med vapen och råvaror som de behövde för att bygga upp sina krigsmakter. 

Så i Hitlers ögon var USA egentligen redan med och han hade också förväntat sig att USA skulle gå med i kriget aktivt på britternas sida fast tidigast 1942. Med krigsförklaringen visade Hitler sitt stöd till sin axelpartner Japan. Även om Hitler inte hade förklarat USA krig, så var USA redan aktivt involverad i kriget i Europa med tanke på ubåtskriget på Atlanten, Atlantdeklarationen, deras ockupation av Island och Grönland, Lend-Lease till Storbritannien och Sovjetunionen. 

USA började långsamt men säkert trappa upp sitt engagemang under 1941vad gäller konvojeskort i Atlanten, med andra andra ord amerikanska flottans örlogsfartyg agerade eskortfartyg. Under september 1941 började man även attackera tyska ubåtar. På bilden syns det första amerikanska örlogsfartyget som sänktes under andra världskriget, jagaren USS Reuben James (DD-245). Fartyget sänktes av en tysk ubåt den 31 oktober 1941 och 115 man förlorade livet. Foto: Ted Stone, US Navy

Sedan fanns ju Tremaktspakten (alliansen mellan Japan, Tyskland och Italien) och Japan hade ju anfallit USA så varför skulle USA inte slå tillbaka mot Japans allierade? Ingen problem att hitta Casus Belli för USA genom att de deltog redan i ubåtskriget på Atlanten, dock i begränsad omfattning. Tyskarna hade redan sänkt amerikanskt örlogsfartyg.

Vad var Atlantdeklarationen? 

De blivande västallierade, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och USA:s president Roosevelt, hade kommit överens om ett gemensamt dokument med åtta principer, som omnämns som Atlantdeklarationen, och om vad skulle gälla efter kriget. Atlantdeklarationen blev offentligt den 14 augusti 1941. Notera att USA vid detta tillfälle inte var krigförande och trots det skissade man tillsammans med Storbritannien vad som skulle gälla efter det att Tyskland hade besegrats.

Atlantdeklarationen var främst riktat mot Tyskland men det kom också att beröra kolonialmakternas kolonier. Strävan för självständighet ökade bland dessa, till exempel den 15 augusti 1947 förklarade Indien sig självständig från Londons styre. Foto: Wikipedia Commons

Där står det bland annat om varje lands rätt att återfå den självständighet man berövats under kriget samt också alla folks rätt att välja sin egen regering. Detta kom i huvudsak från Roosevelt. Detta då Churchill insåg att för det koloniala Storbritannien var det inte bra ”rätt att välja sin egen regering” och han försökte senare påpeka att det gällde bara Europa, inte världen. Kronjuvelen i det brittiska imperiet, Indien, blev självständig 1947. Även lilla Island tog vara på möjligheterna och blev 1944 självständiga från Danmark. 

Stalin ogillande detta starkt

Stalin såg inte positivt på detta dokument utan ansåg att det var inte bara riktad mot Hitler utan också mot Sovjetunionen. Redan vid de första kontakterna med Storbritannien och USA efter Hitlers angrepp på Sovjetunionen den 22 juni 1941 var Stalin tydlig med att för Sovjetunion är det 1941 års gränser som gäller och inte 1939 års gränser. Stalin hade under perioden 1 september 1939 till 22 juni 1941 i sitt vänskapsförbund med Hitler ökat det sovjetiska territoriet med länderna Estland, Lettland och Litauen samt landområden från Polen, Finland och Rumänien. 

Notera Sovjetunionens expansion vid krigsslutet 1945 jämfört med före andra världskriget. Karta: Wikipedia Commons. 

En viktig skillnad mellan 1939 års gränser för Sovjetunionen och 1945 års gränser för Sovjetunionen var att Sovjetunionen hade gräns till både Ungern (kom ihåg1956) och Tjeckoslovakien (här gäller 1968), vilket inte funnits före andra världskriget. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson: Myten om den oövervinnliga Röda armén. (Kalmar 2025) 

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941. (Lund 2015)

Sovjetunionens militära allians:

Kommer du ihåg Warszawapakten?

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Drömmen om Storrumänien

Rumänien väljer Hitlers sida 1941 

Strax före första världskriget lyckades Rumänien ta en bit av Bulgarien i andra Balkankriget 1913. Så landet ökade från cirka 130 000 km² till cirka 140 000 km². 

Rumänien 1914, de tagit en liten bit från Bulgarien i samband med andra Balkankriget, det sydöstra hörnet av Rumänien. Karta: NeimWiki

Under första världskriget kom Rumänien att välja strida mot Tyskland och Österrike Ungern efter löften om att få ungerska områden. 1916 satte det igång och det gick inget vidare, tyskarna körde över landet. Men även om för Rumäniens del kriget gick dåligt så var de på rätt sida. Landet växte enormt efter Tysklands kollaps 1918, resultatet kom att bli ”all-time high” 295 000 km². Transsylvanien från det kollapsade imperiet Österrike Ungern och sedan lyckades Rumänien införliva Bessarabien från Tsarryssland som även det kraschade. 

Fiender till grannar

Rumänien hade skapat tre revanschistiska grannar, Sovjetunionen, Ungern och Bulgarien. Grannsämjan var som sagt kanske inte den bästa. Sedan kom 1940 då ena biten efter den andra försvann. Se karta, det var diplomatin inte krig som orsakade det. Men Rumänien hade inte så mycket att säga till om, då det var främst Berlin och Moskva som dikterade villkoren. 

Kartan visar Rumäniens territoriella förluster under 1940, landets grannar styckar av bitar. Karta: Anton Gutsunaev

Rumänien valde då att satsa på Tyskland och kom att gå in stort på tysk sida inför operation Barbarossa 1941, anfallet mot Sovjetunionen. Två rumänska arméer, 3. och 4., fanns redo för fälttåget. 

Hitler belönade Rumänien

Rumäniens starke man, marskalk Ion Antonescu, hade valt att helt gå in på tysk sida även om Tyskland gynnade Ungern i vissa frågor, som att ge Ungern rätt till del av Transsylvanien. Hitler belönade Rumänien med ge Rumänien åter kontroll över Bessarabien (dagens Moldavien på ett ungefär), som Stalin hade tagit från Rumänien, efter framgångarna i fälttåget sommaren 1941. 

Rumäniens starke man, marskalk Ion Antonescu kom att samverka med den tyska fältmarskalken Erich von Manstein vid olika tillfällen. Speciellt under erövrandet av Krim  1941–1942 och Stalingrad 1942–1943. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Nagelfar vi denna förlust så var det nog egentligen Hitlers fel då han gav Stalin tillåtelse att ta området i samband med Molotov-Ribbentrop-pakten 23 augusti 1939. Sedan tilldelades Rumänien rätten till det sovjetiska området Transnistria där storstaden Odesa ingick. Där inleddes en rumänisering av området, till exempel kyrkor öppnades, nya skolor etablerades men även den mörka sidan, judar jagades. Så Antonescu hade fått nästan 100 000 km² genom sin allians med Hitler. Som jämförelse har Rumänien idag drygt 238 000 km². 

Rumänien sommaren 1942. Storstaden Odesa har hamnat under rumänskt kontroll. Karta:  Spiridon Ion Cepleanu

Stalingrad innebar stora förluster

Rumänska styrkor stred på tysk sida i stor omfattning fram till den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 vid Stalingrad som knäckte de rumänska styrkorna på östfronten. Rumänien var visserligen kvar på tysk sida fram till augusti 1944 då landet bytte sida och stred sida vid sida med Röda armén tills krigsslutet 1945. Ungern var kvar på tysk sida. 

Rumänien hade en egen vapenindustri men det var tillräckligt stor för att tillgodose vad som behövdes för kampen på östfronten 1941–1944. På bilden det tyska jaktplanet Messerschmitt Bf 109E i rumänskt tjänst. 

Efter Tysklands kollaps 1945 återfick Rumänien sina områden i Transsylvanien från Ungern medan Stalin tyckte att hans avtal med Hitler hade varit bra så Moldavien lämnade igen Rumänien och blev delrepublik i Sovjetunionen. Givetvis återgick Hitlers gåva till Rumänien, Odessa-området, till Sovjetunionen. Det bulgariska området som Rumänien hade tagit 1913 och återlämnades 1940 efter ekonomisk ersättning, det stannade kvar hos Bulgarien. 

2027 då firas 150 år

Rumänien förklarade sin självständighet 1877 och frigjorde sig från det Osmanska riket med rysk hjälp. Sedan kom det turbulenta 1900-talet där Rumänien startade med cirka 130 000 km² och växte till cirka 295 000 km² för slutligen hamnade där man är idag, drygt 238 000 km². Omvälvande tider. Sverige har cirka 450 000 km².

Dagens Rumänien. Medlem i Nato och EU. Karta: AdiJapan

Vidare läsning:

Dallin, Alexander: Odessa 1941-1944. A Case Study of Soviet territory under Foreign rule. (Portland 1998)

Frankson, Anders: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget. (Stockholm 2023)

Zetterling, Niklas: Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941–45. (Stockholm 2009).

Bulgariens kamp:

Drömmen om fornstora dagar

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

1940 jämfört med 1944

Tyska pansaroffensiver genom Ardennerna

Två gånger under andra världskriget kom tyskarna genomföra pansaroffensiver genom Ardennerna ut mot kusten. 1940 var det västerut ut mot Abbeville och därefter Calais medan 1944 var mer mot nordväst via Namur och Liège därefter var tanken att avancera mot Antwerpen. 

Tyska 7. pansardivisionen våren 1940. Huvudstridsvagn för divisionen var Panzer 38 (t). Denna tjeckoslovakiska vagn tillverkades även i Sverige på licens, stridsvagn m/41. Foto: Reddit. 

Det fanns likheter och olikheter. Den första utfördes med fint vårväder maj 1940 medan den andra med "fint" vinterväder december 1944. Dock den ena offensiven 1944 misslyckades totalt medan den andra 1940 brukar lyftas fram som en av andra världskrigets mest framgångsrika operation. 

Ardennerna 1940 

Totalt fanns det tio pansardivisioner i tyska armén i  maj 1940, varav sju fanns hos armégrupp A. Det motsvarar 70 % av alla tyska pansardivisioner. De sju divisionerna fördelades på tre pansarkårer som skulle anfalla den 10 maj 1940. 

Sju pansardivisioner genom Ardennerna och två norr om. Start den 10 maj 1940 och framme vid kusten redan den 20 maj. Illustration Samuel Svärd.

Pansargrupp Kleist bestod av två pansarkårer (Heinz Guderian och Georg-Hans Reinhardt) samt en motoriserad kår (von Wietersheim). Det var totalt fem pansardivisioner varav tre hos Guderian och tre motoriserade divisioner. Den sista pansarkåren i armégrupp A, under Hermann Hoth, hade två pansardivisioner. Den anföll längre norrut än pansargruppen med riktning mot Dinant. 

De sju tyska pansardivisioner i armégrupp A, med 1 773 stridsvagnar, 429 pansarbilar och närmare 60 000 motorfordon, hade siktet inställt på floden Meuse mellan Namur och Sedan. 

Frankrike hade initialt tre pansardivisioner och tre mekaniserade divisioner. På bilden övergivna franska stridsvagnar Somua S-35 som var huvudvagn i de mekaniserade divisionerna. Foto: Reddit

Det fanns även tre motoriserade divisioner samt det motoriserade regementet ”Grossdeutschland” som understöd. Pansargeneralen Guderians motto: ”Man ska slå den andre med knuten näve, inte med spretande fingrar” kom verkligen till sin rätt här i Ardennerna 1940. Bepansrade halvbandvagnar för pansarskyttet var fortfarande ett ovanligt fordon 1940, endast 579 kom att producerades under 1939 och 1940. Produktionen hade just startats upp. 

Produktionen av bepansrade halvbandvagnar för pansardivisionerna hade nyss startat upp så fortfarande var det lastbilar för skyttesoldaterna som gällde förutom några få lyckliga som hade fått dessa fordon, Sd. Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-801-0664-37 / CC-BY-SA 3.0

De allierades reaktion var saktfärdig och vi kan säga lite elakt kvar i första världskrigets tempo på slagfältet. Om vi ser till vad som hände: ”På kvällen den 20 maj hade den tyska fällan slagit igen, tyska 2. pansardivisionen hade nått fram till Abbevillekusten och engelska kanalen”. Den franske överbefälhavaren Maurice Gamelin insåg redan den 11 maj att allt inte stod rätt till så han beordrar förstärkningar till försvaret av floden Meuse vid Ardennerna, hela 11 divisioner, och den första skulle anlända den 14 maj och den sista den 21 maj. Som sagt han blev överspelad då de tyska pansarbefälhavarna började direkt ur marschgruppering gå över floden Meuse redan på kvällen 12 maj.

Ardennerna 1944 

Alla sju tyska pansardivisionerna som ingick i anfallsstyrkan den 16 december 1944 hade deltagit i slaget om Normandie juni – augusti 1944 och lidit hårda förluster. Tyskarna hade försök bygga upp deras styrka igen men hela tiden uppstod situationer vid fronten som gjorde att pansardivisioner kom att sättas in i strid. De var fördelade på fyra pansarkårer där även infanteridivisioner ingick. 

Pansargrenadjärer från 1. SS-pansardivisionen under framryckning i Ardennerna. Fyra pansardivisioner från Waffen-SS var med i offensiven. De alla ingick initialt i 6. pansararmén medan de tre från armén ingick i 5. pansararmén. Foto: NARA

En brist som var påtaglig i de sju pansardivisionerna inför Ardenneroffensiven var stridsvagnar. För att stärka divisionerna kom flera pansarregementen i divisionerna att tilldelas en självständig bataljon med tunga pansarfordon. Medan stormkanonvagnar användes för att fylla upp andra pansarregementen. 

En annan aspekt var att fyra av de sju pansardivisionerna i Ardennerna 1944 var från Waffen-SS. Tyskland hade vid denna tidpunkt totalt 34 pansardivisioner så 7 av 34 motsvarar drygt 20 % av tyska pansardivisioner skulle delta i offensiven. Det fanns 26 i armén, sju i Waffen-SS och en i Luftwaffe. 

En tung tysk stridsvagn, Kungstiger, står övergiven. Den är från 501. tunga SS-pansarbataljonen som ingick i 1. SS-pansardivisionen för att förstärka divisionen inför offensiven. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1944 hade de sju pansardivisionerna initialt tillsammans 859 stridsvagnar och stormkanonvagnar. Dessutom fanns ytterligare 260 tunga pansarfordon i självständiga bataljoner och i infanteridivisioner på plats. Antal pansarbilar var 146 och det fanns 1 035 bepansrade halvbandvagnar i de sju pansardivisionerna. Enstaka pansargrenadjärsbataljoner var numera mekaniserade istället för att bara vara lastbilsskytte. 

Till skillnad mot 1940 blev det inget stort genombrott 1944 och samtidigt som mer förband tillfördes under slaget, en pansardivision och två pansargrenadjärdivision samt två brigader Führer Begleit och Führer Grenadier, inte mer än 300 tunga pansarfordon totalt. Under samma tid tillförde den amerikanska armén fem pansardivisioner och flera självständiga pansar- och pansarvärnskanonvagnsbataljoner, vilket gjorde att tyskarna tappade sitt initiala styrkeövertag vad gäller tunga pansarfordon och istället hamnade i underläge. 

Ardennerna december 1944. Notera Namur uppe till vänster på kartan. Därifrån var det fortfarande långt kvar till Antwerpen. Illustration Samuel Svärd. 

Två av amerikanska pansardivisionerna var redan den 17 december på plats, alltså dagen efter. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower reagerade snabbt när beskedet om den tyska offensiven kom. Det styrkeöverläge som tyskarna hade haft initialt försvann snabbt. Tyskarna fick aldrig offensiven att komma igång på allvar eller få den bredd som behövdes. Ändock tog ett bra tag för de allierade att pressa tillbaka tyskarna för de gav inte lättvindigt upp områdena de hade erövrat. 

De amerikanska styrkorna i Ardennerna förstärktes snabbt, bland annat den amerikanska 7. pansardivisionen som snabbt blockerade vid St. Vith och förde fördröjningsstrid medan fler styrkor fördes fram. Foto: US Signal Corps.

Tyska krigsmakten 1940 jämfört med 1944 

 Läget i stort 1 maj 1940, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 4 956 stridsvagnar och 318 stormkanonvagnar 

Totalt: 5 274 tunga pansarfordon varav 1 773 sattes in i Ardennerna, cirka 34 %. 

Läget i stort 1 december 1944, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 6 036 stridsvagnar och 5 464 stormkanonvagnar /pansarvärnskanonvagnar. 

Totalt: 11 500 tunga pansarfordon varav 1 119 sattes in i Ardennerna initialt, cirka 10 %. 

Med förstärkningar ökade det till drygt 12 %. 

Allt vanligare syn under de sista krigsåren 1943–1945. Den tyska produktionen kom av stormkanonvagnar kom igång på allvar under 1943, 3 225 vagnar jämfört med endast 824 under 1942. Foto: https://www.worldwarphotos.info

Slutord 

1940 kan vi tala om en verklig kraftsamling om vi ser till hur stor del av de tyska pansartrupperna som sattes in i offensiven. 1944 fanns inte samma möjligheter att kraftsamla då tyskarna stred på tre fronter. Samtidigt som Tyskland faktiskt hade tillgång till större resurser 1944 var pansarnäven 1944 svagare än 1940. Men pansargrenadjärerna hade bättre tillgång till bepansrade fordon 1944. De allierade reagerade med ett helt annat tempo 1944 än 1940. De hade lärt sig att tvekan kan kosta och det gäller att reagera snabbt, hindra en tysk pansaroffensiv få chansen att nå på djupet och bredda sig. 

Betänk också att slaget om Ardennerna 1944–1945 varade i stort sett lika länge som hela slaget om Frankrike gjorde 1940. Det brukar anges från 16 december 1944 till 28 januari 1945, medan 1940 varade slaget om Frankrike från 10 maj till 25 juni 1940. 

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: ”Blixtkrig 1939–1941”. (Stockholm 2008) 

Karl-Heinz, Frieser: "Blitzkreig-Legende". (München 1996) 

Trevor N. Dupuy, David L.Bongard & Richard C. Andersson JR: ”Hitler’s Last Gamble. The Battle of the Bulge December 1944 – January 1945.” (Shrewsbury 1995) 

Rolf Stoves: ”Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945.” (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html