Sant eller falskt?

Röda armén sommaren 1941

Många skriver att Röda armén hade brist på kompetenta officerare i samband med operation Barbarossa den 22 juni 1941 när Tyskland anföll Sovjetunionen. Stalins utrensningar i Röda Armén i slutet av 1930-talet tas ofta upp som orsak till detta. Med andra ord Stalin får skulden. 

Hur omfattande var utrensningarna inom den sovjetiska krigsmakten? Många har skrivit att cirka 35 000 avrättades och att det var nästan halva officerskåren som försvann. Den ansåg att bestå av mellan 70 000 till 80 000 officerare. Med andra ord mycket omfattande enligt dessa uppgifter. 

Stalins första marskalkar 1935. Två överlevde hans utrensningar medan tre avrättades, Stalins kamrater från röda 1.ryttararmén nämligen Vorosjilov ( i mitten längst fram) och Budjonnyj (längst bak till vänster) klarade sig. 

Stalins fem första marskalkar utnämndes 1935 och det var: Michail Tuchatjevskij , Kliment Vorosjilov, Semjon Budjonnyj, Aleksandr Jegorov och Vasilij Blücher Tre avrättades i Stalins utrensningar medan Stalins kamrater från röda 1.ryttararmén nämligen Vorosjilov och Budjonnyj klarade sig. Vorosjilov var snarare revolutionär än kavallerist. Jegorov hade varit Stalins gamla befälhavare i Sydvästfronten under ryska inbördeskriget men det hade inte hjälpt. 

Den röde Napoleon avrättades 

Många av pansarförespråkarna avrättades i den stora utrensningen som genomfördes inom krigsmakten. Tuchatjevskij själv blev som sagt avrättad, sommaren 1937. Utrensningarna i Röda armén gjorde att nytänkandet inom densamma avstannade för en period. Stalins terror slog hårt mot Röda armés pansarförespråkare. Tillsammans med Tuchatjevskij arresterades åtta andra höga officerare däribland hans vänner Jeronim Uborevitj, Iona Jakir och Innokenti Chalepskij. Stalin gjorde sig av Tuchatjevskij och hans inre krets. Stalins utrensningar visade på den paranoia som rådde i Sovjetunionen vid denna tid där man som Nikita Chrusjtjov skrev i sina memoarer man såg förrädare, spioner och sabotörer överallt och det krävde extraordinära åtgärder. 

Inom Röda armén fanns det många förespråkare för pansarförband och de sovjetiska pansartrupperna växte enormt under 1930-talet. På bilden de bortre stridsvagnarna är lätta T-26:or medan de främre är de snabba stridsvagnarna BT-vagnar. Här finns mer om detta: Hur många stridsvagnar hade Röda armén 1941?  

Men ryska forskare har sedan murens fall börjat titta på djupet, förbi de så kallade Potemkin-kulisserna där berömda företrädare i Röda armén avrättades. Det verkar ha skett en stor missbedömning på hur stor Röda Arméns officerskår var 1937. Den var inte 70 000 till 80 000 officerare utan snarare 110 000. Sedan noteras en helt annan sak, utrensningarna innebar inte med automatik avrättning under 1937–1938 utan en del sparkades helt enkelt. Detta då hela 11 000 officerare återanställdes under åren 1938–39. Senare kom även fler att återställas om Rokossovskij nedan. Så alla kan inte ha avrättats! 

Konstantin Rokossovskij råkade illa ut under Stalins utrensningar men överlevde. Han blev en av Sovjetunionens stora under andra världskriget. Han var med  till exempel vid Moskva, Stalingrad ock Kursk. På bilden vid Stalingrad. Foto: Wikipedia Commons

Ett exempel på detta är den framtida marskalken Konstantin Rokossovskij som arresterades och förhördes hårt av säkerhetstjänsten NKVD men kom till slut att släppas. När han arresterades var han den framtida marskalken Georgij Zjukovs överordnad men då han släpptes hade Zjukov klättrat om honom. Så nu var Zjukov hans överordnad. Vid slaget om Moskva 1941 förde Zjukov befälet över Västfronten medan Rokossovskij förde befäl över 16. armén som ingick i Västfronten. Kan tilläggas att både Zjukov och Rokossovskij tillhörde kavalleriet.   

Givetvis hade utrensningarna effekt men de kanske var inte avgörande för kompetensbristen inom Röda armén sommaren 1941 utan orsaken var en annan, Röda arméns expansion. 

Kriget kommer men när? 

Stalin hade insett att en konflikt mellan Tyskland och Sovjetunionen inte skulle gå att undvika men han ville vinna tid. Stalin hade sett att de allierade (Storbritannien och Frankrike) ställde sig på Polens sida i den diplomatiska konflikt som blossade upp mellan Tyskland och Polen 1939. Både de allierade och Tyskland närmade Stalin i syfte att få Sovjet att ta ställning. Hitler hade inga skrupler, att ge Stalin ett lukrativt erbjudande och på sätt få möjlighet att agera mot Polen. Precis som Hitler var Stalin ingen vän av Polen. De båda härskarna ansåg Polen skulle bort från kartan. 

Dödens handslag onsdagen den 23 augusti 1939. Sovjetunionens ledare Josef Stalin skakar hand med Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. De hade kommit överens om att stycka Polen. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27337 / CC-BY-SA 3.0

Avtalet mellan Hitler och Stalin den 23 augusti 1939, som brukar omnämnas som Molotov Ribbentrop avtalet efter respektive utrikesminister, innehöll också hemliga tillägg om hur de två despoterna delade upp central- och östeuropa mellan sig. Stalin ansåg att Molotov-Ribbentrop avtalet gav honom tid att rusta Röda armén då han insåg att Tyskland först skulle tvingas att klara av Frankrike, Polens allierad. 

Det tyska anfallet mot Polen inleddes 1 september 1939 och blev framgångsrikt. Röda Armén gick in Polen från öster den 17 september för att ta hand om sin del. Officiellt hette det att man hade kommit för att skydda vitryssar och ukrainare. Med detta hugg i ryggen kollapsade Polen och delades upp mellan despoterna. 

Hitlers största triumf, Frankrike föll och det tog bara sex veckor. Foto: Heinrich Hoffmann

Stalin såg nu framför sig ett långt krig mellan Tyskland och Frankrike. Tankarna gick nog mot en repris av första världskriget och västfronten. Stalin fortsatte upprustningen av den sovjetiska krigsmakten, de måste vara redo för det framtida kriget mot Tyskland. Nu gick det inte som Stalin hade tänkt sig utan det tyska anfallet kom sommaren 1941. Frankrike hade ju bara hållit ut i sex veckor. Stalin hade hoppats på flera år men det blev bara en förskjutning på 22 månader (från september 1939 till juni 1941).

Enorm utbyggnad av armén 

Stalin hade rustat enormt men var inte färdig eller redo sommaren 1941. Röda armén hade den 1 september 1939 1,5 miljoner man och det hade till midsommar 1941 vuxit till 5 miljoner man. Antal militära förband hade vuxit enormt. Till exempel från att haft krav på två fungerade arméhögkvarter till krav på tjugo på 22 månader eller helt plötsligt gå från nästan 100 skyttedivisioner till 200 skyttedivisioner. Hundra nya divisionsbefälhavare, hundra nya divisionsstaber och mängder av regementsbefälhavare och bataljonchefer. 

Den sovjetiska krigsmakten expanderade enormt under åren innan sommaren 1941 men debaclet i vinterkriget mot Finland tvingade fram ännu mer reformer och förändringar. Sedan kom tyskarnas seger över Frankrike sommaren 1940 även att påverka utvecklingen. 

Sedan vad värre var beslutet att avveckla de 4 stridsvagnsdivisioner som fanns efter Polen 1939 för senare revidera beslutet. Då sommaren 1940 tar Röda armén beslutet att formera 61 stycken stridsvagnsdivisioner. Stalin hade i samband med Frankrike sommaren 1940 fått en uppenbarelse, det behövs stora pansarförband, precis som Tuchatjevskij och hans krets hade sagt under flera år. De tyska framgångarna tvingade Stalin att ändra sig. 

Så 30 mekaniserade kårer med vardera 2 stridsvagnsdivisioner och 1 mekaniserad division (aka motoriserad skyttedivision)  började organiseras sommaren 1940 och de var definitivt inte redo eller färdigutbildade till sommaren 1941 när tyskarna anföll tolv månader senare. Rokossovskij fick lämna kavalleriet och i oktober 1940 ta befälet över den nya 9 mekaniserade kåren som höll på att sättas upp. Hans kår var inte alls färdigutrustad sommaren 1941 utan fick gå i strid med vad som fanns. Med andra 30 kårbefälhavare och 90 divisionsbefälhavare behövdes i pansartrupperna. 

Tyskarna hade 10 pansardivisioner sommaren 1940 och dubblade dem till sommaren 1941. Men tyskarna visste att de hade en "deadline" att hålla. Tyska krigsmakten hade totalt sett vuxit med cirka 50 divisioner sedan maj 1940, alltså 33  % ungefär, Röda armén visste inte när kriget skulle komma. 

Här visas en tabell över Röda arméns expansion mellan åren 1939–1941.

Typ av förband	1 september 1939	22 juni 1941	Förändring
Arméhögkvarter	2	20	+ 900%
Skyttekårhögkvarter	25	62	+ 148%
Skyttedivision	96	196	+ 104%
Mekaniserade division	1	31	+ 3000%
Kavalleridivision	30	13	- 57%
Stridsvagnsdivision	4 (kallades kårer)	61	+ 1425%
Luftlandsättningsbrigad	6	16	+ 167%

Slutord 

Så Röda arméns enorma expansion från september 1939 var snarare skulden till att många högre positioner inom Röda armén inte hade kompententa befälhavare på plats och inte utrensningarna. De var nya på jobbet och hade brist på erfarenhet att föra befäl över större förband. Samtidigt många förband inte var färdigrustade och dessutom var det defaitistiskt att tala om fördröjningsstrid och djup försvar utan det var anfall som gällde. Detta hämnade beslutprocessen. Det var alltså flera orsaker som samverkade. 

Ett misslyckat sovjetisk motanfall sommaren 1941. De moderna sovjetiska stridsvagnarna, T-34:or, har kört fast i sankmark. Tyskar är på plats och inspekterar krigsbytet. 

Stalin och Röda armén ansåg att Tyskland skulle komma att anfalla men de visste ju inte när. Röda armén var som sagt i en upprustningsfas, vissa förband var redo medan andra hade knappt börjat. Till exempel målet för de 30 mekaniska kårerna var att de skulle i stort sett vara färdigutrustade till april 1942. Alltså finnas tillgängliga för sommaren 1942. 

Till exempel den sovjetiska 6. mekaniserade kåren som var utgångsgrupperad vid Grodno, alldeles intill vid gränsen, var klar och hade drygt 1 000 stridsvagnar medan den sovjetiska 21. mekaniserade kåren var inte alls färdig. Totalt hade kåren tillgång till tre divisioner som enligt listorna skulle ha drygt 1 000 stridsvagnar och över 35 000 soldater men det fanns bara cirka 17 000 man i kåren och 105 lätta stridsvagnar av typen BT-7 och två medeltunga T-34 men inga tunga vagnar. 

Fortfarande bar Stalin stor del av katastrofen 1941 i kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen då han hade tagit beslutet om avtalet som gjorde att Tyskland och Sovjetunionen fick gräns mot varandra. Tidigare hade ju Polen legat emellan dem. Vi kan bara spekulera vad hade hänt om Stalin och Hitler inte hade kommit överens att stycka Polen. Hitler hade ju redan i sin bok ”Mein Kampf” klargjort var fienden fanns. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson: Myten om den oövervinnliga Röda armén (Kalmar 2025) 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023) 

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941. (Lund 2015) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024) 

Simon Sebag Montefiore: Stalin – den röde tsaren och hans hov. (Stockholm 2004) 

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin. (Stockholm 2014) 

Harold Shukman (ed): Stalin´s generals. (London 1993). 

Earl F. Ziemke & Magna E.Bauer: Moscow to Stalingrad. (New York 1988).

Det sovjetiska flyget 1941

Att vara chef var inte lätt

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kompanichef 1939 till kårbefälhavare 1945

Från löjtnant till general 

Han var löjtnant den 1 september 1939 och när Tyskland kapitulerade 8 maj 1945 var han generallöjtnant. Drygt fem och halvt år krig.

Adolf Hitler gratulerar tyska officerare till deras nya medaljer i september 1943. Först står överste Walter Lange, därefter står major Theodor Tolsdorff, sedan följer överste Günther Pape. Sist men inte minst står major Franz Bäke i sin svarta pansaruniform. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1993-136-11A / CC-BY-SA 3.0

Theodor Tolsdorff en av de högst dekorerade i Hitlers arméer och en av de yngsta generallöjtnanterna. Han föddes 3 november 1909 i Ostpreussen så han var för ung för första världskriget. Det var först efter Hitlers maktövertagande 1933 som Tyskland åter började med allmän värnplikt. Detta ledde till att Theodor kom till tyska 1. infanteridivisionen i april 1934 och han var då 24 år gammal. 18 månader tjänst och hans plan hade inte varit att bli yrkesofficer. Det hade varit att bli lantbrukare på familjens gård i Ostpreussen. 

Theodor förde befäl över 14. kompaniet /22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen. Det var regementets pansarvärnskompani och var utrustad med tolv stycken 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36. Detta kompani var motoriserat men övriga delar av regementet litade på hästen. 

Karriären som yrkesofficer inleds 

Men saker utvecklades annorlunda. Den 1 oktober 1938 blev han befordrad till löjtnant och kompanichef för ett pansarvärnskompani. Detta kompani med 12 stycken 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36 förde han befäl över i Polen 1939 och Frankrike 1940. Han fick järnkorset andra och första klassen i Polen samt skottskada i axeln under Polenfälttåget. Frankrike där blev det ingetdera. 

Tyskarna satte initialt in 110 divisioner den 22 juni 1941. Armégrupp Nord där tyska 1. infanteridivisionen ingick hade 26 divisioner. Målet var Leningrad. 

Anfallet mot Sovjetunionen 22 juni 1941, fortfarande löjtnant och kompanichef. Hans division tillhörde armégrupp Nord, som avancerade mot Leningrad. Krig orsakar förluster och han fick ta över en bataljon relativt snart. I november 1941 ledde han ett anfall där han igen sårades. Anfallet blev en framgång, så under sin sjukhusvistelse befordrades han till kapten och fick även riddarkorset. Att leda från täten var tydligen ett kännetecken för Theodor, att vara mitt i hetluften. Han fick senare under kriget även utmärkelse för att förstört stridsvagnar i närstrid (Panzervernichtungsabzeichen). Det sägs att han blev sårad fjorton gånger under kriget, i vissa fall allvarligt som krävde mer avancerad vård, inte bara frontnära omplåstring. 

Nya strider vid Leningrad och i Ukraina 

Åter till fronten och armégrupp Nord i april 1942. Nya framgångar, tyska korset i guld, och skador, skottskada i huvudet och åter till lasarettet i september 1942. Återvände lagom till truppen för de hårda januaristriderna 1943 då Röda armén lyckades öppna upp en landkorridor till det belägrade Leningrad. Det var hårda försvars- och fördröjningsstrider i området under 1943 och september fick Theodor eklöven till sitt riddarkors. 

Sovjetiska skyttesoldater från det belägrade Leningrads 67. armé möter soldater från den sovjetiska 2. stötarmén den 18 januari 1943, en landkorridor till staden har öppnats. Foto: M. Trachman / Mos.ru

Sedan bestämdes det vid årsskiftet att 1.infanteridivisionen skulle lämna armégrupp Nord och istället sättas in hos armégrupp Syd i Ukraina. Theodor fick ta över 22. fysiljärregementet då regementschefen stupade men det dröjde inte länge innan Theodor igen träffades, denna gång var det i magtrakten. Åter till lasarett och bort från fronten. Han befordrades till överstelöjtnant och placerades på en officersskola för blivande officerare i Metz som taktiklärare med tanken på hans fronterfarenhet men han stannade enligt uppgifter i tre dagar innan han återvände till fronten. Tydligen inte hans melodi. 

Notera på bilden är det soldater från Röda armén och den polska hemmaarmén i Vilnius den 12 juli 1944. Vilnius hade varit en del av Polen innan kriget och polackerna hade hopp om att så skulle det fortsätta vara, Men så blev det inte. NKVD började snart arrestera officerare från den polska hemmaarmén. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Åter till östfronten 

Nu hade den sovjetiska sommaroffensiven 1944 inletts på östfronten så Theodor fick i uppdrag att ta befäl över det nya fristående 1067. grenadjärregementet och tillsammans alarmenheter bistå det tyska försvaret av staden Vilnius. Med alarmenhet menas man tager vad som finns i de bakre områdena. Det blev hårda strider sommaren 1944 och Theodors enhet blev kort inringad men undkom med hjälp utifrån. Då hans insats och hans underlydande soldater hade utmärkts sig fick han svärden till sitt riddarkors med eklöv, nr 80 som delades ut, och utnämndes till överste. Endast 147 riddarkors med eklöv och svärd kom att delas ut. Han fick också epitetet ”lejonet från Vilnius” tack vare sina insatser i slaget om Vilnius.

Divisionsbefälhavare från september 1944 

Theodor fick givetvis åka till Hitlers högkvarter i Rastenburg och motta utmärkelsen ur Hitlers hand. Det fördröjdes en aning på grund av attentatet mot Hitler inträffande den 20 juli 1944. En snabb divisionschef-kurs och befälhavare för den nya 340. folkgrenadjärdivisionen som kom att strida på västfronten. Theodor flyttade från öst till väst. 

340. folkgrenadjärdivisionen kom att sättas in i Ardennerna. Divisionen fick förstärka upp 5. pansararmén. På bilden en bepansrad halvbandvagn i 116. pansardivisionen som ingick i 5.pansararmén. 

Den nya divisionen som sattes upp i september 1944 var ett hopplock och fick följande manskap som grund initialt: 

1 500 man kom från krigsmarinen 

2 200 man kom från Luftwaffe 

2 700 man var sjuka som hade återhämtat sig, alltså redo för fronten igen. 

350 man från den gamla sönderslagna 340. infanteridivisionen 

400 man från artilleriskolan 

Som sagt en salig blandning och divisionen skulle vara redo för fronten i mitten av november 1944. Divisionen verkar ha fått artilleripjäser enligt listorna, så det var ingen brist där. Divisionen kom att börja sättas in i fronten från 21 november 1944 och de efterföljande hårda försvarsstriderna mot amerikansk eldkraft kostade, drygt 2 400 i förluster. Divisionen drogs ut för återhämtning i början av december. Vilan blev inte lång för Ardenneroffensiven som hade inletts den 16 december 1944 behövde mer förband. Den 25 december kom order att föra över divisionen dit. 

Så hans division deltog i Ardenneroffensiven och stred bland annat vid Bastogne. Divisionen hade cirka 7 200 man den 2 januari 1945 och tog sedan cirka 1 900 man förluster under två veckors strid. I slutet av januari 1945 befordras han till generalmajor. En annan sak som nog bidrog Theodor i hans snabba klättring, löjtnant sommaren 1941 och generalmajor januari 1945, var den nationalsocialistiska idévärlden. Där ansåg man att man kunde genom strid visa sitt värde. Hitler ville dessutom få fram yngre generaler och frigöra sig från det som han såg det kejserliga arvet. 

Nu hade Theodor blivit general och fick åter utmärkelsen personlig överlämnad av Hitler i hans högkvarter. Mannen i bakgrunden är fältmarskalk Wilhelm Keitel. Han tjänstgjorde vid Hitlers sida hela kriget. 

Befordrad till kårchef 

Tydligen var hans överordnande nöjda med hans ledarskap då han nu fick briljanter till sitt riddarkors med eklöv och svärd. Endast 27 av dessa delades ut och han var nr 25 som fick dem. Snart skedde ytterligare befordringar, han blev generallöjtnant och kårchef för LXXXII. kåren. Han fortsatte att strida mot amerikanska förband men även franska förband då hans kår var insatt i Bayern i södra Tyskland. 

Han kapitulerade till amerikanska styrkor och satt i krigsfångenskap till maj 1947. Theodor blev som många andra tyska officerare efter kriget tillfrågande att skriva om sina erfarenheter för amerikanska arméns historiska avdelning men han tackade nej. Som sagt många forna tyska generaler ställde upp och hjälpte amerikanska arméns historiska avdelning efter kriget i deras arbete men det fanns även de som avstod som till exempel pansargeneral Hermann Balck och Theodor. 

En karta som visar hur Ostpreussen delades mellan Sovjetunionen och Polen. Det var Stalin som bestämde detta. Notera städerna Grodno och Vilnius till höger på kartan. De hade tillhört Polen 1939 men inte nu längre, de hade blivit en del av Sovjetunionen. Karta: Wikipedia Commons

Barndomshemmet hamnade bakom järnridån 

Under krigets sista dagar, den 3 maj 1945, hade han låtit avrätta kapten Franz Xaver Holzhey, som han ansåg det hade haft ett defaitistisk agerande. Detta blev rättssak i det nya Västtyskland på 1950-talet, i första rättegången fälldes han men friades sedan då Theodor hade följt den militära strafflagen som rådde under kriget. Theodor kom inte att tjänstgöra i det nya Bundeswehr som skapades utan stannade civil. Han pensionerade sig 1974 och dog några år senare i maj 1978 68 år gammal på grund av en olycka. Hans tur tog slut likt katten som har nio liv. 

Som jag skrev inledningsvis så föddes han i Ostpreussen. Den del av Ostpreussen där han föddes kom att hamna i norra Polen. Familjens gård förlorades och släkten tvångsförflyttades därifrån för att göra plats andra som tvångsförflyttades från sina hem från östra Polen. Där tog Sovjetunionen över och Stalin ville få bort polska familjer från dessa nya sovjetiska områden. Theodor var aktiv i den ostpreussiska hembygdsföreningen som drömde om gamla tider och att få återvända hem. 

Utdelning av järnkors till Theodor Tolsdorff. 

Järnkorset 2. klassen – datum: 22 september 1939 

Befattning: kompanichef 14. kompaniet /22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Järnkorset 1. klassen – datum: 23 oktober 1939 

Befattning: kompanichef 14. kompaniet /22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Riddarkorset – datum: 4 december 1941 

Befattning: tf bataljonchef II. bataljonen/22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Tyska korset i guld– datum: 23 augusti 1942 

Befattning: bataljonchef I. bataljonen/22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Riddarkorset med eklöv – datum: 15 september 1943 

Befattning: bataljonchef I. bataljonen/22. fysiljärregementet/1. infanteridivisionen 

Riddarkorset med eklöv och svärd– datum: 18 juli 1944 

Befattning: regementschef för 1067. grenadjärregementet 

Riddarkorset med eklöv, svärd och briljanter– datum: 18 mars 1945 

Befattning: divisionschef för 340. folkgrenadjärdivisionen 

Karriärstegen:

Fänrik (juni 1936)

Löjtnant (oktober 1938)

Kapten (december 1941)

Major (januari 1943)

Överstelöjtnant (mars 1944)

Överste (augusti 1944)

Generalmajor (januari 1945)

Generallöjtnant (mars 1945)

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989) 

Fraschka, Günter: Mit Schwertern und Brillanten. (München 2002) 

Parker, Danny S: Battle of the Bulge. Hitler’s Ardennes Offensive 1944-1945. (London 1991)

En division som aldrig blev redo.

18. SS-frivilliga pansargrenadjärdivisionen

Slaget om Stalingrad

Korta historier om sju befälhavare

Ett vapen för stadsstrider

Ett fåtal byggdes Sturmtiger

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lita på Moskva?

Historien om 57 mm pansarvärnskanonen 

Under andra världskriget inleddes samarbete mellan London, Moskva och Washington inom flera områden efter Hitlers anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941. Ett var Lend lease som innebar att både USA och Storbritannien stöttade Sovjetunionen med vapen. 

Många sovjetiska mekaniserade kårer blev utrustade med amerikanska M4A2 Sherman-stridsvagnar under kriget via Lend-lease. Foto: US Signal Corps. 

Det var inte bara så att de skickade saker utan Röda armén kunde utrycka önskemål och även tacka nej, till exempel när det gäller Sherman-stridsvagnar ville Röda armén ha endast M4A2 Sherman då den hade dieselmotor och de fick det, drygt 4 000 vagnar. Sedan sa de nej både till de amerikanska pansarvärnskanonvagnarna M10 och M18. 

Normandie 1944. Brittiska förband med amerikanska M4 Sherman-stridsvagnar och brittiska pansarvärnskanoner, 6-pundaren. Denna pjäs blev standardpjäs för pansarvärnet i de brittiska skyttebataljonerna. 

Nej tack 

I vilket fall britterna hade i slutet av 1941 tagit fram en ny pansarvärnskanon som de var stolta över, 6-pundaren (57 mm). Pjäsen sattes in i strid för första gången i maj 1942 vid Gazala I Nordafrika och kunde ta hand om existerade tyska stridsvagnar. Dock tyskarna ökade hela tiden sitt frontpansar. USA tog glatt emot ett erbjudande och där sattes pjäsen i licensproduktionen för de amerikanska pansarvärnet i deras infanteridivisioner, 57 mm pansarvärnskanon M1. Men Röda armén tackade nej till att få pjäser levererade till Röda armén, inte intresserade av kanonen. 

Den sovjetiska skyttedivisionens standardpjäs för pansarvärnet under hela kriget var en 45 mm pansarvärnskanon. Pjäsen hade stora problem med tyskarnas tyngre vagnar. Foto: Reddit 

Britterna visste att Röda arméns standardpjäs var 45 mm pansarvärnskanoner för skyttedivisionerna så de blev ställda. Varför? De bad sin representant i Moskva pressa på sin motpart för att få reda på vad som var fel. Efter några turer fick de till svar att Sovjetunionen hade redan en 57 mm pansarvärnskanon. Britterna blev givetvis irriterad, varför kunde de inte sagt det från början. Var finns förtroendet? De ville givetvis veta mer men det hela verkar ha runnit ut i sanden. Sedan verkar Röda armén ha accepterat 400 licensproducerade amerikanska pjäser. 

Senhösten 1944 i den ungerska staden Kecskemét. En sovjetisk 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 insatt i striderna. Foto: Israel Ozerskij (1904–1971).

Hur var det egentligen? 

Nu skarvades det lite med informationen till britterna. Den sovjetiska 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 hade börjats producerats 1941 och sedan kom det tyska anfallet. Snart märkte Röda armén att skräckpropagandan om tunga tyska stridsvagnar var bara sagor. De tyngsta tyska stridsvagnarna vägde runt 20 ton medan Röda arméns tyngsta vagnar vägde över 40 ton. 57 mm kanonen var dyr, svårare att producera och hade dessutom annorlunda ammunition, standard var snarare 45 mm och 7,6 cm. 

Nu när både 45 mm och 7,6 cm pansarvärnskanoner räckte mot det tyska pansaret kom produktionen av 57 mm att ifrågasättas. Dessa var standard inom Röda armén men 57 mm var det inte. Även om det fanns enstaka exempel på 57 mm i Röda armén. Den lades ner efter endast 371 pjäser under 1941. Förenkla produktionen och logistiken. Så Moskva hade egentligen ingen 57 mm kanon i produktion och väldigt få i tjänst jämfört med andra pjäser. 

Ett argument som ses ibland som anledning till produktionsstoppet är att granaten från 57 mm kanonen bara gick rakt igenom den tyska stridsvagnen och inget annat hände. Låter som sagt lite konstigt, utan det vara snarare kostnader, förenkla logistiken och att de befintliga pjäserna redan klarade av jobbet.

Hösten 1942 dök de upp, de tunga tyska Tigerstridsvagnarna. De vägde 57 ton och hade en 8,8 kanon i tornet. Det var något helt nytt jämfört med Tysklands tidigare stridsvagnar, bättre pansar och bättre eldkraft. Foto: Krigsarkivet. 

Den tyska Tigervagnen kommer 

Sedan kom den tyska Tigervagnen senhösten 1942. Mötet med Tigervagnen under vintern 1942-43 skakade om Röda Armén så inom Röda Armén funderade man ett tag att beväpna T-34:an med den långa 57 mm kanon istället för den 7,6 cm kanon som vagnen hade för att få bättre penetrationsförmåga mot Tigervagnen. Man föredrog egentligen 7,6 cm kanonen för den hade en bättre spränggranat än 57 mm kanonen. Relativt snart fick man klart för sig att produktionen av Tigervagnen var begränsad och man ansåg då att det inte var nödvändigt att förändra i produktionen av T-34:an utan 7,6 cm kanonen behölls tills det att serieproduktionen med den nya 8,5 cm kanonen var redo. 

Den amerikanska krigsmaktens informationsbroschyr om Röda arméns vapen från april 1945. 

Däremot beslöt man att återuppta en produktion av 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 som pansarvärnspjäs. Så produktionen satte igång igen 1943 med tanke på tyngre tyska vagnar. Men produktionen var begränsad precis som Tigervagnen var, 4 280 pjäser under 1943–1944 jämfört med den klassiska 45 mm pansarvärnskanonen där 26 204 kanoner lämnade fabrikerna. 

Brittisk design versus sovjetisk 

En enkel jämförelse mellan den brittiska pjäsen och den sovjetiska pjäsen. Britternas första version var L/43, alltså 2,54 meter långt eldrör men det uppgraderades och standard blev L/50, alltså 2,82 meter. Röda armén hade valt ett betydligt längre eldrör, L/73, med andra ord 4,16 meter. Detta ställde högre krav produktionsmässigt, vilket begränsade val av fabrik. Under kriget var det huvudsak en fabrik i Gorkij (idag Nizjnij Novgorod) som producerade pjäsen men 1945 startade produktionen igång i Votkinsk och där pågick den ända fram till 1949. Britterna upphörde med sin produktion 1944 och USA med sin licensproduktion 1945. 

Det finns många bevarade 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 och just denna på bilden står i Nizjnij Novgorod. Under kalla kriget kom ett flertal pjäser att exporteras av Sovjetunionen till länder som de backade upp militärt. De skulle tas ur tjänst av sovjetiska armén och istället för att skrotas gick de på export. Det sägs att länder som till exempel Kuba, Algeriet och Nicaragua fortfarande har ett stort antal pjäser kvar i reserv. Foto: S.Filatov

Vikt i stridsställning för den sovjetiska var drygt 1 000 kg. Det var lite för tungt att släppa runt med utan dragfordon eller dragdjur. Britternas pjäs vägde likvärdigt, cirka 1 200 kg. Detta kan jämföras med den klassiska sovjetiska 45 mm pansarvärnskanonen obr 1937 som vägde 560 kg i stridsställningen.

Britterna utvecklade och fick fram en ny ammunition pansargranat APDS under 1944 som fanns i begränsad omfattning från våren och sommaren 1944. Den gjorde pjäsen i viss mån farlig för Pantherstridsvagnen. De uppnådde med denna ammunition bättre penetrationsförmåga än den sovjetiska motsvarigheten under kriget. Den sovjetiska hade likvärdig penetrationsförmåga med de vanliga pansargranaterna men Sovjetunionen lyckades inte lika bra med sin specialammunition under kriget. 

Total produktion: 

6-pundaren hos britterna: 12 435 pjäser 

57 mm pansarvärnskanon M1: 15 637 pjäser 

57 mm pansarvärnskanon ZIS-2: 13 510 pjäser 

Notera: Britterna använde även 6-pundaren i mängder av pansarfordon så produktionen av själva eldröret var betydligt högre, ytterligare cirka 24 000 eldrör för stridsvagnar. 

Vidare läsning: 

Peter Chamberlain och Chris Ellis: British and American Tanks of World War II. The complete illustrated history of British, American and Commonwealth tanks 1939–1945. (London 1981) 

Steven Zaloga & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003)

Tyskarna bestämmer sig för 7,5 cm kanoner

Historien om tysk pansarvärn och pansar 1942

Sovjetiska tunga stridsvagnar 1941

Den tunga sovjetiska stridsvagnen KV

Pansarvärnsgevär under andra världskriget

Infanteriets pansarvärn på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Stalingrad-trauma

Tysklands allierade får stryk av Röda armén 

En av Röda arméns största segrar under andra världskriget var fälttåget vid Stalingrad 1942–1943. Det drabbade visserligen tyskarna hårt men det drabbade deras allierade betydligt hårdare. 

Rumänska infanterister på östfronten 1942. Kulsprutan de har är en tjeckoslovakisk ZB-53. Dessa hade Rumänien beställt från Tjeckoslovakien innan kriget. Foto: Reddit

Hösten 1942 på östfronten: 

Ungern hade 12 divisioner varav en pansardivision 

Italien hade 9 divisioner 

Rumänien hade 18 divisioner varav en pansardivision. 

Ungerskt pansar på östfronten. På bilden den ungerska lätta stridsvagnen Toldi som var en licensproduktion. Grunden var den svenska stridsvagnen Landsverk L-60 som även användes i svenska försvaret under andra världskriget. Foto:FORTEPAN / Berkó Pál

Dessa divisioner hade generellt lägre stridsvärde än motsvarande tyska divisioner men kunde täcka upp en väsentlig del av frontlinjen i försvarssyfte och frigöra tyska förband för offensiva uppgifter. När Röda armén inledde sin motoffensiv vid Stalingrad den 19 november 1942 kom även Tysklands allierade drabbas hårt. Under första fasen slog Röda armén på de rumänska styrkorna, under andra fasen de italienska och slutligen de ungerska. 

Italienska Bersaglieri med sina motorcyklar på östfronten Notera den enkla fjäderskruden på deras hjälmar, ett signum för dem. Foto: Wikiåpedia Commons

Ungerska 2. armén och italienska 8. armén kollapsade men det gjorde även rumänerna. Men med deras större antal divisioner gjorde att det fanns fortfarande förband kvar på östfronten. Dock deras två arméhögkvarter, 3. och 4., blev utdragna. De nio divisioner som fanns kvar hade drabbats hårt av vinterstriderna 1942–1943, så hade de lågt stridsvärde hösten 1942 så var det inte bättre sommaren 1943. 

Förluster hos Tysklands allierade 

De rumänska förlusterna vid Stalingrad för rumänska 3. och 4. armén uppgick nästan till 160 000 man av en styrka på cirka 225 000 man. Rumänska styrkor fanns fortfarande kvar på östfronten men då främst i Kubanbrohuvudet. 

Katastrofen för italienska 8. armén tog hårt på Italien och Mussolini tappade i aktning. Italiens krig på östfronten hade inte varit speciellt blodigt innan det tunga sovjetiska anfallet mot italienska 8. armén den 16 december 1942. Till exempel förluster mellan augusti 1941 och 30 juli 1942 hade endast varit 1 792 man i döda, sårade och saknade men nu förlorade italienska armén över 125 000 man där antalet döda och saknade utgjorde nästan 90 000 man. Alltså strax mer än halva armén som satts in på östfronten hade gått förlorad. 

Italienska krigsfångar. Den italienska 8. armén gick under vintern 1942–1943 på östfronten. Foto: Wikipedia Commons

Ungefär 10 000 kom efter krigets tillbaka från sovjetiska krigsfångeläger. Mussolinis östfrontsäventyr som han hade tiggt till sig hade kostat enormt. Den italienska 8. armén drogs tillbaka till Italien för vila och återhämtning under mars/april 1943 men skulle aldrig återvända till östfronten. Och snart kom katastrof efter katastrof för Italien på närmare håll. 

Ungerns 2. armén råkade ännu värre ut. Ungern hade skickat cirka 200 000 soldater samt 50 000 judiska tvångsarbetare. Efter tolv månader på östfronten anlände cirka 40 000 tillbaka till Ungern i april/maj 1943. Det sovjetiska anfallet på ungerska 2. armén vid Don i januari 1943 anses i Ungern vara det största militära nederlaget för ungerska trupper sedan de turkiska krigen på 1500- och 1600-talet. Ungern kom att strida på Tysklands sida tills det bittra slutet. 

Nederlaget hamnade bakom järnridån 

Sommaren 1942 hade tyskarna 178 divisioner på östfronten medan sommaren 1943 ökat till 187. Den tyska sommaroffensiven 1943 hade begränsad karaktär mot Kursk. Medan sommaroffensiven 1942 hade mer vidsträckta mål Stalingrad–Kaukasus. 

Sjöspaningsplanet Heinkel He 114 i rumänsk tjänst. Det byggdes bara 98 maskiner men Sverige, Spanien och Rumänien kom att använda planet under andra världskriget. Foto: San Diego Air & Space Museum

Ungern och Rumänien hamnade bakom järnridån efter 1945 så historieskrivningen om deras strider på östfronten blev eftersatt. Det var först efter murens fall 1989 som allt mer började skrivas om deras insatser på östfronten, det var inte längre samma tabu. Medan Italien hade mängder av katastrofer att skriva om, Grekland, invasionen av Egypten, el Alamein, Tunisien och Sicilien som till exempel. 

De sattes i huvudsak in på den södra delen av östfronten, alltså förenklat kan vi säga dagens Ukraina och dess närområden. De var där för de var tyskarnas allierade snarare än egna stormaktsdrömmar. Där sneglade de hellre på varandras och sina grannars territorium. 

Italienska bombplan i formation.  Savoia-Marchetti SM.79 Sparviero togs tjänst 1936 och närmare 1 300 bombplan byggdes. Foto: Wikipedia Commons

Den tyska krigsindustrin hade under 1941–1942 inte kommit igång så vapenhjälpen från Tyskland var begränsad men alla tre länderna hade byggt upp en egen vapenindustri som bland annat kunde bygga stridsflygplan och stridsvagnar. Men kapaciteten var begränsad. 

Stalingrad krossade tyskarnas allierade på den södra delen av fronten. 

Rumänska krigsfångar hos Röda armén i november 1942. Både rumänska 3. och 4. armén led stora förluster. Foto: Anton Zenin / Tass

Vidare läsning: 

Frankson, Anders: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023) 

Müller, Rolf-Dieter: Hitlers okända soldater. Utländska förband på östfronten 1941–1945. (Lund 2015) 

 Zetterling, Niklas: Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941–45. (Stockholm 2009)

Italien bygger stridsvagnar

Italienskt pansar under andra världskriget

Rumänien växer och krymper

Drömmen om Storrumänien

Slaget om Stalingrad

Korta historier om sju befälhavare

USA i krig

USA och dess divisioner i Europa 1944–1945 

Den amerikanska armén hade den 30 juni 1944: 89 divisioner. Så hur många av dessa kommer till Normandie under juni och juli 1944? 

Amerikanska pansarförband under övning 1942. Stridsvagnarna på bilden är medeltunga M3 Lee. Foto: US Signal Corps

Totalt: 20 divisioner. Det var tretton infanteridivisioner, fem pansar och två luftburna till Normandie under juni och juli 1944. Det tar tid att skeppa över och att bygga upp styrka. Antal amerikanska divisioner som anländer till Normandie 

6 juni: 6 divisioner (1., 4, 29, 90. Infanteri och 82., 101, luftburna) 

7 juni: 1 division (2. Infanteri) 

9 juni: 1 division (2. pansar) 

10 juni: 2 division (9., och 30. Infanteri) 

12 juni: 1 division (79. Infanteri) 

18 juni: 1 division (83. Infanteri) 

23 juni: 1 division (3. pansar) 

4 juli: 1 division (8. Infanteri) 

5 juli: 1 division (35. Infanteri) 

 9 juli: 1 division (5. Infanteri) 

11 juli: 1 division (4. pansar) 

19 juli: 1 division (6. pansar) 

22 juli: 1 division (28. Infanteri) 

24 juli: 1 division (5. pansar) 

Förutom Normandie 1944 hade USA divisioner i Italien och Medelhavet, totalt tio infanteridivisioner, två pansar, en luftburen och en bergsdivision., fjorton divisioner, som mest kom att tjänstgöra där. Men sedan sjönk det då det försvann fyra divisioner därifrån till D-dagen i Normandie och tre för operation Dragoon i södra Frankrike så kvar blev sju amerikanska divisioner. 

Den 15 augusti 1944 öppnade USA och de allierade ännu ny front, operation Dragoon då man landsteg i södra Frankrike. Tre amerikanska infanteridivisioner från Italien och med hjälp av franska styrkor. De förenade sig senare med styrkorna från Normandie.

Amerikanska infanterister från amerikanska 9. armén avancerar framåt. Kanonen de passerar är en amerikansk pansarvärnskanon 57 mm M1. Standardkanonen för pansarvärn i amerikanska infanteridivisioner. Foto: US Signal Corps

Framgångar under augusti och september i Västeuropa gjorde att allt fler divisioner kom att sättas in vid fronten. USA hade i början september 1944 två armégrupper, 12. som hade 1. och 3. armén samt 6. armégruppen med amerikanska 7. armén och franska 1. armén. Ytterligare en amerikansk armé, 9., anlände. Så enligt uppgifter kom till slut USA att ha 42 infanteridivisioner, 15 pansardivisioner och fyra luftburna divisioner vid fronten i västra Europa. Med andra ord 61 divisioner. 

 Hur stora divisioner? 

En amerikansk pansardivision hade vid full styrka 10 937 man, 186 medeltunga stridsvagnar (M4 Sherman) och 77 lätta stridsvagnar (M5 Stuart). Artilleriet hade 54 bandkanoner av typ M7 Priest med 10,5 cm haubits. Notera att amerikanska 2. och 3. pansardivisionen hade något annorlunda organisation. 

Den amerikanska lätta stridsvagnen M5 Stuart som hade en 37 mm pjäs och vikten var 15 ton. På bilden i den tyska staden Coburg 1945. Foto: US Signal Corps

En amerikansk infanteridivision hade normalt nio infanteribataljoner med understöd av fyra artilleribataljoner. Då är inga extra understödsförband medräknade. Styrka: 14 281 man, 2076 fordon, 54 10,5 cm haubitsar, 12 15,5 cm haubitsar, 57 5,7 cm pansarvärnskanoner, 54 8,1 cm granatkastare. 

Fyra av dessa divisioner i Europa, två infanteri och två pansar, kom i krigets slutskede så de hann knappt uppleva några strider. Det är en stor skillnad mellan de fyra luftburna divisionerna och mängden strid de fick delta i, till exempel 82. luftburna hade 1 619 stupade, 101.luftburna hade 1766 stupade medan 17. luftburna hade 1 191 stupade och 13. luftburna som anlände till Frankrike i februari 1945 kom aldrig sattes in i strid, så noll stupade. 

Samma sak gällde andra divisioner, kom divisionen tidigt eller sent. Till exempel amerikanska 4. pansardivisionen, hade varit i strid länge. Den hade 230 stridsdagar och 5 988 man i förluster! Medan 20. pansardivisionen, som var bland de sista som anlände, hade vid krigsslutet endast åtta stridsdagar och 76 man i förluster. 

M4 Sherman med den nya kanonen, 7,6 cm L/52 från amerikanska 11. pansardivisionen. M4 Sherman var USA:s standardstridsvagn på västfronten 1944–1945. Foto: US Signal Corps

En jämförelse 

USA hade 16 pansardivisioner och Röda arméns motsvarigheter kallades kårer men var de var jämnstora. Röda armén hade 24 stridsvagnskårer och 13 mekaniserade kårer. Men graden av mekanisering var inte alls på samma nivå som USA, de hade varken bandhaubitsar eller pansarfordon för sina skyttesoldater. Backar vi och tittar på det stort så hade båda sidor runt 12 miljoner man, plus och minus då variationer inträffar. 

Enkel tabell över hur det fördelades 

Armén: USA 52% Sovjetunionen 86% 

Flyget: USA 20% Sovjetunionen 10 % 

Flottan: USA 28% Sovjetunionen 4% 

Notera: amerikanska marinkåren har räknats att ingå i armén ovan samt de sovjetiska luftförsvarsstyrkorna ingår i flyget. 

 USA hade färre soldater på marken då de hade fler i luften och till havs. USA:s stora tid på landbacken i Europa var från juni 1944 till maj 1945, 11 månader, medan för Röda armén var det 46 månader. 

Den amerikanska krigsmakten satsade enormt på strategisk bombflyg som krävde stora resurser, både flygplan och manskap. På bilden amerikanska tunga bombplan B-17 Flying Fortress på väg mot Schweinfurt i Tyskland. Foto: US Air Force

Vidare läsning: 

Colby, Elbridge: The First Army in Euope 1943–1945. (Nashville 1993) 

Johnson, David W.; Fast Tanks and Heavy Bombers. Innovation in the U.S. Army 1917–1945. (Ithaca 2003) 

Stanton, Shelby L. : Order of Battle U.S. Army World War II. (Novato 1984)

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Amerikansk pansar i strid med tyska pansarbrigader, läs mer här:

Sherman versus Panzers – Slaget om Arracourt 1944

Striderna i Bretagne 1944

Slaget om Brest 1944

Tunga infanterikanoner

38 kg spräng i målet 

De flesta nationerna hade under andra världskriget någon typ av eldunderstöd i sina skytteregementen i form av eldrörsartilleri. Tyskarna valde att satsa på två typer av pjäser, de tunga 15 cm infanterikanoner och de lätta 7,5 cm infanterikanoner. Med hästar som dragdjur i infanteridivisionerna och motorfordon i pansardivisionen. 

Det tyska skyttet tunga eldunderstöd var de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna. Det fanns även lätta 7,5 cm infanterikanoner och 8 cm granatkastare i skytteregementena. 

Pansardivisionen hade de tunga pjäserna organiserade i infanterikanonkompanier. Dessa var eldunderstöd i de motoriserade skytteregementen medan de lätta pjäser fanns i tunga kompaniet i de motoriserade skyttebataljonerna och var deras eldunderstöd. Något förenklat kan vi säga att i pansardivisionen var den ena pjäsen regementspjäs med den andra bataljonspjäs. 

Den nya “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes i ordning. Ett sätt att öka mekaniseringen i de tyska pansardivisionerna. Foto: Pinterest

Panzer I får pjäsen 

Under fälttåget i Polen 1939 visade det sig att de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna i de motoriserade skytteregementen hade svårt hänga med i pansardivisionens stridstempo. Tyskarnas lösning inför Frankrike 1940 var att montera pjäsen ovanpå en lätt stridsvagn Panzer I genom att ta bort dess vagntorn med dubbla kulsprutor. Notera att 15 cm pjäsens spränggranat vägde 38 kg som kan jämföras med spränggranaten för en 7,5 cm-pjäs som vägde runt 4,5 kg. 

Här i tjänst på östfronten. Den höga struktur syns tydligt då pjäsen har fortfarande sin lavett och har egentligen bara placerats på stridsvagnschassit och fått pansarsköld runt pjäsen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-216-0406-37 / Gellert / CC-BY-SA 3.0

Det nya pansarfordonet fick beteckningen: “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes iordning varav sex bandkanonkompanier med vardera sex vagnar bildades. De kom att tilldelades olika pansardivisioner inför fälttåget i Frankrike. Inför Frankrike 1940 fanns det tio tyska pansardivisioner. De som fick de tunga kanonerna monterade på stridsvagnschassi var: 1., 2., 5., 7., 9. och 10. pansardivisionen. Kompanierna hade från nummer 701. till nummer 706. Tilldelningen var inte helt logisk, 701. gick till 9. divisionen medan 702. gick 1. divisionen, därefter i ordning.

Detta var den första vagnen av många. Se nedan: 

38 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B (produktion 1940) 

12 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II (produktion 1941) 

24 stycken Sturm-Infanteriegeschütz 33B (produktion 1942) 

     Not: utvecklat speciellt för stadsstrider i Stalingrad. 

210 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H (produktion 1943) 

170 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf M (produktion 1943–1945) 

För de två sistnämnda fordonen byggdes även 120 ammunitionsfordon, alltså fordon utan pjäs. Dessa byggde på det senare chassit, Ausf M. Detta då pjäsvagnen hade bara 15 till 18 egna granater med sig. Ammunitionsvagnen kunde ta med 40 granater. Produktionssiffrorna gällande versioner H och M varierar. Uppräkningen ovan illustrerar även väl den tyska krigsproduktionen i ett nötskal, många varianter, liten produktion och små serier 1941–1942 för att sedan 1943–1944 dra igång produktionen på allvar. 

Endast tolv av dessa, 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II . Alla gick till pansarförband i Nordafrika. Det var chassit från den lätta stridsvagnen Panzer II som användes som grund. Foto: Reddit

För bepansrade pansargrenadjärer 

Dessa artilleripjäser tilldelades först och främst ett av de två pansargrenadjärregementen i pansardivisionen. De tilldelades ett kompani med 6 vagnar. Det var i regementet som hade en bataljon med bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna. Övriga bataljoner var det lastbil som gällde. Det var den nya standarden som etablerades under 1943. Helt enligt devisen: Elden – främst granatelden – är det viktigaste medlet för strid. Men även andra förband kom att få dem, behov styrde. 

Under 1943 började dessa levereras, samma typ av chassi som Marder III, Panzer 38 (t). Beteckning på vagnen var 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H. Foto: Reddit

Skulle varje pansardivision sommaren 1944 ha ett kompani per pansardivision, med tanke på att normalt hade divisionerna bara ett regemente som hade en bepansrad bataljon, skulle det krävas 33 x 6 = 198 vagnar. Det fanns som sagt 33 tyska pansardivisioner sommaren 1944. 

Tänk på att en del vagnar behövs för ersättningsarmén som ska kunna utbilda nya soldater, andra behövs för att ersätta förluster, så räcker produktionen inte till mycket. Totalt 380 nya infanterikanonvagnar producerades 1943–1945.

Här syns de två sista versionerna H och M, den senare även kallad K ibland. Den är närmast bilden och där sitter motor centralt så pjäsen placeras längst bak på chassit och får ökat stridsutrymme, det gick från 15 granater ombord till 18 granater. Foto: https://www.tankarchives.com/

Lite som man vill 

Under hela andra världskriget kom tyska pansardivisioner sinsemellan sig inte att ha exakt samma organisation eller utrustning. Det fanns alltid små variationer, i vissa fall större. Det fanns till exempel endast en enda pansardivision som hade ett tungt Tiger-kompani från 1943 till krigsslutet 1945 och det var 3.SS-pansardivision Totenkopf. 

Tyskarna gjorde ofta justeringar på grund av krigets behov och krav. Tittar vi i Normandie finner vi att både Panzer Lehr och 2. pansardivisionen har vardera två tunga infanterikompanier med 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t). Detta båda deras pansargrenadjärregementen i respektive division hade bepansrade pansargrenadjärer. Panzer Lehr där var alla fyra bataljoner bepansrade medan hos 2. divisionen var det två av fyra bataljoner. Prioriterade förband sett ur den synvinkel. 

Endast 24 av dessa byggdes, Sturm-Infanteriegeschütz 33B. Dessa var tänkta för strid i stad och alla gick förlorade under striderna vid Stalingrad 1942–1943.

Tyska pansardivisionen 1944 fick allt mer mekaniserade enheter jämfört med 1940, det inte bara dessa tunga infanterikanoner och också pansarvärnskanonvagnar, bandhaubitsar, luftvärnskanonvagnar och allt fler bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna, pansarspaningen och pansarpionjärerna. 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle & Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998) 

Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Panzer Lehr i Normandie 1944

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Ett vapen för stadsstrider

Ett fåtal byggdes Sturmtiger