Ett namn kommer alltid att bestå

Skickliga fältherrar genom världshistorien

När vi studerar krigshistorien är det ett namn som är svårt att undvika. Det är omöjligt. Det är Napoleon Bonaparte (1769 – 1821). Svårt att se någon annan som kan matcha Napoleons meriter eller för den delen haft samma möjligheter. 

Friedland 14 juni 1807 var en av Napoleons största segrar, den ryska armén besegrades ordentligt och det ledde fram till fredsfördraget i Tilsit. En av effekt av detta blev att Ryssland anföll Sverige, finska kriget 1808 – 1809. Målning av Ernest Meissonier. 

Napoleon var fältherren på 80 slagfält och anses vara segrare på 70 av dem. I många fall hade han egentligen vunnit innan själva striden bröt ut. Napoleon kunde genom att sina trupprörelser redan ha skapat sig fördelar. Sedan själva närvaron av Napoleon ledde till att hans soldater fick ett lyft, mästaren är med oss. Napoleon lär 1808 påpekat att "i krig är den moraliska styrkan jämfört med fysiska styrkan tre till ett”. Men det spelar ingen roll när han inte vann Borodino 1812, Leipzig 1813 och Waterloo 1815. 

En av Napoleons största nederlag. Ett slag som kom att få en avgörande roll, Leipzig 1813. På bilden: Völkerschlacht bei Leipzig 1813. Här kom svenska styrkor att delta i koalitionen mot Napoleon, även om vår roll var begränsad så var vi med vid Leipzig 1813. Målning av Vladimir Mosjkov 

Fredrik den store och Suvorov

Många andra namn dyker upp som till exempel Alexander den store, Julius Caesar, Djingis Khan, Fredrik den store och Aleksandr Suvorov. Notera att Suvorov och Fredrik den store var samtidigt på slagfält. Det var vid Zorndorf 1758 och Kunersdorf 1759 fast Suvorov hade inte kommit så långt i karriär att han förde befälet. 

Fredrik den store deltog precis som Napoleon på många slagfält, det sägs 64 och att han förlorade 8 av dessa. Det innebar som sagt inte att han vann övriga. På bilden preussiska soldater vid Hohenfriedberg 4 juni 1745. Målning av Carl Röchling. 

För många år sedan läste jag en skrift av tjeckoslovakisk dissident. Han hade skrivit den efter 1968 års sovjetiska invasion av Tjeckoslovakien. Han lyfte fram att framför FN:s högkvarter i New York borde det vara en staty över en apa med en träklubba i handen. Med det menade han att människan och krig inleddes när hjälpmedel, alltså vapen, började användas i bråk och konflikter. Med andra ord vi har krigat under väldigt lång tid och verkar aldrig sluta. 

Lokalhistoria i stor omfattning

Så det finns många fältherrar som har vunnit spektakulära segrar på slagfältet. Men krigshistoria är ett ämne som kan ses lokalhistoria. Vi i Sverige fokuserar väldigt mycket på Sverige och våra krig, namn som Johan Banér, Lennart Torstenson, Magnus Stenbock och Carl-Gustaf Rehnskiöld känns kanske igen men samtida namn som Louis II av Bourbon, prins av Condé eller Henri de la Tour d’Auvergne, Vicomte de Turenne eller Johan III Sobieski eller John Churchill, Duke of Marlborough är inte alls lika bekanta för de flesta. Men det är inte så konstigt, knappt en fransman vet väl vem Magnus Stenbock är. Poängen är att i många fall kan krigshistoria ses som lokalhistoria, endast de närmaste sörjande känner till den. 

Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Sedan som jag har tidigare nämnt så startas det hela tiden nya krig och det fylls på med nya fältherrar och listan av namn blir bara längre. De äldre glöms bort medan de nya tar plats. 1900-talet med sina två världskrig dominerar mångas medvetande och puttar ut de gamla. 

Fältmarskalk Erich von Manstein, längst till vänster. Mannen vars idéer beseglade Frankrikes öde 1940. Här i samspråk med Adolf Hitler. Bakom dem står generalmajor Theodor Busse, den framtida befälhavaren för tyska 9. armén i försvaret av Berlin 1945. Mannen till höger i bilden är arméns stabschef Kurt Zeitzler. Foto:; Wikipedia Commons.

Namn som till exempel: 

Erich von Manstein (1887-1973) 

Georgij Zjukov (1896-1974) 

Douglas Haig (1861–1928) 

George S. Patton (1885–1945)

har ersatt namn som till exempel: 

Arthur Wellesley, Duke of Wellington (1769-1851) 

Simon Bolivar (1783 – 1830) 

Helmuth Karl Bernhard, Graf von Moltke (1800-1891) 

Ulysses Simpson Grant (1822-1885)

Helmuth von Moltke den äldre. Mannen som besegrade Frankrike 1870-1871. En som la grunden för det tyska kejsardömet 1871-1918. Målning av Conrad Freyberg

Som sagt det finns många fältherrar genom historien och jag har bara tagit upp ett axplock av dem. Dock en sak är säker och det är att ett namn kommer alltid att bestå: Napoleon Bonaparte.  

Vidare läsning: 

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980) 

Martin Füssel: Sjuårskriget. 1700-talets världskrig (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Legendariska fältherrar från Hannibal till Rommel (Stockholm 2013) 

 John Terraine: The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945 (London 1992) 

 J.F.C.Fuller: The Conduct of War 1789-1961 (London 1962)  

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Var det kris i februari 1942?

Sverige och andra världskriget

Överbefälhavaren Olof Thörnell hade den 18 februari 1942 fått regeringen att mobilisera delar av svenska försvaret. Samtidigt beslutat om att genomföra en större planerad manöver i Jämtland den 22 februari till 29 februari 1942. Sverige hade den tyska krigsmakten som granne på nära håll då tyskarna kontrollerade Danmark, Norge och Baltikum. Tyska förband fanns också i Finland. 

På fotografiet Kustartilleriets nya pjäs. 15,2 cm kanon m/37 var en tung pjäs med utmärkt prestanda. De kom att levereras i flera omgångar. Den första under 1941. Här deltar den i Jämtlandsmanöver  1942 som vi kan säga användes som ett skyltfönster mot tyskarna. Foto: Krigsarkivet. 

Under hela hösten 1941 hade rykten om ett tyskt anfall cirkulerat och de hade fortsatt under 1942. Till slut kunde varken Thörnell eller regeringen ignorera varningarna, alla hade 9 april 1940 i färskt minne. Men redan den 25 februari 1942 var krisen på väg att gå över. I slutet av februari 1942 fanns nästan 300 000 man under vapen i Sverige, vilket kan jämföras med september 1941 då det fanns färre än 135 000 man. 

Vårt nya jaktplan J 20 som anlände under hösten 1941 från Italien, Reggiane Re. 2000. De togs i tjänst hos F 10, då förlagd på Bulltofta i Malmö Flottiljen svarade för neutralitetsvakten runt landets sydligaste gränser under beredskapsåren. Foto: Flygvapenmuseum. 

Det som låg som grund för ryktena var egentligen inte en tysk invasion utan att de allierade skulle landstiga längs den norska kusten i syfte att understödja Röda armén på östfronten. En slags andra front som kraftigt försvårande de tyska ansträngningarna att erövra Murmansk-området. Men samtidigt gjordes bedömningar om att detta skulle nog inte ske just nu men att tyskarna kanske skulle anfalla Sverige i preventivt syfte innan de inledde sommaroffensiven på östfronten 1942 för att säkra sin norra flank. En mängd rykten och bedömningar florerade vilket skapade oro hos den svenska militärledningen och samlingsregeringen. 

Slagskeppet Tirpitz med eskort av jagare. Slagskeppet var 251 meter långt och hade ett standarddeplacement av 42 900 ton. Kan jämföras med jagare HMS Småland som hade ett deplacement av 3 344 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J19316 / Boeckmann / CC-BY-SA 3.0

Slagskeppet Tirpitz i Norge

Hitler och det tyska överkommandot bekymrade sig hela tiden för allierade landstigningar längs den norska kusten, så förutom att den tyska styrkan i Norge växte så ökade antal kustartilleribatterier enormt. Sommaren 1941 fanns 98 batterier på plats som till sommaren 1942 växte till 193. Hitlers oro var en viktig anledning till att tunga stridsfartyg från tyska krigsmarinen stationerades i Norge, bland annat det tunga slagskeppet Tirpitz hade sin bas i Norge. Bernhard von Lossberg, stabsofficer på tyska krigsmaktens överkommando (OKW) under många år, skrev efter kriget att Narvik under hela kriget varit Hitlers speciella sorgebarn. Dock växte den tyska arméns styrkor, åtta divisioner, i Norge inte speciellt mycket i slutet av 1941. Svenska militära underrättelsetjänsten hade mycket bra kontroll på tyska förband i Norge men det var betydligt sämre i Tyskland och Baltikum.

Den eventuella fienden hade soldater på alla sidor, i norr, i väster, i öster och i söder. Det ställde stora krav på att underrättelsetjänsten, sker en uppladdning? Stärker tyskarna sina trupper någonstans? Sker större omgrupperingar? En större ilastning i en hamn, är det riktat mot Sverige eller vad? På fotografiet, en soldat under beredskapen. Foto: Krigsarkivet. 

Anfall mot Trondheim 

Så den svenska styrkeuppbyggnaden inför februarikrisen 1942 skedde i huvudsak i södra och mellersta Sverige för möta de tyska landstigningar och eventuella luftlandsättningarna på de stora isarna Vänern och Vättern, men det skedde även en uppbyggnad i Norrland och Jämtland. Den förstnämnda var för att skapa illusionen att den svenska mobiliseringen var till för att möta eventuell brittiska landstigning i Norge, vilket meddelades tyska sändebud i Sverige, och att hindra britterna från att utnyttja eller ta svensk territorium. Sedan styrkorna i Jämtland förstärktes för det fanns långtgående planer i Sverige att anfalla mot Trondheim i händelse av krig med Tyskland. Det bästa sättet att få en direkt förbindelse med de allierade var att erövra Trondheim. 

En tysk lägeskarta över Trondheim den 28 januari 1943. Notera hur nära den svenska gränsen ligger. Det är kortare än 100 km. Foto: Lexikon der Wehrmacht. 

Även britterna hade oberoende av svenskarna samma tankar, och under norska fälttåget våren 1940 hade brittiska styrkor faktiskt landstigit norr om Trondheim. Under hösten 1941 beordrade Storbritanniens premiärminister Winston Churchill planering av en brittisk landstigning i Trondheimsområdet, I det första utkastet av planen skulle den brittiska långtidsjakten stationeras i Östersund. Men eftersom det inte fanns någon samverkan med den svenska militära ledningen ströks denna del i nästa utkast av planen, även avsnittet att svenska styrkor anföll över gränsen togs bort. Men Churchill fick inte gehör för sina tankar och det brittiska projektet lades ned men levde vidare på svenska sidan. Att båda sidor kom att fastna för Trondheim förstår vi om vi gör en kartstudie, var bryts den tyska kedjan runt Sverige lättast.  

Den brittiska premiärministern Winston Churchill omgiven av sina militära befälhavare. Churchill blickade hela tiden under kriget mot Norge. Mängder av räder och företag kom att genomföras men aldrig den stora invasionen. Foto: Wikipedia Commons

Rykten och sanningen

Fanns det någon sanning i ryktena om en planerad tysk invasion av Sverige? Nej, tyskarna hade inte i februari 1942 resurser tillgängliga. Det var stor kris på östfronten efter den sovjetiska motoffensiven utanför Moskva som inleddes i december 1941. Den tyska krigsmakten hade byggt upp en aura av osårbarhet som nu sprack, men många trodde att det var bara en temporär motgång, att den tyska vår- och sommaroffensiven 1942 skulle knäcka Röda armén. Ingen armé kunde ta de förluster som Röda armén hade fått under 1941. Sedan skulle kriget i väst fortgå under många år. Men kriget på östfronten kom att utvecklas annorlunda och Röda armén knäckte istället sin tyska motsvarighet sommaren 1944.

Tyska befälhavare på stabsmöte med Adolf Hitler sommaren 1942. Närmast kartan bredvid Hitler står befälhavaren för tyska 6. armén, Friedrich Paulus och fältmarskalk Fedor von Bock. Målet är Stalingrad och oljan i Kaukusus. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Underrättelsetjänstens problem

Varför kom ryktena att få sådan betydelse? Ett grundläggande problem för en försvarsmakt är pålitlig information om den eventuella motståndarens, i detta fall Tyskland, avsikter. För att samla ett starkt försvar på rätt ställe krävs därför pålitliga underrättelser om motståndarens intentioner som dessutom måste erhållas i så pass god tid att man hinner positionera sina styrkor. En så gynnsam situation förekom ytterst sällan. Det grundläggande problemet var att en enskild informationskälla sällan gav mer än en fragmentarisk bild av tyskarna och deras förehavanden samt intentioner. 

Pansarbilar kom att hamna hos kavalleriet under mellankrigstiden. På bilden den tidiga pansarbil m/31, som egentligen är en ombyggd lastbil. Tanken var att i varje kavalleribataljon skulle det finnas en pansarbilskvadron. Dessa bataljoner skulle fungera som våra fördelningars spaningsbataljoner. Foto: Krigsarkivet. 

Underrättelsetjänst är svårt och det blir inte lättare av att motståndaren ofta försöker vilseleda, genom att på olika sätt plantera falsk information. Mot bakgrund av de svårigheter som militär underrättelsetjänst brottas med kan man inte förvänta sig att i god tid erhålla en pålitlig bild av motståndarens intentioner. Skulle detta lyckas får det anses vara en bonus, men normalt sett fick de svenska officerarna nöja sig med ett underlag som var både osäkert och opålitligt. De var tvungna att göra en bedömning av motståndarens möjliga alternativ och försöka gissa vilket eller vilka av dessa som var mest troliga att denne skulle välja. 

Vårt tunga bombflyg bestod av tyska Junkers Ju 86 som vi köpte in och började licenstillverka under slutet av 1930-talet, första plan togs i tjänst 1937. Bombplanet visade sig vara redan föråldrade när andra världskriget bröt i september 1939. Helt enkelt en felinvestering. Foto: Krigsarkivet. 

Överbefälhavaren Olof Thörnell och den högsta militärledningen vågade inte riskera något utan föreslog åtgärder utifall ryktena var sanna. Samlingsregeringen vågade inte annat heller men justitieminister Karl Gustav Westman kom på en idé. Om tyskarna misstänkte att de svenska försäkringarna om att Sverige skulle försvara sig mot britterna var opålitliga skulle de sätta större tillit om vi gav försäkran till Finland.  

    ”Om vi inte höll en sådan försäkran, skulle det vara ett förräderi, som tyskarna borde förstå.”

Westmans plan fick effekten att finska kanaler på olika sätt förmedlade till tyskarna att svenskarna skulle försvara sin neutralitet mot varje angripare. Dessutom att en eventuell tysk preventivaktion mot Sverige skulle driva in Sverige i det allierade lägret. 

Epilog

Arvid Richert, svensk envoyé och sändebud i Tyskland, överlämnade den 24 februari 1942 en förklaring från den svenska kungen, Gustav V, till statssekreteraren Ernst von Weizsäcker på tyska utrikesdepartementet. I den markerade kungen tydligt att Sverige skulle försvara sig mot eventuella invasioner med tanke på ryktena om en allierad landstigning i Nordskandinavien. Sedan blev Richert dagen efter uppkallad till riksutrikesminister Joachim von Ribbentrop. Richert tolkade signalerna som han fick från Ribbentrop att för tillfället fanns inga några offensiva avsikter riktade mot Sverige. 

När kriget bröt ut 1939 låg vi efter på många områden. Det var samma sak i Finland, Norge och Danmark men vi hade turen att ingen gick i krig med oss. Vi började rusta ordentligt och det lade grunden för totalförsvaret under kalla kriget. På bilden den lätta stridsvagnen m/37. Endast bestyckad med två kulsprutor och vägde 4,7 ton. Dagens stridsvagn 122 väger 62 ton. Foto: Krigsarkivet. 

Det hela började lugna ner sig i Sverige. Det bara var rykten och det hade inte förekommit någon tysk styrkeuppbyggnad riktad mot Sverige. Däremot att Hitler och Tyskland var missnöjd med Sverige på flera punkter rådde det inget tvivel om, till exempel efter att Engelbrechtsdivisionen transiterades genom Sverige sommaren 1941 hade Sverige sagt nej till flera liknande transporter, Sverige ställde inte upp bakom Hitlers korståg mot bolsjevismen, de svenska protester mot vad som skedde i Norge, de norska kvarstadsbåtarna och att inte kommunistpartiet i Sverige förbjöds. Detta tyska missnöje hade lett till en svensk oro om en preventiv tysk aktion mot Sverige.

Vidare läsning: 

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014) 

Åke Uhlin: Februarikrisen 1942. (Stockholm 1972) 

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget. (Semic, Stockholm 2018) 

Anders Frankson (red): Sverige under andra världskriget: myter och legender. (Lind & Co förlag, Stockholm 2020) 

Anders Frankson (red): Sverige under andra världskriget: hemliga planer och projekt. (Lind & Co förlag, Stockholm 2022) 

Bo Hugemark (red): Vindkantring 1942 – Politisk kursändring. (Luleå 2002)

Mer om svenska flygvapnet under beredskapen:

En jämförelse mellan J 8 Gladiator och J 26 Mustang

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Den 124 ton ”Gerät 040”

Den tunga artilleripjäsen Karl-Gerät hann inte bli färdig till fälttåget i Frankrike sommaren 1940. Det var planerat att använda pjäsen mot den franska befästningslinjen, Maginotlinjen. 1935 kom flera vapenkontrakt skrivas under om järnvägskanoner och annat tungt artilleri som Tyskland inte hade fått ha enligt Versailles-fördraget. Adolf Hitler satte igång upprustningen av tyska krigsmakten och han ville ha tungt artilleri för att kunna knäcka Maginotlinjens bunkrar. 

60 cm mörsaren tillsammans ett ammunitionstransportfordon. Chassit på detta kom från stridsvagnen Panzer IV. Foto: waralbum.ru. 

60 cm mörsaren Karl-Gerät, totalt tillverkades sju pjäser. Det officiella namnet var ”Gerät 040”, rakt översatt ”Maskin 040”. Ett täcknamn. En som var involverad i utvecklingen var artillerigeneral Karl Becker, så namnet Karl kom att associeras med pjäsen. Becker var chef för "Heereswaffenamt" från 1938, det kan liknas med Försvarets materielverk, fast enbart för armén. Becker själv fick aldrig se pjäsen i strid då han begick självmord den 8 april 1940. Han led tydlig av depression och Hitler var djupt irriterad över ammunitionsbrist och problem med produktion inför fälttåget mot Frankrike. 

Artillerigeneralen Kar Becker hade lång erfarenhet av tunga kanoner. Under första världskriget förde ha  befäl över ett batteri med 42 cm mörsare. Mer känd som "Tjocka Bertha". Han var chef för "Heereswaffenamt" från mars 1938 fram till sin död. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27401 / CC-BY-SA 3.0

Premiär sommaren 1941

Eftersom Karl-pjäserna inte var redo för Frankrike så första gången mörsaren användes i strid var vid Brest-Litovsk sommaren 1941. Invasionen vid Sovjetunionen. De sex första färdigställdes under perioden oktober 1940 till juni 1941. Den sista förmodligen under 1942. 

Pjäsernas fick namn: 

Pjäs I: Adam (senare Baldur) 

Pjäs II: Eva (senare Wotan) 

Pjäs III: Odin 

Pjäs IV: Thor 

Pjäs V: Loki 

Pjäs VI: Ziu 

Pjäs VII: Fenrir reservpjäs som fick 54 cm pjäs direkt och togs aldrig i tjänst. 

 Not: Många källor anger att sjunde pjäsen inte fick ett namn, så namnet Fenrir är osäkert. 

Maximalt skjutavstånd var 6.8 km och under 1941 togs ett nytt eldrör fram, 54 cm och skottvidden kunde öka till 10,5 kilometer. Det tog tid att få i ordning på det nya eldröret så det togs i tjänst under 1943. Alla pjäser fick inte det nya eldröret utan pjäs I, IV och V fick det. 

Här ser vi två pjäser med 60 cm pjäsen (L/8,45). Senare kom båda eldrören att användas, styrdes i viss mån av ammunitionstillgången. Foto: waralbum.ru

Varje batteri hade en bandgående pjäs som vägde 124 ton och det användes två typer av motorer, en diesel och bensin. Pjäs I, II, VI och VII hade diesel, medan de övriga bensin. Samma antal hästkrafter, 580 hk. Men det fanns en till skillnad, pjäs I och II hade en chassi med åtta bärhjul medan övriga hade elva bjärhjul. Räckvidd med dieselmotorn var 42 km medan bensinaren klarade 60 km. Hastigheten styrdes med chassikonstruktionen , så pjäs I och II kunde maxa 10 km / h med övriga 6 km /h. 

Här ses vi det nya och längre eldröret 54 cm (L/11,5). På pjäsen står "Thor". Just denna sattes in Warszawa 1944. Foto: Wikipedia Commons

Transport, med järnväg då konstruerades specialvagnar för transporten. Kortare vägsträckor för egen maskin men broar var ett problem. Den tunga vikten innebar att pjäsen var kanske för tung. Det utvecklades special-trailer och pjäsen delades upp på flera laster, chassi respektive eldrör.

Special-konstruerade järnvägsvagnar behövdes. Notera kranarna som håller vagnen upp och på plats. Foto: Waralbum.ru

Ett artilleribatteri hade en personalstyrka på 155 man. Fordonsparken i batteriet bestod av tre ammunitionstransportfordon som baserades på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV, 8 personbilar, 18 lastbilar och 6 halvbandsvagnar. Batteriet hade även eget luftvärn, tre stycken 37 mm luftvärnskanoner. Så 35 fordon för en pjäs. 

Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn. Dessa hade 30,5 cm kanoner och det fanns två av dessa torn. Foto: Bundesarchiv, N 1603 Bild-117 / Horst Grund / CC-BY-SA 3.0

Sevastopol på Krim 1942

Tre av dessa tunga pjäser kom att sättas in på Krim vid Sevastopol med 833. tunga artilleribataljonen. Totalt avfyrande mörsarna 197 skott. Granaterna vägde 1,7 ton om det var lätta granaten medan den tunga 2,1 ton. Den högre artilleribefälhavaren för Sevastopol räknade ut att totalt avfyrades 26 281 ton ammunition under slaget. Sedan släppte Luftwaffe 20 529 ton bomber. Så säger vi att i snitt vägde en granat 2 ton så bidrog de med 394 ton av 26 281 ton, alltså 1,5 %. Men det viktiga var inte mängden utan att en fullträff kunde innebära seriösa skador. Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn råkade ut för detta och var totalförstört. 

En bild från striderna i Warszawa augusti 1944. Här anges det att en granat från en Karl-pjäs träffar. Fotograf en av de polska soldaterna, Sylwester Braun "Kris". 

Väldigt begränsad fronttjänst

Överhuvudtaget fick pjäserna begränsad användning under kriget, utan de vistades stor del av sin  tid på den stora militärbasen och övningsområdet i Jüterbog. Frågan är om den tid och resurser som avsattes för detta projekt kunde istället använts bättre på andra projekt. 

Den planerade insatsen vid Leningrad ställdes in, däremot vid Warszawa 1944 användes pjäserna och granaterna visade vilket effekt de kunde få vid en fullträff på ett flervåningshus. Rakt igenom alla våningsplan och ner i källarvåning med följd att hela huset raserades. 

Den enda pjäs som finns bevarad, här på bilden står den i Kubinka i Ryssland. Notera "Adam" på mörsaren medan att det är elva bärhjul. Så chassi sägs vara Pjäs VI "Ziu". Foto Alf van Beem

Slutet, USA erövrade två pjäser, II och V, och transportade dem över till USA för test och undersökningar. Båda kom att helt skrotas, inget bevarades för eftervärlden. Samtidigt oklart vad gäller pjäs VII, att de allierade tog den men att den var förstörd eller ur funktion. Röda armén erövrade pjäs VI som har bevarats och finns numera i Ryssland. Dock själva eldröret är från Pjäs I. Röda armén verkar ha erövrat tre I, IV och VI. Slutligen en totalförstördes av tyskarna, pjäs III. 

Här ett annat fotografi från Kubinka som visar pjäsen stående bredvid den supertunga tyska stridsvagnen Maus. Foto: Vladimir Galin. 

Idag byggs inte längre så stora kanoner då det har visat vara väldigt resurskrävande och de är dessutom väldigt känsliga för flygangrepp med tanke på alla smarta bomber som finns idag inom vilket även Hitlertyskland var en pionjär. 

Vidare läsning: 

C.G. Sweeting: Blood and Iron. The German Conquest of Sevastopol. (Dulles, Virginia 2004) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftwaffes symbol

Junkers Ju 87 Stuka i krig  

Ett tyskt flygplan blev symbolen för det tyska blixtkriget i Frankrike 1940. Det var störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka. Många tänker nog nästan omedelbart och helt spontant på störtbombplanet Stuka när vi hör eller ser ordet Luftwaffe, vars emblem var en örn med utsträckta vingar hållandes ett hakkors omslutet av en lagerkrans. Steget över till en störtdykande Stuka med bomber är inte långt. 

Det skräckinjagande rykte som omgav störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka, grundlades under de två fälttåg som kallades Blitzkrieg, nämligen anfallet mot Polen 1939 och invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike 1940. Beväpningen på flygplanet var två stycken 7,92 mm kulsprutor monterade i vingarna för eld framåt samt en stycken 7,92 mm kulspruta för akterskytten. Foto: Reddit 

Tyska Luftwaffe hade cirka 5 500 flygplan i maj 1940 och varav 401 var störtbombare Junkers Ju 87 Stuka. Alla var inte insatta i Frankrike, men 360 var. Av dessa 360 kom Wolfram von Richthofen, chefen för tyska VIII. flygkåren, ha 241 under sitt befäl. Richthofens uppgift var att understödja armégrupp A, där pansargrupp Kleist befann sig, i deras anfall genom Ardennerna. Dessutom hade Richthofen 49 Henschel Hs 123, en tidigare modell av störtbombare och som dessutom var ett biplan. Så där det tyska pansaret var koncentrerat som en pansarnäve med syfte att bryta igenom de franska linjerna var också samma område där Luftwaffe hade de flesta av sina störtbombare. Inte konstigt att det upplevdes av motståndarna som att det fanns tätt samarbete mellan de två. 

Här syns tydligt Junkers Ju 87:s klassiska fasta landningsställs. Plats Polen 1939. Flygplanet hade två man i besättning. Normal bomblast var en 250 kg bomb under flygplanskroppen samt fyra lätta 50 kg bomber, två under vardera vinge. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1987-1210-502 / Hoffmann, Heinrich / CC-BY-SA 3.0

Men det fanns inte sommaren 1940, det är först under 1941 som Luftwaffe börjar ha främre flygförbindelseofficerare i pansarförbanden, (Flivo – Fliegerverbindungsoffzier). Insikten om behovet hade inte landat inför fälttåget i Frankrike 1940. När pansargeneral Heinz Guderian skulle ta sig över floden Meuse med sin kår, visste han att han hade blivit tilldelad flygunderstöd men inte exakt när det skulle anlända. Han skriver in sina memoarer om hur de satt och spanade efter Luftwaffe. Beslutet om flygunderstöd hade tagits kvällen innan. 

Stukaspecialisten

Efter det att Stukas hade bombat fransmännen och deras ställningar så anföll Guderians pansarförband och erövrade brohuvuden och tog sig över floden Meuse. Fransmännen upplevde det hela som väldigt koordinerat, först Stukas och direkt efter dyker pansaret upp. 

Den tyska 7. pansardivisionen under fälttåget 1940. Den tyska pansarnäven knäckte det franska försvaret och fälttåget varade bara sex veckor. 

General Wolfram von Richthofen var brorson till den kände Röde baronen från första världskriget. Den tyska VIII. flygkåren kom att utvecklas till något av Luftwaffes specialister på markunderstöd. Richthofens ytterst kompetenta ledaregenskaper hade säkerställt att störtbombarna under hans befäl opererade som en enhet som kunde leverera noggranna, koncentrerade anfall. En störtbombare skulle i drygt 50 % av fallen kunna placera sin bomblast inom en radie av 25 meter från målet. Det var den tidens precisionsbombning. Nu påverkade givetvis vilket nivå det fientliga luftvärnet befann sig på. Ett Stukaanfall med en division bestående av tolv plan skulle utan problem få direktträffar på ett fientligt fort med tunga bomber. 

Wolfram von Richthofen som befälhavare för "Legion Condor" i spanska inbördeskriget. Han kom att anses vara Luftwaffes främste expert på närunderstöd av markstridskrafter. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J1005-0502-001 / CC-BY-SA 3.0

”Störtbombanfallen med Stuka (Sturtzkampfflugzeug) föregick vanligen på följande vis: när piloten lokaliserat målet genom ett fönster i golvet i cockpit, övergick han från planflykt och gjorde en 180 graders roll, riktade in maskinen mot målet och fällde ut luftbromsarna. Dykvinkeln var 60−90 grader och farten ökade till bortåt 600 km/h. En lampa på höjdmätaren visade när det var dags att släppa bomben. Minimihöjden var cirka 460 meter. En knapptryckning frigjorde huvudbomben, som hängde i en U-formad ställning under buken, den automatiska upptagningsmekanismen gick igång och samtidigt svängde bombställningen framåt och bomben frigjordes. Mekanismen hade utvecklats med tanke på G påkänningarna, som kunde göra piloten medvetslös. Den fällde in luftbromsarna, drog på gasen och ställde om propellern till stigning, varefter piloten efter ett tag tog över.” 

 Ur ”Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten” av John Weal

Det fanns två versioner, en normal Junkers Ju 87B och en version med förbättrad bränslekapacitet och bättre räckvidd Junkers 87R. Fälttåget i Frankrike var en framgång, däremot att använda Stukas i slaget om Storbritannien var ingen succéhistoria. Planet saknade tillräcklig fart och defensivt skydd för att överleva i denna miljö fylld med jaktplan som Spitfires och Hurricanes. 

Junkers Ju 87 R-1 från 1./StG 1 (1. Staffel/Sturzkampfgeschwader 1) i april 1940 under striderna i Norge 1940. Notera extra bränsle under vingarna istället för 50 kg bomber. Foto:Wikipedia Commons

Operation Barbarossa 22 juni 1941 

Sommaren 1941 var det dags för världshistoriens största fälttåg, Tysklands invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941. Under inledningen av operation Barbarossa så koncentrerades Stuka-förbanden i tyska 2. Flygflottan. Den understödde armégrupp Mitt. Denna armégrupp skulle anfalla via Minsk och Smolensk mot Moskva samt den hade två pansargrupper, 2. och 3., till skillnad från de övriga armégrupperna som bara hade en varsin. 

Stukaförband, (Sturzkampfgeschwader= StG) på östfronten den 22 juni 1941 

5. flygflottan (i norr mot Murmansk) 

IV. (St) Gruppe / LG 1 (42 Ju 87 R) bas Kirkenes 

2. flygflottan – befälhavare: fältmarskalk Albert Kesselring (samarbete med armégrupp Mitt) 

II. flygkåren – befälhavare: general Bruno Loerzer 

Stab/ StG 77 ( 3 Ju 87B, 7 Bf 110) bas Biala Podlaska 

I. Gruppe / StG 77 (38 Ju 87B) bas Biala Podlaska 

II. Gruppe/ StG 77 (39 Ju 87B) bas Woskrzenice 

III. Gruppe /StG 77 (35 Ju 87B) bas Woskrzenice 

VIII. flygkåren – befälhavare: general Wolfram von Richthofen 

Stab/ StG 1 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Radczki 

II. Gruppe/ StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

III. Gruppe / StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

Stab/StG 2 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Praschnitz 

I. Gruppe/ StG 2 (35 Ju 87R) bas Praschnitz 

III. Gruppe/ StG 2 (39 Ju 87R) bas Praschnitz 

Not: En Junkers Ju 87B med normal bomblast, en 250 kg bomb och fyra 50-kg bomber hade en räckvidd på 550 km med Junkers 87R kunde med en 250 kg bomb dubbla detta tack vare sin större bränsletank och extratankar. 

Tornet bortsprängt på den tunga sovjetiska stridsvagnen KV-2. Vagnen vägde 52 ton och hade en 15,2 kanon. Störtbombaren kunde träffa exakt. 

Inledningsvis gick det nya blixtkriget lysande för armégrupp Mitt, en stor inringning vid Minsk och en vid Smolensk. Sedan började Stuka-ansamlingen hos armégrupp Mitt att tunnas ut. Leningrad och östersjön tog en del, bland annat fartygsbekämpning men även anfallsriktning Ukraina och Svarta havet tog en del. Så när slutoffensiven mot Moskva inleddes fanns endast Stukageschwader 2 kvar hos armégrupp Mitt. I vilket fall det blev en ny inringning, den tredje, vid Vjazma-Brjansk men den fjärde vid Moskva misslyckades. 

Den tyska offensiven tog stopp i slutet av november 1941. Orsaken till detta var flera, vädret gynnade inte manöverkriget, Röda armén försvarade sig smartare, nya sovjetiska arméer hade anlänt, den tyska logistiken hängde inte med och de tyska pansarförbanden var slitna efter fem månaders fronttjänst utan vila. Som en högre officer i Luftwaffe skrev i sin dagbok i slutet av oktober 1941: 

”Våra djärva förhoppningar har försvunnit under regn och snö. Allt står stilla på de bottenlösa vägarna och medan temperaturen fortsätter att falla, får vi 10 till 15 centimeter snö, följt av ännu mer regn.” 

Ibland gick det riktigt dåligt. Här ett exempel när det inte alls verkar ha fungerat. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1981-149-34A / CC-BY-SA 3.0

Tyska Stukas hade visat sitt värde vad gällde närunderstöd men samtidigt att de kunde vara sårbara för fientlig jakt. Dock Stukabesättningar angav att de såg sovjetiskt luftvärn och markeld som ett större hot än sovjetisk jaktflyg. De kunde hinna med 5-6 uppdrag på en dag, givetvis berodde på avståndet mellan deras flygbas och fronten. Slitaget på flygplanen under operation Barbarossa var högt, cirka 20 % föll bort varje månad medan när det gällde besättningar var det inte lika högt, cirka 7 % varje månad. 

Junkers Ju 87D den vanligaste modellen av Stuka. Den började tillverkas under sensommaren 1941 och nådde produktionstopp under 1943–1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J16050 / Karnath / CC-BY-SA 3.0

Kanonfågeln med 37 mm automatkanoner 

I januari 1941 hade det funnits 456 Stukas i tjänst varav 225 förstördes av fienden och ytterligare 141 av andra anledningar under året. Produktionen ersatte förlusterna, då i januari 1942 fanns 440 Stukas i tjänst. Produktionen kom att maxa under åren 1943–1944 med den nya D-modellen, Junkers Ju 87D, över 2 000 maskiner byggdes dessa år. D modellen började produceras sensommaren 1941 och det var också varianten det byggdes flest av. Produktionen av Stukas satte igång 1937 med A-versionen, nästa version B-versionen sattes i produktion hösten 1938. Långdistansversionen R i januari 1940.  

A-versionen: 262 

B-Versionen: 923 

R-versionen: 721 

D-versionen: 3 639 

G-versionen: 208

Kanonfågeln Junkers Ju 87G med två 37 mm automatkanoner. Flygplanet på bilden hade Hans-Ulrich Rudel som flygförare. Mannen som sägs ha förstört över 500 sovjetiska stridsvagnar från luften. Rudel överlevde kriget och anges ha flugit över 2 500 stridsuppdrag. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-655-5976-04 / Grosse / CC-BY-SA 3.0

Stuka kom att fortsätta att tjänstgöra hela kriget. En utveckling som inleddes under 1942 var kanonfågeln Junkers Ju 87G som bestyckad med två 37 mm automatkanoner för bekämpning av stridsvagnar. Ytterst få av dessa, drygt 200, byggdes jämfört med den vanliga D-modellen. Produktionen startade sent 1943 men innan dess hade ett antal D-varianter konverterats under början 1943 till G-modellen.

En annan roll för Stuka blev den tyska versionen av de sovjetiska ”natthäxorna”. Den tyska nattattacken där ”gamla” flygplan bombade Röda armén under dygnets mörka timmar. En anledning att Stuka kom att stannar kvar länge var att det tyska attackflygets nya standardmaskin Focke Wulf Fw 190F från 1943 hade andra bränslekrav. Med andra ord det dröjde med pensioneringen av Ju 87 för att tillgången på flygbränsle för Ju 87 (som hade lägre oktan – 87 oktan) var bättre än tillgången av bränslet för Fw 190 (cirka 100 oktan).

Det tyska attackflyget 1944, Focke-Wulf Fw 190F-8 i Finland sommaren 1944. En del av det tyska flygförbandet Kuhlmey som med sina Stukas och Focke-Wulfs hjälpte till att stoppa den sovjetiska sommaroffensiven i Finland 1944. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning: 

 John Weal: Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten. (Stockholm 2014)

 Richard P. Hallion: Strike from the Sky. The History of Battlefield Air Attack 1911-1945. (Shrewsbury 1989) 

 Alfred Price: Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Lufwaffes rovfågel Junkers Ju 87 över ett brinnande Stalingrad.  Det var en kamp man mot man medan de tyska Stuka planen cirklade som rovfåglar för att plötsligt dyka ned och släppa sina bomber. Foto: Reddit

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Hitler och Stalin – en studie om ålder

Två envåldshärskare i krig med varandra

Två av 1900-talets största envåldshärskare Hitler och Stalin kom att drabbas samman i historiens största fälttåg, kriget på Östfronten 1941-1945. Striderna på Östfronten inleddes med Operation Barbarossa den 22 juni 1941 och Stalin var då 62 år gammal (född 1878) medan Hitler ett decennium yngre, 52 år gammal (född 1889). Både Stalin och Hitler var beroende av en omfattande befälskedja för att kunna leda kriget. Envälde rådde på båda sidor men en ledares auktoritet behöver ändock inte uppfattas som legitim. 

Världshistoriens största fälttåg inleddes den 22 juni 1941 när Tyskland med sin allierade inledde sin invasion av Sovjetunionen. Kampen kom att pågå under 46 månader. På bilden stridsvagn Panzer 38 (t) från tyska 12. pansardivisionen. Foto: Reddit

Både i Tyskland och Ryssland kom det att ske stora omvälvningar i samband med första världskrigets slut. Två kejsardömen försvann och båda kom så småningom att ersättas med diktatur. I Tyskland dröjde till Adolf Hitlers maktövertagande 1933 medan Ryssland omvandlades Sovjetunionen efter ett blodigt inbördeskrig som följde efter Tsarens abdikation. Efter Vladimir Lenins död 1924 kom Josef Stalin att bli den starke mannen i Sovjetunionen.

Josef Stalin i samspråk med marskalk Kliment Vorosjilov. En revolutionär politiker som trodde mer på revolutionära ideal än att ha en generalstab. Stalin valde att etablera en generalstabsakademi 1936.  

Nya tider i Sovjetunionen

I ett kejsardöme kom legitimitet genom arv för härskaren medan i samhället i övrigt spelade både börd och ålder stor roll. Det märktes i respektive kejsardömes krigsmakt. Efter första världskriget ändrades inte mycket i Tysklands krigsmakt vad gäller officerskåren trots att kejsaren inte längre fanns kvar. Det var i stort sett samma samhällsklasser som blev officerare som före kriget. I vissa familjer var det generation efter generation som valde att bli officer och fick yrket med modersmjölken. Däremot i Sovjetunionen var situationen helt annorlunda, de samhällsklasser som före kriget och revolutionen som de flesta högre officerarna hämtades ifrån var utestängda. Officersyrket kom att öppnas upp för grupper som förr inte hade haft möjligheten.  

Röda armén organiserade sina styrkor i fronter, motsvarande armégrupp på tysk sida. Dessa hade nästan uteslutande geografiska namn som Leningradfronten, Sydvästfronten, 1. vitryska fronten  och så vidare. På bilden sovjetisk motanfall med pansarbil i täten. Foto: Ukrainska statsarkivet.

Om vi tittar igenom listan över alla sovjetiska högre befälhavare i Röda Armén som hade högre frontbefäl under kriget var ingen äldre än Stalin. De som var närmast Stalin i ålder var hans kamrater från inbördeskriget, marskalk Kliment Vorosjilov och marskalk Semjon Budjonnyj. Sedan följde generalöverste Maks Rejter som var åtta år yngre än Stalin. Övriga befälhavare var minst 10 år yngre än Stalin. Orsaken till detta var inte Stalins utresningar av Röda Armén under slutet av 1930-talet. De officerare som då i samband med utrensningarna var de mest prominenta och högst rang var minst 10 år yngre än Stalin. Saknaden av äldre officerare berodde på att Röda Armén var en ny skapelse och inte en omdaning av Tsarens armé. Stalin var senioren, den äldre och erfarna ledaren. Stalin tjänstgjorde på 1.kavalleriarméns stab under inbördeskriget och under kriget mot Polen. Denna kavalleriarmé som leddes av Budjonnyj kom att glorifieras i Sovjet. Efter att Stalin stärkt sin maktposition påbörjades ledarkulten av Stalin.

Marskalk Aleksandr Vasilevskij var en av Stalins viktigaste medarbetare under kriget. Han arbetade vid Stalins sida i Moskva fram till 1945 och under de sista krigsmånaderna på östfronten 1945 fick han leda slutanfallet mot Königsberg. Foto: mil.ru

En ny generation av officerare

Stalin behövde inte bekymra sig om det förflutna, det fanns inget arv från Tsarryssland. Stalins närmaste militära rådgivare kom visserligen att bli marskalk Boris Sjaposjnikov som stabschef och generalmajor Aleksandr Vasilevskij som ställföreträdare. De båda hade genomgått Alexejevs militärskola i Lefortovo i närheten av Moskva under tsartiden fast vid olika tidpunkter. Den forna tsaröversten Sjaposjnikov var 58 år gammal medan Vasilevskij var 45 år gammal när kriget på östfronten bröt ut 1941. Vasilevskij hade lämnat tsararmén som kapten i november 1917 men det var först i april 1919 som han kom till Röda Armén. Tittar vi på de övriga högre officerarna i Röda Armén var det någon enstaka som hade varit kapten i tsarens armé, de flesta var mellan 14 till 20 år gamla när första världskriget bröt ut.

General Nikolaj Vatutin här sittades i Willys Jeep. Lend-Lease hjälpte mycket. Vatutin kom som frontbefälhavare att delta i flera berömda slag som Stalingrad, Kursk och Tjerkassy. Foto: mil.ru

Strax efter tyskarnas invasion ökade Stalins maktbefogenheter ytterligare och han blev krigsmaktens överbefälhavare. Det var Stalin som tillsatte alla högre befälhavare inom Röda Armén. En ung befälhavare var armégeneral Nikolaj Vatutin. Hur Vatutin fick sitt frontkommando kan illustrera Stalins makt. Det behövdes en ny befälhavare från Voronezjfronten juli 1942 och stabsofficer Vatutin som då var på Stavka (högkvarteret) skulle föreslå för Stalin en ny general. Stalin visade missnöje med namn efter namn så Vatutin föreslog sig själv till slut, vilket Stalin genast accepterade. Vatutin kom senare under kriget att bli svårt sårad i ett bakhåll utfört av ukrainska separatister den 29 februari1944 och avled senare av skadorna 42 år gammal. Han var då en av de yngsta att ha befäl över ett frontkommando (till exempel ca 625 000 man vid slaget om Kursk juli 1943). Den yngste befälhavare som fick ta befälet över ett sovjetiskt frontkommando under kriget var armégeneral IvanTjernjachovskij. Han var endast 37 år gammal när han tog över 3.vitryska fronten i april 1944 men förutom att han var yngst var han också en av få sovjetiska frontbefälhavarna som stupade vid fronten under kriget. En annan ung befälhavare var armégeneral Markian Popov, som hade befälet över Leningrads Militärdistrikt vid krigsutbrottet. Han var endast 38 år 1941 och kom att föra befäl över frontkommando en kortare tid innan han fick andra uppgifter (alkoholproblem).

Adolf Hitler i stabsmöte med högre officerare sommaren 1942, von Weichs, Paulus, von Mackensen och von Bock. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Erfarna officerare från första världskriget

För Hitler var läget annorlunda, de högre befälhavarna (armé eller högre) på Östfronten 1941 hade en snittålder på 58 år. Snittåldern på de tyska kårchefer som deltog i slaget om Moskva som inleddes i slutet av september 1941 var 55 år, vilket innebär att de var mellan 23 till 35 år när första världskriget bröt ut. Hitler (52 år) var alltså yngre än nästan alla sina högre generaler. Hitler var inte senioren, den äldre och erfarna ledaren, för sina generaler. Den kårchef som var yngst vid slaget Moskva 1941 var pansargeneralen Walther Model. Han var 50 år gammal och han blev sedermera utnämnd till fältmarskalk av Hitler1944.  

Under operation Barbarossas inledning 1941 förde Walther Model befäl över tyska 3. pansardivisionen. Han står till vänster i bilden och samtalar med sin överordnad Heinz Guderian, som var befälhavare för 2. pansargruppen. Foto: Wikipedia Commons

Hitler utnämnde under sin tid totalt 27 fältmarskalker och storamiraler i tyska krigsmakten. Av de 27 var 18 äldre än Hitler. Av dem som var yngre än Hitler blev sju av nio befordrade efter det att de stora segrarnas tid var förbi, sommaren 1942 och senare. Intressant är att vid Hitlers maktövertagande 1933 hade redan åtta av de 27 uppnått graden generallöjtnant eller högre. Bara en av dessa åtta kom att ha aktiv tjänst under nästan hela kriget och det var åldermannen bland dem, fältmarskalk Gerd von Rundstedt (född 1875). Sju av dem hade ”von” i namnet. Hitlers generaler var präglade av och utbildade i den tyska kejserliga armén, vars traditioner kom att fortsätta prägla krigsmakten till viss del även under Hitlers styre.

Det nya Tyskland

Hitler hade det svårt med en del av de äldre adliga generalerna. Hitler kom från en helt annan miljö. Att Hitler var vald av folket sågs inte av generalerna som något positivt. Weimarrepubliken hade inte imponerat och det hade funnits drömmar om kejsardömets återkomst. Nu var generalerna inte någon homogen och enhetlig grupp. Det fanns generaler som var positiv till Hitler och såg det som en nystart för Tyskland medan andra betraktande det som att gatans pöbel (brunskjortorna) hade fått makten. Många såg på det hela avvaktande, deras uppgift var tjäna Tyskland, plikten framför allt.

Hitlers expansionspolitik mötte på motstånd hos de ledande generalerna. Detta för att de ansåg att Tyskland inte var redo för krig och framförallt om Tyskland åter skulle gå i krig så skulle ett tvåfrontskrig undvikas. Men Hitler fick framgång efter framgång, till exempel Österrike blev en del av Tyskland 1938 och Tjeckoslovakien styckades i omgångar utan att det kom till stridigheter. Till slut blev det stopp och kriget bröt ut den 1 september 1939. Tyskland anföll Polen och snart förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. Kriget i Polen var över på en dryg månad men kvar fanns Storbritannien och Frankrike så storkriget hade kommit för att stanna.

Fälttåget mot Frankrike 1940 gick över all förväntan för tyskarna. Kriget varade endast i sex veckor. Det blev ingen repris av västfronten under första världskriget. Det skapade ännu mer hybris i den tyska ledningen.

Frankrike kapitulerade sommaren 1940 men Storbritannien kämpande vidare så när beslutet togs att invadera Sovjetunionen försökte Hitler peka på att det inte var ett tvåfrontskrig som Tyskland var på väg in för sina ledande generaler. Kampanjen mot Sovjetunionen skulle vara avklarad på ett halvår under 1941, det vara att sparka in dörren så skulle bygget Sovjetunionen kollapsa. Samtidigt som Storbritannien hade små möjligheter att öppna en andra front. I den allmänna hybrisen som rådde inom tyska krigsmakten efter alla segrar togs beslutet att angripa Sovjetunionen och angreppet inleddes den 22 juni 1941. Det var fälttåget i öster som skulle innebära att Hitler skapade en nyordning för befordringsgången i tyska armén.

Tjänsteåldern har betydelse

Tjänsteålderslistor var styrande för befordringsgången i tyska armén men Hitler ville från fram yngre officerare snabbare och dessutom bredda rekryteringen. En ny typ av tysk officer och frigöra sig från det kejserliga arvet. Hitler var krigsmaktens överbefälhavare sedan 1938 men det innebar inte att han hade full kontroll över armén vars befälhavare var generalöverste Walter von Brauchitsch. Även om han fått sin post av Hitler 1938 var han inte en ja-sägare men han hade det svårt med Hitler. De officerare som kunde få genväg i befordringsgången var generalstabsofficerare för det ställdes krav på att de skulle ha haft fältbefäl. 

Den tyska offensiven mot Moskva hösten 1941 fastnade utanför Moskvas portar. Hitler beslutade då han som landets ledare och krigsmaktens överbefälhavare även skulle bli chef för armén På bilden en tysk stormkanonvagn Stug III som följs av pansarbil Sd. Kfz 222. 

Exempel på betydelsen av tjänsteåldern kan illustreras med vad som hände när pansargeneralen Herman Hoth lämnar sin 3.pansargrupp strax efter det att slaget om Moskva i oktober 1941 hade påbörjats. Han ersättes av pansargeneral Georg Reinhardt. Egentligen var det pansargeneral Rudolf Schmidt som stod på tur men hans kår var invecklad i strider vid Leningrad och det ansågs vara smidigare att låta Reinhardt (kårchef hos Hoth) som var på plats att ta över. Eftersom detta var ett avsteg skrev general Bodewin Keitel, arméns personalchef, ett personligt brev till Schmidt och förklarade beslutet och att det var ingen återspegling på Schmidt som person.

Hitler får mer kontroll

När motgångarna började på allvar på östfronten 1941 kom flera högre befälhavare att få lämna sina befäl, någon måste ta på sig skulden. Fältmarskalk von Brauchitsch fick lämna sin post som arméns överbefälhavare den 19 december 1941 och Hitler tog över posten själv. Nu hade Hitler egentligen bara ett hinder kvar för kontroll över arméns personalpolitik. Det var general Bodewin Keitel, personalchef för armén. Yngre bror till fältmarskalk Wilhelm Keitel som var chef för krigsmaktens överkommando (OKW) som hade stått direkt under Hitler sedan det bildades 1938. Det året som Hitler blev krigsmaktens överbefälhavare. Båda bröderna Keitel var lojala mot Hitler men de höll inte alltid med Hitler och höll på traditionerna. Det var först i oktober 1942 som Hitler kom att börja få stort inflytande över tyska arméns personalpolitik. Då skedde nämligen en viktig förändring för Hitlers personliga adjutant general Rudolf Schmundt ersatte general Bodewin Keitel som personalchef för armén. 

Bilden är från München-överenskommelsen 1938 och mannen som skriver under är Edouard Daladier, Frankrikes regeringschef. Officeren i bakgrunden vid väggen är major Rudolf Schmundt som är Hitlers adjutant från armén. Så han rörde sig tidigt bland de högre kretsarna i Tyskland. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-R72204 / CC-BY-SA 3.0

Det gjorde att Hitler fick större kontroll över utnämningar genom att Schmundt var mer lyhörd för Hitlers önskemål och han delade Hitlers åsikter om befordringsgången. Schmudt kom att drabbas av 20-juli-attentatet 1944, han dog av sina skador han fick från bomben. Tjänsteålder minskade i betydelse och yngre officerare som visade framfötterna kunde lyftas fram snabbare, som till exempel pansargeneralen Hasso von Manteuffel. Han var bara 47 år gammal då han tog befälet över 5.pansararmén 1944. Föryngringen märktes främst bland divisionsbefälhavare men det var också en effekt av förluster i kriget. Till exempel generalmajor Max Sachsenheimer var 34 år när han fick befälet över 17.infanteridivisionen i slutet av 1944 eller generalmajor Horst Niemack som var 35 år när han blev ny befälhavare för pansardivision Lehr i början av 1945. Det kan jämföras hur det var tidigare i kriget när generalmajor Walther Nehring tog över 18.pansardivisionen hösten 1940, han var 48 år. Eller när generalmajor Hermann Recknagel, 49 år gammal, blev divisionschef för 111.infanteridivisionen i mars 1942

Generallöjtnant Vincenz Müller i östtyska armén hälsar på Östtysklands president Wilhelm Pieck på östtyska arméns årsdag 1 mars 1957. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-44786-0002 / Heilig, Walter / CC-BY-SA 3.0

Om vi igen tittar igenom Armégrupp Mitt på Östfronten inför sommaren 1944 ser vi att snittåldern på kårchefer har sjunkit från drygt 55 år till 52 år. Hitler var nu 55 år gammal och få generaler var äldre. Den yngste kårbefälhavare, generallöjtnant Vincenz Müller, var 49 år gammal. Müller, som hade riddarkorset runt halsen, blev krigsfånge sommaren 1944 och efter kriget kom han igen att bli generallöjtnant fast denna gång i Nationale Volksarmee (NVA) i Östtyskland. 

Generaler som förrädare 

Både Stalin och Hitler råkade ut för förräderi från sina generaler. I Stalins fall handlade det om sovjetiska befälhavare som hade blivit krigsfångar hos tyskarna och sedan valt att ställas sig på tyskarnas sida. Hitler råkade också ut för detta, tyska officerare fångna hos Stalin blev medlemmar i Förbundet för tyska officerare (Bund deutscher Offiziere BDO). Men Hitler drabbades även av förräderi på hemmaplan, tre av hans fältmarskalker visade sig vara inblandade, i alla fall ha kunskap om kupplanerna mot Hitler. En var till och med Hitlers egen skapelse ökenräven Erwin Rommel. Rommel var kapten när Hitler tog makten 1933 och den 23 juni 1942 utnämndes han till fältmarskalk.

Exempel på framstående tyska befälhavare 

Gerd von Rundstedt      född 1875           Fältmarskalk 19.7.1940 

Fedor von Bock             född 1880          Fältmarskalk 19.7.1940

Erich von Manstein        född 1887         Fältmarskalk 30.6.1942

Erwin Rommel               född 1891         Fältmarskalk 30.6.1942

Walter Model                 född 1891          Fältmarskalk 1.3.1944

Stalin var den obestridde ledare över Röda Armén medan Hitler inte nådde hela vägen fram, vilket 20 juli 1944-attentatet visade. Stalin kunde själv helt styra vilka som skulle ha befälet utan hänsyn till ålder eller för den delen något annat medan Hitler hade begränsad handlingsfrihet som kom att utvecklas med tiden men han skulle aldrig uppnå samma kontroll som Stalin. Stalins generaler var generellt av en yngre generation medan Hitlers generaler var från en äldre generation.

Exempel på framstående sovjetiska befälhavare 

Georgij Zjukov                 född 1896     Marskalk 18.1.1943

Aleksandr Vasilevskij      född 1895     Marskalk 16.2.1943

Ivan Konev                      född 1897     Marskalk 20.2.1944

Konstantin Rokossovskij född 1896     Marskalk 26.6.1944

Kirill Meretskov              född 1898     Marskalk 10.10.1944

Vidare läsning:

Barnett, Correlli; Hitlers generaler. (Stockholm 2004)

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)

Simon Sebag Montefiore: Stalin ­– den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)

Shukman, Harold (red): Stalin`s generals. (London 1993)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig