1940 jämfört med 1944

Tyska pansaroffensiver genom Ardennerna

Två gånger under andra världskriget kom tyskarna genomföra pansaroffensiver genom Ardennerna ut mot kusten. 1940 var det västerut ut mot Abbeville och därefter Calais medan 1944 var mer mot nordväst via Namur och Liège därefter var tanken att avancera mot Antwerpen. 

Tyska 7. pansardivisionen våren 1940. Huvudstridsvagn för divisionen var Panzer 38 (t). Denna tjeckoslovakiska vagn tillverkades även i Sverige på licens, stridsvagn m/41. Foto: Reddit. 

Det fanns likheter och olikheter. Den första utfördes med fint vårväder maj 1940 medan den andra med "fint" vinterväder december 1944. Dock den ena offensiven 1944 misslyckades totalt medan den andra 1940 brukar lyftas fram som en av andra världskrigets mest framgångsrika operation. 

Ardennerna 1940 

Totalt fanns det tio pansardivisioner i tyska armén i  maj 1940, varav sju fanns hos armégrupp A. Det motsvarar 70 % av alla tyska pansardivisioner. De sju divisionerna fördelades på tre pansarkårer som skulle anfalla den 10 maj 1940. 

Sju pansardivisioner genom Ardennerna och två norr om. Start den 10 maj 1940 och framme vid kusten redan den 20 maj. Illustration Samuel Svärd.

Pansargrupp Kleist bestod av två pansarkårer (Heinz Guderian och Georg-Hans Reinhardt) samt en motoriserad kår (von Wietersheim). Det var totalt fem pansardivisioner varav tre hos Guderian och tre motoriserade divisioner. Den sista pansarkåren i armégrupp A, under Hermann Hoth, hade två pansardivisioner. Den anföll längre norrut än pansargruppen med riktning mot Dinant. 

De sju tyska pansardivisioner i armégrupp A, med 1 773 stridsvagnar, 429 pansarbilar och närmare 60 000 motorfordon, hade siktet inställt på floden Meuse mellan Namur och Sedan. 

Frankrike hade initialt tre pansardivisioner och tre mekaniserade divisioner. På bilden övergivna franska stridsvagnar Somua S-35 som var huvudvagn i de mekaniserade divisionerna. Foto: Reddit

Det fanns även tre motoriserade divisioner samt det motoriserade regementet ”Grossdeutschland” som understöd. Pansargeneralen Guderians motto: ”Man ska slå den andre med knuten näve, inte med spretande fingrar” kom verkligen till sin rätt här i Ardennerna 1940. Bepansrade halvbandvagnar för pansarskyttet var fortfarande ett ovanligt fordon 1940, endast 579 kom att producerades under 1939 och 1940. Produktionen hade just startats upp. 

Produktionen av bepansrade halvbandvagnar för pansardivisionerna hade nyss startat upp så fortfarande var det lastbilar för skyttesoldaterna som gällde förutom några få lyckliga som hade fått dessa fordon, Sd. Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-801-0664-37 / CC-BY-SA 3.0

De allierades reaktion var saktfärdig och vi kan säga lite elakt kvar i första världskrigets tempo på slagfältet. Om vi ser till vad som hände: ”På kvällen den 20 maj hade den tyska fällan slagit igen, tyska 2. pansardivisionen hade nått fram till Abbevillekusten och engelska kanalen”. Den franske överbefälhavaren Maurice Gamelin insåg redan den 11 maj att allt inte stod rätt till så han beordrar förstärkningar till försvaret av floden Meuse vid Ardennerna, hela 11 divisioner, och den första skulle anlända den 14 maj och den sista den 21 maj. Som sagt han blev överspelad då de tyska pansarbefälhavarna började direkt ur marschgruppering gå över floden Meuse redan på kvällen 12 maj.

Ardennerna 1944 

Alla sju tyska pansardivisionerna som ingick i anfallsstyrkan den 16 december 1944 hade deltagit i slaget om Normandie juni – augusti 1944 och lidit hårda förluster. Tyskarna hade försök bygga upp deras styrka igen men hela tiden uppstod situationer vid fronten som gjorde att pansardivisioner kom att sättas in i strid. De var fördelade på fyra pansarkårer där även infanteridivisioner ingick. 

Pansargrenadjärer från 1. SS-pansardivisionen under framryckning i Ardennerna. Fyra pansardivisioner från Waffen-SS var med i offensiven. De alla ingick initialt i 6. pansararmén medan de tre från armén ingick i 5. pansararmén. Foto: NARA

En brist som var påtaglig i de sju pansardivisionerna inför Ardenneroffensiven var stridsvagnar. För att stärka divisionerna kom flera pansarregementen i divisionerna att tilldelas en självständig bataljon med tunga pansarfordon. Medan stormkanonvagnar användes för att fylla upp andra pansarregementen. 

En annan aspekt var att fyra av de sju pansardivisionerna i Ardennerna 1944 var från Waffen-SS. Tyskland hade vid denna tidpunkt totalt 34 pansardivisioner så 7 av 34 motsvarar drygt 20 % av tyska pansardivisioner skulle delta i offensiven. Det fanns 26 i armén, sju i Waffen-SS och en i Luftwaffe. 

En tung tysk stridsvagn, Kungstiger, står övergiven. Den är från 501. tunga SS-pansarbataljonen som ingick i 1. SS-pansardivisionen för att förstärka divisionen inför offensiven. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1944 hade de sju pansardivisionerna initialt tillsammans 859 stridsvagnar och stormkanonvagnar. Dessutom fanns ytterligare 260 tunga pansarfordon i självständiga bataljoner och i infanteridivisioner på plats. Antal pansarbilar var 146 och det fanns 1 035 bepansrade halvbandvagnar i de sju pansardivisionerna. Enstaka pansargrenadjärsbataljoner var numera mekaniserade istället för att bara vara lastbilsskytte. 

Till skillnad mot 1940 blev det inget stort genombrott 1944 och samtidigt som mer förband tillfördes under slaget, en pansardivision och två pansargrenadjärdivision samt två brigader Führer Begleit och Führer Grenadier, inte mer än 300 tunga pansarfordon totalt. Under samma tid tillförde den amerikanska armén fem pansardivisioner och flera självständiga pansar- och pansarvärnskanonvagnsbataljoner, vilket gjorde att tyskarna tappade sitt initiala styrkeövertag vad gäller tunga pansarfordon och istället hamnade i underläge. 

Ardennerna december 1944. Notera Namur uppe till vänster på kartan. Därifrån var det fortfarande långt kvar till Antwerpen. Illustration Samuel Svärd. 

Två av amerikanska pansardivisionerna var redan den 17 december på plats, alltså dagen efter. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower reagerade snabbt när beskedet om den tyska offensiven kom. Det styrkeöverläge som tyskarna hade haft initialt försvann snabbt. Tyskarna fick aldrig offensiven att komma igång på allvar eller få den bredd som behövdes. Ändock tog ett bra tag för de allierade att pressa tillbaka tyskarna för de gav inte lättvindigt upp områdena de hade erövrat. 

De amerikanska styrkorna i Ardennerna förstärktes snabbt, bland annat den amerikanska 7. pansardivisionen som snabbt blockerade vid St. Vith och förde fördröjningsstrid medan fler styrkor fördes fram. Foto: US Signal Corps.

Tyska krigsmakten 1940 jämfört med 1944 

 Läget i stort 1 maj 1940, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 4 956 stridsvagnar och 318 stormkanonvagnar 

Totalt: 5 274 tunga pansarfordon varav 1 773 sattes in i Ardennerna, cirka 34 %. 

Läget i stort 1 december 1944, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 6 036 stridsvagnar och 5 464 stormkanonvagnar /pansarvärnskanonvagnar. 

Totalt: 11 500 tunga pansarfordon varav 1 119 sattes in i Ardennerna initialt, cirka 10 %. 

Med förstärkningar ökade det till drygt 12 %. 

Allt vanligare syn under de sista krigsåren 1943–1945. Den tyska produktionen kom av stormkanonvagnar kom igång på allvar under 1943, 3 225 vagnar jämfört med endast 824 under 1942. Foto: https://www.worldwarphotos.info

Slutord 

1940 kan vi tala om en verklig kraftsamling om vi ser till hur stor del av de tyska pansartrupperna som sattes in i offensiven. 1944 fanns inte samma möjligheter att kraftsamla då tyskarna stred på tre fronter. Samtidigt som Tyskland faktiskt hade tillgång till större resurser 1944 var pansarnäven 1944 svagare än 1940. Men pansargrenadjärerna hade bättre tillgång till bepansrade fordon 1944. De allierade reagerade med ett helt annat tempo 1944 än 1940. De hade lärt sig att tvekan kan kosta och det gäller att reagera snabbt, hindra en tysk pansaroffensiv få chansen att nå på djupet och bredda sig. 

Betänk också att slaget om Ardennerna 1944–1945 varade i stort sett lika länge som hela slaget om Frankrike gjorde 1940. Det brukar anges från 16 december 1944 till 28 januari 1945, medan 1940 varade slaget om Frankrike från 10 maj till 25 juni 1940. 

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: ”Blixtkrig 1939–1941”. (Stockholm 2008) 

Karl-Heinz, Frieser: "Blitzkreig-Legende". (München 1996) 

Trevor N. Dupuy, David L.Bongard & Richard C. Andersson JR: ”Hitler’s Last Gamble. The Battle of the Bulge December 1944 – January 1945.” (Shrewsbury 1995) 

Rolf Stoves: ”Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945.” (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Det medeltida hovet Tredje riket

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge

Flygvapenchefen Hermann Göring tyckte var tråkigt med bara flygplan och luftvärn så det tyska flygvapnet såg till att skaffa sig stridsvagnar, artilleri, granatkastare och diverse fartyg. Bra att ha tyckte chefen för flygvapnet. 

En av pansardivision Hermann Görings största segrar var slaget vid Bautzen 1945 mot bland annat polska 2. armén som var del av Röda armén. Soldater ur pansardivisionen går runt och inspekterar slagfältet och i bakgrunden står en tung polsk stormkanonvagn ISU-152 utslagen. Foto: Reddit

En annan annorlunda person i Hitlers hov var den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge. Han var tidigt medlem i det tyska nationalsocialistiska partiet, partinummer 42, och vän med Hitler. Att bara dela ut post, nja inte roligt. Det måste finnas mer. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge, civila kläder, tillsammans med höga representanter från Luftwaffe, bland annat fältmarskalk Erhard Milch (nummer 1 från vänster) och general Friedrich Christainsen (till höger om Ohnesorge). Foto: Bundesarchiv, Bild 183-C08786 / Zoll / CC-BY-SA 3.0

Inte bara dela ut post

Ohnesorge var väldigt fascinerad av ny teknik som kameror, radar och atomfysik. Han hade ett stort intresse av överföring av bildsignaler via tråd och radio, vilket gjorde att Ohnesorge var djupt involverad i utvecklingen av tv-utrustningen för den nya sjömålsroboten Henschel Hs 293. Utmärkt för flygvapnet kanske men inte för tyska Posten. 

En tysk medeltung bombare Heinkel H 111H släpper iväg en sjömålsroboten Henschel Hs 293. Bomben styrdes av bombfällare via radio och behövde ha målet i sikte. De allierade tog fram störsändare för att störa ut signalen. Versionen med tv-utrustning passerade aldrig prototypstadiet. Foto: Reddit

Hela 50 olika fackområden

Ohnesorge kom att omvandla det slottsliknande Hakeburg, sydväst om Berlin, till en forskningsanstalt för tyska Riksposten. Här arbetades det främst med högfrekvensteknik, radar, tv-utrustning för robotar, atomfysik, infrarödsikten med mera. Totalt tillhörde 50 fackområden deras forskning och antalet medarbetare var cirka 1 200. Ohnesorge kom även ha privatbostad på Hakeburg. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge i sin uniform på ett stort partimöte i Nürnberg 1938. Bredvid honom står tyska marinens befälhavare Erich Raeder. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Mest känd var von Braun

Den tyska posten var som sagt inte den enda som höll på i det medeltida hovet i Tredje riket. Det tyska flygvapnet tog fram den första generationens kryssningsrobot medan den tyska armén utvecklade en ballistisk medeldistansrobot som senare skulle ligga det grund för det amerikanska rymdprogrammet. De ledande personerna bakom Hitlers nya vapen var många. Den som har blivit mest känd för omvärlden är givetvis Wernher von Braun, mannen bakom det tyska raketprogrammet och senare mycket delaktig i den amerikanska rymdsatsningen. När de allierade började gå igenom vad som fanns i Hitlers vapenarsenal vid krigsslutet blev de förbluffade över alla projekt som var på gång och hur långt den tyska forskningen hade framskridit på vissa områden. 

Den tyska armén satsade stort på att utveckla en slags ballistisk medeldistansrobot vid Peenemünde i norra Tyskland. Det kan ses som det moderna lufthotets vagga. Granne med arméns utvecklingsavdelning vid Pennemünde låg även flygvapnets där den första generationens kryssningsrobot togs fram. Foto: Wikipedia Commons

En mörk baksida

Till exempel nya vapen för flygplan och bekämpningen av dem hade tagits fram som smarta bomber, jaktraketer, sjömålsrobotar, luftvärnsrobotar med mera utvecklades och en del hann sattas in operativt. Men det är lätt att bländas av tekniken och idéerna som fanns men det ska inte glömmas bort att många av vapensystem hade en ovanlig mörk baksida. Arbetskraften som byggde dem och deras anläggningar var på olika sätt tvångskommenderade som slavarbetare. Många av dem dog. 

En bild på en del av det övergivna Neue Hakeburg i Kleinmachnow efter kalla krigets slut. Orten ligger mellan centrala Berlin och Potsdam. Foto: A.Savin

Epilog

Efter kriget blev Ohnesorge dömd men straffet verkställdes inte. Ohnesorge föddes 1872 i Gräfenhainichen som ligger norr om Leipzig. Efter kriget finns inte mycket dokumenterat om vad han gjord men han levde fram till 1962. Han bodde i München, Västtyskland, den sista tiden av sitt liv.

Han har också skrivit några böcker som givetvis blev bannlysta i Östtyskland (DDR). Hakeburgområdet blev en slags högre partiskola i DDR och efter murens fall fanns olika idéer men till slut verkar det har blivit lyxbostäder. Tänk om svenska posten hade varit med att utveckla Robot 04 och flygvapnet skaffat Stridsvagn S. 

Vidare läsning:

Groehler, Olaf : Geschichte des Luftkriegs 1910 bis 1980. (Berlin 1981)

Hahn, Fritz: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Price,  Alfred : Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Sverige och pansarbilar

Pansarbilsanskaffningen var inte stor

Ett antal försöksmodeller togs fram under mellankrigstiden. Vi testade oss fram men försvarsbeslutet 1925 satte ramen för försvaret under många år, inga större satsningar. Förutom kanske flygvapnet. Det bildades 1926 och här kom en del resurser att användas i syfte att bygga upp det, vi köpte jaktplan och bombplan från bland annat Storbritannien och Tyskland. 

De svenska försöken på 1920-talet med pansarbil fm/25 (två) och fm/26 (en). De byggdes på Tidaholms bruk genom att bygga om lastbilar. 

Anskaffningen av pansarbilar och även stridsvagnar gick på sparlåga. Landsverk gjorde sig ändock ett namn och lyckades exportera stridsvagnar, pansarbilar och luftvärnskanonvagnar. 

Det var först i samband med Pansarbil m/31 (32 st) som det tog fart i Sverige med lite större antal och därefter med Pansarbil m/39 (15 st) och m/40 (30 st) som också senare beställdes för svenska försvaret. På grund av exportstoppet av krigsmateriel i samband med andra världskriget kom fem pansarbilar av modell L-180 som skulle till Irland att beslagtas och de fick beteckningen pansarbil m/41. 

Vår första pansarbil som tillverkades i ett "större" antal. Helt enkelt ombyggda lastbilar, ett slags dåtidens "Technicals". Foto: Krigsarkivet. 

Våra ”Technicals”

Pansarbil m/31 som togs fram 1931 var egentligen en ombyggd lastbil och inget annat. Vi kan säga 1930-talets ”Technicals”. Inledningsvis var de organiserade i plutoner om tre, där en av bilarna var "kanonbil" och de två andra "kulsprutebil". För att spara pengar blev kanonen en 37 mm marinkanon m/98B i fast konlavett. Medan den andra versionen hade en 6,5 mm kulspruta m/14-29 i luftvärnsstativ. Sedan hade båda en 6,5 mm kulspruta m/14-29 på passagerarplatsen. Det skedde uppgraderingar till 8 mm kulspruta m/36. 

En pansarbilsskvadron på marsch någonstans i Sverige. Tre pansarbilar fanns i skvadronen. Foto: Krigsarkivet

De fanns bland annat i våra pansarbilskvadroner. Dessa förband bestod av en skvadronstab, tre plutoner och tross hade 112 man men bara tre pansarbilar i en pansarbilspluton. En pansarbilskvadron per kavalleribataljon. 

Den nya standardbeväpningen som infördes 1942 på pansarbil m/31. En Bofors 20 mm automatkanon m/40B tillsammans med en 8 mm kulspruta m/36. Sedan fanns fortfarande en kulspruta på passagerarplatsen. Foto: Krigsarkivet

I början av 1942 fick Pansarbil m/31 en ny universell beväpning i form av en ändamålsbyggd pansarbilslavett (pblav) på flaket. Denna hade en Bofors 20 mm automatkanon m/40B och en 8 mm kulspruta m/36. Pansarbil m/31 fick förmågan att bekämpa lågflygande flygplan och lättbepansrade fordon. 

Pansarbil m/39 har täten. Pansarbil m/39 och m/40 är kopior i stort sett. Öppnar vi och kollar på motorn och ser vi en motor från Scania-Vabis är det m/39 medan en Volvomotor är en m/40. Foto: Krigsarkivet

Vi tog danskens pansar 

Pansarbil m/39 är en fyrhjulsdriven pansarbil som Landsverk utvecklade för danska armén. Tre hade levererats till Danmark 1938 och kriget kom så Sverige beslagtog nästa leverans av femton pansarbilar. De fick istället göra tjänst i svenska försvaret. 

Besättningen bestod av sex man, en förare och en skytt för kulsprutan längst fram i chassit, två liknande positioner längst bak, och två mans besättning i tornet med en 20 mm automatkanon och en lätt kulspruta. Pansarbilen kunde framföras lika fort framåt som bakåt. Pansarbil m/40 är i stort samma fordon fast den har en Volvomotor istället för en Scania-Vabis. 

Vad är fram och bak? Pansarbil m/39 och m/40 hade en förare både bak och fram så stötte de på motstånd längs vägen gick urdragningen lika fort som framryckningen. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Även Irland drabbades 

Landsverk hade också tagit fram på 1930-talet en pansarbil med tre axlar. Tre versioner (L 180, L-181, L-182) fanns beroende på chassis men i stort sett samma design. Angående beväpning i tornet förekom en del variationer. Produktionsserien var inte lång, totalt 49 fordon där alla köpare var utländska. Nederländerna var storkunden, 26 beställda. Sverige kom att skaffa fem av dessa genom att beslagta Irlands sista leverans av fem fordon. Det blev Pansarbil m/41. Vi satte på samma torn som fanns på pansarbil m/40.

Irland beställde men vi tog i tjänst, pansarbil m/41. Endast fem fordon. Foto: www.ointres.se

Efter detta så kom den svenska produktionen av pansarbilar att upphöra. Så 82 pansarbilar fanns i tjänst när pansarbilarna flyttade från kavalleriet till pansartrupperna. Att bygga pansarbilar blev aldrig Sveriges grej. De blev ovanliga fåglar i vår arsenal. 

De försvann

Under kalla kriget kom pansarbilar långsamt men säkert tas ur tjänst och att lysa med sin frånvaro i det svenska försvaret. Även pansarterrängbilar kom aldrig riktigt bli accepterade även om vi var tidiga ute på detta område med terrängbil m/42 KP eller det mera vardagliga KP-bilen. 

Vi visade framfötterna med terrängbil m/42 KP men tappade sedan bollen, Idag köper vi från Finland. Foto: Krigsarkivet. 

De första KP-bilarna levererades 1944 och var Sveriges första riktiga pansarskyttefordon. Ungefär 500 tillverkades av Scania och Volvo. En del av dessa var  länge i tjänst även om det hela tiden stadigt minskade genom åren, de sista försvann tydligen så sent som 2004.

Men det blev ingen fortsättning gällande nyproduktion utan vi satsade istället på pansarbandvagnar. Det var tydligen antingen eller och inte både och som hos sovjetiska armén, BTR-60 och BMP-1. Vi med våra långa avstånd borde ha haft en förkärlek till bepansrade hjulfordon under kalla kriget men så blev det inte. De stora producenterna av pansarbilar under kalla kriget blev Frankrike och Brasilien.  

Vidare läsning:

Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet – Ett truppslags nutidshistoria och framtid. (Stockholm 1979)

Bengtsson, Sven-Åke: En svensk Tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Lindström, Rickard O.& Carl-Gustaf Svantesson: Svenskt pansar. 90 år av svensk stridsfordonsutveckling. (Stockholm 2009)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Shermanvagnar i strid

Pansarnäven på Okinawa 1945 

USA satte in fyra infanteridivisioner och två marindivisioner på Okinawa i april 1945. Alla divisioner hade en medeltung stridsvagnsbataljon med M4 Sherman som understöd. Sedan fanns det en självständig eldsprutebataljon utrustade med M4A3R3 "Zippo". Så totalt sju pansarbataljoner med Shermans på Okinawa. 

Slaget om Okinawa 1945 varade i 82 dagar. De amerikanska styrkorna satte in sju pansarbataljoner med M4 Sherman-vagnar varav en eldsprutebataljon utrustade med M4A3R3 "Zippo", se bild. Foto: US. Army Signal corps. 

”Fiendens styrka ligger i hans stridsvagnar!” 

Generallöjtnant Mitsuru Ushijima, befälhavare japanska 32. armén. 

En Shermanbataljon från armén hade tre stridsvagnskompanier med 17 Sherman var plus tre vagnar på bataljonstaben. Där fanns även eldunderstödspluton med sex understödsvagnar M4 Sherman med 10,5 cm haubits. Marinkåren hade 15 Shermans i sina stridsvagnskompanier och en vagn för bataljonsstaben. Men inga understödsvagnar. Det blev 46 vagnar mot 54 + 6 i armén. Nästan alla Shermans var M4A3 på Okinawa. Det var endast 1. marindivisionen som hade M4A2. Till skillnad från Europa hade alla lätta stridsvagnar plockats bort. 

En av många Shermans på ön. De observerar på avstånd hur japanska positioner beskjuts. Foto: US Marine Corps. 

Diesel eller bensin 

Varför hade 1. pansarbataljonen i 1.marindivisionen M4A2? Bataljonschefen överstelöjtnant Arthur J. Stuart bestämde sig efter slaget om Peleliu hösten 1944 att behålla bataljonens äldre M4A2 och inte ersätta bataljonens vagnar med nya M4A3. Han ansåg att de dubbla General Motors dieselmotorerna var säkrare än M4A3:s bensinmotor. Han fick medhåll från divisionschefen Pedro del Valle: ”Stridsvagnarna (M4A2) är inte lika lättantändliga av fientlig eld och sprängs inte”. 

Hästkrafter framför diesel 

Däremot bataljonschef överstelöjtnant Robert L. Denig för 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen valde att byta till de nya vagnarna. Den främsta fördelen såg han i den vattenkylda Ford V-8 motorn som hade 450 hk istället för 375 hk i M4A2. Han såg bytet från diesel till bensin en acceptabel risk för att få en starkare motor. 

Shermanstridsvagnar, de nya M4A3, i 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen. De har förstärkt skyddet på vagnens sidor, medan stockarna är mer för att fylla igen diken med mera. Foto: US Marine Corps

Stormkanonvagnen Sherman

I början av kriget var det inte standard att respektive division i Stilla havet hade en egen pansarbataljon men efter 1943 blev så. På västfronten i Europa såg stridsvagnen ett vapen för manöverkrig medan här i Stilla havet var det en mobil pansarskyddad pjäs som kunde understödja med direkteld. Alltså samma tankar som tyskarna hade haft i utvecklade av stormkanonvagnar. Efter artillerielden hade gjort sitt fanns det alltid enstaka försvarade styrkepunkter som hade överlevt artillerielden och kunde stoppa upp hela anfallet. Dessa måste kunna bekämpas med spränggranater. 

Schaktblad i varje bataljon 

Shermanvagnen sågs som en bra lösning för problemet eftersom de skulle vara en del av infanteriets strid och snabbt kunna bekämpa eventuella kvarvarande styrkepunkter med direkteld av spränggranater. Sedan kom ett antal Shermans i varje bataljon att utrustas med schaktblad som sågs som användbart att täcka över fientliga positioner med jord. Kan vi inte spränga dem så kan vi begrava dem.

En Sherman som understödjer amerikanska 96. infanteridivisionen. Notera soldaten som kommunicera med vagnen via telefonen. Foto: US. Army Signal Corps
 

Telefon på bakpansaret 

Det fanns en del problem, hur skulle kommunikation mellan vagnen och infanteristerna utanför ske? Det hade varit brist på övningar i samverkan. Till Okinawa hade man lärt sig hur samverkan skulle utformas. Dessutom fanns numera monterat på stridsvagnens bakpansar vad som kunde liknas med en telefon som vad uppkopplad mot vagnens interna kommunikation. Infanteristen kunde enkelt nå stridsvagnens besättning. Det fanns också en lampa monterad som blickade om besättningen försökte nå infanteristerna. Detta kom inte att fungera perfekt men tillräckligt bra. 

Generallöjtnant Mitsuru Ushijima tillsammans med stab planerar för försvaret av Okinawa 1945. Foto: Wikipedia Commons

Huvudfiende var Sherman 

Striderna på Okinawa blev inte lätta för de amerikanska pansarsoldaterna i sina Shermans. Den japanska armébefälhavaren generallöjtnant Mitsuru Ushijima för 32. armén som försvarade Okinawa hade lagt ner stor tid på utbildning och övningar om hur stridsvagnar bäst bekämpades. Det japanska pansarvärnet bestod i huvudsak av 47 mm pansarvärnskanoner, inte alls på samma nivå som tyskarnas 7,5 cm Pak 40. Men japanerna satsade mycket på magnetiska minor och riktade sprängladdningar. 

En utslagen japansk 47 mm pansarvärnskanon och på fältet står flera övergivna amerikanska vrak, bland annat M4 Sherman. Foto: Wikipedia Commons

Enorma förluster 

De sju amerikanska pansarbataljonerna hade tillsammans 366 M4A2 och M4A3 Shermans initialt och av dessa kom 153 stridsvagnar att totalförstöras under det 82 dagar långa slaget, det vill säga 42 procent. Tittar vi enbart på marindivisionernas två bataljoner så är det än värre, 55 procent. Många vagnar skadades flera gånger och kunde repareras. Det förstår vi om vi läser slutrapporten om Okinawa för 1. pansarbataljonen i 1 marindivisionen som hade 46 vagnar. Bataljonen rapporterade om 28 utslagna vagnar och 163 skadade vagnar. 

En förstörd M4 Sherman från 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen. Foto: Reddit

Ett avgörande vapen 

Den framtida befälhavaren för amerikanska marinkåren, Lemuel Shepherd, förde befäl över 6. marindivisionen vid Okinawa yttrade efter slaget: ”Om något understödsvapen ska pekas ut att ha bidragit mer än alla andra för framgångarna vid Okinawa så skulle stridsvagnen ha valts utan tvekan”. 

En eldsprutevagn M4A3R3 "Zippo" från 713. bataljonen i strid på Okinawa. Foto: US. Army Signal Corps

Vidare läsning:

Steven Zaloga: US Marine Corps Tanks of World War II (New Vanguard, 186). (Oxford 2012)

Gordon Rottman: Okinawa 1945 – The Last Battle. (Ocford 2002)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Det italienska pansarvapnet under andra världskriget:

De italienska stridsvagnarna och stormkanonvagnar

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Krig på Balkan

Drömmar om fornstora dagar 

Bulgarien är ju ett mindre land på Balkan, granne med Grekland och Turkiet. Idag har Bulgarien cirka 6,7 miljoner invånare och cirka 111 000 kvadratkilometer. Vi i Sverige har lite mer yta, 450 000 kvadratkilometer. 

Bulgarien deltog under 1900-talet i fyra krig, första Balkankriget, andra Balkankriget, första världskriget och andra världskriget. På bilden Bulgariens tsar Boris besöker 14. infanteri makedonska regementet våren 1941. Foto: Bulgarian Archives State Agency

Det första bulgariska riket etablerades på 600-talet och växte styrka och storlek. Bulgariska riket kom att på slutet av 800-talet nå sin maximala utbredning, cirka 500 000 kvadratkilometer. Därefter gick det långsamt säkert utför. Det bulgariska riket hade många krig mot sin granne, Östrom. Det vi brukar kalla Bysans. En mäktig granne. 

Karta över Bulgarien omkring år 850 e.kr. Notera Bysans och det serbiska furstendömet. Karta: Hxseek / Wikipedia Commons

En annan makt som man stred mot var Furstendömet Serbien. Men till slut gick riket under i kampen mot Bysans 1018 men återuppstod i igen 1185, Uppror mot Bysans och ett nytt bulgarisk rike uppstod. Det andra bulgariska rikets undergång kom slutligen 1422 men de var inte de gamla arvsfienderna utan det nya Osmanska riket som även knäckte Bysans och Serbien. 

Bulgariskt infanteri i huvudstaden Sofia 1912. Bulgarien gick faktiskt vinnande ur de två Balkankrigen sett till att de fick kust vid Egeiska havet och inte bara längre enbart vid Svarta havet. Jämför kartor nedanför på Bulgarien 1912 och 1914. Foto: Reddit

Fria från osmanskt styre

Både Serbien och Bulgarien kom att under 1800-talets andra hälft att frigöra sig från det Osmanska riket. Så senast man hade varit i krig med varandra var på 1300-talet och nu när man var fria igen så kunde man åter kriga mot varandra, det bulgarisk-serbiska kriget 1885. Kampen om makten på Balkan fortsatte. 

Bulgarien 1912 innan första Balkankriget. Den stora förloraren i Balkankrigen var det Osmanska riket som tappade stora område på Balkan. Grekland, Bulgarien och Serbien erövrade stora områden och Albanien kom att bli självständig nation. Karta: Wikipedia Commons

Sedan stred man tillsammans under första Balkankriget (8 oktober 1912 till 30 maj 1913) mot det Osmanska riket men under andra Balkankriget (29 juni 1913 till 10 augusti 1913) stred man igen mot varandra. Eller rättare sagt alla på Balkan mot Bulgarien. 

Europakartan 1914 inför första världskriget. Östra Europa kom att ritas om rejält då tre imperier som dominerade kom att drabbas hårt av kriget. Värst var för kejsardömet Österrike-Ungern som försvann och upplöstes i flera mindre riken. Bulgarien tappade sitt kustområde vid Egeiska havet på grund av första världskriget och det tillföll Grekland. Karta Wikkiwonkk

Sedan kom första världskriget, igen kom Bulgarien och Serbien i krig. Bulgarien kom att alliera sig med Tyskland, Österrike-Ungern och det Osmanska riket, alltså de tre förlorarna. Så resultatet efter första världskriget var att Bulgariens nya granne blev kungariket Jugoslavien, Serbien hade lyckats. Serbiens kung Peter I som hade styrt Serbien sedan 1903 blev Jugoslaviens nya kung. Det var visserligen först 1929 som namnet Jugoslavien blev officiellt. Innan var namnet lite omständligt: Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike.

Bulgariskt infanteri vid fronten 1916. Den bulgariska krigsmakten hade innan första världskriget haft stora utbyten med Tsarryssland gällande sin krigsmakt efter frigörelse från det Osmanska riket. Tsarryssland hade stor del i denna frihetskamp. Foto: Krigsarkivet. 

Andra världskriget bryter ut

Under andra världskriget kom Bulgarien inte att angripa Jugoslavien men gärna ockupera en bit av landet och även en bit av Grekland. Tyskarna slog ut dem först 1941 och sedan kom bulgariska styrkor dit och körde ockupation. Kustområdet vid Egeiska havet var åter under bulgariskt kontroll. Dock varken första eller andra världskriget funkade för Bulgarien. 

Bulgariskt infanteri under marsch i det ockuperade norra Grekland 1941. Foto: Wikipedia Commons 

Andra blev en katastrof. USA förklarade krig mot Tyskland, Italien, Bulgarien, Rumänien och Ungern. Medan Bulgarien inte deltog i operation Barbarossa 1941, så det var inte krig mellan Bulgarien och Sovjetunionen. När Röda armén under hösten 1944 närmade sig Rumäniens södra gräns stannade man inte utan Sovjetunionen förklarade Bulgarien krig och körde vidare söderut. Sagan med det bulgariska kungahuset tog slut och landet hamnade bakom järnridån.

Bulgariska jaktplan av typen Messerschmitt Bf 109G. Totalt 145 av detta tyska jaktplan kom under andra världskriget att levereras till Bulgarien. Även 19 av den tidigare modellen Bf 109E skickades. De västallierade började bomba Bulgarien, främst huvudstaden Sofia, i november 1943 och det pågick fram till april 1944 då andra mål prioriterades före Bulgarien. Foto. Wikipedia Commons

Dock först fick Bulgariens krigsmakten var med och strida mot den tyska krigsmakten i slutstriden mot Tyskland under Röda arméns befäl. Det sägs att ungefär 340 000 man kom att tjänstgöra i denna sista fas av kriget september 1944 till maj 1944 vid sidan av Röda armén. Det tyngsta lasten drog Bulgariens 1. armén, cirka 100 000 man stark i december 1944. Det var också under denna period som den bulgariska krigsmakten tog sina största förluster. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Japanska flottans tunga bombare

Nakajima G8N Renzan 

I samband med första världskriget (1914 –1918) kom ett nytt vapensystem att etablera sig, stridsflygplanet. Frågan var skulle det etableras ett flygvapen som övergripande fick ansvar för flyg eller skulle armén respektive flottan bygga upp sina egna flygstyrkor. Detta var ingen enkel fråga, 

Vi i Sverige valde att etablera ett flygvapen 1926. Medan Japan till exempel valde att armén respektive flottan byggde upp sina egna flygstyrkor. Så den berömda Mitsubishi A6M ”Zero” var flottans jaktplan 1941 medan armén hade valt Nakajima Ki-43 "Hayabusa" som sitt. Det var först efter andra världskriget som ett japanskt flygvapen etablerades, 1 juli 1954.

Den japanska arméns jaktplan Nakajima Ki-43 "Hayabusa" började tas i tjänst sommaren 1941 och nästan 6 000 jaktplan byggdes. Foto: US Air Force

Flottan beställde tunga bombare

Så när det var dags att utveckla ett tungt fyramotorigt bombflygplan i Japan under andra världskriget fick firman Nakajima en beställning från flottan, på ett landbaserat tungt bombflygplan med lång räckvidd. Flottan såg ett behov i sin krigföring av detta. Första projektet Nakajima G5N Shinzan gick inte bra och lades ner 1941.

Den tunga bombaren Nakajima G5N Shinzan, totalt sex flygplan byggdes. Framför den står den japanska flottans jaktplan Mitsubishi A6M ”Zero”. Foto: Wikipedia Commons

Nästa projekt, Nakajima G8N Renzan, startade under 1943 men utvecklingsarbetet tog tid så första prototypen var färdig i oktober 1944. Flottan fick den i januari 1945 för att testflygningar med mera. Ytterligare tre prototyper gjordes färdiga, men kriget gick inget bra för Japan. Målet hade varit att under hösten 1945 ha 16 prototyper och 48 produktionsflygplan. 

Den nya tunga bombaren för japanska flottan, Nakajima G8N Renzan, var en maskin som väl var i nivå med de tunga amerikanska bombplanen men projektet kom för sent och det byggdes endast prototyper. Foto: San Diego Air and Space Museum 

Men råvaruproblem, främst gällande aluminiumlegeringar, gjorde att projektet avstannade sommaren 1945. En prototyp förstördes under kriget medan en togs till USA efter Japans kapitulation för tester dock det skrotades precis som de två som lämnades kvar i Japan. Inget flygplan finns bevarat.

Skiss över det nya bombplanet. Illustration: Voytek S / Wikipedia Commons

En liten jämförelse med USA

Så tittar vi på tekniska fakta och jämför med USA:s klassiska tunga bombare Boeing B-17G Flying Fortress finner vi följande: 

Det amerikanska bombplanet Boeing B-17G Flying Fortress. Notera den defensiva beväpningen under nosen som tillkom efter tyskarna körde taktiken "Head on" då de tyska jaktpiloterna notera en svaghet i den defensiva beväpningen. Foto: US Air Force

Japan först och USA sist. 

Längd ca 23 meter /22,6 meter 

Vingbredd 32,5 meter /31,6 meter 

Besättning 10 /10 

Max vikt: 32 ton /29.7 ton 

Max fart: 595 km/h /462 km/h 

Motorstyrka. 1850 hk per motor / 1 200 hk per motor 

Räckvidd: 3 945 km / 3 219 km 

Max bomblast: 4 ton /3,6 ton 

Alltså som det verkar inget dåligt plan, ganska bra faktiskt. Men Japan byggde fyra prototyper medan USA byggde 12 731 Flying Fortress. Så Nakajima G8N Renzan hade varit en bra maskin men inget som hade förändrat krigets utgång på något sätt. 

Ingen av de fyra prototyperna överlevde utan en förstördes under kriget medan de andra tre skrotades efter kriget. Foto: San Diego Air and Space Museum 

Vad gällde när det kommer till defensiv beväpning? Flying Fortress hade 13 stycken tunga 12,7 mm kulsprutor utspridda runt om flygplanet. Medan japanen hade 6 stycken 20 automatkanoner och 4 stycken tunga 13 mm kulsprutor. Alltså ganska likvärdigt.

Vidare läsning:

Basil Collier: Japanese Aircraft of World War II. (London 1979)

Robert A. Pape: Bombing to Win – Air Power and Coercion in War. ((Ithaca 1996)

Barrett Tillman: Whirlwind. The Air War against Japan 1942–1945. (New York 2011)

Det svenska flygvapnets jaktplan 1939 och 1945

En enkel jämförelse mellan Gladiator och Mustang

Luftwaffes satsning på störtbombare

Historien om Junkers Ju 87 Stuka

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Inte bara britterna

Stridsvagnar till Sovjetunionen 1942

De västallierade hjälpte Sovjetunionen under andra världskriget med bland annat stridsvagnar, via Lend-Lease. Avtalet om Lend-Lease kom att tecknas i månadsskiftet september/oktober 1941 i Moskva. Enligt detta skulle bland annat Storbritannien, Kanada och USA skulle bistå Sovjetunionen med vapen, utrustning och materiel som behövdes i kampen mot Tyskland. I praktiken ställde sig USA på Sovjetunionens sida i kriget redan då i början av oktober 1941. 

Brittiska Valentine-stridsvagnar är klara vid fabriken och ska skeppas till Murmansk. De två vanligaste vagnarna Röda armén fick var Valentine de första krigsåren och sedan tog M4 Sherman över. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Betydelsen av de västallierades Lend-Lease var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen. Att man fick hjälp erkänns men effekten av den tonas ner eller att den egentligen inte var bra. Ibland anges det som 4 % av den totala militära krigsproduktionen. Stridsvagnar brukar också användas som exempel, ”det stora antalet producerade vi själva och de stridsvagnar som var bra, T-34:orna, det var våra egna”. Detta kan ses som i stort sett korrekt men det är ett sätt att gömma sanningen. 

Sovjetunionens överraskning, stridsvagnen T-34:an. Den hade en bra kanon, ett utmärkt pansarskydd och bra rörlighet men var tyvärr mekanisk opålitlig. Det blev bättre med tiden. Vagnen kom att dominera i de sovjetiska pansartrupperna under kriget. Från 1944 med ett helt nytt torn och 8,5 cm kanon. Foto: Ukrainska statsarkivet. 

Lend-Lease stridsvagnar 

Nedan ser vi tabellen över de västallierade leveranserna under 1941 och 1942. De hann inte komma igång under 1941, endast 361 vagnar och alla brittiska modeller. Under 1942 satte leveranser igång på allvar.

Lastning av infanteristridsvagnen Matilda i Liverpools hamn. Detta var ett koncept enligt britternas idé om infanteristridsvagn, bra skydd och långsam. Sedan hade vagnen givetvis fått britternas standardpjäs vid denna tid, 2-pundare, alltså 40 mm L/45. En för vek pjäs mot tyskarnas senare vagnar. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Vagnstyp	1941	1942
Mk.II Matilda	145	626	Vikt: 25 ton, kanon: 40 mm L/45
Mk.III Valentine	216	959	Vikt: 16 ton, kanon: 40 mm L/45
Mk.IV Churchill	0	84	Vikt: 39 ton, kanon: 57 mm L/50
Mk. VII Tetrach	0	20	Vikt: 7,6 ton, kanon: 40 mm L/45
M3 Lee	0	812	Vikt: 27 ton, kanon: 37 mm L/53, 7,5 cm L/40
M3 Stuart	0	977	Vikt: 15 ton, kanon: 37 mm L/53
M4 Sherman	0	36	Vikt: 30 ton, kanon: 7,5 cm L/40
Totalt	361	3514

Hela 3 514 vagnar. Detta brukar ställas mot den sovjetiska produktionen. Trots debaclet 1941 och evakueringar av fabriker lyckades den sovjetiska industrin tillverka 24 690 vagnar under 1942. Imponerade siffror. 

Vagnstyp	1942
T-40	181	Vikt: 5.9 ton, kulspruta: 12,7 mm
T-50	15	Vikt: 14 ton, kanon: 45 mm L/46
T-60	4 474	Vikt: 5,8 ton, kanon: 20 mm L/82
T-70	4 883	Vikt: 9,2 ton, kanon: 45 mm L/46
T-34 / 76	12 553	Vikt: 26,5 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
KV-1	1 753	Vikt: 45 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
KV-1S	780	Vikt: 42,3 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
SU-76	26	Vikt: 10,5 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
SU-122	25	Vikt: 30,9 ton, kanon: 12,2 cm L/22,7
Totalt	24 690

Drygt halva produktionen var den berömda T-34:an. De allierade vagnar som i viss mån kunde mäta sig med denna var M4 Sherman och den tunga Mk.IV Churchill vars pjäs var den berömda 6-pundaren, inga problem slå ut normala tyska stridsvagnar. Samtidigt som Churchillvagnen tålde mycket stryk. Tittar vi på det totala antalet 1942 så fick Röda armén en stridsvagn för varje sju de tillverkade själva. 

Den tunga brittiska stridsvagnen Churchill hade bra skydd och godkänd kanon men dess rörlighet var för dålig enligt Röda armén. Överhuvudtaget verkar den inte blivit populär så britterna totalt sett levererade ganska få, runt 260 vagnar, under kriget. Foto: Reddit

Ska vi inte jämföra med tyskarna? 

Men är det rätt att jämföra med Röda armén? Detta då de västallierade stridsvagnarna skulle ju strida mot tyskarnas vagnar. Är det inte mer rimligt att jämföra deras prestanda och antal med tyskarna istället? Den sovjetiska historieskrivningen har nedvärderat leveranserna genom att jämföra dem med den sovjetiska produktion och sovjetiska vagnar, speciellt lyft fram T-34:an med sitt skydd, rörlighet och kanon. 

Den tyska Panzer III med 50 mm kanonen L/60 var en förbättring men fortfarande räckte den inte till mot T-34:an utan där behövdes främst långa 7,5 cm kanoner. Dock de tyska besättningar kunde tack vare sin bättre utbildning och kunnande manövrera ut motståndaren och slå mot sidorna på T-34:an. Foto: Bundesarchiv, Bild 101l-748-0-089-10. 

Så vad hade tyskarna i produktion under 1942? Den helt klar viktigaste vagnen var Panzer III. Helt klart en lättare vagn och svagare kanon än T-34:an, men den hade en stor fördel. Panzer III hade ett tremannatorn, chef, skytt och laddare. Medan T-34:an 1942 hade ett tvåmannatorn, chef/skytt och laddare. Så sett till själva striden och ledningstekniskt hade tyskarna fördel men deras kanon och pansar var svagare. 

Nedan visas den tyska produktionen under 1942

Vagnstyp	1942
Panzer II	276	Vikt: 8,8 ton, kanon: 20 mm L/55
Panzer 38 (t)	195	Vikt: 9,8 ton, kanon: 37 mm L/48
Panzer III	2605	Vikt: 22 ton, kanon: 50 mm L/60
Panzer IV	994	Vikt: 23,5 ton, kanon: 7,5 cm L/43
Tiger I	77	Vikt: 57 ton, kanon: 8,8 cm L/56
Befälsvagnar	131	Blandat #
Stormkanonvagnar	788	Vikt: 23,9 ton, kanon: 7,5 cm L/48
Totalt	5066

# Befälsvagnar använde övriga vagnar som bas.  

Som synes landar den tyska produktionen på 5 066 vagnar, så Lend-Lease från de västallierade motsvarar 70 % av tyska produktionen. Sedan den sovjetiska produktionen är så pass högre än den tyska att när den sovjetiska industrin spottar ut nästan fem vagnar så lyckas den tyska tillverka en vagn. Dessutom får Röda armén ytterligare vagnar via Lend-Lease. 

1942 kom den tyska produktionen av stormkanonvagnar på gång på allvar. Huvuddelen av produktionen fick långa 7,5 cm kanoner L/48 och de hade inga problem att slå ut T-34:or. Vagnen bredvid är stridsvagnen Panzer III med en lång 50 mm kanon L/60. Foto Imperial War Museums (IWM)

Är tyska vagnar så mycket bättre än de allierade vagnarna? Ovan i tabellen anges det vanligaste beväpningsalternativet under 1942, både vad gäller Panzer IV och stormkanonvagnar fanns en mindre del av vagnar som fick den korta 7,5 cm kanonen, L/24. 

Panzer III och Panzer IV var snäppet bättre än de allierade vagnarna men mer avgörande var nog kvalitén på besättningen. De tyska besättningarna var generellt sett bättre utbildade och samtidigt var även själva pansarförbandet det. De tyska pansartrupperna hade en bättre samverkan och koordinering jämfört med sina sovjetiska motpartners. Så även med T-34:or hjälpte det inte att stoppa den tyska offensiven sommaren 1942. 

Slutord 

Tänk här själva, Sovjetunionen får hela 70 % av sin motståndares produktion av stridsvagnar i stöd. Även om vagnarna generellt sett var lite sämre hade man egen produktion som vida översteg den tyska produktionen. Lend-Lease sett till stridsvagnarna var kanske inte krigsavgörande 1942 men ändock ett viktigt bidrag till Röda armén. Under 1942 hade Röda armén totalförluster på 15 100 stridsvagnar så sett ur det perspektivet täckte Lend-Lease drygt 20 % av detta. 

En utslagen lätt amerikansk stridsvagn M3 Stuart i sovjetisk tjänst. Dessa vagnar sågs egentligen som utfyllnad då de egna sovjetiska produktionen av lätta vagnar var stor. Foto: Reddit. 

Generellt sett har många sovjetiska befälhavare i sina memoarer klagat på att ersättningsmanskap till fronten var bristfälligt utbildade och höll inte tillräckligt hög standard. Sedan en annan aspekt att tänka på att hur kunniga var instruktörerna ute i de bakre militärdistrikten på de västerländska vagnarna, att utbilda soldater på en obekant vagn är svårare. 

En ovanlig vagnstyp var den amerikanska stridsvagnen M3 Lee, med 7,5 cm i chassi och 37 mm i tornet. Den hade nitat pansar till skillnad mot T-34:an som hade svetsat. Foto: NARA

Fast när det gäller pansarstrider gäller följande: ”vid dagens slut är det de bäst tränade och drillade besättningar som segrar”. Klart sitter du i lätt stridsvagn Panzer II och möter en medeltung T-34 då kanske det inte gäller men i likvärdiga vagnar. 

    

Av den brittiska lätta stridsvagnen Valentine levererades både brittiska och kanadensiska versioner till Sovjetunionen. Här ses ett exempel på bristen av bepansrade fordon till pansarinfanteriet, de får lifta med stridsvagnen. Foto: Reddit. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson: Myten om den oövervinnliga Röda armén. ( Stevali Fakta 2025)

Steven Zaloga & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003) 

Maksim Kolomiets & I.Mosjtjanskij: Tanki Lend-Liza 1941-1945. (Eksprint, Moskva 2000) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Peter Chamberlain & Chris Ellis: British and American Tanks of World War II. The complete illustrated history of British, American and Commonwealth tanks 1939–1945. (London 1981)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html