Chef för Stalins flygstyrkor

Farligt och otacksamt jobb

Sovjetunionens ledare Josef Stalin var väldigt intresserad av utvecklingen av det sovjetiska flygvapnet. Alexej Sjachurin, ansvarig för flygindustrin under kriget, skrev i sina memoarer att Stalin reagerade starkt över varje rapport som talade om problem med flygplan, motorer och beväpning. Stalin hade ett stort intresse för flyg vilket orsakade konsekvenser för ledande personer inom det sovjetiska flyget.

Planet som blev symbolen för de sovjetiska flygstyrkorna under andra världskriget, attackplanet Iljusjin IL-2 Sjturmovik. Här på bilden över Berlin under slutstriden 1945. Foto: Tass

Stridsflygplan och deras utveckling under mellankrigstiden hade stora olycksrisker. Till exempel det amerikanska flygvapnet, som var del av amerikanska armén, hade till och med ett tag en regel om att gifta män inte fick bli flygförare. Olyckor och tillbud var frekventa och hörde till vanligheterna. 

Olyckor kontra sabotage

Den paranoia som rådde i Sovjetunionen under 1930–talet och 1940–talet gjorde att man, som Nikita Chrustjtjov skrev i sina memoarer, såg överallt förrädare, spioner och sabotörer. Vilket kom att innebära att man ofta valde ta till extraordinära åtgärder mot detta. Var det en olycka när ett prototypplan störtade? Eller var det sabotage? Sovjetunionen var ju framtiden och på väg att bli den bästa av världar, här inträffade egentligen inte olyckor utan det måste vara sabotage. 

Att vara chef för det sovjetiska flyget var inte ett tacksamt arbete före kriget. Fyra befälhavarna Jēkabs Alksnis, Aleksandr Loktionov, Jakovas Smuškevičius och Pavel Rykhagov hamnade alla i händerna på NKVD och blev till slut avrättade. 

Chefer före andra världskriget:

Pjotr Baranov (1924–1931) död i flygolycka 

Jēkabs Alksnis (1931–1937) avrättad av NKVD 

Aleksandr Loktionov (1937–1939) avrättad av NKVD 

Jakovas Smuškevičius (1939–1940) avrättad av NKVD 

Pavel Rytjagov (1940–1941) avrättad av NKVD 

Paranoia härskade i den övre ledningen. Man såg inte bara yttre fiender utan även överallt fanns inre fiender. Förhör hos NKVD innebar inte ”snälla frågor” utan ofta finns blodstänk på så kallade ”bekännelser” som skrevs under. 

Jēkabs Alksnis (till vänster i bilden med handen i fickan) samtalar med Anthony Fokker på flygplatsen Schipnol i Nederländerna 27 augusti 1934. Flygplanet i bakgrunden är den fyrmotoriga passagerarplanet Fokker XXXVI. Foto: Collectie / Archief : Fotocollectie Van de Poll

Jēkabs Alksnis till exempel avrättades i juli 1938 och var anklagad för att vara spion åt Lettland. Detta med tanke på hans ursprung. Hans karriär i Röda armén inleddes 1919. NKVD fick honom att skriva under ett erkännande att han varit spion sedan 1935. Detta förbättrades på med ytterligare förhör, så han ”mindes” att han varit spion sedan 1922. 

Jakovas Smuškevičius i början av 1940. Notera de två "guldstjärnorna" på uniformen, det betyder att han har fått utmärkelsen Sovjetunionens hjälte två gånger, en gång för sin insats i spanska inbördeskriget och en för sin insats i kriget mot Japan 1939. Men det hjälpte inte, han avrättades som anti-sovjetisk element. 

Anti-sovjetiska element

Strax innan den tyska invasionen den 22 juni 1941 hade NKVD jagat och gripit som de såg det så kallade anti-sovjetiska element. Bland annat Loktionov, Smuškevičius och Rytjagov blev arresterade. Givetvis var de skyldiga och det slutade med alla tre blev avrättade i oktober 1941. Samtidigt kom även 18 andra höga officerare att avrättas. Platsen var Kujbysjev, dagens Samara. Alla tre hade tidigt gått med i Röda armén och var karriärofficerare. Deras domar revs upp efter Stalins död och de rehabiliterades. Dock de hade blivit avrättade i oktober 1941. 

Pavel Rytjagov ser ung ut på bilden och det är för han var ung, född 1911 i Moskva. Så året innan han fyllde trettio år blev han chef för de ryska flygstyrkorna. Han var jaktpilot i grunden och stridit både spanska inbördeskriget och mot Japan. En av hans anklagelsepunkter var haveristatistiken inom flygstyrkorna. 

NKVD var inte nöjd med att bara straffa dessa tre utan även deras familjer råkade illa ut. Det var standard i Sovjetunionen, inte bara den så kallade förrädaren utan också hans familj drabbades. Till Loktionovs fru dömdes till fem år i arbetsläger i Gulag. Brottet var att hon varit gift med en ”förrädare” Loktionov och varit en del av hans familj. 

Aleksandr Loktionov, född 1893 i Kursk-distriktet, kom från armén där han hade bland annat fört befäl över 4. skyttekåren och vice-befälhavare för vitryska militärdistriktet. Han blev anklagad som anti-sovjetisk element men det gick aldrig till rättegång utan han sköts ändå. 

Generallöjtnant Pavel Zjigarev som tog över i juni 1941 lyckades däremot överleva så även hans efterträdare Aleksandr Novikov i april 1942 som visserligen hamnade hos NKVD två gånger, en gång före kriget och en gång efter kriget. Stalin var inte lätt att ha göra med. 

Historien om Aleksandr Novikov 

Novikov var född den 19 november 1900. Han blev avskedad och arresterad 1937 av NKVD men sedan släppt och åter i tjänst som stabschef för flygstyrkorna i Leningrads militärdistrikt inför vinterkriget mot Finland. Karriär gick framåt och i april 1942 chef för flygvapnet. 

Aleksandr Novikov under 1943. Han föddes 1900 i Kostroma-distriktet. Notera axelklaffarna på uniformen. De infördes igen under 1943 efter den stora segern vid Stalingrad. Tidigare hade axelklaffar ansetts vara en symbol för imperialism och militarism. 

Stalingrad kom under 1942 att utvecklas till en mycket viktig operation. Novikov skickades dit i augusti 1942 till Stalingrad för att samordna flygresurser i de hårda striderna som pågick i området. Under september återkallades han till Moskva där Stalin ville ha Novikovs åsikt om fortsatt produktion av de föråldrade jaktplanen Polikarpov I-16 och I-153. Novikov ansåg att de hade spelat ut sin roll och även om det tog tid att ställa om produktionen var det viktigt att satsa på nya plan. Novikov spelade på Stalins förkärlek för offensiva operationer, att de gamla jaktplansmodellerna fortfarande dög för defensiva uppdrag men hade klara brister vad gäller offensiva operationer eller att säkra luftherravälde. Produktionen upphörde. 

Jaktplanet Polikarpov I-16 på Kola-halvön 1941. Flygplanet fick faktiskt många öknamn, men det som sattes mest var Rata (råttan) och upphovsman till detta var de spanska nationalisterna. Foto: Yevgeny Khaldei (1916–1997)

I början av november skickades Novikov återigen till Stalingrad efter att Zjukov uttryckligen bett Stalin om att han skulle ingå i Stavkas ledningsgrupp som var på plats och förberedde för motoffensiven. Novikov var speciell på flera sätt. Han blev Sovjetunions första flygmarskalk i februari 1944 men det hjälpte inte då han avskedades och arresterades av NKVD efter krigets slut 1945. 

De västallierade hade bättre spaningsplan vilket den sovjetiska flygvapenchefen ansågs skyldig till. Även chefen för den sovjetiska flygindustrin, Sjachurin, blev arresterad. Han hade haft posten sedan 1940 och anklagades att tagit fram underlägsna och mindre bra flygplan, trots att de vann kriget. Otack är världens lön. De båda hade tur och avrättades inte som drabbade en del i denna del utrensning inom flygvapnet. De släpptes i samband med Stalins död 1953. Novikov kommenterade tydligen sin vistelse med att han nu hade genomgått ”en komplett kurs” i Stalins akademi. 

Tidningen Pravda 1942. Mannen i  mitten i bakre raden är Alexej Sjachurin och han har sin hand på Dmitrij Ustinovs axel. Ustinov var sovjetisk försvarsminister från 1976 till 1984 och en av de som hade ansvaret för invasionen av Afghanistan 1979. Mannen till vänster i bild om Ustinov lystrar till namnet Polikarpov medan han till höger lystrar till Iljusjin. Foto: mil.ru

Novikov fastnade alltså både i den stora utrensningen före kriget och i Stalins lilla utrensning efter kriget, som faktiskt inte var helt oblodigt utan ett antal generaler avrättades. Novikovs nystartade karriär i flygvapnet blev dock kort eftersom Novikov förespråkade stridsflygplan medan Sovjetunionens nya ledare Nikita Chrusjtjov ville satsa på ballistiska robotar. Chrusjtjov använde dock andra metoder än Stalin så Novikov omplacerades bara och blev istället flitig författare och skribent. Han dog 1976.

Vidare läsning:

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Kriget i Ukraina

Terrorbombning kontra precisionsbombning 

Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 passerar snart fyra år. Det enorma militära övertaget sett till hårdvara som Ryssland hade 2022 borde egentligen resulterat i någon typ av seger 2022. Men icke tack vare den ukrainska stridsviljan och mod har kriget istället utvecklats till ett slags evighetskrig, där robotar och drönare skjuts fram och tillbaka. Men de två sidornas strategi vad gäller bombningar skiljer sig åt. Det är viktigt att notera detta, då båda sidors bombningar har helt olika målsättningar. 

Amerikanskt bombflyg 1944 som bombar rumänska oljeanläggningar i Ploiești. Foto: US Air force 

Inspiration från Bomber Command

Ryssland verkar ha anammat det brittiska Bomber Commands strategi under andra världskriget. Britternas filosofi 1941) var: ”Inget mål eller uppsatt mål är viktigare än ett annat, och det bästa sätt att använda luftstridskrafter är att orsaka en allmän nivå av förstörelse som kommer att slå ut fiendens krigsekonomi och särskilt hans vilja att slåss”. Med andra ord som deras befälhavare Arthur Harris sa: ”försöka att göra livet outhärdligt för tyskar i Tyskland”. Bomber-Harris trodde på att bomba städer, inte fabriker. Putin och Ryssland har följande filosofi: ”försöka att göra livet outhärdligt för ukrainare”. Notera också att Putin inte ser Ukraina som legitim stat. 

Bomber-Harris tillsammans med sin stab studerar flygfoton över målområdet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Det totala bombkriget tappade sin glans i Storbritannien redan innan andra världskriget i Europa var över. Den brittiska bombstrategin karakteriserades som terrorbombningar. Bomber Harris blev den enda höga brittiska befälhavare som inte adlades direkt efter kriget och de besättningar som hade ingått i Bomber Command nekades också en egen kampanjmedalj, något som de flesta andra brittiska förband tillerkändes efter krigsslutet. 

USA lyckades inte 

USA:s filosofi när det gäller strategisk bombning 1941 var: ”Det är bättre att orsaka en hög grad av förstörelse i några få riktigt viktiga industrier … än att orsaka en liten grad av förstörelse i många industrier”. USA:s nyckelmål var: infrastruktur, oljeindustrin, kraftförsörjning och flygplanstillverkning. Med andra precisionsbombning. 

Centrala Dortmund efter besök av britterna den 12 mars 1945. Foto: Foto: Imperial War Museums (IWM)

Tankar och strategi är en sak men verkligheten och genomförandet en annan. USA kom ofta att ha bangårdar som mål, och där utfördes uppdragen även när vädret var dåligt med hjälp av radarnavigation. En bangård låg ofta mitt inne i en stad och taktiken inom USAAF var att den ledande bombaren i förbandet släppte bomberna följde de övriga efter. Det innebar en enorm spridning över var bomblasten hamnade. Så en bangård i mållistan kan ses som en förskönande omskrivning av stadsbombning. Däremot Ukraina har visat att de har den precision som USA eftersträvande men aldrig uppnådde. Deras bombningar i Ryssland är inriktade på vad Ukraina ser som nyckelmål, oljeindustrin och vapentillverkning. 

Mål inne i själva Ryssland

Men i vilket fall, Ukrainas målval och taktik ser ut att börja få verkan medan Rysslands terrorbombningar inte verkar ha den effekt som de strävar efter. Visserligen satsar Ukraina stora resurser på att bygga ut sitt luftförsvar för att skydda sig men samtidigt sker det stora satsningar i Ukraina på långräckviddig bekämpningsförmåga och precisionsvapen för kunna slå mot mål i Ryssland. 

Det brinner någonstans i Ryssland. Foto: Reddit. 

Båda sidor fyller hela tiden på förråden, det behövs hela tiden nya robotar och drönare för att fortsätta anfallen. Vi ser hur detta slukar enorma resurser men vad blir resultatet? 

Båda sidor förbättrar sin kapacitet och förmåga men i nuläget är det Ukrainas nya vapen som har störst betydelse. Allt fler mål inne i själva Ryssland träffas, och detta är riktat mot att slå ut Rysslands kapacitet att fortsätta kriga. 

Kriget fortsätter

Vi hör om nya ryska offensiva robotar av olika slag men väldigt lite om förbättrat luftförsvar. Putin har talat om Ragnarök, det talas om förstörelse och förintandet av städer. Resultatet har blivit att många ukrainska civila dödas bara för att de befinner sig på en plats och det är i Ukraina. Inget krigsavgörande utan bara terrorbombning. 

Bostadshus i den ukrainska staden Zaporizjzja har träffats. Foto: zp.dsns.gov.ua

I vilket fall den ryska ekonomin som göder kriget tar skada av de ukrainska precisionsbombningarna, frågan är hur stor? Medan ukrainarnas vilja att försvara sig verkar vara orubbad trots de ryska terrorbombningarna. Det är viktigt att skilja på hur de väljer att bomba, det är som natt och dag, i det ena fallet drabbas vårdinrättningar medan i det andra oljeanläggningar. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar. (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt. (Stockholm 2023) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024)

Likheter mellan 1979 och 2022:

Kriget i Afghanistan

Kampen om luftherravälde:

Luftkriget över Ukraina 2022

Det medeltida hovet Tredje riket

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge

Flygvapenchefen Hermann Göring tyckte var tråkigt med bara flygplan och luftvärn så det tyska flygvapnet såg till att skaffa sig stridsvagnar, artilleri, granatkastare och diverse fartyg. Bra att ha tyckte chefen för flygvapnet. 

En av pansardivision Hermann Görings största segrar var slaget vid Bautzen 1945 mot bland annat polska 2. armén som var del av Röda armén. Soldater ur pansardivisionen går runt och inspekterar slagfältet och i bakgrunden står en tung polsk stormkanonvagn ISU-152 utslagen. Foto: Reddit

En annan annorlunda person i Hitlers hov var den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge. Han var tidigt medlem i det tyska nationalsocialistiska partiet, partinummer 42, och vän med Hitler. Att bara dela ut post, nja inte roligt. Det måste finnas mer. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge, civila kläder, tillsammans med höga representanter från Luftwaffe, bland annat fältmarskalk Erhard Milch (nummer 1 från vänster) och general Friedrich Christainsen (till höger om Ohnesorge). Foto: Bundesarchiv, Bild 183-C08786 / Zoll / CC-BY-SA 3.0

Inte bara dela ut post

Ohnesorge var väldigt fascinerad av ny teknik som kameror, radar och atomfysik. Han hade ett stort intresse av överföring av bildsignaler via tråd och radio, vilket gjorde att Ohnesorge var djupt involverad i utvecklingen av tv-utrustningen för den nya sjömålsroboten Henschel Hs 293. Utmärkt för flygvapnet kanske men inte för tyska Posten. 

En tysk medeltung bombare Heinkel H 111H släpper iväg en sjömålsroboten Henschel Hs 293. Bomben styrdes av bombfällare via radio och behövde ha målet i sikte. De allierade tog fram störsändare för att störa ut signalen. Versionen med tv-utrustning passerade aldrig prototypstadiet. Foto: Reddit

Hela 50 olika fackområden

Ohnesorge kom att omvandla det slottsliknande Hakeburg, sydväst om Berlin, till en forskningsanstalt för tyska Riksposten. Här arbetades det främst med högfrekvensteknik, radar, tv-utrustning för robotar, atomfysik, infrarödsikten med mera. Totalt tillhörde 50 fackområden deras forskning och antalet medarbetare var cirka 1 200. Ohnesorge kom även ha privatbostad på Hakeburg. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge i sin uniform på ett stort partimöte i Nürnberg 1938. Bredvid honom står tyska marinens befälhavare Erich Raeder. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Mest känd var von Braun

Den tyska posten var som sagt inte den enda som höll på i det medeltida hovet i Tredje riket. Det tyska flygvapnet tog fram den första generationens kryssningsrobot medan den tyska armén utvecklade en ballistisk medeldistansrobot som senare skulle ligga det grund för det amerikanska rymdprogrammet. De ledande personerna bakom Hitlers nya vapen var många. Den som har blivit mest känd för omvärlden är givetvis Wernher von Braun, mannen bakom det tyska raketprogrammet och senare mycket delaktig i den amerikanska rymdsatsningen. När de allierade började gå igenom vad som fanns i Hitlers vapenarsenal vid krigsslutet blev de förbluffade över alla projekt som var på gång och hur långt den tyska forskningen hade framskridit på vissa områden. 

Den tyska armén satsade stort på att utveckla en slags ballistisk medeldistansrobot vid Peenemünde i norra Tyskland. Det kan ses som det moderna lufthotets vagga. Granne med arméns utvecklingsavdelning vid Pennemünde låg även flygvapnets där den första generationens kryssningsrobot togs fram. Foto: Wikipedia Commons

En mörk baksida

Till exempel nya vapen för flygplan och bekämpningen av dem hade tagits fram som smarta bomber, jaktraketer, sjömålsrobotar, luftvärnsrobotar med mera utvecklades och en del hann sattas in operativt. Men det är lätt att bländas av tekniken och idéerna som fanns men det ska inte glömmas bort att många av vapensystem hade en ovanlig mörk baksida. Arbetskraften som byggde dem och deras anläggningar var på olika sätt tvångskommenderade som slavarbetare. Många av dem dog. 

En bild på en del av det övergivna Neue Hakeburg i Kleinmachnow efter kalla krigets slut. Orten ligger mellan centrala Berlin och Potsdam. Foto: A.Savin

Epilog

Efter kriget blev Ohnesorge dömd men straffet verkställdes inte. Ohnesorge föddes 1872 i Gräfenhainichen som ligger norr om Leipzig. Efter kriget finns inte mycket dokumenterat om vad han gjord men han levde fram till 1962. Han bodde i München, Västtyskland, den sista tiden av sitt liv.

Han har också skrivit några böcker som givetvis blev bannlysta i Östtyskland (DDR). Hakeburgområdet blev en slags högre partiskola i DDR och efter murens fall fanns olika idéer men till slut verkar det har blivit lyxbostäder. Tänk om svenska posten hade varit med att utveckla Robot 04 och flygvapnet skaffat Stridsvagn S. 

Vidare läsning:

Groehler, Olaf : Geschichte des Luftkriegs 1910 bis 1980. (Berlin 1981)

Hahn, Fritz: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Price,  Alfred : Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Japanska flottans tunga bombare

Nakajima G8N Renzan 

I samband med första världskriget (1914 –1918) kom ett nytt vapensystem att etablera sig, stridsflygplanet. Frågan var, skulle det etableras ett flygvapen som övergripande fick ansvar för flyg eller skulle armén respektive flottan bygga upp sina egna flygstyrkor. Detta var ingen enkel fråga.

Vi i Sverige valde att etablera ett flygvapen 1926. Medan Japan till exempel valde att armén respektive flottan byggde upp sina egna flygstyrkor. Så den berömda Mitsubishi A6M ”Zero” var flottans jaktplan 1941 medan armén hade valt Nakajima Ki-43 "Hayabusa" som sitt. Det var först efter andra världskriget som ett japanskt flygvapen etablerades, 1 juli 1954.

Den japanska arméns jaktplan Nakajima Ki-43 "Hayabusa" började tas i tjänst sommaren 1941 och nästan 6 000 jaktplan byggdes. Foto: US Air Force

Flottan beställde tunga bombare

Så när det var dags att utveckla ett tungt fyramotorigt bombflygplan i Japan under andra världskriget fick firman Nakajima en beställning från flottan, på ett landbaserat tungt bombflygplan med lång räckvidd. Flottan såg ett behov i sin krigföring av detta. Första projektet Nakajima G5N Shinzan gick inte bra och lades ner 1941.

Den tunga bombaren Nakajima G5N Shinzan, totalt sex flygplan byggdes. Framför den står den japanska flottans jaktplan Mitsubishi A6M ”Zero”. Foto: Wikipedia Commons

Nästa projekt, Nakajima G8N Renzan, startade under 1943 men utvecklingsarbetet tog tid så första prototypen var färdig i oktober 1944. Flottan fick den i januari 1945 för att testflygningar med mera. Ytterligare tre prototyper gjordes färdiga, men kriget gick inget bra för Japan. Målet hade varit att under hösten 1945 ha 16 prototyper och 48 produktionsflygplan. 

Den nya tunga bombaren för japanska flottan, Nakajima G8N Renzan, var en maskin som väl var i nivå med de tunga amerikanska bombplanen men projektet kom för sent och det byggdes endast prototyper. Foto: San Diego Air and Space Museum 

Men råvaruproblem, främst gällande aluminiumlegeringar, gjorde att projektet avstannade sommaren 1945. En prototyp förstördes under kriget medan en togs till USA efter Japans kapitulation för tester dock det skrotades precis som de två som lämnades kvar i Japan. Inget flygplan finns bevarat.

Skiss över det nya bombplanet. Illustration: Voytek S / Wikipedia Commons

En liten jämförelse med USA

Så tittar vi på tekniska fakta och jämför med USA:s klassiska tunga bombare Boeing B-17G Flying Fortress finner vi följande: 

Det amerikanska bombplanet Boeing B-17G Flying Fortress. Notera den defensiva beväpningen under nosen som tillkom efter tyskarna körde taktiken "Head on" då de tyska jaktpiloterna notera en svaghet i den defensiva beväpningen. Foto: US Air Force

Japan först och USA sist. 

Längd ca 23 meter /22,6 meter 

Vingbredd 32,5 meter /31,6 meter 

Besättning 10 /10 

Max vikt: 32 ton /29.7 ton 

Max fart: 595 km/h /462 km/h 

Motorstyrka. 1850 hk per motor / 1 200 hk per motor 

Räckvidd: 3 945 km / 3 219 km 

Max bomblast: 4 ton /3,6 ton 

Alltså som det verkar inget dåligt plan, ganska bra faktiskt. Men Japan byggde fyra prototyper medan USA byggde 12 731 Flying Fortress. Så Nakajima G8N Renzan hade varit en bra maskin men inget som hade förändrat krigets utgång på något sätt. 

Ingen av de fyra prototyperna överlevde utan en förstördes under kriget medan de andra tre skrotades efter kriget. Foto: San Diego Air and Space Museum 

Vad gällde när det kommer till defensiv beväpning? Flying Fortress hade 13 stycken tunga 12,7 mm kulsprutor utspridda runt om flygplanet. Medan japanen hade 6 stycken 20 mm  automatkanoner och 4 stycken tunga 13 mm kulsprutor. Alltså ganska likvärdigt.

Vidare läsning:

Basil Collier: Japanese Aircraft of World War II. (London 1979)

Robert A. Pape: Bombing to Win – Air Power and Coercion in War. ((Ithaca 1996)

Barrett Tillman: Whirlwind. The Air War against Japan 1942–1945. (New York 2011)

Det svenska flygvapnets jaktplan 1939 och 1945

En enkel jämförelse mellan Gladiator och Mustang

Luftwaffes satsning på störtbombare

Historien om Junkers Ju 87 Stuka

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftwaffes symbol

Junkers Ju 87 Stuka i krig  

Ett tyskt flygplan blev symbolen för det tyska blixtkriget i Frankrike 1940. Det var störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka. Många tänker nog nästan omedelbart och helt spontant på störtbombplanet Stuka när vi hör eller ser ordet Luftwaffe, vars emblem var en örn med utsträckta vingar hållandes ett hakkors omslutet av en lagerkrans. Steget över till en störtdykande Stuka med bomber är inte långt. 

Det skräckinjagande rykte som omgav störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka, grundlades under de två fälttåg som kallades Blitzkrieg, nämligen anfallet mot Polen 1939 och invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike 1940. Beväpningen på flygplanet var två stycken 7,92 mm kulsprutor monterade i vingarna för eld framåt samt en stycken 7,92 mm kulspruta för akterskytten. Foto: Reddit 

Tyska Luftwaffe hade cirka 5 500 flygplan i maj 1940 och varav 401 var störtbombare Junkers Ju 87 Stuka. Alla var inte insatta i Frankrike, men 360 var. Av dessa 360 kom Wolfram von Richthofen, chefen för tyska VIII. flygkåren, ha 241 under sitt befäl. Richthofens uppgift var att understödja armégrupp A, där pansargrupp Kleist befann sig, i deras anfall genom Ardennerna. Dessutom hade Richthofen 49 Henschel Hs 123, en tidigare modell av störtbombare och som dessutom var ett biplan. Så där det tyska pansaret var koncentrerat som en pansarnäve med syfte att bryta igenom de franska linjerna var också samma område där Luftwaffe hade de flesta av sina störtbombare. Inte konstigt att det upplevdes av motståndarna som att det fanns tätt samarbete mellan de två. 

Här syns tydligt Junkers Ju 87:s klassiska fasta landningsställs. Plats Polen 1939. Flygplanet hade två man i besättning. Normal bomblast var en 250 kg bomb under flygplanskroppen samt fyra lätta 50 kg bomber, två under vardera vinge. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1987-1210-502 / Hoffmann, Heinrich / CC-BY-SA 3.0

Men det fanns inte sommaren 1940, det är först under 1941 som Luftwaffe börjar ha främre flygförbindelseofficerare i pansarförbanden, (Flivo – Fliegerverbindungsoffzier). Insikten om behovet hade inte landat inför fälttåget i Frankrike 1940. När pansargeneral Heinz Guderian skulle ta sig över floden Meuse med sin kår, visste han att han hade blivit tilldelad flygunderstöd men inte exakt när det skulle anlända. Han skriver in sina memoarer om hur de satt och spanade efter Luftwaffe. Beslutet om flygunderstöd hade tagits kvällen innan. 

Stukaspecialisten

Efter det att Stukas hade bombat fransmännen och deras ställningar så anföll Guderians pansarförband och erövrade brohuvuden och tog sig över floden Meuse. Fransmännen upplevde det hela som väldigt koordinerat, först Stukas och direkt efter dyker pansaret upp. 

Den tyska 7. pansardivisionen under fälttåget 1940. Den tyska pansarnäven knäckte det franska försvaret och fälttåget varade bara sex veckor. Läs mer om tyska pansardivisioner här

General Wolfram von Richthofen var brorson till den kände Röde baronen från första världskriget. Den tyska VIII. flygkåren kom att utvecklas till något av Luftwaffes specialister på markunderstöd. Richthofens ytterst kompetenta ledaregenskaper hade säkerställt att störtbombarna under hans befäl opererade som en enhet som kunde leverera noggranna, koncentrerade anfall. En störtbombare skulle i drygt 50 % av fallen kunna placera sin bomblast inom en radie av 25 meter från målet. Det var den tidens precisionsbombning. Nu påverkade givetvis vilket nivå det fientliga luftvärnet befann sig på. Ett Stukaanfall med en division bestående av tolv plan skulle utan problem få direktträffar på ett fientligt fort med tunga bomber. 

Wolfram von Richthofen som befälhavare för "Legion Condor" i spanska inbördeskriget. Han kom att anses vara Luftwaffes främste expert på närunderstöd av markstridskrafter. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J1005-0502-001 / CC-BY-SA 3.0

”Störtbombanfallen med Stuka (Sturtzkampfflugzeug) föregick vanligen på följande vis: när piloten lokaliserat målet genom ett fönster i golvet i cockpit, övergick han från planflykt och gjorde en 180 graders roll, riktade in maskinen mot målet och fällde ut luftbromsarna. Dykvinkeln var 60−90 grader och farten ökade till bortåt 600 km/h. En lampa på höjdmätaren visade när det var dags att släppa bomben. Minimihöjden var cirka 460 meter. En knapptryckning frigjorde huvudbomben, som hängde i en U-formad ställning under buken, den automatiska upptagningsmekanismen gick igång och samtidigt svängde bombställningen framåt och bomben frigjordes. Mekanismen hade utvecklats med tanke på G påkänningarna, som kunde göra piloten medvetslös. Den fällde in luftbromsarna, drog på gasen och ställde om propellern till stigning, varefter piloten efter ett tag tog över.” 

 Ur ”Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten” av John Weal

Det fanns två versioner, en normal Junkers Ju 87B och en version med förbättrad bränslekapacitet och bättre räckvidd Junkers 87R. Fälttåget i Frankrike var en framgång, däremot att använda Stukas i slaget om Storbritannien var ingen succéhistoria. Planet saknade tillräcklig fart och defensivt skydd för att överleva i denna miljö fylld med jaktplan som Spitfires och Hurricanes. 

Junkers Ju 87 R-1 från 1./StG 1 (1. Staffel/Sturzkampfgeschwader 1) i april 1940 under striderna i Norge 1940. Notera extra bränsle under vingarna istället för 50 kg bomber. Foto:Wikipedia Commons

Operation Barbarossa 22 juni 1941 

Sommaren 1941 var det dags för världshistoriens största fälttåg, Tysklands invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941. Under inledningen av operation Barbarossa så koncentrerades Stuka-förbanden i tyska 2. Flygflottan. Den understödde armégrupp Mitt. Denna armégrupp skulle anfalla via Minsk och Smolensk mot Moskva samt den hade två pansargrupper, 2. och 3., till skillnad från de övriga armégrupperna som bara hade en varsin. 

Stukaförband, (Sturzkampfgeschwader= StG) på östfronten den 22 juni 1941 

5. flygflottan (i norr mot Murmansk) 

IV. (St) Gruppe / LG 1 (42 Ju 87 R) bas Kirkenes 

2. flygflottan – befälhavare: fältmarskalk Albert Kesselring (samarbete med armégrupp Mitt) 

II. flygkåren – befälhavare: general Bruno Loerzer 

Stab/ StG 77 ( 3 Ju 87B, 7 Bf 110) bas Biala Podlaska 

I. Gruppe / StG 77 (38 Ju 87B) bas Biala Podlaska 

II. Gruppe/ StG 77 (39 Ju 87B) bas Woskrzenice 

III. Gruppe /StG 77 (35 Ju 87B) bas Woskrzenice 

VIII. flygkåren – befälhavare: general Wolfram von Richthofen 

Stab/ StG 1 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Radczki 

II. Gruppe/ StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

III. Gruppe / StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

Stab/StG 2 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Praschnitz 

I. Gruppe/ StG 2 (35 Ju 87R) bas Praschnitz 

III. Gruppe/ StG 2 (39 Ju 87R) bas Praschnitz 

Not: En Junkers Ju 87B med normal bomblast, en 250 kg bomb och fyra 50-kg bomber hade en räckvidd på 550 km med Junkers 87R kunde med en 250 kg bomb dubbla detta tack vare sin större bränsletank och extratankar. 

Tornet bortsprängt på den tunga sovjetiska stridsvagnen KV-2. Vagnen vägde 52 ton och hade en 15,2 kanon. Störtbombaren kunde träffa exakt. 

Inledningsvis gick det nya blixtkriget lysande för armégrupp Mitt, en stor inringning vid Minsk och en vid Smolensk. Sedan började Stuka-ansamlingen hos armégrupp Mitt att tunnas ut. Leningrad och östersjön tog en del, bland annat fartygsbekämpning men även anfallsriktning Ukraina och Svarta havet tog en del. Så när slutoffensiven mot Moskva inleddes fanns endast Stukageschwader 2 kvar hos armégrupp Mitt. I vilket fall det blev en ny inringning, den tredje, vid Vjazma-Brjansk men den fjärde vid Moskva misslyckades. 

Den tyska offensiven tog stopp i slutet av november 1941. Orsaken till detta var flera, vädret gynnade inte manöverkriget, Röda armén försvarade sig smartare, nya sovjetiska arméer hade anlänt, den tyska logistiken hängde inte med och de tyska pansarförbanden var slitna efter fem månaders fronttjänst utan vila. Som en högre officer i Luftwaffe skrev i sin dagbok i slutet av oktober 1941: 

”Våra djärva förhoppningar har försvunnit under regn och snö. Allt står stilla på de bottenlösa vägarna och medan temperaturen fortsätter att falla, får vi 10 till 15 centimeter snö, följt av ännu mer regn.” 

Ibland gick det riktigt dåligt. Här ett exempel när det inte alls verkar ha fungerat. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1981-149-34A / CC-BY-SA 3.0

Tyska Stukas hade visat sitt värde vad gällde närunderstöd men samtidigt att de kunde vara sårbara för fientlig jakt. Dock Stukabesättningar angav att de såg sovjetiskt luftvärn och markeld som ett större hot än sovjetisk jaktflyg. De kunde hinna med 5-6 uppdrag på en dag, givetvis berodde på avståndet mellan deras flygbas och fronten. Slitaget på flygplanen under operation Barbarossa var högt, cirka 20 % föll bort varje månad medan när det gällde besättningar var det inte lika högt, cirka 7 % varje månad. 

Junkers Ju 87D den vanligaste modellen av Stuka. Den började tillverkas under sensommaren 1941 och nådde produktionstopp under 1943–1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J16050 / Karnath / CC-BY-SA 3.0

Kanonfågeln med 37 mm automatkanoner 

I januari 1941 hade det funnits 456 Stukas i tjänst varav 225 förstördes av fienden och ytterligare 141 av andra anledningar under året. Produktionen ersatte förlusterna, då i januari 1942 fanns 440 Stukas i tjänst. Produktionen kom att maxa under åren 1943–1944 med den nya D-modellen, Junkers Ju 87D, över 2 000 maskiner byggdes dessa år. D modellen började produceras sensommaren 1941 och det var också varianten det byggdes flest av. Produktionen av Stukas satte igång 1937 med A-versionen, nästa version B-versionen sattes i produktion hösten 1938. Långdistansversionen R i januari 1940.  

A-versionen: 262 

B-Versionen: 923 

R-versionen: 721 

D-versionen: 3 639 

G-versionen: 208

Kanonfågeln Junkers Ju 87G med två 37 mm automatkanoner. Flygplanet på bilden hade Hans-Ulrich Rudel som flygförare. Mannen som sägs ha förstört över 500 sovjetiska stridsvagnar från luften. Rudel överlevde kriget och anges ha flugit över 2 500 stridsuppdrag. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-655-5976-04 / Grosse / CC-BY-SA 3.0

Stuka kom att fortsätta att tjänstgöra hela kriget. En utveckling som inleddes under 1942 var kanonfågeln Junkers Ju 87G som bestyckad med två 37 mm automatkanoner för bekämpning av stridsvagnar. Ytterst få av dessa, drygt 200, byggdes jämfört med den vanliga D-modellen. Produktionen startade sent 1943 men innan dess hade ett antal D-varianter konverterats under början 1943 till G-modellen.

En annan roll för Stuka blev den tyska versionen av de sovjetiska ”natthäxorna”. Den tyska nattattacken där ”gamla” flygplan bombade Röda armén under dygnets mörka timmar. En anledning att Stuka kom att stannar kvar länge var att det tyska attackflygets nya standardmaskin Focke Wulf Fw 190F från 1943 hade andra bränslekrav. Med andra ord det dröjde med pensioneringen av Ju 87 för att tillgången på flygbränsle för Ju 87 (som hade lägre oktan – 87 oktan) var bättre än tillgången av bränslet för Fw 190 (cirka 100 oktan).

Det tyska attackflyget 1944, Focke-Wulf Fw 190F-8 i Finland sommaren 1944. En del av det tyska flygförbandet Kuhlmey som med sina Stukas och Focke-Wulfs hjälpte till att stoppa den sovjetiska sommaroffensiven i Finland 1944. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning: 

 John Weal: Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten. (Stockholm 2014)

 Richard P. Hallion: Strike from the Sky. The History of Battlefield Air Attack 1911-1945. (Shrewsbury 1989) 

 Alfred Price: Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Lufwaffes rovfågel Junkers Ju 87 över ett brinnande Stalingrad.  Det var en kamp man mot man medan de tyska Stuka planen cirklade som rovfåglar för att plötsligt dyka ned och släppa sina bomber. Foto: Reddit

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Exporten av kullager till Hitler-Tyskland

 De allierade försökte stoppa den

Den svenska kullagerexporten till Tyskland under andra världskriget har kritiserats, inte minst av oss själva. Just kullager ansåg vara mycket viktiga för den tyska industrins produktion av krigsmaterial. Även svenska järnmalmen har varit uppe diskussion men det var mer under de första krigsåren medan kullager var under de sista krigsåren.

I december 1941 kom USA officiellt in som allierad till Storbritannien. Kriget mot Tyskland kunde nu föras med större kraft. Den tyska kullagerproduktionen kom att bli ett prioriterat mål för det amerikanska strategiska bombflyget och förhoppningen var att den skulle bombas i spillror med svåra produktionsstörningar som följd.

Strategisk bombning sågs det ultimata vapnet av amerikanska flyget under mellankrigstiden. I samband med USA:s inträde i andra världskriget kom den strategiska bombningen att hamna i fokus. Denna skulle vinna kriget, vilket den tyvärr inte gjorde. Denna hade en del i segern men var inte krigsavgörande. Bombflyg B-17 på väg mot Schweinfurt. Foto: US Air Force. 

Den amerikanska planeringen för strategisk bombning byggde på att hitta svaga länkar i ett lands industriella struktur. De ansåg att om en svag länk slogs ut skulle detta lamslå industrin. Brist av nyckelprodukter skulle få till följd att industriproduktionen drabbades av produktionsstopp. Kullager kom att anses vara en sådan svag länk av amerikanska bombflyget och brister skulle innebära produktionsbortfall av till exempel motorer för flygplan och stridsvagnar.  

Tysk krigsproduktionen kom igång sent

Genom att studera tysk krigsproduktion under åren 1940-45 kan vi få svaret på om denna bedömning var riktig. Den under hela kriget med tysk noggrannhet förda statistiken visar att produktionen av krigsmaterial ökade hela tiden trots att den allierade bombningen hela tiden växte i styrka. Och detta trots att allt fler bombplan sändes iväg från flygfälten i Storbritannien och senare Italien mot mål i Tyskland och ockuperade länder som till exempel Belgien, Holland och Frankrike.  

De allierade flygstyrkornas (USA & Storbritannien) stora bombkampanj mot Tyskland tog tid att utveckla. Det var först under krigets sista sexton månader i Europa (som totalt pågick under 68 månader) som de hade verklig kapacitet att bomba på djupet och under lång tid. Hela 81% av det totala bombtonnaget som de allierade släppte ner över det Tyskland släpptes efter januari 1944, dvs under krigets 16 sista månader. Tittar vi på Hitlers stridsvagn Panzer IV så ser vi att den tyska produktionstoppen nåddes 1944:

Nedan är produktionen av stridsvagnen Panzer IV under krigsåren. 

Produktion av Panzer IV under kriget 

1939	1940	1941	1942	1943	1944	1945
45	280	480	994	3023	3454	469

Tyska krigsindustrin hade inte full fart och produktion när kriget bröt ut 1 september 1939 och tempot skruvades upp en aning under 1940 och 1941 men det är först efter USA går med i december 1941 i kriget det börja hända saker på allvar, se nedan tabellen hur mycket den totala pansarfordonsproduktionen ökade i vikt. 

Pansarfordon Produktionsökning i ton 

1941: 83 188 

1942: 140 454 

1943: 369 416 

1944: 622 322

På bilden tyska stridsvagnar Panzer IV F på östfronten 1942. Panzer utvecklades från att ha varit eldunderstödsvagn i pansarförbanden till att bli standardvagnen under 1942. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-271-0301-30A / Heydrich / CC-BY-SA 3.0

Givetvis orsakade bombningarna skador, förluster, störningar med mera men det hindrade inte tyskarna att slå nya produktionsrekord år efter år. De startade från så låg nivå 1939 vad gäller produktion av stridsvagnar. Tittar vi på den tyska stålproduktionen ökade den från 21 528 000 ton 1941 till 24 218 000 ton 1944. Inte alls samma stegring. Tyskarna drog igång sin krigsproduktion sent vilket gjorde att produktionsökningen blev enorm sett till hur många stridsvagnar som producerades och det negligerade effekten av bombningarna.

Målet blev den tyska staden Schweinfurt

Men hur var det med den svaga länken kullager? Kullager används som sagt inte bara av en krigsmakt så produktionen ska även täcka andra behov. Det amerikanska bombflyget gjorde den tyska staden Schweinfurt till ett prioriterat mål. Staden ligger mitt emellan Kassel och Nürnberg och USA uppskattade att 50% av Tysklands kullagerproduktion fanns där. Om man lyckades bomba sönder den tyska produktionen av kullager ville de allierade givetvis inte att tyskarna skulle kunna beställa ersättningskullager från Sverige.

Under hösten 1942 hade planeringen av en gemensam bombräd mot Schweinfurt påbörjas. Den legendariska Bomber-Harris, befälhavare för det brittiska bombflyget inom RAF, motsatte sig operationen. Han anförde taktiska och ekonomiska grunder. Ansvarig på Special Operations tyckte att Harris hade skrivit ett ”långrandigt brev” om detta. Dessutom ansåg han att Bomber Harris inte hade kompetens att bedöma bombräden på ekonomiska grunder. Påtryckningar gjordes på Harris men han gillade inte alls tanken, vilket märks även tydligt i hans memoarer. Däremot fanns det andra som var mer positiva till idén. 

Sir Arthur Harris tog befälet över Bomber Command i det brittiska flygvapnet i februari 1942 och behöll det hela kriget. Han var stark förespråkare för strategisk bombning men förespråkade andra mål än amerikanska flyget. Harris trodde på stadsbombningar med målet att sänka det tyska folkets moral. Foto: Imperial War Museums. 

I brittiska arkiv finns dokument som berör den svenska kullagerexporten. Bilden som framträder här är en övertro på hur effektiva bombningar mot Schweinfurt kommer att vara samt även resultatet efter de första bombräderna. Samtidigt lyfts det fram att man ville inte riskera att frågan om den känsliga svenska kullagerexporten skulle få återverkningar i relationerna med Sverige.

Sir Archibald Sinclair, minister för Air Ministry som ansvarade för brittiska flygvapnet (RAF), skriver den 1 december 1942 följande: ”Jag har alltid varit övertygad om att RAF inte kan göra något bättre än en koncentrerad attack på produktionen av kullager för att kullkasta grunden för fiendens krigsansträngningar”. Och han fortsätter i brevet att de allierade tillsammans har lagt stora beställningar på kullager hos SKF. Man var rädd för att Tyskland skulle göra extra inköp från Sverige för att ersätta förlorad produktion i Schweinfurt och ville med sin order blockera leveranser dit.

Det var först under 1943 som man var redo att bomba Schweinfurt men Bomber-Harris ansåg att det brittiska bombflyget inte var redo. Resultatet blev att ingen gemensam operation med det amerikanska bombflyget. USA föredrog att bomba dagtid medan britterna på nätterna.

Första räden mot Schweinfurt

Den 17 augusti 1943 skickar amerikanska 8. flygflottan iväg 230 bombplan av modell B-17 Flying Fortress för att bomba den tyska kullagerindustrin i Schweinfurt. Förlusterna blev att 36 flygplan förlorades och 352 besättningsmedlemmar rapporteras som saknade. Av planen som återvänder hem är 121 flygplan skadade varav tre rapporteras ha kraschlandat. Nästan 16 % av bombplanen förlorades, vilket var extremt högt med tanke på hur många bombuppdrag en besättning förväntades göra innan den fick åka hem från kriget. Kravet var 25 uppdrag och chansen att du åker dit ligger på 16% per uppdrag.

Varje B-17 som sköts ner var kostsamt då det innebar att normalt fanns tio man ombord. Räderna mot Schweinfurt blev ökända på grund av de amerikanska flyget initialt fick höga förluster. Foto: US Air Force

Medan brittiska Bomber Command kom på natten mellan 17/18 augusti 1943 att istället bomba Peenemünde, tyskarnas forskningsanstalt. Britterna hade fått information att här pågick utveckling av hemliga nya vapen. Detta var första räden mot platsen. Ryktena som hade cirkulerat gällde utvecklingen V-1 och V-2. Den förstnämnda kan ses V-1 kan ses som en föregångare till kryssningsrobotar medan V-2 är en föregångare till ballistisk medeldistansrobot. Peenemünde var navet i utvecklingen av V-2. Dock det var först under 1944 som dessa vapen började avfyras mot Storbritannien, V-1:an sommaren 1944 medan V-2:an i september 1944. 

En informationskälla för britterna angående den amerikanska rädens effekter mot Schweinfurt var SKF:s vd Harald Hamberg. En av fabrikerna som fanns i Schweinfurt ägdes ju av SKF. I ett hemligt telegram från brittiska ambassaden i Stockholm till Special Operations i London den 29 september 1943 går det läsa: ”Det är troligt att kullagerproduktionen har temporärt blivit hårt drabbad men resultatet får inte stora effekter.” I diskussioner med Hamberg kom också frågan upp om begränsningar av Sveriges export av kullager till Tyskland. Man hade kommit överens om en halvering för 1944 jämfört med 1943. Hamberg ansåg dock att det egentligen bara skulle drabba SKF eftersom tyskarna skulle öka sin inhemska produktion.  

Nästa gång det amerikanska bombflyget flög mot Schweinfurt var den 14 oktober 1943. Denna gång sändes 291 bombplan iväg. Denna gång var förlusterna högre, 60 plan förlorades och 594 besättningsmedlemmar rapporterades som saknade. 138 flygplan var skadade varav sju rapporteras ha kraschlandat. Nästan 21% i förluster De höga förlusterna under de två första räderna mot Schweinfurt gjorde att detta mål blev ökänt bland besättningar i amerikanska 8. flygflottan. Senare räder med jakteskort hela vägen fick betydligt lägre förluster. Det brittiska bombflyget som flög på natten bombade Schweinfurt för första gången den 24 / 25 februari 1944. Då sattes 734 bombplan in och 33 plan förlorades (4,5 %). 

Ett önsketänkande om framgångsrika bombningar

Generallöjtnant Carl Spaatz, befälhavare för det amerikanska strategiska flyget i Europa, skriver i april 1944 till general Dwight Eisenhower, de allierades överbefälhavare, att det amerikanska flygvapnet uppskattade att de räder som har genomförts mot tysk kullagerindustri hade minskat dess kapacitet 1944 till 36% jämfört med 1943. Detta var tyvärr ett rent önsketänkande och en grov överskattningen av resultatet. 

Ett möte i april 1945. Mannen längst till vänster med händerna i byxfickorna är befälhavaren för amerikanska 3. armén, George S. Patton. Och alldeles bredvid honom går Carl Spaatz. Han förde befälet över de amerikanska strategiska bombflyget i Europa. 

Efter kriget genomförde det amerikanska flygvapnet undersökningar i Tyskland för att se hur effektiva de strategiska bombräderna hade varit. Angående Schweinfurt fann man att räderna hade orsakat endast temporära produktionsförluster och att tyskarna kunde minska sina lager för att kompensera för detta. Produktionen av kullager i Schweinfurt nådde snabbt samma nivåer som innan de amerikanska bombräderna började, det vill säga enbart produktionsstörningar utan några långsiktiga effekter.

Men detta visste man inte om under kriget utan de allierades resonemang var att Sveriges kullager spelade en viktig roll. Det amerikanska flygvapnet ansåg att 8 % av tyskarnas kullagerbehov 1943 löstes med import från Sverige. Sverige hade ju gått med på att minska sin export till Tyskland 1944 med 50% men det ansågs inte vara tillräckligt. Så nu när de allierade trodde att de hade lyckats sänka den tyska produktionen ner till 36% av deras tidiga kapacitet borde kullagertillgången vara ett problem för tysk industri. För att få full effekt av detta ville man på alla sätt strypa tillförsel av kullager utifrån. Det var USA som tryckte på hårdast om att den svenska exporten av kullager till Tyskland skulle upphöra eftersom räderna mot Schweinfurt hade varit så kostsamma i liv och materiel.

Ser vi till tysk krigsproduktion var den ännu större under 1944 än den varit under 1943, nya produktionsrekord sattes. Detta hade de allierade inte klart för sig under kriget, att deras strategiska bombningar av Schweinfurt inte hade någon större effekt på produktionen av kullager. Så Sveriges export hade visserligen viss betydelse men ingen avgörande effekt. Givetvis skulle det bli störningar för tyskarna men inte på det sätt som amerikanska flyget trodde.

Sabotage i Göteborg?

Så värdet av att stoppa Sveriges export av kullager till Tyskland överskattades grovt. Därför hade de allierade till och med tankar om sabotage, maskerad som en teknisk olycka, mot SKF i Göteborg för att stoppa produktionen i Sverige. Den amerikanska översten Joseph Haskell vid SO Branch (Special Operations) skriver om den eventuella attacken: ” ..det bör påpekas att finns det något bevis om att det kan röra sig om sabotage kommer de svenska myndigheterna med säkerhet misstänka att de allierade planerade attacken..” Sedan pekar Haskell på flera möjliga negativa konsekvenser om USA pekas ut och frågan var om kullager var så viktigt för att ta den risken. De valde att avstå sabotage mot SKF i Sverige.

De allierade valde att fortsätta trycka på diplomatiskt. Det påpekades att det fanns risker med att gå för hårt fram och man ville inte riskera att denna fråga fick återverkningar i förhållandet med Sverige. I en utvärdering som skrevs den 16 juli 1944 för War Cabinet kan också följande läsas: ”Ryssarna är beroende på svenskarna för vissa produkter, speciellt kullager, och vi bör inte riskera ett svenskt embargo på export av krigsmaterial till alla stridande parter innan konsultation med ryssarna.”

Vad ibland glöms bort är att vi levererade inte bara kullager till Hitler utan även till Stalin och den sovjetiska krigsindustrin. Leveranskedjan från Sverige till Sovjetunionen utan fick bland annat ske via Storbritannien och Mellanöstern innan leveransen anlände till Sovjetunionen. 

Vad som ibland glöms bort är att förutom att de västallierade och Tyskland beställde kullager från SKF så gjorde även Sovjetunionen detta. Leveranser av kullager direkt till Sovjetunionen var inte det lättaste utan de flögs ut av britterna från Bromma till Storbritannien. Den 17 juni 1943 skrivs det i ett brev till Lord Selborne på Ministry of Economic Warfare från H.H.Balfour, statssekretare Flyg: ”Läget är så att vi flyger kullager från Sverige till Storbritannien för att sedan flyga samma kullager från Storbritannien via mellanöstern till Ryssland.” Och sedan fortsätter det med exemplet att på nästa Liberator III på väg till Kario består halva lasten av kullager på väg till Sovjet. Hoppet var att få ryssarna att öppna upp en direktlinje från Bromma för minska belastningen på flyget från Bromma till Storbritannien. Men så blev det inte. 

En fnurra på tråden under lång tid

Sverige och de allierade hade lyckats bli överens om en minskning av den svenska kullagerexporten till Tyskland under 1944 men de allierade misslyckades med att skapa ytterligare förändringar på officiellt håll. Kontakter direkt med SKF gick bättre och resultatet blev en överenskommelse om att tyska leveranser skulle senareläggas. Den 28 augusti 1944 skrivs följande utvärdering av Chiefs of Staff: ”Vi tror att taktiken av att hålla svenskarna oroade hela tiden över att vi kommer att förlora tålamodet med dem om de inte agerar i den riktning som vi önskar är mer lyckosam än framförandet av ett officiellt ultimatum. Jämför vår framgång av tillbakadragandet av svenska fartyg från tysk handelstrafik med misslyckandet med det officiella ultimatumet vad gäller kullager.”

Det fanns som sagt meningsskiljaktigheter mellan Sverige och de allierade om svensk handel med Tyskland men även i många andra frågor. Men de åsikter om Sverige som kommer fram i brittiska arkiv är ofta positiva. Ett exempel om frågan av allierade leveranser till svenska armén från juni 1942 är: ”Sverige upprätthåller en attityd av orädd neutralitet trots konstant tyskt tryck”

Den svenska kullagerexporten var bara en av många frågor som de allierade utövade påtryckningar mot Sverige under kriget. Men de allierade kom under kriget grovt överskatta dess betydelse för tyskarnas krigsmakt och det har i viss mån suttit kvar sedan dess. 

En annorlunda och tidigare version av denna artikel blev publicerad i 

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget: hotet från Hitler och Stalin (Semic, Stockholm 2018)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lite idéer och tankar om strategisk bombning:

Det började under första världskriget!