Luftwaffes symbol

Junkers Ju 87 Stuka i krig  

Ett tyskt flygplan blev symbolen för det tyska blixtkriget i Frankrike 1940. Det var störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka. Många tänker nog nästan omedelbart och helt spontant på störtbombplanet Stuka när vi hör eller ser ordet Luftwaffe, vars emblem var en örn med utsträckta vingar hållandes ett hakkors omslutet av en lagerkrans. Steget över till en störtdykande Stuka med bomber är inte långt. 

Det skräckinjagande rykte som omgav störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka, grundlades under de två fälttåg som kallades Blitzkrieg, nämligen anfallet mot Polen 1939 och invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike 1940. Beväpningen på flygplanet var två stycken 7,92 mm kulsprutor monterade i vingarna för eld framåt samt en stycken 7,92 mm kulspruta för akterskytten. Foto: Reddit 

Tyska Luftwaffe hade cirka 5 500 flygplan i maj 1940 och varav 401 var störtbombare Junkers Ju 87 Stuka. Alla var inte insatta i Frankrike, men 360 var. Av dessa 360 kom Wolfram von Richthofen, chefen för tyska VIII. flygkåren, ha 241 under sitt befäl. Richthofens uppgift var att understödja armégrupp A, där pansargrupp Kleist befann sig, i deras anfall genom Ardennerna. Dessutom hade Richthofen 49 Henschel Hs 123, en tidigare modell av störtbombare och som dessutom var ett biplan. Så där det tyska pansaret var koncentrerat som en pansarnäve med syfte att bryta igenom de franska linjerna var också samma område där Luftwaffe hade de flesta av sina störtbombare. Inte konstigt att det upplevdes av motståndarna som att det fanns tätt samarbete mellan de två. 

Här syns tydligt Junkers Ju 87:s klassiska fasta landningsställs. Plats Polen 1939. Flygplanet hade två man i besättning. Normal bomblast var en 250 kg bomb under flygplanskroppen samt fyra lätta 50 kg bomber, två under vardera vinge. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1987-1210-502 / Hoffmann, Heinrich / CC-BY-SA 3.0

Men det fanns inte sommaren 1940, det är först under 1941 som Luftwaffe börjar ha främre flygförbindelseofficerare i pansarförbanden, (Flivo – Fliegerverbindungsoffzier). Insikten om behovet hade inte landat inför fälttåget i Frankrike 1940. När pansargeneral Heinz Guderian skulle ta sig över floden Meuse med sin kår, visste han att han hade blivit tilldelad flygunderstöd men inte exakt när det skulle anlända. Han skriver in sina memoarer om hur de satt och spanade efter Luftwaffe. Beslutet om flygunderstöd hade tagits kvällen innan. 

Stukaspecialisten

Efter det att Stukas hade bombat fransmännen och deras ställningar så anföll Guderians pansarförband och erövrade brohuvuden och tog sig över floden Meuse. Fransmännen upplevde det hela som väldigt koordinerat, först Stukas och direkt efter dyker pansaret upp. 

Den tyska 7. pansardivisionen under fälttåget 1940. Den tyska pansarnäven knäckte det franska försvaret och fälttåget varade bara sex veckor. 

General Wolfram von Richthofen var brorson till den kände Röde baronen från första världskriget. Den tyska VIII. flygkåren kom att utvecklas till något av Luftwaffes specialister på markunderstöd. Richthofens ytterst kompetenta ledaregenskaper hade säkerställt att störtbombarna under hans befäl opererade som en enhet som kunde leverera noggranna, koncentrerade anfall. En störtbombare skulle i drygt 50 % av fallen kunna placera sin bomblast inom en radie av 25 meter från målet. Det var den tidens precisionsbombning. Nu påverkade givetvis vilket nivå det fientliga luftvärnet befann sig på. Ett Stukaanfall med en division bestående av tolv plan skulle utan problem få direktträffar på ett fientligt fort med tunga bomber. 

Wolfram von Richthofen som befälhavare för "Legion Condor" i spanska inbördeskriget. Han kom att anses vara Luftwaffes främste expert på närunderstöd av markstridskrafter. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J1005-0502-001 / CC-BY-SA 3.0

”Störtbombanfallen med Stuka (Sturtzkampfflugzeug) föregick vanligen på följande vis: när piloten lokaliserat målet genom ett fönster i golvet i cockpit, övergick han från planflykt och gjorde en 180 graders roll, riktade in maskinen mot målet och fällde ut luftbromsarna. Dykvinkeln var 60−90 grader och farten ökade till bortåt 600 km/h. En lampa på höjdmätaren visade när det var dags att släppa bomben. Minimihöjden var cirka 460 meter. En knapptryckning frigjorde huvudbomben, som hängde i en U-formad ställning under buken, den automatiska upptagningsmekanismen gick igång och samtidigt svängde bombställningen framåt och bomben frigjordes. Mekanismen hade utvecklats med tanke på G påkänningarna, som kunde göra piloten medvetslös. Den fällde in luftbromsarna, drog på gasen och ställde om propellern till stigning, varefter piloten efter ett tag tog över.” 

 Ur ”Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten” av John Weal

Det fanns två versioner, en normal Junkers Ju 87B och en version med förbättrad bränslekapacitet och bättre räckvidd Junkers 87R. Fälttåget i Frankrike var en framgång, däremot att använda Stukas i slaget om Storbritannien var ingen succéhistoria. Planet saknade tillräcklig fart och defensivt skydd för att överleva i denna miljö fylld med jaktplan som Spitfires och Hurricanes. 

Junkers Ju 87 R-1 från 1./StG 1 (1. Staffel/Sturzkampfgeschwader 1) i april 1940 under striderna i Norge 1940. Notera extra bränsle under vingarna istället för 50 kg bomber. Foto:Wikipedia Commons

Operation Barbarossa 22 juni 1941 

Sommaren 1941 var det dags för världshistoriens största fälttåg, Tysklands invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941. Under inledningen av operation Barbarossa så koncentrerades Stuka-förbanden i tyska 2. Flygflottan. Den understödde armégrupp Mitt. Denna armégrupp skulle anfalla via Minsk och Smolensk mot Moskva samt den hade två pansargrupper, 2. och 3., till skillnad från de övriga armégrupperna som bara hade en varsin. 

Stukaförband, (Sturzkampfgeschwader= StG) på östfronten den 22 juni 1941 

5. flygflottan (i norr mot Murmansk) 

IV. (St) Gruppe / LG 1 (42 Ju 87 R) bas Kirkenes 

2. flygflottan – befälhavare: fältmarskalk Albert Kesselring (samarbete med armégrupp Mitt) 

II. flygkåren – befälhavare: general Bruno Loerzer 

Stab/ StG 77 ( 3 Ju 87B, 7 Bf 110) bas Biala Podlaska 

I. Gruppe / StG 77 (38 Ju 87B) bas Biala Podlaska 

II. Gruppe/ StG 77 (39 Ju 87B) bas Woskrzenice 

III. Gruppe /StG 77 (35 Ju 87B) bas Woskrzenice 

VIII. flygkåren – befälhavare: general Wolfram von Richthofen 

Stab/ StG 1 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Radczki 

II. Gruppe/ StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

III. Gruppe / StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

Stab/StG 2 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Praschnitz 

I. Gruppe/ StG 2 (35 Ju 87R) bas Praschnitz 

III. Gruppe/ StG 2 (39 Ju 87R) bas Praschnitz 

Not: En Junkers Ju 87B med normal bomblast, en 250 kg bomb och fyra 50-kg bomber hade en räckvidd på 550 km med Junkers 87R kunde med en 250 kg bomb dubbla detta tack vare sin större bränsletank och extratankar. 

Tornet bortsprängt på den tunga sovjetiska stridsvagnen KV-2. Vagnen vägde 52 ton och hade en 15,2 kanon. Störtbombaren kunde träffa exakt. 

Inledningsvis gick det nya blixtkriget lysande för armégrupp Mitt, en stor inringning vid Minsk och en vid Smolensk. Sedan började Stuka-ansamlingen hos armégrupp Mitt att tunnas ut. Leningrad och östersjön tog en del, bland annat fartygsbekämpning men även anfallsriktning Ukraina och Svarta havet tog en del. Så när slutoffensiven mot Moskva inleddes fanns endast Stukageschwader 2 kvar hos armégrupp Mitt. I vilket fall det blev en ny inringning, den tredje, vid Vjazma-Brjansk men den fjärde vid Moskva misslyckades. 

Den tyska offensiven tog stopp i slutet av november 1941. Orsaken till detta var flera, vädret gynnade inte manöverkriget, Röda armén försvarade sig smartare, nya sovjetiska arméer hade anlänt, den tyska logistiken hängde inte med och de tyska pansarförbanden var slitna efter fem månaders fronttjänst utan vila. Som en högre officer i Luftwaffe skrev i sin dagbok i slutet av oktober 1941: 

”Våra djärva förhoppningar har försvunnit under regn och snö. Allt står stilla på de bottenlösa vägarna och medan temperaturen fortsätter att falla, får vi 10 till 15 centimeter snö, följt av ännu mer regn.” 

Ibland gick det riktigt dåligt. Här ett exempel när det inte alls verkar ha fungerat. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1981-149-34A / CC-BY-SA 3.0

Tyska Stukas hade visat sitt värde vad gällde närunderstöd men samtidigt att de kunde vara sårbara för fientlig jakt. Dock Stukabesättningar angav att de såg sovjetiskt luftvärn och markeld som ett större hot än sovjetisk jaktflyg. De kunde hinna med 5-6 uppdrag på en dag, givetvis berodde på avståndet mellan deras flygbas och fronten. Slitaget på flygplanen under operation Barbarossa var högt, cirka 20 % föll bort varje månad medan när det gällde besättningar var det inte lika högt, cirka 7 % varje månad. 

Junkers Ju 87D den vanligaste modellen av Stuka. Den började tillverkas under sensommaren 1941 och nådde produktionstopp under 1943–1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J16050 / Karnath / CC-BY-SA 3.0

Kanonfågeln med 37 mm automatkanoner 

I januari 1941 hade det funnits 456 Stukas i tjänst varav 225 förstördes av fienden och ytterligare 141 av andra anledningar under året. Produktionen ersatte förlusterna, då i januari 1942 fanns 440 Stukas i tjänst. Produktionen kom att maxa under åren 1943–1944 med den nya D-modellen, Junkers Ju 87D, över 2 000 maskiner byggdes dessa år. D modellen började produceras sensommaren 1941 och det var också varianten det byggdes flest av. Produktionen av Stukas satte igång 1937 med A-versionen, nästa version B-versionen sattes i produktion hösten 1938. Långdistansversionen R i januari 1940.  

A-versionen: 262 

B-Versionen: 923 

R-versionen: 721 

D-versionen: 3 639 

G-versionen: 208

Kanonfågeln Junkers Ju 87G med två 37 mm automatkanoner. Flygplanet på bilden hade Hans-Ulrich Rudel som flygförare. Mannen som sägs ha förstört över 500 sovjetiska stridsvagnar från luften. Rudel överlevde kriget och anges ha flugit över 2 500 stridsuppdrag. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-655-5976-04 / Grosse / CC-BY-SA 3.0

Stuka kom att fortsätta att tjänstgöra hela kriget. En utveckling som inleddes under 1942 var kanonfågeln Junkers Ju 87G som bestyckad med två 37 mm automatkanoner för bekämpning av stridsvagnar. Ytterst få av dessa, drygt 200, byggdes jämfört med den vanliga D-modellen. Produktionen startade sent 1943 men innan dess hade ett antal D-varianter konverterats under början 1943 till G-modellen.

En annan roll för Stuka blev den tyska versionen av de sovjetiska ”natthäxorna”. Den tyska nattattacken där ”gamla” flygplan bombade Röda armén under dygnets mörka timmar. En anledning att Stuka kom att stannar kvar länge var att det tyska attackflygets nya standardmaskin Focke Wulf Fw 190F från 1943 hade andra bränslekrav. Med andra ord det dröjde med pensioneringen av Ju 87 för att tillgången på flygbränsle för Ju 87 (som hade lägre oktan – 87 oktan) var bättre än tillgången av bränslet för Fw 190 (cirka 100 oktan).

Det tyska attackflyget 1944, Focke-Wulf Fw 190F-8 i Finland sommaren 1944. En del av det tyska flygförbandet Kuhlmey som med sina Stukas och Focke-Wulfs hjälpte till att stoppa den sovjetiska sommaroffensiven i Finland 1944. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning: 

 John Weal: Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten. (Stockholm 2014)

 Richard P. Hallion: Strike from the Sky. The History of Battlefield Air Attack 1911-1945. (Shrewsbury 1989) 

 Alfred Price: Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Lufwaffes rovfågel Junkers Ju 87 över ett brinnande Stalingrad.  Det var en kamp man mot man medan de tyska Stuka planen cirklade som rovfåglar för att plötsligt dyka ned och släppa sina bomber. Foto: Reddit

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Exporten av kullager till Hitler-Tyskland

 De allierade försökte stoppa den

Den svenska kullagerexporten till Tyskland under andra världskriget har kritiserats, inte minst av oss själva. Just kullager ansåg vara mycket viktiga för den tyska industrins produktion av krigsmaterial. Även svenska järnmalmen har varit uppe diskussion men det var mer under de första krigsåren medan kullager var under de sista krigsåren.

I december 1941 kom USA officiellt in som allierad till Storbritannien. Kriget mot Tyskland kunde nu föras med större kraft. Den tyska kullagerproduktionen kom att bli ett prioriterat mål för det amerikanska strategiska bombflyget och förhoppningen var att den skulle bombas i spillror med svåra produktionsstörningar som följd.

Strategisk bombning sågs det ultimata vapnet av amerikanska flyget under mellankrigstiden. I samband med USA:s inträde i andra världskriget kom den strategiska bombningen att hamna i fokus. Denna skulle vinna kriget, vilket den tyvärr inte gjorde. Denna hade en del i segern men var inte krigsavgörande. Bombflyg B-17 på väg mot Schweinfurt. Foto: US Air Force. 

Den amerikanska planeringen för strategisk bombning byggde på att hitta svaga länkar i ett lands industriella struktur. De ansåg att om en svag länk slogs ut skulle detta lamslå industrin. Brist av nyckelprodukter skulle få till följd att industriproduktionen drabbades av produktionsstopp. Kullager kom att anses vara en sådan svag länk av amerikanska bombflyget och brister skulle innebära produktionsbortfall av till exempel motorer för flygplan och stridsvagnar.  

Tysk krigsproduktionen kom igång sent

Genom att studera tysk krigsproduktion under åren 1940-45 kan vi få svaret på om denna bedömning var riktig. Den under hela kriget med tysk noggrannhet förda statistiken visar att produktionen av krigsmaterial ökade hela tiden trots att den allierade bombningen hela tiden växte i styrka. Och detta trots att allt fler bombplan sändes iväg från flygfälten i Storbritannien och senare Italien mot mål i Tyskland och ockuperade länder som till exempel Belgien, Holland och Frankrike.  

De allierade flygstyrkornas (USA & Storbritannien) stora bombkampanj mot Tyskland tog tid att utveckla. Det var först under krigets sista sexton månader i Europa (som totalt pågick under 68 månader) som de hade verklig kapacitet att bomba på djupet och under lång tid. Hela 81% av det totala bombtonnaget som de allierade släppte ner över det Tyskland släpptes efter januari 1944, dvs under krigets 16 sista månader. Tittar vi på Hitlers stridsvagn Panzer IV så ser vi att den tyska produktionstoppen nåddes 1944:

Nedan är produktionen av stridsvagnen Panzer IV under krigsåren. 

Produktion av Panzer IV under kriget 

1939	1940	1941	1942	1943	1944	1945
45	280	480	994	3023	3454	469

Tyska krigsindustrin hade inte full fart och produktion när kriget bröt ut 1 september 1939 och tempot skruvades upp en aning under 1940 och 1941 men det är först efter USA går med i december 1941 i kriget det börja hända saker på allvar, se nedan tabellen hur mycket den totala pansarfordonsproduktionen ökade i vikt. 

Pansarfordon Produktionsökning i ton 

1941: 83 188 

1942: 140 454 

1943: 369 416 

1944: 622 322

På bilden tyska stridsvagnar Panzer IV F på östfronten 1942. Panzer utvecklades från att ha varit eldunderstödsvagn i pansarförbanden till att bli standardvagnen under 1942. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-271-0301-30A / Heydrich / CC-BY-SA 3.0

Givetvis orsakade bombningarna skador, förluster, störningar med mera men det hindrade inte tyskarna att slå nya produktionsrekord år efter år. De startade från så låg nivå 1939 vad gäller produktion av stridsvagnar. Tittar vi på den tyska stålproduktionen ökade den från 21 528 000 ton 1941 till 24 218 000 ton 1944. Inte alls samma stegring. Tyskarna drog igång sin krigsproduktion sent vilket gjorde att produktionsökningen blev enorm sett till hur många stridsvagnar som producerades och det negligerade effekten av bombningarna.

Målet blev den tyska staden Schweinfurt

Men hur var det med den svaga länken kullager? Kullager används som sagt inte bara av en krigsmakt så produktionen ska även täcka andra behov. Det amerikanska bombflyget gjorde den tyska staden Schweinfurt till ett prioriterat mål. Staden ligger mitt emellan Kassel och Nürnberg och USA uppskattade att 50% av Tysklands kullagerproduktion fanns där. Om man lyckades bomba sönder den tyska produktionen av kullager ville de allierade givetvis inte att tyskarna skulle kunna beställa ersättningskullager från Sverige.

Under hösten 1942 hade planeringen av en gemensam bombräd mot Schweinfurt påbörjas. Den legendariska Bomber-Harris, befälhavare för det brittiska bombflyget inom RAF, motsatte sig operationen. Han anförde taktiska och ekonomiska grunder. Ansvarig på Special Operations tyckte att Harris hade skrivit ett ”långrandigt brev” om detta. Dessutom ansåg han att Bomber Harris inte hade kompetens att bedöma bombräden på ekonomiska grunder. Påtryckningar gjordes på Harris men han gillade inte alls tanken, vilket märks även tydligt i hans memoarer. Däremot fanns det andra som var mer positiva till idén. 

Sir Arthur Harris tog befälet över Bomber Command i det brittiska flygvapnet i februari 1942 och behöll det hela kriget. Han var stark förespråkare för strategisk bombning men förespråkade andra mål än amerikanska flyget. Harris trodde på stadsbombningar med målet att sänka det tyska folkets moral. Foto: Imperial War Museums. 

I brittiska arkiv finns dokument som berör den svenska kullagerexporten. Bilden som framträder här är en övertro på hur effektiva bombningar mot Schweinfurt kommer att vara samt även resultatet efter de första bombräderna. Samtidigt lyfts det fram att man ville inte riskera att frågan om den känsliga svenska kullagerexporten skulle få återverkningar i relationerna med Sverige.

Sir Archibald Sinclair, minister för Air Ministry som ansvarade för brittiska flygvapnet (RAF), skriver den 1 december 1942 följande: ”Jag har alltid varit övertygad om att RAF inte kan göra något bättre än en koncentrerad attack på produktionen av kullager för att kullkasta grunden för fiendens krigsansträngningar”. Och han fortsätter i brevet att de allierade tillsammans har lagt stora beställningar på kullager hos SKF. Man var rädd för att Tyskland skulle göra extra inköp från Sverige för att ersätta förlorad produktion i Schweinfurt och ville med sin order blockera leveranser dit.

Det var först under 1943 som man var redo att bomba Schweinfurt men Bomber-Harris ansåg att det brittiska bombflyget inte var redo. Resultatet blev att ingen gemensam operation med det amerikanska bombflyget. USA föredrog att bomba dagtid medan britterna på nätterna.

Första räden mot Schweinfurt

Den 17 augusti 1943 skickar amerikanska 8. flygflottan iväg 230 bombplan av modell B-17 Flying Fortress för att bomba den tyska kullagerindustrin i Schweinfurt. Förlusterna blev att 36 flygplan förlorades och 352 besättningsmedlemmar rapporteras som saknade. Av planen som återvänder hem är 121 flygplan skadade varav tre rapporteras ha kraschlandat. Nästan 16 % av bombplanen förlorades, vilket var extremt högt med tanke på hur många bombuppdrag en besättning förväntades göra innan den fick åka hem från kriget. Kravet var 25 uppdrag och chansen att du åker dit ligger på 16% per uppdrag.

Varje B-17 som sköts ner var kostsamt då det innebar att normalt fanns tio man ombord. Räderna mot Schweinfurt blev ökända på grund av de amerikanska flyget initialt fick höga förluster. Foto: US Air Force

Medan brittiska Bomber Command kom på natten mellan 17/18 augusti 1943 att istället bomba Peenemünde, tyskarnas forskningsanstalt. Britterna hade fått information att här pågick utveckling av hemliga nya vapen. Detta var första räden mot platsen. Ryktena som hade cirkulerat gällde utvecklingen V-1 och V-2. Den förstnämnda kan ses V-1 kan ses som en föregångare till kryssningsrobotar medan V-2 är en föregångare till ballistisk medeldistansrobot. Peenemünde var navet i utvecklingen av V-2. Dock det var först under 1944 som dessa vapen började avfyras mot Storbritannien, V-1:an sommaren 1944 medan V-2:an i september 1944. 

En informationskälla för britterna angående den amerikanska rädens effekter mot Schweinfurt var SKF:s vd Harald Hamberg. En av fabrikerna som fanns i Schweinfurt ägdes ju av SKF. I ett hemligt telegram från brittiska ambassaden i Stockholm till Special Operations i London den 29 september 1943 går det läsa: ”Det är troligt att kullagerproduktionen har temporärt blivit hårt drabbad men resultatet får inte stora effekter.” I diskussioner med Hamberg kom också frågan upp om begränsningar av Sveriges export av kullager till Tyskland. Man hade kommit överens om en halvering för 1944 jämfört med 1943. Hamberg ansåg dock att det egentligen bara skulle drabba SKF eftersom tyskarna skulle öka sin inhemska produktion.  

Nästa gång det amerikanska bombflyget flög mot Schweinfurt var den 14 oktober 1943. Denna gång sändes 291 bombplan iväg. Denna gång var förlusterna högre, 60 plan förlorades och 594 besättningsmedlemmar rapporterades som saknade. 138 flygplan var skadade varav sju rapporteras ha kraschlandat. Nästan 21% i förluster De höga förlusterna under de två första räderna mot Schweinfurt gjorde att detta mål blev ökänt bland besättningar i amerikanska 8. flygflottan. Senare räder med jakteskort hela vägen fick betydligt lägre förluster. Det brittiska bombflyget som flög på natten bombade Schweinfurt för första gången den 24 / 25 februari 1944. Då sattes 734 bombplan in och 33 plan förlorades (4,5 %). 

Ett önsketänkande om framgångsrika bombningar

Generallöjtnant Carl Spaatz, befälhavare för det amerikanska strategiska flyget i Europa, skriver i april 1944 till general Dwight Eisenhower, de allierades överbefälhavare, att det amerikanska flygvapnet uppskattade att de räder som har genomförts mot tysk kullagerindustri hade minskat dess kapacitet 1944 till 36% jämfört med 1943. Detta var tyvärr ett rent önsketänkande och en grov överskattningen av resultatet. 

Ett möte i april 1945. Mannen längst till vänster med händerna i byxfickorna är befälhavaren för amerikanska 3. armén, George S. Patton. Och alldeles bredvid honom går Carl Spaatz. Han förde befälet över de amerikanska strategiska bombflyget i Europa. 

Efter kriget genomförde det amerikanska flygvapnet undersökningar i Tyskland för att se hur effektiva de strategiska bombräderna hade varit. Angående Schweinfurt fann man att räderna hade orsakat endast temporära produktionsförluster och att tyskarna kunde minska sina lager för att kompensera för detta. Produktionen av kullager i Schweinfurt nådde snabbt samma nivåer som innan de amerikanska bombräderna började, det vill säga enbart produktionsstörningar utan några långsiktiga effekter.

Men detta visste man inte om under kriget utan de allierades resonemang var att Sveriges kullager spelade en viktig roll. Det amerikanska flygvapnet ansåg att 8 % av tyskarnas kullagerbehov 1943 löstes med import från Sverige. Sverige hade ju gått med på att minska sin export till Tyskland 1944 med 50% men det ansågs inte vara tillräckligt. Så nu när de allierade trodde att de hade lyckats sänka den tyska produktionen ner till 36% av deras tidiga kapacitet borde kullagertillgången vara ett problem för tysk industri. För att få full effekt av detta ville man på alla sätt strypa tillförsel av kullager utifrån. Det var USA som tryckte på hårdast om att den svenska exporten av kullager till Tyskland skulle upphöra eftersom räderna mot Schweinfurt hade varit så kostsamma i liv och materiel.

Ser vi till tysk krigsproduktion var den ännu större under 1944 än den varit under 1943, nya produktionsrekord sattes. Detta hade de allierade inte klart för sig under kriget, att deras strategiska bombningar av Schweinfurt inte hade någon större effekt på produktionen av kullager. Så Sveriges export hade visserligen viss betydelse men ingen avgörande effekt. Givetvis skulle det bli störningar för tyskarna men inte på det sätt som amerikanska flyget trodde.

Sabotage i Göteborg?

Så värdet av att stoppa Sveriges export av kullager till Tyskland överskattades grovt. Därför hade de allierade till och med tankar om sabotage, maskerad som en teknisk olycka, mot SKF i Göteborg för att stoppa produktionen i Sverige. Den amerikanska översten Joseph Haskell vid SO Branch (Special Operations) skriver om den eventuella attacken: ” ..det bör påpekas att finns det något bevis om att det kan röra sig om sabotage kommer de svenska myndigheterna med säkerhet misstänka att de allierade planerade attacken..” Sedan pekar Haskell på flera möjliga negativa konsekvenser om USA pekas ut och frågan var om kullager var så viktigt för att ta den risken. De valde att avstå sabotage mot SKF i Sverige.

De allierade valde att fortsätta trycka på diplomatiskt. Det påpekades att det fanns risker med att gå för hårt fram och man ville inte riskera att denna fråga fick återverkningar i förhållandet med Sverige. I en utvärdering som skrevs den 16 juli 1944 för War Cabinet kan också följande läsas: ”Ryssarna är beroende på svenskarna för vissa produkter, speciellt kullager, och vi bör inte riskera ett svenskt embargo på export av krigsmaterial till alla stridande parter innan konsultation med ryssarna.”

Vad ibland glöms bort är att vi levererade inte bara kullager till Hitler utan även till Stalin och den sovjetiska krigsindustrin. Leveranskedjan från Sverige till Sovjetunionen utan fick bland annat ske via Storbritannien och Mellanöstern innan leveransen anlände till Sovjetunionen. 

Vad som ibland glöms bort är att förutom att de västallierade och Tyskland beställde kullager från SKF så gjorde även Sovjetunionen detta. Leveranser av kullager direkt till Sovjetunionen var inte det lättaste utan de flögs ut av britterna från Bromma till Storbritannien. Den 17 juni 1943 skrivs det i ett brev till Lord Selborne på Ministry of Economic Warfare från H.H.Balfour, statssekretare Flyg: ”Läget är så att vi flyger kullager från Sverige till Storbritannien för att sedan flyga samma kullager från Storbritannien via mellanöstern till Ryssland.” Och sedan fortsätter det med exemplet att på nästa Liberator III på väg till Kario består halva lasten av kullager på väg till Sovjet. Hoppet var att få ryssarna att öppna upp en direktlinje från Bromma för minska belastningen på flyget från Bromma till Storbritannien. Men så blev det inte. 

En fnurra på tråden under lång tid

Sverige och de allierade hade lyckats bli överens om en minskning av den svenska kullagerexporten till Tyskland under 1944 men de allierade misslyckades med att skapa ytterligare förändringar på officiellt håll. Kontakter direkt med SKF gick bättre och resultatet blev en överenskommelse om att tyska leveranser skulle senareläggas. Den 28 augusti 1944 skrivs följande utvärdering av Chiefs of Staff: ”Vi tror att taktiken av att hålla svenskarna oroade hela tiden över att vi kommer att förlora tålamodet med dem om de inte agerar i den riktning som vi önskar är mer lyckosam än framförandet av ett officiellt ultimatum. Jämför vår framgång av tillbakadragandet av svenska fartyg från tysk handelstrafik med misslyckandet med det officiella ultimatumet vad gäller kullager.”

Det fanns som sagt meningsskiljaktigheter mellan Sverige och de allierade om svensk handel med Tyskland men även i många andra frågor. Men de åsikter om Sverige som kommer fram i brittiska arkiv är ofta positiva. Ett exempel om frågan av allierade leveranser till svenska armén från juni 1942 är: ”Sverige upprätthåller en attityd av orädd neutralitet trots konstant tyskt tryck”

Den svenska kullagerexporten var bara en av många frågor som de allierade utövade påtryckningar mot Sverige under kriget. Men de allierade kom under kriget grovt överskatta dess betydelse för tyskarnas krigsmakt och det har i viss mån suttit kvar sedan dess. 

En annorlunda och tidigare version av denna artikel blev publicerad i 

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget: hotet från Hitler och Stalin (Semic, Stockholm 2018)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lite idéer och tankar om strategisk bombning:

Det började under första världskriget!

Libanon 1982

Israel revolutionerar krigföringen 

Israel utkämpade flera krig med sina grannar under kalla kriget där Israel hade stöd av USA medan Egypten och Syrien backades upp av Sovjet. Dessa krig 1967, 1973 och 1982 drev på vapenutvecklingen och krigen har studerats flitigt av omvärlden. USA tog lärdom av Israels invasion av Libanon 1982 och hade stor nytta av detta. 

 Landet Libanon var länge en del av det osmanska imperiet men efter imperiets kollaps i samband med första världskriget hamnade landet under fransk administration. Det kallades det Franska mandatet för Syrien och Libanon. I samband med andra världskriget fick Libanon sin självständighet. 

Israel var inte denna enda av Libanons grannar som kom att strida i Libanon. Syrien hade också tendens att lägga sig i Libanons politiska liv. Syrien och Israel använde Libanon som slagfält. Här en förstörd syrisk stridsvagn T-62. Foto:  Israel Press and Photo Agency (I.P.P.A.) / Dan Hadani collection, National Library of Israel / CC BY 4.0

Palestinska befrielseorganisationen (PLO) var som en stat i staten i Libanon. I Libanon hade det pågått ett inbördeskrig sedan 1975 och intensiteten i inbördeskriget var varierande. PLO hade tvingats lämna Jordanien 1970 och tagit sin tillflykt i Libanon. Den svaga libanesiska staten och inbördeskriget gjorde det möjligt för PLO att etablera sig i Libanon. 

Israel överlämnade en del vapen till den paramilitära Sydlibanesiska armén (SLA) i södra Libanon. Bland Supersherman-stridsvagnar och pansarbandvagnar M113. Foto: Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Israel som stödde den paramilitära Sydlibanesiska armén i södra Libanon beslöt att under 1982 invadera Libanon med syfte att slå ut PLO i Libanon. Den 6 juni 1982 korsar israeliska pansarkolonner gränsen. Syrien, som redan var involverad i inbördeskriget, bestämmer sig för att möta Israel på slagfältet. Här lyfts fyra vapensystem som fick sitt genombrott under Israels invasion i Libanon 1982 för att visa på den tekniska utvecklingen.

Jaktplanet F-15 Eagle 

Israel köpte detta jaktplanet tidigt, det kom ut på förband under andra halvan av 1970-talet och Israel fick sin första luftseger med F-15 Eagle redan 1979. Året efter anlände även de första F-16 Fighting Falcon till Israel. Israel hade två toppmoderna amerikanska stridsflygplan. 

En israelisk F-15 Eagle. Här kan vi se fyra luftsegrar på stridsflygplanet. Israel använder uppgraderade och modifierade F-15 än idag., inte bara som jakt utan också i rollen som tung attack (Strike Eagle).Foto: Bukvoed

Under åren som följde kom både syriska MiG-21 och MiG-25 falla offer för israeliska F-15. Under invasionen av Libanon 1982 stötte man på MiG-23:or och även de sköts ner. Israel hade avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem (Awacs) och detta kombinerat ett av främsta jaktplan visade sitt värde över Bekaadalen i Libanon 1982 då 82 syriska Mi 21:or och MiG-23:or sköts ner utan att Israel förlorade ett enda F-15 eller av de F-16 som de också hade. Sovjetunionens svar på dessa flygplan var MiG-29 och Su-27, men de hade ännu inte tagit i tjänst i det sovjetiska flygvapnet. 

Spaningsdrönaren IAI Scout 

Israel var tidigt ute med drönare. På bilden IAI Scout som Sydafrika fick tillgång och använde strider under 1981. Foto: Bukvoed

Israel började redan under 1970-talet se möjligheter med drönare och började utveckla spaningsdrönare. En tidig modell var IAI Scout som faktiskt gjorde debut på slagfältet 1981 i sydafrikansk tjänst. Det var under operation Protea i södra Angola. Israel använde IAI Scout i stor skala först under invasionen av Libanon 1982. Spaningsdrönaren kombinerat med en slags skenmålsrobotar lyckades få det syriska luftvärnet att slå på sin radar. Israel avfyrade anti-radar robot efter anti-radar robot. Resultatet lät inte vänta på sig och Israel slog ut över 29 syriska luftvärnsbatterier. Striden som ägde rum 9 juni 1982 går under namnet Bekaadalens ”Turkey Shoot”. Det var den största luftstriden sedan Koreakriget och Israel verkar ha förlorat 1 drönare och fått två flygplan skadade medan Syrien förlorade över 80 flygplan och 29 luftvärnsbatterier. Den som inte hängde med i den tekniska utvecklingen blev helt enkelt grundligt slagen. USA tog intryck. 

Stridsvagnen Merkava 

Första prototypen var färdig 1974 och stridsvagnen hade utformats för största möjliga överlevnadsmöjligheter för besättningen. Det unika är att motorn är placerad i stridsvagnens front och det finns ett mindre utrymme baktill i vagnen. Som kan nyttjas via dörrar i baksidan av stridsvagnen. Max antal sex personer, men då är det trångt. 

Israel använde den brittiska Centurion och de amerikanska stridsvagnarna M48 och M60 som sina huvudvagnar. I Libanon 1982 sattes den israeliska stridsvagnen Merkava in. Fortfarande var det 10,5 cm kanon som senare uppgraderades till en israelisk 12 cm kanon. Foto: Dan Hadani / Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Så stridsvagnen kan ta med sig några skyttesoldater eller användas för evakuering av sårade från slagfältet där området ligger under eld eller ett sätt för besättning att utrymma vagnen istället för genom tornluckor. 180 vagnar med 10,5 cm kanoner sattes in Libanon. Det var drygt 20% av alla stridsvagnar som Israel satte in i kriget, de övriga var Centurion eller M60 Patton. En annan unik sak med stridsvagnen var att den hade 6 cm granatkastare på tornet som ett slags närskydd, men den gick inte sköta inifrån vagnen. Det justerades efter kriget i Libanon. Inga andra länder har tagit efter Israel angående utrymme för skyttesoldater i stridsvagnar utan istället fokuserat på att utveckla bättre stridsfordon. Dagens Merkavastridsvagnar har 12 cm kanoner.

Attackhelikoptern AH-1 Cobra 

Den amerikanska attackhelikoptern AH-1 Cobra togs fram i samband med Vietnamkriget. Här i israelisk tjänst. Foto: Wikipedia Commons. 

Israel satte in två typer av pansarvärnshelikoptrar i Libanon 1982. Den lätta Hughes 5000MD Defender med pansarvärnsrobot TOW och den tyngre attackhelikoptern AH-1 Cobra som förutom pansarvärnsrobotar hade bättre bepansring, attackraketer samt kulsprutetorn med 7,62 miniguns under nosen. USA hade använt Cobras i Vietnam men i Libanon blev det mer stridsvagnar och pansarfordon som var målen. Både Defender och Cobra hade stora framgångar över Libanon 1982. Många länder har satsat stort på att fram attackhelikoptrar. 

Varning för nästa krig 

Invasionen av Libanon 1982 kan ses som förebud till Gulfkriget 1991 där USA skulle i ännu större grad visa betydelsen av att vara teknisk överlägsen på ett modernt slagfält. 

De amerikanska stridsflygplanen F-15 och F-16 mötte egentligen inget motstånd under Gulfkriget 1991. USA och dess allierade säkrade tidigt luftherravälde trots Iraks välutbyggda luftförsvar. Foto: US Air Force. 

USA insåg i samband med Yom Kippurkriget 1973 att amerikanska armén låg efter Sovjet vad gäller militär hårdvara, man hade haft näsan i Vietnams djungel under drygt tio år. Dock den luftburna dimensionen som USA hade utvecklat och förfinat i Vietnam med Cobras och Hueys hade många förespråkare i den amerikanska armén. De argumenterade för den Lätta armén och tredje världens konflikter. Amerikanska 9. infanteridivision i Fort Lewis blev förbandet att testa och driva utvecklingen av lätta fordon och utrustning. 

Den amerikanska M1 Abrams byggdes initialt med 10,5 cm kanon men lagom till Gulfkriget hade vagnen uppgraderats till 12 cm kanon. Det visades att vagnen hade inga problem med irakiska T-72:or under striderna. Foto: US Army

Men 1976 kom det nya reglementet Operations FM 100-5 för amerikanska armén och åter hamnade Fulda Gap, alltså strid mot Warszawapakten, i fokus. Det ledde till utvecklingen av bland annat följande för den amerikanska armén: stridsvagnen M1 Abrams, stridsfordonet M2 /M3 Bradley, luftvärnssystemet Patriot, attackhelikoptern AH-64 Apache, transporthelikoptern UH-60 Blackhawk, och salvpjässystemet M270 Multiple Launch Rocket System (M270 MLRS), det idag som har blivit känt som Himars. Då monterat på hjulfordon istället för bandfordon. 

Libanon 1982 gjorde att USA fortsatte sin utveckling vad gäller spaningsdrönare och avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem. USA hade sedan 1979 haft blicken fäst på Mellanöstern, att något kunde inträffa som hotade USA:s intressen. Sovjets invasion i Afghanistan 1979 kunde varit ett första steg till något större och Irans revolution 1979, vad skulle hända där? USA:s dåvarande president Jimmy Carter sa i ett tal den 23 januari 1980: ”Att USA skulle använda militära medel för att skydda sina intressen i Persiska viken.” 

USA:s nya attackhelikopter AH-64 Apache sattes in med stor framgång under Gulfkriget 1991. Foto: US Army. 

USA kom att under 1983 sätta upp Förenta staternas centralkommando (CENTCOM), ett militärkommando ansvarig för operationer i Mellanöstern och Centralasien. Men man stationerade inga större truppförband i de aktuella områdena. Sedan kom Gulfkriget 1991 där den USA-ledda FN-alliansen helt enkelt körde över Irak. Huvudaktör var givetvis USA:s högteknologiska krigsmakt. Det var det totala kriget där alla försvarsgrenar samverkade och det fungerade. Det skrämde och oroade både Sovjet/Ryssland och Kina. Detta var något helt annat än USA:s insats i Vietnam.

Irakiska krigsmakten stod inte en chans utan blev slagen i Gulfkriget 1991. Både Sovjetunionen och Kina hade trott på ett längre krig. Nu hann det knappt börja förrän det var över. Foto: US Air Force

Vidare läsning:

Mattis Bergwall, Anders Ehrnborn & Anders Frankson: 50 år av krig – Från Vietnam till tredje världskriget (Stockholm 2020)

Trevor N.Dupuy & Paul Martell: Flawed Victory. The Arab-Israeli Conflict and The 1982 War in Lebanon. (Fairfax 1986)

Simon Dunstan: Yom Kippur - oktoberkriget 1973. (Hallstavik 2007)

Lite om drönare:

En enkel historia om drönare

Om utvecklingen av stridsflyg i Asien

Kina rustar och Indien rustar

Luftkriget i Ukraina 2022

Ett ryskt fiasko 2022

Gladiator och Mustang

 Jakt 1939 jämfört med 1945 

Det svenska flygvapnet hade 51 jaktplan J 8 (Gloster Gladiator) i aktiv tjänst när andra världskriget inleddes den 1 september 1939. Första flygplanet levererades 1937. Flygstaben ansåg att monoplan var olämpliga vid landningar på de gräsfält som flygvapnet disponerade som vi beställde moderna dubbeldäckare. 

Vårt modernaste jaktplan 1939, J 8 (Gloster Gladiator). De placerades initialt hos F 8 Barkarby för att försvara huvudstaden. Foto: Krigsarkivet

Det brittiska jaktplanet Gloster Gladiator var alltså vårt främsta jaktplan 1939. När andra världskriget slutade under 1945 hade vi börjat ta det amerikanska jaktflygplanet J 26 i tjänst, mer känd som North American P-51D Mustang.  De första levererades 10 april 1945. 

Luftwaffes nemesis i svensk tjänst, J 26 (P-51D Mustang). De togs i tjänst 1945 och under 1953 började de tas ur tjänst. Många såldes av till andra länder. Foto: Flygvapenmuseum

 Sex år och hur var skillnaden? 

Gladiator hade som standard 4 x 8 mm kulspruta m/22 medan J 26 hade sex tunga 12,7 mm kulsprutor AN/M2 som fick i Sverige beteckningen 12,7 mm automatkanon m/45. En projektiltyp, 12,7 mm granat m/45 och m/45 X "spårljus", utvecklades i Sverige. I övriga världen hade 12,7 mm klassats som tung kulspruta då gränsen för automatkanon brukade gå vid 20 mm. Anledningen till att de betecknades automatkanon i Sverige beror på vår standard, Då vapnet kunde skjuta granatprojektiler och enligt dåtida svenska flygvapenreglar klassas vapnet då som automatkanon. Vi hade också redan en 13,2 mm automatkanon m/39. 

J 26 (P-51D Mustang. Totalt kom vi att anskaffa 161 maskiner varav tolv av dem byggdes om till spaning, S 26. . Foto: Flygvapenmuseum

Eldkraften J 26 hade var något helt annat än J 8. Både britterna och tyskarna hade under kriget plockat bort sina 7,7 mm och 7.92 mm kulsprutor och ersätt dem med tyngre vapen. Även vi Sverige började redan 1939 se 13,2 mm automatkanon m/39 som nytt huvudvapen för vårt jaktflyg och 8 mm kulspruta m/22 som sekundär beväpning. 

Fartresurser var som natt och dag. J 26 hade max hastighet runt 700 km/timme och hade bra höjd- och stigförmåga. Inget problem att ta sig an fientliga bombplan på hög höjd. Flygplanets fartresurser och förmåga var en anledning till att vi använde en del av dem som spaningsplan(S 26). 

J 8 (Gloster Gladiator) blev snabbt omodernt i samband med andra världskriget. Vi kom att sätta en del av dem i finska vinterkriget. Svenska frivilligflottiljen F 19 kom att ha dessa jaktplan. Foto: Krigsarkivet. 

J 8 var som sagt en annan generation, max hastighet runt 400 km/timme. Bra höjd- och stigförmåga för sin tid men Mustangen var bättre 16 meter per sekund i stigförmåga jämfört med 12 meter per sekund för Gladiator. 

”Snabba” bombplan 

Sedan kan vi jämföra hastighet med vår nya medeltunga bombplan Saab B 18 som började tas i tjänst under 1944. A-modell som kom först hade 470 km/timme som max hastighet med B-modellen som kom senare hade 590 km/timme. Så bombplanet skulle flyga ifrån Gladiatorn likt det tyska konceptet ”Schnellbomber”. Tyskarna försökte skapa bombplan som hade farten som sitt främsta skydd. 

Saab 18 kunde nyttjas även för spaning. Här bilden ett spaningsversion S 18A från Södermanlands flygflottilj (F 11). 

Poängen med ovan är att krig driver på den tekniska utvecklingen av vapen och se nu på kriget i Ukraina, drönarutvecklingen. De drönare som fanns i februari 2022 och de som finns nu 2025. Vi köpte J 26 Mustang 1945 men redan sommaren 1946 fick vi våra första jetjaktplan J 28 Vampire som hade fyra 20 mm automatkanon m/46. Jetjaktplan hade slagit igenom det sista krigsåret och var nu det nya,  ut med propellern och in med jetmotorer.

Vidare läsning:

Lennart Andersson: Svenskt militärflyg - Propellerepoken. (Stockholm 1992)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Carl-Axel Wangel (red): Sveriges militära beredskap 1939 - 1945. (Stockholm 1982)

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftkriget över Ukraina 2022

Ryssland och Ukraina kämpar om luftherravälde 

En liten tillbakablick till 2022. Ukraina har sedan dess faktiskt avsevärt förbättrad sin förmåga både vad gäller stridsflygplan, luftförsvar, drönare och sin förmåga till fjärrbekämpning medan Ryssland har utvecklat sin kapacitet för fjärrbekämpning genom Shahed-drönare men övrigt inte mycket.

Ett ukrainskt attackplan Suchoj Su-25. Det ukrainska flygvapnet hade stort sett samma typ av flygplan som Ryssland i många avseenden fast inte lika moderna. Det fanns Su-25, MiG-29, Su-24 och Su-27 till exempel. Foto: Wikipedia Commons

Kriget mellan Ukraina och Ryssland inleddes som sagt 2014 med ockupationen av Krim och striderna i Donbass. Den 24 februari 2022 inleddes ett fullskaligt ryskt anfall på Ukraina med syfte att störta den ukrainska regimen och ockupera stora delar av landet. 

Vladimir Putin trodde precis som Adolf Hitler trodde 22 juni 1941, det är bara att ”sparka in dörren så kollapsar bygget”. Precis om Hitler hade Putin helt fel. Det ryska anfallskriget gick varken bra till lands, till sjöss eller i luften. Detta trots ett enormt kvantitativt övertag.

En viktigt vapen för Ukraina under inledningen av kriget var den turkiska drönaren Bayraktar TB2. Här i ukrainska flottans tjänst. Men sedan insåg ryssarna att det inte skulle få luftherravälde så de skärpte till sig vad gäller luftvärn. Foto: Wikipedia Commons

Ryssland trodde att de skulle fixa luftherravälde på en gång, De hade ju 12 till 13 stridsflygplan per ukrainskt, ett gigantiskt övertag. Ukraina sägs ha haft drygt 110 stridsflygplan den 24 februari 2022. Nu sattes inte allt ryskt stridsflyg in, men de flesta bedömare i samband med invasionen den 24 februari 2022 trodde att det ukrainska flygvapnet snart skulle vara ett minne blott och att det ryska flygvapnet skulle etablera ett solitt och säkert luftherravälde över hela Ukraina. Nu blev det inte alls så. 

Ett tungt ryskt attackplan Su-34 har skjutits ner över Ukraina. Dessa togs i tjänst under 2010-talet och varit en viktig komponent i upprustningen av det ryska flygvapnet. Foto: Ukrainas statliga räddningstjänst / Wikipedia Commons

Varför kan vi fråga oss? 

Tittar vi bakåt i historien ser vi att det sovjetiska flygvapnet under jetåldern egentligen inte var inblandat i ett luftkrig mot en kvalificerad och reguljär krigsmakt som Ukraina är med stridsflyg och luftvärn. Det sovjetiska flygvapnets enda riktiga krig under jetåldern var Afghanistan 1979–1989 och hotet för de sovjetiska stridsflygplanen var antingen bärbara luftvärnsrobotar som Stinger eller tunga 14,5 mm kulsprutor eller 23 mm automatkanoner. De sovjetiska stridsförlusterna under detta krig var totalt drygt 100 stridsflygplan och drygt 300 helikoptrar. Det innebär färre än ett stridsflygplan per månad i snitt. Bättre motmedel mot Stinger utvecklades men mycket mer skedde inte. 

Sedan har dagens ryska flygplanet egentligen bara haft motståndare med samma typ av vapenarsenal som Afghanistan. Förutom ett mycket kort krig mot Georgien med ännu större numerär överlägsenhet. Georgien hade ett utbyggt luftförsvar med mer kvalificerade luftvärnsrobotsystem (av rysk modell), men inga jaktplan fanns. Insatsen i Syrien från 2015 fram till 2022 där det ryska flygvapnet har gjort ett stort antal stridsuppdrag, har lett till minimala förluster: endast sex stridsflygplan. Även där rör det sig om en motståndare utan stridsflygplan eller större luftvärnsrobotsystem.

Det sovjetiska flygvapnets svåraste motståndare under kriget i Afghanistan, den amerikanska bärbara luftvärnsroboten FIM-92 Stinger. Foto: Wikipedia Commons. 

En motståndare som kunde försvara sig 

Vad det ryska flygvapnet stötte på i Ukraina var en motståndare med ett utbyggt luftförsvar. Ukraina hade kvalificerade luftvärnsrobotsystem och ett flygvapen med många stridsflygplan som spred ut sig och inte fanns på sina fredsbaser. Något liknade hade det ryska flygvapnet aldrig egentligen gått i strid med tidigare. Även det sovjetiska flygvapnet hade under jetåldern som sagt begränsade erfarenheter att strid mot en kvalificerad motståndare. Inledningsvis skedde ryska angrepp med stridsflygplan, markrobotar och kryssningsrobotar med mera mot ukrainska flygbaser och luftförsvarsanläggningar med målet att slå ut det ukrainska luftförsvarets olika delar. Men tack vare Ukraina hade gått upp i stridsberedskap och spridit ut sig blev förlusterna inte stridsavgörande, utan man hade kvar sin förmåga att verka mot det ryska flygvapnet. Inget luftherravälde skapades. 

De ryska flygplansförlusterna under kriget i Ukraina är något helt annat än Ryssland har upplevt tidigare. Varje stridsflygplan som dimper ner i backen är ett kostsam historia. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Notera att sex ryska stridsflygplan hade gått förlorade under mycket lång tid i Syrien. Vi kan säga ett per år. Nu i Ukraina var minst två per vecka om vi slår ut det hela på 2022. Efter det ryska storanfallets inledningsfas kom det ryska stridsflyget snart att drastiskt minska antalet uppdrag som innebar att flyga över stridszonen och på djupet. Anledningen var rädslan för förluster på grund av att det ukrainska luftförsvarets olika delar fortfarande fungerade. I stort sett ägnade man sig åt fjärrbekämpning med sina strategiska bombflygplan på långt avstånd från stridszonen. 

MacGyver i Ukraina 

 Den ryska förmåga att bekämpa motståndarens luftvärnsradar (SEAD) verkar ha varit låg, och något som liknar det amerikanska Wild Weasel-programmet med antiradarrobotar verkar inte ha prioriterats i det ryska flygvapnet. Det har ju inte funnits ett stort behov av denna förmåga, sett till vilka krig som det ryska och sovjetiska flygvapnet har utkämpat genom åren. Stridsinsatserna har varit mot motståndare som varken haft jaktflyg eller kvalificerade luftvärnsrobotsystem. USA fick lära sig det den hårda vägen i Vietnamkriget. 

En ukrainsk flygförare i sin MiG-29 avfyrar en antiradarrobot AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile). Ukrainarna löste problemen som fanns och lyckades hänga på dessa robotar på sina sina stridsflygplan. Foto: Ukrainska flygvapnet

Däremot verkar Ukraina tagit fasta på detta, och USA har levererat AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile) som är en antiradarrobot. Ukrainarna har visat sådan skicklighet vad gäller användandet av just denna robot att de börjat kallas MacGyver (en amerikansk tv-serie om en man som tvingas improvisera fram lösningar med hjälp av de föremål som finns till hands). Ukrainarna fick nämligen inga nya stridsflygplan 2022 som passade för HARM, men de har lyckats integrera HARM både på sina MiG-29 och Su-27. Detta har gjort att ukrainska flygvapnet har slagit ut flera ryska luftvärnsradarsystem och därmed skapat möjligheter för det ukrainska flygvapnet att flyga stridsuppdrag över slagfältet 2022 i betydligt större utsträckning än det ryska flygvapnet. Det visar betydelsen av att ha god för förmåga vad gäller SEAD ( Suppression of Enemy Air Defenses). 

Ett stort fiasko för Ryssland

Det ryska flygvapnets förmåga att verka och hålla nere förlusterna beror helt hållet på deras motståndares kvalitéer. De har ju knappt haft några problem under insatsen i Syrien, medan insatsen i Ukraina under 2022 visar på enormt stora brister. Tydligen räcker de inte till trots att de hade ett enormt styrkeöverläge vad gäller stridsflygplan, minst 12 mot 1. Utan luftkriget över Ukraina 2022 måste ses som en ukrainsk seger men tanke hur styrkeförhållandena var. 

Förluster under 2022 pekar mot att Ukrainas förluster motsvarar cirka 40% av de stridsflygplan som fanns initialt den 24 februari. Men medan för varje ukrainsk förlust har det blivit minst två ryska förluster under 2022. Nu är inte kriget slut och exakta siffror finns inte ännu utan dessa siffror får ses som väldigt osäkra. I vilket fall det ukrainska flygvapnet och luftförsvaret red ut stormen 2022 och har sedan stridit vidare för Ukrainas frihet. 

Som den ryske Wagner-officeren riktigt påpekar: "ukrainska Su-25 are still going strong. Foto: Ukrainas Försvar.

Som avslutning, en officer hos ryska Wagner kommenterade luftstriderna under 2022, ”jag hört rapporteringarna angående hur många stridsflygplan vi har förstört för fienden. Det ukrainska flygvapnet finns inte mer. Trots det bombas vi av ukrainska Su-25:or hela tiden.”

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mer om dagens Ryssland här:

Putins Nato kollapsar

Mer om Stalins Sovjetunionen:

Korthuset som inte var stabilt!

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftstrid mellan Pakistan och Indien 2019

Vem sköt ner vem?

Ärkefienderna Indien och Pakistan har båda kärnvapen, stora flygvapen, ballistiska robotar och stridsvagnar i tusentals. Länderna har utkämpat tre storkrig med varandra, 1947, 1965 och 1971, samtidigt som det hela tiden har förekommit vapenskrammel och mindre skärmytslingar. Som den 27 februari 2019 då åtta indiska stridsflygplan blev involverad i luftstrid med stridsflygplan från Pakistan.

MiG-21 Bison är på väg att fasas ut från indiska flygvapnet. En trotjänare som kom att tjänstgöra längre än vad MiG-23 och MiG-27 som båda har helt fasats ut. Foto: aeroprints.com 

Den indiska styrkan bestod av fyra Suchoj Su-30, två Mirage 2000 och två MiG-21 där en av MiG-21:orna blev nedskjuten. Flygförare var flottiljchef Abhinandan Varthaman. Detta var alla överens om men i övrigt var man inte överens.

Flottiljchef Abhinandan Varthaman som blev nedskjuten den 27 februari 2019 på Pakistans sida av gränsen. Han lämnades senare över till Indien den 1 mars 2019. Foto: Ministry of Defence  (Indien)

Först, vilket pakistanskt plan sköt ner det indiska? Och sköt den indiska MiG-21:an ner en pakistanskt F-16? Indien hävdar att det var en pakistanskt F-16 som sköt ner flottiljchef Varthaman och att han i sin tur sköt ner en pakistanskt F-16 med hjälp av en av sina hjälmstyrda ryska jaktrobotar Vympel R-73. Pakistan förnekar att en F-16 har blivit nedskjuten. Sedan säger Pakistan att de sköt ner en Suchoj Su-30, medan Indien förnekar detta. De enda bilder på vrakdelar är den indiska MiG-21 samt en indisk helikopter MiL Mi-17 nedskjuten av den egna sidan.

Luftstrid mellan flygplan är inte längre som på Röde Baronens tid. Jaktrobotar som fungerar "beyond visual range", det vill säga utom synhåll, gör att flygförarna måste förlita sig på den egna och andras radar för att hitta målet. Men säger insatsreglerna att flygföraren måste först måste visuellt identifiera sitt mål innan eld får öppnas så har Pakistan inte någon större fördel med sina tyngre jaktrobotar AIM-120 AMRAAM med längre räckvidd än hjälmstyrda ryska jaktrobotar Vympel R-73.

Pakistan och Kina säger att det var en CAC/PAC JF-17 Thunder som sköt ner MiG-21:an den 27 februari 2019. Foto: Shimin Gu

Inga F-16 utan JF-17 Thunder

Pakistan i sin tur sa att det var en JF-17 Thunder som sköt ner MiG-21:an och att de hade inte förlorat någon F-16 eller något annat plan samt poängterar att några F-16 användes inte i luftstriden. Stridsflygplanet JF-17 Thunder är ett samarbetsprojekt mellan Kina och Pakistan. Viss produktion sker i Kina men slutmonteringen sker i Pakistan. Indien har sin version och Pakistan har sin.

Denna nedskjutning sker mitt under en gigantisk planerad indiskt vapenaffär. Indien planerade nämligen göra ett större inköp av nya stridsflygplan, 114 stycken. Och bland anbuden fanns bland annat USA med F-16, fast med beteckningen F-21. Pakistan tyckte inte alls om detta, då deras 75 F-16 i olika versioner är bland deras bästa stridsflygplan. Här fanns kritiska indiska röster, en visserligen uppgraderad indisk MiG-21 sköt ner en F-16, varför ska Indien lägga ner miljarder på att köpa F-16? Nu hävdade både Pakistan och USA att ingen F-16 sköts ner.

En av Pakistans F-16. På bilden är det en F-16BM som släpper två två stycken 907 kg tunga sprängbomber GBU-10 Paveway (laserstyrda). Foto:Asuspine

Sedan fanns ett anbud från Sverige angående Jas-39 Gripen där det fanns det också kritiska röster i Indien mot detta då Sverige hade sålt fyra avancerade luftövervakningsplan Saab 2000 Erieye till Pakistan. Indien anser att detta har avsevärt förbättrat Pakistans kapacitet för luftstrid.  Ytterligare en aspekt fast ur Pakistans synvinkel. Kina har tillsammans med Pakistan tagit fram stridsflygplanet JF-17 Thunder och vill säkra exportorder för flygplanet. Att planet testas i riktig stridssituation och segrar i luftduell är enbart positivt. Så från vissa kinesiska källor har det kommit stöd för Pakistans version att det var en flygförare med JF-17 Thunder som stod bakom nedskjutningen.

Pakistan har köpt avancerade luftövervakningsplan Saab 2000 Erieye från Sverige. Indien ser negativt på detta. Foto: Dmitriy Pichugin

Nu frös den indiska vapenaffären inne då Indien valde att satsa vidare på inhemsk produktion, stridsflygplanet HAL Tejas.  Och sedan i september 2024 kom ett beslut om att alla stridsflygplan som är i tjänst 2042 ska vara av inhemsk design. Indien skalar upp sin flygindustri, inte bara licensproduktion utan hela vägen från start till mål.

Indiens stolthet HAL Tejas. Stridsflygplan flög för första gången 2001 och de första planen inledde sin tjänstgöring 2015. En tyngre version Mark 2 håller på att utvecklas. Foto: Ministry of Defence  (Indien)

Pakistan och F-16 – en historia med olika turer

Pakistans köp av F-16 från USA har inte varit en enkel historia. Den började under Sovjets krig i Afghanistan. Då sovjetiska stridsflygplan bombade afghanska gerillans gömställen i Pakistan och pakistanska J-6:or (kinesiskt byggda MiG-19) inte kunde förhindra att det sovjetiska flyget kränkte Pakistans luftrum.

USA erbjöd Pakistan F-16, 40 plan levererades, och mellan åren 1986 till 1990 verkar de ha skjutit fyra sovjetiska Su-22 jaktbombare, ett attackplan Su-25 och ett sovjetisk transportplan.  Men Pakistans ambitioner med kärnvapen satte temporärt stopp för fler leveranser 1990. 28 F-16 som skulle till Pakistan skickades istället till flygplanslagret i öken(Boneyard) i Arizona. Pakistan såg nämligen också F-16 som en utmärkt vapenbärare för en atombomb.

Denna F-16BM från Pakistan är speciell då strax under cockpit är en indisk flagga ditmålad. Alltså den markerar en luftseger men rapporterna från Pakistans sida säger att inga F-16 var med i striden. Bilden tagen i juni 2022. Foto: Colin Cooke

Sedan inträffade 11 september 2001 och Pakistan kom åter att hamna i fokus för USA. Så 2006 levererades ytterligare 28 F-16 A och B samt 19 betydligt mer moderna F-16 C och D. Det har förlorats ett fåtal plan under åren, en olycka som sticker ut var ett vildsvin som sprang ut på landningsbanan vid start och noshjulet på planet kollapsade i kollisionen, vilket ledde att flygplanet brann upp. Dock Pakistan har satsat alltmer på JF-17 Thunder, där det existerar produktion i Pakistan och har fått fyra exportkunder, Azerbajdzjan, Nigeria, Myanmar och Irak. Ytterligare kanske kommer.

Vidare läsning om stridsflyg i Asien, finns här:

Femte generationens stridsflyg i Asien

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html