De allierade försökte stoppa den
Den svenska kullagerexporten till Tyskland under andra världskriget har kritiserats, inte minst av oss själva. Just kullager ansåg vara mycket viktiga för den tyska industrins produktion av krigsmaterial. Även svenska järnmalmen har varit uppe diskussion men det var mer under de första krigsåren medan kullager var under de sista krigsåren.
I december 1941 kom USA officiellt in som allierad till Storbritannien. Kriget mot Tyskland kunde nu föras med större kraft. Den tyska kullagerproduktionen kom att bli ett prioriterat mål för det amerikanska strategiska bombflyget och förhoppningen var att den skulle bombas i spillror med svåra produktionsstörningar som följd.
Den amerikanska planeringen för strategisk bombning byggde på att hitta svaga länkar i ett lands industriella struktur. De ansåg att om en svag länk slogs ut skulle detta lamslå industrin. Brist av nyckelprodukter skulle få till följd att industriproduktionen drabbades av produktionsstopp. Kullager kom att anses vara en sådan svag länk av amerikanska bombflyget och brister skulle innebära produktionsbortfall av till exempel motorer för flygplan och stridsvagnar.
Tysk krigsproduktionen kom igång sent
Genom att studera tysk krigsproduktion under åren 1940-45 kan vi få svaret på om denna bedömning var riktig. Den under hela kriget med tysk noggrannhet förda statistiken visar att produktionen av krigsmaterial ökade hela tiden trots att den allierade bombningen hela tiden växte i styrka. Och detta trots att allt fler bombplan sändes iväg från flygfälten i Storbritannien och senare Italien mot mål i Tyskland och ockuperade länder som till exempel Belgien, Holland och Frankrike.
De allierade flygstyrkornas (USA & Storbritannien) stora bombkampanj mot Tyskland tog tid att utveckla. Det var först under krigets sista sexton månader i Europa (som totalt pågick under 68 månader) som de hade verklig kapacitet att bomba på djupet och under lång tid. Hela 81% av det totala bombtonnaget som de allierade släppte ner över det Tyskland släpptes efter januari 1944, dvs under krigets 16 sista månader. Tittar vi på Hitlers stridsvagn Panzer IV så ser vi att den tyska produktionstoppen nåddes 1944:
Nedan är produktionen av stridsvagnen Panzer IV under krigsåren.
Produktion av Panzer IV under kriget
1939 | 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 | 1945 |
45 | 280 | 480 | 994 | 3023 | 3454 | 469 |
Tyska krigsindustrin hade inte full fart och produktion när kriget bröt ut 1 september 1939 och tempot skruvades upp en aning under 1940 och 1941 men det är först efter USA går med i december 1941 i kriget det börja hända saker på allvar, se nedan tabellen hur mycket den totala pansarfordonsproduktionen ökade i vikt.
Pansarfordon Produktionsökning i ton
1941: 83 188
1942: 140 454
1943: 369 416
1944: 622 322
Givetvis orsakade bombningarna skador, förluster, störningar med mera men det hindrade inte tyskarna att slå nya produktionsrekord år efter år. De startade från så låg nivå 1939 vad gäller produktion av stridsvagnar. Tittar vi på den tyska stålproduktionen ökade den från 21 528 000 ton 1941 till 24 218 000 ton 1944. Inte alls samma stegring. Tyskarna drog igång sin krigsproduktion sent vilket gjorde att produktionsökningen blev enorm sett till hur många stridsvagnar som producerades och det negligerade effekten av bombningarna.
Målet blev den tyska staden Schweinfurt
Men hur var det med den svaga länken kullager? Kullager används som sagt inte bara av en krigsmakt så produktionen ska även täcka andra behov. Det amerikanska bombflyget gjorde den tyska staden Schweinfurt till ett prioriterat mål. Staden ligger mitt emellan Kassel och Nürnberg och USA uppskattade att 50% av Tysklands kullagerproduktion fanns där. Om man lyckades bomba sönder den tyska produktionen av kullager ville de allierade givetvis inte att tyskarna skulle kunna beställa ersättningskullager från Sverige.
Under hösten 1942 hade planeringen av en gemensam bombräd mot Schweinfurt påbörjas. Den legendariska Bomber-Harris, befälhavare för det brittiska bombflyget inom RAF, motsatte sig operationen. Han anförde taktiska och ekonomiska grunder. Ansvarig på Special Operations tyckte att Harris hade skrivit ett ”långrandigt brev” om detta. Dessutom ansåg han att Bomber Harris inte hade kompetens att bedöma bombräden på ekonomiska grunder. Påtryckningar gjordes på Harris men han gillade inte alls tanken, vilket märks även tydligt i hans memoarer. Däremot fanns det andra som var mer positiva till idén.
I brittiska arkiv finns dokument som berör den svenska kullagerexporten. Bilden som framträder här är en övertro på hur effektiva bombningar mot Schweinfurt kommer att vara samt även resultatet efter de första bombräderna. Samtidigt lyfts det fram att man ville inte riskera att frågan om den känsliga svenska kullagerexporten skulle få återverkningar i relationerna med Sverige.
Sir Archibald Sinclair, minister för Air Ministry som ansvarade för brittiska flygvapnet (RAF), skriver den 1 december 1942 följande: ”Jag har alltid varit övertygad om att RAF inte kan göra något bättre än en koncentrerad attack på produktionen av kullager för att kullkasta grunden för fiendens krigsansträngningar”. Och han fortsätter i brevet att de allierade tillsammans har lagt stora beställningar på kullager hos SKF. Man var rädd för att Tyskland skulle göra extra inköp från Sverige för att ersätta förlorad produktion i Schweinfurt och ville med sin order blockera leveranser dit.
Det var först under 1943 som man var redo att bomba Schweinfurt men Bomber-Harris ansåg att det brittiska bombflyget inte var redo. Resultatet blev att ingen gemensam operation med det amerikanska bombflyget. USA föredrog att bomba dagtid medan britterna på nätterna.
Första räden mot Schweinfurt
Den 17 augusti 1943 skickar amerikanska 8. flygflottan iväg 230 bombplan av modell B-17 Flying Fortress för att bomba den tyska kullagerindustrin i Schweinfurt. Förlusterna blev att 36 flygplan förlorades och 352 besättningsmedlemmar rapporteras som saknade. Av planen som återvänder hem är 121 flygplan skadade varav tre rapporteras ha kraschlandat. Nästan 16 % av bombplanen förlorades, vilket var extremt högt med tanke på hur många bombuppdrag en besättning förväntades göra innan den fick åka hem från kriget. Kravet var 25 uppdrag och chansen att du åker dit ligger på 16% per uppdrag.
Medan brittiska Bomber Command kom på natten mellan 17/18 augusti 1943 att istället bomba Peenemünde, tyskarnas forskningsanstalt. Britterna hade fått information att här pågick utveckling av hemliga nya vapen. Detta var första räden mot platsen. Ryktena som hade cirkulerat gällde utvecklingen V-1 och V-2. Den förstnämnda kan ses V-1 kan ses som en föregångare till kryssningsrobotar medan V-2 är en föregångare till ballistisk medeldistansrobot. Peenemünde var navet i utvecklingen av V-2. Dock det var först under 1944 som dessa vapen började avfyras mot Storbritannien, V-1:an sommaren 1944 medan V-2:an i september 1944.
En informationskälla för britterna angående den amerikanska rädens effekter mot Schweinfurt var SKF:s vd Harald Hamberg. En av fabrikerna som fanns i Schweinfurt ägdes ju av SKF. I ett hemligt telegram från brittiska ambassaden i Stockholm till Special Operations i London den 29 september 1943 går det läsa: ”Det är troligt att kullagerproduktionen har temporärt blivit hårt drabbad men resultatet får inte stora effekter.” I diskussioner med Hamberg kom också frågan upp om begränsningar av Sveriges export av kullager till Tyskland. Man hade kommit överens om en halvering för 1944 jämfört med 1943. Hamberg ansåg dock att det egentligen bara skulle drabba SKF eftersom tyskarna skulle öka sin inhemska produktion.
Nästa gång det amerikanska bombflyget flög mot Schweinfurt var den 14 oktober 1943. Denna gång sändes 291 bombplan iväg. Denna gång var förlusterna högre, 60 plan förlorades och 594 besättningsmedlemmar rapporterades som saknade. 138 flygplan var skadade varav sju rapporteras ha kraschlandat. Nästan 21% i förluster De höga förlusterna under de två första räderna mot Schweinfurt gjorde att detta mål blev ökänt bland besättningar i amerikanska 8. flygflottan. Senare räder med jakteskort hela vägen fick betydligt lägre förluster. Det brittiska bombflyget som flög på natten bombade Schweinfurt för första gången den 24 / 25 februari 1944. Då sattes 734 bombplan in och 33 plan förlorades (4,5 %).
Ett önsketänkande om framgångsrika bombningar
Generallöjtnant Carl Spaatz, befälhavare för det amerikanska strategiska flyget i Europa, skriver i april 1944 till general Dwight Eisenhower, de allierades överbefälhavare, att det amerikanska flygvapnet uppskattade att de räder som har genomförts mot tysk kullagerindustri hade minskat dess kapacitet 1944 till 36% jämfört med 1943. Detta var tyvärr ett rent önsketänkande och en grov överskattningen av resultatet.
Efter kriget genomförde det amerikanska flygvapnet undersökningar i Tyskland för att se hur effektiva de strategiska bombräderna hade varit. Angående Schweinfurt fann man att räderna hade orsakat endast temporära produktionsförluster och att tyskarna kunde minska sina lager för att kompensera för detta. Produktionen av kullager i Schweinfurt nådde snabbt samma nivåer som innan de amerikanska bombräderna började, det vill säga enbart produktionsstörningar utan några långsiktiga effekter.
Men detta visste man inte om under kriget utan de allierades resonemang var att Sveriges kullager spelade en viktig roll. Det amerikanska flygvapnet ansåg att 8 % av tyskarnas kullagerbehov 1943 löstes med import från Sverige. Sverige hade ju gått med på att minska sin export till Tyskland 1944 med 50% men det ansågs inte vara tillräckligt. Så nu när de allierade trodde att de hade lyckats sänka den tyska produktionen ner till 36% av deras tidiga kapacitet borde kullagertillgången vara ett problem för tysk industri. För att få full effekt av detta ville man på alla sätt strypa tillförsel av kullager utifrån. Det var USA som tryckte på hårdast om att den svenska exporten av kullager till Tyskland skulle upphöra eftersom räderna mot Schweinfurt hade varit så kostsamma i liv och materiel.
Ser vi till tysk krigsproduktion var den ännu större under 1944 än den varit under 1943, nya produktionsrekord sattes. Detta hade de allierade inte klart för sig under kriget, att deras strategiska bombningar av Schweinfurt inte hade någon större effekt på produktionen av kullager. Så Sveriges export hade visserligen viss betydelse men ingen avgörande effekt. Givetvis skulle det bli störningar för tyskarna men inte på det sätt som amerikanska flyget trodde.
Sabotage i Göteborg?
Så värdet av att stoppa Sveriges export av kullager till Tyskland överskattades grovt. Därför hade de allierade till och med tankar om sabotage, maskerad som en teknisk olycka, mot SKF i Göteborg för att stoppa produktionen i Sverige. Den amerikanska översten Joseph Haskell vid SO Branch (Special Operations) skriver om den eventuella attacken: ” ..det bör påpekas att finns det något bevis om att det kan röra sig om sabotage kommer de svenska myndigheterna med säkerhet misstänka att de allierade planerade attacken..” Sedan pekar Haskell på flera möjliga negativa konsekvenser om USA pekas ut och frågan var om kullager var så viktigt för att ta den risken. De valde att avstå sabotage mot SKF i Sverige.
De allierade valde att fortsätta trycka på diplomatiskt. Det påpekades att det fanns risker med att gå för hårt fram och man ville inte riskera att denna fråga fick återverkningar i förhållandet med Sverige. I en utvärdering som skrevs den 16 juli 1944 för War Cabinet kan också följande läsas: ”Ryssarna är beroende på svenskarna för vissa produkter, speciellt kullager, och vi bör inte riskera ett svenskt embargo på export av krigsmaterial till alla stridande parter innan konsultation med ryssarna.”
Vad som ibland glöms bort är att förutom att de västallierade och Tyskland beställde kullager från SKF så gjorde även Sovjetunionen detta. Leveranser av kullager direkt till Sovjetunionen var inte det lättaste utan de flögs ut av britterna från Bromma till Storbritannien. Den 17 juni 1943 skrivs det i ett brev till Lord Selborne på Ministry of Economic Warfare från H.H.Balfour, statssekretare Flyg: ”Läget är så att vi flyger kullager från Sverige till Storbritannien för att sedan flyga samma kullager från Storbritannien via mellanöstern till Ryssland.” Och sedan fortsätter det med exemplet att på nästa Liberator III på väg till Kario består halva lasten av kullager på väg till Sovjet. Hoppet var att få ryssarna att öppna upp en direktlinje från Bromma för minska belastningen på flyget från Bromma till Storbritannien. Men så blev det inte.
En fnurra på tråden under lång tid
Sverige och de allierade hade lyckats bli överens om en minskning av den svenska kullagerexporten till Tyskland under 1944 men de allierade misslyckades med att skapa ytterligare förändringar på officiellt håll. Kontakter direkt med SKF gick bättre och resultatet blev en överenskommelse om att tyska leveranser skulle senareläggas. Den 28 augusti 1944 skrivs följande utvärdering av Chiefs of Staff: ”Vi tror att taktiken av att hålla svenskarna oroade hela tiden över att vi kommer att förlora tålamodet med dem om de inte agerar i den riktning som vi önskar är mer lyckosam än framförandet av ett officiellt ultimatum. Jämför vår framgång av tillbakadragandet av svenska fartyg från tysk handelstrafik med misslyckandet med det officiella ultimatumet vad gäller kullager.”
Det fanns som sagt meningsskiljaktigheter mellan Sverige och de allierade om svensk handel med Tyskland men även i många andra frågor. Men de åsikter om Sverige som kommer fram i brittiska arkiv är ofta positiva. Ett exempel om frågan av allierade leveranser till svenska armén från juni 1942 är: ”Sverige upprätthåller en attityd av orädd neutralitet trots konstant tyskt tryck”
Den svenska kullagerexporten var bara en av många frågor som de allierade utövade påtryckningar mot Sverige under kriget. Men de allierade kom under kriget grovt överskatta dess betydelse för tyskarnas krigsmakt och det har i viss mån suttit kvar sedan dess.
En annorlunda och tidigare version av denna artikel blev publicerad i
Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget: hotet från Hitler och Stalin (Semic, Stockholm 2018)
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
Lite idéer och tankar om strategisk bombning:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar