Preussaren i amerikanska inbördeskriget

Baron von Münchhausen slogs med Lee 

Han var nästan två meter lång, kavalleriofficer och klädd i grått. Den före detta officeren från de preussiska gardeskyrassiärerna var kavallerigeneralen JEB Stuarts stabschef och till sist överstelöjtnant i de konfedererades armé. Hans fulla namn var Johann August Heinrich Heros von Borcke. Med sig på sin resa över Atlanten hade han haft sitt långa preussiska kyrassiärsvärd. 

Heros von Borcke 1864 som överstelöjtnant i de konfedererades armé. Foto: E.O. Wiggins

Hans far var precis som honom officer i den preussiska armén och vid Heros födelse 1835 var han stationerad i fästningen Ehrenbreitstein i Koblenz där floden Rhen och Mosel möts. Strax efter att Heros hade fötts lämnade fadern aktiv tjänst för att ta hand familjens gods i Pommern (i dag del av Polen). Heros adelssläkt nämnts för första gången i källorna år 1186. Heros uppväxt i Pommern och Brandenburg verkar ha varit bekymmerslös. Först i den lokala byskolan sedan vidareutbildning i Berlin där han 1848 fick uppleva den tyska revolutionen som gjorde att många tyskar gick i exil, bland annat till USA. En av dessa var Franz Sigel, general hos nordstatsarmén. Heros tog snarare avstånd från 1848 revolution. 

Preussiska gardeskyrassiär i fransk-tyska kriget 1870–1871. Målning: Édouard Detaille 1882

Heros tog ett avgörande beslut 1853 då han bestämde sig för att bli officer vid kungliga preussiska gardeskyrassiärerna. Han hade under sin studietid i Berlin sett regementet i flera parader och imponerats, ”för mig då fanns det inte en skönare syn och ståtligare trupp i hela världen”.

Äntligen officer hos gardet 

Två år senare, 1855, uppnådde han detta då han utnämndes till fänrik. Men livet som ung gardesofficer var inte billigt, fadern fick ta hand om en enorm skuldbörda. Redan 1858 lämnade Heros regementet och blev reservofficer istället. Han begav sig till Paris för att studera, bland annat franska. Men han kunde inte hålla sig borta, så snart tog han aktiv tjänst igen, denna gång vid Brandenburgs 2. dragonregemente när detta förband 1860 formerade en femte skvadron i Landsberg (i dag del av Polen). Återigen lever Heros ett vidlyftigt liv som ung kavalleriofficer och får ett nytt skuldberg. Fadern får igen gå in för att fixa skulderna och häftiga ordväxlingar förekommer mellan far och son. 

Amerikanska inbördeskriget bryter ut den 12 april 1861 men det första riktigt stora slaget sker först den 21 juli 1861, första slaget vid Bull Run. De kom även att slåss vid denna plats i augusti 1862. Då var Heros von Borcke på plats.

Nyheterna om att ett inbördeskrig hade brutit i USA når Europa. Heros väljer att lämna Europa och för att söka äventyret i Amerika. Varför han valde Sydsidan i kriget kan förklaras med att han hade träffat en attaché från USA:s legation som var från söderns plantagearistokrati som hade imponerat på honom. Heros ansåg däremot att slaveri var moraliskt fel. I vilket fall lämnade han sitt hemland den 14 februari 1862 för ett spännande äventyr som han såg det och den 26 maj 1862 anlände Heros med en blockadbrytare till Charleston i South Carolina. 

Krigstjänst hos Stuart 

I Charleston får Heros sitt första intryck av sydstatsoldater. Han var van med europeisk disciplin och riktiga uniformer men det han fick se i Syd var långt därifrån. Föga anade han att dessa trashankar skulle imponera stort på honom på slagfältet. Från Charleston beger han sig till Richmond i Virginia. Det var ingen speciell omständlig byråkrati hos krigsministeriet i Richmond för redan den 29 maj, tre dagar efter sin ankomst till Amerika, lämnar Heros staden på sin nya häst på väg som frivillig till JEB Stuarts kavallerister. 

JEB Stuart och hans kavallerister 1862 avbildade av samtiden. Illustration: Frank Vizetelly (1830–1883)

Just när slaget om Seven Pines inleds den 31 maj 1862 träffar Heros för första gången JEB Stuart. Han var inte allt förtjust över den långa utlänningen som plötsligt dök upp och anmälde sig. Men han fick inte så mycket tid att tänka på detta då kanoner hördes i fjärran, Stuart utbrister: ”Jaha, dansen börjar”. Heros blir en del av Stuarts stab. Snart får han sin första uppdrag som ordonnansofficer att rida förbi fiendens positioner och leverera ett meddelande till överste Fitzhugh Lee. Detta blev hans första uppdrag i krig någonsin, han sporrade sin häst och satte av med högsta fart. Plötsligt hördes och kändes en våldsam explosion som täckte Heros med gyttja och smuts. Heros skrev senare: ” Det var den första granat som slog ner så nära mig och jag fick direkt ett starkt intryck av krigets skoningslösa destruktiva våld”. 

Stuart var nöjd med Heros insats under slaget om Seven Pines den 31 maj–1 juni 1862 och han och Stuart började utveckla sin vänskap. Efter slaget tog Stuart Heros med på en rundtur på slagfältet och Heros noterade: ” Aldrig kommer jag glömma detta, den första anblicken på denna bild fylld av blod, förödelse och död, som jag senare skulle bli van vid”. 

Heros deltog sedan i Stuarts berömda räd runt nordstatsgeneral McClellans armé, senare utnämndes han till kapten och innan bläcket hann torka blev han igen befordrad till major. Stuart hade börjat beteckna Heros som sin högra arm. Dock han hade svårt för hans namn så han sa istället: ” My dear Von”.

Brandy Station den 9 juni 1863, ”De är här!” General JEB Stuart, chef över Virginiakavalleriet, väcks bryskt av sin  adjutant Heros von Borcke. 

Mängder av fältslag i Virginia 

Heros kom att delta i flera stora slag, andra slaget vid Bull Run i augusti 1862, Antietam september 1862, Fredericksburg december 1862, Chancellorsville maj 1863 och sedan inbördeskrigets största kavallerislag, Brandy Station den 9 juni 1863. Han blev känd som jätten i grått. En New York-tidning hade följande reportage om Heros: 

 ”Det fientliga angreppet leddes av en jätte som satt på en enorm häst. Ett svärd så långt och brett som ett stängselpåle svingades över huvudet och detta gav ett skrämmande intryck på våra soldater.” 

Den 19 juni 1863 träffas Heros av en kula i halsen. Hans karriär som kavalleriofficer i främre linjen hos Stuart var över. Många trodde att det var hans sista stund men trots kulan stannade i kroppen kom Heros att överleva i många år. Kulan kom att göra sig påmind under årens lopp. Heros var inte vid Stuarts sida under Gettysburgskampanjen 1863 och det finns givetvis historiker som gör gällande att hade han varit det så kanske hade Stuart inte försummat Lee inför slaget om Gettysburg. 

Ett liten minnesplakett vid slaget om Middleburg den 19 juni 1863 där Heros sårades. Foto: Anne-theater / Wikipedia Commons

Diplomatiskt uppdrag i London 

Heros återhämtade sig men återgick inte till fronttjänst. Den 11 maj 1864 fick Heros beskedet att Stuart hade sårats svårt under slaget vid Yellow Tavern. Heros skyndade sig för att träffa Stuart när han anlände sårad till Richmond. Stuart utryckte en förhoppning att han skulle återhämta sig som Heros hade gjort men så blev det inte. Han dog sent på kvällen den 12 maj, innan hans fru hann komma. I slutet av året, 1864, skickas överstelöjtnant Heros von Borcke på diplomatiskt uppdrag till Storbritannien. Men det blev inte mycket uträttat då kriget var i stort sett över i april 1865 då Lees armé kapitulerade. 

Heros stannar kvar i London men när han sommaren 1866 fick besked om ett möjligt krig mellan Preussen och Österrike, så begav sig Heros snabbt hemåt till Berlin. Han återinsattes i aktiv tjänst, dock bara som löjtnant. Han var besviken men hans krigserfarenhet gav honom en helt annan plattform. Krigsministern Albrecht greve von Roon bjöd in honom för ett samtal, men det blev även en audiens med kungen. Den aktade fältmarskalken Friedrich greve von Wrangel ville också höra om hans erfarenheter. Här kände sig Heros obekväm då den 72-årige fältmarskalken bad den 30-årige Heros att sitta ner och berätta sin historia medan han stod upp och gick fram tillbaka i rummet, och emellanåt utbrast ”Bravo” eller ” Det gjorde du bra”. 

Under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgjorde Heros i staben hos prins Friedrich Karl von Preussen. Befälhavare för preussiska 1. armén. 

Krig i Europa 

Heros kom att under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgöra vid staben hos preussiska 1. armén vars befälhavare var prins Friedrich Karl von Preussen. Trots sin låga rang fick Heros viss status i staben, prinsen vände sig ibland direkt till Heros med frågor och sa sedan: ” Mina herrar, Borcke har rätt, hans uppfattning är den enda som jag är överens med”. 

Den gamla krigsskadan gjorde sig påmind så Heros lämnade armén efter kriget som ryttmästare och höll kontakten med prins Friedrich Karl, de jagade ett flertal gånger tillsammans fram till prinsens död 1885. Heros skrev till och med en bok om deras krigs- och jaktäventyr. 

År 1867gifte sig Heros med sin ungdomskärlek, Magdalene Honig. Äktenskapet var lyckligt och de fick tre söner. På familjegodset kom sydstatsflaggan att hissa ett antal gånger vid olika tillställningar. Heros skrev flera böcker om amerikanska inbördeskriget som har fått blandade omdömen, bland annat epitetet ”Sydstaternas baron von Münchausen”. 

Heros von Borckes långa preussiska kyrassiärsvärd finns än idag att beskåda hos American Civil War Museum. Foto: https://acwm.org/

Kulan tog sitt pris till slut 

När hans hustru dog 1883 blev Heros deprimerad. Året efter 1884 valde Heros att åka på besök till USA. Besöket i Richmond blev en hyllningstillställning och han fick återse gamla vänner och bekanta samt sitt långa preussiska kyrassiärsvärd som han hade lämnat kvar då han begav sig iväg på sitt diplomatiska uppdrag (svärdet finns idag vid konfederationens museum i Richmond). Väl åter i hemlandet kom Heros att gifta sig igen. Det var 1885 med sin första frus yngre syster Tony Honig. De fick en dotter, som fick namnet Virginia. Skottet i Middleburg den 19 juni 1863 dödade till slut Heros. Han dog den 10 maj 1895 av blodförgiftning som orsakades av kulan som fanns kvar i hans kropp. Han blev 59 år gammal. 

Han begravdes i föräldrarnas mausoleum, men hans gravsten förstördes av Röda armén i slutet av andra världskriget. 2008 ordnades en ny gravsten som bekostades av USA, detta i enlighet med en lag i USA från 1900-talets början som erkänner konfedererade veteraner som amerikanska soldater. Vid ceremonin 2008 deltog bland annat JEB Stuart IV med son, the Sons of Confederate Veterans och United Daughters of the Confederacy samt mängder av åhörare från olika föreningar för historiskt återskapande i Tyskland, Sverige, Spanien, Italien med mera.

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Taylor, Walter H.: General Lee. His Campaigns in Virginia 1861-1865. (Lincoln and London 1994)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Mer om kavalleri 

Amerikanska inbördeskriget och kavalleri

Strider längs floden Mississippi 

Det pansarklädda fartyget CSS Arkansas

Svensken som stred vid Shiloh

Historien om Fabian Brydolf

Sverige under andra världskriget - kavalleri

Kavalleribataljonen i våra fördelningar 1939

Första världskriget hade visat att det klassiska kavallerianfallet hörde till historien. Och då beslutet hade tagits att minska krigsmakten kom kavalleriet som truppslag att drabbas hårt av 1925 års försvarsbeslut. Kavalleriet hade 50 skvadroner och dessa skulle minskas ner och blott 17 stycken blev kvar. Den fristående kavallerifördelningen (divisionen) försvann ur krigsorganisationen.

1925  års försvarsbeslut minskade den svenska krigsmakten inom flera områden, bland annat kavalleriet drabbades hårt. Men hästen dominerade fortfarande stort inom krigsmakten som transportmedel. På bilden som dragdjur inom artilleriet. Foto: Krigsarkivet

Ändå dominerade hästen fortfarande stort i svenska armén, både inom infanteri och artilleriet, men det var i kavalleriet som hästen var symbolen för truppslaget. Vad skulle en kavallerist vara utan sin häst? Vad var vägen framåt?

Motoriseringsförsök satte igång

Kavalleriet kännetecknas fart och fläkt.  Pansarbilar, cykel, motorfordon men inte stridsvagn kom att hamna hos kavalleriet. Men trots detta dominerade fortfarande hästen hos de fyra kvarvarande kavalleriregementena. Som kavalleriinspektören under åren 1940 till 1943 Henry Peyron skrev i sina memoarer, det var inte en fråga om ”antingen – eller” utan om ett ”både – och” gällande hästen i kavalleriet. I vilket fall motoriseringsförsök blev en del av kavalleriets vardag.

Pansarbilar kom att hamna hos kavalleriet under mellankrigstiden men efter det att de svenska pansartrupperna bildades i oktober 1942 kom beslutet att de skulle föras över dit. På bilden den tidiga pansarbil m/31, som egentligen är en ombyggd lastbil. Foto: Krigsarkivet. 

Infanteriet var fortfarande fotmarscherade och kavalleriet påbörjade en motorisering men med hästen kvar i tjänst, det började talas om de snabba trupperna. Men inte stridsvagnar, de ansågs passa bättre för infanteriet samtidigt som många hade åsikten att stridsvagnar inte funkar i den svenska terrängen. Denna åsikt var vittspridd inom krigsmakten och samtidigt med begränsade budgetar gjorde att det svenska pansarvapnets utveckling inte riktigt tog fart under mellankrigstiden.

Kavalleribataljoner organiseras

Sedan kommer 1936 års försvarsbeslut som ger kavalleriet lite renässans.  Kavalleriet fick genom detta beslut åter ett större förband i krigsorganisationen, 1. kavalleribrigaden. Dock denna brigad som större kavalleriförband med hästar varade inte länge utan snart blev den motoriserad över hela linjen.

Hästen var symbolen för kavalleriet.  Vad skulle en kavallerist vara utan sin häst? Sverige började avhästas på slutet av 1940-talet men det dröjde ytterligare cirka 20 år innan det var fullt genomfört. Foto: Krigsarkivet

En annan intressant del i utveckling var att varje svensk fördelning (motsvarar en infanteridivision i andra länder) skulle ha en kavalleribataljon för främst spaning. Dessa skulle utbildas av våra fyra fredstida kavalleriregementen. 

Enkel organisation för Kavalleribataljon

Bataljonsstab

Ryttarskvadron

Cykelsskvadron (vintertid hästar istället)

Pansarbilsskvadron

Bataljonstross

Initialt sattes fem av dessa upp och kom sedan att öka efterhand då antal fördelningar i krigsmakten växte.

Hur såg förbandet ut i mer detalj

Pansarbilskvadronen bestående av skvadronstab, tre plutoner och tross hade 112 man men bara tre pansarbilar i en pansarbilspluton. Sveriges pansarbil som fanns i tjänst i september 1939, var pansarbil m/31. Som i praktiken var en ombyggd lastbil med plåt och vapen, alltså en tidig Technical kan vi säga.

Här en pansarbilskvadron under marsch. Först de tre pansarbilarna, pansarbil m/31. Sedan följer resten av skvadronen. Foto: Krigsarkivet

En var "kanonbil" med 37 mm marinkanon m/98B på flaket och de andra två var "kulsprutebil", alltså en kulspruta på flaket. Båda versionerna hade en kulspruta på passagerarplatsen i hytten. Övriga två plutoner i skvadronen var en följepluton med lastbilar, med andra ord kan liknas med en skyttepluton. Sedan en Tung följeplut med en tung kulspruta m/14-29 med stativ, totalvikt 38,9 kg och en 8 cm granatkastare m/29.

Ryttarskvadron bestående av skvadronstab, tre ryttarplutoner, en tung ryttarpluton och tross hade 225 man. Varje ryttargrupp, tre i varje ryttarpluton, hade ett kulsprutegevär. Denna tunga pluton hade tung kulspruta m/14-29 med stativ och 8 cm granatkastare m/29.

Cykelsskvadron bestående av skvadronstab, tre cykelplutoner, en tung cykelpluton och tross hade 212 man. Varje cykelgrupp, tre i varje cykelpluton, hade ett kulsprutegevär. Denna tunga pluton hade tung kulspruta m/14-29 med stativ och 8 cm granatkastare m/29.

Cykel kanske låter enkelt men det ökar marschhastigheten jämfört med vanligt infanteri. Dessutom kraftbesparande men den stora nackdelen det svenska vädret, speciellt vintertid. Då fick cykelskvadronen lämna sina cyklar mot hästar. Foto: Krigsarkivet

Så totalt hade en bataljon 607 man, 276 hästar, 227 cyklar, 22 lastbilar, 8 motorcyklar, 3 personbilar och 3 pansarbilar.

De tre skvadroner var tre snabba förband av olika typer och hade sina egna för- och nackdelar. Att föra befäl över en bataljon sammansatt av så olikartade rörliga truppenheter och få till fullt tillfredsställande samverkan ställde krav på befälen. Det fanns en medvetenhet om detta och det hoppades att kavalleriofficerarna genom målmedveten utbildning skulle förvärva de kunskapar som krävdes.

Jämfört med en tysk spaningsbataljon

Kavalleribataljonens huvuduppgift var spaning för sin fördelning och gör vi jämförelsen med tysk spaningsbataljon i en tysk infanteridivision 1939 så kan vi notera att dessa har en aningen tyngre vapen och mer motorfordon men samma uppgift.

Enkel organisation för tysk spaningsbataljon hos infanteriet

Bataljonsstab

Ryttarskvadron

Cykelsskvadron

Tung skvadron (motoriserad)

Så totalt hade en tysk bataljon hade 623 man, 300 hästar, 163 cyklar, 20 lastbilar, 50 motorcyklar (varav 28 med sidovagn), 29 personbilar och 3 pansarbilar.

Istället för kulsprutegevär till varje skyttegrupp hade de lätt kulspruta MG 34, totalt 25 på bataljonen.  Sedan fanns i cykelskvadronen två tunga kulsprutor MG 34 och tre lätta granatkastare. Slutligen så hade den tunga skvadronen 3 pansarbilar (endast kulsprutor och fyrhjuliga), 3 pansarvärnskanoner 37 mm Pak 36 och 2 7,5 cm infanterikanoner leIG18.

Den tyska spaningsbataljonen hade tre 37 mm pansarvärnskanoner PAK 36 för att skydda sig mot fientliga stridsvagnar. Detta saknades helt i den svenska 1939. 

De hade pansarvärn

Så jämförelsen mellan vår kavalleribataljon och en tysk spaningsbataljon i en tysk infanteridivisionen visar inte på några nämnvärda skillnader, visserligen lite högre motoriseringsgrad hos tyskarna. Men tyskarna trodde på stridsvagnar så deras spaningsbataljon har en pansarvärnskanonpluton, vi ansåg ju att stridsvagnar inte funkar i den svenska terrängen. Sedan kom Ardennerna 1940.

Vidare läsning:

Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet – Ett truppslags nutidshistoria och framtid. (Stockholm 1979)

Bengtsson, Sven-Åke: En svensk Tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg 1989)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Kavalleri i amerikanska inbördeskriget

Kavalleriet skapade kaos

I början av amerikanska inbördeskriget dominerade sydstatssidans kavalleri. Inte minst general Robert Lees kavallerichef JEB Stuart använde nordstatsarmén som ett rundningsmärke, skar av kommunikationerna, slog mot trossvagnar, spred allmänt kaos och samlade värdefull information. 

Många av dem vann ära och berömmelse men för många slutade det i en ond bråd död. Det amerikanska inbördeskriget var hårt, brutalt och oförsonligt samtidigt som det fanns ett romantiskt skimmer över själva striden. Kavalleristen sågs som självständig, djärv och stilig. Den ideala soldaten, den tidens riddare och kändis.

Kapten Jeb Stuart var 28 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 och precis som för många andra officerare innebar amerikanska inbördeskriget att befordringar kom snabbt. Generalmajor Stuart stupade 1864 som befälhavare för kavallerikåren i Lee's armé. Foto: NARA

Störst av dem alla blev Jeb Stuart. Han skapade inte bara sitt eget rykte utan var också kavallerichef hos Robert E. Lee.  Han var 28 år och kapten i amerikanska armén när brytningen mellan norr och söder kom 1861. Stuart blev snabbt överstelöjtnant i infanteriet i sydstatsarmén men när han anmälde sig hos tjänstgöring hos general Thomas ”Stonewall” Jackson, så beordrade Jackson honom att ta befälet över alla självständiga kavallerikompanier hos honom och organisera 1. Virginia kavalleriregemente i juli 1861, en legend i inbördeskriget skapades.

Slaget vid Brandy Station 9 juni 1863 blev en vattendelare och här visar nordstaterna för första gången att de matchar Jeb Stuarts beryktade kavallerister. Nordstaternas kavalleri genomför räder precis som Sydsidan gjort framgångsrikt under krigets första år och kan ta strid med sydstaternas beridna styrkor.

1. Virginia kavalleriregemente enligt Civil War Harper's Weekly den 27 september 1862. Regementet var det första av många som kom att sättas upp och kom att delta i mer än 200 strider av olika karaktär under inbördeskriget. 

Stred som infanteri

Hur det var att vara kavallerist under amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Sydstatskavalleristen Hopkins vid 6. Virginiakavalleriet berättar: ”[i strid] gjorde kavalleriet avsittning och stred till fots. Detta genomfördes ofta, eftersom soldaterna kan utföra sina uppgifter bättre på marken, och dessutom är de bättre skyddade mot fiendens beskjutning. Till fots kan man utnyttja träden och klipporna och staketen, varje litet stenblock; ja allt som kan hejda en kula, men till häst är man ett utmärkt mål för en skarpskytt. 

Därför föredrog kavalleriet att uppträda till fots. Men när det blev frågan om att omgruppera, ville de likt Rikard III ha en häst.

Fältpastorn McKim vid 2. Virginiakavalleriet håller med Hopkins. McKim vid 2. Virginiakavalleriet mindes en strid med blankvapen i september 1864, vilken han kallade för ”en tämligen ovanlig händelse, eftersom kavalleriet snabbt höll på att förvandlas till beridet infanteri, och använder karbinen och repetergeväret mycket mer än sabeln”.

Säger någon kavalleri är det denna bild som kommer upp hos mig, det illustreras med franska 4. husar regementet vid Friedland 14 juni 1807. Målning av Édouard Detaille (1848 – 1912)

När jag själv tänker på kavalleriet så kommer följande tankar: ”En av kavalleriets traditionella huvuduppgifter var att följa upp ett framgångsrikt infanterianfall genom att förfölja och hugga ner den flyende fienden.”

Räder och plundra fiendens trossvagnar

Men detta verkar ha försvunnit under amerikanska inbördeskriget, vilket också bekräftas av den begåvade brittiske överstelöjtnanten Arthur Fremantle som var på besök i sydstaterna. Han diskuterade denna taktik med sydstatsofficerarna 1863: ”Men till min överraskning menade de alla [sydstatsofficerarna] att deras kavalleri inte var effektivt för det syftet. Även om de var mycket skickliga på att genomföra räder, erövra trossvagnar och förråd, och skära av kommunikationslinjerna, verkade Stuarts män inte villiga att angripa infanteristyrkor under några omständigheter. Till skillnad från Braggs armé [Tennesseearmén] är de beväpnade med sablar, men verkar vara lika ovilliga att använda dem – de tycker bäst om sina karbiner och revolvrar. De rider också ständigt med sabeln mellan vänsterbenet och sadeln, vilket ser mycket lustigt ut; men de har som regel utmärkta hästar och är duktiga ryttare.”

Ryttarstatyn över sydstatskavalleristen och generallöjtnant står tydligen fortfarande kvar utanför statshuset i Columbia i delstaten South Carolina. Foto: Billy Hathorn /Wikipedia Commons

Stuart stupade och Hampton tog över

Stuart blev dödligt sårad i maj 1864 och dog 31 år gammal.  Under Stuarts ledning hade flera andra bländade kavalleribefälhavare klivit fram som Rooney Lee, Fitzhugh Lee, Wade Hampton för att nämna de tre största. Hampton tog över efter Stuarts död, han var en av Söderns rikaste män som själv hade finansierat Hampton’s legion (sex kompanier infanteri, en kavalleri bataljon, ett artilleri batteri) i krigets inledning.  Hampton hade ingen militär bakgrund men tack vare sin sociala status i samhälle utnämnde guvernören i delstaten South Carolina honom till överste i statsmilisen. Den 42-åriga Hampton hade anmält sig som vanlig frivillig då hans hemstat bröt med Unionen.  Hampton visade sig kvalitéer och var en av två utan militär bakgrund som blev generallöjtnant i sydstatsarmén.

Amerikanska inbördeskriget är levande historia i USA, på så sätt att de hela tiden skriver om det, nya upptäckter och olika minnesmonument skapas. Här en minnesplakett uppsatt angående nords kavalleribefälhavare Benjamin Grierson och hans räd 1863. 

1863 var nordkavallerister ikapp

För nordstatsarmén tog det längre tid att få fram lysande kavalleriledare då kavalleriet var organisatoriskt eftersatt, men när väl de kom igång drog de enorm nytta av Nords enorma potential i hästar, manskap och vapen.  Det var inte längre bara Syds kavallerister som kunde genomföra beryktade räder eller strida på egen hand. Kavalleribefälhavare Benjamin Grierson under general U.S.Grants befäl genomförde en spektakulär räd genom staten Mississippi, cirka 1 000 km var färdvägen. Han startade den 17 april 1863 i södra Tennessee med 1 700 man och nådde fram till det nordstatskontrollerade Baton Rouge i Louisiana den 2 maj. Hans totala förluster i manskap var endast 24 man under räden. Så från 1863 började nordkavalleriet kunna hålla jämna steg med sydkavalleriet. Även de kunde nu med framgång skära av kommunikationerna, slå mot trossvagnar, sprida allmänt kaos och samla värdefull information. 

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Griffith Paddy: Rally once again – Battle Tactics of the American Civil War. (Wiltshire 1989)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Läs mer om president Lincoln och hans problem att generaler:

Hela tiden ny befälhavare för Potomac-armén

Historien om en svensk soldat i amerikanska inbördeskriget:

Fabian Brydolf i strid