Finland i krig

 Finländska pansarjägare med Bofors i strid 

”Nu jävlar är det en som brinner!”

Snart flammade nästa anfallsvagn upp – och strax en tredje! De stod orörliga i konstiga ställningar här och var, vilket fick oss att anta att de hade fått nog.

Entusiasmen runt vår kanon var fantastisk!”

Endast 48 stycken Bofors 37 mm pansarvärnskanoner (den finska beteckningen var 37 PstK/36) hade anlänt innan kriget bröt ut. Bofors 37 mm kom att både importeras från Sverige och tillverkas på licens i Finland. Foto: SA-Kuva

Den 30 november 1939 anföll Röda armén Finland med 1 500 stridsvagnar som understödde den cirka 500 000 man starka sovjetiska invasionsstyrkan. Finnarna hade egentligen varken stridsvagnar eller pansarvärnskanoner. De fanns endast i mycket begränsat antal. De första 37 mm Boforspansarvärnskanonerna från Tampellas fabrik blev klara, inspekterades och överlämnades till fältarmén först i oktober 1939 – drygt en månad före krigsutbrottet. Även från Valtion Tykkitehdas (VTT, Statens artillerifabrik) kom pjäser. Tanken var en pansarvärnspluton med två pjäser per infanteribataljon, men detta var endast fallet på papperet när Röda armén anföll.

Sovjetiska pansarvapnet hade vuxit enormt under 1930-talet. Produktionssiffrorna passerade över 3000 stridsvagnar per år under flera år. På bilden stridsvagn T-26 under övning som sattes i produktion 1931. Foto: Wikipedia Commons

Nöden har ingen lag

För att ge finska fältarmén pansarvärn vände man upp och ned på lagren. Utrangerade pjäser såsom gamla 37 mm infanterikanoner av typ Obuhov m/14 och Rosenberg m/15 plockades fram och delades ut till trupperna i området kring Ladoga och Karelen och på Karelska näset. Dessa infanterikanoner var av samma kaliber som de finska Boforspjäserna, men höll inte alls samma klass. Finska armén fick emellertid improvisera och ta de pjäser som fanns att tillgå. En annan pjäs som sattes in som pansarvärnskanon var den svensktillverkade 7,5 cm kanonen m/1902 – egentligen en lätt artilleripjäs, men nöden har ingen lag. Kanonen var utrustad med sikte och korn, vilket gjorde det enkelt att skjuta direkt eld. En granat från kanonen var tillräcklig för att göra rent hus med Röda arméns lätta och medeltunga stridsvagnar. Sedan kom allt fler Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936, både från Sverige och från den egna produktionen. Hela 222 pjäser hann levereras till finska armén innan vinterkriget tog slut och cirka femtio procent av dem importerades från Sverige.

 

Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936. Pjäsen vägde 370 kg och kom att börja tillverkas på licens i Finland strax före vinterkriget. Foto: SA-Kuva, 

Kanonen visade sig kunna slå ut sovjetiska stridsvagnar. Pansarjägaren Oiva Porra berättar i boken ”Pansarjägare till fronten. Finska soldaters kamp mot sovjetiskt stål under vinterkriget”:

”Ett skott brann av från kanonen. Man kunde tydligt se att granaten träffat tornet på den ena vagnen. Den krängde åt vänster och blev stående. Man laddade, siktade, sköt. Även den andra vagnen träffades och stannade. Efter en stund öppnades tornets lucka och en mans armar och huvud med läderhjälm blev synliga i öppningen. I samma ögonblick flammade hela vagnen upp i lågor, ammunitionen inuti den exploderade och vagnen brann upp.”

En utslagen sovjetisk medeltung stridsvagn T-28 omgiven an finländska soldater. 28 ton tung och en stridsvagn med ett huvudtorn med 7,6 cm kanon samt två mindre torn med kulsprutor. Det var något de finländska soldaterna inte hade stött på tidigare. Foto SA-Kuva

Moderna drakdräpare?

De finska pansarjägare kämpade hårt med att slå ut sovjetiska tyngre stridsvagnar eller som en pionjärkompanichef beskrev det:

”Det är en glädje att finna att dessa monster, de medeltunga stridsvagnarna, faller till föga i pionjärernas minfält. Vagnar beväpnade med ett par kanoner, kulsprutor och kulsprutepistoler. Bemannade av 6–9 man. Infanteriets kamp mot vagnarna med små buntladdningar på 2–6 kilo känns närmast mytisk. En över tio meter lång och fyra meter bred vagn med två torn ställd mot en man, det framstår som helt övernaturligt. En anspråkslös människa mot denna teknikjätte i inbördes kamp.”

Dessa rader passar väl in i den finska traditionen som Johan Ludvig Runeberg startade med Sven Dufva i ”Fänrik Ståls sägner”, den anspråkslöse soldaten som plikttroget och hjältemodigt försvarar fosterlandet.

Finländska soldater är framme och se över krigsbytet, lätta sovjetiska stridsvagnar T-26. Dessa vagnar som vägde nästan 10 ton var egentligen likvärdiga med de ytterst få Vickers-stridsvagnar som Finland hade. Dock Röda armén hade tusentals av dessa medan Finland hade 32 stycken men alla var inte satta i tjänst eller redo. Foto: SA-Kuva.

1939 börjar satsningen

Finlands satsning på pansarvärnskanoner började så sent som 1939. Kapten Armas Lehtinen (född 1902) blev då chef för finska arméns centrum för pansarvärnskanonutbildning som sattes upp den 16 oktober 1939 i Tavastehus, en och en halv månad före krigsutbrottet. Lehtinen liksom många av sina finska officerskollegor oroades över vad som hade hänt i Polen i september 1939 och av att Sovjetunionen och Tyskland verkade ha ingått en pakt. De försökte skynda på organiserandet av pansarvärnsplutoner när leveranser av 37 mm Boforskanoner hade kommit igång. Varför kom den igång så sent?

 

Här är kanonen i fält. Tanken var att varje infanteribataljon skulle ha haft två av dessa pjäser men krigsutbrottet 30 november 1939 kom innan Finland hade rustat färdigt. Foto: SA-Kuva

Inga stridsvagnar på Karelska näset

Den rådande åsikten i Finland var under lång tid att ”stridsvagnar på Karelska näset inte är möjligt, och om det är möjligt kommer de endast i litet antal”. Finland satte redan 1919 upp ett stridsvagnsregemente som utrustades med trettiotvå franska 6,5-tonsvagnar av typ FT 17. Finland valde fjorton vagnar med 37 mm kanoner och arton med endast en kulspruta som beväpning. Givetvis inleddes försvarsstudier av Karelska näset med tanke på grannen i öster. En studie av stridsvagnarnas användningsmöjligheter på näset genomfördes sommaren 1920, självfallet under fransk ledning eftersom fransmännen var ledande inom pansarkrigföring. Den leddes av löjtnant d’Arciér och måttstocken och föredömet för stridsvagnarnas kapacitet var naturligtvis de nyinköpta Renault FT 17-vagnarna. Denna studie menade att stridsvagnar var olämpliga på näset, något som fick långtgående konsekvenser för det finska pansarvärnets utveckling under 1920- och 1930-talen.

 

Ett mycket bra komplement till Boforspjäsen var den sovjetiska 45 mm pansarvärnskanonen. Finland erövrade ett stort antal under vinterkriget och de kom snabbt att sättas i tjänst mot sin forna ägare. Foto: SA-Kuva

Stridsvagnar kommer fram överallt

Dessa tankar skulle fjättra den finska militärledningens tänkande i nästan ett och ett halvt decennium. Slutsatserna blev förödande både för det finska pansarvapnet och för pansarvärnet. Samtidigt hade den finska militära ledningen helt missbedömt den sovjetiska stridsvagnsstyrkan. De trodde 1931 att Röda armén hade cirka 450 stridsvagnar av föråldrade modeller, men 1932 kom larmet från Finlands militärattaché i Moskva: nya modeller hade redan satts i produktion. Finland insåg att något höll på att hända. Finska försvarsledningen fattade ett mycket smart beslut: ett antal brittiska vagnar köptes in till den finska krigsmakten. Detta gjorde man eftersom den nya sovjetiska T-26 byggde på den brittiska Vickers Mark E och de två nya lätta vagnarna T-27 och T-37 byggde på formgivning från Carden-Loyd. Raskt inleddes nya tester med dessa brittiska vagnar på Karelska näset. Författaren Simo Liikaninen skriver:

”I flera veckor fick vagnarna tumla runt i myrar, öppen terräng, sluttningar och steniga marker ... Till sist väcktes officerskåren därigenom ur sin vanföreställning om att stridsvagnarna saknade användningsmöjligheter i finsk terräng. Sanningen var den rakt motsatta: nästan ingenstans gick man säker från stridsvagnarna.” 

Trots detta lyckades Finland överleva det sovjetiska storanfallet. Det finländska pansarvärnet med sina små resurser med vilja, mod och flexibilitet lyckades stå emot den sovjetiska pansarvälten under vinterkriget och slå ut mängder av stridsvagnar. Det anges att nästan tvåtusen sovjetiska stridsvagnar slogs ut av finländska kämpar under 105 dagar av krig.

 

En av de två sovjetiska medeltunga stridsvagnar T-28 som togs i tjänst av Finland i samband med vinterkriget. Under fortsättningskriget 1941–1944 kom man att erövra ytterligare fem som kunde tas i tjänst. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning:

Simo Liikanen: Pansarjägare till fronten – Finska soldaters kamp mot sovjetiskt stål under vinterkriget. (Stockholm 2016)

Mika Kulju: Suomussalmi 1940: Röda armén och den vita döden. (Stockholm 2013)

Hjalmar Siilasvuo: Kampen i Kuhmo 1939–1940. (Stockholm 2017)

Finland i krig

 

Finlands pansarvärn under fortsättningskriget 1941 – 1944

På grund av att behovet av pansarvärnsvapen var stort fick finska 53. infanteriregementet sina första Panzerfaust och Panzerschreck under natten den 11–12 juni 1944. Vapnen levererades utan manualer och man hade varken kunniga användare eller instruktörer. Ett skrivet meddelande medföljde dock enligt vilket underofficer Asu själv skulle prova vapnen innan de delades ut till kompanierna.

” Jag gick till en stor klippa för att skjuta. Jag höll på att bränna mig med Panzerschrecken, det var en sådan enorm eldkvast som slog ut från baksidan. Tack vare de otaliga europeiska vapen som jag studerat på många kurser började jag få styr på den efter det första skottet. Jag sköt en andra gång ur skydd och skickade genast ut en last till linjerna. Resten, alltså ungefär hälften, blev kvar i min korsu.”

 

En veteran från finska 6. divisionen skrev: ”Utan de tyska raketgevärens ankomst skulle ryssarna ha gått i mål.” En annan veteran var lika rak på sak: ”Utan Panzerfaust och Panzerschreck skulle vi inte ha klarat oss, det var en stor ynnest att kunna skjuta anfallsvagnarna i brand!.” På bilden ses soldater med Suomi-kulsprutepistolen och Panzerfaust. Foto: SA-Kuva

Det finländska pansarvärnet hade lidit brist på allt när vinterkriget bröt ut den 30 november 1939. Efter vinterkrigets slut införskaffades ett stort antal pansarvärnskanoner och leveranserna av Lahtis 20 mm L-39 pansargevär, elefantbössan, inleddes. Tampellas produktion av 37 mm Bofors hade kommit igång för fullt, tyskarna levererade franska 25 mm pansarvärnskanoner och egna 37 mm Pak 36. Vad som hade undgått finländska armén var pansarutvecklingen i Röda armén.  

Finländska soldater hade äntligen fått Lahtis 20 mm L-39 pansargevär (elefantbössan). De sovjetiska vagnarna var inte längre T-26:or med 15 mm pansar, utan KV-vagnar med fem gånger så tjockt pansar. Foto: SA-Kuva

Under vinterkriget hade Röda armén satt in mängder av stridsvagnar. Röda armén hade invaderat med hundra stridsvagnar för varje finsk och det skapade enorma problem för de finländska styrkorna. Finlands pansarvärn var egentligen inte redo vid krigsutbrottet i november 1939. Endast 48 stycken Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936 hade kommit ut på förband innan kriget bröt ut. Därtill fanns en mängd infanterikanoner, granatkastare och minor att sätta in. Så stålstormen höll på att svämma över Finland men de höll ihop försvaret,

På bilden en erövrad T-26 i finländsk tjänst under fortsättningskriget. Denna typ av lätta stridsvagnar var den dominerade typen av sovjetisk stridsvagn som finländska försvaret stötte på under vinterkriget. Foto: SA-Kuva

Bland den enorma mängd pansar som kom testade Röda armén nya vagnar och en del av dem blev senare satta i massproduktion. Finland lärde sig känna T-26, BT-vagnen och den medeltunga T-28 men missade notera fullt ut vad som testades hos det röda pansarvapnet. De nya planerade huvudvagnarna T-34 och KV var något helt annat än T-26, BT-vagnen och T-28. Det finska pansarvärnet efter vinterkriget byggdes upp för att möta 1939 års sovjetiska vagnar och inte den nya generationen.

En bild som visar KV-2 i sin fulla storlek, 3,25 meter hög och 52 ton, vilket kan jämföras med T-26 ovan 2,24 meter hög och nästan 10 ton. Vagnen har övergivits någonstans på östfronten och tyska soldater är framme och undersöker vagnen. Foto: okänd. 

KV-2 gör entré

Den 21 augusti 1941 vällde ett 52 ton tungt och 3,25 meter högt stålvidunder fram genom regnet på vägen från Alakurtti. Med slamrande larvband dundrade det rakt emot finländarna. Vagnens oproportionerligt stora och kantiga torn vände sig långsamt och sökte efter ett mål för sin 15,2 cm kanon, en pjäs vars like aldrig skådats på en stridsvagn av de finländska soldaterna. Denna syn var fullständigt oväntad för soldaterna, som inte haft någon möjlighet att förbereda sig på den. Inga varningar om vagntypen Kliment Vorosjilov 2:s existens hade hunnit spridas bland trupperna vid fronten.

 Krigsdagböckernas anteckningar angående mötet med KV-2:an vid Alakurtti fångar förvirringen och hopplösheten väl. I bataljonens krigsdagbok beskrivs KV-2:an som ett jättemonster, som ett hus eller en fästning av stål. Misstron spred sig bland dem som mötte pansarbesten: ”Titta pojkar, vad i helvete är det som kommer där! Det kan inte vara sant…!”

Efter hård kamp och många försök lyckades de finska kämparna till slut slå ut vagnen.

KV-2:an i Alakurtti sprängdes i småbitar, här syns resterna av tornet. Foto: SA-Kuva

Tio träffar, men ingen skada

En annan finsk krigsdagbok beskriver strid mot en KV-1 så här:

”När 3. plutonens kanon försökte skjuta sönder anfallsvagnarna utbröt en tvekamp mellan kanonen och anfallsvagnen. Ungefär 10 träffar tillfogades vagnen, som dock inte tog någon skada eftersom dess pansar var för starkt för vanliga pansarvärnskanoner. Istället träffades vår kanon av ett skott från anfallsvagnen och förstördes. Soldat Heino Mahlamäki skadades under dagens strider.”

Nya pansarvärnskanoner

Mötena med dessa KV-vagnar under sommaren och hösten 1941 fick finska pansarvärnet att inse att nya vapen måste införskaffas.  Tyskarna befann sig i samma situation. Tyska armén hade sommaren 1941 nästan 14 500 37 mm Pak 36 och drygt 1 000 nya 50 mm Pak 38, som inte heller dög mot KV-vagnar och T-34:or.  Tyskland hade faktiskt inlett utvecklingsarbetet med 7,5 cm Pak 40 redan 1938 men arbetet hade inte prioriterats och i fälttåget i Frankrike hade visserligen 37 mm Pak 36 visat sig vara för klen. Men Tyskland spöade Frankrike och Röda armén hade inte imponerat i Vinterkriget så arbetet med den nya pansarvärnskanonen gick fortfarande på lågvarv.

Tyskarna byggde för finsk räkning 46 stycken 7,5 cm PstK/97-38 (en exakt kopia av tyskarnas Pak 97/38). De levererades under mars och juni 1943. Finska soldaters smeknamn på kanonen blev "Mulatti" eftersom det var en tysk lavett och en fransk kanon (75 K 97). Endast sju av dessa kanoner förlorades under kriget. Foto: SA-Kuva

7,5 cm pansarvärnskanonen behövdes

Åren 1942–1943 ansågs pansarhotet mot Finland vara litet. Fronten betraktades som en sidofront och antagandet var att Röda armén samlade sina stridsvagnar mot Tyskland. Trots detta försökte Finland bygga upp sitt pansarvärn, men det fanns egentligen bara en leverantör: Tyskland. Först inköptes ett fåtal 50 mm Pak 38 samt pansarspränggranater för gevär samt pansarladdningar. Det var först under år 1943 som Finland fick sina första 7,5 cm pansarkanoner: först i form av 7,5 cm Pak 97-38 och sedan 7,5 cm Pak 40. Den senare kanonen hade inte några som helst problem med T-34 eller KV-vagnar. Även tyska stormkanonvagnar med långa 7,5 cm kanoner köptes in. Finska fronten var relativt lugn 1943, men Röda armén stärkte sina positioner på östfronten i övrigt. 

 

Under år 1943 började Finland förhöra sig om tyskarnas villighet att sälja sitt allra slagkraftigaste pansarvärnsvapen. Efter förhandlingar mottogs ett första parti om 50 kanoner (7,5 cm Pak 40), under maj och juni 1943, och de viktigaste kanonkompanierna utrustades med dessa först. Totalt kom 210 Pak 40 skickas till Finland. Foto: SA-Kuva

Pansarskott och raketgevär

Tyskarnas nya vapen, Panzerfaust och Panzerschreck, alltså raketgevär och pansarskott med riktad sprängverkan var kända i sakkunniga kretsar i Finland. Generalmajor Ruben Lagus förstod betydelsen av att stoppa stridsvagnar – och han hade i början av 1944 föreslagit att dessa vapen skulle köpas in till landet, vilket också gjordes.

Finland hade införskaffat 30 stormkanonvagnar av typ StuG III med lång 7,5 cm kanon, men när den sovjetiska sommaroffensiven inleddes beställdes ytterligare 29 vagnar som levererades i omgångar från slutet av juni 1944 fram till den 6 augusti 1944. Foto: SA-Kuva

Redan i april 1944 hade Finland fått en första leverans av 1 700 pansarskott Panzerfaust och 300 raketgevär Panzerschreck med tio raketer till varje Panzerschreck.  Det finska infanteriet hade fått sina första lätta pansarvärnsvapen som vid träff ofta slog ut en sovjetisk stridsvagn men ytterst få infanterister hade tillgång till dem inledningsvis. Totalt levererades drygt 26 000 pansarskott till Finland under 1944.  Det andra viktiga pansarvärnsvapen sommaren 1944 var som sagt det tyska raketgeväret Panzerschreck. Nästan 1 900 stycken hade levererats till Finland innan landet bröt alliansen med Tyskland. Tillsammans med varje raketgevär levererades tio raketprojektiler. 

En finsk pansarjägare med ett av det finländska pansarvärnets viktigaste vapen: Panzerfaust. Foto: SA-Kuva 

Natten den 14 juni 1944 lyckades flera män från 2. jägarbataljon att gemensamt förstöra en stridsvagn. Närpansarvärnsplutonens chef fänrik Tynni osäkrade sin Panzerfaust, valde ut sitt mål och sköt omsorgsfullt på omkring tjugo meters håll. Eldkvasten sköt ut ur rörets mynning under Tynnis armhåla. Pansarspränggranaten flög i en lättjefull båge in i sidan på T-34-vagnen. Det blixtrade till och en smäll hördes, och genom den svarta röken såg man hur vagnen fattade eld. Även sergeant Leo Saarinen och korpral Viljo Saarinen hade skjutit sina pansarspränggranater mot samma mål. Det nya vapnet bet exemplariskt på fiendens stridsvagnar och gjorde underverk för jägarnas humör – vagnarna gick ju att handskas med!

En utslagen tung sovjetisk stormkanonvagn av typ ISU-152. Vagnen vägde 47 ton med ett frontpansar på 90 mm samt hade en 15,2 cm pjäs vars spränggranat vägde nästan 44 kilo. Detta kan jämföras med spränggranaten till en 7,5 cm kanon som vägde cirka 6 kilo. Foto: SA-Kuva

Slutord

Det finska pansarvärnet återigen lyckades att med små resurser, med vilja, mod och flexibilitet, stå emot den sovjetiska pansarvälten och slå ut mängder av stridsvagnar. Vinterkriget hade inneburit en upprustning av pansarvärnet, men tyvärr inte med kanoner som kunde slå ut tunga stridsvagnar av typ KV och tunga stormkanonvagnar som ISU. Under fortsättningskriget var oddsen därför högre än någonsin mot de finländska pansarjägarna.

Finska soldater bekantar sig med sitt nya vapen som har kommit från Tyskland: raketgeväret Panzerschreck. Mannen i bakgrunden håller ett pansarskott modell litet (Panzerfaust klein) i sina händer. Foto: SA-Kuva

Mer om pansarvärn under andra världskriget:

Amerikanskt pansarvärn mot tyskt pansar 1944

Hur utvecklades det tyska pansarvärnet på östfronten:

Tysk pansarvärn 1941 kontra 1943

Utveckling av Panzerschreck och Panzerfaust

Det tyska infanteriets raketgevär och pansarskott

Finland i krig

 

Sextioettan i strid – de höll Röda armén stången vid Tienhaara 1944

En del finska regementen skrev för evigt in sig i historieböckerna genom sina bedrifter på slagfältet. Ett av dessa var infanteriregemente 61, även känt som IR 61 eller helt enkelt "Sextioettan".

 

Lagom till midsommar 1944 tog IR 61 över försvaret av Tienhaara. På bilden ses en soldat i ställning nere vid vattenbrynet, eldberedd med sin finska kulsprutepistol Suomi M/31. Foto: SA-Kuva

IR 61 sattes upp i svenska Österbotten 1941 och bestod av finlandssvenska reservister. Förutom den mycket omtalade regementschefen Alpo Marttinen fanns en annan mycket känd soldat i regementet, nämligen Harry Järv.

Tienhaara – vägen till Helsingfors

Efter segern i Viborg under sommaroffensiven 1944 ville Röda armén slå sig fram i järnvägens riktning via sundet Kivisillansalmi från innersta Viborgska vikens västra sida. Från Tienhaara skulle man ha den kortaste sträckan till Helsingfors och Villmanstrand.

Staben för 3. bataljonen i IR 61 vid Tienhaara. Sittande vid sitt "skrivbord" ses bataljonschefen major Bruno Lagerbohm. Han var en erfaren chef och hade fört befälet över bataljonen sedan september 1942. Foto: SA-Kuva

Dags för frontlinjen

Klockan 15.00 den 22 juni 1944 övertog IR 61 ansvaret för fronten vid Tienhaara. Till höger om regementet fanns estniska frivilliga i IR 200 och till vänster fanns snart ett annat svensktalande regemente, IR 13. IR 61 hade tre infanteribataljoner samt ett tungt granatkastarkompani och ett kanonkompani. Med full styrka skulle regementet ha haft nästan 3 600 man. IR 61 grupperade med två bataljoner framme i linjen och regementets 2. bataljon blev inledningsvis reserv.

Infanteriregemente 61: befälhavare: överstelöjtnant Alpo Kullervo Marttinen

Första bataljonen (4 kompanier): major Edvin Holmberg

Andra bataljonen (4 kompanier): kapten G. Rudolf Renvall

Tredje bataljonen (4 kompanier): major Bruno Lagerbohm

13. granatkastarkompaniet: kapten Georg Braxén

14. kanonkompaniet: kapten Björn Wahl

 

Kanonkompaniet i regementet hade fyra pjäser i den främre linjen vid strandlinjen och två pjäser i reserv. Kompaniet hade bland annat utrustats med erövrade sovjetiska 45 mm pansarvärnskanoner. Foto: SA-Kuva

Bästa skyddet, ur IR 61:s regementshistorik:

” Vi grävde som dårar med våra små spadar och fast vi blev skinnlösa i händerna gav vi oss inte, förrän vår grop gav oss det skydd vi ville ha.”

Varje soldat i IR 61 insåg vikten av att gräva ned sig och det blev deras första uppgift vid Tienhaara. Regementet de löste av hade knappt gjort något här vid Tienhaara. Marken var bitvis otjänlig att gräva i, så ställningarna bättrades på med bröstvärn. Först sent på kvällen kom det sovjetiska artilleriet att lägga området under eld och de första landstigningsförsöken från Viborgssidan inleddes. Dessa slogs tillbaka och regementets första dag vid Tienhaara  hade kostat nio stupade och 58 sårade.

Karta över slagfältet. Efter seger vid Viborg försökte Röda armén ta sig till Tienhaara men Sextioettan stod i vägen. Illustration: Samuel Svärd

Över 20 000 granater på IR 61!

På midsommarafton den 23 juni 1944 utbröt en eldstorm av en storlek som IR 61 aldrig tidigare hade upplevt. Ur IR 61:s regementshistorik:

”Luften, jord och himmel vibrerade; bävade i ett enda kaotiskt dån.”

Sovjetiska bomb- och attackflygplan förstärkte den fruktansvärda eldorkanen med sina bomblaster och raketer. Sedan kom det sovjetiska storanfallet, hela sundet framför regementet var fullt av båtar och flottar. De finska soldaterna öppnade eld med allt som fanns till buds av kulsprutor och kanoner och eldgivningsorder gavs till artilleriet.

En fruktad fågel, Junkers Ju-87D. Det tyska störtbombplanet sattes in med fruktansvärd effektivitet på Karelska näset på sommaren 1944. När de sågs flyga över skyarna uppstod glädjescener bland finländarna: "Det är Stukor, det är Stukor!" En sanslös glädje utbröt. Stora karlar, barska kämpar, klev upp ur sina värn, hurrade och kastade upp sina mössor i luften. Samma scen utspelade sig nästan överallt vid de finska linjerna. Foto: SA-Kuva

Mannerheim oroad

Den finländska elden denna dag var fortsättningskrigets dittills kraftigaste. Samtidigt hade Marttinen bett om assistans i form av flygunderstöd och flygförband, så Kuhlmey anlände med sina Stukor. Det sovjetiska storanfallet stoppades till priset av 120 förluster – spaden hade räddat många liv under eldstormen. Striden vid Tienhaara hade hörts ända till högkvarteret i Sankt Michel, där Mannerheim med oro väntade på besked om stridens utgång.

Längre bak fanns stormkanonvagnar redo i reserv för att understödja motanfall ifall linjen vid Tienhaara inte skulle hålla och ifall Röda armén skulle etablera brohuvuden. Foto: SA-Kuva.

Nya anfall slogs tillbaka

På midsommardagen försökte Röda armén igen, men det var inte med samma styrka som dagen före. Vädret hade blivit sämre och regnet öste ned. Mindre försök och sporadisk artillerield förekom, men inte alls med samma kraft och intensitet som den 23 juni. Det hela verkade lugna ned sig vid Tienhaara.

Strider vid Ihantala

Den 26 juni hördes dock ett ihållande krigslarm från Ihantala. Röda armén hade skiftat fokus mot Tali-Ihantala och insett att den inte skulle komma igenom vid Tienhaara där IR 61 höll linjen. Striderna i området fortsatte under juli, men inte med samma kraft som under midsommarhelgen 1944. Ur IR 61:s regementshistorik:

” Trots det skenbara lugnet lider vi fortlöpande förluster.”

Regementschefen Marttinen (närmast kameran till vänster i bild) på besök hos 3. bataljonen med bataljonschefen Lagerbohm längst till höger i bild. Det är den 25 juni 1944 och platsen är Tienhaara – slaget var vunnet! I vinterkriget deltog Marttinen i en av de mest lysande finska segrarna. Han var stabschef för 9. divisionen i Suomussalmi, ett uppdrag för vilket han personligen utsetts av divisionens befälhavare Hjalmar Siilasvuo, eftersom han var ”tillräckligt barsk”. Foto: SA-Kuva

En avgörande strid

IR 61:s förluster under sina försvarsstrider vid Tienhaara var omkring 800 stupade och sårade, varav sex döda hade varit kompanichefer. Nya rekryter slussades snabbt in från Dragsvik för att ersätta dessa. Ur IR 61:s regementshistorik:

”Vi transporterades sedan till Tienhaara med lastbil. Sista biten till IR 61 fick vi ta oss till fots och passerade en trave med likkistor. Otäckt!”

Finland köpte under vinterkriget 32 tunga 20,3 cm haubitsar från USA, men de hann inte levereras förrän vinterkriget var över. Flera av dessa kom att förloras under sommarstriderna 1944. Dessa pjäser kom tillsammans att avfyra nästan 13 000 granater under fortsättningskriget. Foto: SA-Kuva

Den 6 augusti 1944 var regementets uppgifter vid Tienhaara slutförda. Detta blev den sista stora stridsuppgiften för IR 61 och som general Karl har skrivit:

” Ryssarna försökte flera gånger bryta försvaret, emedan vägen på detta ställe var kortast till södra Finland. Alla försök blevo ändå avvärjda och den militära äran, åtminstone på detta avsnitt, var räddad.”

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Finlands pansarvärn under fortsättningskriget 1941 – 1944

Tyska vapen i tjänst hos Finland

Stalin vann kriget men Sovjetunionen kollapsade

Sovjetunionens imperium bryts upp

Finland i krig

 

Det finska luftvärnet räddade Helsingfors 1944

Den tunga tyska 8,8 cm luftvärnskanonen blev legendarisk under kriget och fruktad av sina motståndare men inte i den roll som kanonen egentligen utvecklades för utan som pansarvärnskanon. Dock i försvaret av Helsingfors användes den som den var tänkt att användas. Här en bild ovan mellan bombningarna, från den 22 februari 1944. Foto: SA-Kuva

Sent på kvällen den 6 februari 1944 kom den första anfallsvågen med sovjetiska bombare, det finska luftvärnet vid Helsingfors öppnade spärreld. Taktiken var att rikta spärreld framför de angripande bombplanen och skrämma piloterna att släppa sin bomblast innan de nådde stadskärnan i Helsingfors. Totalt kom 730 bombplan i två vågor. Det finska luftvärnets taktik lyckades över förväntan, 95 procent av bombplanen tog sig aldrig genom spärrelden utan släppte sin last och vände i förtid. Endast cirka 350 bomber släpptes över själva staden, över 6 500 bomber släpptes för tidigt.

Stalins mål var att bombad Helsingfors tillbaka till stenåldern. Nästan 2 000 sovjetiska bombuppdrag utfördes mot Helsingfors under februari 1944 men skadorna på staden blev begränsade trots ett flertal bränder. Foto: SA-Kuva

Stalin hade beslutat att bomba Helsingfors sönder och samman. Syftet var att kuva finländarnas försvarsvilja och tvinga Finland att ge upp kriget. Inspiration kom säkert från de allierade bombräderna av Tyskland, speciellt eldstormen i Hamburg slutet av juli 1943 där över 30 000 människor dog. Den 6 februari 1944 var vädret lämpligt och attacken för att lägga Helsingfors i ruiner kunde verkställas.

88:or till Finland

Första gången Helsingfors bombades av sovjetisk flyg var under vinterkriget 1939 –1940, och det skedde totalt åtta gånger under vinterkriget. Sedan skedde det flera gånger under fortsättningskriget. Redan från början hade det finska luftvärnet försvarat den finska huvudstaden men förstärktes i flera omgångar, tyskarna levererade radaranläggningar och tunga luftvärnskanoner, 8,8 cm Flak 36. De första 18 anlände till Finland under 1943 och ytterligare 72 sommaren 1944. Pjäserna som kom under sommaren 1944 var statiska pjäser i syfte att skydda specifika områden eller objekt.  I februari 1944 fanns 77 tunga luftvärnskanoner och 41 lätta luftvärnskanoner som var grupperade runt Helsingfors. Luftvärnet led brist på manskap så 16-åriga pojkar hjälpte till att bemanna pjäser och lottor från Lotta Svärd bemannade sökljusen.

 

Sovjetiska tunga 8,5 cm luftvärnskanoner (bilden ovan) erövrades i stort antal av tyskarna och finnarna köpte 18 av dem och kanoner var modifierade att ta 8,8 cm granater så i finsk tjänst fick de beteckningen 88 It/K39. På bilden Pjäsen i tjänst som luftvärn i Helsingfors februari 1944. Foto: Sa-Kuva

Tre nätter under februari

Första natten, den 6 februari 1944, var värst för den finska huvudstaden men eftersom få bombare släppte sina bomber över själva staden blev skadorna ändå inte speciellt omfattande. De två följande bombnätterna, som på grund av vädret följde med exakt tio dagars intervaller, medförde lindrigare skador. Andra bombnatten 16-17 februari kom nästan 400 bombare i två vågor medan under den tredje bombnatten 26-27 februari kom nästan 900 bombare.  En sak finnarna gjorde under andra och tredje natten var att tända otaliga brasor i Nordsjö utanför Helsingfors i syfte att förvirra de sovjetiska piloterna, att de skulle tro att det var det brinnande Helsingfors. De mindre erfarna piloterna lät sig luras.

Resultat

Resultatet för de sovjetiska bombarmadorna i februari var magert med tanke på nästan 2 000 sovjetiska bombuppdrag mot den finska huvudstaden. Sammanlagt dog 146 personer under de tre bombnätter och 356 skadades. 109 byggnader förstördes helt, 300 fick skador och 109 fattade eld. Universitetets huvudbyggnad och Tekniska högskolans hus vid Sandvikstorget var de mest kända byggnaderna som träffades av bomberna. Skatudden var den stadsdel som fick de största skadorna.  

Tysk nattjakt hjälper till

2. Jagdgeschwader ”Wilde Sau”, det vill säga tyska piloter med Messerschmitt Bf 109G utbilda för nattjakt med hjälp av strålkastare (Helle Nachtjagd). De stationerades på Helsinki-Malmi från 13 februari till 15 maj 1944 och fick sex luftsegrar. Tyskarna stationerade även ett ledningsskepp för nattjakt, Togo, i Tallin från 5 mars 1944 för att understödja luftförsvaret av Helsingfors.

Det fanns områden i Helsingfors som hade drabbats hår av bombanfallen men sett till hela staden hade Helsingfors klarats förvånansvärt bra. Det finska luftförsvaret av den finska huvudstaden hade löst sin uppgift. Foto: SA-Kuva

Kriget fortsatte

Det finska luftvärnet räddade Helsingfors, av drygt 16 000 bomber som släpptes kom endast cirka 750 träffa mål i Helsingfors. Färre än 5% av totala bomblasten drabbade staden. Jämfört med andra storstäder som bombades under kriget klarade sig Helsingfors mycket bra trots många döda och skadade.  Nu gav inte finnarna upp kriget som Stalin hade hoppats så de sovjetiska planerna på sommaroffensiven på Karelska näset 1944 kom att se dagens ljus.