Amerikanskt pansarvärn mot tyskt pansar 1944
Utvecklingen av amerikanska pansarvärnskanonvagnar, från vänster till höger M3 Gun Motor Carriage med 7,5 cm kanon, M10 med 7,6 cm kanon, M18 med 7,6 cm kanon och slutligen M36 med 9 cm kanon. Foto: US Army
Enligt amerikanska doktrin var det inte pansarbataljonerna i pansardivisionerna som skulle ta hand om fiendens pansar, utan det skulle det självständiga pansarvärnet göra. Det självständiga pansarvärnet organiserades i fristående bataljoner som regelbundet
underställdes divisioner, såväl infanteri- som pansardivisioner. Därför kom det amerikanska pansarvärnet att först komma bestycka sina vagnar med den nya grövre 9 cm kanonen istället för 7,6 cm kanonen. Alltså före stridsvagnarna. De första leveranserna av den nya pansarvärnskanonvagnen M36 Jackson med 9 cm kanon anlände under hösten 1944 medan det amerikanska pansarvapnet fick vänta till 1945 innan enstaka stridsvagnar, M26 Pershing med 9 cm kanon, anlände.
Rörlighet och eldkraft
Målsättningen var: "Det finns bara ett mål med pansarvärnet... slå fiendens stridsvagnar" och det betonades upprepade gånger i en offensiv, kraftfull anda. Inledningsvis kallades pansarvärnsförbanden för: "Anti-tank artillery" men under 1941 blev namnet "Tank destroyer" istället. Oavsett om det var en pansarvärnskanonvagn eller dragen pjäs. Detta för att markera deras offensiva anda. Och de var självständiga gentemot pansartrupperna. Då dessa såg pansarvärn mer som ett defensivt vapen och skulle även strida som en del av infanteriet.
På sommaren 1944 fanns det 78 självständiga
pansarvärnsbataljoner i amerikanska armén. En del bataljoner hade dragna pjäser
medan andra förfogade över pansarvärnskanonvagnar. Amerikanska infanteridivisioner hade hela 18 stycken dragna 57 mm pansarvärnskanoner i varje infanteriregemente, vilket innebär 54 per division. Men de grövre pjäserna kom när divisionen tilldelades en självständig pansarvärnsbataljon.
M10 Wolverine under hösten 1944 i Belgien på Västfronten. Vän av ordningen undrar varför den inte kallas en stridsvagn? Amerikanska armén valde torn till sina pansarvärnskanonvagnar men de hade inte försetts med något tak. Foto: US Army
En bataljon med dragna pjäser hade 36 kanoner och 797 i personal. Det fanns i bataljonen dessutom 71 bazookas och 166 motorfordon av olika typer. Medan en bataljon med pansarvärnskanonvagnar hade 36 stycken vagnar. Här fanns det ytterligare 132 motorfordon av olika slag och personalstyrkan var 671. Givetvis fanns bazookas, 62 stycken, men även 3 8 cm granatkastare.
För svaga pjäser
På sommaren 1944 hade ungefär hälften av de självständiga pansarvärnsbataljonerna pansarvärnskanonvagnen M10 med 7,6 cm kanon L/40, medan
andra hälften hade pansarvärnskanonen M5 7,6 cm kanon L/45. Båda system visade
brister: M10 hade för dålig kanon och M5 behövde dragfordon. Det var en sak att
använda dragna pansarvärnskanoner i defensiva operationer med försvarslinjer
och något helt annat i offensiva operationer. Överhuvudtaget var rörligheten sämre med dragen pjäs.
Den amerikanska 7,6 cm M5 pansarvärnskanonen sattes i produktion i december 1942 och fram till september 1944 byggdes 2 500 pjäser. Denna pjäs tilldelades endast självständiga pansarvärnsbataljoner och ej till divisionens pansarvärn som använde M1 57 mm pansarvärnskanon . På bilden en M5 pansarvärnskanon i Ardennerna i december 1944. Foto: US Army
Två nya pansarvärnskanonvagnar hade tagits fram. När de nya pansarvärnskanonvagnarna M18 med 7,6 cm kanon L/52 och M36 med 9 cm kanon L/53 började anlända till fronten ersatte de i första hand M10. Denna process pågick till krigets slut.
M18 Hellcat sattes i produktion redan i juli 1943 och slutade i oktober 1944. Notera inget tak på tornet. Totalt byggdes 2 507 Hellcats. Tanke var att bygga nästa 9 000 men den längre 7,6 cm kanonen var inte det lyft som man hade hoppats när motståndaren visar sig vara Panther, så satsningen övergick till M36 Jackson. Foto US Army
M18 Hellcat sattes in för första gången på Västfronten i juli 1944. De tre bataljonerna som hade skickats över till Europa kom inte att sättas med amerikanska 1. armén initialt då general Omar Bradley tackade nej. Utan det var Pattons 3. armé som fick dem. Medan M36 Jackson sattes in i strid i oktober 1944 för första gången och vid slutet av 1944 fanns det redan sju bataljoner. Totalt kom det att produceras 1 410 vagnar under kriget.
Snabb omställning för pansarvärnet
Amerikanska 12. armégruppen hade vid krigsslutet 50 pansarvärnsbataljoner underställt sig och av dessa var 27 M36, 13 M18 och endast sex M10 pansarvärnskanonvagnar och fyra dragna M5 pansarvärnskanoner. Omställningen hade gått fort. På mindre än ett år var nästan alla M10 och M5 borta.
Och det gick också snabbt efter andra världskrigets slut 1945. Redan den 10 november 1945 stängdes Pansarvärnets stridsskola (Tank Destroyer Center) ned och under 1946 lades de sista enheterna ner (de-activated). De fick existera under en kort tid men gjorde sitt avtryck inom krigshistoria,
Här syns två väldigt effektiva pansarvärnskanonvagnar som sattes in 1944–1945 men med olika design. Till vänster i bild har du en tysk Jagdpanther där kanonen, en lång 88:a, är med fast lagring i en fast överbyggnad på Panther-chassi. Medan till höger har du den amerikanska M36 Jackson med torn och en 9 cm kanon. Foto: NARA
Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:
Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther
Läs mer om tyska gigant Elefant här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar