Norrlandsbrigad under kalla kriget

Försvaret av övre Norrland

Försvaret av Norrland har varit prioriterat, här har det byggts ut flera försvarslinjer och i början av 1900-talet påbörjades bygget av Bodens fästning, ”Låset i Norr”. Ett viktigt arméförband för försvaret av övre Norrland under kalla kriget var Norrlandsbrigaderna. 

Bilden vi har framför oss när vi hör orden: bandvagn, försvar av Norrland, vinter och vita blixten. Foto: Lasse Sjögren. 

Efter andra världskrigets slut 1945 infördes brigadstruktur fullt ut inom den svenska armén. Normalt bestod brigaden av tre till fyra stridande bataljoner med understödsförband som artilleri, pansarvärn och luftvärn. Brigaderna kunde strida självständigt eller ingå som en del i en fördelning. I början var det i huvudsak infanteribrigader och pansarbrigader som formerades i Sverige. Snart insåg det svenska försvaret att det behövdes brigader med bättre rörlighet under vinterförhållanden än infanteribrigader i försvaret av norra Sverige. Övningen Snöflingan 1958 brukar ibland anges som startskott, man insåg att något måsta hända. Idén om Norrlandsbrigaden föddes. 

Bandvagnar i stor skala 

De fyra första Norrlandsbrigaderna sattes upp 1963 och de hade en personalstyrka på drygt 6 000 man vid mobilisering. Vad skiljde dem från en vanlig infanteribrigad? De hade en förbättrad terräng och översnökapacitet, tack vare att i brigaden ingick 256 stycken bandvagn 202. Det var ingen fortkörare, 39 km/h, men det var en enorm förbättring jämfört infanteribrigaden. Bandvagnen var obepansrad och ett midjestyrt bandgående terrängfordon med mycket god framkomlighet i svår terräng. Den sattes i produktion 1964 och det var Volvo BM som byggde. 

En bandvagn 202 i vinterterräng. Efter sig har fordonet en 20 mm luftvärnsautomatkanon. Bandvagn 202 innebar en revolution var gäller försvaret av över Norrland. Helt andra möjligheter att försvara sig och breddgruppera. Foto: Krigsarkivet. 

De nya förbanden NB 63 hade sina huvudsakliga krigsuppgifter inom övre Norrlands militärområde (MILO ÖN). Norrlandsbrigaden var i grunden en tidigare infanteribrigad som blivit utrustad och organiserad för klimatet och geografin i Norrland. 

Hotet av de sovjetiska pansarförbanden som fanns  i norra Sovjetunionen. I området mellan Murmansk och Leningrad fanns flera mekaniserade förband väl utrustade med stridsvagnar, pansarbandvagnar och pansarterrängbilar. Det var i huvudsak draget artilleri, det var först på 1970-talet som det sovjetiska artilleriet började mekaniseras på allvar. Med tanke hur många förband som fanns så tog det sin tid. Foto: Krigsarkivet

I mitten av 1980-talet ombildades ytterligare en infanteribrigad till norrlandsbrigad, det var en av I 13:s brigader i Falun, Dalabrigaden. Nu blev det fem nya brigader NB 85. För samtidigt under 1980-talet pågick utprovning av en ny organisation för norrlandsbrigaderna vid Norrbottens och Västerbottens regementen (I 19 respektive I 20). 

Utvecklingen hade inte stannat av utan en ny bandvagn 206 infördes. En design från Hägglunds vann. Armén ville ha en ny modernare bandvagn med bland annat högre lastkapacitet och bättre vägegenskaper. Första beställningen lades 1979. Hastigheten ökade till 55 km/h.  

Bandvagnsinfanteri 

Den nya organisation NB 85 innebar ett stort steg framåt genom att över 80 bandvagnar fanns för varje norrlandsskyttebataljon, tidigare drygt 60. Den stora nyheten var dock att de tidigare tre skyttebataljonerna nu utökades till fyra, men med endast tre skyttekompanier vardera, till skillnad från de tidigare fyra. Fler bandvagnar och färre soldater per skyttebataljon gav betydligt bättre rörlighet. Totalt hade brigaden 402 bandvagnar i olika versioner (bv 206). 

Den nya Norrlandsbrigaden 85, NB 85, fick betydligt fler bandvagnar, de nya bv 206, och det skedde en förbättring av pansarvärnsförmåga och dessutom tyngre artilleri. Foto: Lasse Sjögren. 

Pansarvärnet i brigaderna tillfördes pansarvärnsrobot 56 (BILL) i skyttebataljonerna medan brigadens pansarvärn fick pansarvärnsrobot 55 (Tow). Helt annan pansarbekämpningsförmåga och med större stridsavstånd. Sedan fick brigaden nya pansarvärnsfordon beväpnade med en 9 cm pansarvärnspjäs. Åtta stycken pvbv 2062, som byggde på bandvagn 206, per skyttebataljon. Totalt 32 vagnar på brigaden. Sedan fanns stort antal granatgevär och pansarskott. Norrlandsbrigaden 85 utrustades precis som infanteribrigad 77 med ett bandpansarvärnskompani utrustade med 12 nya Infanterikanonvagnen Ikv 91 med 9 cm lågtryckskanon. Luftvärnet bytte bort sina gamla Redeye robot 69 mot nya luftvärnsrobot 70. 

1985 kunde den svenska armén mobilisera 5 var Norrlandsbrigader (NB 85). De hade över 400 bandvagnar bv 206 i olika versioner enligt listorna i respektive brigad. På bilden bandvagnpansarvärnsvagn 2062. Pjäshissen på bvpv 2062 medger att fler platser kan användas som eldställningar och att mindre del av fordon och besättning syns vid eldgivning. Foto: Lasse Sjögren 

En klar förbättring skedde av med artilleribataljonen i Norrlandsbrigaden, de gamla 18 stycken 10,5 cm haubits m/40 med räckvidd 12 km byttes ut mot 12 stycken 15 cm haubits 77 med räckvidd 21 km. Något färre artilleripjäser men de hade längre räckvidd, högre eldhastighet och tyngre spränggranater, så totalt sett blev artillerielden i målet kraftigare samtidigt som den kunde verka över större ytor. Dessutom hade den nya haubitsen egen motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv kortare sträckor, snabbare omgrupperingar.  

Sedan förstärktes artilleriet avsevärt i NB 85 med de nya 15,5 cm haubits 77, en bataljon med 12 pjäser i varje brigad. All manövrering av pjäsen drevs hydrauliskt: drivhjulen, upp- och nedfällning av stödhjulen, sid- och höjdriktning, ansättning samt ammunitionskranen. Hydraulkraften kom från ett hydraulaggregat som i A-varianten drevs av en Volvomotor (B20) och i B-varianten av en Mercedes-diesel. 

Nya infanterivapen

Under denna period började svenska försvaret också att införa en ny automatkarbin, Ak 5, samt ett nytt pansarskott 86. Ak 5 hade en kaliber av 5,56 mm, 30 skott i magasinet samt vägde 0,8 kg mindre än Ak 4 som hade kaliber av 7,62 mm och 20 skott i magasinet. Det nya pansarskottet var en klar förbättring av den gamla, pansarskott m/68. Det äldre hade en kaliber av 74 mm och en maximal räckvidd på 250 meter. Pansarskott m/86 hade en kaliber av 84 mm och en maximal räckvidd på 500 meter. Det finns en tumregel som säger att moderna projektiler med riktad sprängverkan penetrerar ett pansar med en tjocklek om 5-7 gånger kalibern.

Övning under 1990-talet. Kalla kriget är över, Snart tar epoken bandvagnsinfanteri med Norrlandsbrigader och bandvagn 206 slut. Foto: Lasse Sjögren. 

Överallt fanns pansarvärn 

Den nya Norrlandsbrigaden (NB 85) var slimmad med högre eldkraft och bättre rörlighet än sin föregångare men fortfarande kvarstår bristen på splitterskyddade fordon då motståndaren har tung eldkraft att tillgå. Överallt fanns pansarvärnsförmåga i brigaden och med rätt placerade minarbeten kunde man sänka motståndarens anfallstempo och förmåga att breddgruppera. Personalstyrkan i brigaden uppgick till 5 700 man.

 Armén i stort

1985 kunde den svenska armén mobilisera 29 brigader varav 5 var Norrlandsbrigader. Sedan den stora andelen av brigader var infanteri, 9 IB 66 och 10 IB 77. General Bengt Gustafsson, som var överbefälhavare 1986 – 1994, har skrivet följande om Norrlandsbrigaderna: ”Särskilt de svenska Norrlandsbrigaderna var väl utrustade och utbildade för strid i den norrländska terrängen.” 

 Lista över Norrlandsbrigaderna 1985 

 Dalabrigaden (I 13) 

 Norrbottensbrigaden (I 19) 

 Lapplandsbrigaden (I 20) 

 Fältjägarbrigaden (I 5) 

 Ångermanlandsbrigaden ( I 21)

Vidare läsning:

Sten Ekman: Försvaret av Norrland under kalla kriget. Krigsförbanden och befästningarna. (Stockholm 2020)

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Den stora armén

Hur stor var den stora armén?

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Den stora armén

Lite om siffror och antal 

Vi hade ett totalförsvar. Vi förberedde oss för krig på ett sätt som saknade motstycke i omvärlden. Få länder var så organiserade som vi var under kalla kriget. Vi skulle mobilisera 850 000 man i händelse av krig. 

Vår slägga var våra pansarbrigader, som mest fanns det sex stycken. Vardera med 72 stridsvagnar och 110 pansarbandvagnar var tanken. De skulle främst sättas in i södra Sverige. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Samtidigt som vi under andra världskriget i november 1942 basunerade ut klart och tydligt: ”att varje meddelande om att svenskt motstånd skulle uppges skulle betraktas som falskt”. 

Detta tillsammans med ett totalförsvar, 850 000 man i försvaret, gav en tydlig signal till omvärlden. Att erövra Sverige tar tid, kostar resurser och vi strider till siste soldat. 

Hur var dessa 850 000 man fördelade? 

Marinen med flottan och kustartilleriet samt flygvapnet ihop tar cirka 125 000 av dessa. 

Det lämnar cirka 725 000 man till armén. Denna stora pott fördelas på tre instanser: fältförband, lokalförsvarsförband och hemvärn. 

Det viktigaste och slagkraftigaste av våra fältförband var våra brigader. Antal brigader har varierat genom åren under kalla kriget. Men enligt försvarsmaktens informationsavdelning fanns det 29 brigader under åren 1988–1989 strax innan kalla krigets slut. 

När kalla kriget tog slut 1990, en del säger 1991, hade v tre typer av infanteribrigader, IB 66 där traktor dominerade och IB 77 där terrängbilen dominerade samt den unika brigadtypen för Norrland, NB 85, där bandvagnen dominerade. Foto: Lasse Sjögren

Hur stor del av helheten var brigaderna? Om vi använder manskapsstyrkan för infanteribrigad 77 som måttstock, den vanligaste brigaden, hamnar vi på 29 x 5 300 man = 153 700 soldater. 

Sedan lokalförsvarsförbanden tar cirka 250 000 man och hemvärnet cirka 125 000 man. Det lämnar kvar cirka 196 300 till övriga fältförband i armén, som till exempel staber, fördelningsstaber, jägar-, artilleri-, pansar-, etapp- och luftvärnsbataljoner. Dessa tillsammans med brigaderna kan liknas med vår fältarmé och den var 350 000 man stark. Slå vi ut detta per brigad så blir det att det fanns drygt 12 000 man i armén för varje brigad som fanns. 

En tidig bild från 1961 då skyttesoldaten var utrustad med kulsprutepistol m/45 och infanteribrigaden hade infanterikanonvagnar med 10,5 haubits. Alltså eldunderstöd snarare än pansarvärn som den senare Ikv 91 var. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Lokalförsvarsförbanden bestod av cirka 100 bataljoner och cirka 400 kompanier. Vi kan göra en liten räkneövning. En lokalförsvarsbataljon anno 1969 års organisation hade: 814 man, 29 kulspruta 58, 32 granatgevär, 8 stycken 8 cm granatkastare, 4 stycken 9 cm pansarvärnspjäs 1110 och 644 cyklar. 

Detta gör kvoten blir 28 man per kulspruta, 25 man per granatgevär och 203 man per dragen pansarvärnspjäs. Gör vi en jämförelse med den vanligaste brigadtypen, IB 77, så finner vi att där är kvoten 28 man per kulspruta, 36 man per granatgevär och 147 man per fordonsmonterad pansarvärnspjäs. Den bättre kvoten vad gäller granatgevär kan förklaras med att lokalförsvarsbataljonen inte hade samma utbyggda understödsfunktioner som en brigad hade, till exempel underhålls- och ingenjörbataljon. Så lokalförsvarsbataljonen sett till lätta vapen var bra utrustad men saknade givetvis de tyngre vapensystemen som fanns inom brigadens ram. 

Granatgeväret fanns överallt. Ett utmärkt vapen att bekämpa fientliga pansarfordon. Vi hade sett till att de fanns hos många förband, ett bra understödsvapen för skytteplutonen. Foto: Lasse Sjögren.

Nu kunde lokalförsvarsbataljonen och för den delen brigaden förstärkas med externa resurser, i form av mer artilleri eller luftvärn som till exempel. Vi hade väldigt mycket luftvärn i den stora armén, främst eldrörsluftvärn och enklare robotar (robot 69 och robot 70). Sedan fanns två bataljoner med den tunga luftvärnsroboten Hawk. Att förstå hur stort luftvärnet var vid denna tid kan nämnas att 45 000 var krigsplacerad hos luftvärnet. 

Slutord 

Vi hade som sagt en stor armé och sedan finns det något som kallas marginaleffekten. Om vi hade kommit i krig under kalla kriget hade Sovjetunionen inte kunnat använda sin fulla styrka mot oss, utan en del av denna. Tar vi Nordens största slag, Tali-Ihantala 25 juni till 9 juli 1944, var Röda arméns initiala styrka 150 000 man mot 50 000 man som försvarade Även om Röda armén hade totalt drygt 6 miljoner man längs frontlinjen på östfronten. 

Hotet i norr, de sovjetiska divisioner stationerade i norra Sovjetunionen. Hur många skulle avancera genom norra Finland mot den svenska gränsen? Sovjetiska armén där var stridsvagnen huvudvapnet. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Så under slaget om Torneälv under kalla kriget kunde det ha varit cirka 50 000 svenskar som försvarar mot 150 000 som anfaller. Tittar vi på Ukraina idag så hade logistiken för den anfallande styrkan varit utsatt, inga järnvägar som egentligen kan hjälpa till. Och det är över 300 km till den sovjetiska gränsen genom finländsk ödemarksterräng. 

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tre klassiker i svenska armén

Kulsprutepistol m/45, Kulspruta 58 och Automatkarbin 4

I våra infanteribrigad 49 hade skyttegruppen som eldhandvapen: gevär, automatgevär eller kulsprutepistol. Sedan till infanteribrigad 59 försvann gevär. Då började skyttegrupperna att få den nya kulspruta 58 som understödsvapen istället för kulsprutegevär. Sedan vid infanteribrigad 66 började Automatkarbin 4 att komma och i infanteribrigad 77 tog den över. Automatgeväret försvann på grund av Automatkarbin 4 medan kulsprutepistol m/45 levde vidare. Till exempel i infanteribrigad 77 hade stabspersonal och pjäsbesättningar ofta kulsprutepistol m/45 som personlig beväpning. Så kulsprutepistol m/45, kulspruta 58 och automatkarbin 4 blev de klassiska eldhandvapen i infanteribrigad 77.

Kulsprutepistol m/45 är ett populärt vapen. Lätt att lära sig och lätt att använda. Här övas det och året är 1973. Foto: Lasse Sjögren

Kulsprutepistol m/45

Denna kulsprutepistol infördes 1945 och var konstruerad av Carl Gustafs stad gevärsfaktori i Eskilstuna. Vapnet var enkelt och lätthanterligt, perfekt för värnpliktiga soldater. Kulsprutepistolen var helautomatisk och fungerade enligt principen tungt oreglat slutstycke. Det var avsett för automateld och saknar läge för patronvis eld. Men har en avtryckare som tillät patronvis eld med fingerdisciplin.

Tre modeller kom att finnas inom försvaret. En oladdad 9 mm kulsprutepistol m/45 vägde 3,9 kg oladdad medan en laddad med 36 skott i magasinet vägde 4,5 kg.  Vapnet har inte bara använts av Sverige utan av flera länder runtom i världen. Vapnet har även siktats i dagens krig i Ukraina.

Axelstödet var enkelt, nämligen bockat stålrör och infällbar. Utfällt var totallängden cirka 80 cm medan ihopvikt endast 55 cm. Detta underlättade enormt till exempel för pjäsbesättningar när de bar sitt vapen på ryggen. Vapnet var tillverkat i pressad plåt och detta hade tendens att rosta lätt om man inte tog hand om sitt vapen.  Men vapnet bestod av få delar, var lättskött, smidigt och kompakt. Helt enkelt omtyckt.

Skyttegruppens eldkraft, kulspruta 58. Hela 188 kulsprutor fanns i varje infanteribrigad 77. Foto: Lasse Sjögren 

En kär vän – ksp 58

Kulspruta m/58 infördes 1958 och idag har vi skippat modellprefixet, helt enkelt ksp 58. Vi har tyvärr inte själva utvecklat denna excellenta kulspruta utan den är framtagen i Belgien, FN MAG av Fabrique Nationale (FN). Över 70 länder har på ett sätt eller annat vapnet. Vår kulspruta är en mindre modifierad version av denna och har tillverkats på licens.

Kulsprutan är väldigt flexibel, den kan användas som skyttegruppens tunga vapen, luftvärnskulspruta eller fordonskulspruta. Initialt använde vi 6,5 × 55 mm (patron m/94) men när AK 4 blev vår nya standard gick vi över till 7,62 × 51 mm NATO.

Det visades sig att som enmansvapen nedgick vapnets effektivitet.  Så ksp 58 ska ses som ett servisvapen som betjänas helst av 2 soldater, skytt och laddare. Och alla kan få bära extra ammo. Skyttegrupper idag har i stor utsträckning fått ksp 90 men ksp 58 är fortfarande i tjänst runt om inom Försvarsmakten och i olika versioner.

Hur var det under kalla kriget? En infanteribrigad 77 med cirka 5 300 man hade i brigaden totalt 188 ksp 58. Det brukar anges att en lokalförsvarsbataljon med drygt 800 man hade 29 ksp 58.

Vapnets längd är 1,27 meter och väger med benstöd 11,6 kg. Vapnet kräver band ammunition. Vapnet är robust och stryktåligt men kan kännas tung och otymplig. Jämför en ksp 90 som väger cirka 7 kg och är en dryg meter lång. Så en rejäl viktskillnad som bli värre när ammunitionsvikten läggs på. Detta då ksp 90 använder samma ammunition som Ak 5, 5,56 x 45 mm NATO. En patron till ksp 90 väger ungefär hälften mot vad en patron till ksp 58 väger.

I vilket fall en trotjänare som varit med sedan 1958 och fortfarande är i tjänst och kommer vara i tjänst under många år till. Så länge vi inte överger 7,62 × 51 mm NATO.

Till anfall. Traktor i bakgrunden avslöjar att det inte är en infanteribrigad 77 som övar utan förband från en infanteribrigad 66. Fotot är från 1980. Vi hade inte ekonomiska resurser att omvandla alla våra infanteribrigader till 77-standard. Foto: Lasse Sjögren. 

Vår nya Mauser – Ak 4

Sverige insåg att automatkarbiner var det nya eldhandvapnet för infanteriet. Vi genomförde ett antal tester innan vi bestämde oss för det tyska Heckler & Koch G3.  Vår svenska Automatkarbin 4 är en mindre modifierad version av denna och har tillverkats på licens. Vår tillverkning inleddes 1965.

Kaliber: 7,62 × 51 mm NATO

Vikt: 4,25 kg (utan magasin), 5,3 kg (laddad)

Längd: cirka 1 meter.

Automatkarbinen är ett helautomatiskt rekyldrivet vapen med halvreglerad mekanism. Vi hade magasin med 20 patroner och en del menar att det är enda felet med vapnet. Det borde varit 30. Det fanns en specialversion med en inskjutbar kolv. Ett mindre antal införskaffades till fallskärmsjägarförbanden, vapnet kunde därigenom göras med kompakt, endast 80 cm långt.

Till skillnad från kulsprutepistol m/45 som ansågs lättskött vad gällde vapenvård så var Ak 4  motsatsen. Vapnet hade betydligt fler delar och en del av dem små. Enklare att tappa bort vid vapenvård i fält. Givetvis bökigare med sin längd på en meter, in och ut genom tält, på- och avsittning på fordon.  Men vapnet var robust och pålitligt.  Ak 4 kunde ställas in för patronvis eller automateld.

AK 4 kom senare att ersättas av Ak 5 och i slutet av 1980-talet började den föras över till territorial- och hemvärnsförbanden.

	Vikt (oladdad)	Längd	År
Kulsprutepistol m/45	3,9 kg	0,8 meter	1945
Kulspruta 58	11,6 kg	1,27 meter	1958
Automatkarbin 4	4,35 kg	Ca 1 meter	1965

Jämfört med andra länder

Hur var dessa vapen under kalla kriget jämfört med andra? Alla tre Kulsprutepistol m/45, Kulspruta 58 och Automatkarbin 4 höll bra standard. Svårt att säga att det fanns alternativ som skulle innebära en signifikant förbättring.

Vi hade givit våra skyttegrupper så bra eldhandvapen som det var möjligt. Givetvis finns det alltid detaljer som kunde varit bra men på det stora hela att rätt beslut tagits tre gånger. 

Svenska infanterikanoner av den äldre modellen, mer eldunderstöd med spräng än pansarbekämpning. Stormning av anfallsmål i understöd av infanteriet. Foto: Lasse Sjögren. 

Mer om infanteribrigad 77 och pansarvärn:

Granatgevär, Ikv 91, pansarskott med mera

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Försvar av den svenska kusten

Kustartilleriets rörliga invasionsförsvar – KARIN 

I nästan 100 år hade Sverige ett vapenslag som var särskilt utrustat med artilleripjäser för att från land bekämpa fiendens invasionsflotta. Fasta och rörliga batterier skulle under denna tid försvara den svenska kusten med koncentration runt viktiga farleder och hamnar – de tunga kanonerna kompletterades med torpeder och minor. 

15,2 cm kanon m/37 var en tung pjäs med utmärkt prestanda. De kom att levereras i flera omgångar. Noter hjulen som senare kom att ersättas, se nästa bild nedan. Foto: Krigsarkivet

Kustartilleriet var ett vapenslag inom Marinen som fick fast organisation 1902 och bestod av fem regementen.  Förutom fast och rörligt artilleri hade förbanden under kalla kriget också kustrobotar. Det rörliga kustartilleriet fick ingen klockren start utan det var först i samband med andra världskriget 1939–45 som det tog fart på allvar.  Då påbörjades motoriseringen av det rörliga kustartilleriet, tidigare hade det varit främst hästar som använts som dragdjur. 

Tung kanon, nästan 15 ton!

En viktig pjäs. 1937 kom Bofors nya pjäs 15,2 cm kanon m/37 att beställas. Nio stycken pjäser skulle levereras och det skedde 1941. Räckvidd var 23 km, vilket var mycket bra för den tiden och det var en tung sak, 14,8 ton. Den var tyngre än alla stridsvagnstyper vi hade svensk tjänst 1941. Under 1944 ökade antal pjäser med ytterligare 14 till för vårt rörliga kustartilleri.  Vid landsvägstransport transporterades pjäsen på två släp, ett var lavettvagnen och ett var eldrörsvagnen. Lavettvagnen var ej gjord för att kunna köra sammansatt pjäs, det blev för tungt, därför transporterades eldröret separat. Vid gruppering ställdes de två släpen tätt ihop och eldröret fördes över till lavetten med en travers. Det var endast tillåtet att dra sammansatt pjäs korta sträckor. 

Kustartilleriets Dragterrängbil 953 D är en moderniserad Volvo dragterrängbil m/42 TVC. Dragbilen har högre hytt och en starkare motor som puttar ut kylaren. Pjäsen är 15 cm kanon m/37 som förflyttas en kortare sträcka under regementets dag. Notera de nya luftgummihjulen på pjäsen. Foto: Anders Franksons bildarkiv

 
Nu hade det rörliga kustartilleriet flera olika typer av pjäser under kalla kriget, bland annat den lättare 7,5 cm och den tyngre 21 cm. Förbanden ställde krav på eldledningssystem, luftvärn, dragfordon och närskydd. Det ställdes ökade krav på rörlighet i terräng, inte bara fordonsmarsch längs väg.  I samband med att 15,5 cm haubits 77 utvecklades kom kustartilleriet titta på en ersättare till 15,2 cm kanon m/37 och det blev en pjäs som baserades på haubits 77, 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80. Denna pjäs skulle få en helt annan taktisk rörlighet jämfört med tidigare pjäser.  

Hotet från fientligt attackflyg ökade

Lufthotet hade blivit allvarligare. Från det ett rörligt kustartilleribatteri var upptäckt av fientlig spaning räknade man förr med att det tog cirka en timme att förvandla detta till ett anfall mot platsen utförd av attackflyg. Men tiden hade kortats, 30 minuter eller till och med kortare. Det ställde större krav på snabbare omgrupperingen av pjäserna.  

Här syns Kustartilleriets nya pjäs 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80. Likheter med 15.5 cm haubits 77 syns tydligt. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Anledningen till att 12 cm valdes för den nya pjäsen var att det nya fasta systemet ERSTA, 12/70, var av samma kaliber. Det fanns redan utvecklad ammunition och det förenklade logistiken i finns mån. Även om det inte använda exakt samma ammunition. Även det nya eldledningssystemet utvecklades med hjälp av erfarenheter från systemet som hade utvecklats för ERSTA, 12/70. Samtidigt fick armén nya dragfordon, terrängbil 30 och 40, som även kustartilleriet fann användbara.  

Nytt dragfordon för Kustartilleriet blev Scanias Terrängbil 40 med trupptransporthytt, plats för 10. Foto: Anders Franksons bildarkiv

KARIN löser uppgiften 

En ny era för det rörliga kustartilleriet inleds 1977. Då påbörjades truppförsök med 12/80 systemet KARIN, som är en förkortning av "kustartilleriets rörliga invasionsförsvar".  Alltså 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80 och det tillverkades 24 pjäser.  

Tre nya kustartilleribataljoner med två 12/80-batterier i vardera bataljonen organiserades under 1980-talet. Konstruktionen av 12/80 var som sagt till stora delar baserad på haubits 77 med samma lavett med egen motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv. Den maximala skotträckvidden för 12/80 var 32 kilometer och den maximala eldhastigheten var 16 skott per minut.

  
Enkel organisation för ett kustartilleribatteri 12/80 
Personalstyrka: 308 personer, Antal vapen: 4 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80 och 2 40 
mm luftvärnsautomatkanon m/48 
Batteristab 
Batteriledningspluton 
Mätpluton 
Pjäspluton (12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80) 
Luftvärnstropp 
Markstridspluton (=skyttepluton) 
Trosspluton 

Två av dessa bataljoner var hemmahörande i Södra militärområdet (KA 2). Medan en bataljon tillhörde det Östra militärområdet (KA 1).  

Kustartilleriets devis var: ”Bättre sänka fienden på burk än att jaga enskilda stridsfordon på land.” 

Tanken var att skjuta cirka 20 granater mot ett mål innan man gjorde målväxling. Träffsäkerheten var stor och det behövdes inte sänka trupptransportfartygen. Några träffar gjorde att det slogs ut, ur funktion. Ammunitionen var spränggranat och sjömålsgranat. Den senare kunde tränga igenom dubbla skrov. 

Samtidigt som det rörliga kustartilleriet kom att utvecklas under kalla kriget kom kustjägarna att etableras 1956 och försök började genomföras med amfibieförband under 1980-talet. Foto: Krigsarkivet

Utvecklingen av eldledningssystemen styrde i viss mån hur stor utspridning batteriet kunde ha, ju större luckor mellan pjäserna ju bättre. Helst skulle andra förband finnas i området för att minska risken att kustartilleribatteriet identifierades och fienden därigenom ökade sina vapeninsatser, att slå ut denna begränsade resurs.  

Växelställningar för batteriet 

Hotet för upptäckt, lokalisering och bekämpning av ett skjutande kustartilleriförband är stort varför batterichefen utnyttjade pjäserna två och två, det vill säga troppvis. När de två tropparna bekämpat mål i cirka 10 till 15 minuter fick den ena troppen order om att omgruppera till den första växelställningen, medan den andra troppen fortsatte att bekämpa mål en stund till.  

Luftvärnstroppen i batteriet med två 40 mm luftvärnsautomatkanoner användes främst för att skydda denna. När den tropp som omgrupperat anmält klart, att pjäserna hade gått i växelställning, maskerat och lastat av ammunition samt kopplat upp sambandet gav batterichefen order om insats med denna tropp från nya ställning.  Samtidigt som den andra troppen då gjorde urdragning och omgrupperade. 

 
När förbandet inte var stridsgrupperad försökte man i största mån gömma pjäserna i lador eller hussamlingar för att minska risken för upptäckt. Det var först när eldsberedskapen blev hög som pjäserna grupperades fram i förberedda ställningar. Med andra ord förbandet rörde sig framåt så sent som möjligt.  

En 12 cm kustartilleripjäs m/80 under eldgivning. Endast tre bataljoner med vardera åtta pjäser kom att formeras. Foto: Thomas Wingstedt FM

Slutet av 1990-talet gjordes även tester med en Archer-liknade pjäs, i syfte att öka skyddsnivån på det rörliga kustartilleriet. Men försöken inom ramen av kustartilleriet avbröts 1999 och istället skulle de samordnas i ett försvarsgemensamt artilleriprojekt. 

Slutet kom!

När försvann dessa 12/80-pjäser? Jo man bestämde sig för att lägga ner kustartilleriet 2000 och då försvann även dessa excellenta kanoner. Plötsligt ansågs det att Kustartilleriet i den form som hade funnits sedan 1902 inte längre behövdes så de fasades ut. Det framfördes bland annat argumentet att bekämpning av sjömål med artilleripjäser förmodas i framtiden inte vara en efterfrågad kompetens som behövdes.  

Hotet om sjöinvasion nedvärderades så det toppmoderna 12/80-systemet skrotades. Det var inte längre tal om invasionsförsvar utan insatsförsvar så istället bildades den nya Amfibiekåren år 2000. Både fasta och rörliga kustartilleribatterier lades ner, alla kanoner försvann och svensk kustartilleri blev en notis i historieböckerna, strax innan det skulle fira hundra år i tjänst.

  
Vidare läsning:  
Sten Munck af Rosenschöld: Svenskt rörligt kustartilleri – Förband och materiel. (Hallstavik 
2006) 
Kustförsvar: Från kustbefästningar till amfibiekår. (Stockholm 2002) 
Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024) 

En 12 cm kustartilleripjäs m/80 hos Museum för rörligt kustartilleri på Aspö i Karlskrona skärgård. Foto: Marinmuseum

Tre klassiker i svenska försvaret:

Kulspruta 58, automatkarbin 4 och vad?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Hur stor var försvarsmakten vid kalla krigets slut:

Var fanns soldaterna? Vem hade flest?

Sverige och kalla kriget

 

Historien om en bild – Wennerströms vän från Stalingrad

Genom militärhistorien finns en del berömda radarpar vad gäller chef och stabschef, så som Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff eller Erwin Rommel och Hans Speidel. De flesta av oss känner till Vasilij Tjujkov, befälhavare över sovjetiska 62. armén, som till slut segrade vid Stalingrad i februari 1943 – men vem var hans stabschef? Knappt någon kan svara på den frågan. Det var just honom som överste Stig Wennerström mötte på Bromma tisdagen den 25 november 1958.

En känd bild av ett avgörande skede i svensk militärhistoria. En sovjetisk militärdelegation besöker Stockholm 1958 och i mottagningskommittén ingår flygöversten Stig Wennerström, som senare skulle bli känd som landsförrädare och spion. Men vilka är männen på bilden? Den sovjetiska generalen som hostar är chefen för Leningrads militärområde, general Nikolaj Ivanovitj Krylov. Den svenske officeren med pälskrage är chefen för Västerbottens regemente överste Carol Bennedich. Foto: Lasse Sjögren

Försvar av Odessa och Sevastopol

General Nikolaj Krylov hade varit Tjujkovs stabschef vid Stalingrad och var år 1958 nytillträdd befälhavare för Leningrads militärområde. År 1919 kom han som sextonåring i Röda arméns tjänst. Han visade tidigt sina goda militära kvaliteter och utbildades till plutonchef. Efter ryska inbördeskrigets slut stannade Krylov kvar i Röda armén för att bli yrkesofficer. År 1931 tillträdde han som chef för en bataljon i Fjärran Östern. När tyskarna anföll den 22 juni 1941 befann sig överste Krylov i Odessas militärdistrikt, så de första striderna utkämpades mot rumänska förband. Krylov fortsatte att tjänstgöra på södra delen av östfronten – först i försvaret av Odessa och sedan i försvaret av Sevastopol, där han sårades svårt i januari 1942. Han evakuerades dock först under slutstriden vid Sevastopol med hjälp av en ubåt.

Högkvarteret för sovjetiska 62. armén i Stalingrad där Krylov som stabschef står längst till vänster i bild och antecknar. I mitten samtalar chefen för 62. armén Vasilij Tjujkov med chefen för 13. gardesskyttedivisionen Aleksandr Rodimtsev, medan politiske kommissarien Kuzma Gurov stirrar ner på kartan. Foto: Wikipedia Commons

Slaget om Stalingrad

Efter att ha återhämtat sig från sin skada trädde Krylov åter i tjänst och kom i augusti 1942 att bli 62. arméns nya stabschef. Arméchef var Vasilij Tjujkov och de skulle kampera ihop fram till maj 1943. Då fick Krylov befäl över en egen armé efter några temporära poster innan han landade som befälhavare över 5. armén. Denna armé ledde han från oktober 1943 till krigsslutet 1945, förutom under en kort period då han var sårad. Han erövrade bland annat Vilnius sommaren 1944 och kom att utnämnas till Sovjetunionens hjälte samt befordras till generalöverste för sina insatser sommaren 1944. Hans armé var en av dem som kom att förflyttas till Fjärran Östern för att delta i kriget mot Japan, där Krylov åter utmärkte sig.

Efter andra världskrigets slut år 1945 kom Krylov att bli befälhavare över diverse militärdistrikt och blev general år 1953. År 1958 tog han över Leningrads militärdistrikt och kom att besöka Sverige där Wennerström mötte upp på Bromma. Han kvarstod som befälhavare över Leningrads militärdistrikt fram till 1960 då han tog över Moskvas militärdistrikt. Några år senare, 1963, blev Krylov marskalk och befälhavare över de strategiska robottrupperna. Dessa förde han befälet över fram till sin död den 9 februari 1972, 68 år gammal.

 

Till vänster: här porträtteras kapten Vasilij Jefremov 1942 efter att han erhållit utmärkelsen Sovjetunionens hjälte – se guldstjärnan på uniformen. Han kom i november 1942 att gå över till att leda utbildningen av nya piloter. Till höger, Stig Wennerström skrev en bok om Stalins flygvapen som kom ut år 1946. Boken hette Röda vingar och hade undertiteln Det ryska flyget från tsartid till nutid. Wennerström visar sig som författare vara enastående initierad och sakkunnig.

En av Stalins falkar möter Örnen

En annan som var i delegationen till Sverige var flygöverste Vasilij Jefremov (1914–2002) som var en erfaren stridspilot. Han flög jaktplanet I-15bis under finska vinterkriget 1939–1940 under totalt 140 uppdrag. Under kriget mot Tyskland flög han sedan först MiG-3 och därefter LaGG-3 fram till den 10 november 1942 då han lämnade fronttjänstgöringen. Han hade då flugit 274 stridsuppdrag och vunnit sju luftsegrar. Hans nya tjänst var som inspektör för utbildningen av nya piloter. Efter andra världskriget deltog han aktivt i utvecklingen av Sovjetunionens första jetstridsplan och utbildade sig till generalstabsofficer med examen år 1953.

Överste Stig Wennerström lämnade över information till Sovjetunionen inte bara om Sverige utan även om Nato. Informationen rörde försvarsplaner, den brittiska luftvärnsroboten Bloodhound, den amerikanska luftvärnsroboten Hawk samt de amerikanska jaktrobotarna Falcon och Sidewinder. Via Wennerström fick Sovjetunionen även information om det svenska flygbassystemet och Saab J 35 Draken. I samband med Kubakrisen 1962 överlämnade Wennerström information angående amerikanska flottan. Wennerströms sista kontaktperson före avslöjandet var GRU-officeren Vitalij Nikolskij och han lyfte speciellt fram senare att information om luftvärnssystemen Hawk och Bloodhound samt de amerikanska jaktrobotarna som Wennerström överlämnade var mycket viktiga för Sovjetunionen.

GRU-officeren Vitalij Nikolskij (1910–2002) var Wennerströms kontaktman på den sovjetiska ambassaden under åren 1960–1963. När Wennerström avslöjades fick Nikolskij lämna fältarbetet och i stället övergå till undervisning. Även han hade ju blivit röjd. Till höger, Örnen skvallrar om höken. Robotsystem Hawk är ett luftvärnsrobotsystem med lång räckvidd och hög höjdtäckning. Robotsystem 67 har ingått i det svenska luftvärnet sedan början av 1960-talet. Uppgraderingar har genomförts genom åren och systemet har fått nya beteckningar. Robotsystem 77 introducerades 1980 och nuvarande version heter Robotsystem 97. Foto: Lasse Sjögren.

En erfaren underrättelseofficer

Wennerströms förste kontaktperson var flygattachén Semjon Jusjtjenko, som var stationerad i Stockholm 1954–1960. Hans karriär under andra världskriget bestod främst av administrativa tjänstemannaposter. Han var något av en typisk tjänsteman, medan GRU-officeren Vitalij Nikolskij som kom till Sverige i hösten 1960 var något helt annat. Till skillnad från sin föregångare hade han arbetat som underrättelseofficer vid fronten – bland annat under slaget vid Moskva 1941–1942 då han tjänstgjorde vid 10. arméns stab. Han blev uppmärksammad, befordrades och kom att tjänstgöra vid frontstaben för Västfronten innan han skickades till Stalingrad under hösten 1942. Han erhöll flera medaljer och utmärkelser för sin tjänstgöring. Under 1944 ansvarade han för utbildningen av polacker för underrättelsearbete i de polska områdena som Röda armén stod redo att marschera in i. Vid krigsslutet var han överstelöjtnant.

Nikolskij kom efter kriget att tjänstgöra i både Österrike och Tyskland innan det blev dags att fara till Stockholm på hösten 1960. Han fick välja mellan Tjeckoslovakien och Sverige, men ville egentligen inte åka till endera landet. Han valde Stockholm i hopp om att det skulle vara bäst för honom. I maj 1961 utnämndes han till generalmajor. Hans karriär som fältofficer tog slut när Wennerström arresterades och därefter fick han ägna sig åt utbildning innan han pensionerades från GRU 1968. Han skrev sina memoarer och de kom ut i Ryssland år 1997.

Vidare läsning:

Wilhelm Agrell: Stig Wennerström – Myten om en svensk storspion. (Stockholm 2020)

Anders Frankson (red): Förrädare! Att vinna krig med svek. (Stockholm 2019)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html