”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

Panzer Lehr i Normandie 1944

Tysklands starkaste pansardivision sommaren 1944 var Panzer Lehr. Befälhavare var den 45-åriga generallöjtnanten Fritz Bayerlein, veteran från hårda strider I Nordafrika och på Östfronten, och runt halsen hängde riddarkorset med eklöv.  

´

”Panzer Lehr (sommaren 1944) var den bäst utrustade pansardivisionen som fanns i den tyska krigsmakten under kriget” 

     Fritz Bayerlein i fångförhör efter kriget

Divisionens egen Pantherbataljon var inte redo sommaren 1944 utan divisionen underställdes 6. pansardivisionens Pantherbataljon som var halvvägs till Polen lastade på tåg när larmet kom om Normandie. Det var bara att vända, västfronten och Normandie istället för östfronten och Polen. Foto: Reddit

Bayerlein hade i början av året 1944 fört befäl över tyska 3. pansardivisionen på östfronten och brutit sig ur en sovjetiskt inringning med sin pansardivision vid Kirovograd. Han hade tidigare haft stabspositioner bland annat i Nordafrika. Bayerlein hade stort förtroende för sin nya division men precis som sin gamle chef Erwin Rommel fruktade han allierade flyget och dess inverkan på slagfältet.

Bayerlein hade efter kriget den bestämda åsikten att de tyska befälhavare som inte har stridit mot de västallierade innan Normandie led av detta och det begränsade deras möjligheter att strida effektivt mot de västallierade. På bilden Bayerlein i Nordafrika.Foto: Pinterest

De kommer, de kommer! 

Larmet gick klockan 3 den 6 juni, divisionschef Bayerlein fick besked att en stor fientlig luftlandsättning har skett i närheten Caen och Bayeux. Den allierade invasion hade slutligen inletts var Bayerleins uppfattning men det var först på eftermiddagen den 6 juni som hans division fick order att marschera mot stränderna. Bayerlein hade fullständigt klart för sig vad hans uppdrag var. För innan han tagit befälet över Panzer Lehr besökte han sin gamle chef Heinz Guderian, som då var pansarinspektör, och fick ett tydligt besked av Guderian: ”Med enbart denna division måste ni kasta de allierade tillbaka i havet. Ert mål är kusten, nej inte kusten – det är havet!”. Bayerlein förstod vad Guderian ville men samtidigt tänkte han att Guderian inte riktigt förstod hur det var att strida mot de allierade.

De allierade den 6 juni 1944. De kom i land på alla sina landstigningszoner och säkrade upp dem. Hela 160 000 man sattes i land första dagen. I slutet av juni hade de över 850 000 i land. Foto: NARA

Panzer Lehr i Normandie sommaren 1944 

Lehr hade i stridsvagnar 99 Panzer IV, 89 Panthers, vilket ger 188 vagnar 

31 Jagpanzer IV (pansarvärn), 10 Sturmgeschütz III (Fkl kp 316)

Regementsstaben i Pansarregementet normalt 3 Panther och 5 Panzer IV 

I. bat - Panther (normalt 17 per kompani) samt 8 i staben

II. bat - Panzer IV (normalt 22 per kompani), samt 8 i staben 

Totalt antal bepansrade halvbandvagnar (SPW) var 658 redo och 35 i på verkstad. Då alla fyra pansargrenadjärbataljoner hade dem, med andra ord alla pansargrenadjärer hade tillgång till bepansrade fordon. Normalt var det en av fyra bataljoner. 

Personalstyrka var 14 699 man

Panzer Lehr var välutrustad med bepansrade halvbandvagnar. All fyra pansargrenadjärbataljoner hade dessa fordon. Det normala i arméns pansardivisioner var en av fyra bataljoner. Men Lehr var inte vilken division som helst. 

Skydd av mörkret? 

Division hade 140 km till invasionsområdet. Bayerlein ville bara marschera i skydd av mörkret men då skulle divisionen kanske hinna 60 till 70 km per dag men befälhavaren för tyska 7. Armén generalöverste Friedrich Dollman ville få fram divisionen så snabbt som möjligt, så han beordrade även dagsmarsch, vilket Bayerlein inte tyckte om. Givetvis råkade Panzer Lehr ut för attacker från allierade jaktbombare och pansarofficerare Helmut Ritgen i pansarregementet fick intrycket att uppstod det en explosion och svart rök efter en attack så drog det till sig fler jaktbombare likt gamar med kadaver.  

Fältmarskalk Gerd von Rundstedt (till vänster i bild) och fältmarskalk Erwin Rommel (till höger i bild) i samspråk. Rommel ville möte fienden på stranden för att hindra honom att etablera sig. Men det stora problemet var att veta var de skulle landstiga. Medan Rundstedt ville nyttja slagkraften i det tyska pansarvapnet och slå fienden i ett manöverslag. Men problemet var det allierade stridsflyget. Foto: Krigsarkivet. 
  

Grupperingen en halvmesyr  

De högre tyska befälhavarna var oense hur pansarreserven i Frankrike skulle utgångsgruppera för invasionsförsvaret. Fältmarskalk Erwin Rommel förespråkade pansardivisionerna så nära stränderna som möjligt, slå fienden vid stränderna. Medan fältmarskalk Gerd von Rundstedt ville ha en pansargrupp redo för manöverkrig längre inland. Sedan var tyskarna inte överens om var längs kusten den allierade landstigningen kunde tänkas äga rum. Nu blev det en halvmesyr, hälften nära stränderna och hälften i pansargrupp West. 

När de allierade landsteg den 6 juni 1944 fanns det i väst nio tyska pansardivisioner och en pansargrenadjärdivision. En av dessa tio divisioner fanns i närheten av Caen och Falaise i Normandie, det var 21. pansardivisionen. 

Endast tre på plats

Först vid invasionsstränderna i Normandie blev 21. pansardivision, då den redan var grupperad i området. Dagen efter den 7 juni började 12. SS pansardivisionen att anlända och sedan den 8 juni kom nästan, Panzer Lehr. Nu visste tyskarna att det skulle dröja innan nästa tyska pansarregemente skulle komma. De var utgångsgrupperade antingen norr om floden Seine eller i södra Frankrike och det skulle ta tid för dem att ta sig till Normandie (historiskt dröjde det till 18 juni, då anlände 2. pansardivisionens pansarregemente).

Frankrike fördärvade de tyska soldaternas pliktkänsla och sinne för strid enligt Bayerlein. Det var vin, kvinnor och vackert väder som lockade. Foto: Waralbum.ru

"Lättsam tjänst fördärvar" 

Bayerlein uttalande sig efter kriget var att de divisioner med bäst stridsvärde i Frankrike var pansardivisionerna. Detta eftersom de infanteridivisionerna som fanns i väst hade blivit helt förstörda efter två till tre års ockupationstjänst i Frankrike. Det var ett farligt land med sitt vin, kvinnor och behagliga klimat enliga Bayerlein. Trupp som var där en längre tid blev dåliga soldater. Pansardivisionerna däremot ägnade sig inte åt ockupationstjänst. 

Tysklands slägga

Redan vid dag två, den 7 juni, slut visste de allierade att de hade ett rejält brohuvud, med ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Rommel insåg att slaget höll på att utveckla till just det han ville undvika, ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. Bayerleins divisionen blev en del av I. SS pansarkåren under befäl av SS-generalöverste Sepp Dietrich. Bayerlein tyckte att Dietrich egentligen fick allt han pekade på och hade en direktkanal till Hitler. I vilket fall var det han som hade de tre pansardivisionerna under sitt befäl och denna kår var Tysklands slägga i Normandie den 8 juni 1944. 

Det tog tid för tyskarna att få fram sina pansardivisioner till invasionszonen. De tre första gick relativt smidigt men den fjärde, 2. pansardivisionen, hade inte sina stridsvagnar på plats förrän 18 juni. På bilden en tysk Panzer IV i Normandie 1944. Kamouflage krävs, det allierade stridsflyget behärskar luftrummet. Foto: Krigsarkivet. 

Anfall eller inte? 

Ett stort tyskt pansaranfall planerades slå ut mot britterna, ett sista desperat försök att kasta dem tillbaka. Befälhavare för pansargrupp West, Geyr von Schweppenburg, med sin stab hade installerat sig i Chateau La Caine sydväst om Caen. Han skulle leda pansaranfallet med bland annat I. SS-pansarkåren, men den 10 juni ansågs det att det fortfarande inte fanns tillräckligt med anfallskraft för framgång. Det allierade stridsflygflyget störde och fördröjde tillförsel av tyska förband. Von Schweppenburg ansåg att det egentligen var Rommels beslut att skjuta upp anfallet, då han ville få II. fallskärmsjägarkåren på plats innan anfallet slogs ut. 

Det planerade pansaranfallet med mot kusten den 13 juni 1944. Det ställdes som sagt in. Denna karta ritades efter kriget av amerikanska arméns historiska avdelning och godkändes av pansargeneral Geyr von Schweppenburg. Foto: Anders Frankson

Ultra spolierar 

Rommel lämnade den improviserade stabskonferensen i Chateau La Caine. Cirka en timme senare attackerade de brittiska jaktbombare Hawker Typhoon högkvarteret för pansargrupp West, därefter bombades det av Mitchell bombare. Det slog ut högkvarteret även om von Schweppenburg klarade sig med lätta skador. Hans stabschef dog och flera andra. Informationen om vad pansargrupp West hade sitt högkvarter kom från Ultra. En unik händelse gällande användningen av Ultra, där britterna hade kunde läsa krypterad tysk kommunikation. 

Nu blev det inget massivt tyskt pansaranfall där Panzer Lehr under Bayerlein fick chansen att kasta ut i fienden i havet utan istället kom brittiska 7. pansardivisionen att avancera mot Villers-Bocage där den tyska SS pansarlöjtnanten och stridsvagnsesset Michael Wittman med sin legendariska Tiger visade hur en slipsten skulle dra den 13 juni 1944. Men det är en annan historia.

Operation Cobra startade den 25 juli 1944. Notera den blå streckade rutan som är "bombmattan" från det tunga bombflyget. Där är som synes på kartan Panzer Lehr grupperad. Karta: US Army

Försvar av fronten

Panzer Lehr kom att strida vid fronten resten av sommaren, i stort sett var det håll linjen som gällde. Sedan råkade divisionen väldigt illa ut när den amerikanska operation Cobra inleddes den 25 juli 1944. Divisionen var grupperad mitt i den planerade anfallsriktningen och utsatte för massiva bombningar från det tunga bombflyget. Det orsakade stort kaos och förvirring bland truppen och där många inte hade hunnit återfå fattningen när den amerikanska täten kom. Med andra ord de blev krigsfångar. Divisionen hade ovanligt många saknade under julimånad, 1 480. Medan antal stupade låg på 347 och sårade på 1 140.

Tunga förluster 

Divisionen tog under junimånad följande förluster: 490 stupade, 1 809 sårade och 673 saknade. Lägger vi sedan till augusti så blev det ytterligare 1 468 man i förluster. Panzer Lehr tog med andra ord sammanlagt 7 411 i förluster under striderna i Normandie. Med tanke på att det pansargrenadjärerna tar de tyngsta förluster så var divisionens infanteri inte i bra skick. Materielförlusterna var också höga, i slutet av augusti cirka 20 stridsvagnar kvar i divisionen.

En pansarbil, Sd. Kfz. 231, från pansarspaningsbataljonen i pansardivision Lehr står kvar på slagfältet. Foto: Reddit. 

Slutord

Hade tyskarna genomfört ett större pansaranfall enligt vad de diskuterade den 10 juni vad hade det inneburit? Det hände ändrat dynamiken i slaget, tyskarna mål var att splittra de allierade i två brohuvud. Problemet var att utifall de tyska pansarförbanden avancerade mot kusten innebar det att det allierade fartygsartilleriet fick större möjligheter att verka. Samtidigt var anfallet inget direkt hot mot de amerikanska landstigningszonerna. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower hade nog inte tappat fattningen utan de hade bara fortsatt att föra över mer soldater och materiel. 

Detta då brohuvudet i stort var säkrat och tyskarna kunde inte stänga av kranen, flödet till de allierade styrkorna. Enbart den 6 juni 1944 hade de fått i land närmare 160 000 soldater. Brohuvudet hade som sagt redan den 7 juni ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Så även om Panzer Lehr fått genomföra ett större pansaranfall hade det inte ändrat läget i stort. Utan slaget om Normandie hade utvecklats till ett ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. 

Pansargeneral Hasso von Manteuffel i sin roll som divisionsbefälhavare. Här för han befäl över tyska arméns elitdivision "Grossdeutschland" i början av 1944. Hasso von Manteuffel tillhör de ytterst få som fick riddarkorset med svärd och briljanter. Endast 27 erhöll denna utmärkelse. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979-035-19 / Broenner / CC-BY-SA 3.0

Under Ardenneroffensiven som inleddes den 16 december 1944 fick Panzer Lehr äntligen en offensiv roll men det var inte längre samma division. Förlusterna i Normandie hade varit tunga. Sedan verkar Bayerlein ha tappat geisten. Befälhavaren för tyska 5. pansararmén Hasso von Manteuffel var inte nöjd med honom. Han tyckte att han inte visade tillräcklig styrka och hans underlydande chefer i divisioner fick styra för mycket. Divisionen gick slutligen under i striderna om Ruhrområdet i april 1945.

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Eric Lefèvre: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983)

Richard Schimpf, Wolfgang Pickert et al.: Vi försvarade Normandie 1944. Tyska generaler berättar om de hårda striderna. (Stockholm 2017)

Helmut Ritgen: Westfront 1944. (Stuttgart 2004)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

En av pansardivisionerna i Waffen-SS

12. SS-pansardivisionen i Normandie 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Sovjetiska stormkanonvagnar

 Samma namn men olika roller

Den tyska krigsmakten hade vid inledningen av operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen, inte bara stridsvagnar i sin arsenal utan även stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Även om de två sistnämnda inte fanns i speciell stort antal, 377 Stug-stormkanonvagnar och 202 pansarvärnskanonvagnar Panzerjaeger I.

Tyska stormkanoner Stug III med kort 7,5 cm kanon (L/24) i december 1941 utanför Moskvas portar. Den tyska produktionen av stormkanonvagnar kom igång på allvar först 1943 men då med längre kanoner. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Röda armén hade lekt med dessa idéer innan kriget men det hade inte blivit av något av detta. Tyskarna använde stridsvagnschassi för dessa fordon som grund, speciellt Panzerjaeger I var en intressant lösning. För här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna vagn dög inte längre för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen.

På bilden en tysk pansarvärnskanonvagn av typen Marder. Just detta är Marder III med erövrad sovjetisk pjäs (7,6 cm L/51). Chassi är Panzer 38 (t). Denna vagnstyp anlände till östfronten under 1942 med syfte att förbättra tyskarnas rörliga pansarvärnsförmåga. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-217-0485-28 / Scheffler / CC-BY-SA 3.0

Sedan under 1942 började tyskarna sätta in andra pansarvärnskanonvagnar på östfronten, Marder-serien. Här användes chassis från vagnar som inte längre dög för fronttjänst, som till exempel Panzer II och Panzer 38 (t). Men nu med en grövre kanon, 7,5 cm eller 7,62 cm kanon, än tidigare. Även dessa med en öppen överbyggnad. 

Istället för lätta stridsvagnar med 45 mm kanon, T-70, bestämde man sig för att producera SU-76 istället. En vagn som fick 7,6 cm kanon ZIS-3 i fast öppen överbyggnad. Kan ses som en lätt stormkanonvagn eller infanterikanonvagn som skulle understödja skyttesoldaterna i deras strid med direkt eld. Foto: Olga Ignatovitj (TASS). 

Den sovjetiska produktionen av vagnar där kanonen inte satt i ett rörligt torn utan var fast monterad. startade upp i slutet av 1942, 50 vagnar hann att produceras. 

Röda armén satsade initialt på: 

SU-76, den byggde på den lätta stridsvagnen T-70 och fick en 7,6 cm kanon ZIS-3. 

SU-122, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 12,2 cm M-30 haubits. 

Den andra vagnen som sattes i produktionen var den medeltunga stormkanonvagnen SU-122 med 12,2 cm M-30 haubits. Produktionen var rätt så begränsad, 636 vagnar, innan tyngre vagnar som ISU-122 och ISU-152 tog över. 

Båda dessa skulle vara en del av infanteriets strid och understödja främst med spränggranater i form av direkt eld mot mål. För Su-76:an fick man förlänga chassit på T-70-vagnen, istället för fem bärhjul ökades det till sex för att få plats med den grövre kanonen, 7,6 cm. Chassis som användes kallades T-70B. SU-76 hade en öppen överbyggnad och var betydligt lättare bepansrad jämfört med SU-122 som var mer som en tysk stormkanonvagn och hade en grövre pjäs, 12,2 cm haubits. Denna kunde avfyra en spränggranat som väger nästan 22 kilo rakt i målet (motståndsnästet). Kan jämföras den tyska Stug III med sin 7,5 cm L/24 kanon som hade en spränggranat på 4,5 kilo.

SU-76: or kom att bli ett vanligt inslag i de sovjetiska anfallsoperationerna. Här på bilden några SU-76 understödjer under striderna i Ostpreussen 1945. Notera den öppna överbyggnaden. Foto: Dmitrij Chernov

Röda armén kom att sätta upp regementen med de nya SU-vagnarna. Från början mixades SU-76 och SU-122 i samma förband men det insågs snabbt att den lätta SU-76 och den medeltunga SU-122 inte passade ihop taktiskt, så separata regementen skapades.

Enkel organisation av ett lätt SU-regemente 1943 

Stab, ofta en stridsvagn istället för SU 

En spaningspluton 

Fem batterier med vardera 4 SU-76 

Underhållskompani 

Personalstyrka: 253 man 

Båda sågs som stormkanonvagnar men SU-76 var nog mera likt de infanterikanonvagnar som vi hade under de första åren av kalla kriget, Infanterikanonvagn 102 och 103. En vagn med svagt pansar som skulle understödja infanteriet som eldunderstöd i form av direkt eld. Medan SU-122 var mer likt de tyska stormkanonvagnarna, ett tyngre pansarskydd och vara en del av infanteriets anfall.

Till vänster ser du en T-34-stridsvagn med sin 7.6 cm kanon F-34 och till höger i bild ser du den nya pansarvärnskanonvagnen SU-85 med sin 8,5 cm kanon. Givetvis har ammunitionstyp betydelse men förneklat ju längre och grövre kanon ju bättre pansargenomslag. Foto: Grigorij Akmolinskij

Besten dyker upp

Under senhösten 1942 dök en ny tung tysk stridsvagn upp, Tiger-stridsvagnen. Röda armén insåg att detta var något helt nytt, deras huvudpjäs för stridsvagnar var 7,6 cm kanon och den var otillräcklig. De började titta på hur de kunde förbättra sina stridsvagnar men snart kom de till insikt att det inte skulle komma så många Tiger-stridsvagnar så huvudfokus hamnade på att ta fram en ny pansarsvärnskanonvagn under 1943. Denna vagn var något helt annat än den tyska Marder-serien. Kan liknas med den tyska Jagdpanzer IV som kom 1944.

SU-85, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 8,5 cm kanon.

Här en pansarvärnskanonvagn SU-85 i centrala Minsk sommaren 1944. Röda armén har jagat ut de tyska ockupanterna från staden. Luftvärnskanonen är en sovjetisk 37 mm kanon opr 1939. Foto: mil.ru

Prefixet SU står för Samochodnaja Ustanovka (med kyrilliska alfabetet "самоходная установка") och betyder fritt översatt ”självgående pjäs”. Röda armén använde detta prefix för pansarfordon som hade en fast kanon monterad oavsett om det var en infanterikanonvagn, stormkanonvagn eller pansarvärnskanonvagn. Under andra världskriget kom Röda armén inte att ta fram några vagnar som vi skulle kalla för bandkanoner, det kom först på 1970-talet. 

"Bestdödaren" ser dagens ljus

Samtidigt som de utvecklade en ny pansarvärnskanonvagn SU-85 utvecklades en ny tung stormkanonvagn som byggde på den tunga KV-stridsvagnen. Denna nya vagn SU-152 fick en tung 15,2 kanonhaubits (ML-20S) som också kunde användas att bekämpa tunga tyska stridsvagnar, den fick smeknamnet ”Bestdödaren” ("Зверобой"). Dock den var nog mer tänkt som en tung stormkanonvagn än pansarvärnskanonvagn. Den började dyka upp under sommaren 1943. 

Den tunga stormkanonvagnen SU-152 på bilden är snarlik den senare tunga vagnen ISU-152. Skillnaden hade SU-152 byggde på ett KV-chassi medan den senare byggde på ett IS-chassi. Det senare chassit var en utveckling av det förra, så inte så skillnad mellan de två. 45,5 ton jämfört med 46 ton. Foto: A.Chaldej (TASS)

 

Panzer III blir sovjetisk stormkanonvagn

Sedan genom att Röda armén under vintern 1942-43 erövrade ett stort antal övergivna Panzer III och Stug III bestämde man att använda dessa. En tanke var att bygga en slags SU 76, detta då den egna produktionen hade problem. De fick en variant av 7,6 cm kanon F-34, alltså kanonen från T-34:an, och blev som sovjetiska Stugvagnar. Detta då de inte hade öppet stridsutrymme utan slutet. De var också tyngre och hade bättre pansarskydd än vanligt sovjetiska Su-76. 201 Su-76i byggdes under 1943 och de användes i strid första gången i augusti 1943. Barnsjukdomarna för den egna vagnen försvann i samband med att Su-76M anlände så de upphörde med dessa ombyggnader.  

Här syns tydligt det tyska Panzer-III chassit. Vagnen på bilden är den sovjetiska stormkanonvagnen SU-76I. Notera att kanonen är utan mynningsbroms, detta då kanonen bygger på T-34:ans kanon och inte den dragna fältpjäsen ZiS-3 som den vanlig SU-76:an hade. Foto: Alan Wilson

Så i slutet av 1943 hade Röda armén fyra sovjetiska vagnar i tjänst: SU-76, SU-85, SU-122 och SU-152. Den stora produktionen var av SU-76:or. Detta då produktionen av den lätta stridsvagnen T-70 ställdes helt om till att producera SU-76:or istället. Medan produktionen av T-34:an fortsatte samtidigt som produktionen av den tunga KV-vagnen upphörde. En ny tung stridsvagn togs fram, att ha en tung vagn med bara 7,6 cm kanon kändes onödigt. Den vagnen som till slut blev ny tung stridsvagn var IS-2 med en 12,2 cm kanon. De gjorde debut på slagfältet i slutet av februari 1944.

Den nya tunga stormkanonvagnen ISU-122 framför en tung stridsvagn IS-2, dock det är svårt att se på grund av alla "liftare". Nackdelen med den tunga 12,2 kanon var att ammunition var delad vilket sänkte eldhastigheten och ammunitionstillgången i vagnen var begränsad, 30 granater. Foto: Israel Ozersky

Röda armén hade insett behovet av tunga stormkanonvagnar så på det nya IS-chassit utvecklades två tunga stormkanonvagnar, ISU-122 och ISU-152. Den förstnämnda med en 122 mm kanon med andra hade en 152 mm kanonhaubits (ML-20S). Samma pjäs som fanns på SU-152. Båda hade som sagt god pansarvärnsförmåga men deras främsta funktion var att skulle understödja infanteriets strid, speciellt vid genombrott av fiendens linjer.

Tunga stormkanonvagnar ISU-152. Röda armén satte in dessa förband i understöd med syfte att bryta fiendens försvarslinjer. Det innebar en del förluster under krigets sista månader då tyskarna hade gott om Panzerfaust och Panzerschreck som kunde slå igenom vagnens pansarskydd. Foto: Georgij Konovalov

Kalla krigets standardkanon gör debut

Sedan då tyskarna verkade få allt tyngre vagnar kom en ersättare för SU-85 att utvecklas, SU-100. Alltså den byggde också på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 10 cm kanon. Men det verkar inte ha prioriterats då från april 1944 kom de första T-34:orna med 8,5 cm kanon dyka upp vid fronten. Produktionstakten var hög och Röda armén fick allt fler stridsvagnar med 8,5 cm kanoner. Så SU-100 gjorde debut vid fronten först i januari 1945 i striderna runt Budapest. Ett självständigt regemente anlände dit i slutet av 1944. 10 cm kanonen blev senare standardpjäs för sovjetiska stridsvagnar som T-54 och T-55. 

En uppvisning med pansarvärnskanonvagn SU-100 på ett militärt museum i Prag. Su-100 användes senare av Egypten och Syrien i deras krig mot Israel. Foto. Roman Mifek. 

Den sovjetiska produktionen av SU-vagnar fram till slutet av maj 1945

	1942	1943	1944	1945	Totalt
SU-76	25	1 908	7 155	2 954	12 042
SU-85		756	1 894		2 650
SU-100			500	1 060	1 560
SU-122	25	611			636
SU-152		668	2		670
ISU-122			945	790	1 735
ISU-152		35	1340	510	1 885
Totalt	50	3 978	11 836	5 314	21 178

Not: olika källor anger ibland lite olika uppgifter. 

Från det en vagn har tillverkats tar det viss tid innan den når fronten som en del av ett förband. Tittar vi på den sovjetiska förlustrapporteringen så anges det följande: 

1943 – 1 100 vagnar som totalförluster 

1944 – 6 800 vagnar som totalförluster 

1945 – 5 000 vagnar som totalförluster

Så det blir totalt 12 900 vagnar av 21 178 tillverkade. Vilket innebar att 61% av produktionen kom att förstöras under kriget. Ibland anges det att Röda armén hade 10 100 vagnar kvar vid krigsslutet och då borde produktionen ligga på 23 000 istället. Och denna skillnad uppstår under 1944, främst att fler lätta vagnar tillverkades. Så det råder lite osäkerhet angående antal tillverkade SU-76 under 1944.

Här syns en tung stormkanonvagn ISU-152 på Frankfurter Allee i centrala Berlin under slutstriden 1945. Omgiven av flera tunga IS-2-stridsvagnar och mitt i gatan står en T-34 /85. Den nya T-34:an som gjorde stridsdebut i april 1944 och hade en 8,5 cm kanon. Foto: mil.ru

Ju längre kriget led ju fler SU-förband sattes upp och det var främst högre chefs resurs. Inte bara regementen utan även brigader kom att formeras. En brigad hade ofta tre regementen. Ett regemente normalt 21 vagnar fördelade på fyra batterier med fem vagnar i varje. Vid krigsslutet 1945 hade Röda armén 12 brigader, 241 regementen samt 70 nyuppsatta bataljoner som var tänkt att bli en del av skyttedivisionerna.

 

En sovjetisk SU-76 under slutstriden 1945. Dessa vagnar blev under krigets slutfas alltmer integrerade och en del av skyttedivisionen istället för vara högre chefs resurs. Foto: Maz Alpert. 

Nämligen mot slutet av kriget i Europa 1945 började Röda armén att organisera SU-76 i självständiga bataljoner med 13 vagnar. Dessa var tänkt att bli integrerade med skyttedivisionerna. Det hann att genomföras för en del skytteförband i slutskedet av kriget i Europa men i Stalins krig mot Japan 1945 hade skyttedivisionerna denna organisation. 

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. (West Chester 1995)

 

Zaloga, Steven. & Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984) 

Zaloga, Steven & Ness, Leland: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003) 

 

Krivosjeev, G.F. (red), Grif sekretnosti Snjat. (Moskva 1993)

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Eld i målet – Stormkanonvagnar i strid

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944 

Den 22 juni 1941 inleddes världshistoriens största fälttåg, Tyskland med sina allierade anföll Sovjetunionen. Tyskland hade redan visat upp sina pansartrupper för världen genom segrar ibland annat i Polen och Frankrike. Men hur var det egentligen? 

Inte så många pansardivisioner 

Studerar vi tyska divisioners utveckling finner vi att sommaren 1941 hade den tyska armén 20 pansardivisioner, en lätt division, samt 10 motoriserade divisioner. Den vanligaste divisionstypen i tyska armén var infanteridivision. Sommaren 1941 hade tyska armén 203 divisioner och 156 av dessa var infanteridivisioner. 

Det tyska pansarvapnet 1941 bestod av 20 pansardivisioner och en lätt division. Många av vagnarna var lätta modeller som Panzer I och Panzer II ( se bild). Drygt var tredje vagn i tjänst hos Wehrmacht var en lätt stridsvagn. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-18A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Slutligen fanns det också tre motoriserade SS-divisioner. Fyra om vi räknar den förstärkta Leibstandarte SS Adolf Hitler-brigaden som en mindre division. Den 5. lätta divisionen i armén var i praktiken en pansardivision men svagare på flera områden. Den blev senare 21. pansardivisionen. 

En klassisk bild från östfronten 1941. En stormkanonvagn Stug III från Leibstandarte SS Adolf Hitler i kamp. Vagnen som brinner är en medeltung sovjetisk stridsvagn T-34:a medan övriga SS-soldater bär iväg en sårad kamrat. 

Ser vi till tunga pansarfordon, som stridsvagnar, så fanns de endast i de 20 pansardivisionerna plus 5. lätta divisionen. Övriga divisioner hade inga stridsvagnar. Produktionen av stormkanonvagnar hade ännu inte kommit igång på allvar, så av förbanden ovan hade endast Leibstandarte SS Adolf Hitler och två av SS-divisioner, ”Das Reich” och ”Totenkopf”, tilldelats ett varsitt batteri med 7 vagnar. 

Mer pansar under 1944

Sommaren 1944 var läget annorlunda vad gäller tunga pansarfordon. Det fanns hela 25 pansardivisioner i armén, 7 i Waffen-SS och en i Luftwaffe. Alltså 33 pansardivisioner. Sedan hade de motoriserade divisionerna blivit pansargrenadjärdivisioner, vilket innebar att de kunde ha en bataljon med stridsvagnar eller stormkanonvagnar i divisionen. Det fanns nio i armén och fyra i Waffen-SS sommaren 1944. Luftwaffe fick sin senare under hösten 1944. 

Pansargrenadjärer ur Pansardivision Lehr. Tyska krigsmaktens starkaste pansardivision sommaren 1944. Den sattes in tidigt i Normandie och kom att strida på Västfronten resten av kriget. 

Av de 33 pansardivisionerna sommaren 1944 befann sig 17 på östfronten och 9 på Västfronten samt en i Italien. Sex kan anses ha tillhört reserven, där två skickades till västfronten och tre till östfronten under striderna sommaren 1944. Bland de 13 pansargrenadjärdivisionerna var hela 5 stycken i Italien och en på Balkan. Ingen i reserv, en på västfronten och 6 stycken på östfronten. 

Antal tunga pansarfordon i Wehrmacht 

Så sett till divisionsförband med tunga pansarfordon som stridsvagnar och stormkanonvagnar hade tyskarna vuxit från 21 divisioner sommaren 1941 till 46 divisioner sommaren 1944. Här nedan visar antal vagnar som fanns att tillgå vid respektive datum:

	Stridsvagnar	Stormkanonvagnar	Totalt
1 juni 1941	5 262	377	5 639
1 juni 1944	7 141	3 731	10 872

Intressant att notera är att av de 5 262 stridsvagnar som fanns 1 juni 1941 ansåg de att 877 Panzer I och 187 Panzer 35 (t) inte egentligen var dugliga för fronttjänst. Även om de kunde användas vid fronten, till exempel Panzer 35(t) var fortfarande huvudvagn i tyska 6. pansardivisionen. Så det lämnar 4 198 vagnar. Men i dessa ingår 1 072 Panzer II, en lätt stridsvagn med 20 mm kanon, som ansågs vara en ”frontvagn” fortfarande officiellt. Så egentligen bara 3 126 stridsvagnar om vi tycker att Panzer II inte borde räknas. Alla stormkanonvagnar hade korta 7,5 cm kanoner vid denna tid. 

Produktionen av Tysklands nya huvudstridsvagn Panther satte igång 1943. Första gång i strid var under pansarslaget vid Kursk sommaren 1943. Allt fler vagnar togs tjänst och dess långa 7,5 cm kanon L/70 hade inga problem med motståndarnas stridsvagnar. 

Hur var det 1944? Då fanns varken Panzer I eller Panzer 35(t) kvar i tjänst. Däremot ansågs Panzer II, Panzer 38(t), Panzer III och Panzer IV med kort 7,5 cm kanon ej vara dugliga för fronttjänst. Så vi får dra bort 1 660 vagnar vilket lämnar 5 481 dugliga vagnar kvar. Hur många var Panther frågar vän av ordningen? 1 898 vagnar av dessa. Sedan vad gäller stormkanonvagnar ansågs alla vagnar med kort 7,5 cm L/24 inte längre vara dugliga för fronten, 207 vagnar. Så 3 524 var helt ok. Det blir 9 005 ”dugliga” vagnar sommaren 1944. Notera att inga Jagdpanzer av någon typ ingår i dessa siffror. Där satte produktion igång på allvar under 1944.  

Även antalet bepansrade pansarfordon för pansargrenadjärerna växte enormt från sommaren 1941 till sommaren 1944. Se separat artikel om Pansardivisioners organisation . Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-748-0100-33 / Kempe / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

Så adderar vi ihop det hela ser vi att även antal vagnar, tunga pansarfordon som stridsvagnar och stormkanonvagnar, hade mer än dubblerats i antal precis om divisionerna. Ett betydligt större och kraftigare pansarvapen i tysk tjänst 1944 men som stred på tre fronter mot tre starka huvudfiender. Trots hårda strider under 1941, 1942, 1943 och början av 1944 var det tyska pansarvapnet starkare. Den främsta anledningen är som sagt att den tyska produktionen av tyngre pansarfordon kom igång på allvar 1943. Det märks speciellt när vi ser till stormkanonvagnar. 

 Vidare läsning: 

Nehring, Walther: Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945. (Augsburg 1995) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

En kort historia om 24. pansardivisionen:

Tysklands enda kavalleridivision 1941 blir pansardivision

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Myten om SS-Wiking

Ett tyskt SS-förband eller multinationellt?

Divisionen SS-Wiking framställs ofta som ett multinationellt förband. Att de som stred i divisionen inte bara var tyskar utan det fanns en mängd soldater som var danskar, norrmän, nederländare och flamländare. Även att det fanns finnar och ester i divisionen. Men frågan är hur korrekt detta är?

SS-division Wiking stred på östfronten under 1941 som motoriserad infanteridivision. Det var först inför sommaroffensiven 1942 som divisionen fick sin pansarbataljon. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Hummel-025-22 / Hummel / CC-BY-SA 3.0

Waffen-SS satte tidigt upp egna nationella förband för danskar, norrmän, nederländare och flamländare. Medan finnar fanns hos SS-division Wiking under en tid som en egen bataljon innan de återvände till Finland 1943 och ersattes av den estniska bataljonen Narwa som senare under 1944 blev fysiljärbataljon i den estniska 20. SS-divisionen och lämnade SS-Wiking.

Få icke-tyskar 

SS-Wiking formerades inför Operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen. Divisionen som var motoriserad hade tre infanteriregementen där Germania skulle vara tyskt, Westland för nederländare och flamländare och slutligen Nordland för danskar och norrmän. Nu blev det inte riktigt så för vid Operation Barbarossas inledning hade divisionen en förplägnadsstyrka på 19 000 soldater men antalet frivilliga icke-tyska soldater var bara 1 142 man. Ej medräknat är den finska bataljonens manskap där delar hade anlänt, 421 man. 

SS-division Wiking stred på södra delen av östfronten 1941 och även under 1942. Divisionen var nere i Kaukasus när Stalingrad inträffade i slutet av 1942. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Det visar på ett väldigt få antal icke-tycka frivilliga, drygt nio av tio soldater i divisionen var tyskar. SS-Wiking var en tysk SS-division med inslag av icke-tyska frivilliga och det utnyttjades i den tyska propagandan. Ett europeiskt korståg mot det röda hotet i öster, bolsjevismen. Antalet frivilliga i slutet av september 1941 hade vuxit 1 416 soldater, ej medräknat finnarna. 

Egna legioner 

Om vi tittar i januari 1942 fanns två tredjedelar av alla norrmän som SS hade värvat i den egna norska legionen. Av danskarna fanns ungefär hälften i sin legion, bland nederländarna drygt 50% och hos flamländare 60%. Det fanns betydligt fler soldaterna i de egna legionerna än i övriga Waffen-SS. Den av SS rekryterade Frikår Danmark sattes in i närheten av Demjansk på norra delen av Östfronten i maj 1942. Medan den norska motsvarigheten Legion Norge sattes in redan i februari 1942 i närheten av Leningrad. 

De flesta norrmännen tjänstgjorde i "Den Norske Legion". Denna anlände till östfronten under 1942. Foto: Wikipedia Commons

Även om SS värvade soldater ur nästan alla folkgrupper så fanns det en klar skillnad på divisionerna som markerades genom förbandsbeteckningen. Tyska SS-förband benämndes helt enkelt SS-Division. Förband som bestod av bra ariska grupper kallades Frivilliga SS-Divisioner (Freiwilligen SS). Slutligen de som var längre ner på rasstegen inom Waffen-SS hade beteckningen ”Divisioner som tillhör SS” (Waffengrenadier der SS). SS-Wiking kom hela kriget att benämnas som SS-division men SS-Nordland var en frivillig SS-division. 

SS-Nordland 

När divisionen SS-Nordland började formeras 1943 kom SS-regemente Nordland att lämna SS Wiking för att bli en grund för den nya divisionen. Både Frikår Danmark och Legion Norge kom att upplösas och utgjorde rekryteringsbas för den nya divisionens två pansargrenadjärsregementen. Men trots detta kom inte danskar tillsammans med norrmän utgöra majoriteten av divisionens personal.  Tyskar dominerade till viss mån, då många underbefäl var tyskar. Av en division på drygt 11 000 man var drygt 4 000 i personalen tyskar i slutet av 1943. Sedan fanns ett stort antal folktyskar från Ungern och Rumänien som soldater. Däremot var deras andel högre än den varit i SS-Wiking. Nederländare och flamländare kom att få egna nya förband under 1943, SS-frivilliga pansargrenadjärbrigaden Nederland och SS-frivilliga stormbrigaden Langemarck. 

Den mest kände svensken i Waffen-SS, Hans-Gösta Pehrsson, tjänstgjorde i SS-Nordland. Här på bilden från fronten vid Narva är han löjtnant. Foto: Riksarkivet Norge

Slutord 

Den tyska propagandan framställde SS-Wiking som en division där frivilliga från norra Europa kämpade tillsammans mot det bolsjevismen. Men detta stämmer inte överens med verkligheten. Visserligen hade divisionen fler icke-tyskar jämfört med andra SS-divisioner som klassades som tyska men fortfarande var det minst nio av tio soldater i divisionen som var tyska. Och SS klassade divisionen som tysk SS-division hela kriget till skillnad mot Nordland som betecknades som frivillig SS-division. 

Solhjulet var SS-division Wikings symbol. Med cirkel runt solhjulet blev det SS-Nordland. SS-division Wiking fick under 1942 sin första pansarbataljon. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Altstadt-055-37 / Altstadt / CC-BY-SA 3.0

Vidare läsning: 

 Klapdor, Ewald: Mit dem Panzerregiment 5 Wiking im Osten. (Selbstverlag Siek 1981) 

Strassner, Peter: Europäische Freiwillige. Die Geschichte der 5.SS-Panzerdivision Wiking(1940 1945). (Osnabrück 1968)

Neulen, Hans Werner: An deutscher Seite. (München 1992) 

Wegner, Bernd: Hitlers Politische Soldaten. Die Waffen-SS 1933-1945 (Paderborn 2009)

Här kan du läsa mer om SS-pansardivisioner:

Hur var det med Panther-stridsvagnen i SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

En tysk seger som rann ut i sanden

 Kampen om Rostov 1941- kuppen som gav intet

”Rostov var i komplett upplösning, med floder av retirerade ryssar, fordon, hästar och civila allt i en enda stor röra. Allting rörde sig mot bron över Don. Fortfarande framför de officiella byggnaderna stod de ryska vaktposter med gevär för fot. Fienden visste inte hur nära vi var till bron”

SS-kapten Heinrich Springer bevittnade detta när han ledde sitt 3. kompani från ”Leibstandarte SS Adolf Hitler (LSSAH)” in i staden den 20 november 1941.  Generalöverste Eberhard von Mackensen, befälhavare för III. pansarkåren har låtit LSSAH leda anfallet in mot Rostov flankerat av två pansardivisioner, 14. och 13. pansardivisionen. Mackensen ansåg att LSSAH kännetecknades av dådkraft och insatsvillighet. LSSAH hade blivit förstärkt med stridsvagnar från 13. pansardivisionen.

SS-kapten Heinrich Springer får riddarkorset för sina insatser vid Rostov 1941. Han kom senare under kriget från 1944 tjänstgöra som stabsofficer på högre staber, bland hos fältmarskalk Model under Ardenneroffensiven. 

SS-kapten Springer med sina män tog sig över då bron medan pionjärgruppen säkrade bron men var fanns brovakten? Springer såg en stor röd tvåvåningsbyggnad vid brofästet men första våningen var helt tom. De tog sig upp sig upp på andra våningen där satt 30 sovjetiska soldater och åt middag. SS-soldaterna rusade in och skrek: ”Stoj, Hände hoch”.

Karta över läget den 15 november 1941 innan det tyska anfallet mot Rostov inleds. Illustration: US Army. 

Fruktade sovjetiska prickskyttar

Springer hade tagit bron över Don och höll den på båda sidor. Tyskarna tog staden som i en kupp men skottlossning förekom överallt i staden natten igenom till den 21 november 1941. SS-soldaterna stärkte greppen om staden den 21 november. Springer tog sig tillbaka till norra sidan för att rapportera till sin bataljonschef SS-major Fritz Witt, som förvånades över hur Springer såg ut. Med all upphetsning hade Springer inte märkt att ett skott hade gått igenom hans stålhjälm och rispat hans vänstra ögonbryn.

Bataljonshögkvarteret fanns i en flervåningsbyggnad på norra sidan av Don men var hela tiden utsatt från eld från sovjetiska skarpskyttar. Springer gick mellan de olika våningarna i ett försök att se var elden kom ifrån när han plötsligt kände ett kraftigt slag mot vänstra axeln. Sjukvårdare kom och det visades att skottet gått rakt igenom. Witt ordnade fram en flaska sekt, som hade erövrats när hamnen Taganrog togs, och skålade med Springer angående att han fick lämna fronten. Men också en önskan att han skulle komma snart tillbaka framfördes.

Tyska stridsvagnar 1941 var främst Panzer III med understöd av Panzer IV. Dock denna vagn hade kort 7,5 cm kanon L/24 och var mer avsedd för eldunderstöd än pansarstrid. Men tyskarnas pansartrupperna höll generellt högre standard än de sovjetiska så även med sämre vagnar gick det segrade ur många strider. Foto: Ukrainska Statsarkivet. 

I en sammanställning gjord av 13. pansardivision över vad som överraskade divisionen under 1941 gällande Röda Armén så nämns just automatgevär med kikarsikte för prickskyttar tidigt. Givetvis tas de sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV upp. Men även den tunga sovjetiska 12 cm granatkastaren omnämns. Pjäsen imponerade på tyskarna så pass mycket att den piratkopierades och sattes in i tysk krigsproduktion. Den sovjetiska långa 7,62 kanonen tas upp som en bra kanon medan den nya tyska 50 mm pansarvärnskanonen Pak 38 lyfts fram som en besvikelse.

”Rostov är dörren till oljan i Kaukasus”

Generalöverste Eberhard von Mackensen

Timosjenko anfaller

Rostov var tyskt och von Mackensen skickade ut order för dagen till alla förband inom III. Pansarkåren att slaget om Rostov hade vunnits. Generalöverste Ewald von Kleist, befälhavare för Pansargrupp 1 i Armégrupp Syd, kunde trots seger vid Rostov inte sluta oroa sig för sin nordöstra flank, XIV. pansarkåren, som var under tryck av två sovjetiska arméer, 9. och 37., från den sovjetiska Sydfronten. Detta anfall började samtidigt den 17 november som Kleists egen offensiv med III. pansarkåren mot själva Rostov inleddes.

I befäl på andra sidan var det en av Stalins män, marskalk Semjon Timosjenko som förde befäl över den södra frontsektorn med två fronter, Sydfronten och Sydvästfronten. Det innebar att Timosjenko hade ansvaret från Voronezj i norr till Rostov i söder. Avstånden var så långa att Timosjenko var tvungen att flyga mellan sina underställda fronter.

Marskalk Semjon Timosjenko segrade vid Rostov 1941 men hans stora förlust vid Charkov våren 1942 gjorde att han fick senare gå. Stalin valde att satsa på andra fältherrar som Zjukov, Vatutin, Rokossovskij och Konev till exempel. Foto: Krigsarkivet

Kavallerist i grunden men till skillnad från Stalins gamla vän kavalleristen marskalk Semjon Budjonnij visste Timosjenko vad han gjorde och hade anpassat sig till det nya kriget. Planering är en sak och verkligheten en annan. Motanfallet i Kleists flank, när det tyska pansaret ryckte fram mot Rostov och Don med målet att ta sig vidare till Kaukasus, fick en dålig start. Vädret ställde till det, flyget kunde inte lyfta dagen då anfallet skulle slås ut. Marskalk Timosjenko utbrast: ”Vi kommer trots detta att angripa. Vi kan inte sitta här och vänta på vädret”.  Målet för operation var Taganrog och nå fram dit till den 23 november, vilket skulle ringa in täten på Kleists pansar

”Den passive blir alltid slagen”

Marskalk Semjon Timosjenko, befälhavare södra frontsektorn

De första dagarna pressades tyskarna bakåt av den sovjetiska Sydfronten. För Röda Armén kändes det som framgång då det sedan den 22 juni 1941 när Hitlers invasion inleddes inte hade gått speciellt bra. Men Kleist var ännu inte orolig, von Mackensen fick fortsätta mot Rostov i söder. Det vara snarare en tysk utbuktning som försvann och den tyska linjen blev mer linjär från nordväst till sydöst.

På den sovjetiska sidan blev det upprörda känslor då floden Dons pärla, staden Rostov, gick förlorad den 21 november. Detta trots att man sedan 17 november genomförde offensiva operationer mot just den tyska Armégrupp Syd och Pansargrupp 1 fick inte tyskarna att avbryta sin offensiv mot staden. Marskalk Semjon Timosjenko slog näven i borden inför staben och sa bombastiskt: ”Vi ska nog visa dem än var pepparen växer”.

Striderna vid Rostov var inte av samma magnitud som vid Moskva 1941. Där stred tre tyska pansargrupper för att erövra staden medan här nere söder var det en pansargrupp som anföll mot Rostov. På bilden sovjetisk motanfall med pansarbil i täten. Foto: Ukrainska statsarkivet.

Den styrka som hade försvarat Rostov var sovjetiska 56. armén och den var självständig, med andra ord stod inte under Timosjenkos befäl utan tog sina order direkt från Moskva, vilket försvårade koordineringen av operationen. Moskva beslutade sig äntligen trots det pågående slaget om Moskva att skicka en större förstärkning till söder efter förlusten av Rostov. Moskva valde att skicka den till 56. armén, vilket gjorde Timosjenko upprörd. Timosjenko ansåg att Kleist kommer inte att anfalla vidare söderut utan det hade varit bättre att förstärka hans anfallsgruppering mot Taganrog i tyska pansargruppens flank.

Hårda strider för SS-Wiking

Sydfronten med 9.  och 37. armén fortsatte pressa på Kleists norra flank där SS-Wiking och 16. pansardivisionen ur XIV. pansarkåren fick försvara sig istället för att fortsätta anfalla. Det var verkligen kaos på den tyska sidan, det fanns flera genombrott, även Wikings artilleriregemente kom att strida med direkteld istället för det traditionella eldunderstöd. I krigsdagboken för pansargruppen skrevs det att regementet Nordland, SS-artilleriregementet 5 och SS-pansarvärnsbataljon 5 försvarar sig till det yttersta och hade väldigt tunga förluster.

Arbetsgrupper från Riksarbetstjänsten (RAD) arbetade med att bygga ut ställningar bakom floden Tuslov. De tyska förstärkningar som anlände var redan svaga, till exempel 670. pansarvärnsbataljonen hade endast fyra pjäser och 602. tunga artilleribataljonen hade bara två pjäser. Flygunderstödet från Luftwaffe begränsades av det dåliga vädret.

Det sovjetiska kavalleriet hade en rörlighet som utnyttjades men var också väldigt känsliga för luftangrepp. Lyckades Luftwaffe fånga ett kavalleriförband i det "öppna" så blev förlusterna höga. Foto: Krigsarkivet. 

Det uppstod debatt på den sovjetiska sidan, om anfallet skulle svänga söderut mot Rostov eller fortsätta sydväst mot Taganrog. Sydfrontens befälhavare ville anfalla vidare mot Taganrog medan Timosjenkos stabschef hade åsikten att Rostov var bättre. Även Moskva, det vill säga Stalin, kom med sin åsikt och Taganrog blev det. Men efter att de sovjetiska styrkorna nådde fram till floden Tuslov den 24 november ändrades sig Timosjenko och beslöt att anfalla rakt söderut mot Rostov med 9. armén. Detta tvingade de anfallande styrkorna att gruppera om då tyngdpunkten på anfallet skiftade.

Kleist nödgades att ge III. pansarkåren order om att dra sig ur Rostov annars var det risk att kåren blev inringad. Mackensen var uppgiven över att behöva retirera från Rostov som hade erövrats efter fyra dagars hård anfallsstrid. Enligt Mackensen var det första gången under fälttåget som Röda Armén anföll koordinerat med starka krafter.

”Rostov måste befrias till varje pris”

Stalin

Rundstedt får sparken

Hela pansargruppen var tvungen att börja retirera etappvis för att slutligen ta upp nya positioner bakom floden Mius. Detta skulle skapa bättre försvarsställningar. Reträtten kostade fältmarskalk Gerd von Rundstedt hans befäl över Armégrupp Syd då han var ytterst ansvarig för reträttordern och misstyckte att Berlin gick in och detaljstyrde i hans armégrupp. Hitler var rasande och ogillande starkt att man gav upp för lättvindigt.  Hitler var så pass upprörd över vad som hade hänt att det blev ett frontbesök på Östfronten. Detta trots att slaget om Moskva pågick för fullt där tyska pansardivisioner från Armégrupp Mitt pressade sig allt närmare den sovjetiska huvudstaden och mötte allt hårdare motstånd.

Ett arkivdokument från tyska arkiv som visar förlusterna per division i 1. pansargruppen från 22 juni 1941 till 29 november 1941, totalt 45 941 man under drygt fem månader. Det kan jämföras med att Röda armén tog nästan 200 000 man i förluster under oktober och november i striderna runt Rostov. 

Hitler gjorde den 2 december 1941 ett stopp i Kiev på sin väg till fronten och skickade besked till Sepp Dietrich, befälhavare över LSSAH, att möta honom vid flygplatsen i Mariupol. Hitler skulle vidare till staben för III. Pansarkåren i Tjikelev och ville att Dietrich medföljde honom dit. Exakt vad de pratade om under resan dit är det ingen som vet. Men Dietrich nämnde efteråt för sin stab att Hitler erkände att beslutet att retirera fick ses som korrekt men von Rundstedt skulle inte få tillbaka posten som befälhavare för Armégrupp Syd. Men Hitler skulle senare komma att återkalla von Rundstedt i tjänst igen fast då till försvaret av väst men det är annan historia.

Generalöverste Eberhard von Mackensen på stabsmöte med Adolf Hitler sommaren 1942. Han står längre bak och tittar fram mellan Paulus och von Bock. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Epilog

Återtagandet av Rostov den 29 november var Timosjenkos stora stund men händelsen kom att överskuggas av det gigantiska slaget vid Moskva där Timosjenkos protegé armégeneral Georgij Zjukov ledde till sovjetiska styrkorna. Rostov kom att erövras igen av tyskarna sommaren 1942 då som 1941 var tyskarnas mål oljan i Kaukasus. Då kom staden att hållas betydligt längre av tyskarna och befriades först i början av 1943 av Röda Armén efter det att tyska 6. armén hade kapitulerat vid Stalingrad.

Vidare läsning:

 Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlag? (Siek 1989)

Eberhard vonMackensen: Vom Bug zum Kaukasus. Das III. Panzerkorsp im Feldzug gegen Sowjetrussland 1941/1942. (Neckargemünd 1967)

John Erickson: The Road to Stalingrad. Stalin`s war with Germany, Volume One. (London 1993)

Vill du läsa mer om pansarstrider under 1941 på östfronten:

Von Manstein och hans pansarkår i Lettland 1941

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html