Hitlers tungviktare

Sturmtiger – redo för krig

Vagnen var denna tids belägringsutrustning. Ett vapen för stadsstrider. Vagnen, som använde ett chassi från den tunga tyska Tigervagnen som grund, beväpnades med en 38 cm raketkastare som ursprungligen avsetts för marinen och ubåtsbekämpning. Den 345 kg tunga sprängraketen som avfyrades hade en räckvidd på drygt 5 500 meter. Enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. I augusti 1944 kom de första vagnarna ut till förbanden. 

En av två bevarande Sturmtiger. Denna finns i Tyskland. Notera projektilen framför vagnen, den 345 kg tunga Raketensprenggranate. Foto: Huhu /Wikipedia Commons

Tysklands ledare Adolf Hitler hade en fascination för tunga vapen, kom ihåg den tunga järnvägskanonen Schwerer Gustav – 80 cm och projektet med den tunga stridsvagnen Maus – 188 ton. Den nya Sturmtiger var inte lika tung, 65 ton, men jämfört med Hitlers arbetshäst stridsvagn Panzer IV H som vägde 25 ton, så är det tungt. 

En Sturmtiger öppnar eld, Notera kranen som används när ammunition i vagnen behöver fyllas på. De tunga granaterna kan inte lastas ombord utan denna. Foto: Reddit

Hur kom det sig att Sturmtiger byggdes? Det var en process som startade redan under 1942, i samband med tyskarna fick allt större erfarenhet av strid i bebyggelse. I stadsstriderna i Stalingrad under hösten 1942 uppstod ett behov hos tyska styrkor av en stormkanonvagn med en mycket grövre kanon än 7,5 cm kanon som eldunderstöd. Det behövdes en pjäs som med enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. 

På bilden en Sturm Infanteriegeschütz 33B. Endast 24 byggdes och en av dessa finns bevarad i Ryssland. Röda armén erövrade vagnen i samband med slaget om Stalingrad. Foto: Reddit

Snabb lösning på problemet 

I ett möte den 20 september 1942 med Hitler togs beslutet att snarast se till att tyska 6. armén fick tillgå till ett ny stormkanonvagn bestyckat med en 15 cm pjäs , alternativet som föreslogs var att montera vapnet på ett stridsvagnschassi. Det blev Sturm Infanteriegeschütz 33B, som vägde 21 ton. Pjäs blev den tunga15 cm infanterikanonen sIG 33 vars spränggranat vägde 38 kg. Det kan jämföras med spränggranaten för 7,5 cm-pjäsen som var 4,5 kg. Viktigt var gott pansarskydd och splitterskydd, alltså en sluten överbyggnad. 

Ombyggnaden gick snabbt, 24 vagnar byggdes. Redan den 28 oktober 1942 anländer de första sex vagnarna till stationen Tjir i närheten av Stalingrad. Alla 24 förlorades i samband med nederlaget vid Stalingrad vintern 1942–1943. 

Nästa steg i utvecklingen Sturmpanzer IV Brummbär. Här kom det att byggas betydligt fler och en bataljon, 216., med 45 vagnar sattes in i Kursk sommaren 1943. Även Normandie kom dessa vagnar att sättas, här var det 217. Sturmpanzer-Abteilung fast med färre vagnar. Foto: Flickr

Brummbär utvecklas

Erfarenheter av Sturm-Infanteriegeschütz 33B ledde till utvecklingen av stormkanonvagnen Sturmpanzer IV Brummbär, som sattes i produktion under 1943. Vagnen vägde 28 ton och första leveransen skedde i april 1943. Här kom 306 stycken att tillverkas fram till mars 1945. Denna vagn hade en nyare modernare pjäs 15-cm-StuH 43 L/12. 

Till skillnad från de vanliga stormkanonvagnar Sturmgeschütz III som tillhörde artilleriet kom dessa Sturmpanzer att tillhöra pansartrupperna. Hitler ville detta och därför kom vagnen heta Sturmpanzer. Dess debut på slagfältet blev inte strid i bebyggelse som pansarfordonet hade tagits fram för utan på den ryska stäppen vid pansarslaget om Kursk sommaren 1943. 

Amerikanska soldater undersöker en övergiven vagn i april 1945. Foto: US Signal Corps / NARA

Hösten 1943 visades den nya Sturmtiger 

Hitler förevisas i oktober 1943 prototypen för den nya Sturmtiger men klartecknet för att starta produktion dröjde ända till april 1944, då beställdes tolv vagnar men det blev 18 tills slut. Första leverans var i augusti 1944 och sista i december 1944. 

Första stridsinsats var Warszawaupproret i augusti 1944, tydligen direkt från fabriken då besättningarna beskrevs som fabriksarbetare. Efter denna första insats som kom huvuddelen av vagnarna sättas in i väst, totalt tre förband med Sturmtiger sattes upp. Varje med vardera fyra vagnar. Initialt hette de: 1000., 1001. och 1002. Sturm-Mörser-kompanie. 

Här passerar en brittisk bärgningsvagn M4 ARV en övergiven Sturmtiger. Några amerikanska soldater sitter på vagnen.  Foto: US Signal Corps / NARA

Storleken på ett kompani 

79 i personalstyrka, 4 Sturmtiger, 11 lastbilar och 4 tunga halvbandvagnar. 

Varje vagn hade besättning av fem och medförde 14 skott. Vagnen utrustades med lastkran för underlätta vid påfyllning av ammunition. Eldhastigheten var dessutom låg, ett skott per tio minuter som bäst. 

Pansarskyddet frontal var mycket bra, 15 cm vinklat. Det krävdes en amerikansk M26 Pershing –stridsvagn eller en sovjetisk pansarvärnskanonvagn SU-100 med rätt typ av ammunition för att kunna slå igenom detta. Dock svagheten frontalt var träff på den stora pjäsen. Vagnen har också kallats för Sturmmörser. 

Två av dessa kompanier, 1000. och 1001., fanns tillgängliga för Ardenneroffensiven men lär inte gjort mycket. Ett förband var tydligen tänkt att bistå i erövringen av staden Liège men dit kom tyska 6. pansararmén aldrig. 

Sedan döptes förbanden om till artilleriförband, Sturm-Mörser-batterie. Detta ändrade inget i praktiken. Enstaka stålmonster sattes in de defensiva försvarsstriderna under 1945 men det var inte denna typ av strid de hade utvecklats för. 

Sturmtiger i Moskva, Ryssland. Det sägs att Röda armén erövrade endast en vagn och den har bevarats för eftervärlden . Foto: Alan Wilson/ Wikipedia Commons

1 mars 1945 fanns 13 vagnar i armén medan tre befann sig i depåer. Förmodligen vagnar under långvarig reparation. Röda armén verkar bara ha erövrat en vagn, i april 1945, och det är den som är museiobjekt i Ryssland idag, De amerikanska styrkorna kom erövra ett flertal under krigets slutskede mars-april 1945. De behöll en vagn som krigsbyte och den fördes över till USA, Aberdeen Proving Ground, för tester. Vagnen återbördades senare till Tyskland där den befinner sig idag. 

Slutord 

Endast 18 byggdes, som väckte enorm uppmärksamhet när en vagn erövrades av de allierade men de var för få och det rapporterades att träffsäkerheten var för dålig. Speciellt vid indirekt eld då raketvapen anno 1940-talet inte alls hade samma träffsäkerhet som Himars har idag. 

Det var egentligen ett yttäckande vapen men här sköts en raket i taget. Direkteld var en sak men indirekt eld något helt annat. Den sägs haft spridning på 4 %, så avstånd 5 000 meter blev radien 200 meter. Detta påverka också direkteld på längre avstånd. Ett förband kunde ha fyra vagnar, fyra raketer avfyrades. Om vi jämför med ett batteri raketartilleri 15 cm Nebelwerfer 41, där varje salvpjäs hade sex raketrör och det fanns sex salvpjäser i batteriet. Sedan sattes dessa in ofta bataljonsvis, så 108 15 cm raketer dök ner över målet. 

Det stora brittiska pansarmuseet i Bovington har ingen vagn utan bara själva vapnet från vagnen, 38 cm RW 61. Foto: Morio / Wikipedia Commons

Det finns som sagt två vagnar bevarade plus ett vapen utan vagn. En vagn i Tyskland och en i Ryssland medan Bovington har bara vapnet., 38 cm RW 61. 

Sturmtiger var tung och hade eldkraft men behövdes den egentligen? 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Bernard & Graefe Verlag Koblenz 1998) 

Spielberger, Walter J. och Hilary L. Doyle: Panzer VI Tiger und seine abarten. (Stuttgart 2020)

Mer tunga pansarvärnskanonvagnar

Historien om Jagdpanther

Ett annat fordon ur Tigerfamiljen

Debut vid slaget om Kursk sommaren 1943

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

1940 jämfört med 1944

Tyska pansaroffensiver genom Ardennerna

Två gånger under andra världskriget kom tyskarna genomföra pansaroffensiver genom Ardennerna ut mot kusten. 1940 var det västerut ut mot Abbeville och därefter Calais medan 1944 var mer mot nordväst via Namur och Liège därefter var tanken att avancera mot Antwerpen. 

Tyska 7. pansardivisionen våren 1940. Huvudstridsvagn för divisionen var Panzer 38 (t). Denna tjeckoslovakiska vagn tillverkades även i Sverige på licens, stridsvagn m/41. Foto: Reddit. 

Det fanns likheter och olikheter. Den första utfördes med fint vårväder maj 1940 medan den andra med "fint" vinterväder december 1944. Dock den ena offensiven 1944 misslyckades totalt medan den andra 1940 brukar lyftas fram som en av andra världskrigets mest framgångsrika operation. 

Ardennerna 1940 

Totalt fanns det tio pansardivisioner i tyska armén i  maj 1940, varav sju fanns hos armégrupp A. Det motsvarar 70 % av alla tyska pansardivisioner. De sju divisionerna fördelades på tre pansarkårer som skulle anfalla den 10 maj 1940. 

Sju pansardivisioner genom Ardennerna och två norr om. Start den 10 maj 1940 och framme vid kusten redan den 20 maj. Illustration Samuel Svärd.

Pansargrupp Kleist bestod av två pansarkårer (Heinz Guderian och Georg-Hans Reinhardt) samt en motoriserad kår (von Wietersheim). Det var totalt fem pansardivisioner varav tre hos Guderian och tre motoriserade divisioner. Den sista pansarkåren i armégrupp A, under Hermann Hoth, hade två pansardivisioner. Den anföll längre norrut än pansargruppen med riktning mot Dinant. 

De sju tyska pansardivisioner i armégrupp A, med 1 773 stridsvagnar, 429 pansarbilar och närmare 60 000 motorfordon, hade siktet inställt på floden Meuse mellan Namur och Sedan. 

Frankrike hade initialt tre pansardivisioner och tre mekaniserade divisioner. På bilden övergivna franska stridsvagnar Somua S-35 som var huvudvagn i de mekaniserade divisionerna. Foto: Reddit

Det fanns även tre motoriserade divisioner samt det motoriserade regementet ”Grossdeutschland” som understöd. Pansargeneralen Guderians motto: ”Man ska slå den andre med knuten näve, inte med spretande fingrar” kom verkligen till sin rätt här i Ardennerna 1940. Bepansrade halvbandvagnar för pansarskyttet var fortfarande ett ovanligt fordon 1940, endast 579 kom att producerades under 1939 och 1940. Produktionen hade just startats upp. 

Produktionen av bepansrade halvbandvagnar för pansardivisionerna hade nyss startat upp så fortfarande var det lastbilar för skyttesoldaterna som gällde förutom några få lyckliga som hade fått dessa fordon, Sd. Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-801-0664-37 / CC-BY-SA 3.0

De allierades reaktion var saktfärdig och vi kan säga lite elakt kvar i första världskrigets tempo på slagfältet. Om vi ser till vad som hände: ”På kvällen den 20 maj hade den tyska fällan slagit igen, tyska 2. pansardivisionen hade nått fram till Abbevillekusten och engelska kanalen”. Den franske överbefälhavaren Maurice Gamelin insåg redan den 11 maj att allt inte stod rätt till så han beordrar förstärkningar till försvaret av floden Meuse vid Ardennerna, hela 11 divisioner, och den första skulle anlända den 14 maj och den sista den 21 maj. Som sagt han blev överspelad då de tyska pansarbefälhavarna började direkt ur marschgruppering gå över floden Meuse redan på kvällen 12 maj.

Ardennerna 1944 

Alla sju tyska pansardivisionerna som ingick i anfallsstyrkan den 16 december 1944 hade deltagit i slaget om Normandie juni – augusti 1944 och lidit hårda förluster. Tyskarna hade försök bygga upp deras styrka igen men hela tiden uppstod situationer vid fronten som gjorde att pansardivisioner kom att sättas in i strid. De var fördelade på fyra pansarkårer där även infanteridivisioner ingick. 

Pansargrenadjärer från 1. SS-pansardivisionen under framryckning i Ardennerna. Fyra pansardivisioner från Waffen-SS var med i offensiven. De alla ingick initialt i 6. pansararmén medan de tre från armén ingick i 5. pansararmén. Foto: NARA

En brist som var påtaglig i de sju pansardivisionerna inför Ardenneroffensiven var stridsvagnar. För att stärka divisionerna kom flera pansarregementen i divisionerna att tilldelas en självständig bataljon med tunga pansarfordon. Medan stormkanonvagnar användes för att fylla upp andra pansarregementen. 

En annan aspekt var att fyra av de sju pansardivisionerna i Ardennerna 1944 var från Waffen-SS. Tyskland hade vid denna tidpunkt totalt 34 pansardivisioner så 7 av 34 motsvarar drygt 20 % av tyska pansardivisioner skulle delta i offensiven. Det fanns 26 i armén, sju i Waffen-SS och en i Luftwaffe. 

En tung tysk stridsvagn, Kungstiger, står övergiven. Den är från 501. tunga SS-pansarbataljonen som ingick i 1. SS-pansardivisionen för att förstärka divisionen inför offensiven. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1944 hade de sju pansardivisionerna initialt tillsammans 859 stridsvagnar och stormkanonvagnar. Dessutom fanns ytterligare 260 tunga pansarfordon i självständiga bataljoner och i infanteridivisioner på plats. Antal pansarbilar var 146 och det fanns 1 035 bepansrade halvbandvagnar i de sju pansardivisionerna. Enstaka pansargrenadjärsbataljoner var numera mekaniserade istället för att bara vara lastbilsskytte. 

Till skillnad mot 1940 blev det inget stort genombrott 1944 och samtidigt som mer förband tillfördes under slaget, en pansardivision och två pansargrenadjärdivision samt två brigader Führer Begleit och Führer Grenadier, inte mer än 300 tunga pansarfordon totalt. Under samma tid tillförde den amerikanska armén fem pansardivisioner och flera självständiga pansar- och pansarvärnskanonvagnsbataljoner, vilket gjorde att tyskarna tappade sitt initiala styrkeövertag vad gäller tunga pansarfordon och istället hamnade i underläge. 

Ardennerna december 1944. Notera Namur uppe till vänster på kartan. Därifrån var det fortfarande långt kvar till Antwerpen. Illustration Samuel Svärd. 

Två av amerikanska pansardivisionerna var redan den 17 december på plats, alltså dagen efter. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower reagerade snabbt när beskedet om den tyska offensiven kom. Det styrkeöverläge som tyskarna hade haft initialt försvann snabbt. Tyskarna fick aldrig offensiven att komma igång på allvar eller få den bredd som behövdes. Ändock tog ett bra tag för de allierade att pressa tillbaka tyskarna för de gav inte lättvindigt upp områdena de hade erövrat. 

De amerikanska styrkorna i Ardennerna förstärktes snabbt, bland annat den amerikanska 7. pansardivisionen som snabbt blockerade vid St. Vith och förde fördröjningsstrid medan fler styrkor fördes fram. Foto: US Signal Corps.

Tyska krigsmakten 1940 jämfört med 1944 

 Läget i stort 1 maj 1940, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 4 956 stridsvagnar och 318 stormkanonvagnar 

Totalt: 5 274 tunga pansarfordon varav 1 773 sattes in i Ardennerna, cirka 34 %. 

Läget i stort 1 december 1944, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 6 036 stridsvagnar och 5 464 stormkanonvagnar /pansarvärnskanonvagnar. 

Totalt: 11 500 tunga pansarfordon varav 1 119 sattes in i Ardennerna initialt, cirka 10 %. 

Med förstärkningar ökade det till drygt 12 %. 

Allt vanligare syn under de sista krigsåren 1943–1945. Den tyska produktionen kom av stormkanonvagnar kom igång på allvar under 1943, 3 225 vagnar jämfört med endast 824 under 1942. Foto: https://www.worldwarphotos.info

Slutord 

1940 kan vi tala om en verklig kraftsamling om vi ser till hur stor del av de tyska pansartrupperna som sattes in i offensiven. 1944 fanns inte samma möjligheter att kraftsamla då tyskarna stred på tre fronter. Samtidigt som Tyskland faktiskt hade tillgång till större resurser 1944 var pansarnäven 1944 svagare än 1940. Men pansargrenadjärerna hade bättre tillgång till bepansrade fordon 1944. De allierade reagerade med ett helt annat tempo 1944 än 1940. De hade lärt sig att tvekan kan kosta och det gäller att reagera snabbt, hindra en tysk pansaroffensiv få chansen att nå på djupet och bredda sig. 

Betänk också att slaget om Ardennerna 1944–1945 varade i stort sett lika länge som hela slaget om Frankrike gjorde 1940. Det brukar anges från 16 december 1944 till 28 januari 1945, medan 1940 varade slaget om Frankrike från 10 maj till 25 juni 1940. 

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: ”Blixtkrig 1939–1941”. (Stockholm 2008) 

Karl-Heinz, Frieser: "Blitzkreig-Legende". (München 1996) 

Trevor N. Dupuy, David L.Bongard & Richard C. Andersson JR: ”Hitler’s Last Gamble. The Battle of the Bulge December 1944 – January 1945.” (Shrewsbury 1995) 

Rolf Stoves: ”Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945.” (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

M4 Sherman i Röda armén

De kom sent 

De första amerikanska Sherman stridsvagnarna levererades 1942 till Sovjetunionen, 36 vagnar men sedan ökade det till 469 vagnar under 1943. Nytt rekord slogs 1944 hela 2 345 vagnar medan 1945 minskade det då kriget i Europa tog slut i maj 1945, endast 814 vagnar. Totalt 3 664 vagnar anlände. Ytterligare 438 skickades men de förlorades på vägen. Med andra de stora leveranserna kom under andra världskrigets slutfas. 

Sovjetiska pansarsoldater från 1. baltiska fronten hösten 1944 tar en paus. I bakgrunden står deras amerikanska stridsvagn M4 Sherman. Foto: Reddit

M4 Sherman tillverkades med flera olika motoralternativ beroende vem tillverkare var. Röda armén ville inte ha motorer som krävde bensin eller högoktanigt flygbränsle utan diesel. Så M4A2, med följande motor: General Motors Twin G-41 motor (diesel), blev modellen som skickades till Sovjetunionen. Chassi var svetsat. Ungefär 50 % av de vagnar som skickades hade 7,5 cm kanon L/40 och dessa anlände först. Sedan tog 7,6 cm kanon L/52 över. Dock de dessa börja anlända först under hösten 1944. 

Slutstriden i Berlin 1945, en medeltung M4 Sherman står bredvid den tunga sovjetiska stridsvagnen IS-2 som har en 12,2 cm kanon. Foto: Reddit

Pansarslaget vid Kursk 

Vid slaget vid Kursk sommaren 1943 fanns det bara ett sovjetiskt förband med Shermans, 229. stridsvagnsregementet, på plats . De hade tillgång till 38 M4A2 Sherman och tillhörde sovjetiska 48. armén på den norra sida av bågen. Med tanke på att Röda armén hade drygt 5 000 stridsvagnar och stormkanonvagnar redo för den initiala fasen av slaget så var de en raritet i deras arsenal. Den kom inte att strida speciellt mycket under försvarsfasen av slaget då det tyska anfallet i norr slogs i huvudsak ut mot deras grannarmé, den sovjetiska 13. armén. 

Under 1943 kom väldigt få vagnar att komma till fronten, det talas om bara 122 vagnar, men de användas i strid och en positiv utvärdering skrevs i oktober 1943: Jämfört med T 34:an är M4 Sherman lättare att använda och bättre driftsäkerhet under längre marscher. Detta då motorerna inte kräver samma nivå av omvårdnad. Stridsvagnarna fungerar väl i strid. 

M4A2 Sherman med 7,6 cm kanoner i Wien 1945. De tillhör 9. gardes mekaniserade kåren. Foto: Jevgenij Chaldej

Mekaniserade kårer får Shermans 

M4 Sherman ansåg alltså mer tillförlitlig än den sovjetiska T-34:an. Generellt sett byggda med bättre kvalitet. Just detta påverkade val av förband för många Shermanvagnar. 

En intressant aspekt är att just de sovjetiska mekaniserade kårerna 1944–1945 hade tendens att få Shermans. Ett argument för detta var att Shermans hade betydligt bättre mekanisk tillförlitlighet än T-34:or och de mekaniserade kårerna var de viktigaste förbanden, så det var viktigt att de hade vagnar som fungerade. 

M4 Sherman och tunga ISU-122 stormkanonvagnar från sovjetiska 1. mekaniserade kåren i Berlin 1945. Foto: Vladimir Grebnev

Jag har tidigare tagit upp på bloggen om sovjetiska stridsvagnsförluster, att de var höga. 

Det är inte annorlunda med Shermans i Röda arméns tjänst. Till exempel 5. mekaniserade kåren hade 163 M4A2 Shermans den 11 januari 1944 och fick fram till 1 juni 1944 146 ersättningsvagnar. Kåren hade i början av juni 1944 22 vagnar kvar i tjänst, alltså 287 förluster. Tittat vi på första halvåret 1944 anlände 666 Shermanstridsvagnar till fronten och 535 av dessa förlorades, huvudsak genom fientlig kanoneld. Förlustkvoten var inte annorlunda jämfört med andra vagnar. Utan så var det i Röda armén, höga förluster. 

En utslagen sovjetisk M4A2 Sherman med 7,6 cm kanon i Berlin 1945. Foto: Reddit

Det var först egentligen under 1945 som ett större antal Sherman var i tjänst hos Röda armén finns vid fronten, bland annat 1. mekaniserade kåren och 1. , 3., 8. och 9. gardes mekaniserade kåren hade Shermans. En jämförelse gällande storleken på leveranserna kan  göras med den sovjetiska stridsvagnsproduktionen, att 34 000 T-34 med 7,6 cm kanoner och drygt 23 000 T-34 med 8,5 cm kanoner tillverkades under kriget. 

På bilden den klassiska T-34:an med 7,6 cm kanon. Ungefär 1200 av dessa fanns i tjänst hos Röda armén när kriget på östfronten satte igång den 22 juni 1941. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. West Chester 1995

 Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. West Chester 1995 

Zaloga, Steven: Soviet Lend-Lease Tanks of World War II. Oxford 2017 

Zaloga, Steven J. & Grandsen James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. London 1984.

Amerikanska stridsvagnar i Stilla havskriget:

M4 Sherman på Okinawa 1945

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Shermanvagnar i strid

Pansarnäven på Okinawa 1945 

USA satte in fyra infanteridivisioner och två marindivisioner på Okinawa i april 1945. Alla divisioner hade en medeltung stridsvagnsbataljon med M4 Sherman som understöd. Sedan fanns det en självständig eldsprutebataljon utrustade med M4A3R3 "Zippo". Så totalt sju pansarbataljoner med Shermans på Okinawa. 

Slaget om Okinawa 1945 varade i 82 dagar. De amerikanska styrkorna satte in sju pansarbataljoner med M4 Sherman-vagnar varav en eldsprutebataljon utrustade med M4A3R3 "Zippo", se bild. Foto: US. Army Signal corps. 

”Fiendens styrka ligger i hans stridsvagnar!” 

Generallöjtnant Mitsuru Ushijima, befälhavare japanska 32. armén. 

En Shermanbataljon från armén hade tre stridsvagnskompanier med 17 Sherman var plus tre vagnar på bataljonstaben. Där fanns även eldunderstödspluton med sex understödsvagnar M4 Sherman med 10,5 cm haubits. Marinkåren hade 15 Shermans i sina stridsvagnskompanier och en vagn för bataljonsstaben. Men inga understödsvagnar. Det blev 46 vagnar mot 54 + 6 i armén. Nästan alla Shermans var M4A3 på Okinawa. Det var endast 1. marindivisionen som hade M4A2. Till skillnad från Europa hade alla lätta stridsvagnar plockats bort. 

En av många Shermans på ön. De observerar på avstånd hur japanska positioner beskjuts. Foto: US Marine Corps. 

Diesel eller bensin 

Varför hade 1. pansarbataljonen i 1.marindivisionen M4A2? Bataljonschefen överstelöjtnant Arthur J. Stuart bestämde sig efter slaget om Peleliu hösten 1944 att behålla bataljonens äldre M4A2 och inte ersätta bataljonens vagnar med nya M4A3. Han ansåg att de dubbla General Motors dieselmotorerna var säkrare än M4A3:s bensinmotor. Han fick medhåll från divisionschefen Pedro del Valle: ”Stridsvagnarna (M4A2) är inte lika lättantändliga av fientlig eld och sprängs inte”. 

Hästkrafter framför diesel 

Däremot bataljonschef överstelöjtnant Robert L. Denig för 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen valde att byta till de nya vagnarna. Den främsta fördelen såg han i den vattenkylda Ford V-8 motorn som hade 450 hk istället för 375 hk i M4A2. Han såg bytet från diesel till bensin en acceptabel risk för att få en starkare motor. 

Shermanstridsvagnar, de nya M4A3, i 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen. De har förstärkt skyddet på vagnens sidor, medan stockarna är mer för att fylla igen diken med mera. Foto: US Marine Corps

Stormkanonvagnen Sherman

I början av kriget var det inte standard att respektive division i Stilla havet hade en egen pansarbataljon men efter 1943 blev så. På västfronten i Europa såg stridsvagnen ett vapen för manöverkrig medan här i Stilla havet var det en mobil pansarskyddad pjäs som kunde understödja med direkteld. Alltså samma tankar som tyskarna hade haft i utvecklade av stormkanonvagnar. Efter artillerielden hade gjort sitt fanns det alltid enstaka försvarade styrkepunkter som hade överlevt artillerielden och kunde stoppa upp hela anfallet. Dessa måste kunna bekämpas med spränggranater. 

Schaktblad i varje bataljon 

Shermanvagnen sågs som en bra lösning för problemet eftersom de skulle vara en del av infanteriets strid och snabbt kunna bekämpa eventuella kvarvarande styrkepunkter med direkteld av spränggranater. Sedan kom ett antal Shermans i varje bataljon att utrustas med schaktblad som sågs som användbart att täcka över fientliga positioner med jord. Kan vi inte spränga dem så kan vi begrava dem.

En Sherman som understödjer amerikanska 96. infanteridivisionen. Notera soldaten som kommunicera med vagnen via telefonen. Foto: US. Army Signal Corps
 

Telefon på bakpansaret 

Det fanns en del problem, hur skulle kommunikation mellan vagnen och infanteristerna utanför ske? Det hade varit brist på övningar i samverkan. Till Okinawa hade man lärt sig hur samverkan skulle utformas. Dessutom fanns numera monterat på stridsvagnens bakpansar vad som kunde liknas med en telefon som vad uppkopplad mot vagnens interna kommunikation. Infanteristen kunde enkelt nå stridsvagnens besättning. Det fanns också en lampa monterad som blickade om besättningen försökte nå infanteristerna. Detta kom inte att fungera perfekt men tillräckligt bra. 

Generallöjtnant Mitsuru Ushijima tillsammans med stab planerar för försvaret av Okinawa 1945. Foto: Wikipedia Commons

Huvudfiende var Sherman 

Striderna på Okinawa blev inte lätta för de amerikanska pansarsoldaterna i sina Shermans. Den japanska armébefälhavaren generallöjtnant Mitsuru Ushijima för 32. armén som försvarade Okinawa hade lagt ner stor tid på utbildning och övningar om hur stridsvagnar bäst bekämpades. Det japanska pansarvärnet bestod i huvudsak av 47 mm pansarvärnskanoner, inte alls på samma nivå som tyskarnas 7,5 cm Pak 40. Men japanerna satsade mycket på magnetiska minor och riktade sprängladdningar. 

En utslagen japansk 47 mm pansarvärnskanon och på fältet står flera övergivna amerikanska vrak, bland annat M4 Sherman. Foto: Wikipedia Commons

Enorma förluster 

De sju amerikanska pansarbataljonerna hade tillsammans 366 M4A2 och M4A3 Shermans initialt och av dessa kom 153 stridsvagnar att totalförstöras under det 82 dagar långa slaget, det vill säga 42 procent. Tittar vi enbart på marindivisionernas två bataljoner så är det än värre, 55 procent. Många vagnar skadades flera gånger och kunde repareras. Det förstår vi om vi läser slutrapporten om Okinawa för 1. pansarbataljonen i 1 marindivisionen som hade 46 vagnar. Bataljonen rapporterade om 28 utslagna vagnar och 163 skadade vagnar. 

En förstörd M4 Sherman från 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen. Foto: Reddit

Ett avgörande vapen 

Den framtida befälhavaren för amerikanska marinkåren, Lemuel Shepherd, förde befäl över 6. marindivisionen vid Okinawa yttrade efter slaget: ”Om något understödsvapen ska pekas ut att ha bidragit mer än alla andra för framgångarna vid Okinawa så skulle stridsvagnen ha valts utan tvekan”. 

En eldsprutevagn M4A3R3 "Zippo" från 713. bataljonen i strid på Okinawa. Foto: US. Army Signal Corps

Vidare läsning:

Steven Zaloga: US Marine Corps Tanks of World War II (New Vanguard, 186). (Oxford 2012)

Gordon Rottman: Okinawa 1945 – The Last Battle. (Ocford 2002)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Det italienska pansarvapnet under andra världskriget:

De italienska stridsvagnarna och stormkanonvagnar

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

18. divisionen

Från pansardivision till artilleridivision

Tyskarna hade två 18. divisionen. Den ena formerades inledningsvis i hemlighet 1934 och fick först 1935 sitt riktiga namn, 18. infanteridivision. Senare efter fälttåget i Frankrike sommaren 1940 kom divisionen att motoriseras, 18. motoriserade infanteridivisionen. Under samma tid kom en annan 18.divisionen se dagens ljus. Den tyska 18. pansardivisionen började formeras i närheten av Chemnitz i oktober 1940. Denna byggdes upp från grunden med hjälp av personal och enheter från andra förband. 

18. pansardivisionen sattes in i strid för första gången sommaren 1941. Divisionen ingick i Guderians pansargrupp. Divisionen kom att strida på östfronten resten av sin karriär. Foto: Krigsarkivet. 

Antalet tyska pansardivisioner växte efter segern i Frankrike sommaren 1940 och det ställde krav på fler vapen, stridsvagnar och motorfordon. Sommaren 1940 hade det funnits tio pansardivisioner och det hade vuxit till 20 pansardivisioner och en ”lätt” division sommaren 1941. Den sistnämnda var en slags försvagad pansardivision som senare skulle bli nummer 21. I vilket fall 18. pansardivision kom till största delen få franskt krigsbyte vad gäller motorfordon, över 2 500 under våren 1941. Den tyska industrin byggde inte tillräckligt med motorfordon. 

Det blev ingen invasion av Storbritannien

Tyskarna hade utvecklat ett antal varianter ”amfibiestridsvagnar” av de existerade stridsvagnarna, den lätta Panzer II, den medeltunga Panzer III och understödsvagnen Panzer IV. De lätta vagnarna sattes pontonsektioner på i händelse av behov medan Panzer III och Panzer IV hade utrustning och kunde förseglas för att klara ett större djupgående än normalt. Så eftersom invasionen av Storbritannien ställdes in kom många av dessa vagnar att hamna hos den nya 18. pansardivisionen, 

Divisionen hade totalt 218 stridsvagnar sommaren 1941. Det var främst Panzer III, hela 114 vagnar. Där endast 15 vagnar hade den 50 mm L/42 kanonen medan övriga den klassiska 37 mm kanonen. Sedan fanns understödsvagnar, 36 Panzer IV med kort 7,5 cm kanon L/24, samt 50 lätta Panzer II samt sex lätta Panzer I. Dessutom fanns det 12 befälsvagnar av Panzer III-typ. 

Pansargeneral Walther Nehring (längst till höger i bild) förde befäl över 18. pansardivisionen fram till januari 1942. Han lämnade för Afrika där han tog befälet över Afrikakåren. Här i samspråk med ökenräven Erwim Rommel. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0203-14A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Dessutom underställdes 100. eldsprutepansarbataljonen divisionen temporärt. Hela 82 lätta stridsvagnar varav 42 var utrustade med eldsprutor, Divisionen hade två brigadhögkvarter, 18. pansar och 18. skytte. Det förstnämnda fanns knappt något behov eftersom divisionen hade bara ett pansarregemente. 

Operation Barbarossa 1941

Divisionen tillhörde 2. pansargruppen. Alltså Guderians. Divisionen stred framgångsrikt vid Minsk och Smolensk. Till den 9 september 1941 hade divisionen totalförluster av 47 vagnar och fått 25 ersättningsvagnar. Dock stor del av fordonsparken var slitna eller skadade, på verkstad. Så 100 stridsvagnar var redo 30 september 1941 för det tyska storanfallet mot Moskva. 

Det tyska anfallet mot Moskva misslyckades och Moskva föll aldrig. Istället slog Röda armén tillbaka den 6 december 1941. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Varje dag av strider kostade och offensiven mot Moskva misslyckades. Divisions pansarregemente tog stryk och erhöll inte tillräckligt med ersättningsvagnar. I januari 1942 hade divisionen endast en pansarbataljon kvar, 19 Panzer III, 4 Panzer IV och 7 Panzer II. 

Inför sommaren 1942 tillhörde 18. pansardivisionen inte de prioriterade pansarförbanden som skulle delta sommaroffensiven så divisionen var eftersatt. Divisionen hade inte längre ett pansarregemente utan bara 18. pansarbataljonen som skulle ha 73 vagnar vid full styrka. Läget den 29 juni 1942 var inte lysande. Det fanns 2 befälsvagnar, 8 Pz IV (kz), 26 Pz III (50 mm L/42), 11 Pz II = 47 stridsvagnar. 

Det hade tagit beslut att stärka upp de motoriserade infanteridivisionen som skulle delta i sommarfälttåget 1942 med en egen pansarbataljon. Detta drabbade 18. pansardivisionen då två av divisionens pansarbataljoner med personal användes att bli pansarbataljon i två motoriserade infanteridivisioner (3. och 60.) inför sommarfälttåget. 

18. pansardivisionen förde en tynade tillvaro vid fronten vintern 1942–1943. Striderna nötte ner divisionen. På bilden två stridsvagnar som har förlorats, den främre en Panzer IV och den bakre en Panzer III. Först på våren 1943 kom divisionen att öka sin pansarstyrka inför sommaroffensiven mot Kursk. Foto: Boris Beljasjev (TASS)

Pansarslaget vid Kursk

Sommaren 1943 Det kom aldrig någon ersättare utan divisionen hade även en pansarbataljon inför sommaren 1943. Divisionen ingick i tyska 9. armén och var del av det norra anfallet mot Kursk. Division ingick i XXXXI. pansarkåren tillsammanse 86. och 292. Infanteridivisionen, Det speciella med denna kår att det var här de tunga pansarvärnskanonvagnarna Ferdinand fanns, 656. pansarvärnsregemtet med 89 Ferdinands och 45 Sturmpanzer IV Brummbärs. Dessutom fanns två stormkanonbataljoner. Så även om 18. pansardivisionen bara hade 69 stridvagnar den 5 juli 1943 när den tyska sommaroffensiven vid Kursk satte igång så hade kåren totalt 304 tunga pansarfordon.

Den nya tunga pansarvärnskanonvagnen kom att i början kallas: Ferdinand efter sin konstruktör Ferdinand Porsche. Det var först i maj 1944 som namnet Elefant började användas, som pansarvärnskanonvagnen är känd för. Foto: Flickr

Striderna under julimånad 1943 kostade divisionen nästan 500 döda och drygt 2000 sårade. Divisionsbefälhavaren general Karl-Wilhelm von Schlieben rapporterade till pansargeneral Josef Harpe, befälhavare för pansarkåren att: ”De fyra veckorna av storstrid hade orsakat divisionen höga personella och materiella förluster”. 

Den 11 augusti 1943 strax innan reträtten från Karatjev rapporterade 18. pansardivisionen att divisionen hade en förplägnadsstyrka på drygt 8 000 man varav nästan 180 var officerare. Av förplägnadsstyrkan var drygt 3 400 stridande personal. 

Efter striderna sommaren 1943 tas beslutet att 18. pansardivisionen ska bli 18. artilleridivisionen. Ett försöksförband med syfte att få bättre koordinering av artillerielden vid kraftsamling. Tiden som pansardivision från 22 juni 1941 till 1 oktober 1943 hade inneburit 2 858 stupade varav 165 officerare och 10 151 sårade. 

Pansarhaubitsar Hummel med 15 cm sFH18 eldrör. Dessa kom att börja produceras under 1943. Över 700 av dessa byggdes. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-25 / Dieck / CC-BY-SA 3.0

Pansardivision blir artilleridivision 

Initialt byggde denna nya divisionen på pansardivisionens gamla artilleriregemente (88.). Sedan var tanken att ytterligare två skulle tillföras, 288. och 388. Detta skedde hjälp av personal och enheter från andra förband. Divisionen tillfördes ett stormkanonbatteri, en luftvärnsbataljon och en skyttebataljon samt en artilleriobservationsbataljon och ett eldledningsbatteri. Så formeringen av förbandet pågick under hösten 1943 och mot slutet av 1943 sattes in vid fronten i striderna runt Kiev. Divisionen stred därefter hos armégrupp Syd. 

Befälhavare blev generalmajor Carl Thoholte (1893–1960). Han hade bland varit chef för artilleriregementet i 36. motoriserade divisionen och artilleribefälhavare i XXXXVI. pansarkåren. Thoholte förde befäl i stort sett till divisionen upplöste sommaren 1944. 

Styrka den 25 febr 1944 

Divisionen har 95 eldrör artilleri, 6 stormkanoner och 1 Panzer III art.observatörvagn 

Förplägnadsstyrka: 219 officerare, 850 underofficerare, 6 543 soldater, 806 hiwi. Plus en reserv på 480 ersättningsmanskap. 

Stridsstyrka 164 officerare, 804 underofficerare. 4131 soldater. 

Rörlighet 50 % (= brister och slitna motorfordon) 

Artilleri i divisionen 

88. artilleriregementet: 

     I. bataljonen: bandhaubitsar Wespe (2 batterier) och Hummel (1 batterie) 

     II. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    III. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

288. artilleriregementet 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 17 cm sK18 kanoner 

388. artilleriregemente 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 21 cm Mörser 18, tunga haubitsar 

En 17 cm sK18 kanon öppnar eld. Dess spränggranat vägde 68 kg och pjäsen hade en max räckvidd på drygt 29 km. Pjäsens transportvikt var 23 ton. Foto: Waralbum.ru

Normalt hade en artilleribataljon tre batterier med vardera fyra pjäser men inte alltid. En blandad bataljon med 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner hade normalt två batterier med 15 cm som vardera hade fyra pjäser medan av 10 cm kanoner fanns ett batteri med fyra pjäser. Medan bandhaubitsarna bestod av sex pjäser. Sedan de tunga bataljonerna 17 cm sK18 och 21 cm Mörser 18 var det normalt tre batterier med vardera tre pjäser. 

Sedan hade divisionen vad kan ses som eget självförsvar, luftvärn, stormkanonvagnar och skyttesoldater. Luftvärnsbataljonen hade två tunga batterier vardera 4 8,8 cm luftvärnskanoner och två lätta batterier. Stormkanonvagnar var ett kompani med tio vagnar vid full styrka. Och skyttebataljonen se bild nedan. 

Närskyddet, två skyttekompanier, sedan ett kompani med raketgevär Panzerschreck som pansarvärnsstyrka och slutligen ett tungt kompani med luftvärnsautomatkanoner, infanterikanoner och pansarvärnskanoner. 

Hårda strider i Ukraina 1944 

Problemet med divisionen var inte förbandet i själv utan att tyskarna genomförde inte längre några större offensiver. Detta var ett förband för kraftsamling och koordinering av artillerielden i offensiva operationer. När du försvarar vet du inte var fienden exakt kommer att anfalla så det är väldigt svårt att utgångsgruppera förbandet vid rätt ställe. Så förbandet kom att sättas in splittrat. 

Förbandet råkade väldigt illa ut under slaget vid Kamjanets-Podilskyj 25 mars – 15 april 1944. Även känt som Hubes ficka där Röda armén lyckades ringa in tyska 1. pansararmén. Tyskarna lyckades bryta sig ur men kostade mycket förluster. 

Under striderna vid Kamjanets-Podilskyj 1944 var markförhållandena otroligt svåra. Den berömda rasputitsa anlände. På bilden tyska artillerister försöker flytta på en tung 15 cm sFH18 haubits med hjälp av ett bandfordon, Raupenschlepper Ost.  Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-023-3496-29 / Wolff, Paul / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

18. artilleridivisionen började kallas stridsgrupp. Valet stod mellan att stärka upp förbandet eller upplösa. Till slut kom beslutet. Divisionen upplöstes den 27 juli 1944 och de tre artilleriregementena i divisionen blir självständiga artilleribrigader medan stabspersonalen används för den nya pansarkåren ”Grossdeutschland” som håller på att bildas. Det hade varit intressant om tyskarna hade satt upp denna division redan sommaren 1942, hade den haft någon betydelse för striderna vid Stalingrad och Kursk? Förmodligen inte i stort men i lokala strider. Divisionen innebar en enorm koncentration av eldrörsartilleri och tungt sådant. Normalt hade en tysk infanteridivision 36 10.5 cm lFH18 och 12 sFH18 haubitsar. 

Vidare läsning: 

Paul, Wolfgang: Die Truppengeschichte der 18.Panzer-Division 1940-1943 (mit Geschichte der 18.Artillerie-Division 1943-1944). (Reutlingen 1989) 

Hogg, Ian: German Artillery of World War Two. (London 1975) 

Zetterling, Niklas & Anders Frankson: Kursk 1943 – A Statistical Analysis (London 2000) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Inte bara britterna

Stridsvagnar till Sovjetunionen 1942

De västallierade hjälpte Sovjetunionen under andra världskriget med bland annat stridsvagnar, via Lend-Lease. Avtalet om Lend-Lease kom att tecknas i månadsskiftet september/oktober 1941 i Moskva. Enligt detta skulle bland annat Storbritannien, Kanada och USA skulle bistå Sovjetunionen med vapen, utrustning och materiel som behövdes i kampen mot Tyskland. I praktiken ställde sig USA på Sovjetunionens sida i kriget redan då i början av oktober 1941. 

Brittiska Valentine-stridsvagnar är klara vid fabriken och ska skeppas till Murmansk. De två vanligaste vagnarna Röda armén fick var Valentine de första krigsåren och sedan tog M4 Sherman över. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Betydelsen av de västallierades Lend-Lease var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen. Att man fick hjälp erkänns men effekten av den tonas ner eller att den egentligen inte var bra. Ibland anges det som 4 % av den totala militära krigsproduktionen. Stridsvagnar brukar också användas som exempel, ”det stora antalet producerade vi själva och de stridsvagnar som var bra, T-34:orna, det var våra egna”. Detta kan ses som i stort sett korrekt men det är ett sätt att gömma sanningen. 

Sovjetunionens överraskning, stridsvagnen T-34:an. Den hade en bra kanon, ett utmärkt pansarskydd och bra rörlighet men var tyvärr mekanisk opålitlig. Det blev bättre med tiden. Vagnen kom att dominera i de sovjetiska pansartrupperna under kriget. Från 1944 med ett helt nytt torn och 8,5 cm kanon. Foto: Ukrainska statsarkivet. 

Lend-Lease stridsvagnar 

Nedan ser vi tabellen över de västallierade leveranserna under 1941 och 1942. De hann inte komma igång under 1941, endast 361 vagnar och alla brittiska modeller. Under 1942 satte leveranser igång på allvar.

Lastning av infanteristridsvagnen Matilda i Liverpools hamn. Detta var ett koncept enligt britternas idé om infanteristridsvagn, bra skydd och långsam. Sedan hade vagnen givetvis fått britternas standardpjäs vid denna tid, 2-pundare, alltså 40 mm L/45. En för vek pjäs mot tyskarnas senare vagnar. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Vagnstyp	1941	1942
Mk.II Matilda	145	626	Vikt: 25 ton, kanon: 40 mm L/45
Mk.III Valentine	216	959	Vikt: 16 ton, kanon: 40 mm L/45
Mk.IV Churchill	0	84	Vikt: 39 ton, kanon: 57 mm L/50
Mk. VII Tetrach	0	20	Vikt: 7,6 ton, kanon: 40 mm L/45
M3 Lee	0	812	Vikt: 27 ton, kanon: 37 mm L/53, 7,5 cm L/40
M3 Stuart	0	977	Vikt: 15 ton, kanon: 37 mm L/53
M4 Sherman	0	36	Vikt: 30 ton, kanon: 7,5 cm L/40
Totalt	361	3514

Hela 3 514 vagnar. Detta brukar ställas mot den sovjetiska produktionen. Trots debaclet 1941 och evakueringar av fabriker lyckades den sovjetiska industrin tillverka 24 690 vagnar under 1942. Imponerade siffror. 

Vagnstyp	1942
T-40	181	Vikt: 5.9 ton, kulspruta: 12,7 mm
T-50	15	Vikt: 14 ton, kanon: 45 mm L/46
T-60	4 474	Vikt: 5,8 ton, kanon: 20 mm L/82
T-70	4 883	Vikt: 9,2 ton, kanon: 45 mm L/46
T-34 / 76	12 553	Vikt: 26,5 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
KV-1	1 753	Vikt: 45 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
KV-1S	780	Vikt: 42,3 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
SU-76	26	Vikt: 10,5 ton, kanon: 7,6 cm L/42,5
SU-122	25	Vikt: 30,9 ton, kanon: 12,2 cm L/22,7
Totalt	24 690

Drygt halva produktionen var den berömda T-34:an. De allierade vagnar som i viss mån kunde mäta sig med denna var M4 Sherman och den tunga Mk.IV Churchill vars pjäs var den berömda 6-pundaren, inga problem slå ut normala tyska stridsvagnar. Samtidigt som Churchillvagnen tålde mycket stryk. Tittar vi på det totala antalet 1942 så fick Röda armén en stridsvagn för varje sju de tillverkade själva. 

Den tunga brittiska stridsvagnen Churchill hade bra skydd och godkänd kanon men dess rörlighet var för dålig enligt Röda armén. Överhuvudtaget verkar den inte blivit populär så britterna totalt sett levererade ganska få, runt 260 vagnar, under kriget. Foto: Reddit

Ska vi inte jämföra med tyskarna? 

Men är det rätt att jämföra med Röda armén? Detta då de västallierade stridsvagnarna skulle ju strida mot tyskarnas vagnar. Är det inte mer rimligt att jämföra deras prestanda och antal med tyskarna istället? Den sovjetiska historieskrivningen har nedvärderat leveranserna genom att jämföra dem med den sovjetiska produktion och sovjetiska vagnar, speciellt lyft fram T-34:an med sitt skydd, rörlighet och kanon. 

Den tyska Panzer III med 50 mm kanonen L/60 var en förbättring men fortfarande räckte den inte till mot T-34:an utan där behövdes främst långa 7,5 cm kanoner. Dock de tyska besättningar kunde tack vare sin bättre utbildning och kunnande manövrera ut motståndaren och slå mot sidorna på T-34:an. Foto: Bundesarchiv, Bild 101l-748-0-089-10. 

Så vad hade tyskarna i produktion under 1942? Den helt klar viktigaste vagnen var Panzer III. Helt klart en lättare vagn och svagare kanon än T-34:an, men den hade en stor fördel. Panzer III hade ett tremannatorn, chef, skytt och laddare. Medan T-34:an 1942 hade ett tvåmannatorn, chef/skytt och laddare. Så sett till själva striden och ledningstekniskt hade tyskarna fördel men deras kanon och pansar var svagare. 

Nedan visas den tyska produktionen under 1942

Vagnstyp	1942
Panzer II	276	Vikt: 8,8 ton, kanon: 20 mm L/55
Panzer 38 (t)	195	Vikt: 9,8 ton, kanon: 37 mm L/48
Panzer III	2605	Vikt: 22 ton, kanon: 50 mm L/60
Panzer IV	994	Vikt: 23,5 ton, kanon: 7,5 cm L/43
Tiger I	77	Vikt: 57 ton, kanon: 8,8 cm L/56
Befälsvagnar	131	Blandat #
Stormkanonvagnar	788	Vikt: 23,9 ton, kanon: 7,5 cm L/48
Totalt	5066

# Befälsvagnar använde övriga vagnar som bas.  

Som synes landar den tyska produktionen på 5 066 vagnar, så Lend-Lease från de västallierade motsvarar 70 % av tyska produktionen. Sedan den sovjetiska produktionen är så pass högre än den tyska att när den sovjetiska industrin spottar ut nästan fem vagnar så lyckas den tyska tillverka en vagn. Dessutom får Röda armén ytterligare vagnar via Lend-Lease. 

1942 kom den tyska produktionen av stormkanonvagnar på gång på allvar. Huvuddelen av produktionen fick långa 7,5 cm kanoner L/48 och de hade inga problem att slå ut T-34:or. Vagnen bredvid är stridsvagnen Panzer III med en lång 50 mm kanon L/60. Foto Imperial War Museums (IWM)

Är tyska vagnar så mycket bättre än de allierade vagnarna? Ovan i tabellen anges det vanligaste beväpningsalternativet under 1942, både vad gäller Panzer IV och stormkanonvagnar fanns en mindre del av vagnar som fick den korta 7,5 cm kanonen, L/24. 

Panzer III och Panzer IV var snäppet bättre än de allierade vagnarna men mer avgörande var nog kvalitén på besättningen. De tyska besättningarna var generellt sett bättre utbildade och samtidigt var även själva pansarförbandet det. De tyska pansartrupperna hade en bättre samverkan och koordinering jämfört med sina sovjetiska motpartners. Så även med T-34:or hjälpte det inte att stoppa den tyska offensiven sommaren 1942. 

Slutord 

Tänk här själva, Sovjetunionen får hela 70 % av sin motståndares produktion av stridsvagnar i stöd. Även om vagnarna generellt sett var lite sämre hade man egen produktion som vida översteg den tyska produktionen. Lend-Lease sett till stridsvagnarna var kanske inte krigsavgörande 1942 men ändock ett viktigt bidrag till Röda armén. Under 1942 hade Röda armén totalförluster på 15 100 stridsvagnar så sett ur det perspektivet täckte Lend-Lease drygt 20 % av detta. 

En utslagen lätt amerikansk stridsvagn M3 Stuart i sovjetisk tjänst. Dessa vagnar sågs egentligen som utfyllnad då de egna sovjetiska produktionen av lätta vagnar var stor. Foto: Reddit. 

Generellt sett har många sovjetiska befälhavare i sina memoarer klagat på att ersättningsmanskap till fronten var bristfälligt utbildade och höll inte tillräckligt hög standard. Sedan en annan aspekt att tänka på att hur kunniga var instruktörerna ute i de bakre militärdistrikten på de västerländska vagnarna, att utbilda soldater på en obekant vagn är svårare. 

En ovanlig vagnstyp var den amerikanska stridsvagnen M3 Lee, med 7,5 cm i chassi och 37 mm i tornet. Den hade nitat pansar till skillnad mot T-34:an som hade svetsat. Foto: NARA

Fast när det gäller pansarstrider gäller följande: ”vid dagens slut är det de bäst tränade och drillade besättningar som segrar”. Klart sitter du i lätt stridsvagn Panzer II och möter en medeltung T-34 då kanske det inte gäller men i likvärdiga vagnar. 

    

Av den brittiska lätta stridsvagnen Valentine levererades både brittiska och kanadensiska versioner till Sovjetunionen. Här ses ett exempel på bristen av bepansrade fordon till pansarinfanteriet, de får lifta med stridsvagnen. Foto: Reddit. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson: Myten om den oövervinnliga Röda armén. ( Stevali Fakta 2025)

Steven Zaloga & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003) 

Maksim Kolomiets & I.Mosjtjanskij: Tanki Lend-Liza 1941-1945. (Eksprint, Moskva 2000) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Peter Chamberlain & Chris Ellis: British and American Tanks of World War II. The complete illustrated history of British, American and Commonwealth tanks 1939–1945. (London 1981)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html