Tunga infanterikanoner

38 kg spräng i målet 

De flesta nationerna hade under andra världskriget någon typ av eldunderstöd i sina skytteregementen i form av eldrörsartilleri. Tyskarna valde att satsa på två typer av pjäser, de tunga 15 cm infanterikanoner och de lätta 7,5 cm infanterikanoner. Med hästar som dragdjur i infanteridivisionerna och motorfordon i pansardivisionen. 

Det tyska skyttet tunga eldunderstöd var de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna. Det fanns även lätta 7,5 cm infanterikanoner och 8 cm granatkastare i skytteregementena. 

Pansardivisionen hade de tunga pjäserna organiserade i infanterikanonkompanier. Dessa var eldunderstöd i de motoriserade skytteregementen medan de lätta pjäser fanns i tunga kompaniet i de motoriserade skyttebataljonerna och var deras eldunderstöd. Något förenklat kan vi säga att i pansardivisionen var den ena pjäsen regementspjäs med den andra bataljonspjäs. 

Den nya “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes i ordning. Ett sätt att öka mekaniseringen i de tyska pansardivisionerna. Foto: Pinterest

Panzer I får pjäsen 

Under fälttåget i Polen 1939 visade det sig att de 1,8 ton tunga dragna 15 cm L/11 infanterikanonerna i de motoriserade skytteregementen hade svårt hänga med i pansardivisionens stridstempo. Tyskarnas lösning inför Frankrike 1940 var att montera pjäsen ovanpå en lätt stridsvagn Panzer I genom att ta bort dess vagntorn med dubbla kulsprutor. Notera att 15 cm pjäsens spränggranat vägde 38 kg som kan jämföras med spränggranaten för en 7,5 cm-pjäs som vägde runt 4,5 kg. 

Här i tjänst på östfronten. Den höga struktur syns tydligt då pjäsen har fortfarande sin lavett och har egentligen bara placerats på stridsvagnschassit och fått pansarsköld runt pjäsen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-216-0406-37 / Gellert / CC-BY-SA 3.0

Det nya pansarfordonet fick beteckningen: “15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B”. Endast 38 vagnar gjordes iordning varav sex bandkanonkompanier med vardera sex vagnar bildades. De kom att tilldelades olika pansardivisioner inför fälttåget i Frankrike. Inför Frankrike 1940 fanns det tio tyska pansardivisioner. De som fick de tunga kanonerna monterade på stridsvagnschassi var: 1., 2., 5., 7., 9. och 10. pansardivisionen. Kompanierna hade från nummer 701. till nummer 706. Tilldelningen var inte helt logisk, 701. gick till 9. divisionen medan 702. gick 1. divisionen, därefter i ordning.

Detta var den första vagnen av många. Se nedan: 

38 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf B (produktion 1940) 

12 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II (produktion 1941) 

24 stycken Sturm-Infanteriegeschütz 33B (produktion 1942) 

     Not: utvecklat speciellt för stadsstrider i Stalingrad. 

210 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H (produktion 1943) 

170 stycken 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf M (produktion 1943–1945) 

För de två sistnämnda fordonen byggdes även 120 ammunitionsfordon, alltså fordon utan pjäs. Dessa byggde på det senare chassit, Ausf M. Detta då pjäsvagnen hade bara 15 till 18 egna granater med sig. Ammunitionsvagnen kunde ta med 40 granater. Produktionssiffrorna gällande versioner H och M varierar. Uppräkningen ovan illustrerar även väl den tyska krigsproduktionen i ett nötskal, många varianter, liten produktion och små serier 1941–1942 för att sedan 1943–1944 dra igång produktionen på allvar. 

Endast tolv av dessa, 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen II . Alla gick till pansarförband i Nordafrika. Det var chassit från den lätta stridsvagnen Panzer II som användes som grund. Foto: Reddit

För bepansrade pansargrenadjärer 

Dessa artilleripjäser tilldelades först och främst ett av de två pansargrenadjärregementen i pansardivisionen. De tilldelades ett kompani med 6 vagnar. Det var i regementet som hade en bataljon med bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna. Övriga bataljoner var det lastbil som gällde. Det var den nya standarden som etablerades under 1943. Helt enligt devisen: Elden – främst granatelden – är det viktigaste medlet för strid. Men även andra förband kom att få dem, behov styrde. 

Under 1943 började dessa levereras, samma typ av chassi som Marder III, Panzer 38 (t). Beteckning på vagnen var 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t) Ausf H. Foto: Reddit

Skulle varje pansardivision sommaren 1944 ha ett kompani per pansardivision, med tanke på att normalt hade divisionerna bara ett regemente som hade en bepansrad bataljon, skulle det krävas 33 x 6 = 198 vagnar. Det fanns som sagt 33 tyska pansardivisioner sommaren 1944. 

Tänk på att en del vagnar behövs för ersättningsarmén som ska kunna utbilda nya soldater, andra behövs för att ersätta förluster, så räcker produktionen inte till mycket. Totalt 380 nya infanterikanonvagnar producerades 1943–1945.

Här syns de två sista versionerna H och M, den senare även kallad K ibland. Den är närmast bilden och där sitter motor centralt så pjäsen placeras längst bak på chassit och får ökat stridsutrymme, det gick från 15 granater ombord till 18 granater. Foto: https://www.tankarchives.com/

Lite som man vill 

Under hela andra världskriget kom tyska pansardivisioner sinsemellan sig inte att ha exakt samma organisation eller utrustning. Det fanns alltid små variationer, i vissa fall större. Det fanns till exempel endast en enda pansardivision som hade ett tungt Tiger-kompani från 1943 till krigsslutet 1945 och det var 3.SS-pansardivision Totenkopf. 

Tyskarna gjorde ofta justeringar på grund av krigets behov och krav. Tittar vi i Normandie finner vi att både Panzer Lehr och 2. pansardivisionen har vardera två tunga infanterikompanier med 15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen 38(t). Detta båda deras pansargrenadjärregementen i respektive division hade bepansrade pansargrenadjärer. Panzer Lehr där var alla fyra bataljoner bepansrade medan hos 2. divisionen var det två av fyra bataljoner. Prioriterade förband sett ur den synvinkel. 

Endast 24 av dessa byggdes, Sturm-Infanteriegeschütz 33B. Dessa var tänkta för strid i stad och alla gick förlorade under striderna vid Stalingrad 1942–1943.

Tyska pansardivisionen 1944 fick allt mer mekaniserade enheter jämfört med 1940, det inte bara dessa tunga infanterikanoner och också pansarvärnskanonvagnar, bandhaubitsar, luftvärnskanonvagnar och allt fler bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna, pansarspaningen och pansarpionjärerna. 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle & Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998) 

Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Panzer Lehr i Normandie 1944

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Ett vapen för stadsstrider

Ett fåtal byggdes Sturmtiger

Häftigt namn men det var också allt eller?

17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” 

Waffen-SS började expandera enormt 1943 och en ny division som sattes upp under senhösten var: 

 17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” 

Namnet 17. SS-pansargrenadjärdivisionen luras lite. Detta är i praktiken en motoriserad infanteridivision, inte alls samma tyngd som en SS-pansardivision. 

17.SS-divisionen hade gott om soldater men de var egentligen inte färdigutbildade när divisionen sattes in Normandie i juni 1944. Dessutom led divisionen brist på underofficerare. Foto: Flickr

Divisionens bepansrade fordon bestod av 42 stormkanonvagnar Stug IV och 12 lätta pansarvärnskanonvagnar av typen Marder. Det fanns också tre äldre Panzer III som verkar ha funnits på pansarbataljonens stab som befälsvagnar. Bataljonen skulle ha 57 vagnar vid full styrka, staben med sex vagnar och tre kompanierna med vardera 17 stormkanonvagnar. 

Divisionens pansarbataljon var utrustade med stormkanonvagnar Stug IV, alltså de som hade Panzer IV som chassi istället för Panzer III. Foto: woldwarphotos.info

Inga bepansrade halvbandvagnar för skyttesoldaterna utan det var lastbilar som gällde, inga bandhaubitsar för artilleriet. Medan pansarspaning hade tillgång till ett kompani med 13 lätta pansarbilar men inga bepansrade halvbandvagnar utan lätta motorfordon som amfibiska jeepar likt Schwimmwagen. Med andra ord inte alls på samma nivå som en tysk pansardivision som hade 542 bepansrade fordon. 17. divisionen hade 70 pansarfordon. 

Enkel organisation för divisionen 1 juni 1944 

Stab 

37. SS-pansargrenadjärregementet 

38. SS-pansargrenadjärregementet 

17. SS-pansarbataljonen (stormkanonvagnar) 

17. SS-spaningsbataljonen 

17. SS-artilleriregementet 

17. SS-pansarvärnsbataljonen 

17. SS-luftvärnsbataljonen 

17. SS-pionjärbataljonen 

 plus understödsenheter.  

Tunga vapen i divisionen 1 juni 1944 

Divisionens artilleriregemente hade två bataljoner lätta haubitsar och en tung bataljon. Detta är på samma nivå som arméns pansargrenadjärdivisioner, med andra ord pjäser var följande 10,5 cm haubits leFH 18 (25), 15 cm haubits sFH 18 (12) och 10 cm kanoner K18 (4). 

Standardpjäsen för det tyska artilleriet under andra världskriget var 10,5 cm haubits leFH18. Foto:  © Foto: Ra Boe / Wikipedia / Lizenz: Creative Commons CC-by-sa-3.0 de

Divisionen hade en tung luftvärnsbataljon som hade tre batterier med vardera fyra 8,8 cm luftvärnskanoner och ett fjärde med nio 37 mm luftvärnsautomatkanoner. Överhuvudtaget verkar divisionen haft gått om luftvärn då varje pansargrenadjärregemente hade ett lätt luftvärnskompani, totalt i divisionen 44 20 mm luftvärnsautomatkanoner samt sju fyrlingar 20 mm luftvärnsautomatkanoner (de fanns i luftvärnsbataljonen och pansarbataljonen). 

Enkel organisation för pansargrenadjärregemente 1 juni 1944 

Stab 

I. bataljonen (3 skyttekompanier och ett tungt kompani) 

II. bataljonen (3 skyttekompanier och ett tungt kompani) 

III. bataljonen (3 skyttekompanier och ett tungt kompani) 13. infanterikanonkompaniet 

14. luftvärnskompaniet 

15. pionjärkompaniet 

16. spaningskompaniet 

Det var brist på tyska 7,5 cm infanterikanoner leIG18 i divisionen, endast 8, så det fylldes ut med 20 erövrade sovjetiska 7,6 cm pjäser. Däremot var tilldelning av tunga 15 cm SIG 33 infanterikanoner bra, 12 i divisionen. 

Pansarvärn i divisionen 

Pansarvärnsförmåga var bra sett till pansarvärnskanoner men då divisionen inte hade fått sina tänkta två kompanier med nya pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV så hade divisionens pansarvärnsbataljon endast 12 lätta pansarvärnskanonvagnar Marder, tre av dem hade 7,6 cm pjäser medan övriga nio 7,5 cm pjäser. Divisionen hade gott om dragna 7,5 cm pansarvärnskanoner Pak 40 (22) och 50 mm pansarvärnskanoner Pak 38 (33). Däremot hade tilldelning av raketgeväret Panzerschreck just påbörjats, det fanns endast fem i hela divisionen. Divisionen hade däremot 15 tunga pansargevär PzBüsche 41. 

Hur var det med personal? Personalmässigt fanns sett till divisionen i stort vissa brister, de hade drygt 17 000 man och skulle enligt listorna ha drygt 18 000. Det var främst en brist på underofficerare, mer än var tredje, och viss brist på officerare men ingen brist på soldater. 

17.SS-divisionen anländer till fronten i början av juni 1944 och deltar i slaget vid Carentan. Karta; US Army

Det blev fronten i juni 1944 

Divisionschefen ansåg den 1 juni 1944 att divisionen fortfarande genomgick förbandsutbildning, två-tredje delar av divisionen hade nått 25 utbildningsveckan medan en tredjedel 22 utbildningsveckan. Även högre chef tillstyrkte det, ett ökat tryck på förbandsutbildningen och så divisionens stridsberedskap kan höjas. Men istället för fortsatt utbildning blev det fronten i Normandie. 

Hur gick det? Cirka 8 000 man förluster under drygt 80 dagar kamp. Divisionen tog mycket stryk men Waffen-SS fyllde på divisionen bra genom att helt enkel upplösa två SS pansargrenadjärbrigaden De var två alarmenheter som hölls på att formeras, 49. och 51., och skicka in manskapen i 17. divisionen. Så i mitten september nästan 17 000 man igen och fortfarande motoriserat infanteri. Det heter som sagt ”poor bloody infantry”. 

Divisionen tog höga förluster under striderna i Normandie 1944, runt 8 000 man i förluster. Foto: NARA

Pansarvärnsbataljonen ute på äventyr 

Divisionen fick sina första pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV i augusti och de sattes in i närheten av Laval och Le Mans, då 17.SS-pansarvärnsbataljonen anlände från söder. När övriga divisionen hade marscherat norrut mot Normandie hade de stannat kvar och väntat.

Det var en reducerad pansarvärnsbataljon då tredje kompaniet med Marders hade ju satts in Normandie. Det anges att 31 vagnar Jagdpanzer IV levererades och de led omfattande förluster i striderna runt Laval och Le Mans. 

En bevarad Jagdpanzer IV på pansarmuseet i Munster, Tyskland. Kanonen är 7,5 cm L/48 pjäs. Foto: Banznerfahrer. 

Vill du läsa mer om Jagdpanzer, titta in här: Historien om Jagdpanzer

17. SS-pansarvärnsbataljonen stred bland annat tillsammans med 9. pansardivision, 5. fallskärmsjägardivisionen och 708. infanteridivisionen. Det var inte bara amerikanska förband som fanns i området utan även franska motståndsrörelsen var aktiv. 

Slutord 

17. divisionen stred hela tiden på västfronten och när divisionen kapitulerade i maj 1945 så fanns där amerikanska 101. luftburna divisionen, med andra ord samma divisionen som de hade gått först i stred med i juni 1944 i slaget om Carentan. 

Vidare läsning: 

Lefèvre, Eric: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Stöber, Hans: Die Sturmflut und das Ende. Geschichte der 17. SS Panzergrenadierdivision ”Götz von Berlichingen”. Band 1: Invasion. (Osnabrück 1976) 

Zetterling, Niklas: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)  

Panzer Lehr i Normandie 1944

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

 116. pansardivisionen i Normandie 1944

Vinthunden som blev pansar

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Tre varianter av Jagdpanzer IV

Ännu en tysk vagn för att möta fiendens stridsvagnar

Tyskland behövde allt fler tunga pansarfordon för antal motståndare och fronter bara växte från hösten 1942. De ökade sin produktion av stridsvagnar, stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. De behövde kunna försvara sig mot fiendens pansarstyrkor. 

116. pansardivisionen i Normandie sensommaren 1944 med sina nya Jagdpanzer IV. Foto: Reddit

Nya tyngre pansarvärnskanoner, nytt raketgevär Panzerschreck och nytt pansarskott Panzerfaust hade tagits fram. Flera nya pansarvärnskanonvagnar kom att sättas i produktion. Ett av dessa var Jagdpanzer IV, den byggde på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV. 

2. pansardivisionen inför Normandie sommaren 1944, stridsvagn Panzer IV med 7,5 cm L/48 kanon under övning. Foto: Krigsarkivet. 

Hitlers arbetshäst 

Den tyska stridsvagnen Panzer IV deltog i andra världskriget från 1 september 1939 till 8 maj 1945 som första linjens stridsvagn, vilket är en enorm bedrift och ett bevis på en bra plattform. Givetvis modifierades vagnen under kriget men grunddesignen fanns kvar. Men chassit och underredet kom också att användas till en mängd andra pansarfordon som också producerades av tyskarna under kriget. Här presenteras ett av dem, Jagdpanzer IV familjen. 

Jagdpanzer IV på pansarmuseet i Munster, Tyskland. Här syns tydligt det modifierade chassit med sin annorlunda front jämfört med stridsvagn Panzer IV. 

Det kom att tillverkas tre versioner av denna vagn från 1944, totalt drygt 2 000 vagnar. Första versionen byggd på ett modifierat chassi hade samma kanon som Panzer IV H, en 7,5 cm kanon L/48, och 769 vagnar tillverkades under 1944. Medan de två senare versioner hade en ännu bättre 7,5 cm kanon L/70 som var samma typ av kanon som fanns i Panther. Dessa sattes i produktion i augusti 1944. 

# Jagdpanzer IV med 7,5 cm L/48 kanon (1944) 

 # Panzer IV/70 (V) med 7,5 cm L/70 kanon (1944–1945) 

 # Panzer IV/70 (A) med 7,5 cm L/70 kanon (1944–1945) 

V står för Vomag som var tillverkaren medan A står för Alkett. Skillnaden är att den sistnämnda byggdes direkt på ett chassi från Panzer IV och inte ett modifierat. Med andra en överbyggnad med fast kanon på vagnen istället för torn på chassit. 

Här syns vagnen från Vomag, Panzer IV/70 (V) med 7,5 cm L/70 kanon. Samma  modifierade chassi som på Jagdpanzer IV. Foto: Reddit. 

Hitler ville ha fler långa kanoner 

Adolf Hitler ville ha fler vagnar med den nya 7,5 cm L/70 kanonen som satt i Panther stridsvagnen. Då stridsvagnen Panzer IV inte kunde bestyckas med den, tornringen var för liten, så bestämde sig man för att Jagdpanzer IV skulle få pjäsen, och det fungerade. Hitler bestämde att vagnen på framöver skulle heta Panzer IV/70, alltså stridsvagn. Känns det igen? Stridsvagn med fast monterad kanon i chassi. 

Panzer IV/70 (A) med 7,5 cm L/70 kanon från Alkett. Notera att överbyggnaden har bara monterats på ett vanligt Panzer IV-chassi. Foto: Flickr

Så därför kom två olika tillverkare att börja tillverka en ny vagn med kanonen som Hitler önskade. Produktionen under 1944 och 1945 var 769 (Jagdpanzer IV), 944 (Vomag) och 327 (Alkett) av respektive modell vilket ger en total på 2040 vagnar. Av dessa kom 505, alla med 7,5 cm L/70 kanon, att byggas under 1945. Där Vomag stod för 384 och Alkett för 121. 

Trots namnbytet till stridsvagn från pansarvärnskanonvagn verkar tyska armén initialt inte ändrat rutinerna för fordonet utan det tilldelades fortfarande först och främst till pansarvärnskompanier. Klart i krigets slutskede 1945 tog man ofta det fordon som fanns tillgängliga så de hamnade där behoven var störst. 

Vem fick vagnar? 

Vagnen Jagdpanzer IV tilldelades i första hand pansarvärnsbataljoner i pansardivisioner. En bataljon bestod normalt av en vagn för staben och två kompanier med vardera tio vagnar. Enligt listorna skulle det vara tre vagnar på staben och fjorton i varje kompani men bristen på vagnar gjorde att det blev 21 istället för 31 i pansardivisioner. Dock ett undantag i armén var Pansardivisionen Lehr som hade 31 vagnar sommaren 1944.

En klassisk stridsvagn, Panzer IV. Detta chassi användes som grund för många andra pansarfordon. Jämför ovan med Alkett-vagnen så syns det tydligt hur de bara bytte torn mot fast kanon. På bilden en vagn britterna erövrade sommaren 1944 i Normandie. Foto: Imperial War Museums. (IWM)

Däremot till pansargrenadjärdivisioner var målsättningen 31 vagnar. Detta då dessa divisioner hade inget pansarregemente utan bara en pansarbataljon, som vanligtvis var utrustade stormkanonvagnar. Dock det var få pansargrenadjärdivisioner som fick dessa vagnar, endast 3. och 15. pansargrenadjärdivisionen i armén och 4. SS och 17.SS i Waffen SS, fick full bataljon. 

Panther-stridsvagnar från 111. pansarbrigaden under striderna vid Arracourt i september 1944. Foto: Reddit. 

Läs mer om striderna här

Nytt typ av förband sätts upp 

De tyska nya pansarbrigader som sattes upp sensommaren och hösten 1944 fick stridsvagn Panther och de nya pansarvärnskanonvagnarna Panzer IV/70 (V), vilket underlättade logistiken sett till ammunition för de tunga pansarfordonen, alla hade samma typ av pjäs, 7,5 cm L/70 kanon. Detta med pansarbrigader upphörde senare och man återgick till det normala. Så pansardivisioner och pansargrenadjärdivisioner fick fordonet istället. 

Men en skillnad mot Jagdpanzer IV var att Panzer IV/70 (V) användes också som utfyllnad i tunga pansarvärnsbataljoner som fick ett kompani Jagdpanther och två kompanier med Panzer IV/70 (V), som till exempel 560. och 655. tunga pansarvärnsbataljonen. Anledningen till detta var den bättre kanonen, 7,5 cm L/70 istället för 7,5 cm L/48. 

Den tyska Jagdpanthern med sin 8.8 cm L/71 kanon. Den ultimata stridsvagnsdödaren, Läs mer här om Jagdpanther   Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0396-09 / Wagner / CC-BY-SA 3.0

Sedan med den tredje versionen Panzer IV/70 (A) blev det ganska annorlunda, en del vagnar tilldelades till en pansarbataljon i ett pansarregemente. Med andra ord en blandning i bataljonen, vissa kompanier hade Panzer IV som hade en 7,5 cm L/48 kanon medan andra hade Panzer IV/70 (A). Detta för att förstärka dessa bataljoners eldkraft och förmåga att bekämpa fiendens tunga pansarfordon, Men sedan under 1945 ändrades det helt. Plötsligt skulle de självständiga stormkanonbrigaderna (egentligen bataljoner i storlek) få en pluton med tre till fyra Alkett-vagnar för att få tillgång till pjäser med bättre penetration på längre skjutavstånd. Den klassiska stormkanonvagn Stug III hade 7,5 cm L/48 kanon. 

En ritning på den klassiska stormkanonvagnen Stug III G med 7,5 cm L/48 kanon. Illustration: Peter Müller / Wikipedia Commons. 

Tittar vi på de tre vagnarna så var Panzer IV/70 (V) helt klart bäst i en duellsituation mot fientliga vagnar, den hade bättre kanon än Jagdpanzer IV och bättre pansarskydd än Panzer IV/70 (A). Konstruktionen på Panzer IV/70 (A) där grunden var ett chassi från Panzer IV och inte ett modifierat försvagade det frontala pansarskyddet. Effekten av vinklat pansar försvinner till viss del. Medan Panzer IV/70 (V) var som en Panther dock med fast monterade kanon i chassit istället för ett torn. 

Vidare läsning: 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle, Thomas Jentz: Leichte Jagdpanzer. Entwicklung – Fertigung – Einsatz. (Stuttgart 2011) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Tyskarna bestämmer sig för 7,5 cm kanoner

Historien om tysk pansarvärn och pansar 1942

Tyska försök med tungt pansarvärn

Historien om 521. pansarvärnsbataljonen

Tyska motoriserade divisioner

Jämförelse mellan SS och armén 1941 

Sommaren 1941, rättare sagt söndagen den 22 juni inleddes världshistoriens största fälttåg. Den tyska invasionen av Sovjetunionen. Waffen-SS hade då som fältförband sex divisioner om den mycket förstärkta brigaden ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” räknades dit. Den var större än en normal tysk brigad men mindre än normal tysk division. Av dessa sex förband var det främst tre divisioner som var organiserade som arméns motoriserade infanteridivisioner och det var: SS-Reich, SS-Totenkopf och SS-Wiking. Men det fanns skillnader. 

Motoriserade divisioner på östfronten 1941. På bilden från 2. pansargruppen. Tyska armén satte in tio motoriserade infanteridivisioner på östfronten. Foto: NARA

Nio bataljoner mot sex bataljoner 

Den största skillnaden var att SS-divisionerna hade tre infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner medan arméns divisioner hade bara två infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner. Tyskarna hade som praxis en lätt haubits bataljon i divisionen per regemente, så det innebar att SS-division hade tre medan armén hade två. Sedan hade båda en tung bataljon. Så mer skyttesoldater och mer haubitsar. 

Tre SS-motoriserade infanteridivisioner var redo sommaren 1941. På bilden SS-division "Totenkopf" som var hos armégrupp Nord vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

SS-divisionen hade alltså fler soldater, mer utrustning och vapen men inte för att de var prioriterade utan för att de var större divisioner. Detta var inte alltid en fördel då större division innebar större områdesansvar längs frontlinjen, nio bataljoner infanteri istället för sex bataljoner infanteri. Effekten att ha fler bataljoner i strid innebar givetvis att förlusterna i SS-divisionen var högre jämfört med armédivisionen om alla andra omständigheter är lika. Med andra ord helt normalt. 

Förluster hos armégrupp Syd 

Tyska 1. pansargruppen i armégrupp Syd hade 60. motoriserade divisionen från armén och SS-Wiking. Den förstnämnda som tog 4 642 mans förluster fram till 29 november 1941 stred inte inledningsvis, under julimånad. Medan SS-Wiking hade 5 470 i förluster till 29 november 1941, alltså högre men det var ju större division. Men aningen kortare tidsintervall. 

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Standardpjäsen för de lätta haubitsbataljonerna. Det vanliga tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så de motoriserade divisionerna var ett exklusivt sällskap, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Hur var relationer döda sårade, likvärdig, en stupad för varje fyra sårade. Sedan var skillnad på officersförluster, nja ungefär snarlikt, 179 i armén medan 209 i SS. Här var det snarare en officer stupade per tre sårade. Överhuvudtaget rätt så svårt att jämföra för till exempel SS-Reich tog betydligt högre förluster än SS-Wiking under samma tidsperiod, var det hårdare på de centrala delarna eller fick SS-Reich svårare uppgifter eller var veterandivisionen sämre än gröngölingen? SS-Reich hade passerat över 8 000 i förluster i slutet av oktober 1941. 

Delar vi upp förlusterna på bataljonerna kan det bli en annan historia men samtidigt spelar ju antal dagar i strid roll och hur tunga strider förbandet har varit involverat i. Betydligt svårare blir det och mer detaljerad information krävs. Som dessutom inte kanske finns. Sedan är frågan är det samma standard på SS-divisioner eller för delen armédivisionerna? 

Det fanns tunga (se bilden) och lätta pansarbilar i divisionerna men ingen vagn hade grövre pjäs än 20 mm kanon 1941. Vagnen på bilden var Sd.kfz. 231 som vägde 8 ton. Foto:  Bundesarchiv, Bild 101I-639-4261-33A / Nowak / CC-BY-SA 3.0

Hur många divisioner fanns? 

Tyska armén hade tio motoriserade infanteridivisioner sommaren 1941, deras nummer var: 3., 10., 14., 16., 18., 20., 25., 29., 36. och 60. divisionen. Tre av dem hade väldigt mycket franska motorfordon 2., 14. och 18. divisionen. De enda bepansrade fordon i divisionerna var pansarbilar i spaningsbataljonen, det fanns ett pansarbilskompani som vid full utrustning skulle ha 26 pansarbilar av olika typer, mer för spaning och samband än strid. Fyra divisioner, 16., 20., 29. och 60., hade ett lätt luftvärnskompani i pansarvärnsbataljonen. Alla divisioner hade dessutom en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. 

 22 juni 1941 fördelning 

 Armégrupp Nord: 3., 36. och SS-Totenkopf 

 Armégrupp Mitt: 10., 14., 18., 20., 29. och SS-Reich 

 Armégrupp Syd: 16., 25., 60. och SS-Wiking 

De tre divisionerna i Waffen-SS hade vissa skillnaderna i organisationen. SS-Reich hade precis som arméns divisioner en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. Sedan SS Totenkopf hade inga pansarbilar i sin spaningsbataljon. Däremot hade både SS-Reich och SS-Totenkopf ett batteri av stormkanonvagnar Stug III, sju vagnar i respektive division. I armén tilldelades stormkanonvagnar först och främst självständiga kårförband och inte divisioner men inom Waffen-SS fanns inga kårer 1941 så man valde att prioritera sina divisioner. 

Bakom det främre fordonet finns mängder av motorcyklar med sidovagn. En standardfordon för de "snabba" bataljonerna och motorcykelförband. Tyskarna hade många av dessa under de första krigsåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-13A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Samma sak vad gällde luftvärn, alla tre divisioner hade en luftvärnsbataljon där det var två lätta batterier och ett tungt med 4 8.8 cm luftvärnskanoner. Sedan SS-Wiking hade färre understödskompanier i sina infanteriregementen, endast pansarvärn och infanterikanoner. Medan SS-Reich och SS-Totenkopf hade också ett pionjär- och motorcykelkompani. 

SS hade större divisioner 

I vilket fall, ser vi till organisationen i stort kan vi inte säga att Waffen-SS 1941 var prioriterade men de hade större divisioner som krävde mer. Sedan att divisioner inte var exakt kopior av varandra utan att det fanns variationer sett till organisation och utrustning. Det märker vi när vi går ner på djupet gällande detta. 

Soldater från SS-division Reich i strid på östfronten under hösten 1941. Waffen-SS till skillnad från armén hade kamouflagejackor till sina uniformer. Foto: Reddit, 

Ser vi till förluster kan olika divisioner drabbas olika svårt som SS-Wiking och SS-Reich, samma sak skedde i armén. Försöker vi titta på stridseffektivitet så måste vi väga in motståndarens resurser och förluster i de specifika striderna. Speciellt 1941 är detta svårt då Röda armén prioriterade inte precis att dokumentera sina strider utan snarare fokuserade på att lyckas överleva den tyska anstormningen. 

Så sommaren 1941 hade SS tre motoriserade divisioner medan armén hade tio motoriserade divisioner sommaren 1941, medan SS hade inga pansardivisioner vid denna tidpunkt och armén 20 pansardivisioner.  

Vidare läsning: 

Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlage? (Siek 1989) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Hannover 1990) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Hannover 1990) 

Otto Weidinger: Division Das Reich. Band III 1941-1943. (Osnabrück 1987)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Osårbar?

Den tunga sovjetiska stridsvagnen KV  

”Till och med en 15 cm infanterihaubitsen öppnade direkteld på kort avstånd eld mot en KV-vagn, men stålmonstret verkade bara ruska på sig och körde vidare framåt mot pjäsen. Kanonservisen flydde i panik medan KV-vagnen helt enkelt körde över deras pjäs.”

Denna tunga KV-vagnen med sin vikt på 47,5 ton 1941 kom skapa kaos hos tyskarna. Nya tyngre kanoner togs fram för de tyska trupperna på östfronten och KV-vagnen som enorm hotbild försvann.  Foto: https://www.globalsecurity.org/

Sommaren 1942, den tyska armégrupp Syd genomför Tysklands stora sommaroffensiv på östfronten, målen är Stalingrad, Kaukasus och de sovjetiska oljefälten. De slitna pansardivisionerna har fått ersättningsstridvagnar, allt fler Panzer III med lång 5 cm kanon (L/60) har anlänt till fronten. Men fortfarande har de nya Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43) inte anlänt i något större antal förutom några vagnar till enstaka förband. På hela östfronten i slutet av juni 1942 fanns 135 Panzer IV F2. 

Panzer IV med den korta 7,5 cm kanonen jämfört med den längre 7,5 cm kanonen. Längden på eldröret avgjorde förmåga att bekämpa fientliga stridsvagnarna.  Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979Anh.-001-10 / CC-BY-SA 3.0 och Mark Pellegrini

Produktionen sätter igång sent

Nu var det inte mycket bättre med Panzer IV och den korta kanonen 7,5 cm L/24 där fanns 222 vagnar under juni 1942. Den tyska produktionen av Panzer IV skruvades upp först 1942 och hade sina produktionstoppar först 1943 och 1944. Under 1942 kom 994 Panzer IV att levereras medan den totala produktionen var bara 1 016 vagnar under tre år, 1939 1941. 

I pansargeneralen Eberhard von Mackensens tyska III. pansarkår med sina två pansardivisioner, 14. och 22., hade varje division fått ett kompani med Panzer IV F2. De övriga sexton stridsvagnskompanierna som tillhörde de två divisionerna hade i stort sett samma vagnar som hade satts in sommaren 1941. Stridsvagn Panzer 38 (t) i 22. Pansardivisionen hade 37 mm kanon, helt värdelösa mot KV och Panzer II var ett lätt stridsvagn med 20 mm kanon. 

Den tjeckoslovakiska vagnen Panzer 38 (t) blev omodern när tyskarna mötte på allt fler medeltunga T-34:or och KV-vagnar. Vi hade licenstillverkning på denna vagn, stridsvagn m/41. Foto: https://www.worldwarphotos.info/

De tunga sovjetiska KV-vagnarna var fortfarande ett stort hot men tyskarna hade lärt sig att slåss mot dem med de resurser de hade trots att knappt någon av deras stridsvagnar kunde ta upp kampen mot dessa stålmonster förutom de nya Panzer IV F2. Det fanns även tungt luftvärn och delvis nya pansarvärnskanoner. 

III. pansarkåren sommaren 1942 

14. pansardivisionen: 110 vagnar varav 12 Panzer IV (7,5 cm L/43), 20 Pz IV (7,5 cm L/24), 19 Pz III (50 mm L/60), 41 Pz III (50 mm L/42), 14 Pz II, 4 befälsvagnar 

22. pansardivisionen: 176 vagnar varav 11 Panzer IV (7,5 cm L/43), 11 Pz IV (7,5 cm L/24),, 12 Pz III (50 mm L/60), 114 Pz 38t, 28 Pz II 

Notera av alla Panzer IV var endast 23 Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43). Övriga hade 7,5 cm (L/24). 

Båda pansardivisionerna i Mackensens kår hade fördelen av att ha fått en tung luftvärnsbataljon tilldelad till divisionen. Endast tio av tjugofem tyska pansardivisioner hade detta sommaren 1942. Denna luftvärnsbataljon hade åtta tunga 8,8 cm luftvärnskanoner som kunde sättas in med god verkan mot tunga sovjetiska stridsvagnar. 88:an ansågs vara en stridsvagnsdödare även om pjäsen själv var en gigantisk måltavla i terrängen. Det var inte det lättaste att hitta skyddade eldställningar. 

Den nya pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 40. Dragfordonet en halvbandvagn Sd. Kfz. 10, vanligt förekommande i pansarvärnsbataljonerna. Foto:Bundesarchiv, Bild 101I-280-1058-13 / Jacob / CC-BY-SA 3.0

Nya pansarvärnskanoner anländer

Ett annat vapen som divisionerna hade tillgång till sommaren 1942 var tyngre pansarvärnskanoner. De hade börjat anlända i allt större antal till fronten under 1942. 14. pansardivisionen hade ett kompani med sex 7,5 cm Pak 40 i sin pansarvärnsbataljon medan det andra kompaniet hade nio 50 mm Pak 38, som var för lätt pjäs för hantera KV-vagnar. Medan 22. divisionen hade två kompanier med vardera sex erövrade sovjetiska 7,62 cm Pak 36(r) i sin bataljon. Detta tunga pansarvärn förbättrade divisionernas pansarvärnsförmåga och gav möjlighet att stoppa ett tungt sovjetiskt pansaranfall. 

Den sovjetiska tunga KV-vagnen blev en oväntad och skrämmande upplevelse för de tyska soldaterna. Detta var en vagn i en helt annan viktklass än vad de hade själva 1941. Foto: Reddit

Produktionen av KV-vagnar var inte lika omfattade som den av T-34:or, drygt 3 200 KV-1-vagnar byggdes totalt fram tills produktionen avslutades under 1942. Det byggdes även andra varianter på detta chassi, KV-2, KV-1S, KV-85 och SU-152. 

Sovjetiska pansarbrigader sommaren 1942 var tänkt att ha två kompanier med tunga KV-vagnar, två kompanier av medeltunga vagnar och två kompanier med lätta vagnar. Men antal vagnar i respektive kompani skiljde sig, ju tyngre kompani var ju färre vagnar. Så det skulle finnas fem KV-vagnar i ett tungt kompani medan tio lätta T-60 i ett lätt kompani. Dock kriget gjorde att organisationer justerades och ändrades. Den sovjetiska 15. stridsvagnsbrigaden som sattes in mot tyska III. pansarkåren sommaren 1942 hade i mitten av juli, 9 tunga KV vagnar, 26 medeltunga T-34:or och 20 lätta T-60. 

Pansarbefälhavaren Semjon Konovalov efter han erhållit hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och har guldstjärnan att bära på uniformen. 

En KV-vagn sprider skräck under en dag

Plutonchefen löjtnant Semjon Konovalov i 15. stridsvagnsbrigaden var 21 år gammal och var vagnchef för en tung stridsvagn KV-1. Han kom den 13 juli 1942 att visa vad en KV-vagn kunde uträtta när den användes på ett korrekt sätt. Detta i en by söder om Millerovo och norr om Donetsk, som idag är gränsområdet mellan Ryssland och Ukraina. Hans vagn kom i strid med stridsvagnar från tyska 14. pansardivisionen. Konovalov utnyttjade skickligt sin vagns fördelar och den lokala terrängen med raviner under striderna mot tyskarna denna dag.

Resultatet för denna sommardag var enligt hans rapport 16 tyska stridsvagnar, 2 pansarbilar och 8 andra motorfordon som slogs ut innan hans KV-vagn förlorades. Att de slogs ut behöver inte innebära att målen totalförstördes. Konovalov tillsammans med två andra lyckades komma undan, övriga i vagnen dog. 

Ett sovjetiskt spaningsförband som tog sig igenom till byn efter striden rapporterade om många utslagna fordon och en utbrunnen KV-vagn med brända lik. Det antogs att alla i KV vagnen hade stupat hjältemodigt. Det tog Konovalov och hans två kamrater en vecka att ta sig tillbaka till de sovjetiska linjerna och då anlände de i en stulen tysk Panzer III med stulna tyska uniformer. Rena Hollywoodmanuset. 

Första sidan i rapporten om Konolovs strid den 13 juli 1942. 

Konolov erhöll hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och fick guldstjärnan att bära på uniformen. Han överlevde kriget och kom att lämna armén som överstelöjtnant 1956 och övergå till reserven. Han bosatte sig med familjen i Kazan där han levde fram till dess han dog 1989. . 

KV-vagnens fördelar jämfört med tyska vagnar 1941

#Tjock hud (pansar) 

# Kraftig kanon (7,6 cm) 

# Breda band 

# Stark motor 

¤ Nackdelar, tung = kan köra sönder broar och enormt jobbig att bärga.

¤ De nya tyska långa 7,5 cm kanoner som kom 1942  hade inte alls samma problem med vagnen. 

Vidare läsning:

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle och Tom Jentz: Panzer IV und seine abarten. (Stuttgart 2019)

Thomas L. Jentz, (red.): Panzertruppen. The Complete Guide to the Creation & Combat Employment of Germany’s Tank Force 1933-1942. (Atglen 1996) 

Rolf Grams: Die 14. Panzer-Division 1940-1945. (Bad Nauheim 1957) 

Steven Zaloga och Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984)

Kuriosa fakta 

1953 kom Centurion till Sverige och blev Stridsvagn 81 i svenska armén. Den vägde 50 ton, hade en motor på 650 hk och en kanon med 8,4 cm kaliber. Betänk då att KV-1 vagnen 1941 vägde nästan 50 ton (47,5 ton mer exakt), hade en motor på 600 hk och en kanon med 7,6 cm kaliber. 1943 började KV-vagnar tillverkas med 8,5 cm kanoner, dock lättade de på pansaret så vikten sjönk något.

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Hitlers tungviktare

Sturmtiger – redo för krig

Vagnen var denna tids belägringsutrustning. Ett vapen för stadsstrider. Vagnen, som använde ett chassi från den tunga tyska Tigervagnen som grund, beväpnades med en 38 cm raketkastare som ursprungligen avsetts för marinen och ubåtsbekämpning. Den 345 kg tunga sprängraketen som avfyrades hade en räckvidd på drygt 5 500 meter. Enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. I augusti 1944 kom de första vagnarna ut till förbanden. 

En av två bevarande Sturmtiger. Denna finns i Tyskland. Notera projektilen framför vagnen, den 345 kg tunga Raketensprenggranate. Foto: Huhu /Wikipedia Commons

Tysklands ledare Adolf Hitler hade en fascination för tunga vapen, kom ihåg den tunga järnvägskanonen Schwerer Gustav – 80 cm och projektet med den tunga stridsvagnen Maus – 188 ton. Den nya Sturmtiger var inte lika tung, 65 ton, men jämfört med Hitlers arbetshäst stridsvagn Panzer IV H som vägde 25 ton, så är det tungt. 

En Sturmtiger öppnar eld, Notera kranen som används när ammunition i vagnen behöver fyllas på. De tunga granaterna kan inte lastas ombord utan denna. Foto: Reddit

Hur kom det sig att Sturmtiger byggdes? Det var en process som startade redan under 1942, i samband med tyskarna fick allt större erfarenhet av strid i bebyggelse. I stadsstriderna i Stalingrad under hösten 1942 uppstod ett behov hos tyska styrkor av en stormkanonvagn med en mycket grövre kanon än 7,5 cm kanon som eldunderstöd. Det behövdes en pjäs som med enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. 

På bilden en Sturm Infanteriegeschütz 33B. Endast 24 byggdes och en av dessa finns bevarad i Ryssland. Röda armén erövrade vagnen i samband med slaget om Stalingrad. Foto: Reddit

Snabb lösning på problemet 

I ett möte den 20 september 1942 med Hitler togs beslutet att snarast se till att tyska 6. armén fick tillgå till ett ny stormkanonvagn bestyckat med en 15 cm pjäs , alternativet som föreslogs var att montera vapnet på ett stridsvagnschassi. Det blev Sturm Infanteriegeschütz 33B, som vägde 21 ton. Pjäs blev den tunga15 cm infanterikanonen sIG 33 vars spränggranat vägde 38 kg. Det kan jämföras med spränggranaten för 7,5 cm-pjäsen som var 4,5 kg. Viktigt var gott pansarskydd och splitterskydd, alltså en sluten överbyggnad. 

Ombyggnaden gick snabbt, 24 vagnar byggdes. Redan den 28 oktober 1942 anländer de första sex vagnarna till stationen Tjir i närheten av Stalingrad. Alla 24 förlorades i samband med nederlaget vid Stalingrad vintern 1942–1943. 

Nästa steg i utvecklingen Sturmpanzer IV Brummbär. Här kom det att byggas betydligt fler och en bataljon, 216., med 45 vagnar sattes in i Kursk sommaren 1943. Även Normandie kom dessa vagnar att sättas, här var det 217. Sturmpanzer-Abteilung fast med färre vagnar. Foto: Flickr

Brummbär utvecklas

Erfarenheter av Sturm-Infanteriegeschütz 33B ledde till utvecklingen av stormkanonvagnen Sturmpanzer IV Brummbär, som sattes i produktion under 1943. Vagnen vägde 28 ton och första leveransen skedde i april 1943. Här kom 306 stycken att tillverkas fram till mars 1945. Denna vagn hade en nyare modernare pjäs 15-cm-StuH 43 L/12. 

Till skillnad från de vanliga stormkanonvagnar Sturmgeschütz III som tillhörde artilleriet kom dessa Sturmpanzer att tillhöra pansartrupperna. Hitler ville detta och därför kom vagnen heta Sturmpanzer. Dess debut på slagfältet blev inte strid i bebyggelse som pansarfordonet hade tagits fram för utan på den ryska stäppen vid pansarslaget om Kursk sommaren 1943. 

Amerikanska soldater undersöker en övergiven vagn i april 1945. Foto: US Signal Corps / NARA

Hösten 1943 visades den nya Sturmtiger 

Hitler förevisas i oktober 1943 prototypen för den nya Sturmtiger men klartecknet för att starta produktion dröjde ända till april 1944, då beställdes tolv vagnar men det blev 18 tills slut. Första leverans var i augusti 1944 och sista i december 1944. 

Första stridsinsats var Warszawaupproret i augusti 1944, tydligen direkt från fabriken då besättningarna beskrevs som fabriksarbetare. Efter denna första insats som kom huvuddelen av vagnarna sättas in i väst, totalt tre förband med Sturmtiger sattes upp. Varje med vardera fyra vagnar. Initialt hette de: 1000., 1001. och 1002. Sturm-Mörser-kompanie. 

Här passerar en brittisk bärgningsvagn M4 ARV en övergiven Sturmtiger. Några amerikanska soldater sitter på vagnen.  Foto: US Signal Corps / NARA

Storleken på ett kompani 

79 i personalstyrka, 4 Sturmtiger, 11 lastbilar och 4 tunga halvbandvagnar. 

Varje vagn hade besättning av fem och medförde 14 skott. Vagnen utrustades med lastkran för underlätta vid påfyllning av ammunition. Eldhastigheten var dessutom låg, ett skott per tio minuter som bäst. 

Pansarskyddet frontal var mycket bra, 15 cm vinklat. Det krävdes en amerikansk M26 Pershing –stridsvagn eller en sovjetisk pansarvärnskanonvagn SU-100 med rätt typ av ammunition för att kunna slå igenom detta. Dock svagheten frontalt var träff på den stora pjäsen. Vagnen har också kallats för Sturmmörser. 

Två av dessa kompanier, 1000. och 1001., fanns tillgängliga för Ardenneroffensiven men lär inte gjort mycket. Ett förband var tydligen tänkt att bistå i erövringen av staden Liège men dit kom tyska 6. pansararmén aldrig. 

Sedan döptes förbanden om till artilleriförband, Sturm-Mörser-batterie. Detta ändrade inget i praktiken. Enstaka stålmonster sattes in de defensiva försvarsstriderna under 1945 men det var inte denna typ av strid de hade utvecklats för. 

Sturmtiger i Moskva, Ryssland. Det sägs att Röda armén erövrade endast en vagn och den har bevarats för eftervärlden . Foto: Alan Wilson/ Wikipedia Commons

1 mars 1945 fanns 13 vagnar i armén medan tre befann sig i depåer. Förmodligen vagnar under långvarig reparation. Röda armén verkar bara ha erövrat en vagn, i april 1945, och det är den som är museiobjekt i Ryssland idag, De amerikanska styrkorna kom erövra ett flertal under krigets slutskede mars-april 1945. De behöll en vagn som krigsbyte och den fördes över till USA, Aberdeen Proving Ground, för tester. Vagnen återbördades senare till Tyskland där den befinner sig idag. 

Slutord 

Endast 18 byggdes, som väckte enorm uppmärksamhet när en vagn erövrades av de allierade men de var för få och det rapporterades att träffsäkerheten var för dålig. Speciellt vid indirekt eld då raketvapen anno 1940-talet inte alls hade samma träffsäkerhet som Himars har idag. 

Det var egentligen ett yttäckande vapen men här sköts en raket i taget. Direkteld var en sak men indirekt eld något helt annat. Den sägs haft spridning på 4 %, så avstånd 5 000 meter blev radien 200 meter. Detta påverka också direkteld på längre avstånd. Ett förband kunde ha fyra vagnar, fyra raketer avfyrades. Om vi jämför med ett batteri raketartilleri 15 cm Nebelwerfer 41, där varje salvpjäs hade sex raketrör och det fanns sex salvpjäser i batteriet. Sedan sattes dessa in ofta bataljonsvis, så 108 15 cm raketer dök ner över målet. 

Det stora brittiska pansarmuseet i Bovington har ingen vagn utan bara själva vapnet från vagnen, 38 cm RW 61. Foto: Morio / Wikipedia Commons

Det finns som sagt två vagnar bevarade plus ett vapen utan vagn. En vagn i Tyskland och en i Ryssland medan Bovington har bara vapnet., 38 cm RW 61. 

Sturmtiger var tung och hade eldkraft men behövdes den egentligen? 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Bernard & Graefe Verlag Koblenz 1998) 

Spielberger, Walter J. och Hilary L. Doyle: Panzer VI Tiger und seine abarten. (Stuttgart 2020)

Mer tunga pansarvärnskanonvagnar

Historien om Jagdpanther

Ett annat fordon ur Tigerfamiljen

Debut vid slaget om Kursk sommaren 1943

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

1940 jämfört med 1944

Tyska pansaroffensiver genom Ardennerna

Två gånger under andra världskriget kom tyskarna genomföra pansaroffensiver genom Ardennerna ut mot kusten. 1940 var det västerut ut mot Abbeville och därefter Calais medan 1944 var mer mot nordväst via Namur och Liège därefter var tanken att avancera mot Antwerpen. 

Tyska 7. pansardivisionen våren 1940. Huvudstridsvagn för divisionen var Panzer 38 (t). Denna tjeckoslovakiska vagn tillverkades även i Sverige på licens, stridsvagn m/41. Foto: Reddit. 

Det fanns likheter och olikheter. Den första utfördes med fint vårväder maj 1940 medan den andra med "fint" vinterväder december 1944. Dock den ena offensiven 1944 misslyckades totalt medan den andra 1940 brukar lyftas fram som en av andra världskrigets mest framgångsrika operation. 

Ardennerna 1940 

Totalt fanns det tio pansardivisioner i tyska armén i  maj 1940, varav sju fanns hos armégrupp A. Det motsvarar 70 % av alla tyska pansardivisioner. De sju divisionerna fördelades på tre pansarkårer som skulle anfalla den 10 maj 1940. 

Sju pansardivisioner genom Ardennerna och två norr om. Start den 10 maj 1940 och framme vid kusten redan den 20 maj. Illustration Samuel Svärd.

Pansargrupp Kleist bestod av två pansarkårer (Heinz Guderian och Georg-Hans Reinhardt) samt en motoriserad kår (von Wietersheim). Det var totalt fem pansardivisioner varav tre hos Guderian och tre motoriserade divisioner. Den sista pansarkåren i armégrupp A, under Hermann Hoth, hade två pansardivisioner. Den anföll längre norrut än pansargruppen med riktning mot Dinant. 

De sju tyska pansardivisioner i armégrupp A, med 1 773 stridsvagnar, 429 pansarbilar och närmare 60 000 motorfordon, hade siktet inställt på floden Meuse mellan Namur och Sedan. 

Frankrike hade initialt tre pansardivisioner och tre mekaniserade divisioner. På bilden övergivna franska stridsvagnar Somua S-35 som var huvudvagn i de mekaniserade divisionerna. Foto: Reddit

Det fanns även tre motoriserade divisioner samt det motoriserade regementet ”Grossdeutschland” som understöd. Pansargeneralen Guderians motto: ”Man ska slå den andre med knuten näve, inte med spretande fingrar” kom verkligen till sin rätt här i Ardennerna 1940. Bepansrade halvbandvagnar för pansarskyttet var fortfarande ett ovanligt fordon 1940, endast 579 kom att producerades under 1939 och 1940. Produktionen hade just startats upp. 

Produktionen av bepansrade halvbandvagnar för pansardivisionerna hade nyss startat upp så fortfarande var det lastbilar för skyttesoldaterna som gällde förutom några få lyckliga som hade fått dessa fordon, Sd. Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-801-0664-37 / CC-BY-SA 3.0

De allierades reaktion var saktfärdig och vi kan säga lite elakt kvar i första världskrigets tempo på slagfältet. Om vi ser till vad som hände: ”På kvällen den 20 maj hade den tyska fällan slagit igen, tyska 2. pansardivisionen hade nått fram till Abbevillekusten och engelska kanalen”. Den franske överbefälhavaren Maurice Gamelin insåg redan den 11 maj att allt inte stod rätt till så han beordrar förstärkningar till försvaret av floden Meuse vid Ardennerna, hela 11 divisioner, och den första skulle anlända den 14 maj och den sista den 21 maj. Som sagt han blev överspelad då de tyska pansarbefälhavarna började direkt ur marschgruppering gå över floden Meuse redan på kvällen 12 maj.

Ardennerna 1944 

Alla sju tyska pansardivisionerna som ingick i anfallsstyrkan den 16 december 1944 hade deltagit i slaget om Normandie juni – augusti 1944 och lidit hårda förluster. Tyskarna hade försök bygga upp deras styrka igen men hela tiden uppstod situationer vid fronten som gjorde att pansardivisioner kom att sättas in i strid. De var fördelade på fyra pansarkårer där även infanteridivisioner ingick. 

Pansargrenadjärer från 1. SS-pansardivisionen under framryckning i Ardennerna. Fyra pansardivisioner från Waffen-SS var med i offensiven. De alla ingick initialt i 6. pansararmén medan de tre från armén ingick i 5. pansararmén. Foto: NARA

En brist som var påtaglig i de sju pansardivisionerna inför Ardenneroffensiven var stridsvagnar. För att stärka divisionerna kom flera pansarregementen i divisionerna att tilldelas en självständig bataljon med tunga pansarfordon. Medan stormkanonvagnar användes för att fylla upp andra pansarregementen. 

En annan aspekt var att fyra av de sju pansardivisionerna i Ardennerna 1944 var från Waffen-SS. Tyskland hade vid denna tidpunkt totalt 34 pansardivisioner så 7 av 34 motsvarar drygt 20 % av tyska pansardivisioner skulle delta i offensiven. Det fanns 26 i armén, sju i Waffen-SS och en i Luftwaffe. 

En tung tysk stridsvagn, Kungstiger, står övergiven. Den är från 501. tunga SS-pansarbataljonen som ingick i 1. SS-pansardivisionen för att förstärka divisionen inför offensiven. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1944 hade de sju pansardivisionerna initialt tillsammans 859 stridsvagnar och stormkanonvagnar. Dessutom fanns ytterligare 260 tunga pansarfordon i självständiga bataljoner och i infanteridivisioner på plats. Antal pansarbilar var 146 och det fanns 1 035 bepansrade halvbandvagnar i de sju pansardivisionerna. Enstaka pansargrenadjärsbataljoner var numera mekaniserade istället för att bara vara lastbilsskytte. 

Till skillnad mot 1940 blev det inget stort genombrott 1944 och samtidigt som mer förband tillfördes under slaget, en pansardivision och två pansargrenadjärdivision samt två brigader Führer Begleit och Führer Grenadier, inte mer än 300 tunga pansarfordon totalt. Under samma tid tillförde den amerikanska armén fem pansardivisioner och flera självständiga pansar- och pansarvärnskanonvagnsbataljoner, vilket gjorde att tyskarna tappade sitt initiala styrkeövertag vad gäller tunga pansarfordon och istället hamnade i underläge. 

Ardennerna december 1944. Notera Namur uppe till vänster på kartan. Därifrån var det fortfarande långt kvar till Antwerpen. Illustration Samuel Svärd. 

Två av amerikanska pansardivisionerna var redan den 17 december på plats, alltså dagen efter. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower reagerade snabbt när beskedet om den tyska offensiven kom. Det styrkeöverläge som tyskarna hade haft initialt försvann snabbt. Tyskarna fick aldrig offensiven att komma igång på allvar eller få den bredd som behövdes. Ändock tog ett bra tag för de allierade att pressa tillbaka tyskarna för de gav inte lättvindigt upp områdena de hade erövrat. 

De amerikanska styrkorna i Ardennerna förstärktes snabbt, bland annat den amerikanska 7. pansardivisionen som snabbt blockerade vid St. Vith och förde fördröjningsstrid medan fler styrkor fördes fram. Foto: US Signal Corps.

Tyska krigsmakten 1940 jämfört med 1944 

 Läget i stort 1 maj 1940, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 4 956 stridsvagnar och 318 stormkanonvagnar 

Totalt: 5 274 tunga pansarfordon varav 1 773 sattes in i Ardennerna, cirka 34 %. 

Läget i stort 1 december 1944, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 6 036 stridsvagnar och 5 464 stormkanonvagnar /pansarvärnskanonvagnar. 

Totalt: 11 500 tunga pansarfordon varav 1 119 sattes in i Ardennerna initialt, cirka 10 %. 

Med förstärkningar ökade det till drygt 12 %. 

Allt vanligare syn under de sista krigsåren 1943–1945. Den tyska produktionen kom av stormkanonvagnar kom igång på allvar under 1943, 3 225 vagnar jämfört med endast 824 under 1942. Foto: https://www.worldwarphotos.info

Slutord 

1940 kan vi tala om en verklig kraftsamling om vi ser till hur stor del av de tyska pansartrupperna som sattes in i offensiven. 1944 fanns inte samma möjligheter att kraftsamla då tyskarna stred på tre fronter. Samtidigt som Tyskland faktiskt hade tillgång till större resurser 1944 var pansarnäven 1944 svagare än 1940. Men pansargrenadjärerna hade bättre tillgång till bepansrade fordon 1944. De allierade reagerade med ett helt annat tempo 1944 än 1940. De hade lärt sig att tvekan kan kosta och det gäller att reagera snabbt, hindra en tysk pansaroffensiv få chansen att nå på djupet och bredda sig. 

Betänk också att slaget om Ardennerna 1944–1945 varade i stort sett lika länge som hela slaget om Frankrike gjorde 1940. Det brukar anges från 16 december 1944 till 28 januari 1945, medan 1940 varade slaget om Frankrike från 10 maj till 25 juni 1940. 

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: ”Blixtkrig 1939–1941”. (Stockholm 2008) 

Karl-Heinz, Frieser: "Blitzkreig-Legende". (München 1996) 

Trevor N. Dupuy, David L.Bongard & Richard C. Andersson JR: ”Hitler’s Last Gamble. The Battle of the Bulge December 1944 – January 1945.” (Shrewsbury 1995) 

Rolf Stoves: ”Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945.” (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html