Kriget gick inte bra

Sydstaterna var på defensiven 1864

1863 summerat hade varit ett bra år för nordstaterna, de vann inte alla slag men de viktigaste som Gettysburg, Vicksburg och Chattanooga. 

Nordstaterna pressade Syd hårt på två fronter 1864, offensiv mot Atlanta och fälttåg i Virginia. Inledningsvis hade Sydstaternas president Jefferson Davis satsat igen på Joseph E. Johnston i försvaret av Atlanta och mot sig hade Johnston nordgeneralen William Sherman. Johnston var en duktig general men han personifierade inte Syds offensiva anda utan var mer metodisk av sig. Men Davis hade just nu inget annat kort att spela. 

Sydstaternas president Jefferson Davis valde Joseph E. Johnston att leda försvaret och hindra nordstaterna att erövra Atlanta som uppenbart skulle vara deras i början av 1864. 

Sherman var redo 

I början av maj 1864 hade Sherman samlat sina styrkor sydöst om Chattanooga och var redo att marschera söderut mot Atlanta. Han hade cirka 117 000 man fördelade på tre armér. Medan Johnston hade cirka 45 000 man, fördelade på två kårer. Johnston var visserligen i rejält numerärt underläge men opererade på hemmaplan och var på defensiven. Hoppet var Sherman skulle blotta sig därigenom kunna slå mot en eller två av hans arméer. 

Nordstatsgeneralen William Sherman tillsammans med sin stab och flera av hans generaler. De hade segrat i många slag och kände att kriget gick deras väg.  Mannen i mitten med armarna i kors är Sherman. 

Sherman pressade och försökte kringgå Johnstons försvarspositioner. Den kuperade och bergiga terrängen med många vattenövergångar gynnade försvararen. Johnston förstärktes med ytterligare manskap och växte till 60 000 man fördelade på tre kårer. De båda generalerna genomförde manövreringar i försök att skaffa sig ett fördelaktigt slagläge, vilket ledde till en del slag som till exempel. 

    Slaget vid Resaca 13 till 15 maj 1864 

    Slaget vid Dallas och New Hope Church 25 till 28 maj 1864 

    Slaget vid Kennesaw Mountain 27 juni 1864 

Karta över Shermans avancemang och drabbningar med Sydstyrkor, Karta: Hal Jespersen / Wikipedia Commons

Detta stoppade inte Shermans avancemang som långsamt men säkert tog sig söderut och allt närmare staden Atlanta. Johnston fick steg för steg retirera allt närmare staden och slutligen besätta Atlantas försvarslinjer. Detta medan Sherman började förbereda sig för nästa steg, att erövra själva Atlanta. Då beslöt Sydstaternas president den 17 juli 1864 att ersätta Johnston med generalen John Bell Hood som var en av Johnstons kårchefer. Hood har varit brigadchef och divisionschef under Robert E.Lee i öst innan han förflyttades västerut 1863. Hood såg Lee som den store läromästaren och såg sig själv vara en elev i Lees skola. 

Hood tog över befälet 

Det var ingen som betvivlade Hoods mod, han hade blivit av med en arm, vänster arm fungerade inte längre, och ett ben, det högra amputerat, på slagfältet. Hood har i många historieböcker blivit anklagad för att brukat någon typ av opium för att lindra sina smärtor. Men nutida historiker har inte hittat några direkta bevis på att så var fallet. 

Ny befälhavare blev generalen John Bell Hood. En mycket stridserfaren befälhavare. Han fick befälet i en tid när kriget inte alls gick bra för Sydstaterna. 

Hood insåg att anledningen han hade fått befälet var att Sydstaternas högste ledning förväntades strider i linjen med Syds offensiva anda. Hood var inte främmande för detta då han hade själv lett många anfall. Sherman började sin operation med att försöka ringa in staden och stänga av Atlantas underhållsvägar medan Hood försökte slå mot enskilda delar av hans styrkor i syfte att hindra detta. Dessa motanfall ledde till flera slag. 

    Slaget vid Peachtree Creek 20 juli 1864 

    Slaget om Atlanta 22 juli 1864 

    Slaget vid Ezra Church 28 juli 1864 

    Och slutligen slaget vid Jonesboro 31 augusti 1864 

Karta över ett av de många slagen. Detta fick namnet slaget om Atlanta den 22 juli 1864 av om staden inte är med på slagfältet utan ligger nordväst om kartan. Karta: United States Army Center of Military History

Däremellan hade Hoods kavallerichef Joseph Wheeler försökt slå mot Shermans underhållslinjer i syfte att få honom att dra sig tillbaka, men utan framgång. De hade varit väl skyddade och de skador man lyckades göra på järnvägen var snabbt reparerade. 

Staden Atlanta erövras 

Sherman som gjorde få misstag samt det faktum att Hood var inte Lee. Det fanns inte samma finess och dessutom hade Hood ingen kårchef som var som den legendariska ”Stonewall” Jackson. Detta gjorde förutsättningar svåra att uppnå resultat likt Lee hade gjort under 1862-1863. Hoods motanfall hade kostat honom många soldater så till slut hade han inget annat val än att dra sig ur den stundade inringningen. Den 2 september 1864 fick USA:s president Abraham Lincoln besked via ett telegram att staden Atlanta hade erövrats av general Sherman. 

Sherman och hans stab vid Atlanta sensommaren 1864. Konstnär är den svenska konstnären Thure de Thulstrup. Svensk officer som hade stridit i fransk tjänst. 

Hood hade dragit sig tillbaka till Palmetto med sin kvarvarande armé på 35 000 man. Hood insåg att han inte kunde slå Shermans armé direkt utan försökte skapa ett läge som var gynnsamt för honom. En vanlig metod var att tvinga motståndaren att agera genom att slå mot hans underhållslinjer. Jefferson Davis kom på besök den 25 september och de diskuterade framtiden, Davis höll med Hood om hans tankar. Sedan hade Davis insett han hade inga alternativ kvar som arméchef, det var Hood som gällde. Hood valde att börja slå mot Shermans underhållslinjer med större delen av hans armé, inte bara kavalleriet, och Sherman insåg snart att det var lönlöst att springa runt med sin större delen av sina styrkor och jaga Hood. 

Efter Atlantas fall i september 1864 hade Sherman lekt med tanken att marschera med sin armé rakt igenom Georgia till havet och lära Sydstaterna att krig är hemskt. Sherman stack inte under stol med detta. Det var södern som hade startat kriget och nu skulle de få uppleva krigets alla fasor. 

Så istället för att försöka fånga Hood, det kunde pågå för evigt, istället ville Sherman göra precis som Grant gjort vid Vicksburg 1863 släppa sina underhållslinjer. Detta för att kunna genomföra sin marsch mot havet och lära staten Georgia vad krig var och leva av landet. Sherman insåg att det totala kriget kommer att förstöra alla möjligheter för Syd att fortsätta kriget. Samtidigt som han avdelade vissa styrkor av försvaret av Tennesse under generalerna George Thomas och John Schofield. Medan drygt 62 000 man behöll han för sin marsch mot havet. 

På bilden ruiner av järnvägsdepån Atlanta Union i Atlanta, Georgia, efter att den förstörts i samband att Sherman beslutat att marschera mot havet. Atlanta vid denna tid hade runt 10 000 invånare, en stor stad i södern men inte jämfört med storstäderna i norr. 

Slutet vid Nashville 

Då Sherman verkade inte bry sig om Hood och hans järnvägskampanj så Hood fick hitta en annan strategi. Hood beslöt sig den 26 oktober att avancera norrut mot Nashville, huvudstaden i Tennessee och där erövra staden. Detta skulle kanske att tvinga Sherman tillbaka och sprida ut sina styrkor. Sherman stannade kvar i Atlanta och den 15 november marscherade hans 62 000 man stora styrka sin marsch mot havet och Savannah. Hood med sin armé var då på väg mot Spring Hill, söder om Nashville. Sherman kommenterade att det såg lite lustigt ut med två generaler som var i strid med varandra avancerade åt varsitt håll. Sherman litade på Thomas och Schofield skulle kunna hantera problemet Hood medan Sherman ägnade sig åt det totala kriget i djupa södern. 

Nu gick det inte alls som Hood hade hoppats, först fiaskot vid Spring Hill 29 november 1864 där nordstyrkorna kom undan, sedan blodbladet vid Franklin 30 november 1864 där hans armé stormade frontalt och slutligen katastrofen vid Nashville 15 – 16 december 1864. 

Mannen som besegrade Hood vid Nashville, nordstatsgeneralen George H. Thomas. Han var sydstatare, född i Virginia. Övriga familjen valde Syd men han valde unionen. En av inbördeskrigets främsta generaler. Foto: Mathew Benjamin Brady (1822–1896) 

Hood hade egentligen inget val vid Nashville, för när han slutligen kom fram till staden hade han inte tillräcklig styrka att erövra den, så det blev enkel belägring under förskräckliga förhållanden. Hans armén hade bristande underhåll och utrustning. Det krävdes misstag från nordstatsgeneralen George Thomas för Hood skulle kunna segra men han gjorde inga. Thomas förberedde sig för att anfalla Hoods armé och när han var redo med 54 000 man inleddes anfallet den 15 december 1864. Som sagt Thomas gjorde inga misstag och Hoods armé på 24 000 man blev krossad. Den enda gången under amerikanska inbördeskriget som en fiendearmé slogs sönder på slagfältet och slutade fungera. 

Korta biografier om huvudpersonerna 

John Bell Hood (1831 – 1879) 

Han föddes i Kentucky. Hans far var läkare och ville att sonen skulle följa faderns fotspår men genom att fadern under uppväxten var borta i perioder för att undervisa i Philadelphia präglades ungdomsåren av morfar och farfar. Deras berättelser om indiankrig och frihetskriget gjorde att John Hood bestämde sig att gå på West Point där han blev antagen 1849. På West Point gick att tillsammans med John F.Schofield som han skulle slås med vid Franklin 30 november 1864. Hans första postering efter West Point blev San Francisco i Kalifornien. Sedan i hösten 1855 började han tjänstgöra i 2. kavalleriregementet och här fanns Robert E.Lee, Hoods framtida arméchef i Södern, och George Thomas, som besegrade Hood vid Nashville. Regementet var fyllt med officerare som skulle göra sig ett namn under inbördeskriget. När inbördeskriget kom så valde Kentucky att stanna kvar i unionen men Hood valde att gå med södern. Han gjorde karriär Lee´s armé och lämnade den som divisionschef under 1863 för att bli kårchef i väster. Senare under 1864 fick han själv ta över Syds Tennessee-armén som han 1864 led ett svidande nederlag med. Efter kriget kom Hood att bosätta sig i New Orleans och han gifte sig 1868 och familjen fick elva barn innan gula febern drabbade familjen. Han själv, hustrun och äldsta dotter dog. Samtidigt var familjens ekonomi i ruiner så barnen kom att adopteras av olika familjer. 

William Tecumseh Sherman (1820-1891) 

Han föddes i Ohio, delstaten norr om Kentucky. Hans far var advokat som plötsligt dog 1829 och lämnade sin hustru och de elva barnen utan medel. Sherman fick växa upp hos en grannfamilj. När han var 16 år blev antagen till West Point och delade rum med bland annat George Thomas. Efter några års tjänstgöring kom Sherman att kommenderas till San Francisco i Kalifornien. Han giftes 1850 med en av döttrarna ur grannfamiljen som han hade vuxit upp i och de kom att få åtta barn tillsammans. 1853 slutade kapten Sherman i armén och kom att arbeta i bank istället under många år. Den stora finanspaniken 1857 då gick denna bank omkull. Sherman var helt mot Syds idéer om utträde och ansåg de som helt felaktiga. Sherman anmälde sig som frivillig i maj 1861 och utnämndes raskt till överste. Han deltog i första slaget om Bull Run 21 juli 1861 och blev strax efter brigadgeneral. Sherman kom senare att hamna i samma distrikt som Grant och dessa två fann varandra direkt. De såg till att vinna kriget i väst genom seger vid Vicksburg den 4 juli 1863 och sedan vinna hela kriget. 

Efter kriget kom Sherman att bland annat bli både arméchef och krigsminister. Detta gjorde krigen fortsatte för Sherman fast i andra former. Nu efter amerikanska inbördeskriget var det mot indianer och motståndare som Red Cloud, Sitting Bull och Crazy Horse. Först 1884 pensionerades Sherman från armén och bosatte sig i New York. En av hans kistbärare vid begravningen 1891 var hans gamla motståndare från kriget, Joseph E.Johnston, som vägrade bära huvudbonad trots februarimånad. Johnston fick en svår förkylning och dog av lunginflammation en månad senare. 

Vidare läsning: 

John Cannan: The Atlanta Campaign, May – November 1864. (Conshoshocken 1991) 

Craig L. Symonds: A Battlefield Atlas of the Civil War. ( Baltimore 1983) 

David Smith, Sean McLahlan & Angus Konstam: Shermans marsch mot havet. (Stockholm 2011) 

 Archer Jones: Civil War Command & Strategy. The Process of Victory and Defeat. (New York 1992)

Problemet med generaler i Syd

Braxton Bragg och hans armé

Läs mer om striden om Fort Donelson här, Grants seger innan Shiloh;

Kampen om Fort Donelson och klantskallar i grå uniform

Flodstrider under amerikanska inbördeskriget

Pansarklätt fartyg: CSS Arkansas

Tyska orden

Det preussiska korståget 

Vid belägringen av Akko (1189 – 1191) kom den Tyska orden att bildas i syfte likt Johanniterorden ta hand om sjuka och sårade korsfarare. De var tyska köpmän från Lübeck och Bremen som organiserade detta för att först och främst ta hand tyska pilgrimer och korsfarare. Vid denna tid anlände många från tyska furstendömen till det heliga landet.

En enkel skiss på belägringen av Akko (1189 – 1191) gjord av en libanesisk konstnär. 

Tyska orden blir en riddarorden 

Det var först några år senare som orden beviljades av påven, och ytterligare en tid efter detta beslöt nästa påve att det skulle vara en riddarorden. Deras riddarregler skulle följa Tempelherreordens och fromhetsreglerna skulle vara i enlighet med Johanniterordens. Till skillnad mot Tempelherreorden, och Johanniterorden kom Tyska ordens riddare aldrig få någon större betydelse i striderna som pågick i heliga landet. Utan det var i det preussiska korståget som den Tyska orden skulle skriva in sig i historieböckerna. 

Hermann von Salza (cirka 1165–1239) var ordens fjärde stormästare. Hans namn kom att utnyttjas av Waffen-SS under andra världskriget, då 11. SS-pansarbataljonen i SS-Nordland tilldelades namnet "Hermann von Salza". Okänd konstnär och originalet finns tydligen i den tyska ordens skattkammare i Wien, 

Korståget i Preussen inleds 

Polska furstar bad Tyska ordens stormästare Hermann von Salza om hjälp mot sina hedniska grannar i Preussen. År 1226 kan ses som starten för det preussiska korståget för då utfärdade påven den gyllene bullan i Rimini som fastställde förutsättningar för den tyska Ordensstatens tillkomst. Korståget med riddare och fotsoldater inleddes på allvar i Preussen 1230 då anlände Hermann Balk med trupp. 

Han var tyska ordens förste landmästare och ordens territoriella expansion i Preussen innebar att allt fler Tyska ordens korsriddarborgar byggdes. Det var en klar taktik från korsriddarnas sida att bygga upp baser för deras vidare expansion och skydda sina områden. Belägring av fort och borgar krävde resurser vilket pruserna inledningsvis inte hade. Deras krigföring byggde på att stjäla boskap, bränna byar och skördar samt kidnappa alla som inte gömde sig och ta de som trälar. 

Karta över de preussiska stammarna under 1200-talet. Detta var området där den Tyska orden genomförde sitt korståg. Karta: Renata3 / Wikipedia Commons

En ny stat tar form 

Hermann Balk beskrivs av historiker som förnuftig och försonlig förutom då han kom i kontakt med hedningar och otrogna. Då beskrevs han snarare som att han saknade tolerans, tålamod och visade ingen nåd. Balk insåg att de polska furstarna skulle dra nytta av den Tyska ordens kamp mot pruserna, deras vilda grannar, men vad fick Tyska orden? Snart blev det så Tyska ordens nya borgar betraktades som ordensegendom och att man delade inte överhögheten med någon annan i de erövrade områdena. Nu blev den tyska Ordensstaten verklighet tack vare Hermann Balk. 

Ett viktigt fäste för den Tyska orden blev den berömda Marienburg, idag Malbrok. Arbetet med att bygga denna inleddes 1274. Den förstördes svårt under andra världskriget men har genomgått omfattande restaureringsarbeten. Bilden ovan är från 2003. Foto: Topory / Wikipedia Commons

Floders betydelser kan inte underskattas under dessa tider och det syns tydligt om vi ser var Tyska orden etablerade sina borgar. Den stora ordensborgen Marienburg, idag Malbrok, ligger på floden Nogats sydöstra bank som är en biflod till den stora floden Wisła. Ett annat exempel var början till staden Königsberg, idag Kaliningrad som där borgen Königsberg uppfördes vid floden Pregels mynning i Samland. Avståndet mellan Malbrok och Kaliningrad är cirka 120 km fågelvägen. En bra dagsmarsch under 1200-talet kunde innebära att en styrka lyckas avklara 20 km, så att förflytta trupp mellan dessa två styrkepunkter via landvägen fick man räkna med en vecka. Det var betydligt säkrare att förflytta sig längs floder. 

En modern tolkning av hur den Tyska ordens riddare såg ut. Flera storfilmer har haft liknade stil, som den polska storfilmen från 1960, "Krzyżacy" (Korsriddarna var den svenska titeln). 

En hyllning till kung Ottokar 

Samland, där Königsberg ligger, började erövras under 1250-talet och den Tyska orden fick hjälp av Ottokar av Böhmen med en armé då deras egna styrkor inte räckte till. Hela operationen hade den litauiska fursten Mindaugus godkännande. Han hade bara temporärt konverterat till kristendom, dock det visste inte den Tyska orden. Syftet var för honom att bli av med en besvärlig granne men istället fick han en annan. Området Samland erövrades och borgen som byggdes för att kontrollera det nya territoriet fick namnet Königsberg som hyllning till kung Ottokar. 

Karta över Königsberg 1255, här syns tydligt varför den framtida storstaden kom just hamna här. Vattenvägar hade stor betydelse. Karta: Stadtgemeinschaft Königsberg

Kampen om Preussen pågick under många år, ibland var den Tyska orden nästan totalt utslagen då allianser svängde fram och tillbaka. Dock till slut fick Tyska orden överhanden och stod som segrare. Enligt ordens krönikor tog det preussiska korståget officiellt slut 1283. Därefter tog det litauiska korståget men det är en annan historia. 

En annan modern konstnärs tolkning av den Tyska ordens riddare. Det klassiska vita med de svarta korsen. Illustration: Reddit

Vidare läsning: 

 Uwe Ziegler: Kreuz und Schwert. Die Geschichte des Deutschen Ordens. (Köln 2003) 

 Eric Christiansen: The Northern Crusades. (London 1997) 

 William Urban: The Teutonic Knights. A Military History. (London 2003)

Preussaren i amerikanska inbördeskriget

Baron von Münchhausen slogs med Lee

Skickliga fältherrar genom världshistorien

Ett namn kommer alltid att bestå

Hitler tog befälet

Tyska krigsmaktens överkommando under andra världskriget

När den tyske generalmajoren Wilhelm Keitel påbörjade sin tjänst på krigsministeriet senhösten 1935 fick han möjlighet att presentera sin idé om ett enda kommando över alla tre försvarsgrenarna. Keitels chef krigsministern fältmarskalk Werner von Blomberg hade haft liknade tankar själv och var positiv. Vi skulle idag nog säga försvarsminister istället för krigsminister fast inte i USA sedan 2025.

Nürnberg september 1936, krigsministern Werner von Blomberg (till vänster i bild) i samspråk med arméns befälhavare Werner von Fritsch och marinens befälhavare Erich Raeder (som på tyska faktiskt hette Kriegsmarine). Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1983-1111-502N / CC-BY-SA 3.0

Krigsministern von Blomberg utfärdade sitt första direktiv om ett samordnat militärt kommando i juni 1937. Keitel hade inga illusioner om att bli den general som fick denna post, vilket von Blomberg hade. Keitel var medveten om sina begränsningar och det visste också omgivningen, han var en god militäradministratör. 

Nya vapen påverkar 

I Tyskland var det så att arméns överkommando OKH svarade för ledningen av det nationella försvaret i krig. Medan både marinen och flygvapnet sågs mer som hjälptrupper av armén. Krigsministern von Blomberg insåg att ett framtida krig inte skulle vara en upprepning av första världskriget där artilleriet, kulsprutan och taggtråden dominerade utan det skulle vara stridsvagnen, flyget och ledning som avgjorde. 

Adolf Hitler och den nya fältmarskalken Hermann Göring på Rikskansliet i Berlin den 16 mars 1938. De var tillbaka i Berlin efter ha besökt Österrike för att ta emot massornas jubel. Österrike var nu en del av Tyskland. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-2004-1202-504 / CC-BY-SA 3.0

Givetvis mötte idén ett kommando motstånd från arméns överkommando (OKH) vars chef var generalöverste Werner von Fritsch och hans stabschef general Ludvig Beck. Även flygvapnet (Luftwaffe) i form av Hermann Göring kom att motsätta sig detta. Göring var luftfartsminister och det var på samma nivå som von Blomberg i makthierarkin. Men ett nytt överkommando för krigsmakten kunde få von Blomberg som chef och då skulle Göring blir underställd honom. Detta var något som Göring inte kunde acceptera. Dessutom Göring var generalöverste medan von Blomberg var fältmarskalk, med andra ord hade högre grad inom krigsmakten. 

Blomberg åker ut och Hitler tar över 

Frågan var inte löst när von Blomberg gifte sig i januari 1938 med en kvinna som visade sig vara känd hos sedlighetspolisen och denna skandal tvingade von Blomberg att avgå. Samtidigt kom fabricerade bevis mot arméns överbefälhavare von Fritsch om att han var homosexuell fram vilket gjorde att han avgick. Han blev rentvådd av särskild undersökningsdomstol men återkallades inte till tjänst utan Hitler passade på att bli av med von Fritsch. Hitler såg sin chans att få kontroll över krigsmakten och dessutom bli av med de två som var skeptiska mot Hitlers tankar om krig. 

Stormöte i juli 1940, Hitler pekar på kartan medan armens överbefälhavare Walther von Brauchitsch står på Hitlers vänstra sida och arméns stabschef Franz Halder på hans högra, Bakom dem står Keitel och borta vid bordskanten med armarna i kors står Alfred Jodl. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Hitler själv tog posten som krigsmaktens överbefälhavare och krigsministeriet avskaffades och blev ersatt av krigsmaktens överkommando (OKW). Göring blev fältmarskalk den 4 februari 1938 och därmed högst i rang inom krigsmakten. Chef för OKW blev Keitel samma dag den 4 februari 1938 men utan egentligen någon makt. General Alfred Jodl fick senare befälet (augusti 1939) över operationsstaben inom OKW (Wehrmachtführungsstab). 

Keitels och von Blombergs idé om ett kommando över alla tre försvarsgrenar existerade men kanske inte i den form som de hade tänkt. Alla tre försvarsgrenarna hade fortfarande stort oberoende och samtidigt som Hitler som krigsmaktens överbefälhavare saknade hög militärutbildning. Dessutom som det senare skulle visa sig var Hitler inte intresserad av att hålla gemensamma försvarsgrensmöten, den tänkta koordinerade effekten av OKW uteblev. 

Det tyska anfallet mot Norge 1940 hamnade hos krigsmaktens överkommando (OKW). Arméns överkommando (OKH) valde att fokusera på Frankrike. På bilden tyska slagskeppet Scharnhorst som hade stora framgångar i Norge 1940, läs mer här: Slagskepp sänker hangarfartyg  . Foto; Wikipedia Commons

Armén får ny chef 

Ny överbefälhavare för armén blev generalöverste Walther von Brauchitsch och det visade sig snart att han hade svårt att stå emot Hitler. I fallet von Fritsch gjorde von Brauchitsch inget för att den ett år äldre officerskollegan skulle få återgå till aktiv tjänst. Senare lät von Brauchitsch flera generaler att pensionera sig, bland annat Günther von Kluge, Maximilian von Weichs, Georg von Küchler, Ewald von Kleist och Wilhelm von Leeb. Alla fem var jämnåriga med honom, dvs födda 1881 eller 1882 och ingen hade fyllt 60 år. Detta minskade förtroendet för von Brauchitsch bland hans officerskollegor ytterligare. 

När kriget sedan började närma sig återkallades de fem till aktiv tjänst och alla blev senare fältmarskalkar. OKH:s stabschef Beck kom alltmer i konflikt med Hitlers tankar om krig. Beck lär bara ha träffat Hitler två gånger men Beck fick det alltmer svårare att acceptera Hitlers planer om krig och till slut i augusti 1938 avgick han och ersattes av general Franz Halder som redan tjänstgjorde på OKH fast i en annan befattning. 

Arméns stabschef stabschef general Ludvig Beck hade svårt att acceptera Hitlers tankar om starta ett nytt krig. Han lämnade i augusti 1938. Han dog den 21 juli 1944 för sin inblandning i attentatet mot Hitler. Foto från 1930. Foto: Bundesarchiv, Bild 146III-286 / CC-BY-SA 3.0

De delar på uppgifterna 

Förändringen med OKW innebar först bara att Hitler var krigsmaktens överbefälhavare och hade tillgång en mindre stab. För fälttåget i Polen 1939 kom planering och ledningen att skötas av arméns överkommando (OKH). Medan fälttåget mot Danmark och Norge den 9 april skötte OKW, främst Jodl, planeringen och ledningen. OKH, det vill säga von Brautchitsch och Halder, försökte att ge Hitler ett personligt bakslag genom att överlåta det hela på OKW och det kanske hade lyckats om det inte varit för Jodl. Hitler fick panik vid en situation uppe vid Narvik och ville att tyska styrkor under general Dietl skulle retirera in i Sverige och interneras där. Istället ingrep Jodl och de tyska styrkorna fick hålla ut till varje pris. De allierade drog sig senare ur och tyskarna kom att segra. 

Läget i maj 1940 

Krigsmaktens överkommando (OKW) 

Befälhavare: Adolf Hitler 

Chef för OKW: generalöverste Wilhelm Keitel 

Chef för ledningsstaben: generalmajor Alfred Jodl 

Arméns överkommando (OKH) 

Befälhavare: generalöverste Walther von Brauchitsch 

Stabschef: general Franz Halder 

Däremot i fälttåget mot Frankrike i väster 1940 var det OKH som hade huvudansvaret men Hitler började lägga sig i allt mer detaljer och det skulle bli värre. Planeringen för Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen, påbörjades sommaren 1940. OKH fick ansvaret för denna men tidigt började en konflikt mellan Hitler och OKH. Var skulle tyngdpunkten i offensiven vara? Hitler förespråkande ekonomiska mål medan för OKH var Moskva det primära målet. Inte staden i sig själv som geografisk punkt utan att en offensiv mot Moskva skulle få möta fiendens huvudstyrka och därmed kunna slå den. Detta skulle skapa förutsättningar för att kunna avsluta kriget. 

Konflikten mellan Hitler och OKH om hur fälttåget skulle genomföras var faktiskt inte avgjord när Operation Barbarossa startade den 22 juni 1941 och pågick fortfarande den när Operation Taifun, slutanfallet mot Moskva, inleddes 30 september 1941. Fälttåget misslyckades och Sovjetunionen gav inte upp. Flera höga tyska befälhavare fick gå som konsekvens av detta, bland annat fältmarskalk von Brauchitsch fick lämna sin post som arméns överbefälhavare den 19 december 1941 och Hitler tog över posten själv. 

Hitler i möte med sina generaler på östfronten i mars 1943. Hitler i sin roll som arméns överbefälhavare från den 19 december 1941 kom att ännu mer lägga sig i enskilda detaljer. Fältmarskalk Erich von Manstein längst till vänster med högerhanden på bordet. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Nu var Hitler inte bara landets ledare och krigsmaktens överbefälhavare utan också arméns överbefälhavare. Hitler hade nu två militära staber till sitt förfogande, OKW och OKH. Uppdelningen blir att OKH fokuserar på östfronten medan OKW hanterar övriga fronter. Så tankar om ett överkommando som koordinerar hela krigsmakten i krig blev aldrig verklighet utan det skötte Adolf Hitler genom att ha trippla roller. 

Vidare läsning: 

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Hitlers första nederlag, offensiven mot Moskva 1941. (Stockholm 2011) 

Correlli Barnett (red), Hitlers generaler. (Stockholm 2004) 

Walter Görlitz(red):Generalfeldmarschall Keitel Verbrecher oder Offizier? (Göttingen 1961)

Kriget i Norge 1940

Slaget om Narvik

Skickliga fältherrar genom historien

Ett namn kommer alltid att bestå

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Ryssland expanderar

Havet lockar 

Ryssland gick hårt fram och expanderade riket kraftigt under 1700-talet och 1800-talet. Nå fram till haven och få hamnstäder var en viktig målsättning. 

Ryska flottan etablerades i Svarta havet under slutet av 1700-talet och därefter följde många år av strider mot den ottomanska flottan. På bilden sjöslaget vid Navarino 20 oktober 1827. Målning av Ivan Aivazovskij (1817–1900)

Archangelsk längst i norr var hamnstaden tills St. Peterburg grundades 1703. Dock Archangelsk var stängd vintertid. Murmansk kom att etableras först under första världskriget 1914–1918 då alla hamnstäder i Östersjön och Svarta havet under rysk kontroll blockerades. Vita havet! 

Staden Riga  erövrades 1710. Riga grundades redan 1201 och den klassiska svensktiden inleddes först 1629. Staden var under rysk kontroll fram till att tyskarna erövrade staden under första världskriget. Riga blev huvudstad i det självständiga Lettland som utropades 18 november 1918. Karta: Wikipedia Commons

Riga får ny herre

Ryssland erövrade Riga från Sverige efter en belägring november 1709 till juli 1710. I samband med det stora Nordiska krigets slut 1721 kom staden att bli en del av Ryssland. Riga var då 1721 den tredje största staden i det tsarryska imperiet. Riga tappade senare denna position då Ryssland genom krig erövrade nya områden och städer. Östersjön! 

Staden Odesa 1814. Staden utvecklades enormt under 1800-talet och blev tills slut den fjärde staden i det tsarryska imperiet efter Moskva, St. Petersburg och Warszawa. Den sistnämnda bröt sig loss i samband med första världskriget och blev åter Polens huvudstad som återuppstod efter 123 års frånvaro. Karta: Wikipedia Commons

Mot Svarta havet

Ryssland expanderade inte bara västerut utan också söderut och österut. Under slutet av 1700-talet kom Ryssland att få kontroll över området som vi idag känner som den ukrainska hamnstaden Odesa. De erövrade detta område från det ottomanska imperiet, som i sin tur hade erövrat området. Ryssland utvecklade området och byggde även en flottbas. Svarta havet! 

Karta över områden som Ryssland tog från Kina under 1800-talet. Karta: Samuel Svärd

Ryssland tvingar Kina

Det ryska imperiet var en kolonial landmakt till skillnad från det franska imperiet, som skaffade sig kolonier över hela världen som Asien, Afrika, Sydamerika och Nordamerika. Medan Ryssland som landmakt kom att istället sluka landområden i dess närhet. Hamnstaden Vladivostok i Fjärran Östern etablerades 1860 på kinesiskt område som Tsarryssland tog från Kina genom avtal med Kina. Stilla havet! 

Det har inte gått så bra för den ryska flottan i det rysk-ukrainska kriget som pågår. På bilden brinner den ryska kryssaren Moskva. Foto: Reddit. 

Slutord

Ryssland har fortfarande hamnar i alla fyra haven men Riga och Odesa är inte längre under Moskvas kontroll. Däremot de drömmer om fornstora dagar men aktar de sig inte kan de också tappa Vladivostok. Kina ser inte avtalet på 1800-talet som ett avtal mellan två jämbördiga partner utan att kolonialmakten Ryssland tvingade sin vilja på Kina precis som andra kolonialmakter hade gjort genom århundraden. På kartor i Kina idag används Kinas namn, Hǎishēnwǎi, på staden som en markering om detta.  

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Kristian Gerner: Rysslands historia (Lund 2017)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Kina rustar

Den dubbelhövdade örnen mot draken

Sovjetunionens militära allians:

Kommer du ihåg Warszawapakten?

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Preussaren i amerikanska inbördeskriget

Baron von Münchhausen slogs med Lee 

Han var nästan två meter lång, kavalleriofficer och klädd i grått. Den före detta officeren från de preussiska gardeskyrassiärerna var kavallerigeneralen JEB Stuarts stabschef och till sist överstelöjtnant i de konfedererades armé. Hans fulla namn var Johann August Heinrich Heros von Borcke. Med sig på sin resa över Atlanten hade han haft sitt långa preussiska kyrassiärsvärd. 

Heros von Borcke 1864 som överstelöjtnant i de konfedererades armé. Foto: E.O. Wiggins

Hans far var precis som honom officer i den preussiska armén och vid Heros födelse 1835 var han stationerad i fästningen Ehrenbreitstein i Koblenz där floden Rhen och Mosel möts. Strax efter att Heros hade fötts lämnade fadern aktiv tjänst för att ta hand familjens gods i Pommern (i dag del av Polen). Heros adelssläkt nämnts för första gången i källorna år 1186. Heros uppväxt i Pommern och Brandenburg verkar ha varit bekymmerslös. Först i den lokala byskolan sedan vidareutbildning i Berlin där han 1848 fick uppleva den tyska revolutionen som gjorde att många tyskar gick i exil, bland annat till USA. En av dessa var Franz Sigel, general hos nordstatsarmén. Heros tog snarare avstånd från 1848 revolution. 

Preussiska gardeskyrassiär i fransk-tyska kriget 1870–1871. Målning: Édouard Detaille 1882

Heros tog ett avgörande beslut 1853 då han bestämde sig för att bli officer vid kungliga preussiska gardeskyrassiärerna. Han hade under sin studietid i Berlin sett regementet i flera parader och imponerats, ”för mig då fanns det inte en skönare syn och ståtligare trupp i hela världen”.

Äntligen officer hos gardet 

Två år senare, 1855, uppnådde han detta då han utnämndes till fänrik. Men livet som ung gardesofficer var inte billigt, fadern fick ta hand om en enorm skuldbörda. Redan 1858 lämnade Heros regementet och blev reservofficer istället. Han begav sig till Paris för att studera, bland annat franska. Men han kunde inte hålla sig borta, så snart tog han aktiv tjänst igen, denna gång vid Brandenburgs 2. dragonregemente när detta förband 1860 formerade en femte skvadron i Landsberg (i dag del av Polen). Återigen lever Heros ett vidlyftigt liv som ung kavalleriofficer och får ett nytt skuldberg. Fadern får igen gå in för att fixa skulderna och häftiga ordväxlingar förekommer mellan far och son. 

Amerikanska inbördeskriget bryter ut den 12 april 1861 men det första riktigt stora slaget sker först den 21 juli 1861, första slaget vid Bull Run. De kom även att slåss vid denna plats i augusti 1862. Då var Heros von Borcke på plats.

Nyheterna om att ett inbördeskrig hade brutit i USA når Europa. Heros väljer att lämna Europa och för att söka äventyret i Amerika. Varför han valde Sydsidan i kriget kan förklaras med att han hade träffat en attaché från USA:s legation som var från söderns plantagearistokrati som hade imponerat på honom. Heros ansåg däremot att slaveri var moraliskt fel. I vilket fall lämnade han sitt hemland den 14 februari 1862 för ett spännande äventyr som han såg det och den 26 maj 1862 anlände Heros med en blockadbrytare till Charleston i South Carolina. 

Krigstjänst hos Stuart 

I Charleston får Heros sitt första intryck av sydstatsoldater. Han var van med europeisk disciplin och riktiga uniformer men det han fick se i Syd var långt därifrån. Föga anade han att dessa trashankar skulle imponera stort på honom på slagfältet. Från Charleston beger han sig till Richmond i Virginia. Det var ingen speciell omständlig byråkrati hos krigsministeriet i Richmond för redan den 29 maj, tre dagar efter sin ankomst till Amerika, lämnar Heros staden på sin nya häst på väg som frivillig till JEB Stuarts kavallerister. 

JEB Stuart och hans kavallerister 1862 avbildade av samtiden. Illustration: Frank Vizetelly (1830–1883)

Just när slaget om Seven Pines inleds den 31 maj 1862 träffar Heros för första gången JEB Stuart. Han var inte allt förtjust över den långa utlänningen som plötsligt dök upp och anmälde sig. Men han fick inte så mycket tid att tänka på detta då kanoner hördes i fjärran, Stuart utbrister: ”Jaha, dansen börjar”. Heros blir en del av Stuarts stab. Snart får han sin första uppdrag som ordonnansofficer att rida förbi fiendens positioner och leverera ett meddelande till överste Fitzhugh Lee. Detta blev hans första uppdrag i krig någonsin, han sporrade sin häst och satte av med högsta fart. Plötsligt hördes och kändes en våldsam explosion som täckte Heros med gyttja och smuts. Heros skrev senare: ” Det var den första granat som slog ner så nära mig och jag fick direkt ett starkt intryck av krigets skoningslösa destruktiva våld”. 

Stuart var nöjd med Heros insats under slaget om Seven Pines den 31 maj–1 juni 1862 och han och Stuart började utveckla sin vänskap. Efter slaget tog Stuart Heros med på en rundtur på slagfältet och Heros noterade: ” Aldrig kommer jag glömma detta, den första anblicken på denna bild fylld av blod, förödelse och död, som jag senare skulle bli van vid”. 

Heros deltog sedan i Stuarts berömda räd runt nordstatsgeneral McClellans armé, senare utnämndes han till kapten och innan bläcket hann torka blev han igen befordrad till major. Stuart hade börjat beteckna Heros som sin högra arm. Dock han hade svårt för hans namn så han sa istället: ” My dear Von”.

Brandy Station den 9 juni 1863, ”De är här!” General JEB Stuart, chef över Virginiakavalleriet, väcks bryskt av sin  adjutant Heros von Borcke. 

Mängder av fältslag i Virginia 

Heros kom att delta i flera stora slag, andra slaget vid Bull Run i augusti 1862, Antietam september 1862, Fredericksburg december 1862, Chancellorsville maj 1863 och sedan inbördeskrigets största kavallerislag, Brandy Station den 9 juni 1863. Han blev känd som jätten i grått. En New York-tidning hade följande reportage om Heros: 

 ”Det fientliga angreppet leddes av en jätte som satt på en enorm häst. Ett svärd så långt och brett som ett stängselpåle svingades över huvudet och detta gav ett skrämmande intryck på våra soldater.” 

Den 19 juni 1863 träffas Heros av en kula i halsen. Hans karriär som kavalleriofficer i främre linjen hos Stuart var över. Många trodde att det var hans sista stund men trots kulan stannade i kroppen kom Heros att överleva i många år. Kulan kom att göra sig påmind under årens lopp. Heros var inte vid Stuarts sida under Gettysburgskampanjen 1863 och det finns givetvis historiker som gör gällande att hade han varit det så kanske hade Stuart inte försummat Lee inför slaget om Gettysburg. 

Ett liten minnesplakett vid slaget om Middleburg den 19 juni 1863 där Heros sårades. Foto: Anne-theater / Wikipedia Commons

Diplomatiskt uppdrag i London 

Heros återhämtade sig men återgick inte till fronttjänst. Den 11 maj 1864 fick Heros beskedet att Stuart hade sårats svårt under slaget vid Yellow Tavern. Heros skyndade sig för att träffa Stuart när han anlände sårad till Richmond. Stuart utryckte en förhoppning att han skulle återhämta sig som Heros hade gjort men så blev det inte. Han dog sent på kvällen den 12 maj, innan hans fru hann komma. I slutet av året, 1864, skickas överstelöjtnant Heros von Borcke på diplomatiskt uppdrag till Storbritannien. Men det blev inte mycket uträttat då kriget var i stort sett över i april 1865 då Lees armé kapitulerade. 

Heros stannar kvar i London men när han sommaren 1866 fick besked om ett möjligt krig mellan Preussen och Österrike, så begav sig Heros snabbt hemåt till Berlin. Han återinsattes i aktiv tjänst, dock bara som löjtnant. Han var besviken men hans krigserfarenhet gav honom en helt annan plattform. Krigsministern Albrecht greve von Roon bjöd in honom för ett samtal, men det blev även en audiens med kungen. Den aktade fältmarskalken Friedrich greve von Wrangel ville också höra om hans erfarenheter. Här kände sig Heros obekväm då den 72-årige fältmarskalken bad den 30-årige Heros att sitta ner och berätta sin historia medan han stod upp och gick fram tillbaka i rummet, och emellanåt utbrast ”Bravo” eller ” Det gjorde du bra”. 

Under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgjorde Heros i staben hos prins Friedrich Karl von Preussen. Befälhavare för preussiska 1. armén. 

Krig i Europa 

Heros kom att under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgöra vid staben hos preussiska 1. armén vars befälhavare var prins Friedrich Karl von Preussen. Trots sin låga rang fick Heros viss status i staben, prinsen vände sig ibland direkt till Heros med frågor och sa sedan: ” Mina herrar, Borcke har rätt, hans uppfattning är den enda som jag är överens med”. 

Den gamla krigsskadan gjorde sig påmind så Heros lämnade armén efter kriget som ryttmästare och höll kontakten med prins Friedrich Karl, de jagade ett flertal gånger tillsammans fram till prinsens död 1885. Heros skrev till och med en bok om deras krigs- och jaktäventyr. 

År 1867gifte sig Heros med sin ungdomskärlek, Magdalene Honig. Äktenskapet var lyckligt och de fick tre söner. På familjegodset kom sydstatsflaggan att hissa ett antal gånger vid olika tillställningar. Heros skrev flera böcker om amerikanska inbördeskriget som har fått blandade omdömen, bland annat epitetet ”Sydstaternas baron von Münchausen”. 

Heros von Borckes långa preussiska kyrassiärsvärd finns än idag att beskåda hos American Civil War Museum. Foto: https://acwm.org/

Kulan tog sitt pris till slut 

När hans hustru dog 1883 blev Heros deprimerad. Året efter 1884 valde Heros att åka på besök till USA. Besöket i Richmond blev en hyllningstillställning och han fick återse gamla vänner och bekanta samt sitt långa preussiska kyrassiärsvärd som han hade lämnat kvar då han begav sig iväg på sitt diplomatiska uppdrag (svärdet finns idag vid konfederationens museum i Richmond). Väl åter i hemlandet kom Heros att gifta sig igen. Det var 1885 med sin första frus yngre syster Tony Honig. De fick en dotter, som fick namnet Virginia. Skottet i Middleburg den 19 juni 1863 dödade till slut Heros. Han dog den 10 maj 1895 av blodförgiftning som orsakades av kulan som fanns kvar i hans kropp. Han blev 59 år gammal. 

Han begravdes i föräldrarnas mausoleum, men hans gravsten förstördes av Röda armén i slutet av andra världskriget. 2008 ordnades en ny gravsten som bekostades av USA, detta i enlighet med en lag i USA från 1900-talets början som erkänner konfedererade veteraner som amerikanska soldater. Vid ceremonin 2008 deltog bland annat JEB Stuart IV med son, the Sons of Confederate Veterans och United Daughters of the Confederacy samt mängder av åhörare från olika föreningar för historiskt återskapande i Tyskland, Sverige, Spanien, Italien med mera.

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Taylor, Walter H.: General Lee. His Campaigns in Virginia 1861-1865. (Lincoln and London 1994)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Mer om kavalleri 

Amerikanska inbördeskriget och kavalleri

Strider längs floden Mississippi 

Det pansarklädda fartyget CSS Arkansas

Svensken som stred vid Shiloh

Historien om Fabian Brydolf

11 december 1941

Hitler förklarar USA krig

Adolf Hitlers krigsförklaring mot USA den 11 december 1941 efter Japans attack på Pearl Harbor den 7 december 1941 har ofta lyfts fram som ett av hans största misstag. Men studerar vi Franklin Roosevelt men också Josef Stalin och hans närmande till väst så blir bilden en annan. 

Hitler i den tyska riksdagen den 11 december 1941. Han förklarar krig mot USA i stöd med sin paktbroder Japan. Foto: Reddit

Storbritannien slöt upp tidigt

I Stalins första tal till folket den 3 juli 1941 efter det tyska angreppet den 22 juni 1941 tog han upp de allierades stöd till Sovjetunionens krig mot Hitlertyskland. Den 12 juli undertecknade Storbritannien och Sovjet en gemensam deklaration om kriget mot Tyskland. Den 28 juli anlände President Roosevelts personliga representant Harry Hopkins för USAs räkning till Moskva. Några dagar senare, den 2 augusti, så förlängdes deras handelsöverenskommelse med ett år. Men detta var bara ett första steg till något större. De sovjetiska tidningarna slog upp Harry Hopkins besök stort, och den sovjetiska propagandan riktad mot tyska soldater kom att snabbt utnyttja detta i den psykologiska krigföringen. 

De tre stora möts i Teheran 1943. Roosevelt kom inte att överleva kriget utan gick bort den 12 april 1945. Frågan är hur Europas gränser hade dragits om han varit kvar i livet vid dessa uppgörelser efter kriget. Foto: US Army

Under första världskriget när det blev klart att USA gick in kriget 1917 försökte tyskarna framtvinga ett avgörande på västfronten innan de amerikanska trupperna anlände till Frankrike men det misslyckades. På sovjetiska flygblad som släpptes över tyska linjer kan följande läsas om Hopkins besök: 

 ”Därmed har också Amerika aktivt slutit upp till kampen mot Hitlertyskland på Östfronten.” 

Amerikanska medeltunga bombplan Douglas A-20 Havoc i sovjetiskt tjänst. USA tecknade avtal om Lend-Lease av vapen och råvaror till Sovjetunionen redan hösten 1941, innan USA gick med i kriget som krigförande. 

USA ökade sitt stöd

Vad som var viktigare i relationerna mellan de västallierade och Sovjetunionen var det som inträffade under en konferens i Moskva den 29 september till 1 oktober. Sovjetunionen, Storbritannien och USA hade diskussioner om Sovjets fortsatta kamp mot Tyskland. I samtalen medverkade Averell Harriman för USAs räkning, Lord Beaverbrook för Storbritanniens medan Stalin själv deltog för Sovjetunionen. Här undertecknades ett Lend Lease avtal där Storbritannien och USA skulle bistå Sovjetunionen med vapen, utrustning och material som behövdes i kampen mot Tyskland. I praktiken ställde sig USA på Sovjetunionens sida i kriget. 

Tyskarnas offensiv, operation Taifun, mot Moskva inleddes 30 september 1941 och sedan kom höstvädret och vintern. Det sovjetiska försvaret av Moskva höll. Foto: Krigsarkivet

USA hade antagit Lend-Lease Act redan den 11 mars 1941 och den syftade till att USA trots sin neutralitet kunde överföra strategiskt viktiga råvaror och krigsmateriel till krigförande nationer, såsom Storbritannien och Kina. Nu kom även Sovjetunionen att gynnas av detta. USA backade alltså upp Tysklands fiender med vapen och råvaror som de behövde för att bygga upp sina krigsmakter. 

Så i Hitlers ögon var USA egentligen redan med och han hade också förväntat sig att USA skulle gå med i kriget aktivt på britternas sida fast tidigast 1942. Med krigsförklaringen visade Hitler sitt stöd till sin axelpartner Japan. Även om Hitler inte hade förklarat USA krig, så var USA redan aktivt involverad i kriget i Europa med tanke på ubåtskriget på Atlanten, Atlantdeklarationen, deras ockupation av Island och Grönland, Lend-Lease till Storbritannien och Sovjetunionen. 

USA började långsamt men säkert trappa upp sitt engagemang under 1941vad gäller konvojeskort i Atlanten, med andra andra ord amerikanska flottans örlogsfartyg agerade eskortfartyg. Under september 1941 började man även attackera tyska ubåtar. På bilden syns det första amerikanska örlogsfartyget som sänktes under andra världskriget, jagaren USS Reuben James (DD-245). Fartyget sänktes av en tysk ubåt den 31 oktober 1941 och 115 man förlorade livet. Foto: Ted Stone, US Navy

Sedan fanns ju Tremaktspakten (alliansen mellan Japan, Tyskland och Italien) och Japan hade ju anfallit USA så varför skulle USA inte slå tillbaka mot Japans allierade? Ingen problem att hitta Casus Belli för USA genom att de deltog redan i ubåtskriget på Atlanten, dock i begränsad omfattning. Tyskarna hade redan sänkt amerikanskt örlogsfartyg.

Vad var Atlantdeklarationen? 

De blivande västallierade, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och USA:s president Roosevelt, hade kommit överens om ett gemensamt dokument med åtta principer, som omnämns som Atlantdeklarationen, och om vad skulle gälla efter kriget. Atlantdeklarationen blev offentligt den 14 augusti 1941. Notera att USA vid detta tillfälle inte var krigförande och trots det skissade man tillsammans med Storbritannien vad som skulle gälla efter det att Tyskland hade besegrats.

Atlantdeklarationen var främst riktat mot Tyskland men det kom också att beröra kolonialmakternas kolonier. Strävan för självständighet ökade bland dessa, till exempel den 15 augusti 1947 förklarade Indien sig självständig från Londons styre. Foto: Wikipedia Commons

Där står det bland annat om varje lands rätt att återfå den självständighet man berövats under kriget samt också alla folks rätt att välja sin egen regering. Detta kom i huvudsak från Roosevelt. Detta då Churchill insåg att för det koloniala Storbritannien var det inte bra ”rätt att välja sin egen regering” och han försökte senare påpeka att det gällde bara Europa, inte världen. Kronjuvelen i det brittiska imperiet, Indien, blev självständig 1947. Även lilla Island tog vara på möjligheterna och blev 1944 självständiga från Danmark. 

Stalin ogillande detta starkt

Stalin såg inte positivt på detta dokument utan ansåg att det var inte bara riktad mot Hitler utan också mot Sovjetunionen. Redan vid de första kontakterna med Storbritannien och USA efter Hitlers angrepp på Sovjetunionen den 22 juni 1941 var Stalin tydlig med att för Sovjetunion är det 1941 års gränser som gäller och inte 1939 års gränser. Stalin hade under perioden 1 september 1939 till 22 juni 1941 i sitt vänskapsförbund med Hitler ökat det sovjetiska territoriet med länderna Estland, Lettland och Litauen samt landområden från Polen, Finland och Rumänien. 

Notera Sovjetunionens expansion vid krigsslutet 1945 jämfört med före andra världskriget. Karta: Wikipedia Commons. 

En viktig skillnad mellan 1939 års gränser för Sovjetunionen och 1945 års gränser för Sovjetunionen var att Sovjetunionen hade gräns till både Ungern (kom ihåg1956) och Tjeckoslovakien (här gäller 1968), vilket inte funnits före andra världskriget. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson: Myten om den oövervinnliga Röda armén. (Kalmar 2025) 

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941. (Lund 2015)

Sovjetunionens militära allians:

Kommer du ihåg Warszawapakten?

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lätt att luras

Var källkritisk och ifrågasätt

Vi matas alltmer med halvsanningar, överdrifter och falsarier. Det har blivit allt viktigare att vara källkritisk och själv försöka avgöra vad som är trovärdigt. I dag kan nästan vem som helst publicera text och bild offentligt men vet vi vem som är vem? 

Men samtidigt innebär det också att vi har något som man inte hade förr, vi har tillgång till nätet och själv göra en kontroll på ett helt annat sätt. Jag visar bara två fotografier som har förfalskat, den ena med syftet att ändra historien och sudda ut någon från historien medan det andra är bara någon som söker uppmärksamhet bland stridsvagnsnördar 

Här visas en klassisk bild från ryska revolutionen, i talarstolen står Vladimir Lenin och bredvid på trappan står bolsjevikernas försvarskommissarie Leo Trotskij. 

Originalet. Foto: Grigory Goldstein 

Under Stalintiden användes den tidens ”Photoshop” och man helt enkelt suddade bort Trotskij från fotografiet. Så det publicerades utan honom. Ett bra exempel hur den sovjetiska historieskrivningen plockar bort det makten tycker är obehagligt. Ett försök att eliminera Trotskij från historien om den ryska revolutionen. Trotskij var förlorare i maktkampen som Josef Stalin vann.

Ett annat foto som justerats, ingen Trotskij i trappan. Foto: Grigory Goldstein justerat av Staten 

Sovjetunionen var skicklig på att skapa illusioner och förvrida hur verkligheten verkligen var. Sanna arvtagare till Potemkin och hans kulisser. Att staten lurade dig var svårt att se igenom, hur kunde du kontrollera informationen? Vad hade du för möjligheter då jämfört idag? 

Idag har du helt andra möjligheter att själv söka information, om du vill se vad New York Times skriver så kan du fixa det. Samtidigt får alla som vill luras och sprida falsk information också större möjligheter. De förlitar sig på människans godtrogenhet och en vilja att tro på det som sägs och skrivs.  

Sedan har vi problemet att alla som ljuger inte har syftet att misskreditera, skapa oro, luras och missnöje utan syftet kan vara framhäva sig själv och göra sig själv märkvärdig, jaga klick eller söka uppmärksamhet. 

Panther-stridsvagn sommaren 1944. Med den typ av torn som var standard.

Detta är ett enkelt exempel gällande den tyska stridsvagnen Panther under andra världskriget. Vagnen blev legendarisk och ikonisk bland stridsvagnsnördar. Den tyska stridsvagnen Panthern tillverkades i tre versioner, Ausf. D, A och G. Sedan pågick utvecklingen av ytterligare en version som kallades F. 

Det nya tornet med bättre skydd och optik. Panther F med Schmalturm

Denna kom aldrig att sättas i produktionen, planerad att starta i juni 1945, och den hade en helt ny typ av torn, Schmalturm. Spännande och intressant för stridsvagnsnördar. Så av någon anledning väljer någon att skapa denna bild där en Panther F står bland tyska vagnar som erövrats av allierade. 

Notera hur tornet har bytts och chassit justerats jämfört med originalet nedan. Dessutom har bilden beskurit så den franska miljön försvinner. 

Här nedan ser vi originalbilden. 

De två första vagnarna är franska vagnar, tyska krigsbyten från 1940. Den ena byggts om till pansarvärnskanonvagn, Marder I, som endast byggdes 1942. Dessa franska vagnar drar till sig uppmärksamhet och det skapade snabbt ifrågasättanden av den falska bilden. Att bilden är från sensommaren 1944 i Frankrike och det kan inte vara en Panther F. Tack vare sökningar på nätet hittas originalfotot. 

Sedan kan tilläggas att de allierade erövrade fabriken för tillverkning av det nya tornet, Schmalturm, där flera torn fanns. 

Marder I byggde främst på det franska chassit Lorraine 37L och 219 tillverkades 1942. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-297-1701-29 / Müller, Karl / CC-BY-SA 3.0

Frågan vi kan ställa oss, varför förfalska ett sådant fotografi, vad är syftet? Göra sig själv märkvärdig? Titta vad jag har hittat. Det är egentligen harmlöst men det urholkar trovärdigheten för foton. Många som studerar stridsvagnen och dess historia är intresserade av att hitta annorlunda och unika fotografier, sådant som inte är publicerat överallt. Det förstör deras nöjen men de flesta skulle inte reagera eller notera skillnaden mellan det falska eller det korrekta. Ingen betydelse egentligen förutom att det är inte längre fakta utan snarare bara fantasier. 

Som sagt en enorm klasskillnad på dessa justeringar av verkligheten men syftet är att visa att vi måste vara vaksamma och inte ta allt för givet. Tänka efter en sekund och fundera. Nu med AI har det blivit ännu lättare att skapa falska foton och även filmer, för att manipulera och luras. Vi kan inte längre lita på det visas, känns det konstigt så är det nog fel. Vi måste vara extra vaksamma. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html