Italienska pansarvapnet 1940–1943
Vi försökte undvika att bli indragen i andra världskriget och vår armé var eftersatt. Italien såg till att gå med i andra världskriget och deras armé var eftersatt. De hade innan andra världskriget varit i krig med Etiopien och invaderat Albanien samt stött nationalisterna i spanska inbördeskriget.
Italiens "bästa" stridsvagn sommaren 1940 när Italien gick med i andra världskriget. Stridsvagn M11/39 hade 37 mm kanonen i chassit medan tornet hade dubbla kulsprutor. Vikt drygt 11 ton. Foto: Reddit
Italien satte upp under 1939 sina tre första pansardivisioner. Två före krigsutbrottet i september 1939 och en strax efter. Så när Italien gick med i kriget på Tysklands sida sommaren 1940 hade man tre pansardivisioner.
131. pansardivisionen ”Centauro”
132. pansardivisionen ”Ariete”
133. pansardivisionen ”Littorio”
Sedan fanns två motoriserade divisioner.
101. motoriserade divisionen ”Trieste”
102. motoriserade divisionen ”Trento”
Sedan hade Italien tre divisioner som kallades ”Celere”, snabb division, vilket var kavalleridivisioner där det fanns en blandning av hästar, cyklar, motorfordon och lätta pansarfordon.
Infanteriet dominerade
Men huvuddelen av armén var infanteridivisioner, hela 59. Sedan fanns tre divisioner ”Svartskjortor” och fem bergsdivisioner (Alpini). Så den italienska armén hade totalt 75 divisioner 1940. De tre divisionerna ”Svartskjortor” kan ses som en typ av lätta infanteridivisioner.
Graden av mekanisering och motorisering var som sagt låg i italienska armén. Ytterligare tolv divisioner brukar anges vara ”autotrasportabili”, vilket innebar att de kunde motoriseras om de tillfördes extra motorfordon då deras artilleri var redan motoriserat. Medan övriga var kvar på Napoleon-tiden, istället motorfordon hästar som dragdjur.
Italien hade tidigt skaffat stridsvagnar i samband med första världskriget. Därefter gick utvecklingen långsamt, men det satsade mycket på tanketter, en slags lätta stridsvagnar som hade främst kulsprutor som huvudvapen. Så deras arsenal sommaren 1940 var faktiskt riktigt dålig, sämre kvalitet än vi hade, med stridsvagn m/37 och m/38, men i betydligt större antal.
Endast hundra vagnar fanns
Deras modernaste vagn var M11/39 där 37 mm kanonen satt i chassit medan tornet hade dubbla kulsprutor. Vikt drygt 11 ton. En ny modernare vagn M13/40 sattes i produktion sommaren 1940, den hade 47 mm kanon i tornet och kulsprutor i chassi, en betydligt bättre lösning och bra kanon för 1940. Vikt 14 ton, vilket innebar fortfarande tunt pansar. Tyska och franska medeltunga vagnar vägde runt 20 ton. Men M13/40 var på gång.
Här står en stridsvagn M11/39 bredvid en tankett L3/35 med sina dubbla kulsprutor, 11 ton till vänster och 3 ton till höger. Foto: Reddit
Italien hade alltså cirka 100 M11/39 och resten av stridsvagnsparken var olika lätta stridsvagnar och tanketter sommaren 1940. Dessa tanketter var stommen i det italienska pansarvapnet 1939–1940. De vägde cirka 3 ton och hade en besättning på två. Beväpning var främst kulsprutor. De två grundversionerna var Carro Armato L3/33 och L3/35. Det talas om 2 500 tillverkade och en mindre del gick på export. Med sin vikt på tre ton gick de att lasta på de flesta lastbilars flak som kunde ta denna vikt, enkelt att transportera tanketter dit de behövdes. Detta underlättade enormt.
Italien hade byggt många tanketter och de var faktiskt huvudvagnen för de flesta italienska pansarförbanden initialt. Inte imponerade. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-201-1561-20 / Zepke / CC-BY-SA 3.0
Den initiala tanken var att tanketterna skulle användas i försvar i norr, alltså i bergsområden. Men de gjorde väl ifrån sig i kriget mot Etiopen 1935–1937 så de sågs som infanteriets nya understödsvagn. Satsningen fortsatte. När de sattes in mot franska styrkor sommaren 1940 gick det inte alls lika bra. Så det italienska pansarvapnet var inget tungt anfallsvapen sommaren 1940 när Italien gick med i kriget.
En italiensk pansardivision var cirka 7 500 man, 184 stridsvagnar (= många tanketter), dock 132. pansardivisionen ”Ariete” hade fått cirka 70 M11/39 så den var riktigt bra utrustad jämfört med de övriga. Artilleriet hade 24 7,5 cm pjäser, vilket kan jämföras med tyskarnas pansardivisioner som använde 10,5 cm och 15 cm.
Enkel struktur pansardivision
Divisionsstab
Pansarregemente med tre bataljoner
Bersaglieriregemente med två infanteribataljoner och en motorcykelbataljon
Artilleriregemente med två artilleribataljoner och en luftvärnsbataljon
Ingenjörbataljon
Pansarvärnsbataljon
Underhållsförband
Not: Bersaglieri kan ses som ett slags elitinfanteri, något förenklat bättre kvalitet på rekryter som fick bättre utbildning.
Men organisation var väl balanserad, komponenterna fanns där men för veka stridsvagnar och svagt artilleri.
För få och svaga stridsvagnar
Italien stora problem var pansarproduktionen. De lyckades aldrig få fram en stridsvagn likt Panzer IV eller M4 Sherman. De hade ett projekt med tung stridsvagn, 26 ton och 7,5 cm L/34 kanon som var i nivå med andras medeltunga vagnar men prototyp för Carro Armato P.40 kom 1942 och när Italien den proklamerade vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943 hade vagnen inte tagit i tjänst.
Grunden för de italienska pansardivisionerna blev M13/40 med sin 47 mm kanon och vikt 14 ton. Senare stridsvagnar var samma design med mindre modifikationer. Foto: US Signal Corps.
Italiens grund blev M13/40 med sin 47 mm kanon som utvecklades och kom i aningen bättre årsmodeller M14/41 och M15/42. En aningen tyngre, en aningen starkare motor och slutligen lite längre kanon L/40 istället för L/32. Men i princip samma design.
.jpg)
Den brittiska pansarnäven i början av 1942, leveranser av den amerikanska medeltunga M3 Grant gav britterna en 28 ton vagn med 37 mm kanon i tornet och en 7,5 cm kanon i chassit. Amerikansk design hade inte lämnat landskeppsidéer ännu. Foto: National Museum of US Navy
En jämförelse. Tyskarna gick från Panzer III som huvudvagn 1941, till att börja införa Panzer IV under 1942 och slutligen Panther under 1943. Nu fick det inte effekt på en gång då tyskarna hade betydligt fler pansardivisioner som skulle fyllas ut. Antal pansardivisioner 1944 var 33.
Italiens lätta stridsvagn L6/40 var faktiskt lite för tung med sina 6,8 ton. Just för att många italienska lastbilar lastade drygt 3 ton på flaket. En tankett vägde just detta och de gick att lasta på flaken för längre transporter. Nu gick det inte med denna så en trailer togs fram. Foto: Wikipedia Commons
Sedan hade Italien tagit fram en ny lätt stridsvagn Carro Armato L6/40 som kan liknas med en italiensk Panzer II. Besättning två, vikt 6,8 ton och en 20 mm automatkanon. Den togs i tjänst 1941, lagom till operation Barbarossa. Detta blev Italiens tyngsta stridsvagn på östfronten under kriget. Produktionen av vagnen kom att begränsas då produktionen av den lätta pansarvärnskanonvagnen Semovente da 47/32 tog många chassier.
Italienska stridsvagnar producerade.
| 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | Totalt |
L 6/40 |
| 72 | 211 |
| 283 |
M11/39 | 100 |
|
|
| 100 |
M13/40 | 235 | 475 |
|
| 710 |
M14/41 |
| 376 | 376 |
| 752 |
M15/42 |
|
|
| 90 | 90 |
Totalt | 335 | 923 | 588 | 90 | 1 835 |
Under 1942–1943 ökade produktionen av pansarvärnskanonvagnar och stormkanonvagnar, se nedan. Sedan byggdes olika befälsvagnar från de medeltunga vagnarna där tornet plockades bort, totalt 109 vagnar fram till september 1943. Carro Comando istället för Carro Armato, 30 av M13/40, 34 av M14/41 och 45 av M15/42.
Ökenräven Erwin Rommel på besök hos italienska stormkanonvagnar Semovente da 75/18 med sina 7,5 cm L/18 kanoner. Vagnen vägde 13 ton vilket kan jämföras med den tyska stormkanonvagnen Stug III som vägde 20 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0208-17A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0
Stormkanonvagnar
Precis som många andra nationer kom Italien producera olika stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Italien blev inspirerad av den tyska stormkanonvagnen Stug III under slaget om Frankrike 1940 så redan i februari 1941 kom prototypen Semovente da 75/18 som byggde på chassit på den nya stridsvagnen M13/40. 60 vagnar beställdes och skickades till Nordafrika i januari 1942. Sedan byggdes ytterligare omgångar på chassi från stridsvagnen M14/41 och M15/42 fram till september 1943. 162 respektive 190 så totalt 412 Semovente da 75/18.
Semovente da 47/32 var pansarvärnskanonvagnen som byggde på den lätta stridsvagnen Carro Armato L6/40. Tornet plockades bort och istället fast monterad 47 mm pansarvärnskanon i överbyggnad. Produktionen startade 1941, fortfarande höll 47 mm som pansarvärn i Nordafrika. Detta blev det italienska pansarfordonet med grövsta kanonen på östfronten. Hela 282 byggdes fram till september 1943.
Framgångarna med stormkanonvagnen Semovente da 75/18 sporrade till nya vagnar med längre kanoner. Den nya kanonen 7,5 cm L/34 för den nya tunga vagnen P.40 monterades i mars 1942 på chassi från M15/42 samtidigt provades en annan pjäs på 7,5 cm L/32 på chassis M14/41 men ingen av dessa hann sättas i produktion innan september 1943.
Tungviktare
Två tyngre pjäser togs fram. En var Semovente da 90/53 med 9 cm L/53 kanon likt tyskarna 88:a monterades i en öppen överbyggnad på chassi från stridsvagnen M14/41 och hade endast åtta projektiler ombord.
Italiens "Nashorn" fast inte alls samma kvalitéer. Endast åtta granater ombord och öppen baktill. Den måste åtföljas av nedanstående ammunitionstransportfordon, se nästa bild. Foto: Wikipedia Commons
Det krävdes ett medföljande ammunitionstransportfordon i form av en ombyggd lätt stridsvagn L6 som som hade plats för ytterligare 26 granater. Detta fordon kunde även dra en trailer med ytterligare 40 granater. Semovente da 90/53 togs i tjänst i april 1942 och endast 30 vagnar byggdes under 1942 samt 30 ammunitionstransportfordon med trailer. Detta skapade en enhet, inte så optimalt för pansarstrider.
Ammunitionstransportfordon till Semovente da 90/53. En ombyggd lätt stridsvagn L6 med trailer. Foto: Wikipedia Commons
En annan utveckling av stormkanonvagnen Semovente da 75/18 var Semovente 105/25 där en 10,5 cm L/25 pjäs användes på ett chassi på stridsvagnen M15/42 under 1943. 30 vagnar sägs att ha producerats innan september 1943.
Italiens värsting Semovente 105/25. Den vägde 16 ton så jämfört med tyska Sturmhaubitze 42 som vägde 24 ton en lättviktare. Foto: Wikipedia Commons
Italien försökte även ta fram en bandkanon Semovente 149/40. Denna vagn hade en 14,9 cm L/40 kanon i öppet montage och besättningen betjänade pjäsen precis som en dragen pjäs. Fördelen med montering på ett chassi från stridsvagnen M15/42 var omgrupperingar, framkomlighet och bättre rörlighet. Endast en pjäs togs fram 1942 och den kom aldrig att sättas i produktion.
Pansarbilar
Precis som med stridsvagnar var Italiens pansarbilar inte mycket att hurra över vid krigsinträdet sommaren 1940. Det fanns en ny pansarbil på gång. Autoblinda 40 som var byggd för att vara pansarbil och inte något modifierat lastbilschassi. Pansarbilen vägde 7,5 ton och max hastighet var 78 km/h på väg. Beväpning endast två kulsprutor men det justerades snart till Autoblinda 41 som fick en 20 mm automatkanon. Besättningen bestod av fyra man, förare, skytt, chef och bakåtförare.
Endast 24 Autoblinda 40 byggdes innan det gick över till Autoblinda 41 och första levererades i mars 1941. Autoblinda 41 därefter. 250 under 1941 och sedan 302 under 1942 samt 72 under 1943. Sedan 1943 togs en ny version fram med 47 mm L/32 kanon och ett begränsat antal hann att produceras innan september 1943.
Ett spännande fordon som Italien tog fram specifikt för Nordafrika var Camionetta Desertica Model 42, även kallad SPA-Viberti AS.42. Det var en öppen pansarbil för spaningsuppgifter. Räckvidd med den egna bränsletanken på 145 liter var cirka 300 km. Utformningen av fordonet gjorde att det kunde medföra extra Jerry Cans med bränsle, vilket ökade räckvidden enormt, till 1 200 km. Jerry Cans med vatten lastades också med tanke på var de stred.
Här ser vi två vapenalternativ, 47 mm kanon på det bortre fordonet och 20 m kanon på det närmre fordonet. Foto: Wikipedia Commons
Det fanns flera olika vapenalternativ, ett var med 47 mm kanon, ett annat med 20 mm kanon. Pansarfordonets låga profil var tänkt att dra nytta av ökendyner, gömma sig bakom dessa med fienden passerade förbi. Debut vid fronten var först i december 1942 och endast 100 byggdes.
Slutord
1940 var det italienska pansarvapnet inte mycket att skåda, alldeles för dåliga och veka stridsvagnar och inget annat för den delen heller. Det italienska pansarvapnet var inte alls redo för storkrig.
En brittisk soldat undersöker en erövrad italiensk tankett L3/35. Foto: Imperial War Museums (IWM)
1941 började en del intressanta fordon att anlända i allt större antal, någorlunda vettig stridsvagn, stormkanonvagnar, pansarvärnskanonvagnar och pansarbilar. Det började likna något. Problemet var att man hade varit i krig sedan sommaren 1940.
1942 tyvärr hängde Italien inte med i den tekniska utvecklingen med allt grövre kanoner, tyngre vagnar och tjockare pansar. Det började märkas när britternas nya stridsvagnar från USA M3 Grant och M4 Sherman dök upp vid fronten.
Amerikanska stridsvagnar M4 Sherman i brittisk tjänst i slutet av 1942. Vikt 33 ton och en 7,5 cm L/40 kanon. Detta var något helt annat än vad de italienska pansartrupperna hade tillgång till. Foto: Imperial War Museums (IWM)
1943 ännu mer uppenbart att Italien var på efterkälken. Samtidigt som den nya stridsvagnen, stormkanonvagnen, pansarvärnskanonvagnen och pansarbilen hann inte ut på förband förutom i mindre antal innan september 1943.
.jpg)
Ett italienskt pansaranfall med stridsvagn M13/40. De italienska pansardivisioner var viktiga för tyskarna men tyvärr var de eftersatta när det kom till stridsvagnarna. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-783-0104-38 / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0
Italien jämfört med de övriga var en småspelare sett storleken på produktionen och standarden på pansarfordonen. De hängde helt egentligen inte med. Efter vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943 kom det att ske en del produktion, främst i regi hos tyskarna som kontrollerade norra Italien.
Vidare läsning:
Ralph Riccio: Italian Tanks and Fighting Vehicles of World War 2. (Watford 1977)
John Joseph Timothy Sweet: Iron Arm. The Mechanization of Mussolini's Army 1920–1940. (Mechanisburg 2007)
Ian W. Walker: Iron Hulls, Iron Hearts. Mussolini's Elite Armoured Divisions in North Africa. (Trowbridge 2003)
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
