Kriget i Ukraina

Putin solochvårar Trump 

USA:s president Donald Trump har flera gånger uttalat sig väldigt positivt om Rysslands president Vladimir Putin. Nyligen påstod Vladimir Putin och Ryssland att Putins sommarbostad vid Valdajsjön har blivit attackerad av ukrainska drönare. Vad finns logiken i detta? Det är december och det var inget stormöte för Putin och hans inre krets. Utan bara sommarbostaden. USA:s president Donald Trump ”köpte” detta direkt, det var ju Putin som sa det. Han litar på honom. Senare har Donald Trump gå ut och sagt: ”det var ingen attack på bostaden utan i närområdet”. 

Ständiga luftangrepp från båda sidor men olika taktik används, läs mer här: Bombkriget  . Foto: Reddit

Helt klart ett ryskt försök i syfte att sabotera de så kallade fredsförhandlingarna som pågår. Målet att skapa en ursäkt för att förhala och förskjuta processen utan att Ryssland får skulden. Putin är egentligen inte intresserad av något avbrott i kriget om det inte enbart gynnar Ryssland. De har motsatt sig försök till temporära vapenvilor. Däremot vill han fortfarande hålla kvar Trump i illusionen att det är Ukraina som är motsträviga och inte vill förhandla. 

Vem var president 2022?

Maktspelaren Putin visat sin skicklighet flera gånger jämfört med affärsmannen Trump. Ett bra exempel är Donalds Trumps återkommande påstående om att han hade varit president 2022 så hade inte kriget brutit ut, som att den ryska ockupationen av Krim 2014 och striderna i Donbass under åtta år inte hade hänt. Putin är inte sen att haka på, ”om Trump hade varit president 2022 hade vi inte haft kriget”. Putin har inga problem ge Trump eloge för detta. Att Trump lägger skulden för det fullskaliga kriget i Ukraina på USA. Det är en present som Putin inte tackar nej till. Ryssland och Putin är oskyldiga. 

Rysslands pansartrupper har tagit enorma förluster i kriget. De ryska stridsvagnarna är inte längre samma hot som de var tidigare utan spelar andrahandsfiol. Foto: Reddit

Maktspelaren Putin har lyckats blockera många nya amerikanska sanktioner, speciellt den amerikanska senaten vill gå hårdare fram. Donald Trump har flera gånger uttalat hot om nya sanktioner med deadline, och de har passerat utan något hänt. Vita husets administration har angett som orsak, vi vill inte störa diplomatin och de förhandlingar som pågår. 

Återställarknapp hos Trump

Trump har en återställarknapp vad gäller Putin. Ibland svänger det som i maj och augusti 2025, då var Putin snarare galen. Men snart återgår till normalläget, Putin är smart och Ryssland obesegbar. Så Ukraina borde ge upp. De kommer ändå förlora. De måste inse detta. 

Frontlinjen i slutet av 2025. Ryssland har i nuläget kontroll över cirka 20% av Ukrainas territorium. Karta: Viewsridge

Trump har flera gånger uttalat sig om att Ukraina måste ge upp en del av sitt ockuperade territorium, de kan inte räkna med att få tillbaka allt. Men samtidigt med tanke på sin bakgrund på fastighetsmarknaden där man ibland byter fastigheter och byggrätter med varandra har han talat om byte av territorium mellan Ukraina och Ryssland. Med andra ord Ryssland får behålla en del av ockuperat territorium och lämna tillbaka en del. Putin spelar med då han vet att Ukraina inte kommer säga ja, temporärt frysta frontlinjer ja men inte ge upp sitt territorium frivilligt. 

Samma krav sedan 2022

Rysslands krav har inte ändrats mycket sedan 2022. Ryssland är inte beredd att göra några eftergifter. Krim och de ukrainska regionerna Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Cherson ska vara en del av Ryssland. Även om Ryssland aldrig haft full kontroll över någon av de fyra regionerna. Dessutom Ukraina får inte bli medlem i Nato eller att det stationeras Nato förband i Ukraina. Sedan är regimen i Ukraina illegitim. 

Det ryska flygvapnet har lidit stora förluster och nyproduktionen klarar inte av att ersätta alla. På bilden den tunga attacken Su-34. Det sägs att över 35 maskiner har gått förlorade i kriget och kriget är inte slut ännu. Foto: RAF, brittiska flygvapnet. 

Rysslands krig i Ukraina går inte bra, de hade som mest 30 % av Ukraina och just nu runt 20 %. Detta efter fyra år av fullskaligt krig. Ryssland är en stormakt på dekis, deras styrka ligger i deras uthållighet och viljan att offra soldater samt kärnvapen. 

Kommer något att hända?

Det kan låta cyniskt men kriget bara mal på. Ryska styrkor erövrar några byar och åkrar samtidigt som ukrainska styrkor befriar några andra byar och åkrar. Det rysk-ukrainska kriget har utvecklats till en uthållighetsmatch om inget radikalt inträffar. Att till exempel Donald Trump inser att det är främst Putin som faktiskt bromsar Trumps fredsprocess inte Zelenskyj och släpper loss den amerikanska senaten. Det ryktas igen om detta. Eller att den ryska ekonomin kollapsar men tanke på attackerna på deras oljeindustri och hårdare tag mot skuggflottan. Däremot är det svårt att se ett avgörande på slagfältet med nuvarande läge. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024) 

 Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Likheter mellan 1979 och 2022:

Kriget i Afghanistan

Kampen om luftherravälde:

Luftkriget över Ukraina 2022

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kriget i Ukraina

Terrorbombning kontra precisionsbombning 

Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 passerar snart fyra år. Det enorma militära övertaget sett till hårdvara som Ryssland hade 2022 borde egentligen resulterat i någon typ av seger 2022. Men icke tack vare den ukrainska stridsviljan och mod har kriget istället utvecklats till ett slags evighetskrig, där robotar och drönare skjuts fram och tillbaka. Men de två sidornas strategi vad gäller bombningar skiljer sig åt. Det är viktigt att notera detta, då båda sidors bombningar har helt olika målsättningar. 

Amerikanskt bombflyg 1944 som bombar rumänska oljeanläggningar i Ploiești. Foto: US Air force 

Inspiration från Bomber Command

Ryssland verkar ha anammat det brittiska Bomber Commands strategi under andra världskriget. Britternas filosofi 1941) var: ”Inget mål eller uppsatt mål är viktigare än ett annat, och det bästa sätt att använda luftstridskrafter är att orsaka en allmän nivå av förstörelse som kommer att slå ut fiendens krigsekonomi och särskilt hans vilja att slåss”. Med andra ord som deras befälhavare Arthur Harris sa: ”försöka att göra livet outhärdligt för tyskar i Tyskland”. Bomber-Harris trodde på att bomba städer, inte fabriker. Putin och Ryssland har följande filosofi: ”försöka att göra livet outhärdligt för ukrainare”. Notera också att Putin inte ser Ukraina som legitim stat. 

Bomber-Harris tillsammans med sin stab studerar flygfoton över målområdet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Det totala bombkriget tappade sin glans i Storbritannien redan innan andra världskriget i Europa var över. Den brittiska bombstrategin karakteriserades som terrorbombningar. Bomber Harris blev den enda höga brittiska befälhavare som inte adlades direkt efter kriget och de besättningar som hade ingått i Bomber Command nekades också en egen kampanjmedalj, något som de flesta andra brittiska förband tillerkändes efter krigsslutet. 

USA lyckades inte 

USA:s filosofi när det gäller strategisk bombning 1941 var: ”Det är bättre att orsaka en hög grad av förstörelse i några få riktigt viktiga industrier … än att orsaka en liten grad av förstörelse i många industrier”. USA:s nyckelmål var: infrastruktur, oljeindustrin, kraftförsörjning och flygplanstillverkning. Med andra precisionsbombning. 

Centrala Dortmund efter besök av britterna den 12 mars 1945. Foto: Foto: Imperial War Museums (IWM)

Tankar och strategi är en sak men verkligheten och genomförandet en annan. USA kom ofta att ha bangårdar som mål, och där utfördes uppdragen även när vädret var dåligt med hjälp av radarnavigation. En bangård låg ofta mitt inne i en stad och taktiken inom USAAF var att den ledande bombaren i förbandet släppte bomberna följde de övriga efter. Det innebar en enorm spridning över var bomblasten hamnade. Så en bangård i mållistan kan ses som en förskönande omskrivning av stadsbombning. Däremot Ukraina har visat att de har den precision som USA eftersträvande men aldrig uppnådde. Deras bombningar i Ryssland är inriktade på vad Ukraina ser som nyckelmål, oljeindustrin och vapentillverkning. 

Mål inne i själva Ryssland

Men i vilket fall, Ukrainas målval och taktik ser ut att börja få verkan medan Rysslands terrorbombningar inte verkar ha den effekt som de strävar efter. Visserligen satsar Ukraina stora resurser på att bygga ut sitt luftförsvar för att skydda sig men samtidigt sker det stora satsningar i Ukraina på långräckviddig bekämpningsförmåga och precisionsvapen för kunna slå mot mål i Ryssland. 

Det brinner någonstans i Ryssland. Foto: Reddit. 

Båda sidor fyller hela tiden på förråden, det behövs hela tiden nya robotar och drönare för att fortsätta anfallen. Vi ser hur detta slukar enorma resurser men vad blir resultatet? 

Båda sidor förbättrar sin kapacitet och förmåga men i nuläget är det Ukrainas nya vapen som har störst betydelse. Allt fler mål inne i själva Ryssland träffas, och detta är riktat mot att slå ut Rysslands kapacitet att fortsätta kriga. 

Kriget fortsätter

Vi hör om nya ryska offensiva robotar av olika slag men väldigt lite om förbättrat luftförsvar. Putin har talat om Ragnarök, det talas om förstörelse och förintandet av städer. Resultatet har blivit att många ukrainska civila dödas bara för att de befinner sig på en plats och det är i Ukraina. Inget krigsavgörande utan bara terrorbombning. 

Bostadshus i den ukrainska staden Zaporizjzja har träffats. Foto: zp.dsns.gov.ua

I vilket fall den ryska ekonomin som göder kriget tar skada av de ukrainska precisionsbombningarna, frågan är hur stor? Medan ukrainarnas vilja att försvara sig verkar vara orubbad trots de ryska terrorbombningarna. Det är viktigt att skilja på hur de väljer att bomba, det är som natt och dag, i det ena fallet drabbas vårdinrättningar medan i det andra oljeanläggningar. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar. (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt. (Stockholm 2023) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024)

Likheter mellan 1979 och 2022:

Kriget i Afghanistan

Kampen om luftherravälde:

Luftkriget över Ukraina 2022

Känns historien igen?

En invasion av ett grannland

Den 25 december 1979 rullande stridsvagnar och pansarbandvagnar från sovjetiska 40. armén över gränsen till Afghanistan och senare samma dag började tunga sovjetiska transportplan Iljusjin Il-76, fullastade med sovjetiska fallskärmssoldater, att landa i Kabul. 

Sovjetiska luftburna soldater i Kabul sittande på sin pansarbandvagn BMD-1. Foto: US Department of Defense. 

De togs emot med öppna armar av Afghanistans regering i deras kamp mot rebeller, men i skuggorna av detta smög något annat in. Det var en modern version av den trojanska hästen som kom till Afghanistan. Sedan genomfördes den sovjetiska kuppen den 27 december 1979 och Afghanistan fick ny ledare. 

Vi kommer, de springer!

Hökarna i politbyrån hade trott att det skulle vara en lätt match, till exempel lär försvarsminister Dmitrij Ustinov ha sagt att: ”Våra trupper behöver bara visa sig i Afghanistan så kommer en del rebeller släppa sina vapen medan andra kommer fly”. De trodde att sovjetiska 40. armén med sina divisioner bara behövde vara där några månader och sedan åka hem. Nu visades det sig vara helt fel. 

De sovjetiska mekaniserade förbanden hade stora problem. Gerillan i Afghanistan genomförde hela tiden bakhåll och eldöverfall, inga regelrätta fältslag. Den enda stridsvagnstyp som sovjetiska förband hade i kriget i Afghanistan var den medeltunga T-62:an. Foto: RIA Novosti. 

Läget var detta när kuppen genomfördes och Afghanistan fick en ny ledare. Av landets 27 provinser 1979 förekom stridigheter i 16 av dem. Ungefär 70 till 80 procent av Afghanistans territorium var inte under centralmaktens kontroll. 

Inte ett krig utan internationell tjänst

I början fick insatsen i Afghanistan inte kallas för krig i Sovjetunionen, och sovjetisk press skrev knappt om den under de första åren. Det var som den inte existerade. Kriget framställdes som en internationell tjänst och som del av vänskapsbanden mellan Sovjetunionen och Afghanistan. Eftersom allt fler veteraner, ”Afghanisti”, syntes i Sovjetunionen kom kriget att bli mer verkligt i hemlandet. 

Det sovjetiska flygvapnets tuffaste motståndare i kriget i Afghanistan var bärbara luftvärnsrobotar, FIM-92 Stinger, som gerillan fick från USA. Foto: Wikipedia Commons

Den sovjetiska armén tappade dessutom i status. Den hade setts som oövervinnlig – segern i andra världskriget hade skapat en mytisk aura. Detta ändrades gradvis medan striderna bara fortsatte och nya soldaterna kallades in för tjänstgöring i Afghanistan. Ingen seger verkade vara i antågande, utan kriget bara rullade på år efter år. Zinkkistor med döda soldater kom att i allt större antal att skickas hem till Sovjetunionen. Samtidigt kom rapporter om korruption, stölder och plundring bland de sovjetiska styrkorna. 

De sovjetiska förbanden råkade till stor del ut för eldöverfall och bakhåll av sina konvojer än regelrätta slag. De sovjetiska styrkorna hade begränsad kontroll, främst i städerna fanns kontrollen. Foto: Reddit

Nya makthavare i Moskva

Sovjetunionen fick nya ledare, Michael Gorbatjov som landets ledare från 1985 och ny utrikesminister Eduard Sjevardnadze. De ärvde ett krig i Afghanistan som inte ledde någonstans. De såg kriget som en stor börda då det drog stora resurser som påverkade hela samhället i stort negativt. Det sägs att sovjetiska armén hade kontroll över drygt 20 % av landet, främst tätbebyggda område, ergo städer. Men landsbygden var inte hälsosam att besöka för sovjetiska soldater. Kriget varade fram till 15 februari 1989. Notera att idag efter snart fyra års krig i Ukraina har man också kontroll över cirka 20 %, det går alltså inget vidare. 

En förstörd afghansk by efter sovjetiska bombardemang. Rapporter pekar på att nästan hälften av Afghanistans byar blev sönderbombande under kriget. Allt i landet kunde bli utsatt för sovjetisk eld – städer, byar, vårdinrättningar, skolor, broar, fabriker och fruktträdgårdar – ifall man ansåg att gerillan fanns där. Känns historien igen? Foto; Wikipedia Commons

Föga anade hökarna inom den sovjetiska politbyrån 1979 att kriget i Afghanistan skulle vara en katalysator för det sovjetiska imperiets undergång. Garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa. Samtidigt som den sovjetiska ekonomin belastades hårt av kriget. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Sovjetunionens militära allians:

Kommer du ihåg Warszawapakten?

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Den ryska invasionen som blev ett fiasko

Invasionen av Ostpreussen 1914

Kommer du ihåg militäralliansen Warszawapakten?

Warszawapakten 1955–1991

Den bildades som en motvikt mot Nato 1955. Även om medlemsländerna omfattande hela Östeuropa så styrdes den av Moskva. En slags förlängning av Sovjetunionen kan vi säga. 

En av många sovjetiska stridsvagnar som slogs ut under striderna i Afghanistan 1979–1989. På bilden en T-62:a. Foto: Reddit

Moskvas imperiebyggande hade börjat att krackelera så invasionen av Afghanistan 1979 var kanske inte det smartaste draget. Vem styrde i Afghanistan? Jo afghanska kommunister som var pro-Moskva och de bjöd in sovjetiska styrkor för att komma till rätta med rebeller. Tacken blev att Moskva satte igång en statskupp i Afghanistan och bytte regering, några andra afghanska kommunister fick ta över. Detta blev svårt att förklara för övriga världen, det var ingen invasion men vi sköt han som bjöd in oss. 

Kriget gick inte bra 

I vilket fall kriget i Afghanistan klarade det sovjetiska samhället eller för den delen ekonomin inte av. Det sägs att sovjetiska armén hade kontroll över drygt 20 % av landet, främst tätbebyggda område, ergo städer. Men landsbygden var inte hälsosam att besöka för sovjetiska soldater. Kriget varade fram till 15 februari 1989. Notera att idag efter drygt tre års storkrig i Ukraina har man också kontroll över cirka 20 %, det går alltså inget vidare. 

Berlinmuren började byggas 1961, inte för att hindra människor att ta sig till Östtyskland utan att lämna. Allt för många valde att lämna och bege sig till Västtyskland. Foto: Alexander Buschorn / Axb

Muren föll också och Östtyskland lämnade Warszawapakten för att återförena sig med Tyskland 1990. Detta gjorde att Warszawapakten kom att upplösas, de andra hade inte lust att vara med längre. Moskva hade tappat kontrollen. Dessutom kom hela Sovjetunionen att också brytas sönder. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur ett imperium föll samman. Sovjetunionen hade blivit uppdelad i självständiga stater. 

Sedan började medlem efter medlem i den tidigare Warszawapakten att söka sig till Nato, de önskade ha hjälp med att försvara sig mot Moskva. De såg inte Nato som ett hot utan en garanti för deras självständighet. De första blev medlem 1999, det var Polen, Ungern och Tjeckien. 

Löfte till Sovjetunionen? 

Idag finns det de som påstår att ett löfte hade givits till Sovjetunionens ledare att inte expandera Nato vidare österut 1990. Enligt uppgift sas det att Nato inte skulle expandera närmare till Sovjetunionens gränser till Michail Gorbatjov, ledare för Sovjetunionen. Men Sovjetunionen kollapsade och finns inte längre kvar. Boris Jeltsin blev i juni 1991 Rysslands president. 

Polska stridsvagnar av typen T-55. Warszawapakten etablerades 1955 och upphörde 1991. Några år senare 1999 blev Polen medlem i Nato. Foto: J. Żołnierkiewicz

Moskva idag anser att de för vidare Sovjetunionens talan. Men samtidigt anser Tallinn, Riga, Vilnius och Kiev som också var en del av Sovjetunionen att detta fel då de vill vara med i Nato. Tittar vi på Sovjetunionens kärnvapenarsenal kom den att fördelas på flera forna delrepubliker i Sovjetunionen. Kom ihåg Budapestuppgörelsen från 1994. Enligt denna uppgörelse skulle Ukraina ge upp sina kärnvapen mot säkerhetsgarantier. Landet hade 1994 världens tredje största kärnvapenarsenal, För detta garanterade Ryssland, Storbritannien och USA att inte hota eller använda våld mot Ukrainas territoriella integritet eller politiska självständighet. 

Så Ryssland bryter mot detta avtal sedan 2014, med andra ord Ukrainas territoriella integritet respekteras inte av Ryssland. Däremot trycker Ryssland hårt på att Nato har brutit ett löfte till Sovjetunionens ledare, Michail Gorbatjov, angående Natos expansion. Notera ett påstått löfte inte avtal.

I vilket fall militäralliansen Warszawapakten försvann i historiens skuggor 1991. Tittar vi på hur militäralliansen fungerade så är det tydligt att Moskva bestämde. Ungern hade en lite revolution 1956 och bestämde sig för att lämna, nej sa Moskva. Invasion av sovjetiska krigsmakten och utrensning i Ungern. Sedan 1968 var det Tjeckoslovakiens tur. Men denna gång var inte Moskva ensam. Alla utom Rumänien och Albanien deltog. 

Prag 1968. Tjeckoslovakien försökte styra i annan riktning än Moskva önskade. Detta ledde till en invasionen av inte bara sovjetiska förband utan flera andra länder inom Warszawapakten deltog. Foto: CIA.

Albanien valde sedan att lämna alliansen men då inget annat land i Warszawapakten hade landgräns till Albanien så undvek de Moskvas stridsvagnar. Warszawapakten kom att agera gemensamt en gång och det var mot den egna medlemmen Tjeckoslovakien som ville föra en öppnare politik. Moskva såg en risk att Tjeckoslovakien ville lämna ”gemenskapen”. Så storsläggan. 

Ersättare till ”Sovjetunionen” 

Ryssland försökte ta nya grepp efter kollapsen av Sovjetunionen och Warszawapakten. 1992 bildades Militäralliansen CSTO – på svenska Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen. CSTO har i stadgarna en artikel som slår fast att en aggression mot ett medlemsland ska ses som en aggression mot samtliga medlemsländer. 

Det var ett sätt att försöka skapa ett slags enklare Sovjetunionen, vi är självständiga men håller ihop. Vissa föll för Moskvas locktoner med andra sa nej. De forna sovjetrepublikerna Estland, Litauen, Lettland, Moldavien, Turkmenistan och Ukraina tackade nej direkt. 

Ett problem som CSTO ärvde från Sovjetunionen var konflikten mellan de sovjetiska delrepublikerna Armenien och Azerbajdzjan angående regionen Nagorno-Karabach. Den låg i Azerbajdzjan men befolkningen var till stor del armenier. Konflikten bröt ut 1988 och idag 2025 finns ett fredsavtal. Ryssland klarade inte av att lösa konflikten men det är en separat historia. Foto: Ondřej Žváček

De sex medlemsländerna idag är Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan. Där Armenien har fryst sitt medlemskap och verkar vilja lämna. 

Tidigare medlemmar: Azerbajdzjan, Georgien och Uzbekistan. 

Mer om CSTO här: Historien om Militäralliansen CSTO

Ryssland har genom sin fullskaliga invasion av Ukraina försvagats och kan inte längre påtvinga de övriga sin vilja. Respekten eller fruktan för den ryska krigsmakten har eroderats eller i alla fall försvagats. Kazakstan har också tydligt markerat mot Ryssland gällande Ukraina till skillnad mot Belarus som följer Moskvas direktiv i många avseenden. Så vi får se hur det utvecklas. 

Vidare läsning:

Bengt Gustafsson: Det sovjetiska hotet mot Sverige: sovjetisk planering och svenskt invasionsförsvar. Vad hade hänt? (Stockholm 2014)

Gordon Rottman: Warsaw Pact Ground Forces. (Oxford 1987)

Michael Green: Nato and Warsaw Pact Tanks of the Cold War. (London 2022)

Mer om pansar under kalla kriget:

Fulda Gap – dödens korridor

Koreakriget: vapenstilleståndsavtal sedan 1953:

Stridsvagnar i Koreakriget

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Luftkriget över Ukraina 2022

Ryssland och Ukraina kämpar om luftherravälde 

En liten tillbakablick till 2022. Ukraina har sedan dess faktiskt avsevärt förbättrad sin förmåga både vad gäller stridsflygplan, luftförsvar, drönare och sin förmåga till fjärrbekämpning medan Ryssland har utvecklat sin kapacitet för fjärrbekämpning genom Shahed-drönare men övrigt inte mycket.

Ett ukrainskt attackplan Suchoj Su-25. Det ukrainska flygvapnet hade stort sett samma typ av flygplan som Ryssland i många avseenden fast inte lika moderna. Det fanns Su-25, MiG-29, Su-24 och Su-27 till exempel. Foto: Wikipedia Commons

Kriget mellan Ukraina och Ryssland inleddes som sagt 2014 med ockupationen av Krim och striderna i Donbass. Den 24 februari 2022 inleddes ett fullskaligt ryskt anfall på Ukraina med syfte att störta den ukrainska regimen och ockupera stora delar av landet. 

Vladimir Putin trodde precis som Adolf Hitler trodde 22 juni 1941, det är bara att ”sparka in dörren så kollapsar bygget”. Precis om Hitler hade Putin helt fel. Det ryska anfallskriget gick varken bra till lands, till sjöss eller i luften. Detta trots ett enormt kvantitativt övertag.

En viktigt vapen för Ukraina under inledningen av kriget var den turkiska drönaren Bayraktar TB2. Här i ukrainska flottans tjänst. Men sedan insåg ryssarna att det inte skulle få luftherravälde så de skärpte till sig vad gäller luftvärn. Foto: Wikipedia Commons

Ryssland trodde att de skulle fixa luftherravälde på en gång, De hade ju 12 till 13 stridsflygplan per ukrainskt, ett gigantiskt övertag. Ukraina sägs ha haft drygt 110 stridsflygplan den 24 februari 2022. Nu sattes inte allt ryskt stridsflyg in, men de flesta bedömare i samband med invasionen den 24 februari 2022 trodde att det ukrainska flygvapnet snart skulle vara ett minne blott och att det ryska flygvapnet skulle etablera ett solitt och säkert luftherravälde över hela Ukraina. Nu blev det inte alls så. 

Ett tungt ryskt attackplan Su-34 har skjutits ner över Ukraina. Dessa togs i tjänst under 2010-talet och varit en viktig komponent i upprustningen av det ryska flygvapnet. Foto: Ukrainas statliga räddningstjänst / Wikipedia Commons

Varför kan vi fråga oss? 

Tittar vi bakåt i historien ser vi att det sovjetiska flygvapnet under jetåldern egentligen inte var inblandat i ett luftkrig mot en kvalificerad och reguljär krigsmakt som Ukraina är med stridsflyg och luftvärn. Det sovjetiska flygvapnets enda riktiga krig under jetåldern var Afghanistan 1979–1989 och hotet för de sovjetiska stridsflygplanen var antingen bärbara luftvärnsrobotar som Stinger eller tunga 14,5 mm kulsprutor eller 23 mm automatkanoner. De sovjetiska stridsförlusterna under detta krig var totalt drygt 100 stridsflygplan och drygt 300 helikoptrar. Det innebär färre än ett stridsflygplan per månad i snitt. Bättre motmedel mot Stinger utvecklades men mycket mer skedde inte. 

Sedan har dagens ryska flygplanet egentligen bara haft motståndare med samma typ av vapenarsenal som Afghanistan. Förutom ett mycket kort krig mot Georgien med ännu större numerär överlägsenhet. Georgien hade ett utbyggt luftförsvar med mer kvalificerade luftvärnsrobotsystem (av rysk modell), men inga jaktplan fanns. Insatsen i Syrien från 2015 fram till 2022 där det ryska flygvapnet har gjort ett stort antal stridsuppdrag, har lett till minimala förluster: endast sex stridsflygplan. Även där rör det sig om en motståndare utan stridsflygplan eller större luftvärnsrobotsystem.

Det sovjetiska flygvapnets svåraste motståndare under kriget i Afghanistan, den amerikanska bärbara luftvärnsroboten FIM-92 Stinger. Foto: Wikipedia Commons. 

En motståndare som kunde försvara sig 

Vad det ryska flygvapnet stötte på i Ukraina var en motståndare med ett utbyggt luftförsvar. Ukraina hade kvalificerade luftvärnsrobotsystem och ett flygvapen med många stridsflygplan som spred ut sig och inte fanns på sina fredsbaser. Något liknade hade det ryska flygvapnet aldrig egentligen gått i strid med tidigare. Även det sovjetiska flygvapnet hade under jetåldern som sagt begränsade erfarenheter att strid mot en kvalificerad motståndare. Inledningsvis skedde ryska angrepp med stridsflygplan, markrobotar och kryssningsrobotar med mera mot ukrainska flygbaser och luftförsvarsanläggningar med målet att slå ut det ukrainska luftförsvarets olika delar. Men tack vare Ukraina hade gått upp i stridsberedskap och spridit ut sig blev förlusterna inte stridsavgörande, utan man hade kvar sin förmåga att verka mot det ryska flygvapnet. Inget luftherravälde skapades. 

De ryska flygplansförlusterna under kriget i Ukraina är något helt annat än Ryssland har upplevt tidigare. Varje stridsflygplan som dimper ner i backen är ett kostsam historia. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Notera att sex ryska stridsflygplan hade gått förlorade under mycket lång tid i Syrien. Vi kan säga ett per år. Nu i Ukraina var minst två per vecka om vi slår ut det hela på 2022. Efter det ryska storanfallets inledningsfas kom det ryska stridsflyget snart att drastiskt minska antalet uppdrag som innebar att flyga över stridszonen och på djupet. Anledningen var rädslan för förluster på grund av att det ukrainska luftförsvarets olika delar fortfarande fungerade. I stort sett ägnade man sig åt fjärrbekämpning med sina strategiska bombflygplan på långt avstånd från stridszonen. 

MacGyver i Ukraina 

 Den ryska förmåga att bekämpa motståndarens luftvärnsradar (SEAD) verkar ha varit låg, och något som liknar det amerikanska Wild Weasel-programmet med antiradarrobotar verkar inte ha prioriterats i det ryska flygvapnet. Det har ju inte funnits ett stort behov av denna förmåga, sett till vilka krig som det ryska och sovjetiska flygvapnet har utkämpat genom åren. Stridsinsatserna har varit mot motståndare som varken haft jaktflyg eller kvalificerade luftvärnsrobotsystem. USA fick lära sig det den hårda vägen i Vietnamkriget. 

En ukrainsk flygförare i sin MiG-29 avfyrar en antiradarrobot AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile). Ukrainarna löste problemen som fanns och lyckades hänga på dessa robotar på sina sina stridsflygplan. Foto: Ukrainska flygvapnet

Däremot verkar Ukraina tagit fasta på detta, och USA har levererat AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile) som är en antiradarrobot. Ukrainarna har visat sådan skicklighet vad gäller användandet av just denna robot att de börjat kallas MacGyver (en amerikansk tv-serie om en man som tvingas improvisera fram lösningar med hjälp av de föremål som finns till hands). Ukrainarna fick nämligen inga nya stridsflygplan 2022 som passade för HARM, men de har lyckats integrera HARM både på sina MiG-29 och Su-27. Detta har gjort att ukrainska flygvapnet har slagit ut flera ryska luftvärnsradarsystem och därmed skapat möjligheter för det ukrainska flygvapnet att flyga stridsuppdrag över slagfältet 2022 i betydligt större utsträckning än det ryska flygvapnet. Det visar betydelsen av att ha god för förmåga vad gäller SEAD ( Suppression of Enemy Air Defenses). 

Ett stort fiasko för Ryssland

Det ryska flygvapnets förmåga att verka och hålla nere förlusterna beror helt hållet på deras motståndares kvalitéer. De har ju knappt haft några problem under insatsen i Syrien, medan insatsen i Ukraina under 2022 visar på enormt stora brister. Tydligen räcker de inte till trots att de hade ett enormt styrkeöverläge vad gäller stridsflygplan, minst 12 mot 1. Utan luftkriget över Ukraina 2022 måste ses som en ukrainsk seger men tanke hur styrkeförhållandena var. 

Förluster under 2022 pekar mot att Ukrainas förluster motsvarar cirka 40% av de stridsflygplan som fanns initialt den 24 februari. Men medan för varje ukrainsk förlust har det blivit minst två ryska förluster under 2022. Nu är inte kriget slut och exakta siffror finns inte ännu utan dessa siffror får ses som väldigt osäkra. I vilket fall det ukrainska flygvapnet och luftförsvaret red ut stormen 2022 och har sedan stridit vidare för Ukrainas frihet. 

Som den ryske Wagner-officeren riktigt påpekar: "ukrainska Su-25 are still going strong. Foto: Ukrainas Försvar.

Som avslutning, en officer hos ryska Wagner kommenterade luftstriderna under 2022, ”jag hört rapporteringarna angående hur många stridsflygplan vi har förstört för fienden. Det ukrainska flygvapnet finns inte mer. Trots det bombas vi av ukrainska Su-25:or hela tiden.”

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mer om dagens Ryssland här:

Putins Nato kollapsar

Mer om Stalins Sovjetunionen:

Korthuset som inte var stabilt!

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftstrid mellan Pakistan och Indien 2019

Vem sköt ner vem?

Ärkefienderna Indien och Pakistan har båda kärnvapen, stora flygvapen, ballistiska robotar och stridsvagnar i tusentals. Länderna har utkämpat tre storkrig med varandra, 1947, 1965 och 1971, samtidigt som det hela tiden har förekommit vapenskrammel och mindre skärmytslingar. Som den 27 februari 2019 då åtta indiska stridsflygplan blev involverad i luftstrid med stridsflygplan från Pakistan.

MiG-21 Bison är på väg att fasas ut från indiska flygvapnet. En trotjänare som kom att tjänstgöra längre än vad MiG-23 och MiG-27 som båda har helt fasats ut. Foto: aeroprints.com 

Den indiska styrkan bestod av fyra Suchoj Su-30, två Mirage 2000 och två MiG-21 där en av MiG-21:orna blev nedskjuten. Flygförare var flottiljchef Abhinandan Varthaman. Detta var alla överens om men i övrigt var man inte överens.

Flottiljchef Abhinandan Varthaman som blev nedskjuten den 27 februari 2019 på Pakistans sida av gränsen. Han lämnades senare över till Indien den 1 mars 2019. Foto: Ministry of Defence  (Indien)

Först, vilket pakistanskt plan sköt ner det indiska? Och sköt den indiska MiG-21:an ner en pakistanskt F-16? Indien hävdar att det var en pakistanskt F-16 som sköt ner flottiljchef Varthaman och att han i sin tur sköt ner en pakistanskt F-16 med hjälp av en av sina hjälmstyrda ryska jaktrobotar Vympel R-73. Pakistan förnekar att en F-16 har blivit nedskjuten. Sedan säger Pakistan att de sköt ner en Suchoj Su-30, medan Indien förnekar detta. De enda bilder på vrakdelar är den indiska MiG-21 samt en indisk helikopter MiL Mi-17 nedskjuten av den egna sidan.

Luftstrid mellan flygplan är inte längre som på Röde Baronens tid. Jaktrobotar som fungerar "beyond visual range", det vill säga utom synhåll, gör att flygförarna måste förlita sig på den egna och andras radar för att hitta målet. Men säger insatsreglerna att flygföraren måste först måste visuellt identifiera sitt mål innan eld får öppnas så har Pakistan inte någon större fördel med sina tyngre jaktrobotar AIM-120 AMRAAM med längre räckvidd än hjälmstyrda ryska jaktrobotar Vympel R-73.

Pakistan och Kina säger att det var en CAC/PAC JF-17 Thunder som sköt ner MiG-21:an den 27 februari 2019. Foto: Shimin Gu

Inga F-16 utan JF-17 Thunder

Pakistan i sin tur sa att det var en JF-17 Thunder som sköt ner MiG-21:an och att de hade inte förlorat någon F-16 eller något annat plan samt poängterar att några F-16 användes inte i luftstriden. Stridsflygplanet JF-17 Thunder är ett samarbetsprojekt mellan Kina och Pakistan. Viss produktion sker i Kina men slutmonteringen sker i Pakistan. Indien har sin version och Pakistan har sin.

Denna nedskjutning sker mitt under en gigantisk planerad indiskt vapenaffär. Indien planerade nämligen göra ett större inköp av nya stridsflygplan, 114 stycken. Och bland anbuden fanns bland annat USA med F-16, fast med beteckningen F-21. Pakistan tyckte inte alls om detta, då deras 75 F-16 i olika versioner är bland deras bästa stridsflygplan. Här fanns kritiska indiska röster, en visserligen uppgraderad indisk MiG-21 sköt ner en F-16, varför ska Indien lägga ner miljarder på att köpa F-16? Nu hävdade både Pakistan och USA att ingen F-16 sköts ner.

En av Pakistans F-16. På bilden är det en F-16BM som släpper två två stycken 907 kg tunga sprängbomber GBU-10 Paveway (laserstyrda). Foto:Asuspine

Sedan fanns ett anbud från Sverige angående Jas-39 Gripen där det fanns det också kritiska röster i Indien mot detta då Sverige hade sålt fyra avancerade luftövervakningsplan Saab 2000 Erieye till Pakistan. Indien anser att detta har avsevärt förbättrat Pakistans kapacitet för luftstrid.  Ytterligare en aspekt fast ur Pakistans synvinkel. Kina har tillsammans med Pakistan tagit fram stridsflygplanet JF-17 Thunder och vill säkra exportorder för flygplanet. Att planet testas i riktig stridssituation och segrar i luftduell är enbart positivt. Så från vissa kinesiska källor har det kommit stöd för Pakistans version att det var en flygförare med JF-17 Thunder som stod bakom nedskjutningen.

Pakistan har köpt avancerade luftövervakningsplan Saab 2000 Erieye från Sverige. Indien ser negativt på detta. Foto: Dmitriy Pichugin

Nu frös den indiska vapenaffären inne då Indien valde att satsa vidare på inhemsk produktion, stridsflygplanet HAL Tejas.  Och sedan i september 2024 kom ett beslut om att alla stridsflygplan som är i tjänst 2042 ska vara av inhemsk design. Indien skalar upp sin flygindustri, inte bara licensproduktion utan hela vägen från start till mål.

Indiens stolthet HAL Tejas. Stridsflygplan flög för första gången 2001 och de första planen inledde sin tjänstgöring 2015. En tyngre version Mark 2 håller på att utvecklas. Foto: Ministry of Defence  (Indien)

Pakistan och F-16 – en historia med olika turer

Pakistans köp av F-16 från USA har inte varit en enkel historia. Den började under Sovjets krig i Afghanistan. Då sovjetiska stridsflygplan bombade afghanska gerillans gömställen i Pakistan och pakistanska J-6:or (kinesiskt byggda MiG-19) inte kunde förhindra att det sovjetiska flyget kränkte Pakistans luftrum.

USA erbjöd Pakistan F-16, 40 plan levererades, och mellan åren 1986 till 1990 verkar de ha skjutit fyra sovjetiska Su-22 jaktbombare, ett attackplan Su-25 och ett sovjetisk transportplan.  Men Pakistans ambitioner med kärnvapen satte temporärt stopp för fler leveranser 1990. 28 F-16 som skulle till Pakistan skickades istället till flygplanslagret i öken(Boneyard) i Arizona. Pakistan såg nämligen också F-16 som en utmärkt vapenbärare för en atombomb.

Denna F-16BM från Pakistan är speciell då strax under cockpit är en indisk flagga ditmålad. Alltså den markerar en luftseger men rapporterna från Pakistans sida säger att inga F-16 var med i striden. Bilden tagen i juni 2022. Foto: Colin Cooke

Sedan inträffade 11 september 2001 och Pakistan kom åter att hamna i fokus för USA. Så 2006 levererades ytterligare 28 F-16 A och B samt 19 betydligt mer moderna F-16 C och D. Det har förlorats ett fåtal plan under åren, en olycka som sticker ut var ett vildsvin som sprang ut på landningsbanan vid start och noshjulet på planet kollapsade i kollisionen, vilket ledde att flygplanet brann upp. Dock Pakistan har satsat alltmer på JF-17 Thunder, där det existerar produktion i Pakistan och har fått fyra exportkunder, Azerbajdzjan, Nigeria, Myanmar och Irak. Ytterligare kanske kommer.

Vidare läsning om stridsflyg i Asien, finns här:

Femte generationens stridsflyg i Asien

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Den dubbelhövdade örnen mot draken

En liten jämförelse mellan Kina och Ryssland

Sovjetunionen producerade och utvecklade enormt mycket olika vapensystem under kalla kriget medan Kina fick stor hjälp av Sovjetunionen att bygga upp en egen vapenindustri från grunden. Folkrepubliken Kina utropades 1949. Den kinesiska krigsmakten bestod i huvudsak av lätt infanteri. Det fanns stora brister vad gäller artilleripjäser, pansarfordon, stridsflyg och motorfordon. Dessutom saknades en flotta. Kina hade ingen egen försvarsindustri tala om och det kinesiska infanteriet hade dussin olika kalibrar på sina gevär.

Precis som andra stormakter började folkrepubliken Kina att formera luftburna trupper och marininfanteri. På bilden kinesiska fallskärmsjägare 1955 med den sovjetiska kulsprutepistolen PPS-43 på bröstet. Förmodligen licensproduktion under namnet Type 54. Foto: Wikipedia Commons

Kina fick enormt stöd av Sovjetunionen

Kinas ledare insåg att den kinesiska krigsmakten behövde utvecklas. Kriget i Korea (1950–1953) hade visat att i det moderna kriget räckte inte en infanteriarmé till.  Kina vände sig till Sovjet för assistans. Sovjet kom att ha cirka 600 militära rådgivare och cirka 7 000 tekniska experter i Kina på 1950-talet som bistod Kina i utbyggnaden av armén, flygvapnet och flottan. Speciellt i de två sista då Folkrepubliken Kina hade nästan inga egna erfarenheter av dessa två vapenslag.

Kina hade ingen egen flygindustri att tala om. Hjälpen de fick från Sovjetunionen gjorde att landet kunde bygga upp en. Inledningsvis var reparationer och underhåll men snart övergick det till licensproduktion. Det var ett stort steg framåt, då man byggde moderna stridsflygplan i Kina. På bilden Shenyang J-5, en kinesisk version av den sovjetiska MiG-17. Kinestillverkade J-5 flög för första gången 1956. Premiär för kinesiskt byggt jetstridsflygplan. 

Det sovjetiska biståndet för industrialisering av det agrikulturella Kina var viktig. Sovjet bistod på 1950-talet med nästan 160 fabriker varav nästan 30 procent var försvarsrelaterade. Sovjet skapade grunden för Kinas moderna vapenindustri.

Höga kinesiska militärer besökte sovjetiska övningar 1954 och insåg då att vapensystemen som användes där var moderna än vad Kina fick köpa från Sovjet. Tydligen utnyttjade Sovjet Kinas köp av vapen att modernisera sin egen krigsmakt. Kina började vidareutveckla de sovjetiska vapensystemen som man hade fått licensproduktion för eftersom tydligen var Sovjet inte alltid villigt att sälja det senaste.

En erövrad sovjetisk stridsvagn T-62 visas upp i samband med kriget mellan Kina och Sovjetunionen 1969.  Kina kom inte att kopiera kanonen i vagnen, 11,5 cm slätborrad, utan istället kom Kina skaffa någon typ av licens på 10,5 cm L7 kanonen (alltså liknade stridsvagn 101) och ha för sina Typ-80 och Typ-88 stridsvagnar. 

Krig mellan Kina och Sovjetunionen

Under 1960-talet börjar relationen mellan Kina och Sovjetunionen att gnissla. 1969 är året då brytningen kommer med Sovjetunionen på allvar och regelrätta strider uppstår mellan sovjetiska och kinesiska styrkor i gränsområdena i norra Kina. Striderna har viss tyngd då det är första gången som sovjetiska armén använder den nya stridsvagnen T-62, den nya salvpjäsen BM-21 och den nya pansarterrängbilen BTR-60 PB i strid. Det var inte sovjetiska andraklassförband som sattes in utan förband med toppmodern utrustning. Kineserna lyckas erövra en ny T-62-stridsvagn som blev inspiration för den nya kinesiska stridsvagnen Typ-69. Denna gränskonflikt pågår på låg intensitet under sju månader 1969, från 2 mars till 11 september. Det blir vapenvila och återgång till status quo. Dock med undantaget att Sovjet ses numera som en fiende till Kina och inte som tidigare vän.

Kina tog stort intryck av Yom Kippur-kriget 1973 och skickade dit en delegation 1974 som besökte både Egypten och Syrien. Detta påverkade debatten i Kina om de militära styrkorna. Sedan Kinas krig med Vietnam 1979 avslöjande många av bristerna som fanns i Kinas krigsmakt. Det var tänkt som straffexpedition mot Vietnam för deras nya försvarsavtal med Sovjet 1978 och Vietnams invasion av Kambodja 1978. Fast det blev ett fiasko.

Här ser vi två stridsflygplan tillverkade av Kina. Den till vänster är Chengdu J-7, en licenstillverkad MiG-21 och modifierad för Kinas behov. Väldigt lyckad för Kina på exportmarknaden, mer än tio länder beställde från Kina. Det andra planet är jaktplanet Shenyang J-8, en slags kinesisk MiG-21 på steroider. Skapa ett större och kraftigare plan, detta är första versionen, men Kina förbättrade maskinen med inspiration av Phantom och MiG-23, se nästa bild.

Deng Xiaoping såg ljuset

Kinas nya ledare Deng Xiaoping 1978 visste att Kina behövde en stark ekonomi för utvecklas och utvecklades Kina starkt ekonomiskt skulle även krigsmakten dra nytta av detta.  Detta då statens ekonomiska resurser skulle bli större. Krigsmaktens andel av statsbudgeten 1979 var 17,4% och minskade till 8,8 % 1988. Detta frigjorde resurser att utveckla Kinas ekonomi som Deng Xiaoping strävade efter. Alltså på lång sikt mindre resurser till försvaret gav mer resurser till försvaret då Kinas underutvecklade ekonomi fick en boom. Notera att Kinas BNP 1979 var 263,7 miljarder dollar och 1988 var den 407,8 miljarder dollar. Och det bara fortsatte uppåt 1999 hade den vuxit till 1 094 miljarder dollar. Samtidigt som relationer med Sovjetunionen tinas upp.

Den förbättrade Shenyang J-8 II, som synes en nosparti likt MiG-23 och Phantom. Planen utvecklades under 1980-talet och sattes i produktion 1988. Inte speciellt många verkar ha byggts av Shenyang J-8, totalt drygt 400. Foto: US Defence. 

Irak var ingen vinnare

Kinas analys av inför Gulfkriget hösten 1990 var att den stridserfarna irakiska armén skulle få USA-koalitionen att köra fast och kriget skulle bli långdragigt. Sedan skulle flygstridskrafter ha mindre betydelse i kriget. Irak invaderade Kuwait i augusti 1990 och flygkriget mot Irak startade 17 januari 1991 och markkriget den 24 februari 1991 och var över redan 28 februari. Detta gjorde att högre kinesiska officerare insåg att något måste göras. Kina kunde inte leva kvar i tron att stora och många infanteriförband och manöverkrig skulle lösa alla problem. Sättet som USA och dess allierade genomförde kriget samt Iraks kollaps i Gulfkriget fick Kina att anse det har skett ett skifte i krigskonsten.

Det ryska multirollflygplaner Suchoj Su-30 SM. En utveckling av den klassiska Su-27:an. En exportsuccé, över tio länder har skaffat stridsflygplanet. Även Kina med syfte att göra ett tekniksprång på 1990-talet. Foto: Alex Beltyukov

Vilja räcker inte

Kina kom till slutsatsen att de behöver bättre vapen. Kina insåg att deras vapenindustri ligger efter så en stor vapenaffär genomförs med Ryssland. Kina beställer Kilo-ubåtar, Sovremenny-jagare, jaktplan Su-27, multirollflygplan Su-30 och luftvärnssystemet S-300 från Ryssland och på sätt skapa ett tekniksprång. 1998 bildas Kinas motsvarighet till Försvarets materielverk (FMV) i syfte att koordinera och förbättra vapenanskaffningen och utvecklingen i Kina. Det anses som den största strukturförändringen sedan kinesiska generalstaben sattes upp 1958.  Kina studerade USA:s styrkor och svagheter och sin egen förmåga.

Den kinesiska flottans nya jagarklass, Type-55, där har det sjösatts drygt ett nytt fartyg varje år sedan 2017. USA tycker dessa ska klassas som kryssare sett till deras kapacitet och förmågor. Foto: Chinese Navy

Både Kina och Ryssland har rustat starkt under 2000-talet men skillnaderna är egentligen enorma då Ryssland inte har lyckats lämna det sovjetiska arvet vad gäller vapensystem bakom sig medan Kina har gjort det i stor uträckning gjort det. Ryska flottan klarar inte av att hålla sitt enda kvarvarande hangarfartyg i drift, givetvis byggt under den sovjetiska eran. Medan Kina sjösätter hangarfartyg efter hangarfartyg men även stora amfibiefartyg som kan ta ett stort antal helikoptrar. Den senaste versioner ska även kunna ha större drönare. Kommer du ihåg att Putin tänkte anskaffa större amfibiefartyg? Då Ryssland har begränsad kapacitet att bygga större örlogsfartyg gick en beställning iväg till Frankrike på två stora amfibiefartyg i Mistral-klassen. Dessa frös inne och fick andra kunder efter Krim 2014. 

Samtidigt som Kina bygger jagare efter jagare, vissa av dessa tycker USA ska ses som kryssare, lyckas Ryssland att tillföra nyproducerade fregatter och korvetter till ryska flottan. Och det i färre antal än Kina tillför jagare till sin. Kinesiska flottan har utvecklats till en riktig ”Blue-water navy”.

Kina producerar jagare medan Ryssland mindre fartyg.

Klass	Typ	Deplacement	Längd	Besättning	Helikoptrar	Sjösatta
Type 55	Jagare	11 000 ton	180 m	300+	2	10
Admiral Gorshkov	Fregatt	4 550 ton	135 m	210	1	4

Not: Kinas antal sjösatta gäller från 2017 till 2024 medan för Ryssland från 2010 till 2024

Rysslands hopp gällande nya vapensystem var stridsvagnen T-14 Armata, stridsfordonet Kurganets och stridsflygflygplanet Su-57. Alla visades upp under 2010-talet men det har inte blivit av något av dem ännu. Däremot med Kina där är utvecklingen helt annorlunda. Femte generationens stridsflygplan i Kina är till exempel stealthplanet Chengdu J-20, som flög för första gången 2011. I dagsläget verkar Kina ha byggt fler än 300 plan. Även flygtillverkaren Shenyang har utvecklat ett stealthstridsflygplan J-35. Flygplanet har ännu inte satts i produktion. Nyligen visade Kina upp sjätte generation medan Ryssland fortfarande inte har lyckas fått igång produktionen på femte generationens stridsflygplan. Sedan 2016 har Kina ett eget tillverkat tungt transportplan Xi'an Y-20 i tjänst. Redan sägs över 70 plan har byggts och planet har lyftkapacitet av 66 ton. Det klassiska sovjetiska tunga transportplanet Iljusjin Il-76 klarar 48 ton och som fortfarande är i tjänst i Ryssland.

Kinas senaste stridsvagn, ZTZ-99A. Första versionen sattes i produktion 2001 och denna förbättrade A-versionen 2011. Det brukar anges cirka 600 av den tidigare versionen som har uppgraderats och cirka 700 av den förbättrade. Foto: Tyg728

Kinas stridsvagndesign präglades länge av den sovjetiska men de senaste kinesiska stridsvagnar, ZTZ-96, ZTZ-99 och den lätta ZTQ-15, är något helt annat. Fortfarande influenser men de har kommit en bit ifrån detta. Ryssland använder fortfarande moderniserade och utvecklade versioner av den sovjetiska erans T-72, T-80 och T-90 och det sker även viss produktion.

Kina har gått om

Så jämför vi de båda kärnvapenmakterna Kinas och Rysslands konventionella styrkor med varandra framstår det som Kina ligger längre fram vad gäller teknik och har mer moderna vapensystem och är betydligt starkare sett till respektive nations konventionella arsenal. Rysslands pansartrupper har under kriget i Ukraina förlorat mängder av vapen och utrustning, vilket gör att de förmodligen inte längre kan matcha Kinas. Den ryska flottan var redan innan kriget i Ukraina eftersatt jämfört med den kinesiska flottan, den senare har betydligt fler moderna och större örlogsfartyg.

Femte generationens stridsflygplan i tjänst hos Kina. På bilden Chengdu J-20 där det har blivit över 300 byggda än så länge. Nyligen visade Kina upp sjätte generationen. Foto N509FZ

Slutligen flygstridskrafter, Kina har moderna fjärde generationens multirollflygplan och femte generationens stridsflygplan i tjänst medan Ryssland har fjärde generationens multirollflygplan men inte lyckats med nästa steg ännu. Gemensamma nämnare för dagens moderna ryska stridsflygplan Suchoj Su-30, Su-34 och Su-35 är det alla härstammar från Suchoj Su-27 som flög för första gången 20 maj 1977. Både sidor har satsat på kryssningsrobotar och ballistiska robotsystem. De ryska systemen har använts i Ukraina medan de kinesiska är helt oprövade vad gäller skarpt läge. Så det är ombytta roller sedan kalla kriget, Kina är nu den starkare av de två. Den stora skillnaden är att Kinas mer moderna och nyare vapenarsenal inte har provats i krig medan den ryska arsenalen har använts i krig och har inte imponerat i Ukraina. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

Lista över vilka som har kommit ut under årens lopp

Läs mer om Kina och flygstridskrafter i Asien

Femte generationens stridsflyg i Asien

Sovjetunionen växte sig stark men sedan kom undergången:

Korthuset som krackelerade