Luftkriget över Ukraina 2022

Ryssland och Ukraina kämpar om luftherravälde 

En liten tillbakablick till 2022. Ukraina har sedan dess faktiskt avsevärt förbättrad sin förmåga både vad gäller stridsflygplan, luftförsvar, drönare och sin förmåga till fjärrbekämpning medan Ryssland har utvecklat sin kapacitet för fjärrbekämpning genom Shahed-drönare men övrigt inte mycket.

Ett ukrainskt attackplan Suchoj Su-25. Det ukrainska flygvapnet hade stort sett samma typ av flygplan som Ryssland i många avseenden fast inte lika moderna. Det fanns Su-25, MiG-29, Su-24 och Su-27 till exempel. Foto: Wikipedia Commons

Kriget mellan Ukraina och Ryssland inleddes som sagt 2014 med ockupationen av Krim och striderna i Donbass. Den 24 februari 2022 inleddes ett fullskaligt ryskt anfall på Ukraina med syfte att störta den ukrainska regimen och ockupera stora delar av landet. 

Vladimir Putin trodde precis som Adolf Hitler trodde 22 juni 1941, det är bara att ”sparka in dörren så kollapsar bygget”. Precis om Hitler hade Putin helt fel. Det ryska anfallskriget gick varken bra till lands, till sjöss eller i luften. Detta trots ett enormt kvantitativt övertag.

En viktigt vapen för Ukraina under inledningen av kriget var den turkiska drönaren Bayraktar TB2. Här i ukrainska flottans tjänst. Men sedan insåg ryssarna att det inte skulle få luftherravälde så de skärpte till sig vad gäller luftvärn. Foto: Wikipedia Commons

Ryssland trodde att de skulle fixa luftherravälde på en gång, De hade ju 12 till 13 stridsflygplan per ukrainskt, ett gigantiskt övertag. Ukraina sägs ha haft drygt 110 stridsflygplan den 24 februari 2022. Nu sattes inte allt ryskt stridsflyg in, men de flesta bedömare i samband med invasionen den 24 februari 2022 trodde att det ukrainska flygvapnet snart skulle vara ett minne blott och att det ryska flygvapnet skulle etablera ett solitt och säkert luftherravälde över hela Ukraina. Nu blev det inte alls så. 

Ett tungt ryskt attackplan Su-34 har skjutits ner över Ukraina. Dessa togs i tjänst under 2010-talet och varit en viktig komponent i upprustningen av det ryska flygvapnet. Foto: Ukrainas statliga räddningstjänst / Wikipedia Commons

Varför kan vi fråga oss? 

Tittar vi bakåt i historien ser vi att det sovjetiska flygvapnet under jetåldern egentligen inte var inblandat i ett luftkrig mot en kvalificerad och reguljär krigsmakt som Ukraina är med stridsflyg och luftvärn. Det sovjetiska flygvapnets enda riktiga krig under jetåldern var Afghanistan 1979–1989 och hotet för de sovjetiska stridsflygplanen var antingen bärbara luftvärnsrobotar som Stinger eller tunga 14,5 mm kulsprutor eller 23 mm automatkanoner. De sovjetiska stridsförlusterna under detta krig var totalt drygt 100 stridsflygplan och drygt 300 helikoptrar. Det innebär färre än ett stridsflygplan per månad i snitt. Bättre motmedel mot Stinger utvecklades men mycket mer skedde inte. 

Sedan har dagens ryska flygplanet egentligen bara haft motståndare med samma typ av vapenarsenal som Afghanistan. Förutom ett mycket kort krig mot Georgien med ännu större numerär överlägsenhet. Georgien hade ett utbyggt luftförsvar med mer kvalificerade luftvärnsrobotsystem (av rysk modell), men inga jaktplan fanns. Insatsen i Syrien från 2015 fram till 2022 där det ryska flygvapnet har gjort ett stort antal stridsuppdrag, har lett till minimala förluster: endast sex stridsflygplan. Även där rör det sig om en motståndare utan stridsflygplan eller större luftvärnsrobotsystem.

Det sovjetiska flygvapnets svåraste motståndare under kriget i Afghanistan, den amerikanska bärbara luftvärnsroboten FIM-92 Stinger. Foto: Wikipedia Commons. 

En motståndare som kunde försvara sig 

Vad det ryska flygvapnet stötte på i Ukraina var en motståndare med ett utbyggt luftförsvar. Ukraina hade kvalificerade luftvärnsrobotsystem och ett flygvapen med många stridsflygplan som spred ut sig och inte fanns på sina fredsbaser. Något liknade hade det ryska flygvapnet aldrig egentligen gått i strid med tidigare. Även det sovjetiska flygvapnet hade under jetåldern som sagt begränsade erfarenheter att strid mot en kvalificerad motståndare. Inledningsvis skedde ryska angrepp med stridsflygplan, markrobotar och kryssningsrobotar med mera mot ukrainska flygbaser och luftförsvarsanläggningar med målet att slå ut det ukrainska luftförsvarets olika delar. Men tack vare Ukraina hade gått upp i stridsberedskap och spridit ut sig blev förlusterna inte stridsavgörande, utan man hade kvar sin förmåga att verka mot det ryska flygvapnet. Inget luftherravälde skapades. 

De ryska flygplansförlusterna under kriget i Ukraina är något helt annat än Ryssland har upplevt tidigare. Varje stridsflygplan som dimper ner i backen är ett kostsam historia. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Notera att sex ryska stridsflygplan hade gått förlorade under mycket lång tid i Syrien. Vi kan säga ett per år. Nu i Ukraina var minst två per vecka om vi slår ut det hela på 2022. Efter det ryska storanfallets inledningsfas kom det ryska stridsflyget snart att drastiskt minska antalet uppdrag som innebar att flyga över stridszonen och på djupet. Anledningen var rädslan för förluster på grund av att det ukrainska luftförsvarets olika delar fortfarande fungerade. I stort sett ägnade man sig åt fjärrbekämpning med sina strategiska bombflygplan på långt avstånd från stridszonen. 

MacGyver i Ukraina 

 Den ryska förmåga att bekämpa motståndarens luftvärnsradar (SEAD) verkar ha varit låg, och något som liknar det amerikanska Wild Weasel-programmet med antiradarrobotar verkar inte ha prioriterats i det ryska flygvapnet. Det har ju inte funnits ett stort behov av denna förmåga, sett till vilka krig som det ryska och sovjetiska flygvapnet har utkämpat genom åren. Stridsinsatserna har varit mot motståndare som varken haft jaktflyg eller kvalificerade luftvärnsrobotsystem. USA fick lära sig det den hårda vägen i Vietnamkriget. 

En ukrainsk flygförare i sin MiG-29 avfyrar en antiradarrobot AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile). Ukrainarna löste problemen som fanns och lyckades hänga på dessa robotar på sina sina stridsflygplan. Foto: Ukrainska flygvapnet

Däremot verkar Ukraina tagit fasta på detta, och USA har levererat AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile) som är en antiradarrobot. Ukrainarna har visat sådan skicklighet vad gäller användandet av just denna robot att de börjat kallas MacGyver (en amerikansk tv-serie om en man som tvingas improvisera fram lösningar med hjälp av de föremål som finns till hands). Ukrainarna fick nämligen inga nya stridsflygplan 2022 som passade för HARM, men de har lyckats integrera HARM både på sina MiG-29 och Su-27. Detta har gjort att ukrainska flygvapnet har slagit ut flera ryska luftvärnsradarsystem och därmed skapat möjligheter för det ukrainska flygvapnet att flyga stridsuppdrag över slagfältet 2022 i betydligt större utsträckning än det ryska flygvapnet. Det visar betydelsen av att ha god för förmåga vad gäller SEAD ( Suppression of Enemy Air Defenses). 

Ett stort fiasko för Ryssland

Det ryska flygvapnets förmåga att verka och hålla nere förlusterna beror helt hållet på deras motståndares kvalitéer. De har ju knappt haft några problem under insatsen i Syrien, medan insatsen i Ukraina under 2022 visar på enormt stora brister. Tydligen räcker de inte till trots att de hade ett enormt styrkeöverläge vad gäller stridsflygplan, minst 12 mot 1. Utan luftkriget över Ukraina 2022 måste ses som en ukrainsk seger men tanke hur styrkeförhållandena var. 

Förluster under 2022 pekar mot att Ukrainas förluster motsvarar cirka 40% av de stridsflygplan som fanns initialt den 24 februari. Men medan för varje ukrainsk förlust har det blivit minst två ryska förluster under 2022. Nu är inte kriget slut och exakta siffror finns inte ännu utan dessa siffror får ses som väldigt osäkra. I vilket fall det ukrainska flygvapnet och luftförsvaret red ut stormen 2022 och har sedan stridit vidare för Ukrainas frihet. 

Som den ryske Wagner-officeren riktigt påpekar: "ukrainska Su-25 are still going strong. Foto: Ukrainas Försvar.

Som avslutning, en officer hos ryska Wagner kommenterade luftstriderna under 2022, ”jag hört rapporteringarna angående hur många stridsflygplan vi har förstört för fienden. Det ukrainska flygvapnet finns inte mer. Trots det bombas vi av ukrainska Su-25:or hela tiden.”

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mer om dagens Ryssland här:

Putins Nato kollapsar

Mer om Stalins Sovjetunionen:

Korthuset som inte var stabilt!

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftstrid mellan Pakistan och Indien 2019

Vem sköt ner vem?

Ärkefienderna Indien och Pakistan har båda kärnvapen, stora flygvapen, ballistiska robotar och stridsvagnar i tusentals. Länderna har utkämpat tre storkrig med varandra, 1947, 1965 och 1971, samtidigt som det hela tiden har förekommit vapenskrammel och mindre skärmytslingar. Som den 27 februari 2019 då åtta indiska stridsflygplan blev involverad i luftstrid med stridsflygplan från Pakistan.

MiG-21 Bison är på väg att fasas ut från indiska flygvapnet. En trotjänare som kom att tjänstgöra längre än vad MiG-23 och MiG-27 som båda har helt fasats ut. Foto: aeroprints.com 

Den indiska styrkan bestod av fyra Suchoj Su-30, två Mirage 2000 och två MiG-21 där en av MiG-21:orna blev nedskjuten. Flygförare var flottiljchef Abhinandan Varthaman. Detta var alla överens om men i övrigt var man inte överens.

Flottiljchef Abhinandan Varthaman som blev nedskjuten den 27 februari 2019 på Pakistans sida av gränsen. Han lämnades senare över till Indien den 1 mars 2019. Foto: Ministry of Defence  (Indien)

Först, vilket pakistanskt plan sköt ner det indiska? Och sköt den indiska MiG-21:an ner en pakistanskt F-16? Indien hävdar att det var en pakistanskt F-16 som sköt ner flottiljchef Varthaman och att han i sin tur sköt ner en pakistanskt F-16 med hjälp av en av sina hjälmstyrda ryska jaktrobotar Vympel R-73. Pakistan förnekar att en F-16 har blivit nedskjuten. Sedan säger Pakistan att de sköt ner en Suchoj Su-30, medan Indien förnekar detta. De enda bilder på vrakdelar är den indiska MiG-21 samt en indisk helikopter MiL Mi-17 nedskjuten av den egna sidan.

Luftstrid mellan flygplan är inte längre som på Röde Baronens tid. Jaktrobotar som fungerar "beyond visual range", det vill säga utom synhåll, gör att flygförarna måste förlita sig på den egna och andras radar för att hitta målet. Men säger insatsreglerna att flygföraren måste först måste visuellt identifiera sitt mål innan eld får öppnas så har Pakistan inte någon större fördel med sina tyngre jaktrobotar AIM-120 AMRAAM med längre räckvidd än hjälmstyrda ryska jaktrobotar Vympel R-73.

Pakistan och Kina säger att det var en CAC/PAC JF-17 Thunder som sköt ner MiG-21:an den 27 februari 2019. Foto: Shimin Gu

Inga F-16 utan JF-17 Thunder

Pakistan i sin tur sa att det var en JF-17 Thunder som sköt ner MiG-21:an och att de hade inte förlorat någon F-16 eller något annat plan samt poängterar att några F-16 användes inte i luftstriden. Stridsflygplanet JF-17 Thunder är ett samarbetsprojekt mellan Kina och Pakistan. Viss produktion sker i Kina men slutmonteringen sker i Pakistan. Indien har sin version och Pakistan har sin.

Denna nedskjutning sker mitt under en gigantisk planerad indiskt vapenaffär. Indien planerade nämligen göra ett större inköp av nya stridsflygplan, 114 stycken. Och bland anbuden fanns bland annat USA med F-16, fast med beteckningen F-21. Pakistan tyckte inte alls om detta, då deras 75 F-16 i olika versioner är bland deras bästa stridsflygplan. Här fanns kritiska indiska röster, en visserligen uppgraderad indisk MiG-21 sköt ner en F-16, varför ska Indien lägga ner miljarder på att köpa F-16? Nu hävdade både Pakistan och USA att ingen F-16 sköts ner.

En av Pakistans F-16. På bilden är det en F-16BM som släpper två två stycken 907 kg tunga sprängbomber GBU-10 Paveway (laserstyrda). Foto:Asuspine

Sedan fanns ett anbud från Sverige angående Jas-39 Gripen där det fanns det också kritiska röster i Indien mot detta då Sverige hade sålt fyra avancerade luftövervakningsplan Saab 2000 Erieye till Pakistan. Indien anser att detta har avsevärt förbättrat Pakistans kapacitet för luftstrid.  Ytterligare en aspekt fast ur Pakistans synvinkel. Kina har tillsammans med Pakistan tagit fram stridsflygplanet JF-17 Thunder och vill säkra exportorder för flygplanet. Att planet testas i riktig stridssituation och segrar i luftduell är enbart positivt. Så från vissa kinesiska källor har det kommit stöd för Pakistans version att det var en flygförare med JF-17 Thunder som stod bakom nedskjutningen.

Pakistan har köpt avancerade luftövervakningsplan Saab 2000 Erieye från Sverige. Indien ser negativt på detta. Foto: Dmitriy Pichugin

Nu frös den indiska vapenaffären inne då Indien valde att satsa vidare på inhemsk produktion, stridsflygplanet HAL Tejas.  Och sedan i september 2024 kom ett beslut om att alla stridsflygplan som är i tjänst 2042 ska vara av inhemsk design. Indien skalar upp sin flygindustri, inte bara licensproduktion utan hela vägen från start till mål.

Indiens stolthet HAL Tejas. Stridsflygplan flög för första gången 2001 och de första planen inledde sin tjänstgöring 2015. En tyngre version Mark 2 håller på att utvecklas. Foto: Ministry of Defence  (Indien)

Pakistan och F-16 – en historia med olika turer

Pakistans köp av F-16 från USA har inte varit en enkel historia. Den började under Sovjets krig i Afghanistan. Då sovjetiska stridsflygplan bombade afghanska gerillans gömställen i Pakistan och pakistanska J-6:or (kinesiskt byggda MiG-19) inte kunde förhindra att det sovjetiska flyget kränkte Pakistans luftrum.

USA erbjöd Pakistan F-16, 40 plan levererades, och mellan åren 1986 till 1990 verkar de ha skjutit fyra sovjetiska Su-22 jaktbombare, ett attackplan Su-25 och ett sovjetisk transportplan.  Men Pakistans ambitioner med kärnvapen satte temporärt stopp för fler leveranser 1990. 28 F-16 som skulle till Pakistan skickades istället till flygplanslagret i öken(Boneyard) i Arizona. Pakistan såg nämligen också F-16 som en utmärkt vapenbärare för en atombomb.

Denna F-16BM från Pakistan är speciell då strax under cockpit är en indisk flagga ditmålad. Alltså den markerar en luftseger men rapporterna från Pakistans sida säger att inga F-16 var med i striden. Bilden tagen i juni 2022. Foto: Colin Cooke

Sedan inträffade 11 september 2001 och Pakistan kom åter att hamna i fokus för USA. Så 2006 levererades ytterligare 28 F-16 A och B samt 19 betydligt mer moderna F-16 C och D. Det har förlorats ett fåtal plan under åren, en olycka som sticker ut var ett vildsvin som sprang ut på landningsbanan vid start och noshjulet på planet kollapsade i kollisionen, vilket ledde att flygplanet brann upp. Dock Pakistan har satsat alltmer på JF-17 Thunder, där det existerar produktion i Pakistan och har fått fyra exportkunder, Azerbajdzjan, Nigeria, Myanmar och Irak. Ytterligare kanske kommer.

Vidare läsning om stridsflyg i Asien, finns här:

Femte generationens stridsflyg i Asien

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Den dubbelhövdade örnen mot draken

En liten jämförelse mellan Kina och Ryssland

Sovjetunionen producerade och utvecklade enormt mycket olika vapensystem under kalla kriget medan Kina fick stor hjälp av Sovjetunionen att bygga upp en egen vapenindustri från grunden. Folkrepubliken Kina utropades 1949. Den kinesiska krigsmakten bestod i huvudsak av lätt infanteri. Det fanns stora brister vad gäller artilleripjäser, pansarfordon, stridsflyg och motorfordon. Dessutom saknades en flotta. Kina hade ingen egen försvarsindustri tala om och det kinesiska infanteriet hade dussin olika kalibrar på sina gevär.

Precis som andra stormakter började folkrepubliken Kina att formera luftburna trupper och marininfanteri. På bilden kinesiska fallskärmsjägare 1955 med den sovjetiska kulsprutepistolen PPS-43 på bröstet. Förmodligen licensproduktion under namnet Type 54. Foto: Wikipedia Commons

Kina fick enormt stöd av Sovjetunionen

Kinas ledare insåg att den kinesiska krigsmakten behövde utvecklas. Kriget i Korea (1950–1953) hade visat att i det moderna kriget räckte inte en infanteriarmé till.  Kina vände sig till Sovjet för assistans. Sovjet kom att ha cirka 600 militära rådgivare och cirka 7 000 tekniska experter i Kina på 1950-talet som bistod Kina i utbyggnaden av armén, flygvapnet och flottan. Speciellt i de två sista då Folkrepubliken Kina hade nästan inga egna erfarenheter av dessa två vapenslag.

Kina hade ingen egen flygindustri att tala om. Hjälpen de fick från Sovjetunionen gjorde att landet kunde bygga upp en. Inledningsvis var reparationer och underhåll men snart övergick det till licensproduktion. Det var ett stort steg framåt, då man byggde moderna stridsflygplan i Kina. På bilden Shenyang J-5, en kinesisk version av den sovjetiska MiG-17. Kinestillverkade J-5 flög för första gången 1956. Premiär för kinesiskt byggt jetstridsflygplan. 

Det sovjetiska biståndet för industrialisering av det agrikulturella Kina var viktig. Sovjet bistod på 1950-talet med nästan 160 fabriker varav nästan 30 procent var försvarsrelaterade. Sovjet skapade grunden för Kinas moderna vapenindustri.

Höga kinesiska militärer besökte sovjetiska övningar 1954 och insåg då att vapensystemen som användes där var moderna än vad Kina fick köpa från Sovjet. Tydligen utnyttjade Sovjet Kinas köp av vapen att modernisera sin egen krigsmakt. Kina började vidareutveckla de sovjetiska vapensystemen som man hade fått licensproduktion för eftersom tydligen var Sovjet inte alltid villigt att sälja det senaste.

En erövrad sovjetisk stridsvagn T-62 visas upp i samband med kriget mellan Kina och Sovjetunionen 1969.  Kina kom inte att kopiera kanonen i vagnen, 11,5 cm slätborrad, utan istället kom Kina skaffa någon typ av licens på 10,5 cm L7 kanonen (alltså liknade stridsvagn 101) och ha för sina Typ-80 och Typ-88 stridsvagnar. 

Krig mellan Kina och Sovjetunionen

Under 1960-talet börjar relationen mellan Kina och Sovjetunionen att gnissla. 1969 är året då brytningen kommer med Sovjetunionen på allvar och regelrätta strider uppstår mellan sovjetiska och kinesiska styrkor i gränsområdena i norra Kina. Striderna har viss tyngd då det är första gången som sovjetiska armén använder den nya stridsvagnen T-62, den nya salvpjäsen BM-21 och den nya pansarterrängbilen BTR-60 PB i strid. Det var inte sovjetiska andraklassförband som sattes in utan förband med toppmodern utrustning. Kineserna lyckas erövra en ny T-62-stridsvagn som blev inspiration för den nya kinesiska stridsvagnen Typ-69. Denna gränskonflikt pågår på låg intensitet under sju månader 1969, från 2 mars till 11 september. Det blir vapenvila och återgång till status quo. Dock med undantaget att Sovjet ses numera som en fiende till Kina och inte som tidigare vän.

Kina tog stort intryck av Yom Kippur-kriget 1973 och skickade dit en delegation 1974 som besökte både Egypten och Syrien. Detta påverkade debatten i Kina om de militära styrkorna. Sedan Kinas krig med Vietnam 1979 avslöjande många av bristerna som fanns i Kinas krigsmakt. Det var tänkt som straffexpedition mot Vietnam för deras nya försvarsavtal med Sovjet 1978 och Vietnams invasion av Kambodja 1978. Fast det blev ett fiasko.

Här ser vi två stridsflygplan tillverkade av Kina. Den till vänster är Chengdu J-7, en licenstillverkad MiG-21 och modifierad för Kinas behov. Väldigt lyckad för Kina på exportmarknaden, mer än tio länder beställde från Kina. Det andra planet är jaktplanet Shenyang J-8, en slags kinesisk MiG-21 på steroider. Skapa ett större och kraftigare plan, detta är första versionen, men Kina förbättrade maskinen med inspiration av Phantom och MiG-23, se nästa bild.

Deng Xiaoping såg ljuset

Kinas nya ledare Deng Xiaoping 1978 visste att Kina behövde en stark ekonomi för utvecklas och utvecklades Kina starkt ekonomiskt skulle även krigsmakten dra nytta av detta.  Detta då statens ekonomiska resurser skulle bli större. Krigsmaktens andel av statsbudgeten 1979 var 17,4% och minskade till 8,8 % 1988. Detta frigjorde resurser att utveckla Kinas ekonomi som Deng Xiaoping strävade efter. Alltså på lång sikt mindre resurser till försvaret gav mer resurser till försvaret då Kinas underutvecklade ekonomi fick en boom. Notera att Kinas BNP 1979 var 263,7 miljarder dollar och 1988 var den 407,8 miljarder dollar. Och det bara fortsatte uppåt 1999 hade den vuxit till 1 094 miljarder dollar. Samtidigt som relationer med Sovjetunionen tinas upp.

Den förbättrade Shenyang J-8 II, som synes en nosparti likt MiG-23 och Phantom. Planen utvecklades under 1980-talet och sattes i produktion 1988. Inte speciellt många verkar ha byggts av Shenyang J-8, totalt drygt 400. Foto: US Defence. 

Irak var ingen vinnare

Kinas analys av inför Gulfkriget hösten 1990 var att den stridserfarna irakiska armén skulle få USA-koalitionen att köra fast och kriget skulle bli långdragigt. Sedan skulle flygstridskrafter ha mindre betydelse i kriget. Irak invaderade Kuwait i augusti 1990 och flygkriget mot Irak startade 17 januari 1991 och markkriget den 24 februari 1991 och var över redan 28 februari. Detta gjorde att högre kinesiska officerare insåg att något måste göras. Kina kunde inte leva kvar i tron att stora och många infanteriförband och manöverkrig skulle lösa alla problem. Sättet som USA och dess allierade genomförde kriget samt Iraks kollaps i Gulfkriget fick Kina att anse det har skett ett skifte i krigskonsten.

Det ryska multirollflygplaner Suchoj Su-30 SM. En utveckling av den klassiska Su-27:an. En exportsuccé, över tio länder har skaffat stridsflygplanet. Även Kina med syfte att göra ett tekniksprång på 1990-talet. Foto: Alex Beltyukov

Vilja räcker inte

Kina kom till slutsatsen att de behöver bättre vapen. Kina insåg att deras vapenindustri ligger efter så en stor vapenaffär genomförs med Ryssland. Kina beställer Kilo-ubåtar, Sovremenny-jagare, jaktplan Su-27, multirollflygplan Su-30 och luftvärnssystemet S-300 från Ryssland och på sätt skapa ett tekniksprång. 1998 bildas Kinas motsvarighet till Försvarets materielverk (FMV) i syfte att koordinera och förbättra vapenanskaffningen och utvecklingen i Kina. Det anses som den största strukturförändringen sedan kinesiska generalstaben sattes upp 1958.  Kina studerade USA:s styrkor och svagheter och sin egen förmåga.

Den kinesiska flottans nya jagarklass, Type-55, där har det sjösatts drygt ett nytt fartyg varje år sedan 2017. USA tycker dessa ska klassas som kryssare sett till deras kapacitet och förmågor. Foto: Chinese Navy

Både Kina och Ryssland har rustat starkt under 2000-talet men skillnaderna är egentligen enorma då Ryssland inte har lyckats lämna det sovjetiska arvet vad gäller vapensystem bakom sig medan Kina har gjort det i stor uträckning gjort det. Ryska flottan klarar inte av att hålla sitt enda kvarvarande hangarfartyg i drift, givetvis byggt under den sovjetiska eran. Medan Kina sjösätter hangarfartyg efter hangarfartyg men även stora amfibiefartyg som kan ta ett stort antal helikoptrar. Den senaste versioner ska även kunna ha större drönare. Kommer du ihåg att Putin tänkte anskaffa större amfibiefartyg? Då Ryssland har begränsad kapacitet att bygga större örlogsfartyg gick en beställning iväg till Frankrike på två stora amfibiefartyg i Mistral-klassen. Dessa frös inne och fick andra kunder efter Krim 2014. 

Samtidigt som Kina bygger jagare efter jagare, vissa av dessa tycker USA ska ses som kryssare, lyckas Ryssland att tillföra nyproducerade fregatter och korvetter till ryska flottan. Och det i färre antal än Kina tillför jagare till sin. Kinesiska flottan har utvecklats till en riktig ”Blue-water navy”.

Kina producerar jagare medan Ryssland mindre fartyg.

Klass	Typ	Deplacement	Längd	Besättning	Helikoptrar	Sjösatta
Type 55	Jagare	11 000 ton	180 m	300+	2	10
Admiral Gorshkov	Fregatt	4 550 ton	135 m	210	1	4

Not: Kinas antal sjösatta gäller från 2017 till 2024 medan för Ryssland från 2010 till 2024

Rysslands hopp gällande nya vapensystem var stridsvagnen T-14 Armata, stridsfordonet Kurganets och stridsflygflygplanet Su-57. Alla visades upp under 2010-talet men det har inte blivit av något av dem ännu. Däremot med Kina där är utvecklingen helt annorlunda. Femte generationens stridsflygplan i Kina är till exempel stealthplanet Chengdu J-20, som flög för första gången 2011. I dagsläget verkar Kina ha byggt fler än 300 plan. Även flygtillverkaren Shenyang har utvecklat ett stealthstridsflygplan J-35. Flygplanet har ännu inte satts i produktion. Nyligen visade Kina upp sjätte generation medan Ryssland fortfarande inte har lyckas fått igång produktionen på femte generationens stridsflygplan. Sedan 2016 har Kina ett eget tillverkat tungt transportplan Xi'an Y-20 i tjänst. Redan sägs över 70 plan har byggts och planet har lyftkapacitet av 66 ton. Det klassiska sovjetiska tunga transportplanet Iljusjin Il-76 klarar 48 ton och som fortfarande är i tjänst i Ryssland.

Kinas senaste stridsvagn, ZTZ-99A. Första versionen sattes i produktion 2001 och denna förbättrade A-versionen 2011. Det brukar anges cirka 600 av den tidigare versionen som har uppgraderats och cirka 700 av den förbättrade. Foto: Tyg728

Kinas stridsvagndesign präglades länge av den sovjetiska men de senaste kinesiska stridsvagnar, ZTZ-96, ZTZ-99 och den lätta ZTQ-15, är något helt annat. Fortfarande influenser men de har kommit en bit ifrån detta. Ryssland använder fortfarande moderniserade och utvecklade versioner av den sovjetiska erans T-72, T-80 och T-90 och det sker även viss produktion.

Kina har gått om

Så jämför vi de båda kärnvapenmakterna Kinas och Rysslands konventionella styrkor med varandra framstår det som Kina ligger längre fram vad gäller teknik och har mer moderna vapensystem och är betydligt starkare sett till respektive nations konventionella arsenal. Rysslands pansartrupper har under kriget i Ukraina förlorat mängder av vapen och utrustning, vilket gör att de förmodligen inte längre kan matcha Kinas. Den ryska flottan var redan innan kriget i Ukraina eftersatt jämfört med den kinesiska flottan, den senare har betydligt fler moderna och större örlogsfartyg.

Femte generationens stridsflygplan i tjänst hos Kina. På bilden Chengdu J-20 där det har blivit över 300 byggda än så länge. Nyligen visade Kina upp sjätte generationen. Foto N509FZ

Slutligen flygstridskrafter, Kina har moderna fjärde generationens multirollflygplan och även femte generationens stridsflygplan i tjänst medan Ryssland har fjärde generationens multirollflygplan men inte lyckats med nästa steg ännu. Gemensamma nämnare för dagens moderna ryska stridsflygplan Suchoj Su-30, Su-34 och Su-35 är det alla härstammar från Suchoj Su-27 som flög för första gången 20 maj 1977. Både sidor har satsat på kryssningsrobotar och ballistiska robotsystem. De ryska systemen har använts i Ukraina medan de kinesiska är helt oprövade vad gäller skarpt läge. Så det är ombytta roller sedan kalla kriget, Kina är nu den starkare av de två. Den stora skillnaden är att Kinas mer moderna och nyare vapenarsenal inte har provats i krig medan den ryska arsenalen har använts i krig och har inte imponerat i Ukraina. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

Lista över vilka som har kommit ut under årens lopp

Läs mer om Kina och flygstridskrafter i Asien

Femte generationens stridsflyg i Asien

Sovjetunionen växte sig stark men sedan kom undergången:

Korthuset som krackelerade

Nästan alltid krig

"Peace for our time" fungerar inte

Fredsplaner, vapenvila, stilleståndsavtal med mera är ord som för tillfället (december 2024) förekommer ofta i media. Det gäller främst två länder Ukraina och Israel. Men tar vi oss en titt runt på vårt jordklot så finner vi att det pågår mängder av andra krig och väpnade konflikter. Där är vi inte lika engagerade utan de har hamnat i medieskugga.

Striderna i Ukraina har pågått sedan 2014. På bilden Separatister i Donbas 2015 som backades av Ryssland med vapen och soldater. Foto: Mstyslav Chernov

Dyster läsning

Det är inte precis att de har blossat upp just nu utan många har pågått under många år. Sedan finns det mängder av latenta konflikter som plötsligt kan bryta ut av någon anledning.  Kom ihåg till exempel Georgienkriget 2008 och gränsstrider mellan Indien och China 2020–2021 som trappades ned men det dödades soldater på båda sidor dock i liten skala jämfört med andra konflikter. Armenien och Azerbajdzjan verkar vara lugnt för tillfället jämfört med tidigare.

Azerbajdzjan har rustat enormt den senaste åren. Inte bara Ryssland utan även Israel och Turkiet har varit viktiga vapenleverantörer. På bilden det turkiska "Himars" 30 cm TRG-300 Kasirga i tjänst hos Azerbajdzjan. Foto: Sefer azeri 

En intressant utveckling just nu är Ryssland versus Turkiet. I kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan stod de på varsin sida. Turkiets sida, Azerbajdzjan, verkar just nu stå som segrare. Nu i Syrien har regimen fallit och där backade Ryssland regimen medan Turkiet stöttade vissa rebellgrupper.

Vad händer i Libyen?

Glöm inte bort Libyen där stödjer Turkiet regeringen i Tripoli medan Ryssland har hjälpt fältmarskalk Khalifa Haftar, som kontrollerar östra Libyen. Där kan saker nu också komma att ske då händelserna i Syrien kan ha en inverkan på aktörerna i denna konflikt. Haftar och hans styrkor Libyens Nationella Armé (LNA) kan uppfattas som försvagade. En tidigare viktigt kompentent för Haftar var Wagnergruppen.  Vi får se vad som händer.

Turkiet har haft stora framgångar både vad gäller i utvecklingen av drönare och i olika insatser i olika krig. De har använts av bland annat Ukraina och Azerbajdzjan med framgång. Sedan har Turkiet själva satt in sina egna i Libyen och Syrien framgångsrikt. På bilden Bayraktar TB2. Foto: Army.com.ua

Områden idag där det pågår någon typ av väpnad konflikt (jag kan har missat eller lagt in något fel så granska källkritiskt). En del är mellanstatliga medan andra mer interna konflikter. Ibland finns det även mellanstatliga element inblandade då gerillarörelser och terrororganisationer kan vara spridda över flera länders territorium. Vi läser titt som tätt om hur Turkiet bombar PKK:s baser i Irak och Syrien till exempel.

Ukraina 

Israel

Myanmar

Sudan

Syrien (radikalt ändrad spelplan)

Libanon (har kanske lugnat ner sig)

Kongo

Jemen

Mexiko (kriminalitet)

Libyen

Nigeria

Somalia

Burkina Faso

Mali

Etiopen

Södra Sudan

Niger 

Kamerun

Togo

Uganda

Centralafrikanska republiken

Mocambique

Tchad

Haiti (laglöshet)

Colombia

Pakistan

Iran

Afghanistan

Irak

Filippinerna 

Som synes det är många. Vissa är inte mycket värre våra kriminella skjutningar och sprängningar. De verkar blossa ibland och sker enbart i vissa områden av det specifika landet. Medan andra är mycket allvarliga och där mängder av människor drabbas på ett sätt eller annat.  Så även om kriget i Ukraina och Israel tar slut så kommer inte dödandet ta slut. Tyvärr.

Kinas flygvapen idag jämfört med vid kalla krigets slut 1991 är som två olika världar. Rysslands flygvapen baseras fortfarande till stor del på flygplan som utvecklades under Sovjetepoken, alltså uppgraderingar och modifieringar. Medan många kinesiska stridsflygplan är helt nya som Kinas femte generationens stridsflygplan i form av Chengdu J-20 i tjänst sedan 2017.  Foto: N509FZ

Här finns mer att läsa om stridsflygplan i Asien.

Stridsflygplan och utveckling i Asien

Lugnt i Sydkinesiska havet?

Slutligen den potentiellt mest farligaste konflikten är kampen om Sydkinesiska havet som är pågående och har pågått under flera år.  Hittills bara mängder av incidenter och vapenskrammel.  Så ännu ligger den bara pyr och glöder. Många nationer är involverade och berörs om det skulle smälla på riktigt, nyligen har vi läst flera gånger hur Kina pressar och markerar mot Taiwan och Filippinerna.

Det finns hetsporrar i alla krigsmakter och en oförsiktig eller felaktig manöver kan orsaka en krock. När kommer en riktig allvarlig kollision mellan två örlogsfartyg eller stridsflygplan att inträffa? Blir det många dödsoffer? Vad händer då?

Som sagt det är många aktörer inblandade som till exempel: USA, Kina, Japan, Vietnam, Taiwan, Malaysia, Filippinerna, Australien och Indien. Jag har säkert glömt ett antal och sedan finns också EU. 

Artikel ovan är bara spekulationer och tankar. Idag är idag och i morgon är det en ny dag. 

Kampen mellan Indien och Pakistan, läs mer här:

Luftstrid i februari 2019

Luftstridskrafter i Asien, kampen om makten.

Kinas J-20 ett hot men räcker det?

Förluster av manskap i krig

Krig kostar blod

Kriget i Ukraina där växer förlusterna från dag till dag. Men ibland är det svårt att förstå och greppa siffror.

Historiskt sett brukar många krig delas upp i slag, slaget om X och slaget om Y och så vidare. Men på 1800-talet under Napoleonkrigen var kanske inte själva striden största faran. Under finska kriget 1808-1809 ägde flera fältslag rum men för soldater i krig under 1800-talet var det större risk att dö av sjukdom än att stupa i strid. Till exempel Helsinge regemente, som bland annat. deltog vid finska krigets stora slag vid Oravais den 14 september 1808, förlorade från augusti 1808 till februari 1809 47 man i strid och 264 av sjukdomar.

Napoleon vid Borodina 1812. Runt en kvarts miljon man drabbade samman på slagfältet och striderna varade en dag. Målning: Vasilij Veresjtjagin (1842 – 1904)

Nedan listas några av Napoleons stora slag och franska förluster. 

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Marengo 1800	14 juni	1	7 000	7 000
Austerlitz 1805	2 december	1	9 000	9 000
Eylau 1807	8 februari	1	20 000	20 000
Borodino 1812	7 september	1	30 000	30 000
Leipzig 1813	16 – 19 okt	4	73 000	18 250

Tittar vi närmare på Borodino och fälttåget 1812 så kommer vi finna att det riktigt stora franska förlusterna inte var på grund av det stora slaget utan snarare orsakat av vädret i Ryssland. Det var cirka 133 000 av Napoleons styrkor på plats för just detta slag den 7 september 1812. Det bruka anges att den franska invasionsarmén. Grande Armée, inför invasionen av Ryssland bestod av 685 000 soldater i juni 1812. Och när den till slut drogs sig ur  Ryssland i slutet av november 1812 var endast 93 000 soldater kvar.

Gatling hittar en lösning

På 1800-talet var själva fälttåget farliga än själva slaget. Många dog av sjukdom istället för kulor. Uppfinnaren Richard Gatling noterade detta och tänkte följande: ”om jag kunde uppfinna ett maskingevär, som genom sin eldhastighet kunde göra det möjligt för en man att utföra lika mycket eldgivning som hundra man, att det i stor utsträckning skulle ersätta nödvändigheten av stora arméer, och följaktligen, exponeringen för strid och sjukdom skulle minska avsevärt."

Amerikanska Nationalgardet 1904 i Colorado med sina Gatlings. Foto: Yelton & Wisda Photo

Han trodde att det skulle leda till mindre arméer och mindre död och blodsutgjutelse. Första världskriget visade att detta var fel. Kriget där kulsprutan slog igenom. Arméerna blev bara större och större med mer effektiva vapen. 

Några slag som den brittiska armén upplevde.  Fem slag med Douglas Haig och brittiska förluster. 

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Somme 1916	1 juli – 18 nov	141	415 000	2 950
Arras 1917	9 april – 17 maj	39	159 000	4 070
3:e Ypres 1917	31 juli – 2 nov	105	244 000	2 121
Picardy, Lys 1918	21 mars – 30 april	41	239 793	5 848
Sista offensiven	8 aug – 11 nov	96	350 000	3 645

Skillnaden mot Napoleon var att slagen blev längre och längre, det handlade inte om en eller några dagar utan ibland månader. Snarare ses som operationer än enskilda slag. Det gjorde att snittet för förlusterna per dag i strid sjönk visserligen men det berodde på att striden spreds ut på flera dagar.  Britternas mörkaste dag var ju första dagen vid Somme den 1 juli 1916, det blev 57 470 förluster varav 19 240 stupade bara under denna ödesdigra dag.

Somme 1916. Första världskriget på västfronten utvecklades till ett utnötningskrig och skyttegravskrig blev signum för striderna. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Läs mer om Douglas Haig här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/2024/05/forsta-varldskriget.html

Trots de stora förlusterna under den första dagen fortsatte det brittiska anfallet dag två och ett antal dagar till. Den tyska arméchefen blev faktiskt så pressad av anfallen att han den 3 juli 1916 skickade ut denna order: ”Håll positionerna och inga reträtter tillåts.” Det var för övrigt samma typ av order som Hitler under andra världskriget gav till tyska befälhavare på östfronten under de sovjetiska anfallen.

.

Stridsvagnar sågs som lösningen på skyttegravskriget. Med dessa maskiner skulle åter manöverkriget komma i fokus och ge tillbaka rörligheten till arméerna. På bilden den brittiska stridsvagnen Medium Mark A Whippet, vikt 14 ton och beväpning endast 4 kulsprutor. Foto: Henry Armytage Sanders

Stridsvagnen löser problemet

Under mellankrigstiden satsade krigsmakter på utvecklingen av stridsvagnar för att komma ifrån det skyttegravskrig som rådde på västfronten 1914–1918. Militärteoretikerna J.F.C.Fuller och Basil Liddell Hart såg i mekaniseringen ett sätt att komma ifrån det som skedde 1914-1918 och skapa ett ”snyggare” krig, manöverkrig istället för utnötningskrig. Inga massarméer utan mindre professionella mekaniserade styrkor bestående av olika typer av stridsvagnar. Hoppet var att minska storleken på arméerna och därigenom förlusterna, känns det igen?

Problemet var att den industriella revolutionen, förutom en ökad mekanisering, också medförde att arméerna bara blev större. När den amerikanska krigsmakten nådde sin högsta punkt under andra världskriget hade den 12 294 000 i personalstyrka.

Många menade att de stora förlusterna i första världskriget berodde på inkompetenta generaler. Man menade att detta aldrig skulle ske igen. Detta var ju det första riktiga stora industriella kriget med massarméer och effektivt artilleri. Dödläget på västfronten blev ett utnötningskrig och det fanns inte utrymme eller medel för manöverkrig. Men så fel de hade, andra världskriget blev blodigare. 

Östfronten 1943. Konflikten blev inte mindre än Västfronten under första världskriget utan snarare större. På bilden en brittisk Churchill-stridsvagn som skickades som Lend-Lease till Röda armén under kriget. Den passerar en utslagen tysk pansarbil, Sd. Kfz. 232. 

Östfronten under andra världskriget

Här följer fem slag där Georgij Zjukov var befälhavare över ett fronthögkvarter och inte representant för högkvarteret Stavka. Notera att Zjukov var chef för endast en front under slaget om Berlin och det sovjetiska förlusterna per dag låg totalt på 15 325. Här nedan är bara Zjukovs andel av förlusterna.

Fem slag med Zjukov och Röda arméns förluster.

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Smolensk 1941	30 juli – 10 sept	43	103147	2399
Moskva offensiv 1941-42	5 dec 41 – 7 jan 42	34	261230	7682
Rjzev-Vjamza 1942	8 jan – 20 april	103	435662	4230
Vilsa-Oder 1945	12 jan – 3 feb	23	77342	3363
Berlin 1945	16 april – 8 maj	23	179480	7804

Under slaget om Berlin 1945 förde Zjukov befälet över 1. Vitryska fronten som initialt hade en styrka på 908 500 man. Därför blir inte Zjukovs siffror alltid direkt jämförbara med Haigs ovan, då där det den brittiska arméns förluster och här är det inte alltid Röda arméns förluster utan snarare Zjukovs förluster. Det har visat sig att under det 46 månader långa kriget förlorade Röda armén över 600 000 man i förluster varje månad. I början av kriget (1941-1942) var det närmare 700 000 per månad och då var också många som anmäldes som saknade, det vill säga de blev krigsfångar hos tyskarna. Röda arméns styrka vid  själva fronten under 1944 låg mellan sex till sju miljoner man så cirka 10% förlorades varje månad.

Slutstriden om Berlin 1945 varade under 23 dagar och även om Röda armén hade ett rejält kvantitativt övertag både vad gäller manskap och vapen så fick de betala dyrt för varje meter de erövrade i staden. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J31347 / CC-BY-SA 3.0

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

I samband med andra världskriget såg ett nytt vapen dagens ljus, atombomben. Men det till skillnad från kulsprutan och stridsvagnen var visionen inte längre mindre blodiga krig utan snarare jordens undergång. Domedagen var här. 

Krig i Vietnam

Nu kom inget atomkrig att bryta ut, tröskel att använda atomvapen var dessutom hög. Men det innebar inte att krigen var över. Det kom att utkämpas mängder av krig runt om i världen, stor som små, långa som korta. Korta krig hade tendens att hålla nere förlusterna men krig som det verkade i oändligheten där blev det förluster, som  till exempel Vietnamkriget. Här förluster för den ena sida, ARVN – Sydvietnams styrkor tog givetvis de största förlusterna.

Förluster i Vietnamkriget

	Stupade	Sårade	Saknade	Totalt
Sydvietnam	266 000	Inte angivet	Inte angivet	1 394 000
USA	58 269	153 303	1 672	213 244
Sydkorea	5 099	11 232	4	16 335
Australien	521	2 940	6	3 467
Thailand	351	1 358	-	1 709
New Zeeland	55	212	-	267

USA:s största engagemang var från 1965 till 1973. Både Sydkorea och Australien deltog aktivt på USA:s sida. Totalt kom cirka 60 000 från Australien delta i Vietnamkriget, när det var som mest på plats i Sydvietnam, cirka 7 600.

USA kom att strida i Vietnam under lång tid. Mellan åren 1965 till 1973 var de som mest aktiva. På bilden en amerikansk stridsvagn M48 Patton i Vietnam på väg mot basen i Khe Sanh. Foto: NARA

Men hela tiden fanns spänningen där att kalla kriget skulle övergå till ett tredje världskrig.  Ett storkrig skulle bryta ut mellan Nato och Warszawapakten. I centrala Europa stod stora militära styrkor utrustade med kärnvapen redo att drabba samman. Sovjetunionen behöll sin maktposition fram till kalla krigets slut och vid Sovjetunions upplösning 1991. Makten kollapsade och plötsligt försvann Warszawapakten.

Vladimir Putin som valdes till Rysslands president i maj 2000 kom med tiden visa alltmer missnöje med hur saker och ting hade utvecklats sedan Sovjetunionens kollaps. Problemet är att de nya grannländerna som uppstod i samband med kollapsen inte delar hans åsikt, vilket har skapat konflikter genom åren.

Krim 2014

Putin har satsat enorma summor på att rusta sin krigsmakt med syfte att få sin vilja igenom, han trodde vapenmakt kunde ge resultat.  Putin har genom året haft flera framgångar och kom med tiden att börja tro att allt var möjligt. Väldigt viktigt var framgången med Krim 2014 och att Ryssland inledde ett lågintensivt krig mot Ukraina. Reaktionen från omvärlden på detta kom inte nämnvärt påverka Putin, den ryska gasen och olja flödande på och den ryska statskassan fick fortfarande stora pengar. Framgången 2014 skapade ännu mer hybris i Moskva och Putin började tro att allt var möjligt. Den 24 februari 2022 kom det ryska storanfallet på Ukraina, med syfte att krossa den ukrainska staten.

Kriget i Ukraina har blottat den ryska krigsmaktens svagheter. Det är ingen oövervinnlig krigsmaskin och utan sitt kvantitativa övertag hade kriget redan varit över för Ryssland. Men deras stora arsenal gör att de kan ta förluster och fortsätta strida men det är ett utnötningskrig. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Dagens stora krig

Alla dessa historiska krig har visat att krig kostar, förluster av soldater, och det gäller fortfarande idag. Det fullskaliga kriget i Ukraina har nu pågått i över 1 000 dagar (29 november 2024). Så över 142 veckor. Ryska förluster under dessa tusen dagar utslaget per dag blir ett snitt på cirka 10 stridsvagnar, 20 övriga pansarfordon och 750 personalförluster. Det är alltså det är skyttebataljon per dag eller om vi slår ihop det veckovis: 70 stridsvagnar, 140 övriga pansarfordon och 5 250 personalförluster. Det motsvarar faktiskt i stort sett en svensk pansarbrigad 63 som vi hade under kalla kriget i storlek. Så 142 "ryska brigader" av denna storlek har förlorats.  Varje vecka av krig innebär ännu en "brigad" förlorad. Just nu har ryska styrkor ökat sina anfall och fortsätter de med det så blir takten snarare två "brigader" i veckan.

Ett utslaget ryskt stridsfordon i Ukraina. Det ryska pansarvapnet lider stora förluster i kriget och är numera avsevärt försvagat. Foto: Міністерство внутрішніх справ України 

Här är vi nu, tusen dagar av krig och det är svårt att se ett slut. Ryssland verkar inte söka ett snabbt avgörande utan arbetar med utnötningskrig i hopp av att andra sidan tröttnar först. Medan Ukraina försöker hitta en nyckel och få ett avgörande och kollaps av den ryska krigsmakten men har begränsade resurser och vapen.  Hade de resurser som Ukraina har fått efter 24 februari 2022 anlänt efter det ryska angreppet på Krim 2014 istället så hade kanske inte ens det fullskaliga kriget brutit ut.  Men det är inte säkert då Putin har överskattat den ryska krigsmaktens förmåga och kapacitet samtidigt som han har underskattat den ukrainska motståndsviljan. Moskva har enorm hybris. Ukraina vek sig vid Krim 2014, varför inte en gång till? Dock inte denna gång, ukrainarna har bestämt sig att strida och inte vika ner sig.

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar (Lind & Co förlag, Stockholm 2023)

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Semic Stockholm 2023)

Om förluster i krig på östfronten, en divisions historia:

Tyska 106. infanteridivisionens undergång

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html