Pansar under kalla kriget

 

Fulda Gap – dödens korridor

” Vi utgick från att det är här det tredje världskriget skulle starta.”

Så berättar den amerikanske veteranen Bill Hutton som tjänstgjorde elva år vid det så kallade Fulda Gap (ungefär "Fuldagapet") under 1970- och 1980-talen. Från starten av kalla kriget efter andra världskrigets slut till 1991 stod här amerikanska och sovjetiska förband redo att strida mot varandra.

Klassisk bild på sovjetiska pansarförband under övning. Här kan vi se klassiska T-54/55:or och pansarterrängbil BTR-60 under anfall. Foto: okänd

Var redo!

Under kalla kriget från i princip 1951 var det amerikanska V. kåren som stod redo att möta sovjetiska 8. gardesarmén som var grupperad i Thüringen i Östtyskland redo att avancera mot Frankfurt och vidare mot Rhen. I början av 1970-talet kom amerikanska 11. pansarkavalleriregementet att vara det förband som stationerades närmast gränsen och skulle ta första stöten. Bill Hutton, tidigare vagnchef vid regementet, berättar:

” Vår uppgift var att hinna slå ut minst tre av fiendens stridsvagnar per vagn. Det tränade vi för varje dag.”

 Karta över området runt Fulda, hämtad ur boken: Pansarattack mot Västeuropa av Steven Zaloga. Här var avståndet som kortast mellan Östtyskland och Rhen, endast drygt 100 kilometer. 

Pansarkavalleriregemente. Denna typ av förband hade cirka 5 000 man och i slutet av 1980-talet 123 M1 Abrams-stridsvagnar och 132 M3 Bradley-stridsfordon samt eget understöd av 18 M109A6 15,5 cm bandkanoner, 16 attackhelikoptrar och 24 spaningshelikoptrar.

Natos styrkor i form av amerikanska V. kåren bestod 1985 av: 11. pansarkavalleriregementet, 3. pansardivisionen och 8. infanteridivisionen (mekaniserad).

En amerikansk soldat då patrulleringen längs gränsen satte igång. Bilden från 1959. Foto: MSG (Ret) James F. Cook

Den amerikanska styrkan bestod under lång tid av ett pansarkavalleriregemente, en pansardivision och en infanteridivision som kan ses som en mekaniserad division. Huvudstridsvagn var under många år M60 med samma klassiska 10,5 cm kanon som våra Stridsvagn 101 och 102. På 1980-talet kom den nya M1 Abrams, initialt med 10,5 cm kanon och det var först i slutet av 1980-talet som M1A1 med 12 cm kanon kom ut i större antal på förbanden, bland annat till 3. pansardivisionen.

Amerikanska M60-stridsvagnar på övning 1982 i Västtyskland. Lokalbefolkningen tittar på. Foto: US Army

Warszawapaktens styrkor i form av sovjetiska 8. gardesarmén bestod 1985 av: 79. gardespansardivisionen, 27. motoriserade gardesskyttedivisionen, 39. motoriserade gardesskyttedivisionen, 57. motoriserade gardesskyttedivisionen, 119. självständiga pansarregementet.

Bättre stridsvagnar

Röda armén utrustade inledningsvis pansarförbanden med T-54 och T-55 som hade 10 cm kanoner, vilket inte oroade Nato. På 1960-talet började emellertid T-62 med slätborrade 11,5 cm kanoner att tas i tjänst och därefter i slutet av 1960-talet kom T-64 med slätborrade 12,5 cm kanoner samt en helt annan skyddsnivå på vagnarna att dyka upp. USA var i krig i Vietnam och fokus var där och inte vid Fulda Gap, så helt plötsligt fick Sovjetunionen ett övertag vad gäller stridsvagnar inte bara i antal utan också i kvalitet. Vid kalla krigets slut hade i stort sett alla sovjetiska pansarförband den nya stridsvagnen T-80 med slätborrade 12,5 cm kanoner. Totalt fanns 1 235 stycken T-80 stridsvagnar och drygt 2 000 stridsfordon och pansarterrängbilar i 8. gardesarmén när kalla kriget led mot sitt slut.

Sovjetiska stridsvagnar av typ T-64 under övning i början av 1980-talet. Denna vagn kom i huvudsak att tilldelas sovjetiska förband på centralfronten. USA hade inget som kunde matcha den när den kom. Foto: https://wiki.warthunder.ru/

Attackhelikoptern gör debut

På 1970-talet kom taktiken att ändras för båda sidor i och med att nya vapensystem infördes i rask takt. Båda sidor började få allt bättre pansarvärnsrobotsystem och de hade noterat vad hände i yom kippur-kriget 1973 då Israels pansarstyrkor anföll rakt in i egyptiska förband utrustade pansarvärnsförband. Sedan kom attackhelikoptern, USA fick sina Cobras och sovjetiska krigsmakten sina Mil MI-24 Hind. Sovjetiska pansarskyttar började få sina stridsfordon BMP-1. Det var något helt annat än vad USA fortfarande körde runt sina pansarskyttar med: M-113 kan liknas med slagfältstaxi.

BMP-1 sattes i serieproduktion i mitten av 1960-talet och kom att bli Sovjetunionens främsta pansarskyttefordon. Här nöjde man sig inte bara med en slätborrad 7,3 cm kanon och kulspruta i vagnstornen, utan vagnen bestyckades även med pansarvärnsrobot. Foto: okänd

Inte särskilt gott läge

Yom kippur-kriget (6–25 oktober 1973) blev ett uppvaknade för USA vad gäller den militärteknologiska utvecklingen. Israel vann kriget men de nya sovjetiska vapensystemen i tjänst hos Egypten och Syrien överraskade USA i viss mån. USA fick se den nya sovjetiska T-62 med sin slätborrade 11,5 cm kanon och insåg att man inte längre hade ett tekniskt övertag vad gällde stridsvagnar. Eftersom amerikanska stridsvagnsbesättningar i Europa skulle vara numerärt underlägsna sin sovjetiska motpart och dessutom inte ha bättre stridsvagnar eller för den delen vara bättre soldater såg det mörkt ut.

Tung attack behövs!

USA insåg att det inte räckte med stridsvagnar och pansarvärn för att få stopp på den sovjetiska pansarkolossen, utan det behövdes något tyngre. USA tog fram Fairchild-Republic A-10 Thunderbolt II är som ett ensitsigt attackflygplan. A-10, som togs i tjänst i slutet av 1970-talet, är utformat för att bekämpa stridsvagnar och andra pansarfordon samt ge flygunderstöd åt marktrupp och var det första moderna stridsflygplanet som specifikt producerades för en understödsroll. I flygplanskroppen finns en 30 mm GAU-8 Avenger Gatling-gun som har en eldhastighet på 3 900 skott per minut. Nu består magasinet av bara 1 200 granater. Flygplanet har elva vapenbalkar för olika vapenalternativ.

USA:s flygande stridsvagnsdräpare A-10, även kallad vårtsvinet. 716 flygplan byggdes under åren 1976–1984. I dag, 2021, är det fortfarande i aktiv tjänst.  Notera 30 mm Gatling i nosen. Foto: U.S. Air Force/TSGT Frank J. Garzelnick

Äntligen bättre vapen

På 1980-talet fick de amerikanska styrkorna betydligt bättre eldkraft och pansarskydd än tidigare då stridsvagnen M1A1 kom ut på förbandet. Det amerikanska pansarskyttet och pansarkavalleriet fick äntligen riktiga stridsfordon i form av M2 och M3 Bradley. Varje vagn hade förutom 25 mm automatkanon också pansarvärnsrobotar. Den nya tunga salvpjäsen, M270, vars räckvidd initialt var 32 kilometer, togs i tjänst. Sedan infördes nya attackhelikoptrar, AH-64 Apache, med den nya pansarvärnsroboten Hellfire Roboten är fire-and-forget-kapabel.

Fulda Gap var ett vedertaget begrepp på sin tid. 1977 gjorde det välkända amerikanska spelföretaget SPI ett brädspel med ett hypotetiskt slag mellan amerikanska och sovjetiska styrkor.

Kärnvapen kunde ha satts in

Båda sidor kunde ha satt in taktiska kärnvapen under striderna och båda sidor hade det som en del av sin planering. Nu kom det aldrig att bli strid utan kalla kriget slutade utan att det bröt ut på allvar. Västtyskland och Östtyskland återförenades 1990 och sovjetiska 8. gardesarmén lämnade Tyskland. Amerikanska V. kåren lämnade i slutet av 1990-talet Tyskland för uppgifter annorstädes.

Läs mer om pansar i Koreakriget här:

Pansarstrider i Koreakriget

Det neutrala Schweiz och deras stridsvagnar:

Pansar under kalla kriget: det neutrala Schweiz