Sovjetiska stormkanonvagnar

 Samma namn men olika roller

Den tyska krigsmakten hade vid inledningen av operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen, inte bara stridsvagnar i sin arsenal utan även stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Även om de två sistnämnda inte fanns i speciell stort antal, 377 Stug-stormkanonvagnar och 202 pansarvärnskanonvagnar Panzerjaeger I.

Tyska stormkanoner Stug III med kort 7,5 cm kanon (L/24) i december 1941 utanför Moskvas portar. Den tyska produktionen av stormkanonvagnar kom igång på allvar först 1943 men då med längre kanoner. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Röda armén hade lekt med dessa idéer innan kriget men det hade inte blivit av något av detta. Tyskarna använde stridsvagnschassi för dessa fordon som grund, speciellt Panzerjaeger I var en intressant lösning. För här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna vagn dög inte längre för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen.

På bilden en tysk pansarvärnskanonvagn av typen Marder. Just detta är Marder III med erövrad sovjetisk pjäs (7,6 cm L/51). Chassi är Panzer 38 (t). Denna vagnstyp anlände till östfronten under 1942 med syfte att förbättra tyskarnas rörliga pansarvärnsförmåga. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-217-0485-28 / Scheffler / CC-BY-SA 3.0

Sedan under 1942 började tyskarna sätta in andra pansarvärnskanonvagnar på östfronten, Marder-serien. Här användes chassis från vagnar som inte längre dög för fronttjänst, som till exempel Panzer II och Panzer 38 (t). Men nu med en grövre kanon, 7,5 cm eller 7,62 cm kanon, än tidigare. Även dessa med en öppen överbyggnad. 

Istället för lätta stridsvagnar med 45 mm kanon, T-70, bestämde man sig för att producera SU-76 istället. En vagn som fick 7,6 cm kanon ZIS-3 i fast öppen överbyggnad. Kan ses som en lätt stormkanonvagn eller infanterikanonvagn som skulle understödja skyttesoldaterna i deras strid med direkt eld. Foto: Olga Ignatovitj (TASS). 

Den sovjetiska produktionen av vagnar där kanonen inte satt i ett rörligt torn utan var fast monterad. startade upp i slutet av 1942, 50 vagnar hann att produceras. 

Röda armén satsade initialt på: 

SU-76, den byggde på den lätta stridsvagnen T-70 och fick en 7,6 cm kanon ZIS-3. 

SU-122, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 12,2 cm M-30 haubits. 

Den andra vagnen som sattes i produktionen var den medeltunga stormkanonvagnen SU-122 med 12,2 cm M-30 haubits. Produktionen var rätt så begränsad, 636 vagnar, innan tyngre vagnar som ISU-122 och ISU-152 tog över. 

Båda dessa skulle vara en del av infanteriets strid och understödja främst med spränggranater i form av direkt eld mot mål. För Su-76:an fick man förlänga chassit på T-70-vagnen, istället för fem bärhjul ökades det till sex för att få plats med den grövre kanonen, 7,6 cm. Chassis som användes kallades T-70B. SU-76 hade en öppen överbyggnad och var betydligt lättare bepansrad jämfört med SU-122 som var mer som en tysk stormkanonvagn och hade en grövre pjäs, 12,2 cm haubits. Denna kunde avfyra en spränggranat som väger nästan 22 kilo rakt i målet (motståndsnästet). Kan jämföras den tyska Stug III med sin 7,5 cm L/24 kanon som hade en spränggranat på 4,5 kilo.

SU-76: or kom att bli ett vanligt inslag i de sovjetiska anfallsoperationerna. Här på bilden några SU-76 understödjer under striderna i Ostpreussen 1945. Notera den öppna överbyggnaden. Foto: Dmitrij Chernov

Röda armén kom att sätta upp regementen med de nya SU-vagnarna. Från början mixades SU-76 och SU-122 i samma förband men det insågs snabbt att den lätta SU-76 och den medeltunga SU-122 inte passade ihop taktiskt, så separata regementen skapades.

Enkel organisation av ett lätt SU-regemente 1943 

Stab, ofta en stridsvagn istället för SU 

En spaningspluton 

Fem batterier med vardera 4 SU-76 

Underhållskompani 

Personalstyrka: 253 man 

Båda sågs som stormkanonvagnar men SU-76 var nog mera likt de infanterikanonvagnar som vi hade under de första åren av kalla kriget, Infanterikanonvagn 102 och 103. En vagn med svagt pansar som skulle understödja infanteriet som eldunderstöd i form av direkt eld. Medan SU-122 var mer likt de tyska stormkanonvagnarna, ett tyngre pansarskydd och vara en del av infanteriets anfall.

Till vänster ser du en T-34-stridsvagn med sin 7.6 cm kanon F-34 och till höger i bild ser du den nya pansarvärnskanonvagnen SU-85 med sin 8,5 cm kanon. Givetvis har ammunitionstyp betydelse men förneklat ju längre och grövre kanon ju bättre pansargenomslag. Foto: Grigorij Akmolinskij

Besten dyker upp

Under senhösten 1942 dök en ny tung tysk stridsvagn upp, Tiger-stridsvagnen. Röda armén insåg att detta var något helt nytt, deras huvudpjäs för stridsvagnar var 7,6 cm kanon och den var otillräcklig. De började titta på hur de kunde förbättra sina stridsvagnar men snart kom de till insikt att det inte skulle komma så många Tiger-stridsvagnar så huvudfokus hamnade på att ta fram en ny pansarsvärnskanonvagn under 1943. Denna vagn var något helt annat än den tyska Marder-serien. Kan liknas med den tyska Jagdpanzer IV som kom 1944.

SU-85, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 8,5 cm kanon.

Här en pansarvärnskanonvagn SU-85 i centrala Minsk sommaren 1944. Röda armén har jagat ut de tyska ockupanterna från staden. Luftvärnskanonen är en sovjetisk 37 mm kanon opr 1939. Foto: mil.ru

Prefixet SU står för Samochodnaja Ustanovka (med kyrilliska alfabetet "самоходная установка") och betyder fritt översatt ”självgående pjäs”. Röda armén använde detta prefix för pansarfordon som hade en fast kanon monterad oavsett om det var en infanterikanonvagn, stormkanonvagn eller pansarvärnskanonvagn. Under andra världskriget kom Röda armén inte att ta fram några vagnar som vi skulle kalla för bandkanoner, det kom först på 1970-talet. 

"Bestdödaren" ser dagens ljus

Samtidigt som de utvecklade en ny pansarvärnskanonvagn SU-85 utvecklades en ny tung stormkanonvagn som byggde på den tunga KV-stridsvagnen. Denna nya vagn SU-152 fick en tung 15,2 kanonhaubits (ML-20S) som också kunde användas att bekämpa tunga tyska stridsvagnar, den fick smeknamnet ”Bestdödaren” ("Зверобой"). Dock den var nog mer tänkt som en tung stormkanonvagn än pansarvärnskanonvagn. Den började dyka upp under sommaren 1943. 

Den tunga stormkanonvagnen SU-152 på bilden är snarlik den senare tunga vagnen ISU-152. Skillnaden hade SU-152 byggde på ett KV-chassi medan den senare byggde på ett IS-chassi. Det senare chassit var en utveckling av det förra, så inte så skillnad mellan de två. 45,5 ton jämfört med 46 ton. Foto: A.Chaldej (TASS)

 

Panzer III blir sovjetisk stormkanonvagn

Sedan genom att Röda armén under vintern 1942-43 erövrade ett stort antal övergivna Panzer III och Stug III bestämde man att använda dessa. En tanke var att bygga en slags SU 76, detta då den egna produktionen hade problem. De fick en variant av 7,6 cm kanon F-34, alltså kanonen från T-34:an, och blev som sovjetiska Stugvagnar. Detta då de inte hade öppet stridsutrymme utan slutet. De var också tyngre och hade bättre pansarskydd än vanligt sovjetiska Su-76. 201 Su-76i byggdes under 1943 och de användes i strid första gången i augusti 1943. Barnsjukdomarna för den egna vagnen försvann i samband med att Su-76M anlände så de upphörde med dessa ombyggnader.  

Här syns tydligt det tyska Panzer-III chassit. Vagnen på bilden är den sovjetiska stormkanonvagnen SU-76I. Notera att kanonen är utan mynningsbroms, detta då kanonen bygger på T-34:ans kanon och inte den dragna fältpjäsen ZiS-3 som den vanlig SU-76:an hade. Foto: Alan Wilson

Så i slutet av 1943 hade Röda armén fyra sovjetiska vagnar i tjänst: SU-76, SU-85, SU-122 och SU-152. Den stora produktionen var av SU-76:or. Detta då produktionen av den lätta stridsvagnen T-70 ställdes helt om till att producera SU-76:or istället. Medan produktionen av T-34:an fortsatte samtidigt som produktionen av den tunga KV-vagnen upphörde. En ny tung stridsvagn togs fram, att ha en tung vagn med bara 7,6 cm kanon kändes onödigt. Den vagnen som till slut blev ny tung stridsvagn var IS-2 med en 12,2 cm kanon. De gjorde debut på slagfältet i slutet av februari 1944.

Den nya tunga stormkanonvagnen ISU-122 framför en tung stridsvagn IS-2, dock det är svårt att se på grund av alla "liftare". Nackdelen med den tunga 12,2 kanon var att ammunition var delad vilket sänkte eldhastigheten och ammunitionstillgången i vagnen var begränsad, 30 granater. Foto: Israel Ozersky

Röda armén hade insett behovet av tunga stormkanonvagnar så på det nya IS-chassit utvecklades två tunga stormkanonvagnar, ISU-122 och ISU-152. Den förstnämnda med en 122 mm kanon med andra hade en 152 mm kanonhaubits (ML-20S). Samma pjäs som fanns på SU-152. Båda hade som sagt god pansarvärnsförmåga men deras främsta funktion var att skulle understödja infanteriets strid, speciellt vid genombrott av fiendens linjer.

Tunga stormkanonvagnar ISU-152. Röda armén satte in dessa förband i understöd med syfte att bryta fiendens försvarslinjer. Det innebar en del förluster under krigets sista månader då tyskarna hade gott om Panzerfaust och Panzerschreck som kunde slå igenom vagnens pansarskydd. Foto: Georgij Konovalov

Kalla krigets standardkanon gör debut

Sedan då tyskarna verkade få allt tyngre vagnar kom en ersättare för SU-85 att utvecklas, SU-100. Alltså den byggde också på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 10 cm kanon. Men det verkar inte ha prioriterats då från april 1944 kom de första T-34:orna med 8,5 cm kanon dyka upp vid fronten. Produktionstakten var hög och Röda armén fick allt fler stridsvagnar med 8,5 cm kanoner. Så SU-100 gjorde debut vid fronten först i januari 1945 i striderna runt Budapest. Ett självständigt regemente anlände dit i slutet av 1944. 10 cm kanonen blev senare standardpjäs för sovjetiska stridsvagnar som T-54 och T-55. 

En uppvisning med pansarvärnskanonvagn SU-100 på ett militärt museum i Prag. Su-100 användes senare av Egypten och Syrien i deras krig mot Israel. Foto. Roman Mifek. 

Den sovjetiska produktionen av SU-vagnar fram till slutet av maj 1945

	1942	1943	1944	1945	Totalt
SU-76	25	1 908	7 155	2 954	12 042
SU-85		756	1 894		2 650
SU-100			500	1 060	1 560
SU-122	25	611			636
SU-152		668	2		670
ISU-122			945	790	1 735
ISU-152		35	1340	510	1 885
Totalt	50	3 978	11 836	5 314	21 178

Not: olika källor anger ibland lite olika uppgifter. 

Från det en vagn har tillverkats tar det viss tid innan den når fronten som en del av ett förband. Tittar vi på den sovjetiska förlustrapporteringen så anges det följande: 

1943 – 1 100 vagnar som totalförluster 

1944 – 6 800 vagnar som totalförluster 

1945 – 5 000 vagnar som totalförluster

Så det blir totalt 12 900 vagnar av 21 178 tillverkade. Vilket innebar att 61% av produktionen kom att förstöras under kriget. Ibland anges det att Röda armén hade 10 100 vagnar kvar vid krigsslutet och då borde produktionen ligga på 23 000 istället. Och denna skillnad uppstår under 1944, främst att fler lätta vagnar tillverkades. Så det råder lite osäkerhet angående antal tillverkade SU-76 under 1944.

Här syns en tung stormkanonvagn ISU-152 på Frankfurter Allee i centrala Berlin under slutstriden 1945. Omgiven av flera tunga IS-2-stridsvagnar och mitt i gatan står en T-34 /85. Den nya T-34:an som gjorde stridsdebut i april 1944 och hade en 8,5 cm kanon. Foto: mil.ru

Ju längre kriget led ju fler SU-förband sattes upp och det var främst högre chefs resurs. Inte bara regementen utan även brigader kom att formeras. En brigad hade ofta tre regementen. Ett regemente normalt 21 vagnar fördelade på fyra batterier med fem vagnar i varje. Vid krigsslutet 1945 hade Röda armén 12 brigader, 241 regementen samt 70 nyuppsatta bataljoner som var tänkt att bli en del av skyttedivisionerna.

 

En sovjetisk SU-76 under slutstriden 1945. Dessa vagnar blev under krigets slutfas alltmer integrerade och en del av skyttedivisionen istället för vara högre chefs resurs. Foto: Maz Alpert. 

Nämligen mot slutet av kriget i Europa 1945 började Röda armén att organisera SU-76 i självständiga bataljoner med 13 vagnar. Dessa var tänkt att bli integrerade med skyttedivisionerna. Det hann att genomföras för en del skytteförband i slutskedet av kriget i Europa men i Stalins krig mot Japan 1945 hade skyttedivisionerna denna organisation. 

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. (West Chester 1995)

 

Zaloga, Steven. & Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984) 

Zaloga, Steven & Ness, Leland: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003) 

 

Krivosjeev, G.F. (red), Grif sekretnosti Snjat. (Moskva 1993)

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Eld i målet – Stormkanonvagnar i strid

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

 Debut på slagfältet i Normandie 1944

Drömmen om pansarnäven och satsningarna på stridsvagnar gjorde också att motmedel utvecklades, pansarvärn. Stridsvagn kunde givetvis strida mot varandra men infanteriet behövde vapen för att kunna hejda ett pansaranfall.

Jagdpanther hade det en bra pansarvärnskanonvagn skulle ha, eld, skydd och rörelse. Men väldigt få kom att tillverkas och väldigt sent. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0396-09 / Wagner / CC-BY-SA 3.0

1939 var det pansarvärnskanoner som gällde och många länder hade 37 mm eller liknade kaliber. Pjäserna vägde 300 kg till 400 kg. En pjäsbesättning på fem kunde flytta pjäsen vid byte av eldställning utan dragdjur eller –fordon. Men pansarvärnskanoner blev bara tyngre samtidigt som stridsvagnarna bara blev tyngre och tyngre.  Allt fler pansarvärnskanonvagnar kom att utvecklas och på så sätt blev det ökad rörlighet för pansarvärnet. Ett sätt var att använda chassit från en stridsvagn som grund. Kanonen satt då inte i ett rörligt torn utan var fast monterad. Det innebar att pjäsen riktades in med vagnen. De första pansarvärnskanonvagnarna var lätt bepansrade men allt eftersom kom även tyngre och bättre bepansrade vagnar i tjänst.

Slaget vid Kursk 1943

Sommaren 1943 gjorde Tysklands nya medeltunga stridsvagn Panther debut. Den hade en lång 7,5 cm kanon (L/70) som var en alldeles utmärkt kanon. Då Tysklands ledare Adolf Hitler vurmade för tyngre vapen kom tankarna på att utveckla Jagdpanther på detta chassi för att slå ut fiendens tyngre vagnar.

Tyskarna hade länge haft idéer och tankar om att montera 8,8 cm kanonen på ett fordon, med andra ord en tung stormkanonvagn.  Den tunga pansarvärnskanonvagnen Ferdinand / Elefant är ett exempel på detta. Här användes överblivna chassi i samband med utvecklingen av den nya Tiger-stridsvagnen och denna vagn gjorde debut sommaren 1943.

De nya Elefant-vagnarna anländer till XXXXI pansarkåren vid Kursk inför sommaroffensiven 1943.  Kåren kom att ha totalt 304 stridsvagnar och stormkanonvagnar där 89 var tunga Elefant, när slaget om Kursk inleddes.

Nu var det planer på mer storskalig produktion.  Den nya Jagdpanther kan ses som den ultimata stridsvagnsdödaren avseende skydd, rörlighet och eldkraft. Bra pansarskydd frontalt och den långa 8,8 cm kanonen (L/71) gjorde att vagnen inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar. Vagnen vägde cirka 45 ton, vilket kan jämföras med att tyskarnas tyngsta stridsvagn 1939 vägde drygt 20 ton.

Produktionsstörningar

Vagnen producerades i begränsat antal, endast 413 stycken, serieproduktion startar i januari 1944 och pågår till krigets slut.  Det brukar anges olika produktionssiffror och hundraprocentig exakthet är svårt att få. Det var tre fabriker som kom att bygga denna vagn. De tre låg i Braunschweig, produktion från januari 1944, Hannover, från november 1944 och Potsdam, från december 1944. Men produktionen tog aldrig fart.

Första halvåret 1944 kom 46 vagnar att färdigställas och planen hade varit 160. Bombräder mot fabriken störde produktionen. Men produktionen kom långsamt men säkert att öka, då även antal produktionsanläggningar ökade. Till 31 december 1944 hade endast 228 blivit registrerade hos den tyska krigsmakten. I januari 1945 blev det produktionsrekord när 72 nya vagnar registrerade. Målet var att ligga på hundra nya vagnar per månad i juni 1945, men kriget tog som sagt slut.

Tyska 654 .tunga pansarvärnsbataljonen i Normandie i augusti 1944. Två av tre kompanier i bataljonen deltog i striderna, främst mot britter: Foto: Flickr. 

Dags för fronten

Produktionsstörningar gjorde att bara ett förband, 654. tunga pansarvärnsbataljonen, hade tillräckligt med vagnar sommaren 1944.  Ett beslut om insats vid fronten togs. Bataljonen hade nästan två kompanier redo och 25 vagnar fanns för dessa, alltså inte full styrka. Tanken vid denna tid var en full bataljon skulle ha en bataljonsstab med tre vagnar och tre kompanier med vardera 14 vagnar, alltså 45 vagnar. Personalstyrka för hela bataljonen kunde ligga på mellan 750 till 850 man.

Under mitten av juli 1944 kom den reducerade bataljonen vara vid fronten. Den var under befäl av bland annat XLVII. pansarkåren och kom att strida mot britterna. De tyska Jagdpanther stred bland annat mot brittiska Churchill-stridsvagnar.  Totalt verkar bataljon ha förlorat 17 Jagdpanther under striderna i Normandie 1944.

Flera andra tunga pansarvärnsbataljoner fick också Jagdpanther men genom att produktionen var begränsad, tilldelades dessa endast ett kompani med Jagdpanther. Alltså 14 vagnar. Det var följande bataljoner: 519, 559, 560 och 655. Alla var insatta i väst.  De andra kompanierna fick Sturmgeschütz III (519. och 559.) eller Jagdpanzer IV (560. och 655.) med den långa 7,5 cm kanonen (L/70). Alltså kanonen som Panther-stridsvagnen hade.

Den ”stora” offensiven

Under Ardenneroffensiven som inleddes 16 december 1944 kom tre tunga pansarvärnsbataljoner med Jagdpanther att sättas in, det var 519. 559. och 560.. Så detta kan ses som det stora slaget för Jagdpanther dock antal vagnar var inte många, vid full styrka hade det varit 14 + 14 + 14 = 42 vagnar då varje bataljon hade bara ett kompani. Det var det tänkt en fjärde bataljon (655.), 14 vagnar till men den hann inte utrustas färdigt innan Ardennerna. Så nu hade de inte 56 vagnar tillsammans utan endast 27 så 2 mer än Normandie initialt.

En tysk Jagdpanther som har blivit utslagen av en amerikansk pansarvärnskanonvagn M36 Jackson. Denna vagn var bestyckad med en 9 cm kanon. Foto: Chapman, U.S. Army

Nu råkade det bli så att den enda fullständiga bataljonen med Jagdpanther, nämligen 654., sattes in under operation Nordwind och hade lyckats fått upp sin styrka till 34 vagnar. Så detta blev operationen med flest Jagdpanther. Tyskarna valde att inledningsvis endast ha Jagdpanther-förband på västfronten. Varför kan vi fråga oss? Detta då de västallierade hade inte lika tunga vagnar som Röda armén hade i form av den tunga stridsvagnen IS-2 och de tunga stormkanonvagnar ISU-122 och ISU-152. Det kanske var ren slump på grund av att få vagnar fanns.  

Slutstriden 1945

Det var först under 1945 som Jagdpanther verkar ha satts in på östfronten, Även ytterligare pansarvärnsbataljoner hade fått ett embryo till ett Jagdpanther-kompani, det var 563. och 616. Det talas om nio vagnar per kompani istället för fjorton.

De tunga sovjetiska pansarfordonen 1944 och 1945 hade tjockt pansar och grova pjäser, 12,2 cm eller 15,2 cm. På bilden den tunga stormkanonvagnen ISU-122 som väger 45,5 ton och har en 12,2 cm kanon. 

Kaos på slutet 1945 gjorde att även pansardivisioner kom att tilldelas vagnar. Egentligen under 1945 hade tyskarna stora svårigheter att skapa fullstarka pansarförband och fyllde på med vad som fanns tillgängligt. Det har noterats att till exempel 4., 8. och 25. pansardivisionen fick enstaka Jagdpanther och även följande SS-divisioner: Das Reich, Hohenstaufen och Frundsberg. Waffen-SS hade inga självständiga tunga pansarvärnsbataljoner så Waffen-SS fick kanske 30 vagnar totalt och detta under 1945.

Slutord

Jagdpanther fascinerar många men vagnens avtryck på slagfältet är egentligen noll sett ur ett fågelperspektiv. Detta då alldeles för få fanns, till exempel i Normandie, Ardennerna eller Nordwind. Med eller utan Jagdpanther hade ingen betydelse sett över fronten i stort, Jagdpanzer IV, där runt  2 000 byggdes, hade kunnat göra jobbet lika bra, Hade produktionen fungerar som tänkt och två kompletta bataljoner satts i Normandie kanske vi hade fått ett annat ”Villers-Bocage” som hade skrivit in sig i historieböckerna. Jagdpanther var den ultimata stridsvagnsdödaren men tyskarna fick aldrig igång produktionen och hade för få.

Tyska Jagdpanzer IV, denna variant på bilden med 7,5 cm kanon L/48. Det vill säga samma kanon som Panzer IV och Sturmgeschütz III G hade. Senare versioner av vagnen fick samma pjäs som Pantherstridsvagnen, 7,5 cm kanon L/70. 

Vidare läsning:

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle, Thomas Jentz: Schwere Jagdpanzer. Entwicklung – Fertigung – Einsatz. (Stuttgart 2011)

Eric Lefèvre: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Läs mer om striderna i Normandie 1944 här:

Tyska pansardivisioner Normandie 1944

Mer om striderna i Bretagne 1944 här:

Försvaret av Brest 1944

Tyska infanteridivisioner och deras pansarvärn

 Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Det vanligaste tyska divisionsförbandet under andra världskriget var infanteridivisionen. Ett av det största hotet mot dessa var egentligen tyngre fientliga pansaranfall. 

En fullstark division sommaren 1941 med tre infanteriregementen skulle ha 16 860 i personal, 48 artilleripjäser, 26 infanterikanoner och 75 pansarvärnskanoner.

En fullstark division hösten 1943 med tre infanteriregementen skulle ha 13 656 i personal, 36 artilleripjäser, 18 infanterikanoner och 48 pansarvärnskanoner.

Standardpjäs vad gäller pansarvärnskanoner i tyska armén under de första krigsåren var 37 mm pansarvärnskanon Pak 36. 

Varför en minskning av pansarvärnskanoner?

Pansarvärnsbataljonen 1941 bestod av tre kompanier med pansarvärnskanoner men det fanns inget luftvärn i hela divisionen förutom kulsprutor så i den nya organisationen 1943 bestod pansarvärnsbataljonen av två kompanier med pansarvärnskanoner och ett kompani med luftvärnsautomatkanoner.

De tyska infanteridivisionerna hade initialt inga luftvärnsautomatkanoner. Men detta kom ändras, ett kompani pansarvärn blev istället luftvärn. På bilden 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 38 på östfronten sommaren 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0597-15 / CC-BY-SA 3.0

Sedan i infanteriregementenas pansarvärnskompanier byttes den tredje plutonen med pansarvärnskanoner ut mot en pluton utrustade med närpansarvapen. Slutligen hade spaningsbataljonen ersatts av en fysiljärbataljon som hade organisation likt en vanlig skyttebataljon, då försvann en pansarvärnskanonpluton.

Under 1944 kom allt fler infanteridivisioner möjligheten att ersätta ett kompani med dragna pansarvärnspjäser i sin pansarvärnsbataljon med ett kompani med pansar. Det var ofta Sturmgeschütz III eller Jagdpanzer 38 (t) Hetzer när den kom i produktion från april 1944. Båda vagnar var bestyckade med 7,5 cm kanon.

Pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38 (t) Hetzer hade en 7.5 cm kanon L/48 och vägde cirka 16 ton. Vagnen började levereras under 1944 ut till förband. Ett enorm förstärkning för infanteridivisionernas pansarvärnsförmåga. 

Kanonutveckling

Pansarvärnskanonen 37 mm Pak 36 som redan visat sig vara otillräcklig under striderna i Frankrike 1940 var pjäsen som det tyska infanteriet hade sommaren 1941. Den aningen tyngre 50 mm Pak 38 hade nyligen satts i produktion och just börjat komma ut på förbanden.

37 mm pansarvärnskanonen var verkningslös mot de sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV. Fler än 3 300 av dessa pansarvärnskanoner gick förlorade på östfronten under 1941. Ingen annan tysk pjäs förlorades i lika stort antal. Tyskarna insåg under hösten 1941 att deras nya 5 cm pansarvärnskanon 38 egentligen också var värdelös mot dessa sovjetiska tyngre vagnar.

Här på bilden den nya pansarvärnskanonen, 7,5 cm Pak 40, som sattes i produktion efter det att tyskarna hade mött tyngre sovjetiska stridsvagnar i strid 1941. Foto: Willi Ude

Det behövdes ännu grövre kanoner och redan i februari 1942 kunde de första 7,5 cm pansarvärnskanonerna av typ Pak 40 levereras. Denna hade redan varit under utveckling i flera år men den hade inte prioriterats och nu sattes full fart framåt. Under 1942 avslutades produktionen av 37 mm Pak 36, medan 5 cm Pak 38 fortsattes produceras parallellt med 7,5 cm Pak 40. Den sistnämnda ökade produktionen enormt de kommande åren. År 1942 färdigställdes 2 114 kanoner, året därpå 8 740 kanoner och 1944 hela 11 728 kanoner.

Ett ad-hoc vapen blev pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 97/38. Det var erövrade franska Canon de 75 modèle 1897 som satts på en lavett från Pak 38. En temporär lösning för att få fler tyngre pjäser i väntan på att produktionen av Pak 40 tar fart.

Det var inte lika lätt för pjäsbesättning att flytta på en Pak 40 som det hade varit med en Pak 36. Vikten var nästan 1,5 ton istället för drygt 300 kg. Det blev betydligt tyngre. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-296-1688-33 / Schwoon / CC-BY-SA 3.0

Förutom att 7,5 cm Pak 40 kunde slå ut fiendens stridsvagnar var den enormt tyngre än föregångaren, 37 mm Pak 36. En pjäsbesättning på fem skulle nu flytta 1 425 kg istället för 327 kg vid byte av eldställning. Utan dragdjur eller –fordon så var det inte det lättaste.

Pjäsutveckling av dragna tyska pansarvärnskanoner

Pjäs typ	Pjäs vikt	Granat vikt	I tjänst från	Antal tillverkade
37 mm Pak 36	327 kg	0,7 kg	1936	14 459
5 cm Pak 38	1 000 kg	2,25 kg	april 1941	9 566
7,5 cm Pak 97/38	1 190 kg	6 kg	juni 1942	3 712
7,5 cm Pak 40	1 425 kg	6,8 kg	våren 1942	23 303
8,8 cm Pak 43/41	4 350 kg	10,4 kg	april 1943	1 403
8,8 cm Pak 43	3 650 kg	10,4 kg	januari 1944	2 098

De två sistnämnda, 88:orna, kom att tilldelas självständiga pansarvärnsbataljoner som var högre chefs resurs och inte infanteridivisionernas pansarvärn. De var ännu grövre och tyngre, vilket begränsade pjäsbesättningarnas möjlighet att byta eldställning utan dragfordon.

En övergiven 8,8 cm pansarvärnskanon Pak 43/41 den 25 augusti 1944. Här några glada fransmän med sin erövrade kanon. Notera att kanonen är stor och vikt 4,3 ton. Foto: Geolami

Mer pansarfordon behövdes

Tyskarna insåg att pansarvärnskanonerna bara blev grövre och allt tyngre så allt fler modeller av pansarfordon bestyckade kanoner i fast monterad i chassit togs fram. Ny målsättning blev att infanteridivisionen skulle ha ett kompani mobilt pansarvärn för att snabbare kunna möta fientliga pansaranfall.

Tysk skämtteckning om utvecklingen av pansarvärn från 1941 till 1944. Den sista ser ut som en Nashorn, en tysk lätt bepansrad pansarvärnskanonvagn, med 8,8 cm kanon och den tilldelas endast självständiga pansarvärnsbataljoner. 

Så pansarvärnsbataljonen 1944 utvecklades mot att ha ett kompani med dragna 7,5 cm Pak 40, ett kompani med Stug eller Hetzer och slutligen ett kompani med luftvärnsautomatkanoner.

Produktion av Stug och Hetzer med 7,5 cm kanon L/48

Typ	1942	1943	1944	1945
Sturmgeschütz III 7,5 cm L/48	365	3011	3849	1038
Sturmgeschütz IV 7,5 cm L/48	0	30	1006	27
Jagdpanzer 38 (t) Hetzer	0	0	1588	1261

 

På bilden med Sturmgeschütz III G med 7,5 cm L/48 kanon. Produktionen av tyska stormkanonvagnar kom igång på allvar 1943 och de kom att fungera som pansarvärn. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-089-3779-25A / Finke / CC-BY-SA 3.0

Vidare läsning:

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg 1989)

Niklas Zetterling och Anders Frankson: Kursk 1943. A Statistical Analysis. (London 2000)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Mer läsning om pansarvärnsgevär på östfronten:

Infanteriets "tunga" gevär på östfronten

Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

Läs mer om tyska gigant Elefant här:

Bjässen Elefant i strid

Lätt pansarvärn på östfronten

Pansarvärnsgevär på östfronten

Det är inte alla som tänker på det att både den tyska och den sovjetiska krigsmakten var sena på bollen vad gäller pansarvärnsgevär under andra världskriget. Ingen av dem hade några i tjänst egentligen 1939 när andra världskriget bröt ut. .

Till sommaren 1941 hade däremot många tyska infanteridivisioner fått sina nya pansarvärnsgevär.

Det nya tyska pansarvärnsgeväret, 7,92 mm Panzerbüsche 39, som sattes in produktion 1940 och visade sig vara för vekt för pansarbekämpning. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-292-1262-07 / Teschendorf / CC-BY-SA 3.0

De tyska pansarvärnsgevär som togs fram byggde på den pansarbrytande gevärsammunitionen, 7,92 × 94 mm P318, som togs fram under 1930-talet. Två vapen kom att konstrueras Panzerbüchse 38 (Pz.B. 38) och Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39). Den förstnämnda hade sina brister och vägde drygt 16 kg. Den blev inte accepterad så produktionen var begränsad. En förbättrad Pz. B. 39 som vägde 12,6 kg togs fram istället och den kom att bli skyttekompaniernas pansarvärnsvapen 1941.

Varning fanns men den togs inte på allvar

Men tyskarna hade redan under fälttåget mot Frankrike 1940 märkt att mot medeltunga stridsvagnar hade pansarvärnsgevär och 37 mm pansarvärnskanon problem. De var tänkt att vara infanteridivisionernas huvudvapen vad gäller pansarvärn.  Dock inga större åtgärder vidtogs inför fälttåget mot Sovjetunionen 1941, förutom en begränsad produktion av 50 mm pansarvärnskanon Pak 38 hade startat upp och enstaka förband hade fått pjäsen. 37 mm pansarvärnskanon var fortfarande den helt dominerade pjäsen. Sedan delades mängder av pansarvärnsgevär ut till infanteriet inför fälttåget 1941.

Tysk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1939	1940	1941	Totalt
Pz. B. 38	703	705		1 408
Pz. B. 39		9 645	29 587	39 232
Totalt	703	10 350	29 587	40 640

Den 22 juni 1941 inleddes operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen. De tyska infanteridivisionerna hade då äntligen fått pansarvärnsvapen till sina skyttebataljoner: 7,92 mm pansargevär av typ Pz. B. 39. Varje skyttekompani fick tre Pz. B. 39 och divisionen hade totalt 90 exemplar.

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-34:an visade vara en för tuff motståndare för de tyska pansarvärnsgevären. Den hade helt enkelt för tjockt pansar. Foto: Bundesarchiv, Bild 169-0017 / CC-BY-SA 3.0

Operation Barbarossa 1941 blev ett nytt uppvaknade för tyskarna, Infanteridivisionernas pansarvärn var fortfarande för dåligt med tanke på att Röda armén hade många medeltunga T-34:or och tunga KV-1 stridsvagnar i sina pansaranfall.  Med 30° anslagsvinkel på 300 m avstånd kunde pansargeväret slå igenom 20 mm pansarstål, vilket var för dåligt med tanke att T-34:ans sidpansar var 40 mm. Så det kom en storsatsning på nya pansarvärnskanoner och pansarvärnskanonvagnar (Marder bland annat) för tyska armén, nu var den kalibern 7,5 cm.

Vad hände med de tyska pansarvärnsgevären?

Pansargevär PzB 39 hade som sagt ingen verkan mot sovjetiska medeltunga stridsvagnar och var således inget som skyttesoldaterna ville släpa runt på. De vägde 12,6 kilo, var 1,6 meter långa och hade lika stor effekt som ärtbössor. Ingen ville använda pansargevär Pz. B. 39 och till slut skrotades 25 000 stycken i mars 1943.

Pansarvärnsgevär hos Röda armén

Under hösten 1941 satte Röda armén igång att massproducera pansarvärnsgevär. Produktionen var planerad att sätta igång redan 1939-1940 men stoppades av befälhavare för det sovjetiska artilleriet Grigorij Kulik som trodde att det tyska pansaret för tjockt och det var onödigt att producera dessa vapen. Efter invasionen insåg det sovjetiska överkommando att dessa vapen behövdes, tyskarna hade ju en mängd lätta pansarfordon som skyttesoldater behövde vapen för att kunna bekämpa. Dessutom hade tyskarna inga tjockhuvade stålmonster 1941.

Ett sovjetiskt pansarvärnsgevär av modell PTRD i försvaret av Moskva 1941. Röda armén valde 14,5 mm till sina pansarvärnsgevär medan tyskarna hade valt  endast 7,92 mm till sina. Foto: Wikipedia Commons

Så två modeller sattes i produktion, det semiautomatiska PTRS (design Simonov) och enkelladdade PTRD (design Degtjarev). Båda använde patronen 14.5×114mm (.57 calibre), betydligt grövre och tyngre än tyskarnas val till sina pansarvärnsgevär. Projektilvikt var 64 gram versus 14,5 gram, alltså mer än fyra gånger så tung. Ammunitionen 14,5 mm används än idag till tunga kulsprutor.

Den enkelladdade PTRD, vägde 17,3 kg, var enklare att produceras, nästan 18 000 1941 och året efter hela 184 999 producerades. Medan av PTRS, som vägde 20,93 kg, tillverkades endast 77 gevär 1941 medan under 1942 64 643 stycken.  Så under andra halvan av 1942 började pansargevär bli ett vanligt inslag i sovjetiska skytteförband.

Två sovjetiska skyttesoldater med den enkelladdade PTRD (design Degtjarev) vid Kursk i juli 1943. Vapnet var 2 meter långt. Foto:  RIA Novosti archive, image #4408 / N. Bode / CC-BY-SA 3.0

Sovjetisk produktion av pansarvärnsgevär under kriget:

	1941	1942	1943	1944	Totalt
PTRD	17 649	184 999	84 182	6 334	293 164
PTRS	77	64 643	80 867	32 975	178 562
Totalt	17 726	249 642	165 049	39 309	471 726

En sovjetisk skyttedivision fullt utrustad kunde ha 212 pansarvärnsgevär.  Dessa kunde slå igenom 40 mm på 100 meter och 30 mm på 500 meter. Medan sidpansaret på tyska Panzer III och IV var 30 mm. De levde farligt.

En medeltung tysk stridsvagn Panzer IVE i närheten av Vitebsk sommaren 1941. Sidopansaret på vagnen var för svagt och för att ge bättre skydd mot sovjetiska pansarvärnsgevär kom vagnen få sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-351-1427-21A / Jakobsen [Jacobsen] / CC-BY-SA 3.0

Tysk motåtgärd – Schürzen

Med andra ord skiktat pansar i form av sidoskärmar monterat utanför själva stridsvagnen. Det brukar även kallas kjolpansar. Problemet med de sovjetiska pansarvärnsgevären började dyka upp under 1942 då ett större antal av dem fanns vid fronten. Så både Panzer III och Panzer IV fick pansarsidoskärmar på sidorna och tornen. Medan på den nya Pantherstridsvagnen täcktes glipan precis ovanför banden med sidoskärmar. Detta kjolpansar hade bara 5 mm tjocklek (dock runt torn blev det 8 mm). Detta extra skydd gjorde att träffar från pansarvärnsgevär tappade kraft och kunde inte penetrera sidopansaret.

En tysk stridsvagn Panzer IVH, notera den långa 7,5 cm. Från 1942 började produktionen av Panzer IV ställa om till en längre kanon för att vagnens förmåga att bekämpa sovjetiskt pansar skulle förbättras. Här syns tydligt det skiktade pansaret i form av sidoskärmar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-088-3734A-19A / Schönemann / CC-BY-SA 3.0

Så tyska Panzer III och Panzer IV har under sommaren1943 en helt annan utseende än de hade under sommaren 1942.  Det har lyfts fram att dessa tyska sidoskärmar var på grund av den amerikanska bazookan men så var det alltså inte utan det var de sovjetiska pansarvärnsgevär.  Röda armén insåg att pansarvärnsgevären hade sina begränsningar så produktionen minskade drastiskt 1944 och för att sedan helt upphöra.

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Zaloga, Steven J., & Ness, Leland S.: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003)

Spielberger, Walter J., Doyle, Hilary L. & Jentz Tom: Panzer IV und seine Abarten. (Stuttgart 2019)

Hur utvecklades det tyska pansarvärnet på östfronten:

Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Pansarvärnskanonvagnar i tysk tjänst:

Tyska pansarjägare under andra världskriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html