Shermanvagnar i strid

Pansarnäven på Okinawa 1945 

USA satte in fyra infanteridivisioner och två marindivisioner på Okinawa i april 1945. Alla divisioner hade en medeltung stridsvagnsbataljon med M4 Sherman som understöd. Sedan fanns det en självständig eldsprutebataljon utrustade med M4A3R3 "Zippo". Så totalt sju pansarbataljoner med Shermans på Okinawa. 

Slaget om Okinawa 1945 varade i 82 dagar. De amerikanska styrkorna satte in sju pansarbataljoner med M4 Sherman-vagnar varav en eldsprutebataljon utrustade med M4A3R3 "Zippo", se bild. Foto: US. Army Signal corps. 

”Fiendens styrka ligger i hans stridsvagnar!” 

Generallöjtnant Mitsuru Ushijima, befälhavare japanska 32. armén. 

En Shermanbataljon från armén hade tre stridsvagnskompanier med 17 Sherman var plus tre vagnar på bataljonstaben. Där fanns även eldunderstödspluton med sex understödsvagnar M4 Sherman med 10,5 cm haubits. Marinkåren hade 15 Shermans i sina stridsvagnskompanier och en vagn för bataljonsstaben. Men inga understödsvagnar. Det blev 46 vagnar mot 54 + 6 i armén. Nästan alla Shermans var M4A3 på Okinawa. Det var endast 1. marindivisionen som hade M4A2. Till skillnad från Europa hade alla lätta stridsvagnar plockats bort. 

En av många Shermans på ön. De observerar på avstånd hur japanska positioner beskjuts. Foto: US Marine Corps. 

Diesel eller bensin 

Varför hade 1. pansarbataljonen i 1.marindivisionen M4A2? Bataljonschefen överstelöjtnant Arthur J. Stuart bestämde sig efter slaget om Peleliu hösten 1944 att behålla bataljonens äldre M4A2 och inte ersätta bataljonens vagnar med nya M4A3. Han ansåg att de dubbla General Motors dieselmotorerna var säkrare än M4A3:s bensinmotor. Han fick medhåll från divisionschefen Pedro del Valle: ”Stridsvagnarna (M4A2) är inte lika lättantändliga av fientlig eld och sprängs inte”. 

Hästkrafter framför diesel 

Däremot bataljonschef överstelöjtnant Robert L. Denig för 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen valde att byta till de nya vagnarna. Den främsta fördelen såg han i den vattenkylda Ford V-8 motorn som hade 450 hk istället för 375 hk i M4A2. Han såg bytet från diesel till bensin en acceptabel risk för att få en starkare motor. 

Shermanstridsvagnar, de nya M4A3, i 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen. De har förstärkt skyddet på vagnens sidor, medan stockarna är mer för att fylla igen diken med mera. Foto: US Marine Corps

Stormkanonvagnen Sherman

I början av kriget var det inte standard att respektive division i Stilla havet hade en egen pansarbataljon men efter 1943 blev så. På västfronten i Europa såg stridsvagnen ett vapen för manöverkrig medan här i Stilla havet var det en mobil pansarskyddad pjäs som kunde understödja med direkteld. Alltså samma tankar som tyskarna hade haft i utvecklade av stormkanonvagnar. Efter artillerielden hade gjort sitt fanns det alltid enstaka försvarade styrkepunkter som hade överlevt artillerielden och kunde stoppa upp hela anfallet. Dessa måste kunna bekämpas med spränggranater. 

Schaktblad i varje bataljon 

Shermanvagnen sågs som en bra lösning för problemet eftersom de skulle vara en del av infanteriets strid och snabbt kunna bekämpa eventuella kvarvarande styrkepunkter med direkteld av spränggranater. Sedan kom ett antal Shermans i varje bataljon att utrustas med schaktblad som sågs som användbart att täcka över fientliga positioner med jord. Kan vi inte spränga dem så kan vi begrava dem.

En Sherman som understödjer amerikanska 96. infanteridivisionen. Notera soldaten som kommunicera med vagnen via telefonen. Foto: US. Army Signal Corps
 

Telefon på bakpansaret 

Det fanns en del problem, hur skulle kommunikation mellan vagnen och infanteristerna utanför ske? Det hade varit brist på övningar i samverkan. Till Okinawa hade man lärt sig hur samverkan skulle utformas. Dessutom fanns numera monterat på stridsvagnens bakpansar vad som kunde liknas med en telefon som vad uppkopplad mot vagnens interna kommunikation. Infanteristen kunde enkelt nå stridsvagnens besättning. Det fanns också en lampa monterad som blickade om besättningen försökte nå infanteristerna. Detta kom inte att fungera perfekt men tillräckligt bra. 

Generallöjtnant Mitsuru Ushijima tillsammans med stab planerar för försvaret av Okinawa 1945. Foto: Wikipedia Commons

Huvudfiende var Sherman 

Striderna på Okinawa blev inte lätta för de amerikanska pansarsoldaterna i sina Shermans. Den japanska armébefälhavaren generallöjtnant Mitsuru Ushijima för 32. armén som försvarade Okinawa hade lagt ner stor tid på utbildning och övningar om hur stridsvagnar bäst bekämpades. Det japanska pansarvärnet bestod i huvudsak av 47 mm pansarvärnskanoner, inte alls på samma nivå som tyskarnas 7,5 cm Pak 40. Men japanerna satsade mycket på magnetiska minor och riktade sprängladdningar. 

En utslagen japansk 47 mm pansarvärnskanon och på fältet står flera övergivna amerikanska vrak, bland annat M4 Sherman. Foto: Wikipedia Commons

Enorma förluster 

De sju amerikanska pansarbataljonerna hade tillsammans 366 M4A2 och M4A3 Shermans initialt och av dessa kom 153 stridsvagnar att totalförstöras under det 82 dagar långa slaget, det vill säga 42 procent. Tittar vi enbart på marindivisionernas två bataljoner så är det än värre, 55 procent. Många vagnar skadades flera gånger och kunde repareras. Det förstår vi om vi läser slutrapporten om Okinawa för 1. pansarbataljonen i 1 marindivisionen som hade 46 vagnar. Bataljonen rapporterade om 28 utslagna vagnar och 163 skadade vagnar. 

En förstörd M4 Sherman från 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen. Foto: Reddit

Ett avgörande vapen 

Den framtida befälhavaren för amerikanska marinkåren, Lemuel Shepherd, förde befäl över 6. marindivisionen vid Okinawa yttrade efter slaget: ”Om något understödsvapen ska pekas ut att ha bidragit mer än alla andra för framgångarna vid Okinawa så skulle stridsvagnen ha valts utan tvekan”. 

En eldsprutevagn M4A3R3 "Zippo" från 713. bataljonen i strid på Okinawa. Foto: US. Army Signal Corps

Vidare läsning:

Steven Zaloga: US Marine Corps Tanks of World War II (New Vanguard, 186). (Oxford 2012)

Gordon Rottman: Okinawa 1945 – The Last Battle. (Ocford 2002)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Det italienska pansarvapnet under andra världskriget:

De italienska stridsvagnarna och stormkanonvagnar

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Tungt pansarvärn

Tyska försök på östfronten 

Under kriget producerades en mängd olika försöksvagnar för tyska krigsmakten som sedan aldrig sattes i serieproduktion av olika anledningar. Här är en kort historia om två av dessa och de kom att genomgå fältförsök med 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. 

Gamla stridsvagnar konverteras till pansarvärnskanonvagnar. Tyskarna inledde processen 1940 och fortsatte göra detta under flera år. På bilden Panzerjäger I med 47 mm kanon. Foto_Flickr.com

Tysklands första pansarvärnskanonvagn var Panzerjäger I. Här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna stridsvagn dög inte för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen. 

Fyra bataljoner sommaren 1940 

Varför man gjorde detta var att det fanns en oro att standardkanonen 37 mm PAK 36 pansarvärnskanon var otillräckligt mot tyngre franska vagnar så ett bättre mobilt pansarvärn behövdes. Tyskarna hade i början av 1940 inte så många valmöjligheter så de beslöt att använda erövrade tjeckoslovakiska kanoner och montera dem på Panzer I. 

Här ser vi den tyska medeltunga stridsvagnen Panzer IV i täten, följt av den lätta stridsvagnen Panzer I. Dessa vagnar, Panzer I, hade endast två kulsprutor i tornet. 

Ett tidigt förband som fick detta fordon var 521. pansarvärnsbataljonen. Detta förband formerades i augusti 1939 då med dragna 37 mm pansarvärnskanoner. I april 1940 bytte de ut dessa mot nya Panzerjäger I. Totalt kom fyra bataljoner av denna typ att sättas upp inför Frankrike 1940. Endast 521. bataljonen sägs varit insattberedd från start. Det anges att 99 konverteringar från Panzer I till Panzerjäger I hade hunnit genomföras till fälttåget.

Enkel struktur för 521 pansarvärnsbataljonen maj 1940 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Vagnen visade fungera i Frankrike så ytterligare vagnar byggdes och flera bataljoner sattes upp. Hela fälttåget mot Frankrike gick över förväntan så även om 37 mm kanoner som pansarvärn och stridsvagnspjäs hade visat sig vara för svaga gick inte larmklockorna igång. En satsning på 50 mm kanoner satte igång, men vi kan säga att den skedde på halvfart, om ens det.

För hela året 1940 kom det att landa på 172 konverteringar och därefter ytterligare 30 under början av 1941. Under 1941 sattes det även igång en konvertering av erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 för att kunna öka antalet bataljoner med lätta pansarvärnskanonvagnar, totalt 174 vagnar fram till oktober 1941.

174 erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 konverterades till pansarvärnskanonvagnar. Vagnens torn ersättes av en överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. 

Antal bataljoner växte 

Så sommaren 1941 när operation Barbarossa inleddes fanns det hela 9 bataljoner varav 3 hade Renault R-35 hos de tre tyska armégrupperna i öster. Sedan fanns ytterligare två bataljoner på andra frontsektorer. 

Enkel struktur för 521. pansarvärnsbataljonen juni 1941 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Personal: 413 man varav 18 officerare och 88 underofficerare 

Fordon: 27 pansarvärnskanonvagnar, 4 lätta stridsvagnar (utan torn) för staber, 75 motorfordon, 21 motorcyklar med sidovagn och 26 motorcyklar. 

Den sovjetiska stridsvagnen T-34 med en 7,6 cm kanon, bra pansar och god framkomlighet blev en obehaglig överraskning för tyskarna. De insåg att 37 mm kanoner som pansarvärnsvapen var historia. 

Tung pansarvärnskanonvagn testas 

Sedan hade bataljonen dessutom fått två testfordon inför den 22 juni 1941. Det var tunga pansarvärnskanonvagnar, ”Panzerjäger 10,5 cm K18 auf Selbstfahrlafette“. Beväpningen bestod av en 10,5 cm kanon L/52 och vagnen fick smeknamnet ”Dicker Max”. Grunden var ett modifierat chassi från stridsvagn Panzer IV E. Tornet plockades bort och kanonen blev fast monterad i en öppen överbyggnad. Vikten ökade från 21 ton till 25 ton. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna som kom att ingå i 521. pansarvärnsbataljonen sommaren 1941. Foto: Wikipedia Commons

Från början 1939 var det tänkt att den nya vagnen skulle kunna bekämpa bunkrar på långt avstånd, medan man räknade att själva målet skulle ha svårigheter att besvara elden effektivt. Tankarna då kretsade mycket runt Maginotlinjen. Det fanns inget färdigt fordon vid fälttåget mot Frankrike 1940. Men efter segern mot Frankrike föreslogs det att vagnen var kanske lämplig att prova som tung pansarvärnskanonvagn. Två prototyper beställdes och levererades i januari 1941 och presenterades för Adolf Hitler i mars 1941. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna på östfronten 1941. I bakgrunden skymtar en tysk stridsvagn Panzer III. Foto: flickr.com

Därefter var det dags för truppförsök. 521. bataljonen stred bland annat tillsammans med 3.pansardivisionen i armégrupp Mitt. Anfall mot Smolensk och därefter Moskva. Den ena prototypen förlorades redan den 26 juni 1941, olyckstillbud som ledde till ammunitionsbrand. Den andra tjänstgjorde fram till slutet av 1941 innan den skickades till fabriken för genomgång. Fältförsöken var inte lyckade. Pjäsen när den avlossades rev upp stora dammoln vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag, öppet stridsutrymme och svagt pansarskydd. 1941 hade egentligen alla tyska pansarfordon svagt pansarskydd med tanke på 7,6 cm kanoner i sovjetisk tjänst. 

Soldater från Röda armén undersöker en utslagen Panzerjäger I på östfronten 1941. Foto: Wikipedia Commons

Nya Marders tas i tjänst 

De sovjetiska stridsvagnarna, den medeltunga T-34:an och tunga KV-1:an, blev ett rejält överraskningsmoment för tyskarna 1941. 47 mm kanonen på Panzerjäger I visade sig vara otillräcklig så en ny serie av pansarvärnskanonvagnar med grövre kanoner, 7,5 cm och 7,6 cm, sattes i gång, Marder-modellerna. Både nyproduktionen och konverteringar skedde baserade på tre olika chassin det franska Lorraine 37L, det tyska Panzer II och det tjeckoslovakiska Panzer 38 (t). 

En pansarvärnskanonvagn Marder III på Panzer 38 (t)-chassi ur 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. Inför sommarfälttåget 1942 fick bataljonen 12 av dessa vagnar. 

Så bataljonen kom att ersätta Panzerjäger I i två kompanier med Marder III på Panzer 38 (t)-chassis med 7,6 cm kanoner inför sommarfälttåget 1942. Bataljonen hade få vagnar kvar, de hade förlorats i strid. Panzerjaeger I hade inget pansarskydd att tala om och det öppna stridsutrymmet skyddade dåligt mot eldgivning och splitter. Sovjetiska 45 mm pansarvärnskanoner var farliga för vagnen.   

Emil anländer till bataljonen 

Första kompaniet hade sex Marders, andra kompaniet även det sex Marders medan tredje kompaniet hade nio Panzerjäger I. Slutligen specialförbandet för fältförsök. Så förutom nya Marders i två kompanier inför sommaren 1942 fick bataljonen två nya testfordon, pansarvärnskanonvagn ”Sturer Emil” (envisa Emil). 

Den tunga pansarvärnskanonvagnen ”Sturer Emil” på östfronten 1942. Pjäsen en 12,8 cm kanon L/61, vilket innebär att kanon är 7,8 meter lång. 

Chassis på vagnen var från projekt VK3001(H). Det var ett försök att få fram en ny medeltung stridsvagn med drygt 30 ton vikt. Projektet lades ner och de valde att satsa på tyngre projekt, vilket slutade med att Tiger-stridsvagnen kom att se dagens ljus. I vilket fall två av dessa chassin från projektet VK3001(H) kom att få en kanon fast monterad i en öppen överbyggnad. Pjäsen var en 12,8 cm L/61 kanon. Den hade utvecklats sedan 1936 som tänkt luftvärnspjäs men 1939 kom även funktionen pansarvärnspjäs med i bilden. 

Vikt 35 ton och tunt pansar, motorn hade 300 hk, samma styrka som motorn i stridsvagn Panzer IV. Dock stridsvagnen vägde drygt 13 ton mindre. Så den nya försöksvagnen var motorsvag. Dessa två tillsammans med den kvarvarande ”Dicker Max”, som återvände, bildade en pluton i bataljonen. 

Nu var det fälttåget i söder som gällde, Stalingrad och Kaukasus. Liknade kritik som funnits för ”Dicker Max” fanns även här för ”Sturer Emil”. Att slå ut fientligt pansar för dessa fordon var inget problem men delad ammunition sänkte eldhastighet. En av dem sägs haft 22 ringar målad på eldröret. Sedan när pjäserna avlossade blev dammolnen stora vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag och svagt pansarskydd. Men till Tigervagnen kom under hösten 1942 hade inget tyskt pansarfordon haft riktigt bra pansarskydd.

Slutet i Stalingrad 

Detta brukar anges vara en av de sista fotografierna på "Dicker Max”. En soldat från Röda armén undersöker vagnen. Foto: Wikipedia Commons

Inget av dessa två fordon kom att sättas i serieproduktionen utan det blev istället ett tredje fordon. Hitler kom med krav på en pansarvärnskanonvagn med lång 8,8 cm kanon (L/71) och det resulterade i en ny vagn hösten 1942. Vagnen hade ett modifierat Panzer IV-chassi, Geschützwagen III/IV. Namnet vagnen fick till slut blev "Nashorn" (Noshörningen). Den hade svagt pansarskydd, öppet stridsutrymme och beväpningen utgjordes som sagt av en lång 8,8 cm kanon (L/71). En pjäs som hade inga problem att slå igenom pansaret på sovjetiska vagnar vid träff. Satsningen på "Nashorn" gjorde att varken ”Sturer Emil” eller ”Dicker Max” sattes i produktion. 

Pansarvärnskanonvagnen "Nashorn" hade många barnsjukdomar, så verkstadsbesök skedde ofta i början. Totalt byggdes 494 vagnar med start från 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-279-0950-09 / Bergmann, Johannes / CC-BY-SA 3.0

I samband med den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 befann sig 521. bataljonen på fel ställe, den blev innesluten i Stalingrad. Exakt när under slutet av 1942 som den sista kvarvarande ”Dicker Max” gick under är oklart medan de två ”Sturer Emil” fanns inne i fickan varav en förstördes och den andra blev sovjetiskt krigsbyte och finns att beskåda i Moskva numera. Däremot verkar Röda armén inte ha släpat iväg ”Dicker Max” som en trofé utan den gick till skroten. Hela bataljonen gick under i samband med Stalingrad. 

Krigsbytet i Ryssland. "Panzerselbstfahrlafette für 12,8-cm-Kanone 40 auf VK 3001 (H)". Det blev ingen produktionsstart för pansarvärnskanonvagnen "Sturer Emil". Foto: Alan Wilson

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 2/II. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

 Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

Tunga 60 cm mörsare

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Sovjetiska stormkanonvagnar

 Samma namn men olika roller

Den tyska krigsmakten hade vid inledningen av operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen, inte bara stridsvagnar i sin arsenal utan även stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Även om de två sistnämnda inte fanns i speciell stort antal, 377 Stug-stormkanonvagnar och 202 pansarvärnskanonvagnar Panzerjaeger I.

Tyska stormkanoner Stug III med kort 7,5 cm kanon (L/24) i december 1941 utanför Moskvas portar. Den tyska produktionen av stormkanonvagnar kom igång på allvar först 1943 men då med längre kanoner. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Röda armén hade lekt med dessa idéer innan kriget men det hade inte blivit av något av detta. Tyskarna använde stridsvagnschassi för dessa fordon som grund, speciellt Panzerjaeger I var en intressant lösning. För här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna vagn dög inte längre för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen.

På bilden en tysk pansarvärnskanonvagn av typen Marder. Just detta är Marder III med erövrad sovjetisk pjäs (7,6 cm L/51). Chassi är Panzer 38 (t). Denna vagnstyp anlände till östfronten under 1942 med syfte att förbättra tyskarnas rörliga pansarvärnsförmåga. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-217-0485-28 / Scheffler / CC-BY-SA 3.0

Sedan under 1942 började tyskarna sätta in andra pansarvärnskanonvagnar på östfronten, Marder-serien. Här användes chassis från vagnar som inte längre dög för fronttjänst, som till exempel Panzer II och Panzer 38 (t). Men nu med en grövre kanon, 7,5 cm eller 7,62 cm kanon, än tidigare. Även dessa med en öppen överbyggnad. 

Istället för lätta stridsvagnar med 45 mm kanon, T-70, bestämde man sig för att producera SU-76 istället. En vagn som fick 7,6 cm kanon ZIS-3 i fast öppen överbyggnad. Kan ses som en lätt stormkanonvagn eller infanterikanonvagn som skulle understödja skyttesoldaterna i deras strid med direkt eld. Foto: Olga Ignatovitj (TASS). 

Den sovjetiska produktionen av vagnar där kanonen inte satt i ett rörligt torn utan var fast monterad. startade upp i slutet av 1942, 50 vagnar hann att produceras. 

Röda armén satsade initialt på: 

SU-76, den byggde på den lätta stridsvagnen T-70 och fick en 7,6 cm kanon ZIS-3. 

SU-122, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 12,2 cm M-30 haubits. 

Den andra vagnen som sattes i produktionen var den medeltunga stormkanonvagnen SU-122 med 12,2 cm M-30 haubits. Produktionen var rätt så begränsad, 636 vagnar, innan tyngre vagnar som ISU-122 och ISU-152 tog över. 

Båda dessa skulle vara en del av infanteriets strid och understödja främst med spränggranater i form av direkt eld mot mål. För Su-76:an fick man förlänga chassit på T-70-vagnen, istället för fem bärhjul ökades det till sex för att få plats med den grövre kanonen, 7,6 cm. Chassis som användes kallades T-70B. SU-76 hade en öppen överbyggnad och var betydligt lättare bepansrad jämfört med SU-122 som var mer som en tysk stormkanonvagn och hade en grövre pjäs, 12,2 cm haubits. Denna kunde avfyra en spränggranat som väger nästan 22 kilo rakt i målet (motståndsnästet). Kan jämföras den tyska Stug III med sin 7,5 cm L/24 kanon som hade en spränggranat på 4,5 kilo.

SU-76: or kom att bli ett vanligt inslag i de sovjetiska anfallsoperationerna. Här på bilden några SU-76 understödjer under striderna i Ostpreussen 1945. Notera den öppna överbyggnaden. Foto: Dmitrij Chernov

Röda armén kom att sätta upp regementen med de nya SU-vagnarna. Från början mixades SU-76 och SU-122 i samma förband men det insågs snabbt att den lätta SU-76 och den medeltunga SU-122 inte passade ihop taktiskt, så separata regementen skapades.

Enkel organisation av ett lätt SU-regemente 1943 

Stab, ofta en stridsvagn istället för SU 

En spaningspluton 

Fem batterier med vardera 4 SU-76 

Underhållskompani 

Personalstyrka: 253 man 

Båda sågs som stormkanonvagnar men SU-76 var nog mera likt de infanterikanonvagnar som vi hade under de första åren av kalla kriget, Infanterikanonvagn 102 och 103. En vagn med svagt pansar som skulle understödja infanteriet som eldunderstöd i form av direkt eld. Medan SU-122 var mer likt de tyska stormkanonvagnarna, ett tyngre pansarskydd och vara en del av infanteriets anfall.

Till vänster ser du en T-34-stridsvagn med sin 7.6 cm kanon F-34 och till höger i bild ser du den nya pansarvärnskanonvagnen SU-85 med sin 8,5 cm kanon. Givetvis har ammunitionstyp betydelse men förneklat ju längre och grövre kanon ju bättre pansargenomslag. Foto: Grigorij Akmolinskij

Besten dyker upp

Under senhösten 1942 dök en ny tung tysk stridsvagn upp, Tiger-stridsvagnen. Röda armén insåg att detta var något helt nytt, deras huvudpjäs för stridsvagnar var 7,6 cm kanon och den var otillräcklig. De började titta på hur de kunde förbättra sina stridsvagnar men snart kom de till insikt att det inte skulle komma så många Tiger-stridsvagnar så huvudfokus hamnade på att ta fram en ny pansarsvärnskanonvagn under 1943. Denna vagn var något helt annat än den tyska Marder-serien. Kan liknas med den tyska Jagdpanzer IV som kom 1944.

SU-85, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 8,5 cm kanon.

Här en pansarvärnskanonvagn SU-85 i centrala Minsk sommaren 1944. Röda armén har jagat ut de tyska ockupanterna från staden. Luftvärnskanonen är en sovjetisk 37 mm kanon opr 1939. Foto: mil.ru

Prefixet SU står för Samochodnaja Ustanovka (med kyrilliska alfabetet "самоходная установка") och betyder fritt översatt ”självgående pjäs”. Röda armén använde detta prefix för pansarfordon som hade en fast kanon monterad oavsett om det var en infanterikanonvagn, stormkanonvagn eller pansarvärnskanonvagn. Under andra världskriget kom Röda armén inte att ta fram några vagnar som vi skulle kalla för bandkanoner, det kom först på 1970-talet. 

"Bestdödaren" ser dagens ljus

Samtidigt som de utvecklade en ny pansarvärnskanonvagn SU-85 utvecklades en ny tung stormkanonvagn som byggde på den tunga KV-stridsvagnen. Denna nya vagn SU-152 fick en tung 15,2 kanonhaubits (ML-20S) som också kunde användas att bekämpa tunga tyska stridsvagnar, den fick smeknamnet ”Bestdödaren” ("Зверобой"). Dock den var nog mer tänkt som en tung stormkanonvagn än pansarvärnskanonvagn. Den började dyka upp under sommaren 1943. 

Den tunga stormkanonvagnen SU-152 på bilden är snarlik den senare tunga vagnen ISU-152. Skillnaden hade SU-152 byggde på ett KV-chassi medan den senare byggde på ett IS-chassi. Det senare chassit var en utveckling av det förra, så inte så skillnad mellan de två. 45,5 ton jämfört med 46 ton. Foto: A.Chaldej (TASS)

 

Panzer III blir sovjetisk stormkanonvagn

Sedan genom att Röda armén under vintern 1942-43 erövrade ett stort antal övergivna Panzer III och Stug III bestämde man att använda dessa. En tanke var att bygga en slags SU 76, detta då den egna produktionen hade problem. De fick en variant av 7,6 cm kanon F-34, alltså kanonen från T-34:an, och blev som sovjetiska Stugvagnar. Detta då de inte hade öppet stridsutrymme utan slutet. De var också tyngre och hade bättre pansarskydd än vanligt sovjetiska Su-76. 201 Su-76i byggdes under 1943 och de användes i strid första gången i augusti 1943. Barnsjukdomarna för den egna vagnen försvann i samband med att Su-76M anlände så de upphörde med dessa ombyggnader.  

Här syns tydligt det tyska Panzer-III chassit. Vagnen på bilden är den sovjetiska stormkanonvagnen SU-76I. Notera att kanonen är utan mynningsbroms, detta då kanonen bygger på T-34:ans kanon och inte den dragna fältpjäsen ZiS-3 som den vanlig SU-76:an hade. Foto: Alan Wilson

Så i slutet av 1943 hade Röda armén fyra sovjetiska vagnar i tjänst: SU-76, SU-85, SU-122 och SU-152. Den stora produktionen var av SU-76:or. Detta då produktionen av den lätta stridsvagnen T-70 ställdes helt om till att producera SU-76:or istället. Medan produktionen av T-34:an fortsatte samtidigt som produktionen av den tunga KV-vagnen upphörde. En ny tung stridsvagn togs fram, att ha en tung vagn med bara 7,6 cm kanon kändes onödigt. Den vagnen som till slut blev ny tung stridsvagn var IS-2 med en 12,2 cm kanon. De gjorde debut på slagfältet i slutet av februari 1944.

Den nya tunga stormkanonvagnen ISU-122 framför en tung stridsvagn IS-2, dock det är svårt att se på grund av alla "liftare". Nackdelen med den tunga 12,2 kanon var att ammunition var delad vilket sänkte eldhastigheten och ammunitionstillgången i vagnen var begränsad, 30 granater. Foto: Israel Ozersky

Röda armén hade insett behovet av tunga stormkanonvagnar så på det nya IS-chassit utvecklades två tunga stormkanonvagnar, ISU-122 och ISU-152. Den förstnämnda med en 122 mm kanon med andra hade en 152 mm kanonhaubits (ML-20S). Samma pjäs som fanns på SU-152. Båda hade som sagt god pansarvärnsförmåga men deras främsta funktion var att skulle understödja infanteriets strid, speciellt vid genombrott av fiendens linjer.

Tunga stormkanonvagnar ISU-152. Röda armén satte in dessa förband i understöd med syfte att bryta fiendens försvarslinjer. Det innebar en del förluster under krigets sista månader då tyskarna hade gott om Panzerfaust och Panzerschreck som kunde slå igenom vagnens pansarskydd. Foto: Georgij Konovalov

Kalla krigets standardkanon gör debut

Sedan då tyskarna verkade få allt tyngre vagnar kom en ersättare för SU-85 att utvecklas, SU-100. Alltså den byggde också på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 10 cm kanon. Men det verkar inte ha prioriterats då från april 1944 kom de första T-34:orna med 8,5 cm kanon dyka upp vid fronten. Produktionstakten var hög och Röda armén fick allt fler stridsvagnar med 8,5 cm kanoner. Så SU-100 gjorde debut vid fronten först i januari 1945 i striderna runt Budapest. Ett självständigt regemente anlände dit i slutet av 1944. 10 cm kanonen blev senare standardpjäs för sovjetiska stridsvagnar som T-54 och T-55. 

En uppvisning med pansarvärnskanonvagn SU-100 på ett militärt museum i Prag. Su-100 användes senare av Egypten och Syrien i deras krig mot Israel. Foto. Roman Mifek. 

Den sovjetiska produktionen av SU-vagnar fram till slutet av maj 1945

	1942	1943	1944	1945	Totalt
SU-76	25	1 908	7 155	2 954	12 042
SU-85		756	1 894		2 650
SU-100			500	1 060	1 560
SU-122	25	611			636
SU-152		668	2		670
ISU-122			945	790	1 735
ISU-152		35	1340	510	1 885
Totalt	50	3 978	11 836	5 314	21 178

Not: olika källor anger ibland lite olika uppgifter. 

Från det en vagn har tillverkats tar det viss tid innan den når fronten som en del av ett förband. Tittar vi på den sovjetiska förlustrapporteringen så anges det följande: 

1943 – 1 100 vagnar som totalförluster 

1944 – 6 800 vagnar som totalförluster 

1945 – 5 000 vagnar som totalförluster

Så det blir totalt 12 900 vagnar av 21 178 tillverkade. Vilket innebar att 61% av produktionen kom att förstöras under kriget. Ibland anges det att Röda armén hade 10 100 vagnar kvar vid krigsslutet och då borde produktionen ligga på 23 000 istället. Och denna skillnad uppstår under 1944, främst att fler lätta vagnar tillverkades. Så det råder lite osäkerhet angående antal tillverkade SU-76 under 1944.

Här syns en tung stormkanonvagn ISU-152 på Frankfurter Allee i centrala Berlin under slutstriden 1945. Omgiven av flera tunga IS-2-stridsvagnar och mitt i gatan står en T-34 /85. Den nya T-34:an som gjorde stridsdebut i april 1944 och hade en 8,5 cm kanon. Foto: mil.ru

Ju längre kriget led ju fler SU-förband sattes upp och det var främst högre chefs resurs. Inte bara regementen utan även brigader kom att formeras. En brigad hade ofta tre regementen. Ett regemente normalt 21 vagnar fördelade på fyra batterier med fem vagnar i varje. Vid krigsslutet 1945 hade Röda armén 12 brigader, 241 regementen samt 70 nyuppsatta bataljoner som var tänkt att bli en del av skyttedivisionerna.

 

En sovjetisk SU-76 under slutstriden 1945. Dessa vagnar blev under krigets slutfas alltmer integrerade och en del av skyttedivisionen istället för vara högre chefs resurs. Foto: Maz Alpert. 

Nämligen mot slutet av kriget i Europa 1945 började Röda armén att organisera SU-76 i självständiga bataljoner med 13 vagnar. Dessa var tänkt att bli integrerade med skyttedivisionerna. Det hann att genomföras för en del skytteförband i slutskedet av kriget i Europa men i Stalins krig mot Japan 1945 hade skyttedivisionerna denna organisation. 

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. (West Chester 1995)

 

Zaloga, Steven. & Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984) 

Zaloga, Steven & Ness, Leland: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003) 

 

Krivosjeev, G.F. (red), Grif sekretnosti Snjat. (Moskva 1993)

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Eld i målet – Stormkanonvagnar i strid

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

 Debut på slagfältet i Normandie 1944

Drömmen om pansarnäven och satsningarna på stridsvagnar gjorde också att motmedel utvecklades, pansarvärn. Stridsvagn kunde givetvis strida mot varandra men infanteriet behövde vapen för att kunna hejda ett pansaranfall.

Jagdpanther hade det en bra pansarvärnskanonvagn skulle ha, eld, skydd och rörelse. Men väldigt få kom att tillverkas och väldigt sent. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0396-09 / Wagner / CC-BY-SA 3.0

1939 var det pansarvärnskanoner som gällde och många länder hade 37 mm eller liknade kaliber. Pjäserna vägde 300 kg till 400 kg. En pjäsbesättning på fem kunde flytta pjäsen vid byte av eldställning utan dragdjur eller –fordon. Men pansarvärnskanoner blev bara tyngre samtidigt som stridsvagnarna bara blev tyngre och tyngre.  Allt fler pansarvärnskanonvagnar kom att utvecklas och på så sätt blev det ökad rörlighet för pansarvärnet. Ett sätt var att använda chassit från en stridsvagn som grund. Kanonen satt då inte i ett rörligt torn utan var fast monterad. Det innebar att pjäsen riktades in med vagnen. De första pansarvärnskanonvagnarna var lätt bepansrade men allt eftersom kom även tyngre och bättre bepansrade vagnar i tjänst.

Slaget vid Kursk 1943

Sommaren 1943 gjorde Tysklands nya medeltunga stridsvagn Panther debut. Den hade en lång 7,5 cm kanon (L/70) som var en alldeles utmärkt kanon. Då Tysklands ledare Adolf Hitler vurmade för tyngre vapen kom tankarna på att utveckla Jagdpanther på detta chassi för att slå ut fiendens tyngre vagnar.

Tyskarna hade länge haft idéer och tankar om att montera 8,8 cm kanonen på ett fordon, med andra ord en tung stormkanonvagn.  Den tunga pansarvärnskanonvagnen Ferdinand / Elefant är ett exempel på detta. Här användes överblivna chassi i samband med utvecklingen av den nya Tiger-stridsvagnen och denna vagn gjorde debut sommaren 1943.

De nya Elefant-vagnarna anländer till XXXXI pansarkåren vid Kursk inför sommaroffensiven 1943.  Kåren kom att ha totalt 304 stridsvagnar och stormkanonvagnar där 89 var tunga Elefant, när slaget om Kursk inleddes.

Nu var det planer på mer storskalig produktion.  Den nya Jagdpanther kan ses som den ultimata stridsvagnsdödaren avseende skydd, rörlighet och eldkraft. Bra pansarskydd frontalt och den långa 8,8 cm kanonen (L/71) gjorde att vagnen inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar. Vagnen vägde cirka 45 ton, vilket kan jämföras med att tyskarnas tyngsta stridsvagn 1939 vägde drygt 20 ton.

Produktionsstörningar

Vagnen producerades i begränsat antal, endast 413 stycken, serieproduktion startar i januari 1944 och pågår till krigets slut.  Det brukar anges olika produktionssiffror och hundraprocentig exakthet är svårt att få. Det var tre fabriker som kom att bygga denna vagn. De tre låg i Braunschweig, produktion från januari 1944, Hannover, från november 1944 och Potsdam, från december 1944. Men produktionen tog aldrig fart.

Första halvåret 1944 kom 46 vagnar att färdigställas och planen hade varit 160. Bombräder mot fabriken störde produktionen. Men produktionen kom långsamt men säkert att öka, då även antal produktionsanläggningar ökade. Till 31 december 1944 hade endast 228 blivit registrerade hos den tyska krigsmakten. I januari 1945 blev det produktionsrekord när 72 nya vagnar registrerade. Målet var att ligga på hundra nya vagnar per månad i juni 1945, men kriget tog som sagt slut.

Tyska 654 .tunga pansarvärnsbataljonen i Normandie i augusti 1944. Två av tre kompanier i bataljonen deltog i striderna, främst mot britter: Foto: Flickr. 

Dags för fronten

Produktionsstörningar gjorde att bara ett förband, 654. tunga pansarvärnsbataljonen, hade tillräckligt med vagnar sommaren 1944.  Ett beslut om insats vid fronten togs. Bataljonen hade nästan två kompanier redo och 25 vagnar fanns för dessa, alltså inte full styrka. Tanken vid denna tid var en full bataljon skulle ha en bataljonsstab med tre vagnar och tre kompanier med vardera 14 vagnar, alltså 45 vagnar. Personalstyrka för hela bataljonen kunde ligga på mellan 750 till 850 man.

Under mitten av juli 1944 kom den reducerade bataljonen vara vid fronten. Den var under befäl av bland annat XLVII. pansarkåren och kom att strida mot britterna. De tyska Jagdpanther stred bland annat mot brittiska Churchill-stridsvagnar.  Totalt verkar bataljon ha förlorat 17 Jagdpanther under striderna i Normandie 1944.

Flera andra tunga pansarvärnsbataljoner fick också Jagdpanther men genom att produktionen var begränsad, tilldelades dessa endast ett kompani med Jagdpanther. Alltså 14 vagnar. Det var följande bataljoner: 519, 559, 560 och 655. Alla var insatta i väst.  De andra kompanierna fick Sturmgeschütz III (519. och 559.) eller Jagdpanzer IV (560. och 655.) med den långa 7,5 cm kanonen (L/70). Alltså kanonen som Panther-stridsvagnen hade.

Den ”stora” offensiven

Under Ardenneroffensiven som inleddes 16 december 1944 kom tre tunga pansarvärnsbataljoner med Jagdpanther att sättas in, det var 519. 559. och 560.. Så detta kan ses som det stora slaget för Jagdpanther dock antal vagnar var inte många, vid full styrka hade det varit 14 + 14 + 14 = 42 vagnar då varje bataljon hade bara ett kompani. Det var det tänkt en fjärde bataljon (655.), 14 vagnar till men den hann inte utrustas färdigt innan Ardennerna. Så nu hade de inte 56 vagnar tillsammans utan endast 27 så 2 mer än Normandie initialt.

En tysk Jagdpanther som har blivit utslagen av en amerikansk pansarvärnskanonvagn M36 Jackson. Denna vagn var bestyckad med en 9 cm kanon. Foto: Chapman, U.S. Army

Nu råkade det bli så att den enda fullständiga bataljonen med Jagdpanther, nämligen 654., sattes in under operation Nordwind och hade lyckats fått upp sin styrka till 34 vagnar. Så detta blev operationen med flest Jagdpanther. Tyskarna valde att inledningsvis endast ha Jagdpanther-förband på västfronten. Varför kan vi fråga oss? Detta då de västallierade hade inte lika tunga vagnar som Röda armén hade i form av den tunga stridsvagnen IS-2 och de tunga stormkanonvagnar ISU-122 och ISU-152. Det kanske var ren slump på grund av att få vagnar fanns.  

Slutstriden 1945

Det var först under 1945 som Jagdpanther verkar ha satts in på östfronten, Även ytterligare pansarvärnsbataljoner hade fått ett embryo till ett Jagdpanther-kompani, det var 563. och 616. Det talas om nio vagnar per kompani istället för fjorton.

De tunga sovjetiska pansarfordonen 1944 och 1945 hade tjockt pansar och grova pjäser, 12,2 cm eller 15,2 cm. På bilden den tunga stormkanonvagnen ISU-122 som väger 45,5 ton och har en 12,2 cm kanon. 

Kaos på slutet 1945 gjorde att även pansardivisioner kom att tilldelas vagnar. Egentligen under 1945 hade tyskarna stora svårigheter att skapa fullstarka pansarförband och fyllde på med vad som fanns tillgängligt. Det har noterats att till exempel 4., 8. och 25. pansardivisionen fick enstaka Jagdpanther och även följande SS-divisioner: Das Reich, Hohenstaufen och Frundsberg. Waffen-SS hade inga självständiga tunga pansarvärnsbataljoner så Waffen-SS fick kanske 30 vagnar totalt och detta under 1945.

Slutord

Jagdpanther fascinerar många men vagnens avtryck på slagfältet är egentligen noll sett ur ett fågelperspektiv. Detta då alldeles för få fanns, till exempel i Normandie, Ardennerna eller Nordwind. Med eller utan Jagdpanther hade ingen betydelse sett över fronten i stort, Jagdpanzer IV, där runt  2 000 byggdes, hade kunnat göra jobbet lika bra, Hade produktionen fungerar som tänkt och två kompletta bataljoner satts i Normandie kanske vi hade fått ett annat ”Villers-Bocage” som hade skrivit in sig i historieböckerna. Jagdpanther var den ultimata stridsvagnsdödaren men tyskarna fick aldrig igång produktionen och hade för få.

Tyska Jagdpanzer IV, denna variant på bilden med 7,5 cm kanon L/48. Det vill säga samma kanon som Panzer IV och Sturmgeschütz III G hade. Senare versioner av vagnen fick samma pjäs som Pantherstridsvagnen, 7,5 cm kanon L/70. 

Vidare läsning:

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle, Thomas Jentz: Schwere Jagdpanzer. Entwicklung – Fertigung – Einsatz. (Stuttgart 2011)

Eric Lefèvre: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Läs mer om striderna i Normandie 1944 här:

Tyska pansardivisioner Normandie 1944

Mer om striderna i Bretagne 1944 här:

Försvaret av Brest 1944

Tyska infanteridivisioner och deras pansarvärn

 Tyskt pansarvärn 1941 kontra 1943

Det vanligaste tyska divisionsförbandet under andra världskriget var infanteridivisionen. Ett av det största hotet mot dessa var egentligen tyngre fientliga pansaranfall. 

En fullstark division sommaren 1941 med tre infanteriregementen skulle ha 16 860 i personal, 48 artilleripjäser, 26 infanterikanoner och 75 pansarvärnskanoner.

En fullstark division hösten 1943 med tre infanteriregementen skulle ha 13 656 i personal, 36 artilleripjäser, 18 infanterikanoner och 48 pansarvärnskanoner.

Standardpjäs vad gäller pansarvärnskanoner i tyska armén under de första krigsåren var 37 mm pansarvärnskanon Pak 36. 

Varför en minskning av pansarvärnskanoner?

Pansarvärnsbataljonen 1941 bestod av tre kompanier med pansarvärnskanoner men det fanns inget luftvärn i hela divisionen förutom kulsprutor så i den nya organisationen 1943 bestod pansarvärnsbataljonen av två kompanier med pansarvärnskanoner och ett kompani med luftvärnsautomatkanoner.

De tyska infanteridivisionerna hade initialt inga luftvärnsautomatkanoner. Men detta kom ändras, ett kompani pansarvärn blev istället luftvärn. På bilden 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 38 på östfronten sommaren 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0597-15 / CC-BY-SA 3.0

Sedan i infanteriregementenas pansarvärnskompanier byttes den tredje plutonen med pansarvärnskanoner ut mot en pluton utrustade med närpansarvapen. Slutligen hade spaningsbataljonen ersatts av en fysiljärbataljon som hade organisation likt en vanlig skyttebataljon, då försvann en pansarvärnskanonpluton.

Under 1944 kom allt fler infanteridivisioner möjligheten att ersätta ett kompani med dragna pansarvärnspjäser i sin pansarvärnsbataljon med ett kompani med pansar. Det var ofta Sturmgeschütz III eller Jagdpanzer 38 (t) Hetzer när den kom i produktion från april 1944. Båda vagnar var bestyckade med 7,5 cm kanon.

Pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38 (t) Hetzer hade en 7.5 cm kanon L/48 och vägde cirka 16 ton. Vagnen började levereras under 1944 ut till förband. Ett enorm förstärkning för infanteridivisionernas pansarvärnsförmåga. 

Kanonutveckling

Pansarvärnskanonen 37 mm Pak 36 som redan visat sig vara otillräcklig under striderna i Frankrike 1940 var pjäsen som det tyska infanteriet hade sommaren 1941. Den aningen tyngre 50 mm Pak 38 hade nyligen satts i produktion och just börjat komma ut på förbanden.

37 mm pansarvärnskanonen var verkningslös mot de sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV. Fler än 3 300 av dessa pansarvärnskanoner gick förlorade på östfronten under 1941. Ingen annan tysk pjäs förlorades i lika stort antal. Tyskarna insåg under hösten 1941 att deras nya 5 cm pansarvärnskanon 38 egentligen också var värdelös mot dessa sovjetiska tyngre vagnar.

Här på bilden den nya pansarvärnskanonen, 7,5 cm Pak 40, som sattes i produktion efter det att tyskarna hade mött tyngre sovjetiska stridsvagnar i strid 1941. Foto: Willi Ude

Det behövdes ännu grövre kanoner och redan i februari 1942 kunde de första 7,5 cm pansarvärnskanonerna av typ Pak 40 levereras. Denna hade redan varit under utveckling i flera år men den hade inte prioriterats och nu sattes full fart framåt. Under 1942 avslutades produktionen av 37 mm Pak 36, medan 5 cm Pak 38 fortsattes produceras parallellt med 7,5 cm Pak 40. Den sistnämnda ökade produktionen enormt de kommande åren. År 1942 färdigställdes 2 114 kanoner, året därpå 8 740 kanoner och 1944 hela 11 728 kanoner.

Ett ad-hoc vapen blev pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 97/38. Det var erövrade franska Canon de 75 modèle 1897 som satts på en lavett från Pak 38. En temporär lösning för att få fler tyngre pjäser i väntan på att produktionen av Pak 40 tar fart.

Det var inte lika lätt för pjäsbesättning att flytta på en Pak 40 som det hade varit med en Pak 36. Vikten var nästan 1,5 ton istället för drygt 300 kg. Det blev betydligt tyngre. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-296-1688-33 / Schwoon / CC-BY-SA 3.0

Förutom att 7,5 cm Pak 40 kunde slå ut fiendens stridsvagnar var den enormt tyngre än föregångaren, 37 mm Pak 36. En pjäsbesättning på fem skulle nu flytta 1 425 kg istället för 327 kg vid byte av eldställning. Utan dragdjur eller –fordon så var det inte det lättaste.

Pjäsutveckling av dragna tyska pansarvärnskanoner

Pjäs typ	Pjäs vikt	Granat vikt	I tjänst från	Antal tillverkade
37 mm Pak 36	327 kg	0,7 kg	1936	14 459
5 cm Pak 38	1 000 kg	2,25 kg	april 1941	9 566
7,5 cm Pak 97/38	1 190 kg	6 kg	juni 1942	3 712
7,5 cm Pak 40	1 425 kg	6,8 kg	våren 1942	23 303
8,8 cm Pak 43/41	4 350 kg	10,4 kg	april 1943	1 403
8,8 cm Pak 43	3 650 kg	10,4 kg	januari 1944	2 098

De två sistnämnda, 88:orna, kom att tilldelas självständiga pansarvärnsbataljoner som var högre chefs resurs och inte infanteridivisionernas pansarvärn. De var ännu grövre och tyngre, vilket begränsade pjäsbesättningarnas möjlighet att byta eldställning utan dragfordon.

En övergiven 8,8 cm pansarvärnskanon Pak 43/41 den 25 augusti 1944. Här några glada fransmän med sin erövrade kanon. Notera att kanonen är stor och vikt 4,3 ton. Foto: Geolami

Mer pansarfordon behövdes

Tyskarna insåg att pansarvärnskanonerna bara blev grövre och allt tyngre så allt fler modeller av pansarfordon bestyckade kanoner i fast monterad i chassit togs fram. Ny målsättning blev att infanteridivisionen skulle ha ett kompani mobilt pansarvärn för att snabbare kunna möta fientliga pansaranfall.

Tysk skämtteckning om utvecklingen av pansarvärn från 1941 till 1944. Den sista ser ut som en Nashorn, en tysk lätt bepansrad pansarvärnskanonvagn, med 8,8 cm kanon och den tilldelas endast självständiga pansarvärnsbataljoner. 

Så pansarvärnsbataljonen 1944 utvecklades mot att ha ett kompani med dragna 7,5 cm Pak 40, ett kompani med Stug eller Hetzer och slutligen ett kompani med luftvärnsautomatkanoner.

Produktion av Stug och Hetzer med 7,5 cm kanon L/48

Typ	1942	1943	1944	1945
Sturmgeschütz III 7,5 cm L/48	365	3011	3849	1038
Sturmgeschütz IV 7,5 cm L/48	0	30	1006	27
Jagdpanzer 38 (t) Hetzer	0	0	1588	1261

 

På bilden med Sturmgeschütz III G med 7,5 cm L/48 kanon. Produktionen av tyska stormkanonvagnar kom igång på allvar 1943 och de kom att fungera som pansarvärn. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-089-3779-25A / Finke / CC-BY-SA 3.0

Vidare läsning:

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg 1989)

Niklas Zetterling och Anders Frankson: Kursk 1943. A Statistical Analysis. (London 2000)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Mer läsning om pansarvärnsgevär på östfronten:

Infanteriets "tunga" gevär på östfronten

Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

Läs mer om tyska gigant Elefant här:

Bjässen Elefant i strid