Tyskt pansar under andra världskriget

Eld i målet  – Stormkanonvagnar i strid

 

I början av andra världskriget var antalet tyska stormkanonvagnar få och det var först under 1943 och 1944 de kom att förekomma i stort antal. På bilden ses Sturmgeschütz III med en kort 7,5 cm kanon (L/24) 1941 vid invasionen av Sovjetunionen. Foto: Bundesarchiv B 145 Bild-F016202-23A / CC-BY-SA 3.0

Stormkanonvagnarnas stora stund var under andra världskriget. De som flitigast utnyttjade denna vagntyp var Tyskland och Sovjetunionen. Tyska stormkanonvagnar gjorde premiär under fälttåget mot Frankrike våren 1940, då stormkanonvagnar med kort 7,5 cm kanon (L/24) användes i fyra självständiga stormkanonbatterier som vardera hade sex vagnar – totalt 24 vagnar. 

Sommaren 1944 i Normandie en utslagen Sturmgeschütz IV, alltså chassis är från en Panzer IV. Visste du att även Luftwaffe hade stormkanonförband i Normandie, nämligen 12. fallskärmsstormkanonbrigaden? Givetvis var det fortfarande en bataljon som skulle ha 31 vagnar trots det storslagna namnet: Foto: NARA

Stöd till infanteriet

Fram till krigsslutet 1945 tillverkades totalt nästan 11 800 Sturmgeschütz III och IV, varav endast 825 var utrustade med den ursprungliga kanonen, 7,5 cm L/24, som på grund av sitt korta eldrör kallades för ”Stummel” (stump). Stormkanonvagnen har sitt ursprung i striderna under första världskriget (1914–1918). När det var dags för infanteriet att rycka fram förekom det ofta att enstaka stödjepunkter med kulsprutor hade överlevt artillerielden och kunde stoppa upp hela anfallet. Stormkanonvagnen sågs som en bra lösning på problemet, eftersom den skulle vara en del av infanteriets strid och snabbt kunna bekämpa eventuella kvarvarande stödjepunkter med direkt eld av spränggranater. 

Stormkanonvagnen var en enklare stridsvagn där kanonen inte satt i ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen. En tidig förespråkare var den blivande fältmarskalken Erich von Manstein, som lyfte fram idéerna 1935. Vid denna tid i mitten av 1930-talet hade Tyskland 37 mm kanoner som ny standardkanon för stridsvagnar vars spränggranat inte var mycket att hänga i julgranen. Så stormkanonvagn med 7,5 cm kanon var en helt annan historia. 

 

Skiss på Sturmgeschütz III Ausf. G. Här syns den långa kanonen tydligt och att vagnen har ett chassi från Panzer III. Modellen sattes i produktion i december 1942 och är den modell som det helt klart byggdes flest av, ca 8 000. Illustration: Peter Müller / http://www.historyfacts.biz

Få tillverkades före 1942

Före andra världskriget hade olika vapengrenar i tyska krigsmakten tvistat om vem vapensystemet skulle tillhöra och det slutade med att artilleriet vann kampen. Därför fanns vagnen i självständiga batterier som kårchefens resurs i stället för hos infanteridivisionen. Inför den stora kraftmätningen mellan Tyskland och Sovjetunionen 1941 hade tyskarna satt upp ytterligare förband, men jämfört med antalet stridsvagnar var det fortfarande få. Under 1940 tillverkades 192 stormkanonvagnar och under 1941 kom 540 vagnar att tillverkas. Detta kan jämföras med den tyska produktionen 1944: nästan 6 000 stormkanonvagnar.

 

Röda armén insåg också fördelarna och hade även de behov av direkt eld från tunga vapen i infanteriets strid.. En sovjetisk SU-122 under framryckning vid stora slaget om Kursk sommaren 1943. Foto: Wikipedia Commons

Tunga vagnar med 15,2 cm kanon

Röda armén inspirerades av de tyska stormkanonvagnar och valde även att producera tyngre vagnar än tyskarna hade. Den sovjetiska produktionen av stormkanonvagnar inleddes i slutet av 1942 och drygt femtio vagnar hann att tillverkas under året. Röda armén namngav sina vagnar efter pjäsens storlek: SU-76, SU-122 och SU-152. Från början blandades SU-76 och SU-122 i samma förband, men man insåg snabbt att den lätta SU-76 och den medeltunga SU-122 inte passade ihop taktiskt, så olika stormkanonregementen skapades. Inom Röda armén hade det som vi skulle klassa som stormkanonvagnar (såsom SU-122) respektive pansarvärnskanonvagn (såsom SU-85 och SU-100) samma prefix. Hos Röda armén var också produktionen som högst 1944: drygt 10 000 vagnar. Cirka sjuttio procent av produktionen utgjordes dock av den lätta stormkanonvagnen SU-76, som hade öppet torn och var betydligt lättare bepansrad jämfört med de tyska stormkanonvagnarna. Kanske ska ses mer som en infanterikanonvagn. Två typer som var vanliga i Ostpreussen 1945 var de de tunga stormkanonvagnen ISU-122 med sin 12,2 cm kanon och ISU-152 som hade en 15,2 cm kanonhaubits (ML-20S). Dessa var väl bepansrade och baserades på chassin från den tunga stridsvagnen IS-2.

 

FAKTARUTA

Exempel på tyska och sovjetiska stormkanonvagnar 1939–1945

Vagntyp	Beväpning	Vikt (ton)	I produktion	Antal vagnar
Sturmgeschütz III kurz	kort 7,5 cm kanon	22	1940–1942	825
Sturmgeschütz III lang	lång 7,5 cm kanon	23,9	1942–1945	8 593
Sturmgeschütz IV	lång 7,5 cm kanon	23	1943–1945	1 163
Sturmhaubitse	10,5 cm haubits	24	1942–1945	1 217
SU-76	7,6 cm kanon	10,5	1942–1945	12 042
SU-122	12,2 cm haubits	30,9	1942–1943	636
SU-152	15,2 cm haubits	45,5	1943–1944	670
ISU-122	12,2 cm kanon	46	1944–1945	1 735
ISU-152	15,2 cm kanon	46	1943–1945	1 885

Notera: Olika källor anger ibland olika antal vad gäller produktionen.

 

Produktion av stormkanonvagnar, till höger i bild syns de som har fått 7,5 cm kanon medan de till vänster i bild har en aning grövre kanon, 10,5 cm haubits, då det är StuH 42. Foto: Bundesarchiv Bild 146-1985-100-33/ Unknown author/ CC-BY-SA 3.0

Premiär för stormhubitsar

Att den tyska Sturmgeschütz frekvent sattes in för att bekämpa stridsvagnar gjorde att behoven av lång kanon blev allt större. Under 1942 kom de första stormkanonvagnarna med 7,5 cm kanon (L/43), men kanonen var inte tillräckligt effektiv mot T-34 så den ersattes snart med 7,5 cm (L/48) och Sturmgeschütz III kom att ha denna kanon ända till krigsslutet. Ett antal stormkanonvagnar tillverkades med chassi från Panzer IV. Utvecklingen av de tyska stormkanonvagnarna gick mot att de blev som pansarvärnskanonvagnar och användes som det i första hand. Så för att vrida klockan tillbaka utvecklades Sturmhaubitze 42 (StuH 42), som i stort sett var en Sturmgeschütz III beväpnad med 10,5 cm haubits (L/28). Produktionen startade på allvar 1943 och 1 217 tillverkades. Under 1944 kom ett nytt förband: stormartilleribrigaden. Den skulle ha 45 stormkanonvagnar, varav tolv med haubits. Dessutom skulle brigaden få ett pansargrenadjärkompani med cirka tvåhundra man. Ett sätt att återta stormrollen i anfallstriden och och inte se som ett pansarvärnsförband. Det var emellertid få förband som fick denna organisation till fullo.

 

Röda armén fick fler tunga stormkanonvagnar ju längre kriget fortskred. När en ny fruktad motståndare för tyskarna kom i form av den tunga stridsvagnen IS-2 började Sovjetunionen även producera två stormkanonvagnar på detta chassi: ISU-122 beväpnad med en lång 12,2 cm kanon och ISU-152 beväpnad med 15,2 cm kanon-haubits. På bilden ses sovjetiska ISU-122 under framryckning. Foto: okänd

Mansteins idé realiserad

Vid krigsslutet 1945 hade Röda armén tolv stormkanonbrigader med SU-vagnar, 241 stormkanonregementen med SU-vagnar samt sjuttio nyuppsatta bataljoner med SU-76 som var avsedda att bli en del av skyttedivisionerna. Med tanke på att Röda armén inte hade haft några stormkanonförband med SU-vagnar när kriget bröt ut 1941 var det enorm styrketillväxt. Ju längre kriget fortskred desto fler SU-förband kom att sättas upp och de utgjorde högre chefs resurs. Mot slutet av kriget började man organisera självständiga bataljoner med tretton SU-76-vagnar som integrerades med skyttedivisionen. Det hann skapas ett fåtal skytteförband i slutskedet av kriget i Europa, men i Stalins krig mot Japan 1945 hade skyttedivisionerna nu denna organisation. Mansteins idé från 1935 var slutligen förverkligad – men inte i den armé som han hade tänkt sig.

 

På bilden ses den lätta sovjetiska stormkanonvagnen SU-76, som byggde på den lätta stridsvagnen T-70 – här i Tyskland 1945. Produktionen av T-70 upphörde 1943 och i stället levererades lätta stormkanonvagnar med 7,6 cm kanoner. Röda armén namngav sina vagnar efter pjäsens storlek. Den främsta uppgiften för SU-76 var att understödja skytteförbanden i deras strid. Foto: okänd

Utvecklingen av den tyska stormkanonorganisationen

·       Först självständiga batterier med sex stormkanonvagnar – två stormkanoner per pluton där plutonchefen fick en pansarhalvbandvagn.

·       1941 fanns stormkanonbataljoner med arton vagnar – tre batterier med vardera sex vagnar.

·       Batteriernas tilldelning av stormkanonvagnar ökades till nio, så att plutoncheferna fick egen vagn. Så även plutonchefen kunde ta strid.

·       Bataljonschef och batterichefer i bataljonen fick även egen stormkanonvagn, vilket innebar 31 vagnar per bataljon.

·       1943 började man omnämna stormkanonbataljoner som stormkanonbrigader utan att något ändras.

·       1944 började man att formera stormartilleribrigader med 45 vagnar, varav tolv haubitsvagnar.

På bilden en Sturmgeschütz III som fortfarande står kvar på slagfältet från 1967. Foto: Bukvoed /Wikipedia Commons

Visste du att

Israelerna har stridit mot både tyska och sovjetiska stormkanonvagnar i sina krig mot Egypten och Syrien. Leverantören av de sovjetiska vagnarna var givetvis Sovjetunionen, men leverantören av de tyska Sturmgeschütz III som användes av Syrien 1967 var Frankrike.

Tyskarnas svar på den sovjetiska T-34:an, läs mer här:

1942 nya vapen för tyskarna

Läs mer om tyska främsta pansarvärnskanonvagn här:

Den ultimata stridsvagnsdödaren – Jagdpanther

Vidare läsning om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html