Skånska kriget

Blodbadet vid Lund 1676 

Livregementets mannar var beslutsamma i sitt agerande under slaget vid Lund, och framryckningen fortsattes genom det danska kulregnet tills det gavs order om eld. Efter en dräpande svensk svarssalva på betydligt kortare avstånd ökades tempot de sista meterna och kavalleriet brakade med blanka vapen under regementschefen Nils Bielkes ledning in i den danska linjen. Bielke skrev efteråt att ”vi alla kullkastade, så väl den första som den andra linjen av fienden att de råkade i stor konfusion”. 

Kavalleristen Nils Bielke senare i karriären. Han utmärkte sig inte bara på slagfält i Sverige utan också i det Stora turkiska kriget. Svensk fältmarskalk 1690. Illustration: Klöcker Ehrenstrahl, David, Skoklosters slott/SHM 

Det brukar anges att slaget var ett av de blodigaste slagen i världshistorien när man tar hänsyn till förlusterna – nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater som befann sig på slagfältet. 

Måndagen den 4 december

Det var den 4 december 1676 som en dansk armé på 13 000 man drabbade samman med svensk armé på 8 000 man strax norr om Lund. För att få lite perspektiv på hela så hade Lund vid denna tid cirka 1 500 invånare, vilket kan jämföras med dagens drygt 91 000. Den danska armén var mer balanserad, 50 % bestod av infanteri och 50% kavalleri, enligt tidsperiodens sätt att genomföra fältslag. Den danska armén hade organiserat sina linjer efter i de rådande principerna, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, var kavalleri. Den svenska armén försökte men då man hade så få infanterister, endast 25 % av styrkan, så fylldes center även upp med kavalleri. Svenska styrkorna led även en annan brist, få artilleripjäser. Danskarna hade ett övertag på nästan fem till ett. 

Gammaldags taktik hos danskarna

Hade svenska sidan någon fördel? Jo, kavalleriet. Visserligen var man jämnstarka men danska kavalleriet stred fortfarande med karakollering i tre led linje. Första linjen red något framåt, avfyrade sina pistoler på måttligt avstånd, vände till höger och vänster för att ge plats till andra ledet. När dessa avgett sin salva var det dags för tredje ledet. Första ledets ryttare, som befann sig längst bak, hade då laddat om sina hjullåspistoler och var klara att påbörja en ny cykel. På så vis upprätthöll man en konstant eldgivning mot fienden, men det var inte längre särskilt effektivt i en stridsmiljö som blivit allt rörligare. 

Konstnären Johann Philip Lemke (1631-1711) har i denna målning illustrerat hur en kavalleristrid kunde se ut på 1600-talet. Hans tolkning. 

Rakt in med full kraft

Gustav II Adolf hade insett att denna taktik inte var speciellt bra utan ansåg den tämligen verkningslös. Den brutala svenska kavalleridoktrinen med anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led kom som en mycket obehaglig överraskning för danskarna. Danska kavalleriregementscheferna kunde konstatera att svenskarna tog ut en kraftig tribut med sina anfall och att de danska ryttarleden decimerades å det bedrövligaste.  

Den svenska linjen återställdes och man var i detta skede i full besittning av galgbacken. När ryttarskvadronerna hittat sin inbördes ordning gick man framåt igen, och den fortfarande numerärt överlägsna danska vänsterflygeln kom dem till mötes.

”Kontinuerlig a la Charge med pistoler och mer med värjor”, som Bielke sedermera beskrev det.

Överste Nils Bielke var chef för Livregementet till häst som hade bildats 1667 och när danska armén landsteg i Skåne sommaren 1676 bestod regementet av drygt 1 000 soldater. Nu lyckades den svenska kungen Karl XI inte speciellt väl i sin kampanj att slänga ut danskarna ur Skåne utan det var egentligen bara Malmö som höll ut. Den danska kungen Kristian V tyckte att i september 1676 att det var dags för vinteruppehåll då underhållsläget och vädret blev att kärvare. 

Karl XI under slaget vid Lund målat av Johann Philip Lemke (1631-1711). 

"Vi måste slåss"

På andra sidan kullen stod svenskarna och den unge Karl XI insåg att dra sig ur till vinterläger i Småland innebar att Skåne lämnades åt danskarna och frågan var om Malmö skulle hålla ut. Detta då den svenska flottan hade misslyckats kapitalt så danskarna hade kontroll över sjövägarna. Kungen bestämde sig att söka ett avgörande fältslag, då får antingen bära eller brista. Han visste att om han förlorar kommer det kunna kosta honom hans krona. 

Den danska armén verkade ha bättre vinterkvarter än svenskarna men trots det upplevde misär. Dock det var ingenting jämfört med hur det var på svenska sidan, sjukdomar, svält och kyla härjade bland svenskarna som sökte skydd för vädret i fuktiga jordkulor och primitiva riskojor och hyddor. Kungen insåg att snart har han ingen armé kvar. Han hade haft 15 000 i början av sommaren och nu återstod 8 000 man. Rapporter sa att hundratal dör varje dag på grund av de eländiga förhållandena. Det var dags för handling. 

En dansk fana erövrad vid Lund 1676. Armémuseum skriver: Fanan har tillhört det Nordjyska regementets andra utskrivning under Överste Barth Bülow, 8:e kompaniet.. Foto: Armémuseum

Än idag uppmärksammas insatserna denna dag

Regementschef Nils Bielke kunde mönstra 500 stridsdugliga ryttare i livregementet denna måndagsmorgon den 4 december 1676. Vid dagens slut var det många tomma sadlar men Bielke och livregementet hade utmärkt sig. Så än idag högtidshålls årsdagen, 4 december av slaget vid Lund, varje år hos Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg . En svensk seger vid dagens slut men den avslutande inte kriget. Det blev inte det avgörande slaget som Karl XI hoppades. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Lund 1676 (Stockholm 2019) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Sverige i krig med Brandenburg:

Slaget vid Fehrbellin 1675

Skånska kriget 1677:

Slaget vid Landskrona 1677

Fehrbellin 1675

Propagandaseger över Sverige 

18 juni 1675 kom svenska styrkor att strida med styrkor från kurfurstendömet Brandenburg i närheten av den lilla staden Fehrbellin. nordväst från Berlin. Detta slag var inte speciellt stort, cirka 7 000 man på den svenska sidan och drygt 7 000 på den andra. Slaget var inte särskilt blodigt heller, vardera sidan hade cirka 500 till 600 dödade. 

Ett mindre slag, Fehrbellin 1675, i vår krigshistoria men hade stor betydelse för Europas utveckling. Inte själva resultatet utan hur det kom att lyftas fram och presenteras, ”det lilla” kurfurstendömet Brandenburg slår den ”militära supermakten” Sverige. Illustration: Fondo Antiguo de la Biblioteca de la Universidad de Sevilla

Den svenska styrkan höll på marschera norrut tillbaka närmare till sitt basområde i Pommern. Den svenska eftertruppen under befäl av generallöjtnant Wolmar Wrangel blev upphunnen av kurfurstens styrkor och strider bröt ut. Kurfursten hade inte sin fulla styrka på plats, det var nästan uteslutet kavalleri med några infanterister och kanoner. Han ville kunna förflytta sig snabbt och nå fram till svenskarna. Därför hade han lämnat en del av sin armé som rörde sig långsammare. 

Familjen Wrangel i krig 

Wolmar Wrangel var son till Herman Wrangel precis Carl Gustaf Wrangel som var svensk överbefälhavare för det tyska fälttåget. Men de hade olika mödrar, så halvbröder och en enorm åldersskillnad. Wolmar föddes 1641 och var 33 år vid slaget medan Carl Gustaf föddes 1613 och var 61 år sommaren 1675. Även om Wolmar var ung hade han redan deltagit i flera krig som Karl X Gustavs danska krig och det bremiska kriget. 

Striderna vid Fehrbellin 1675 innehöll mycket dramatik men var ett mindre slag. På bilden har kurfursten fått en del av sitt artilleri på plats samtidigt som svenskarna gör motanfall. Målning av Dismar Degen (1700–1753) / Prussian Palaces and Gardens Foundation Berlin-Brandenburg

Den svenska sidan hade egentligen inget intresse av att stå och död i striderna som utvecklades. De hade redan beslutat om urdragning norrut. De försenades av att en bro över floden Rhin hade bränts ner av rädstyrkor från kurfurstens armé. Så den svenska styrkan under Wolmar Wrangel förde fördröjningsstrid och inväntade färdigställandet av ny övergång. Det ordnades ganska snabbt och svenskarna tog sig över vattendraget.  

Vi stred och Frankrike betalade 

Striderna mellan de två parterna blev som sagt inte speciellt blodiga. Alltså inget märkvärdigt slag sett ur det stora hela. Men slaget utvecklades i människors sinne till något helt annat, det målades upp som en stor seger för ”det lilla” kurfurstendömet Brandenburg mot den ”militära supermakten” Sverige. Speciellt Nederländerna och Brandenburg spred denna bild i de tysktalande områdena. En klassisk påverkansoperation innan Internet. Nederländerna var hårt pressade av Sveriges allierade och finansiär Frankrike. Vi var duktiga på kriga men hade brist på pengar, Frankrike sponsrade oss. Nederländerna behövde visa upp framgång och stärka moralen. 

En klassisk målning av David Klöcker Ehrenstrahl, Carl Gustaf Wrangel till häst. Daterad 1652 och finns givetvis i Skoklosters samlingar. 

En bra påverkansoperation bygger på sanningen och sedan förvanskar den. Sant, kurfurstendömet Brandenburg var den som anföll, Sverige var den som retirerade. Men reträtten var snarare ett utslag att svenskarna inte ville ta strid och hålla området än att de verkligen blev slagna. Men Sveriges militär rykte tog skada av den klassiska påverkansoperationen.  

Ett fiasko från start 

Hela fälttåget hade börjat hösten 1674, då en svensk styrka på 22 000 man hade värvats ihop under befäl av riksmarsken Carl Gustaf Wrangel och var redo i svenska Pommern. Det var inte lätt att ordna försörjning för denna stora styrka samtidigt som Frankrike ville att Sverige skulle sätta igång kriget mot Brandenburg. Wrangel beslöt att gå över gränsen med armén och tog vinterkvarter i Brandenburg i december 1674 istället för att belasta Pommern. Överhuvudtaget var vintern svår för armén och mängder av soldater deserterade och lämnade. När april 1675 kom kunde Wrangel mönstra drygt 12 000 man. Många av soldaterna var värvade tyskar. Sedan mådde Wrangel själv inte bra och det gällde även hans ställföreträdare fältmarskalken Conrad Mardefelt som inte heller var i toppskick. Sedan fanns det ingen klar krigsplan, utan det bestämdes att inte marschera mot Berlin utan mot sydväst och floden Elbe för att där förena styrkor med hertigen av Hannover. På sätt skapa en större armé, inte speciellt djärvt. 

En illustration från 1858 som ämnar visa ”den store kurfursten” vid slaget Fehrbellin 1675. Foto: British Library HMNTS.

Överhuvudtaget gick det inte bra, med sjuka befälhavare och urusel logistik. Det sägs att armén förflyttade sig tio mil på tre veckor. Rykten om kurfurstens armé hade lämnat sina vinterkvarter ökade och snart kom till och med stridskontakter med Brandenburgs kavalleri i början av juni. De svenska styrkorna hade ingen framgång så en urdragning norrut planerades och samla ihop styrkorna i Wittstock. Detta med syftet att där ta nya tag och reorganisera sig. Nu blev det inte heller så då rykten kom till Wrangel den äldre i Wittstock att endast spillror återstod efter striderna vid Fehrbellin så han med sina trupper fortsatte hem till Pommern. Ett svenskt fiasko sett till själva resultatet, traska runt i Brandenburg och sedan hem igen. 

Vems var felet? 

Så vad gick fel hos den svenska ”militära supermakten”? Vi hade inte färre soldater och vi kunde kriga.

 Tittar vi på de tre befälhavarna i topp så är deras eftermälen för det tyska fälttåget inte lysande utan snarare negativa. 

Carl Gustaf Wrangel: ”Utan tvivel har han felat genom att åta sig ett befäl som han på grund av ålder och bräcklighet inte längre var kapabel att leda.” 

Conrad Mardefelt: ”Hans ledning kännetecknades av order och kontraorder som ledde till planlösa fram- och återmarscher.” 

Wolmar Wrangel: ”Han var visserligen en tapper man, om oerfaren och ett brushuvud.” 

Wolmar dog ung redan 1675 medan hans halvbror dog året efter 1676. Krigskollegium i Stockholm hade en inlett en undersökning gällande fälttåget men den lades ner på grund av Carl Gustafs död. 

Kurfursten Fredrik Wilhelm (1620–1688) som staty i Fehrbellin. Mannen som inledde Preussens bana som stormakt i Europa. Han var inte bara kurfurste i Brandenburg utan också hertig av Preussen. Foto: James Steakley

Sedan kan sägas att kurfursten Fredrik Wilhelm som var krigsvan, hade stridit med Karl X Gustav och svenskarna vid Warszawa 1656, tog initiativ och agerade när möjligheten gavs. Svenskarnas problem med logistik och tveksamma framryckning öppnade möjligheter för kurfursten att samla ihop styrkor och slå tillbaka. Han såg Sverige och Frankrike som hinder för hans rikes expansion men kunde vid behov skifta läger. 

I vilket fall slaget vid Fehrbellin blev ett avgörande ögonblick i tysk historia. Kurfursten Fredrik Wilhelm blev känd som ”den store kurfursten” och hans son utropade sig till kung av Preussen 1701. Ett nytt kapitel i tysk historia inleddes. 

Torget Fehrbelliner Platz i Berlin är en viktig trafikknutpunkt. Den ligger där Hohenzollerndamm korsar Brandenburgische Strasse. Foto: Manfred Brueckels

Vidare läsning: 

 Ulf Sundberg: Svenska krig 1521–1814. (Stockholm 2002) 

 Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius, Svenska slagfält. (Stockholm 2003)

Utvecklingen av linjärt organiserade infanteriregementen av svensk-nederländsk typ.

Spanska tercios vid Rocroi 1643

Seger över Danmark i Skånska kriget.

Slaget vid Landskrona 1677

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Landskrona 14 juli 1677

Kampen om Skåne

Slaget vid Landskrona var över och ryttmästare Carl Gustaf Rehnskiöld kunde pusta ut. Han hade överlevt ännu en blodig batalj i Skåne. Han tillhörde Riksänkedrottningens livregemente till häst. Efter slaget vid Lund den 4 december 1676 hade regementet haft endast en reducerad skvadron kvar och förstärktes med 400 ryttare under våren 1677. Nu under slaget vid Landskrona den 14 juli 1677 hade regementet med sina 500 ryttare förlorat en dryg tredjedel av sitt manskap.

En bataljmålning från slaget vid Lund 1676. Mannen på häst som avfyrar sin pistol sägs föreställa den danske generalen Carl von Arenstorff. En tysk officer född i Mecklenburg som valde svensk tjänst under trettioåriga kriget och kriget med Polen men generalmajoren gick över till danskarna 1673 och blev generallöjtnant i dansk tjänst. Han sårades svårt vid Lund och dog av sin skada. Begravd i Slesvig Domkirke. 

Den danska invasionen av Skåne under det Skånska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Ystad 27 juni 1676. Danskarna hoppades att dra nytta av det svenska nederlaget till sjöss mot danska och nederländska örlogsflottor. Målet för den danske kungen, Kristian V, var att återföra de skånska landskapen till Danmark. Freden i Roskilde 1658 som tvingade Danmark att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän var något den danska kronan ville ändra på. Nu skulle Kristian V rätta till denna orätt som han såg det.

Karl XII:s framtida morbror invaderar

Som det var på denna tid så fanns det ofta släktskap mellan kungahusen och så även här. Den danske kungen Kristian V var äldre bror till Karl XI:s fästmö och blivande hustru, Ulrika Eleonora. Med andra ord han var Karl XI:s blivande svåger och senare morbror till Karl XII, som föddes 1682. Släkten är värst.

Snapphanar en plåga

Slaget vid Lund den 4 december 1676 var blodigt och Sverige avgick med segern.  Men den segern räckte inte utan kriget fortsatte.  Trots kriget utkämpades på svensk mark var det svenska armén som hade de största underhållsproblemen.  Danskarna hade sjöherravälde så huvuddelen av den svenska underhållet till den svenska armén i Skåne fick tas fram landvägen, vilket var betydligt mer besvärligt än att kunna skeppa det. Sedan komplicerades det hela av snapphanar gömdes sig lite varstans i buskarna.

Karl XI insåg det var danskarna som gynnades mest av stiltje i striderna och kunde växa sig starkare samt förstärka sina positioner. Sjöförbindelserna mellan Danmark och skånska hamnar fungerar utmärkt. Vad som behövdes var ett avgörande slag.  Det fanns en risk att danska allierade kunde ju besluta att sända ännu större truppkontingenter till Sverige om kriget pågick för länge.

Bielke spanar

Den danska armén i Skåne fanns i närheten av Landskrona så den svenska armén tågar söderut från sitt fältläger vid Herrevadskloster, cirka 45 km nordost från Landskrona, måndagen den 12 juli 1677. Överste Nils Bielke, chefen för Livregementet till häst, leder en spaningsavdelning från regemente för att rekognosera danska positioner och terrängen.

En viktig rådgivare för Karl XI var Rutger von Ascheberg. Han utnämndes till fältmarskalk 10 november 1678. Under åren 1634–1679 deltog von Ascheberg i femton av den svenska härens drabbningar. Foto: Blekinge museum. 

Vi måste anfalla

Hetsigt svenskt stabsmöte på kvällen den 13 juli när Bielke rapporterar om de utmärkta danska försvarspositionerna på höjderna vid Rönneberga backar. Han föreslår en kringgångsmanöver och att skära av de danska underhållslinjerna. Han får medhåll av andra officerare men den unge kungen blir rasande och utbrister att det blir anfall ”även om det också skulle kosta honom hans sista soldat”.  Påminner till viss del om Robert E. Lee och den 3 juli 1863, ”Pickett’s charge”. Dock Lee var nog mer lugn och harmonisk när han klargjorde sitt beslut. 

Veteranen räddar dagen

När dagen gryr onsdagen den 14 juli 1677 bryter den svenska armén upp från sitt läger och marscherar mot Rönneberga backar. Då uppstår det ett problem, rapporter kommer att danskarna inte längre finns kvar. De har uppenbarligen försvunnit under natten och ingen i den svenska armén har en aning om var de har tagit vägen.  En som spelade en avgörande roll i att hitta danskarna igen var general Rutger von Ascheberg, veteran från både Trettioåriga kriget och Karl X Gustavs alla krig. Han ledde själv spaningarna.

Karta över slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Position A initiala positioner och svenskarna med sin gruppering kom att tvinga danskarna att göra ett val, stå kvar vid sin jordvall och riskera att bli flankerade eller vrida och möta svenskarna. Slaget övergår därefter till renkonterslag vid position B. Illustration Samuel Svärd. 

Flanka ut danskarna!

Den danska armén befann sig rakt över Rönnebergavägen bakom en jordvall redo att möta en fiende som anlände på vägen från öster, Tirups kyrka. Ascheberg bedömde att ett frontalt angrepp var lönlöst och föreslog istället att gruppera fram den svenska armén mellan Sirköping och Tirups kyrka för att anfalla från nordost istället. Kristian V skulle inse att svenskarna skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta den svenska, alltså han måste lämna sin fördelaktiga försvarsposition. Alternativet för den danska armén var att retirera.  Ascheberg fick rätt. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och det hela kom istället att utvecklas till ett slags renkonterslag.

Karl XI hade cirka 9 000 man varav 5 000 kavalleri medan den danska sidan hade 12 000 man varav 7 000 kavalleri. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, bestod av kavalleri.

Karl XI anfaller med dragen värja

Slaget inleds med en artilleriduell och den tunga eldgivningen gör att marken vibrerar. Ingendera av sidorna har något skydd mot elden och kanonkulor slår upp långa hål i leden. Slagfältet börjar svepas in av den illaluktande svartkrutröken. Till slut bestämmer sig Karl XI att nu får det räcka och leder själv med dragen värja ett kavallerianfall på den svenska högerflygel, här stormar drabanterna fram som snabbt fylls på med bland annat livregementet till häst och finska ryttare från Viborg.

Samtidigt som respektive center har allt mer stridskontakt med varandra. Den danska vänsterflygeln har problem att värja sig mot den brutala svenska kavalleridoktrinen som bygger på anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led. De danska ryttarleden decimerades markant.

Kung Kristian anfaller

Den danska högerflygeln vet inte vad som pågår hos den danska vänsterflygeln, här till höger finns de främsta danska kavalleriregementena och även själva kungen Kristian V. De anfaller och de svagare svenska kavalleriförbanden har svårt att stå emot. Delar av Västerbottens regemente sätts in och det hjälper inte utan även det regementet sveps med i den danska anfallsvågen. Danskarna tar visserligen förluster men framgångarna eggar dem framåt. De svenska soldaterna drar sig bakåt men är väl medvetna om faran att vända fienden ryggen och försöka fly. Det hela utvecklas till en brutal försvarsstrid med stora förluster.

Fanor och trummor räddar svenskarna

Då båda fältherrar strider som skvadronchefer på respektive sida samt många högre officerare faller offer i bataljen. Slaget har blivit som tre separata slag som pågår ovetande av varandra. Den svenska vänsterflygeln biter sig fast och håller ut trots den stenhårda manglingen de utsätts för medan på andra sidan har den danska vänsterflygeln brutit samman och förband börjar fly. Den danska centern börjar vackla. Den danske kungen Kristian V förbereder samtidigt ett avgörande anfall på danska högerflygeln när en större trupp upptäckts vid Tirups kyrka med dånande trummor och fanor. En massiv svensk styrka på flanken har dykt upp så danskarna avbryter sina anfallföreberedelser och drar sig in mot center. Den danske kungen blir snart varse om katastrofen på den egna bortersta flanken och center.

Skånska kriget gynnade Carl Gustaf Rehnskiölds karriär. Vid slaget vid Lund var han ryttmästare och steg stadigt uppåt. Den 5 november 1677 fick Rehnskiöld befordran till överstelöjtnant vid 26 års ålder. Men skånska kriget lugnade ner sig och tog slut. Så också Rehnskiölds karriär ett tag, utnämning till överste kom 1689. Rehnskiöld kom att bli en av Karl XII:s viktigaste generaler. Målning av David von Krafft

Värmeslag och vätskebrist drabbar många

Dagen var mycket het och alla soldater som ligger livlösa på slagfältet hade inte stupat utan många hade drabbats av värmeslag och vätskebrist.  Båda sidor reorganiserar sina linjer och försöker ställa upp en ny bataljordning. Ytterligare strider följer men danske kungen inser att fortsätta slaget är en större risk för hans styrkor än möjlighet så han beordrar urdragning. Svenskarna försöker förfölja men manskapet är helt slutkört, så efter många timmars vedermödor är slaget över. Svenskarna har åter segrat.

Bönder avgör slaget?

Vilka var den massiva styrka som fanns vid Tirups kyrka? Det var 4000 till 5 000 småländska bönder som egentligen hade uppbådats för att jaga snapphanar i gränsskogarna. De hade bara tagits med på slagfältet och placerats vid Tirups kyrka. De hade faktiskt avgjort striden på den svenska vänsterflygeln utan att avlossat ett skott.

Den danska hären retirerade tillbaka mot Landskrona. Staden var befäst och hade hamn, goda sjöförbindelser till Danmark. Landskrona på denna tid hade cirka 600  till 700 innevånare. Lund hade cirka 1 500. 

Epilog

Slaget var inte så avgörande som Karl XI hade hoppats. Sökandet efter det avgörande slaget har gäckat många fältherrar genom historien. Dock några mer stora slag blev det inte i Skåne. Det dröjde ändå till den 26 september 1679 innan Freden i Lund undertecknades. Danmark fick inte behålla något av Sveriges område utan Skåne stannade under svensk kontroll. Frankrike backade Sverige starkt i förhandlingar vilket gjorde att Danmark fick vika ner sig. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Landskrona 1677 (Stockholm 2021) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Slaget vid Helsingborg 1710

 

 Stenbocks seger tände hoppets stjärna

Den danske generallöjtnanten Jørgen Rantzau kände tillförsikt inför bataljen mot svenskarna den 28 februari 1710. Hans position, som var vänd mot nordöst, var god och befäst. Rantzau ansåg nog också att hans soldater var bättre än vad Stenbock hade kunnat skrapat fram efter det svenska nederlaget vid Poltava. Däremot hade danskarna stor respekt för Magnus Stenbock. Nu när dimman lättade på morgonen den 28 februari blev Rantzau varse att Stenbock inte befann sig där han hade väntat honom.

Magnus Stenbock hade 1705 utnämnts till guvernör över Skåne. På sommaren 1707 anlände han dit och började ordna upp förvaltningen av landskapet. Han lade ner stor möda på att förbättra landsändans försvar, vilket kom väl till pass när Danmark på hösten 1709 förklarade krig mot Sverige. Denna målning av Gustaf Cederström visar Stenbock när han den 27 september 1709 höll tal till garnisonen och stadens invånare på Stortorget i Malmö och manade dem till trohet mot Sveriges krona.

Den danska invasionen av Skåne under stora nordiska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Råå söder om Helsingborg den 2 november 1709. Danskarna hoppades att kunna dra nytta av det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709 och återföra Skånelandskapen till Danmark. Skånska kriget 1675–1679 hade slutat med ett misslyckande att återerövra landskapen till Danmark. Danska kronan ville upphäva freden i Roskilde 1658 vid vilken Danmark hade tvingats att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän. Nu såg Fredrik IV sin chans.

 

Magnus Stenbock vid Helsingborg. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Slå ut Karlskrona

Magnus Stenbock, general i infanteriet och guvernör över Skåne, beordrade att fästningarna i Landskrona och Malmö skulle förstärkas och hållas. Chef för den danska invasionsarmén på 15 000 man var general Christian Ditlev Reventlow. Han lyckades inte tvinga Stenbock till att möta honom på slagfältet, men snart behärskade han mellersta Skåne förutom Landskrona och Malmö. Reventlow ville fortsätta in i Blekinge och helst slå ut den svenska flottbasen i Karlskrona. Samtidigt sveks Reventlow av att inga militära utfall mot Bohuslän skedde från Norge, så att svenska trupper inte bands i norr. Stenbock lyckades samla ihop en armé i Växjö och i februari 1710 ansågs den vara färdig så att det var dags att slå tillbaka. Stenbock analyserade situationen klarsynt och kom fram till att Helsingborg var danskarnas livlina till Danmark. Därför tågade han med sin armé mot Helsingborg.

Dags att sjukskriva sig

Nu kom den danska armén emellertid först till Helsingborg och förberedde sig för försvar. Dock hade den 38-årige Reventlow sjukskrivit sig och den nästan 60-årige gamle kavalleristen Jørgen Rantzau fick ta över. Han hade bland annat utmärkt sig som kavalleriregementschef i slaget vid Blenheim 1704 och därvid bidragit till hertigen av Marlboroughs stora seger. En man som gjort karriär med att anfalla med kavalleri och som trodde på offensiven, ett slags dansk Marschall Vorwärts (Marskalk Framåt), tog sålunda befälet.

Karta över slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. Danskarna förväntade sig ett anfall från nordöst, men tvingades vrida sin slaguppställning när svenskarna plötsligt anlände rakt norrifrån. Illustration: Samuel Svärd

Stenbock kom från fel håll

Nu på morgonen den 28 februari 1710 utanför Helsingborg insåg Rantzau att hans armé som stod redo att möta en fiende som kom från nordost stod fel eftersom Stenbocks armé kom från norr. Stenbock skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta svenskarna. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och i stället kom det hela att utvecklas till ett slags rekonterslag. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip: infanteriet i centern och respektive flygel medan vänster och höger flank bestod av kavalleri.

 

Stenbocks armé led brist på uniformer, så en del soldater stred i kläderna som de hade på sig när de ryckte in till armén i Växjö. På bilden ses Stenbocks getapojkar vid Helsingborg 1710. Målning av Henric Ankarcrona.

Rantzau leder från täten

Slaget utvecklades till hårda kavalleristrider på respektive flank medan infanteriet kolliderade med full kraft i mitten. Striderna böljar fram och tillbaka och de båda fältherrarna reagerar på hur striden utvecklas och vad man tror att den andra sidan försöker göra. Plötsligt vaknar kavalleristen i Rantzau till liv och han bestämmer sig för att leda ett kavallerianfall på sin högerflygel i syfte att vända situationen där och driva hem segern. Problemet var att han var högste chef och nu försvann han iväg i täten för ett kavallerianfall.

Stenbock ser luckan

Stenbock noterar att en lucka uppstår i den danska linjen mellan danskarnas center och den anfallande högerflygeln. Stenbock inser som erfaren krigare att om han lyckas få dit en större kavalleristyrka kan han klyva den danska armén mitt itu. Stenbock rider snabbt själv till sin högerflygel istället för att skicka ordonnans för att beordra en större kavalleristyrka att omgruppera mot vänsterflygeln. Han inser att i detta läge gäller principen själv är bäste dräng. Det lyckas att vända striderna vid danskarnas högerflygel och Rantzau såras svårt, men lyckas undkomma.

Svenskt kavalleri spelade en avgörande roll vid slaget. På bilden ryttare vid Västgöra kavalleriregemente på 1700-talet. Teckning av Einar von Strokrich 

Paniken sprider sig!

Det danska infanteriet var hårt ansatt av karolinernas offensiva anfallstaktik som understöddes av lätta regementskanoner. De höll dock linjen. Händelseutvecklingen på deras högra flank, där det danska kavalleriet nu tog till flykten, började emellertid sprida sig bland infanteriet. Paniken utvecklade sig som en kedjereaktion längs danskarnas center. De danska trupperna flyr och retirerar mot Helsingborg för att söka skydd bakom stadens befästningar.

Den stora hästslakten

Stenbock lyckas inte ta staden direkt utan får vänta utanför stadens murar. Förhandlingar om kapitulation sker, men det är inte det som avgör utan det är att den danske kungen Fredrik IV den 3 mars beslutar att evakuera Helsingborg – vilket lyckas förvånansvärt väl. Officerare och soldater kommer hem till Danmark, men förråd och tung utrustning förstörs och lämnas kvar. Eftersom danskarna inser att de inte kan ta hem alla sina kavallerihästar väljer man att döda 5 000 hästar vilkas lik sprids över hela staden, inte bara utomhus utan också nere i källare och brunnar. Dessutom dumpades stadens förråd – cirka 10 000 tunnor råg, korn och havre – bland hästkadaver och blod. De svenska trupper som fick äran att först marschera in i det befriade Helsingborg möttes därför av syn de nog aldrig skulle glömma.

Den svenska segern vid Helsingborg uppmärksammades runt om i Europa. Till exempel John Churchill, hertig av Marlborough, som är en av de mest framstående fältherrarna i Storbritanniens historia skickade sina gratulationer till Stenbock. Hans ättling Sir Winston Churchill skrev om honom att han "aldrig utkämpat ett slag som han inte vunnit, och aldrig belägrat en stad som han inte tog". Här ett tyskt kopparstick över slaget vid Helsingborg 1710. Foto: Wikimedia Commons

Karl XII var nöjd, men ändå inte

Den danska invasionsarmén var slagen, men hade överlevt. Danskarna hade lyckats med något som kan liknas med evakueringen av Dunkerque 1940, det vill säga ha fått hem soldaterna men lämnat fordonen (i detta fall hästarna). Stenbock och hans seger vid Helsingborg kom att hyllas och firas över hela riket. Det innebar ett lyft för den svenska moralen att dansken hade besegrats och fått retirera med svansen mellan benen. Den 21 maj 1710 utnämnde riksrådet honom till fältmarskalk och skickade fullmakten till Karl XII i Bender för underskrift. Kungen skrev dock inte under den förrän Stenbock åter hade visat var skåpet skulle stå. Stenbock stod återigen som segrare i slaget vid Gadebusch i Mecklenburg den 9 december 1712, där danska och sachsiska trupper besegrades.

 

Vidare läsning:

Ingvar Eriksson: Karolinen Magnus Stenbock. (Stockholm 2007)

Andreas Marklund: Stenbock: ära och ensamhet i Karl XII:s tid. (Lund 2008)

Anders Blidberg: Sista striden om Skåne. (Stockholm 2018)

Patrik Nilsson och Bo Knarrström: Slaget vid Helsingborg 1710 – den svenska hären segrade och Skåne förblev svenskt. (Stockholm 2022)

Mer slagfält i Skåne:

Landskrona 14 juli 1677