Landskrona 14 juli 1677

Kampen om Skåne

Slaget vid Landskrona var över och ryttmästare Carl Gustaf Rehnskiöld kunde pusta ut. Han hade överlevt ännu en blodig batalj i Skåne. Han tillhörde Riksänkedrottningens livregemente till häst. Efter slaget vid Lund den 4 december 1676 hade regementet haft endast en reducerad skvadron kvar och förstärktes med 400 ryttare under våren 1677. Nu under slaget vid Landskrona den 14 juli 1677 hade regementet med sina 500 ryttare förlorat en dryg tredjedel av sitt manskap.

En bataljmålning från slaget vid Lund 1676. Mannen på häst som avfyrar sin pistol sägs föreställa den danske generalen Carl von Arenstorff. En tysk officer född i Mecklenburg som valde svensk tjänst under trettioåriga kriget och kriget med Polen men generalmajoren gick över till danskarna 1673 och blev generallöjtnant i dansk tjänst. Han sårades svårt vid Lund och dog av sin skada. Begravd i Slesvig Domkirke. 

Den danska invasionen av Skåne under det Skånska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Ystad 27 juni 1676. Danskarna hoppades att dra nytta av det svenska nederlaget till sjöss mot danska och nederländska örlogsflottor. Målet för den danske kungen, Kristian V, var att återföra de skånska landskapen till Danmark. Freden i Roskilde 1658 som tvingade Danmark att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän var något den danska kronan ville ändra på. Nu skulle Kristian V rätta till denna orätt som han såg det.

Karl XII:s framtida morbror invaderar

Som det var på denna tid så fanns det ofta släktskap mellan kungahusen och så även här. Den danske kungen Kristian V var äldre bror till Karl XI:s fästmö och blivande hustru, Ulrika Eleonora. Med andra ord han var Karl XI:s blivande svåger och senare morbror till Karl XII, som föddes 1682. Släkten är värst.

Snapphanar en plåga

Slaget vid Lund den 4 december 1676 var blodigt och Sverige avgick med segern.  Men den segern räckte inte utan kriget fortsatte.  Trots kriget utkämpades på svensk mark var det svenska armén som hade de största underhållsproblemen.  Danskarna hade sjöherravälde så huvuddelen av den svenska underhållet till den svenska armén i Skåne fick tas fram landvägen, vilket var betydligt mer besvärligt än att kunna skeppa det. Sedan komplicerades det hela av snapphanar gömdes sig lite varstans i buskarna.

Karl XI insåg det var danskarna som gynnades mest av stiltje i striderna och kunde växa sig starkare samt förstärka sina positioner. Sjöförbindelserna mellan Danmark och skånska hamnar fungerar utmärkt. Vad som behövdes var ett avgörande slag.  Det fanns en risk att danska allierade kunde ju besluta att sända ännu större truppkontingenter till Sverige om kriget pågick för länge.

Bielke spanar

Den danska armén i Skåne fanns i närheten av Landskrona så den svenska armén tågar söderut från sitt fältläger vid Herrevadskloster, cirka 45 km nordost från Landskrona, måndagen den 12 juli 1677. Överste Nils Bielke, chefen för Livregementet till häst, leder en spaningsavdelning från regemente för att rekognosera danska positioner och terrängen.

En viktig rådgivare för Karl XI var Rutger von Ascheberg. Han utnämndes till fältmarskalk 10 november 1678. Under åren 1634–1679 deltog von Ascheberg i femton av den svenska härens drabbningar. Foto: Blekinge museum. 

Vi måste anfalla

Hetsigt svenskt stabsmöte på kvällen den 13 juli när Bielke rapporterar om de utmärkta danska försvarspositionerna på höjderna vid Rönneberga backar. Han föreslår en kringgångsmanöver och att skära av de danska underhållslinjerna. Han får medhåll av andra officerare men den unge kungen blir rasande och utbrister att det blir anfall ”även om det också skulle kosta honom hans sista soldat”.  Påminner till viss del om Robert E. Lee och den 3 juli 1863, ”Pickett’s charge”. Dock Lee var nog mer lugn och harmonisk när han klargjorde sitt beslut. 

Veteranen räddar dagen

När dagen gryr onsdagen den 14 juli 1677 bryter den svenska armén upp från sitt läger och marscherar mot Rönneberga backar. Då uppstår det ett problem, rapporter kommer att danskarna inte längre finns kvar. De har uppenbarligen försvunnit under natten och ingen i den svenska armén har en aning om var de har tagit vägen.  En som spelade en avgörande roll i att hitta danskarna igen var general Rutger von Ascheberg, veteran från både Trettioåriga kriget och Karl X Gustavs alla krig. Han ledde själv spaningarna.

Karta över slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Position A initiala positioner och svenskarna med sin gruppering kom att tvinga danskarna att göra ett val, stå kvar vid sin jordvall och riskera att bli flankerade eller vrida och möta svenskarna. Slaget övergår därefter till renkonterslag vid position B. Illustration Samuel Svärd. 

Flanka ut danskarna!

Den danska armén befann sig rakt över Rönnebergavägen bakom en jordvall redo att möta en fiende som anlände på vägen från öster, Tirups kyrka. Ascheberg bedömde att ett frontalt angrepp var lönlöst och föreslog istället att gruppera fram den svenska armén mellan Sirköping och Tirups kyrka för att anfalla från nordost istället. Kristian V skulle inse att svenskarna skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta den svenska, alltså han måste lämna sin fördelaktiga försvarsposition. Alternativet för den danska armén var att retirera.  Ascheberg fick rätt. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och det hela kom istället att utvecklas till ett slags renkonterslag.

Karl XI hade cirka 9 000 man varav 5 000 kavalleri medan den danska sidan hade 12 000 man varav 7 000 kavalleri. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, bestod av kavalleri.

Karl XI anfaller med dragen värja

Slaget inleds med en artilleriduell och den tunga eldgivningen gör att marken vibrerar. Ingendera av sidorna har något skydd mot elden och kanonkulor slår upp långa hål i leden. Slagfältet börjar svepas in av den illaluktande svartkrutröken. Till slut bestämmer sig Karl XI att nu får det räcka och leder själv med dragen värja ett kavallerianfall på den svenska högerflygel, här stormar drabanterna fram som snabbt fylls på med bland annat livregementet till häst och finska ryttare från Viborg.

Samtidigt som respektive center har allt mer stridskontakt med varandra. Den danska vänsterflygeln har problem att värja sig mot den brutala svenska kavalleridoktrinen som bygger på anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led. De danska ryttarleden decimerades markant.

Kung Kristian anfaller

Den danska högerflygeln vet inte vad som pågår hos den danska vänsterflygeln, här till höger finns de främsta danska kavalleriregementena och även själva kungen Kristian V. De anfaller och de svagare svenska kavalleriförbanden har svårt att stå emot. Delar av Västerbottens regemente sätts in och det hjälper inte utan även det regementet sveps med i den danska anfallsvågen. Danskarna tar visserligen förluster men framgångarna eggar dem framåt. De svenska soldaterna drar sig bakåt men är väl medvetna om faran att vända fienden ryggen och försöka fly. Det hela utvecklas till en brutal försvarsstrid med stora förluster.

Fanor och trummor räddar svenskarna

Då båda fältherrar strider som skvadronchefer på respektive sida samt många högre officerare faller offer i bataljen. Slaget har blivit som tre separata slag som pågår ovetande av varandra. Den svenska vänsterflygeln biter sig fast och håller ut trots den stenhårda manglingen de utsätts för medan på andra sidan har den danska vänsterflygeln brutit samman och förband börjar fly. Den danska centern börjar vackla. Den danske kungen Kristian V förbereder samtidigt ett avgörande anfall på danska högerflygeln när en större trupp upptäckts vid Tirups kyrka med dånande trummor och fanor. En massiv svensk styrka på flanken har dykt upp så danskarna avbryter sina anfallföreberedelser och drar sig in mot center. Den danske kungen blir snart varse om katastrofen på den egna bortersta flanken och center.

Skånska kriget gynnade Carl Gustaf Rehnskiölds karriär. Vid slaget vid Lund var han ryttmästare och steg stadigt uppåt. Den 5 november 1677 fick Rehnskiöld befordran till överstelöjtnant vid 26 års ålder. Men skånska kriget lugnade ner sig och tog slut. Så också Rehnskiölds karriär ett tag, utnämning till överste kom 1689. Rehnskiöld kom att bli en av Karl XII:s viktigaste generaler. Målning av David von Krafft

Värmeslag och vätskebrist drabbar många

Dagen var mycket het och alla soldater som ligger livlösa på slagfältet hade inte stupat utan många hade drabbats av värmeslag och vätskebrist.  Båda sidor reorganiserar sina linjer och försöker ställa upp en ny bataljordning. Ytterligare strider följer men danske kungen inser att fortsätta slaget är en större risk för hans styrkor än möjlighet så han beordrar urdragning. Svenskarna försöker förfölja men manskapet är helt slutkört, så efter många timmars vedermödor är slaget över. Svenskarna har åter segrat.

Bönder avgör slaget?

Vilka var den massiva styrka som fanns vid Tirups kyrka? Det var 4000 till 5 000 småländska bönder som egentligen hade uppbådats för att jaga snapphanar i gränsskogarna. De hade bara tagits med på slagfältet och placerats vid Tirups kyrka. De hade faktiskt avgjort striden på den svenska vänsterflygeln utan att avlossat ett skott.

Den danska hären retirerade tillbaka mot Landskrona. Staden var befäst och hade hamn, goda sjöförbindelser till Danmark. Landskrona på denna tid hade cirka 600  till 700 innevånare. Lund hade cirka 1 500. 

Epilog

Slaget var inte så avgörande som Karl XI hade hoppats. Sökandet efter det avgörande slaget har gäckat många fältherrar genom historien. Dock några mer stora slag blev det inte i Skåne. Det dröjde ändå till den 26 september 1679 innan Freden i Lund undertecknades. Danmark fick inte behålla något av Sveriges område utan Skåne stannade under svensk kontroll. Frankrike backade Sverige starkt i förhandlingar vilket gjorde att Danmark fick vika ner sig. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Landskrona 1677 (Stockholm 2021) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Slaget vid Helsingborg 1710

 

 Stenbocks seger tände hoppets stjärna

Den danske generallöjtnanten Jørgen Rantzau kände tillförsikt inför bataljen mot svenskarna den 28 februari 1710. Hans position, som var vänd mot nordöst, var god och befäst. Rantzau ansåg nog också att hans soldater var bättre än vad Stenbock hade kunnat skrapat fram efter det svenska nederlaget vid Poltava. Däremot hade danskarna stor respekt för Magnus Stenbock. Nu när dimman lättade på morgonen den 28 februari blev Rantzau varse att Stenbock inte befann sig där han hade väntat honom.

Magnus Stenbock hade 1705 utnämnts till guvernör över Skåne. På sommaren 1707 anlände han dit och började ordna upp förvaltningen av landskapet. Han lade ner stor möda på att förbättra landsändans försvar, vilket kom väl till pass när Danmark på hösten 1709 förklarade krig mot Sverige. Denna målning av Gustaf Cederström visar Stenbock när han den 27 september 1709 höll tal till garnisonen och stadens invånare på Stortorget i Malmö och manade dem till trohet mot Sveriges krona.

Den danska invasionen av Skåne under stora nordiska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Råå söder om Helsingborg den 2 november 1709. Danskarna hoppades att kunna dra nytta av det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709 och återföra Skånelandskapen till Danmark. Skånska kriget 1675–1679 hade slutat med ett misslyckande att återerövra landskapen till Danmark. Danska kronan ville upphäva freden i Roskilde 1658 vid vilken Danmark hade tvingats att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän. Nu såg Fredrik IV sin chans.

 

Magnus Stenbock vid Helsingborg. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Slå ut Karlskrona

Magnus Stenbock, general i infanteriet och guvernör över Skåne, beordrade att fästningarna i Landskrona och Malmö skulle förstärkas och hållas. Chef för den danska invasionsarmén på 15 000 man var general Christian Ditlev Reventlow. Han lyckades inte tvinga Stenbock till att möta honom på slagfältet, men snart behärskade han mellersta Skåne förutom Landskrona och Malmö. Reventlow ville fortsätta in i Blekinge och helst slå ut den svenska flottbasen i Karlskrona. Samtidigt sveks Reventlow av att inga militära utfall mot Bohuslän skedde från Norge, så att svenska trupper inte bands i norr. Stenbock lyckades samla ihop en armé i Växjö och i februari 1710 ansågs den vara färdig så att det var dags att slå tillbaka. Stenbock analyserade situationen klarsynt och kom fram till att Helsingborg var danskarnas livlina till Danmark. Därför tågade han med sin armé mot Helsingborg.

Dags att sjukskriva sig

Nu kom den danska armén emellertid först till Helsingborg och förberedde sig för försvar. Dock hade den 38-årige Reventlow sjukskrivit sig och den nästan 60-årige gamle kavalleristen Jørgen Rantzau fick ta över. Han hade bland annat utmärkt sig som kavalleriregementschef i slaget vid Blenheim 1704 och därvid bidragit till hertigen av Marlboroughs stora seger. En man som gjort karriär med att anfalla med kavalleri och som trodde på offensiven, ett slags dansk Marschall Vorwärts (Marskalk Framåt), tog sålunda befälet.

Karta över slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. Danskarna förväntade sig ett anfall från nordöst, men tvingades vrida sin slaguppställning när svenskarna plötsligt anlände rakt norrifrån. Illustration: Samuel Svärd

Stenbock kom från fel håll

Nu på morgonen den 28 februari 1710 utanför Helsingborg insåg Rantzau att hans armé som stod redo att möta en fiende som kom från nordost stod fel eftersom Stenbocks armé kom från norr. Stenbock skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta svenskarna. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och i stället kom det hela att utvecklas till ett slags rekonterslag. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip: infanteriet i centern och respektive flygel medan vänster och höger flank bestod av kavalleri.

 

Stenbocks armé led brist på uniformer, så en del soldater stred i kläderna som de hade på sig när de ryckte in till armén i Växjö. På bilden ses Stenbocks getapojkar vid Helsingborg 1710. Målning av Henric Ankarcrona.

Rantzau leder från täten

Slaget utvecklades till hårda kavalleristrider på respektive flank medan infanteriet kolliderade med full kraft i mitten. Striderna böljar fram och tillbaka och de båda fältherrarna reagerar på hur striden utvecklas och vad man tror att den andra sidan försöker göra. Plötsligt vaknar kavalleristen i Rantzau till liv och han bestämmer sig för att leda ett kavallerianfall på sin högerflygel i syfte att vända situationen där och driva hem segern. Problemet var att han var högste chef och nu försvann han iväg i täten för ett kavallerianfall.

Stenbock ser luckan

Stenbock noterar att en lucka uppstår i den danska linjen mellan danskarnas center och den anfallande högerflygeln. Stenbock inser som erfaren krigare att om han lyckas få dit en större kavalleristyrka kan han klyva den danska armén mitt itu. Stenbock rider snabbt själv till sin högerflygel istället för att skicka ordonnans för att beordra en större kavalleristyrka att omgruppera mot vänsterflygeln. Han inser att i detta läge gäller principen själv är bäste dräng. Det lyckas att vända striderna vid danskarnas högerflygel och Rantzau såras svårt, men lyckas undkomma.

Svenskt kavalleri spelade en avgörande roll vid slaget. På bilden ryttare vid Västgöra kavalleriregemente på 1700-talet. Teckning av Einar von Strokrich 

Paniken sprider sig!

Det danska infanteriet var hårt ansatt av karolinernas offensiva anfallstaktik som understöddes av lätta regementskanoner. De höll dock linjen. Händelseutvecklingen på deras högra flank, där det danska kavalleriet nu tog till flykten, började emellertid sprida sig bland infanteriet. Paniken utvecklade sig som en kedjereaktion längs danskarnas center. De danska trupperna flyr och retirerar mot Helsingborg för att söka skydd bakom stadens befästningar.

Den stora hästslakten

Stenbock lyckas inte ta staden direkt utan får vänta utanför stadens murar. Förhandlingar om kapitulation sker, men det är inte det som avgör utan det är att den danske kungen Fredrik IV den 3 mars beslutar att evakuera Helsingborg – vilket lyckas förvånansvärt väl. Officerare och soldater kommer hem till Danmark, men förråd och tung utrustning förstörs och lämnas kvar. Eftersom danskarna inser att de inte kan ta hem alla sina kavallerihästar väljer man att döda 5 000 hästar vilkas lik sprids över hela staden, inte bara utomhus utan också nere i källare och brunnar. Dessutom dumpades stadens förråd – cirka 10 000 tunnor råg, korn och havre – bland hästkadaver och blod. De svenska trupper som fick äran att först marschera in i det befriade Helsingborg möttes därför av syn de nog aldrig skulle glömma.

Den svenska segern vid Helsingborg uppmärksammades runt om i Europa. Till exempel John Churchill, hertig av Marlborough, som är en av de mest framstående fältherrarna i Storbritanniens historia skickade sina gratulationer till Stenbock. Hans ättling Sir Winston Churchill skrev om honom att han "aldrig utkämpat ett slag som han inte vunnit, och aldrig belägrat en stad som han inte tog". Här ett tyskt kopparstick över slaget vid Helsingborg 1710. Foto: Wikimedia Commons

Karl XII var nöjd, men ändå inte

Den danska invasionsarmén var slagen, men hade överlevt. Danskarna hade lyckats med något som kan liknas med evakueringen av Dunkerque 1940, det vill säga ha fått hem soldaterna men lämnat fordonen (i detta fall hästarna). Stenbock och hans seger vid Helsingborg kom att hyllas och firas över hela riket. Det innebar ett lyft för den svenska moralen att dansken hade besegrats och fått retirera med svansen mellan benen. Den 21 maj 1710 utnämnde riksrådet honom till fältmarskalk och skickade fullmakten till Karl XII i Bender för underskrift. Kungen skrev dock inte under den förrän Stenbock åter hade visat var skåpet skulle stå. Stenbock stod återigen som segrare i slaget vid Gadebusch i Mecklenburg den 9 december 1712, där danska och sachsiska trupper besegrades.

 

Vidare läsning:

Ingvar Eriksson: Karolinen Magnus Stenbock. (Stockholm 2007)

Andreas Marklund: Stenbock: ära och ensamhet i Karl XII:s tid. (Lund 2008)

Anders Blidberg: Sista striden om Skåne. (Stockholm 2018)

Patrik Nilsson och Bo Knarrström: Slaget vid Helsingborg 1710 – den svenska hären segrade och Skåne förblev svenskt. (Stockholm 2022)

Mer slagfält i Skåne:

Landskrona 14 juli 1677