Den stora armén

Lite om siffror och antal 

Vi hade ett totalförsvar. Vi förberedde oss för krig på ett sätt som saknade motstycke i omvärlden. Få länder var så organiserade som vi var under kalla kriget. Vi skulle mobilisera 850 000 man i händelse av krig. 

Vår slägga var våra pansarbrigader, som mest fanns det sex stycken. Vardera med 72 stridsvagnar och 110 pansarbandvagnar var tanken. De skulle främst sättas in i södra Sverige. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Samtidigt som vi under andra världskriget i november 1942 basunerade ut klart och tydligt: ”att varje meddelande om att svenskt motstånd skulle uppges skulle betraktas som falskt”. 

Detta tillsammans med ett totalförsvar, 850 000 man i försvaret, gav en tydlig signal till omvärlden. Att erövra Sverige tar tid, kostar resurser och vi strider till siste soldat. 

Hur var dessa 850 000 man fördelade? 

Marinen med flottan och kustartilleriet samt flygvapnet ihop tar cirka 125 000 av dessa. 

Det lämnar cirka 725 000 man till armén. Denna stora pott fördelas på tre instanser: fältförband, lokalförsvarsförband och hemvärn. 

Det viktigaste och slagkraftigaste av våra fältförband var våra brigader. Antal brigader har varierat genom åren under kalla kriget. Men enligt försvarsmaktens informationsavdelning fanns det 29 brigader under åren 1988–1989 strax innan kalla krigets slut. 

När kalla kriget tog slut 1990, en del säger 1991, hade v tre typer av infanteribrigader, IB 66 där traktor dominerade och IB 77 där terrängbilen dominerade samt den unika brigadtypen för Norrland, NB 85, där bandvagnen dominerade. Foto: Lasse Sjögren

Hur stor del av helheten var brigaderna? Om vi använder manskapsstyrkan för infanteribrigad 77 som måttstock, den vanligaste brigaden, hamnar vi på 29 x 5 300 man = 153 700 soldater. 

Sedan lokalförsvarsförbanden tar cirka 250 000 man och hemvärnet cirka 125 000 man. Det lämnar kvar cirka 196 300 till övriga fältförband i armén, som till exempel staber, fördelningsstaber, jägar-, artilleri-, pansar-, etapp- och luftvärnsbataljoner. Dessa tillsammans med brigaderna kan liknas med vår fältarmé och den var 350 000 man stark. Slå vi ut detta per brigad så blir det att det fanns drygt 12 000 man i armén för varje brigad som fanns. 

En tidig bild från 1961 då skyttesoldaten var utrustad med kulsprutepistol m/45 och infanteribrigaden hade infanterikanonvagnar med 10,5 haubits. Alltså eldunderstöd snarare än pansarvärn som den senare Ikv 91 var. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Lokalförsvarsförbanden bestod av cirka 100 bataljoner och cirka 400 kompanier. Vi kan göra en liten räkneövning. En lokalförsvarsbataljon anno 1969 års organisation hade: 814 man, 29 kulspruta 58, 32 granatgevär, 8 stycken 8 cm granatkastare, 4 stycken 9 cm pansarvärnspjäs 1110 och 644 cyklar. 

Detta gör kvoten blir 28 man per kulspruta, 25 man per granatgevär och 203 man per dragen pansarvärnspjäs. Gör vi en jämförelse med den vanligaste brigadtypen, IB 77, så finner vi att där är kvoten 28 man per kulspruta, 36 man per granatgevär och 147 man per fordonsmonterad pansarvärnspjäs. Den bättre kvoten vad gäller granatgevär kan förklaras med att lokalförsvarsbataljonen inte hade samma utbyggda understödsfunktioner som en brigad hade, till exempel underhålls- och ingenjörbataljon. Så lokalförsvarsbataljonen sett till lätta vapen var bra utrustad men saknade givetvis de tyngre vapensystemen som fanns inom brigadens ram. 

Granatgeväret fanns överallt. Ett utmärkt vapen att bekämpa fientliga pansarfordon. Vi hade sett till att de fanns hos många förband, ett bra understödsvapen för skytteplutonen. Foto: Lasse Sjögren.

Nu kunde lokalförsvarsbataljonen och för den delen brigaden förstärkas med externa resurser, i form av mer artilleri eller luftvärn som till exempel. Vi hade väldigt mycket luftvärn i den stora armén, främst eldrörsluftvärn och enklare robotar (robot 69 och robot 70). Sedan fanns två bataljoner med den tunga luftvärnsroboten Hawk. Att förstå hur stort luftvärnet var vid denna tid kan nämnas att 45 000 var krigsplacerad hos luftvärnet. 

Slutord 

Vi hade som sagt en stor armé och sedan finns det något som kallas marginaleffekten. Om vi hade kommit i krig under kalla kriget hade Sovjetunionen inte kunnat använda sin fulla styrka mot oss, utan en del av denna. Tar vi Nordens största slag, Tali-Ihantala 25 juni till 9 juli 1944, var Röda arméns initiala styrka 150 000 man mot 50 000 man som försvarade Även om Röda armén hade totalt drygt 6 miljoner man längs frontlinjen på östfronten. 

Hotet i norr, de sovjetiska divisioner stationerade i norra Sovjetunionen. Hur många skulle avancera genom norra Finland mot den svenska gränsen? Sovjetiska armén där var stridsvagnen huvudvapnet. Foto: Försvarsstaben / Krigsarkivet

Så under slaget om Torneälv under kalla kriget kunde det ha varit cirka 50 000 svenskar som försvarar mot 150 000 sovjetiska soldater som anfaller. Tittar vi på Ukraina idag så hade logistiken för den anfallande sovjetiska styrkan varit utsatt. Inga järnvägar som egentligen kunde hjälpa till. Och det är över 300 km till den sovjetiska gränsen genom finländsk ödemarksterräng. 

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html