Sverige och kalla kriget

 

Arméns slägga i Skåne – pansarbrigader

Klassisk bild på pansarbrigaden, stridsvagn 103 i samverkan med pansarbandvagn 302.  Detta är uppvisning snarare än visa hur ett faktiskt anfall skulle genomföras, då här bestämmer infanteristen takten på anfallet och inte stridsvagnen. En pansarbrigad hade 72 stridsvagnar fördelade på tre pansarbataljoner. Varje bataljon hade två stridsvagnskompanier med tolv vagnar i varje. Bataljonen hade också två pansarskyttekompanier och ett haubitskompani med fyra 10,5 cm haubits m/40. Foto: Lasse Sjögren / Krigsarkivet

Under 1950-talet förändrades hotbilden för Sverige med anledning av att Warsawapakten bildades och att nya modernare vapensystem infördes i främst Sovjetunionen. Västtyskland fick åter ha en krigsmakt och Bundeswehr bildade 1955. De var även året som Västtyskland gick med Nato. Samma år bildades även Warszawapakten som motvikt till Nato. Helt klart stod nu två starka maktblock emot varandra med Sverige som buffert emellan dessa maktblock. Mekaniseringen och moderniseringen av deras arméer ökade samtidigt vilket gjorde Sveriges situation mer sårbar mitt emellan dessa maktblock. De svenska pansarbrigaderna som fanns under 1950-talet var egentligen bara pansarbrigader till namnet. Det fanns stora brister, till exempel det fanns stridsvagnar, karosspansarbilar och även traktorer. Vissa soldater cykeltolkade och deras skydd var obefintligt.  I praktiken kom brigaden att uppträda i två delar, den rörliga delen med pansarskydd och den mjuka delen, som fick öknamnet ”lantbruksutställningen”. Alla på ledande befattningar insåg att något måste göras!

Den andra vagnen som svenska pansarbrigaderna hade var Centurion (Stridsvagn 101 och 102). Klassisk brittisk stridsvagn som deltagit i många krig. Svenska armén hade flera olika versioner av vagnen och tillsammans med Stridsvagn 103 utgjorde dessa stridsvagnar stommen i det svenska pansarvapnet under många år. Foto: Krigsarkivet

Revingeförsöken vid dåvarande I 7 under 1961–62 visade på det behövdes nya grepp. Från Västtyskland kom generalmajor Heinz-Günther Guderian (son till Heinz Guderian) på besök till Revingehed som rådgivare. Sakta men säkert började den nya pansarbrigaden, PB 63 att ta form. De svenska pansartrupperna föddes 1942 men med PB 63 kom Sverige få pansarbrigader istället för förstärkta infanteribrigader med stridsvagnar. En viktig anledning till detta var att pansarbandvagnar för pansarskyttesoldaterna infördes. Cykeltolkning försvann helt som transportmedel. Först kom pansarbandvagn 301, som var ombyggda stridsvagn m/41. Det fanns bara 220 stycken chassier att tillgå så införande blev begränsat. De första vagnarna togs i tjänst i början av 1960-talet. Många lärdomar drogs med dessa pansarbandvagnar men de var endast en tillfällig lösning. De kom snart att ersättas av en helt nyutvecklad pansarbandvagn 302.

Svensk ingenjörskonst Pansarbandvagn 302. Den 25 februari 1966 levererades det första seriefordonet till P 1 i Enköping. Sverige fick då ett pansarskyttefordon med bättre beväpning, 20 mm automatkanon, och skydd jämfört med USA:s M113 som också togs i tjänst under 1960-talet. Sverige kan sägas ha fått ett stridsfordon medan USA fick en slagfältstaxi. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Svensk teknik i världsklass

Svensk teknikkunnande visade här sina framfötter. Den 25 februari 1966 levererades det första seriefordonet till P 1 i Enköping. Sverige fick då ett pansarskyttefordon med bättre beväpning, 20 mm automatkanon, och skydd jämfört med USA:s M113 som också togs i tjänst under 1960-talet. Sverige kan sägas ha fått ett stridsfordon medan USA fick en slagfältstaxi. Konstruktionen av Pbv 302 har uppfattats som mycket lyckad. Motorn var driftsäker och slitstark. Vagnen var lätt att hantera, framkomligheten mycket god och driftskostnaderna relativt låga. Nästan 650 pansarbandvagn 302 kom att levereras men kom inte att räcka till alla sex PB 63 som organiseras, dock alla Skånes pansarbrigader blev fullt utrustade.

Personlastterrängbil 903 (Pltgb 903), Valpen, var ett fordon som anskaffades i stort antal av Försvarsmakten.  Många av delarna i detta fordon kom från Volvos standardkomponenter från denna tid, exempelvis motorn som i grunden var densamma som satt i Amazonen och i Duetten.  Den kom senare att ersättas av Terrängbil 11 (Tgb 11). Pansarspaningskompaniet i pansarbrigaden hade fyra spaningsplutoner, två med tre stycken Pbv 302 och två med tre stycken Pltgb 903. Hela kompaniet hade 10 Pltgb 903 plus 4 Pvpjtgb 9031 i pansarvärnspluton. Foto: Anders Franksons bildarkiv 

Ny standard – 10,5 cm

Nya stridsvagnar behövdes också, Stridsvagn 81 och Stridsvagn 74 ansågs vara otillräckliga jämfört med vad omvärlden hade. Det behövdes vagnar tyngre kanoner, Natos nya standard var 10,5 cm kanoner. Stridsvagn 101 med 10,5 cm kanoner beställdes från Storbritannien, 81:orna byggdes om till 102:or samt Stridsvagn 103 tillfördes till pansartrupperna.  Så 10,5 cm kom att bli svensk standard fram till 1994 då de första Leopard 2, Stridsvagn 121 levererades.

 

I början av 1950-talet, köpte Försvaret in 96 exemplar av den franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Bofors byggde även ett antal pjäser på licens.  Pansarhaubitsbataljonen i pansarbrigaderna hade tolv sådana pjäser. Foto: Anders Franksons bildarkiv 

Terrängbildraget artilleri

Brigaden hade tre pansarbataljoner, vardera drygt 1000 man och 24 stridsvagnar samt 34 pansarbandvagnar. Pansarbataljonen ansågs som den enhet som skulle göra jobbet på slagfältet och där skulle en effektiv samverkan åstadkommas mellan stridsvagnskompanierna och pansarskyttekompanierna. Varje bataljon hade två stridsvagnskompanier och två pansarskyttekompanier. Pansarbataljonen hade eget artilleri, ett haubitskompani med fyra 10,5 cm haubits m/40, vilket inte alls hade funnits tidigare.  Medan pansarbrigadartilleribataljonen erhöll 12 stycken franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Det var en uppgradering mot tidigare pansarbrigader som hade haft 10,5 cm haubitsar. Artilleriet i brigaden blev terrängbildraget men saknade splitterskydd. Det saknades ekonomiska medel för att upprusta till bandkanoner som var planerat. En svaghet i brigaden.

 

Pansarbrigad m/63

Cirka 5700 man

72 stridsvagnar

110 pansarbandvagnar

24 artilleripjäser (12 – 10, 5 cm, 12 – 15 cm)

 

Bärgningsbandvagn 82 var ett bandgående bärgningsfordon som var utrustat med vinsch, lastkran, schaktblad och markstöd. Bgbv 82 ingick med en vagn i varje stridsvagnskompani med stridsvagn 103, den tyngre Bgbv 81 ingick med Centurionvagnarna..  Vagnen kom i tjänst 1972 och 24 stycken byggdes.  Samma torn som finns på Pbv 302 fanns även här. Foto: Anders Frankson bildarkiv 

Även om en ny organisation hade skapats redan 1963 dröjde till 1973 innan samtliga sex pansarbrigader var i stort sett utrustade enligt de fastställda utrustningslistorna. Stridsvagnar i Pansarbrigad 63 kom att bli Centurion (Stridsvagn 101 och 102) eller Stridsvagns S (Stridsvagn 103). Pansarbandvagn blev Pbv 302 men i brigaderna som sattes upp av P 1 och P 10 fanns bara 50% av antalet pansarbandvagnar. Ett pansarskyttekompani i varje pansarbataljon var utrustat med lastterrängbilar som substitut.

Pansarbrigad 63  innebar ett organisatoriskt lyft för hela armén.

Stridsvagn 101 – PB 6

Stridsvagn 102 – PB 10 och PB 26

Stridsvagn 103 – PB 7, PB 8 och PB 9

Tre av dessa (7, 8 och 26) skulle mobiliseras i Skåne medan två (9 och 10) skulle tillföras försvaret av Skåne, endast PB 6 planerades för insats i Mälardalsregionen.

 

Fördelar och nackdelar

Pansarbataljonens organisation som vi redan har nämnt var väldigt lyckad och den bibehölls förutom med mindre justeringar under drygt 30 år. Och nu dammas den av igen när armén igen börjar sätta upp mekaniserade bataljoner med samma indelning. En viktig detalj i brigaden var de två särskilda pansarvärnskompanier som fanns i brigaden.  Dessa sammansatta pansarvärnskompanier avsågs som flankskydd och var en viktig förändring för brigadens strid och ökade brigadchefens handlingsfrihet. Härmed kunde brigadchefen med sina tre pansarbataljoner kraftsamla dessa för anfallsuppgifter. Pansarbataljonerna behövde inte avdela kompanier för flankskydd.  En annan positiv utveckling i brigaden var att pansarspaningskompaniet förstärktes med pansarbandvagnar men spaningen kunde inte helt mekaniseras. Pansarspaningskompaniet hade fyra spaningsplutoner där två fick Pbv 302 medan de andra två fick terrängbilar som saknade splitterskydd. Därutöver fanns en pansarvärnspluton med fyra pansarvärnsterrängbilar med 9 cm pansarvärnspjäser (Huggpipan).

Pansarvärnspjästerrängbil 9031 (Pvpjtgb 9031) organiserades i pansarvärnsplutoner i Pansarbrigad m/63. Plutonen innehöll fyra pansarvärnsgrupper med ett fordon i varje grupp. Det ingick en pansarvärnspluton i pansarspaningskompaniet, pansarskyttekompanierna och i pansarvärnskompaniet. Totalt var det 32 fordon per pansarbrigad. Pansarvärnskompaniets övriga plutoner var en pansarrobotpluton med robot 53 Bantam och pansarskyttepluton med Pltgb 903 och 4 granatgevär m/48. 

De störst svagheterna var pansarbrigadens luftvärn som var traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner med cykeltolkande luftvärnssoldater samt att det inte fanns en klar taktik för minröjning utarbetat för brigaden. Problemet med luftvärnet var att de luftvärnskanonvagnar som fanns i tjänst var för gamla och behövde pensioneras samtidigt som det inte fanns pengar för nya.  Så brigadens luftvärn blev äldre dragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner.  En singelmonterad kanon hade otillräcklig eldkraft, vilket redan uppdagades under andra världskriget. Denna brist kom att existera under lång tid i pansarbrigaderna. Utvecklingsarbetet med minröjningsmaterial tog fart först på 1980-talet.  Pansarbrigaden behövde minfria stråk i öppen terräng för att kunna anfalla samtidigt som de försvarsgrupperade brigaderna ville täppa igen dessa för att hindra motståndarens  pansarförbands anfall.

Allt fler nya stridsvagn T-72 kom att tas i tjänst hos de sovjetiska pansarstyrkorna. Denna vagn var någon helt annat än T-55:an, som hade 10 cm räfflad kanon och nu kom stridsvagnar med 12,5 slätborrad kanon. Även förbättrat pansarskydd. Foto: okänd

Ändrad hotbild

Hotbilden mot Skåne under kalla kriget var Warszawapakten. På 1970-talet kom hotbilden att förändras till det värre. Bättre långräckviddigt sovjetiskt attackflyg, Su-24 introducerades, och den sovjetiska armén utvecklade nya pansarfordon som levererades i allt större antal. Till exempel den nya stridsvagnen T-72 med 12,5 cm kanon som kom att bli känd 1977 när den franske försvarsministern besökte Moskva.  Vad man inte visste då var att redan hade över två tusen T.-72:or producerade och ytterligare drygt tusen vagnar lämnade produktionsbanden varje år, så innan 1977 var över passerades tre tusen byggda T-72:or. En annan viktig milstolpe som inträffade i stort sett samtidigt var att de sovjetiska luftburna trupperna fick nya pansarskyttefordon av typ BMD-1. De var speciellt utvecklade för att släppas med fallskärm. Det fanns tre sovjetiska luftsättningsdivisioner i närheten av Östersjön och en division hade 8 500 man vid full styrka. Detta nya splitterskyddade fordon var bestyckade med en 7,3 cm lågtryckskanon och pansarvärnsrobot. Detta gav de sovjetiska luftburna förbandet en helt annan eldkraft och rörlighet som inte fanns tidigare. För oss i Sverige var det en helt ny hotbild och vi fick tänka om vad gällde strid mot luftburen trupp.

 

De sovjetiska luftlandsättningsdivisionerna kom att utrustas med BMD-1, dessa nya splitterskyddade fordon var bestyckade med en 7,3 cm lågtryckskanon och pansarvärnsrobot. De sovjetiska luftburna förbanden fick en helt annan eldkraft och rörlighet som inte hade funnits tidigare. Foto: Krigsarkivet

1980-talet

Svenska försvaret var uppbyggt för att möta en invasion och det krävde stora resurser.  Men på 1970-talet och 1980-talet minskade anslagen. Nya tider kom och pansarbrigaderna reducerades till fyra stycken. Skånes tre egna pansarbrigader fanns dock kvar. Robot 70-system började tillföras pansarbrigaderna och svenska armén började sätta upp sin första mekaniserade brigad. Det var PB 10 som hade lagts ner 1974 som återuppstod som MekB 10. Samtidigt tog utvecklingen av Stridsfordon 90 fart men det är senare historia.  Pansarbrigad 63 var ett lyft för hela armén och försvaret av Skåne, helt enligt det nya arméreglementet från 1963, AR II, ”Slå hårt – slå snabbt”. Organisationsstrukturen höll i nästan 30 år och har i viss mån återuppstått igen i 2018 års organisation.

Senare fick pansarbrigaderna minvältar till varje pansarkompani, dessa kunde monteras på vid behov. Detta förbättrade pansarbataljonens anfallsförmåga i händelse av fientliga mineringar. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Mer om infanteribrigad 77:

Pansarvärnsvapen hos infanteriet 

Sovjetunionens stridsvagn T-62, läs mer här:

Ett misslyckande i stridsvagnsdesign

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html