Östfronten under andra världskriget - Stalingrad

 

Slaget om Stalingrad – sju befälhavare

Kampen om Stalingrad blev redan under andra världskriget legendarisk och episk. Här slogs de sovjetiska försvararna med ryggen mot floden Volga medan soldater från Hitlers krigsmaskin, den tyska 6. armén, försökte erövra varje sten av staden. Jag har valt ut några tongivande generaler på själva slagfältet som genom detta slag skrev in sig i historieböckerna.

 

Befälhavaren för LI. kåren Walther von Seydlitz-Kurzbach är mannen till vänster och mannen som spanar mot fronten är arméchefen Friedrich Paulus . Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe, NAC

En omstridd tysk general vid Stalingrad var Walther von Seydlitz-Kurzbach. Till sommaroffensiven 1942 kom von Seydlitz-Kurzbach att föra befäl över LI. kåren som ingick i tyska 6. armén under Paulus. Det var i Stalingrad det började, von Seydlitz-Kurzbach skrev den 25 november 1942 en skrivelse med rubriken ” Arméledning utan samvete” där han yrkade på att tyska 6. armén skulle bryta sig ur och inte lyda ordern från arméns överkommando OKH om igelkottsförsvar och stå fast. Tyska 6- arméns befälhavare Paulus med stöd från sin stabschef Schmidt följde Hitlers order om att hålla ut och försvara, von Seydlitz-Kurzbach hade egentligen ingen plan utan snarare var bara negativ. Så han kom att avvakta det oundvikliga slutet som han såg det.  Som krigsfånge kom von Seydlitz-Kurzbach att arbeta för Stalin och Sovjet inom Bund Deutscher Offiziere (BDO) som bildades i september 1943 där han blev ordförande. Totalt var det 95 tyska officerare vid bildandet. BDO kom att samarbeta Nationalkommittén för ett fritt Tyskland (NKFD), som till del utgjordes av tyska emigrerade kommunister. BDO upplöstes efter kriget av Stalin och några år senare i juli 1950 dömdes von Seydlitz-Kurzbach till 25 års fängelse som krigsförbrytare i en rättegång i Moskva. Han hade redan dömts till döden som landsförrädare i sin frånvaro i Tyskland i april 1944 och hans fru och fyra barn hade tagits i förvar. Dock 1955 släpptes han ur sovjetiskt fängelse och skickades till Västtyskland, där blev hans dödsdom från 1944 upphävd 1956. Han levde sedan i Västtyskland fram till sin död 1976. 

 

Arthur Schmidt i mitten vid kapitulation 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-F0316-0204-005 / CC-BY-SA 3.0

Stabschef till Paulus i tyska 6. armén var general Arthur Schmidt. Han föddes 25 oktober 1895. En erfaren stabsofficer som under lång tid hade varit stabschef för tyska 5. kåren, från oktober 1940 till mars 1942. Kåren deltog i slaget om Moskva 1941-42. Schmidt fick tyska korset i guld den 26 januari 1942. Det är bra om en befälhavare och en stabschef kompletterar varandra och ser på saker annorlunda som fältmarskalk Walter von Reichenau och Paulus hade gjort när Paulus var stabschef för 6. armén. Det blir mer dynamiskt. Paulus och Schmidt var för lika, såg på saker nästa på samma sätt fast Schmidt var striktare och hårdare. Båda följde Hitlers order om att hålla ut plikttroget. Hitler tilldelade Schmidt riddarkorset den 6 januari 1943. Hitler befordrade och delade medaljer till de inringade i fickan som uppmuntran medan luftbron och inbrytningen fallerade. En dryg vecka efter Schmidts riddarkors fick Paulus eklöven till sitt. Schmidt vek sig inte heller i fångenskap utan vägrade samarbeta med Sovjet. Han satt i fångenskap till 1955 då han fick återvända till Tyskland., det vill säga Västtyskland. På bilden stabschefen Arthur Schmidt (i mitten) vid kapitulationen. Till vänster i bild arméchef Friedrich Paulus och till höger i bild överste Wilhelm Adam, arméadjutant. Han blev senare generalmajor i östtyska armén (NVA).

 Rodion Malinovskij. En bild efter kriget är över och nu råder kalla kriget Foto:topwar.ru

Generallöjtnant Rodion Malinovskij var en erfaren befälhavare och hade en mycket annorlunda bakgrund jämfört med andra sovjetiska befälhavare. Han föddes i Odessa 11 november 1898.  Malinovskij lyckades smita med ett trupptåg på väg västerut och redan från 1914 att tjänstgöra vid fronten. Han stred både på östfronten och västfronten under första världskriget. Han dekorerades med St.George-korset, fjärde graden, för sin insats på östfronten 1915 och han hade inte ens fyllt 18 år. Senare fick Malinovskij Croix de guerre för sina bedrifter i Frankrike dit han skickades under 1916 med den ryska expeditionskåren som stred i Frankrike. När första världskriget tog slut återvände han till Ryssland via Vladivostok.  Malinovskij var och stred i Spanien (januari 1937 till maj 1938) under spanska inbördeskriget. När tyskarna anföll den 22 juni 1941 förde Malinovskij befäl över en skyttekår. Malinovskij steg i graderna, fick befälet över en armé, sedan en front temporärt innan det åter blev en armé, 66., som utmärkte sig i försvaret av Stalingrad. Generallöjtnant Malinovskij fick strax efter ta befälet över den nya 2. gardesarmén. Malinovskij och hans armé hindrade den tyska fältmarskalken Erich von Manstein att med sina tyska pansartrupper att nå in till den inringade staden och tyska 6. armén. På bilden marskalken Rodion Malinovskij efter kriget.

 Erich von Manstein står längst till vänster i bilden och i mitten står Adolf Hitler. Foto: Wikipedia Commons

Valet av fältmarskalk Erich von Manstein, född 24 november 1887, för armégrupp Don kan ses som en slump, han fanns med sin tyska 11. armén uppe i norr vid Leningrad. Den 20 november 1942 kommer beskedet att 11.armén ska bli den nya armégrupp Don som ska sättas in vid Stalingrad där kris med stora bokstäver hade uppstått. Staben för 11. armén blev armégrupp Don som tog befälet över 4. pansararmén, 6. armén, rumänska 3. och 4. armén med uppgift att stabilisera och lösa situationen vid Stalingrad. Egentligen hade von Manstein inte tyska 6. armén under sitt befäl eftersom Paulus fick sina order direkt från Hitler via tyska arméns överkommando OKH. Kris efter kris uppstod i striderna om Stalingrad men von Manstein lyckades till slut under februari-mars 1943 få stopp på Röda Arméns offensiver samt återta en del förlorade områden, i fjärde slaget om Charkov. von Manstein stannade kvar som armégruppsbefälhavare till mars 1944 då Hitler tills slut lät honom gå. På bilden von Manstein (längst till vänster i bild) i stabsmöte med Adolf Hitler, bakom Hitler står Mansteins stabsofficer Theodor Busse. Han förde senare befälet över tyska 9. armén under slutstriden vid Berlin 1945. Till höger om Hitler står arméns generalstabschef Kurt Zeitzler.

Konstantin Rokossovskij vid Stalingrad, Foto: Wikipedia Commons

Stalingrads befriare. Konstantin Rokossovskij var en av tre sovjetiska frontbefälhavare vid Stalingrad. De andra två var Nikolaj Vatutin och Andrej Jeremenko. Anfallet mot den tyska 6. armén inleddes den 19 november 1942. Rokossovskij fick till slut äran att slå de inringade trupperna i fickan i operation Kolsto, som inleddes den 10 januari 1943 och var över den 2 februari 1943. Rokossovskij hade fastnat i Stalins utrensningar av Röda Armén innan kriget. Han blev avskedad och fängslad. Senare blev Rokossovskij återanställd av Röda Armén men det först efter flera år. Från sensommaren 1937 till tidigt på våren 1940 satt han fängslad hos NKVD. Rokossovskij återfick sin gamla post, befälhavare över 5.kavallerikåren. Han förde befäl över 16. armén vid slaget om Moskva och Centralfronten vid slaget vid Kursk sommaren 1943.  

 Friedrich Paulus, Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24575 /Mittelstaedt, Heinz /CC-By-SA 3.0

General Friedrich Paulus fick ta över tyska 6. armén efter fältmarskalk Walter von Reichenau, som för övrigt dog den 17 januari 1942 i en hjärtattack, i januari 1942. Paulus var stabsofficer och hade varken fört befäl över division eller kår. Dessutom var hans ledarstil annorlunda mot von Reichenau som var en som ledde från fronten medan Paulus var en general som mer styrde från skrivbordet. Dessutom var von Reichenau brutalare, van vid snabba beslut och hade inga problem med det totala kriget medan Paulus var mer en tänkare och ville inte genomföra förhastade beslut samtidigt att inte samma hårda syn som von Reichenau på det totala kriget. Paulus och tyska 6. tyska armén blev inringade vid Stalingrad och kapitulerade 31 januari 1943. Hitler hade hoppats att Paulus skulle begå självmord genom att befordra honom till fältmarskalk den 30 januari 1943 för en tysk fältmarskalk kapitulerar inte. Sista resterna i Stalingrad gav upp den 2 februari 1943.  

Vasilij Tjujkov med sin stab vid Stalingrad. Mannen till vänster i bild är hans stabschef Nikolaj Krylov och han själv är i mitten. Foto: mil.ru

Det var många sovjetiska arméer som deltog i slaget och speciellt en, sovjetiska 62. armén, blev berömd för det hårdnackade försvaret i Stalingrads ruiner med ryggen mot Volga. Arméchefen generallöjtnant Vasilij Tjujkov hade faktiskt missat striderna på östfronten innan Stalingrad. Han hade nämligen varit militärattaché i Kina, alltså hos nationalisterna, sedan december 1940, kom tillbaka i maj 1942 och fick senare i september 1942 befälet över 62. armén och anlände till Stalingrad samtidigt som de tyska förtrupperna började nå fram stadens förorter. Resten är historia. Tjujkov är också ett namn som är bekant från finska vinterkriget (30 november 1939 till 13 mars 1940).  Han tog över befälet över sovjetiska 9. armén och det var hans trupper som råkade illa ut vid Raatevägen. Så istället för att bli känd som en förlorare kom Tjujkov med sin insats vid Stalingrad skriva in sig som en segrare istället. Efter Stalingrad blev 62. armén utnämnd till 8. gardesarmén för sin insats och deltog senare i slaget om Berlin. Tjujkov stannade kvar som befälhavare för armén under hela kriget. På bilden staben hos 62. armén under slaget vid Stalingrad. Tjujkov (i mitten) i samtal med den legendariska divisionschefen för 13. gardesdivisionen Aleksandr Rodimtsev (med ryggen mot kameran).

Några tips till vidare läsning:

Frankson, Anders: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Hellbeck, Jochen: Stalingradprotokollen – Sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget. (Stockholm 2013)

Poulsen, Bo: Dödskampen: Kriget på östfronten 1941–1945. (Lund 2018)

Rotundo, Louis (red): Battle for Stalingrad. The 1943 Soviet General Staff Study. (London 1989)

Zetterling, Niklas: Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941–45. (Stockholm 2009)