De kommer! De kommer!
Larmet gick strax efter midnatt den 6 juni 1944, divisionschef SS-generalmajor Fritz Witt samlade sina högre chefer i 12.SS-pansardivisionen och frågan var: hade den allierade invasion nu slutligen inletts eller var det något annat som pågick. Informationen de hade var knapphändig och inget högre högkvarter gav dem order att marschera mot Normandie. Alla utom Witt gick till sängs igen.
12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” började formeras tidigt 1943 och stora delar av officerskåren, speciellt i ledande befattningar, kom från Leibstandarte. (1. SS-divisionen). Dessa officerare hade stor stridserfarenhet från östfronten och runt halsen på många hängde riddarkorset. Men alla officerare i divisionen var inte SS-officerare. När Waffen-SS expanderade under åren 1943 –1944 kom ett flertal arméofficerare att tjänstgöra inom SS-förband. En del av dem ansökte frivilligt att bli medlemmar i SS, dvs. byta uniform, medan andra behöll sin arméuniform under sin tjänstgöring i förband hos Waffen-SS. När SS-pansardivision ”Hitlerjugend” anlände till Normandie sommaren 1944 hade den bland annat sjutton arméofficerare som kompanichefer. Totalt hade divisionen cirka 120 kompanier.
Besök i Verdun och Reims
Manskapet till den nya divisionen rekryterades från en nazistisk ungdomsorganisation, Hitlerjugend, där av namnet på divisionen. SS-soldat Erich Bissoir var en av dessa. Erich var född den 25 mars 1925 och han fick sin första militära träning hösten 1942. Men han sändes hem för att vänta på inkallelseordern, som faktiskt dröjde till juni 1943. Tack vare sin motorutbildning i Hitlerjugend blev han motorcykelordonnans i divisionens pansarregemente. Träningen inleddes i Frankrike och som Bissoir berättade efter kriget hade de möjligheter till utflykter som till exempel minnesmonumentet i Verdun och Champagnetillverkaren Pommery i Reims. Efter nyåret 1943 /1944 befann sig divisionen i Belgien innan divisionen kom åter till Frankrike i början av april 1944 till Louvers – Evreux som del av Atlantvallens pansarreserv.
Grupperingen en halvmesyr
De högre tyska befälhavarna var oense hur pansarreserven i Frankrike skulle utgångsgruppera för invasionsförsvaret. Fältmarskalk Erwin Rommel förespråkade pansardivisionerna så nära stränderna som möjligt, slå fienden vid stränderna, medan fältmarskalk Gerd von Rundstedt ville ha en pansargrupp redo för manöverkrig längre inland. Nu blev det en halvmesyr, hälften nära stränderna och hälften i pansargrupp West. Sedan visste tyskarna inte heller exakt var de allierade skulle landstiga.
När de allierade landsteg den 6 juni 1944 fanns det i väst nio tyska pansardivisioner och en pansargrenadjärdivision. En av dessa nio pansardivisioner fanns i närheten av Caen och Falaise i Normandie, det var 21. pansardivisionen. Alla pansardivisioner förutom en pansardivision (11. pansardivisionen) kom att sättas in i striderna i Normandie. Även två SS-pansardivisioner från östfronten kom att sändas till slagfältet.
Pansarförband i väst 6 juni 1944
Division | Antal stridsvagnar # | Insatt |
2. pansardivisionen | 196 varav 79 Panther | Från 18 juni |
9. pansardivisionen | 125 varav 38 Panther | Från 4 augusti |
11. pansardivisionen | 172 varav 73 Panther* | ej |
21. pansardivisionen | 112 Panzer IV | Från 6 juni |
116. pansardivisionen | 107 | Från 24 juli |
Panzer-Lehr divisionen | 237 varav 89 Panther | Från 8 juni |
1. SS-pansardivisionen | 133 varav 38 Panther | Från 6 juli |
2. SS-pansardivisionen | 134 varav 39 Panther | Från 1 juli |
12. SS-pansardivisionen | 158 varav 50 Panther | Från 7 juni |
17. SS-pansargrenadjärdivisionen | 42 (Stug) | Från 13 juni |
# Antalet stridsvagnar och stormkanonvagnar (inkl Jagdpanzer IV) per 1 juni 1944. Leveranser kan ha skett efter detta datum till divisionen, speciellt om grupperingen till Normandie dröjer.
* styrka för 11. pansardivisionen är från 1 augusti 1944.
Spaning mot kusten
Första larmen började tidigt hos 21. pansardivisionen då brittiska fallskärmsjägare kom att landa över divisionens förband. Pansardivisionen som hade drygt 110 stridsvagnar av modell Panzer IV samt ett antal äldre franska stridsvagnar som kom att sättas in första dagen. Witt hade stannat kvar uppe och klockan halv två väcktes stabspersonal igen i 12. SS-pansar och klockan 3 beordrades larmberedskap. Strax innan hade order kommit från högre instans att divisionens pansarspaning skulle snarast skicka spaning till kusten, ett kompani avmarscherade. Snart stod det klart att divisionen skulle till Normandie och sättas in mot den allierade landstigningen.
Strövande buskar
Under natten mot 7 juni började 12.SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend” att anlända med nästan 160 stridsvagnar, kampen om Normandie hade börjat. Erich Bissoir berättade att de som motorcykelpluton fick på grund av det allierade flyget maskera sina motorcyklar med så mycket löv och grenar att de såg ut som buskar som strövande omkring. Hela tiden på väg till fronten fick de söka skydd i vägdiken då allierade jaktbombare sköt på allt som rörde sig.
”Där ligger du i ett dike och ansiktet täckt av lera, hjälplös, bara väntar på att bli träffad.”
Debut för Hitlerjugend
Första delarna av Hitlerjugend var redo att anfalla den 7 juni, Panzermeyer (Kurt Meyer) med sina grenadjärer understödda av fyra kompanier med Panzer IV anföll förband ur kanadensiska 3. infanteridivisionen norr om Caen. Chefen för 8. pansarkompaniet, SS-löjtnant Hans Siegel, hade endast fyra Panzer IV redo, resten hade på ett eller annat sätt redan fallit ut och höll på att repareras. Men som Hans Siegel minns var försvarselden tung och snart var alla fyra vagnar satta ur stridbart skick, eller som Siegel kommenterade detta: ” alla stridsvagnar var satta ur funktion innan de ens hann komma i strid”. Meyers grenadjärer lyckades ändå pressa tillbaka kanadensarna från Caen, hans regemente hade tagit en del förluster, cirka 300 man. Men detta var inte onormalt för en dag med tunga strider. Meyer var nöjd med hur hans unga grenadjärer hade visat sitt värde i striden.
Fler allierade stridsvagnar
Långsamt fortsatte styrkeuppbyggnaden på båda sidor och antalet stridsvagnar växte. Den 8 juni började nästa tyska pansardivision, ”Lehr”, med drygt 230 stridsvagnar och stormkanonvagnar i divisionen att anlända Dock hela divisionen anlände inte under den 8 juni. Samtidigt hos de allierade kom de första större pansarförbanden i land redan den 6 juni och vid dagens slut den 8 juni hade fler allierade stridsvagnar tagits i land än vad tyskarna hade i hela Västeuropa, nästan 2200 stridsvagnar hade transporterats över. Tyskarna hade vid samma tidpunkt fått fram drygt 400 stridsvagnar och stormkanoner till stridszonen. Men redan vid dag två slut visste de allierade att de hade ett rejält brohuvud, med ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Rommel insåg att slaget höll på att utveckla till just det han ville undvika, ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. Detta noterade också Erich Bissoir, att tyskarnas största nackdel var att det fanns inget eget luftunderstöd eller jaktskydd medan luftvärnet gjorde så gott de kunde.
Ultra fäller avgörande
Ett stort tyskt pansaranfall planerades slå ut mot britterna, ett sista desperat försök att kasta dem tillbaka. Befälhavare för pansargrupp West, Geyr von Schweppenburg, med sin stab hade installerat sig i Chateau La Caine sydväst om Caen. Han skulle leda pansaranfallet, men den 10 juni ansågs det att det fortfarande inte fanns tillräckligt med anfallskraft för framgång. Det allierade stridsflygflyget störde och fördröjde tillförsel av tyska förband. Rommel lämnade den improviserade stabskonferensen i Chateau La Caine. Cirka en timme senare attackerade först jaktbombare Hawker Typhoon högkvarteret för pansargrupp West, därefter bombades det av Mitchell-bombare. Det slog ut högkvarteret även om von Schweppenburg klarade sig med lätta skador. Hans stabschef dog och flera andra. Informationen om vad pansargrupp West hade sitt högkvarter kom från Ultra (underrättelseinformation tack vare de hade knäckt tyska kodmaskinen Enigma).
.jpg)
Wittman räddar dagen
Nu blev det inget massivt tyskt pansaranfall utan istället kom brittiska 7. pansardivisionen att avancera mot Villers-Bocage där den tyska SS-pansarlöjtnanten och stridsvagnsesset Michael Wittman med sin legendariska Tiger visade hur en slipsten skulle dra den 13 juni 1944. Korpral Harry Hopkins i 1.skyttebrigaden (brittiska 7.pansardivisionen) minns striderna i Villers-Bocage 13 juni 1944:
”Vi blev informerade att brigaden skulle rycka fram snabbt genom terrängen till en plats som heter Villers-Bocage. Där skulle vi ta position på en kulle och hindra tysk pansar att ta sig igenom till Caen. När vi anlände till korsningen vid botten av kullen, försvann befäl iväg för en genomgång. Det var väldigt lugnt, nästan som en manöver. Någon gav order om korta avstånden och vi kopplade av i solen bredvid våra halvbandvagnar. Plötsligt var det en kraftfull smäll och fordonet längst fram gick upp i rök. Nästa fordon att ”brännas upp” var ett nästan längst bak och därigenom blockerades alla möjligheter till flykt. Förlusterna ökade då de andra fordonen förstördes. Tre i min sektion tillsammans med mig själv kröp längs ett dike och lyckades fly.”
Men detta ändrade inte bilden i stort, att det var ett ”Materialschlacht”, som Rommel ville undvika. Även för den delen von Rundstedt som ville ha ett manöverkrig. Nu blev ett krig på de allierades villkor, där deras eldkraft och luftherravälde kunde användas fullt ut. Fritz Witt, befälhavare för 12.SS-pansardivisionen stupade den 14 juni 1944 då hans divisionsstab träffades av brittiskt fartygsartilleri.
Lista over tyska bataljoner med tunga vagnar
101. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)
102. tunga SS-pansarbataljonen (Tiger)
217. stormpansarbataljonen (Brummbär)
503. tunga pansarbataljonen (Tiger och Kungstiger)
654. tunga pansarvärnsbataljonen (Jagdpanther)
Notera: alla var självständiga förband för högre staber
En annan tung vagn i Normandie var den ultimata stridsvagnsdödaren avseende skydd, rörlighet och eldkraft. Bra pansarskydd frontalt och den långa 8,8 cm kanonen (L/71) gjorde att vagnen inte hade några problem med motståndarnas stridsvagnar. Vagnen vägde cirka 45 ton. Vagnen producerades i begränsat antal, endast 413 stycken från januari 1944 till krigets slut, då chassis till vagnen baserades på Pantherstridsvagnen, som många anser som andra världskrigets bästa stridsvagn. Dock sattes väldigt få, 25 vagnar, in i Normandie, och de verkar ha varit fördelade två kompanier.
Ännu mera SS-pansar
Redan tidigt i slaget om Normandie stod det klart att styrketillväxten hos de allierade vad gällde antalet stridsvagnar var klart högre än vad tyskarna kunde drömma att åstadkomma och detta skulle inte ändras, i slutet av juni, den 29 juni, började II. SS-pansarkåren med 9.SS-pansardivisionen och 10.SS-Pansardivisionen från östfronten att anlända, nu hade tyskarna skickat 1124 stridsvagnar och stormkanonvagnar till Normandie. Dagen innan den 28 juni var de allierade uppe i nästan 4000 stridsvagnar som hade transporterats över. Totalt kom fem av sju SS-pansardivisioner att strida i Normandie. För 12. SS-pansardivisionen kostade striderna i Normandie cirka 8 000 man i förluster och divisionen gick i strid med cirka 17 000 man. Stor del av förlusterna kom att hamna hos pansargrenadjärerna. Rommel kom inte att leda de tyska styrkorna till slagets slut då han sårades svårt den 17 juli 1944 då allierade stridsflygplan attackerade hans bil.
Epilog
Den 14 oktober 1944 anlände en bil till Rommels villa i Herrlingen med generalerna Wilhelm Burgdorf och Erik Maisler från det tyska överkommandot. I ungefär en timme samtalade de i enrum och sedan kom en blek Rommel ut. Han sade i korta ordalag till sin fru att han anklagades för inblandning i attentatet mot Hitler och skulle ställas inför folkdomstolen, men att de hade erbjudit honom att ta självmord. I utbyte skulle han få en hedersbegravning och hans familj lämnas i fred. De hade en giftampull med sig. Bilen for iväg. Rommel fick en statsbegravning med fulla militära hedersbetygelser, landssorg proklamerades och von Rundstedt, talade på begravningen i rådhuset i Ulm.
Vidare läsning:
Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick – Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003)
Ewald Klapdor: Die Entscheidung – Invasionen 1944. (Siek 1984)
Niklas Zetterling: Normandy 1944 – German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)
Hans Speidel: Invasion 1944. (Stuttgart 1949)
Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:
Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
Lästips om östfronten finns här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html
.jpg)
.jpg)