Chef för Stalins flygstyrkor

Farligt och otacksamt jobb

Sovjetunionens ledare Josef Stalin var väldigt intresserad av utvecklingen av det sovjetiska flygvapnet. Alexej Sjachurin, ansvarig för flygindustrin under kriget, skrev i sina memoarer att Stalin reagerade starkt över varje rapport som talade om problem med flygplan, motorer och beväpning. Stalin hade ett stort intresse för flyg vilket orsakade konsekvenser för ledande personer inom det sovjetiska flyget.

Planet som blev symbolen för de sovjetiska flygstyrkorna under andra världskriget, attackplanet Iljusjin IL-2 Sjturmovik. Här på bilden över Berlin under slutstriden 1945. Foto: Tass

Stridsflygplan och deras utveckling under mellankrigstiden hade stora olycksrisker. Till exempel det amerikanska flygvapnet, som var del av amerikanska armén, hade till och med ett tag en regel om att gifta män inte fick bli flygförare. Olyckor och tillbud var frekventa och hörde till vanligheterna. 

Olyckor kontra sabotage

Den paranoia som rådde i Sovjetunionen under 1930–talet och 1940–talet gjorde att man, som Nikita Chrustjtjov skrev i sina memoarer, såg överallt förrädare, spioner och sabotörer. Vilket kom att innebära att man ofta valde ta till extraordinära åtgärder mot detta. Var det en olycka när ett prototypplan störtade? Eller var det sabotage? Sovjetunionen var ju framtiden och på väg att bli den bästa av världar, här inträffade egentligen inte olyckor utan det måste vara sabotage. 

Att vara chef för det sovjetiska flyget var inte ett tacksamt arbete före kriget. Fyra befälhavarna Jēkabs Alksnis, Aleksandr Loktionov, Jakovas Smuškevičius och Pavel Rykhagov hamnade alla i händerna på NKVD och blev till slut avrättade. 

Chefer före andra världskriget:

Pjotr Baranov (1924–1931) död i flygolycka 

Jēkabs Alksnis (1931–1937) avrättad av NKVD 

Aleksandr Loktionov (1937–1939) avrättad av NKVD 

Jakovas Smuškevičius (1939–1940) avrättad av NKVD 

Pavel Rytjagov (1940–1941) avrättad av NKVD 

Paranoia härskade i den övre ledningen. Man såg inte bara yttre fiender utan även överallt fanns inre fiender. Förhör hos NKVD innebar inte ”snälla frågor” utan ofta finns blodstänk på så kallade ”bekännelser” som skrevs under. 

Jēkabs Alksnis (till vänster i bilden med handen i fickan) samtalar med Anthony Fokker på flygplatsen Schipnol i Nederländerna 27 augusti 1934. Flygplanet i bakgrunden är den fyrmotoriga passagerarplanet Fokker XXXVI. Foto: Collectie / Archief : Fotocollectie Van de Poll

Jēkabs Alksnis till exempel avrättades i juli 1938 och var anklagad för att vara spion åt Lettland. Detta med tanke på hans ursprung. Hans karriär i Röda armén inleddes 1919. NKVD fick honom att skriva under ett erkännande att han varit spion sedan 1935. Detta förbättrades på med ytterligare förhör, så han ”mindes” att han varit spion sedan 1922. 

Jakovas Smuškevičius i början av 1940. Notera de två "guldstjärnorna" på uniformen, det betyder att han har fått utmärkelsen Sovjetunionens hjälte två gånger, en gång för sin insats i spanska inbördeskriget och en för sin insats i kriget mot Japan 1939. Men det hjälpte inte, han avrättades som anti-sovjetisk element. 

Anti-sovjetiska element

Strax innan den tyska invasionen den 22 juni 1941 hade NKVD jagat och gripit som de såg det så kallade anti-sovjetiska element. Bland annat Loktionov, Smuškevičius och Rytjagov blev arresterade. Givetvis var de skyldiga och det slutade med alla tre blev avrättade i oktober 1941. Samtidigt kom även 18 andra höga officerare att avrättas. Platsen var Kujbysjev, dagens Samara. Alla tre hade tidigt gått med i Röda armén och var karriärofficerare. Deras domar revs upp efter Stalins död och de rehabiliterades. Dock de hade blivit avrättade i oktober 1941. 

Pavel Rytjagov ser ung ut på bilden och det är för han var ung, född 1911 i Moskva. Så året innan han fyllde trettio år blev han chef för de ryska flygstyrkorna. Han var jaktpilot i grunden och stridit både spanska inbördeskriget och mot Japan. En av hans anklagelsepunkter var haveristatistiken inom flygstyrkorna. 

NKVD var inte nöjd med att bara straffa dessa tre utan även deras familjer råkade illa ut. Det var standard i Sovjetunionen, inte bara den så kallade förrädaren utan också hans familj drabbades. Till Loktionovs fru dömdes till fem år i arbetsläger i Gulag. Brottet var att hon varit gift med en ”förrädare” Loktionov och varit en del av hans familj. 

Aleksandr Loktionov, född 1893 i Kursk-distriktet, kom från armén där han hade bland annat fört befäl över 4. skyttekåren och vice-befälhavare för vitryska militärdistriktet. Han blev anklagad som anti-sovjetisk element men det gick aldrig till rättegång utan han sköts ändå. 

Generallöjtnant Pavel Zjigarev som tog över i juni 1941 lyckades däremot överleva så även hans efterträdare Aleksandr Novikov i april 1942 som visserligen hamnade hos NKVD två gånger, en gång före kriget och en gång efter kriget. Stalin var inte lätt att ha göra med. 

Historien om Aleksandr Novikov 

Novikov var född den 19 november 1900. Han blev avskedad och arresterad 1937 av NKVD men sedan släppt och åter i tjänst som stabschef för flygstyrkorna i Leningrads militärdistrikt inför vinterkriget mot Finland. Karriär gick framåt och i april 1942 chef för flygvapnet. 

Aleksandr Novikov under 1943. Han föddes 1900 i Kostroma-distriktet. Notera axelklaffarna på uniformen. De infördes igen under 1943 efter den stora segern vid Stalingrad. Tidigare hade axelklaffar ansetts vara en symbol för imperialism och militarism. 

Stalingrad kom under 1942 att utvecklas till en mycket viktig operation. Novikov skickades dit i augusti 1942 till Stalingrad för att samordna flygresurser i de hårda striderna som pågick i området. Under september återkallades han till Moskva där Stalin ville ha Novikovs åsikt om fortsatt produktion av de föråldrade jaktplanen Polikarpov I-16 och I-153. Novikov ansåg att de hade spelat ut sin roll och även om det tog tid att ställa om produktionen var det viktigt att satsa på nya plan. Novikov spelade på Stalins förkärlek för offensiva operationer, att de gamla jaktplansmodellerna fortfarande dög för defensiva uppdrag men hade klara brister vad gäller offensiva operationer eller att säkra luftherravälde. Produktionen upphörde. 

Jaktplanet Polikarpov I-16 på Kola-halvön 1941. Flygplanet fick faktiskt många öknamn, men det som sattes mest var Rata (råttan) och upphovsman till detta var de spanska nationalisterna. Foto: Yevgeny Khaldei (1916–1997)

I början av november skickades Novikov återigen till Stalingrad efter att Zjukov uttryckligen bett Stalin om att han skulle ingå i Stavkas ledningsgrupp som var på plats och förberedde för motoffensiven. Novikov var speciell på flera sätt. Han blev Sovjetunions första flygmarskalk i februari 1944 men det hjälpte inte då han avskedades och arresterades av NKVD efter krigets slut 1945. 

De västallierade hade bättre spaningsplan vilket den sovjetiska flygvapenchefen ansågs skyldig till. Även chefen för den sovjetiska flygindustrin, Sjachurin, blev arresterad. Han hade haft posten sedan 1940 och anklagades att tagit fram underlägsna och mindre bra flygplan, trots att de vann kriget. Otack är världens lön. De båda hade tur och avrättades inte som drabbade en del i denna del utrensning inom flygvapnet. De släpptes i samband med Stalins död 1953. Novikov kommenterade tydligen sin vistelse med att han nu hade genomgått ”en komplett kurs” i Stalins akademi. 

Tidningen Pravda 1942. Mannen i  mitten i bakre raden är Alexej Sjachurin och han har sin hand på Dmitrij Ustinovs axel. Ustinov var sovjetisk försvarsminister från 1976 till 1984 och en av de som hade ansvaret för invasionen av Afghanistan 1979. Mannen till vänster i bild om Ustinov lystrar till namnet Polikarpov medan han till höger lystrar till Iljusjin. Foto: mil.ru

Novikov fastnade alltså både i den stora utrensningen före kriget och i Stalins lilla utrensning efter kriget, som faktiskt inte var helt oblodigt utan ett antal generaler avrättades. Novikovs nystartade karriär i flygvapnet blev dock kort eftersom Novikov förespråkade stridsflygplan medan Sovjetunionens nya ledare Nikita Chrusjtjov ville satsa på ballistiska robotar. Chrusjtjov använde dock andra metoder än Stalin så Novikov omplacerades bara och blev istället flitig författare och skribent. Han dog 1976.

Vidare läsning:

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tyska motoriserade divisioner

Jämförelse mellan SS och armén 1941 

Sommaren 1941, rättare sagt söndagen den 22 juni inleddes världshistoriens största fälttåg. Den tyska invasionen av Sovjetunionen. Waffen-SS hade då som fältförband sex divisioner om den mycket förstärkta brigaden ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” räknades dit. Den var större än en normal tysk brigad men mindre än normal tysk division. Av dessa sex förband var det främst tre divisioner som var organiserade som arméns motoriserade infanteridivisioner och det var: SS-Reich, SS-Totenkopf och SS-Wiking. Men det fanns skillnader. 

Motoriserade divisioner på östfronten 1941. På bilden från 2. pansargruppen. Tyska armén satte in tio motoriserade infanteridivisioner på östfronten. Foto: NARA

Nio bataljoner mot sex bataljoner 

Den största skillnaden var att SS-divisionerna hade tre infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner medan arméns divisioner hade bara två infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner. Tyskarna hade som praxis en lätt haubits bataljon i divisionen per regemente, så det innebar att SS-division hade tre medan armén hade två. Sedan hade båda en tung bataljon. Så mer skyttesoldater och mer haubitsar. 

Tre SS-motoriserade infanteridivisioner var redo sommaren 1941. På bilden SS-division "Totenkopf" som var hos armégrupp Nord vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

SS-divisionen hade alltså fler soldater, mer utrustning och vapen men inte för att de var prioriterade utan för att de var större divisioner. Detta var inte alltid en fördel då större division innebar större områdesansvar längs frontlinjen, nio bataljoner infanteri istället för sex bataljoner infanteri. Effekten att ha fler bataljoner i strid innebar givetvis att förlusterna i SS-divisionen var högre jämfört med armédivisionen om alla andra omständigheter är lika. Med andra ord helt normalt. 

Förluster hos armégrupp Syd 

Tyska 1. pansargruppen i armégrupp Syd hade 60. motoriserade divisionen från armén och SS-Wiking. Den förstnämnda som tog 4 642 mans förluster fram till 29 november 1941 stred inte inledningsvis, under julimånad. Medan SS-Wiking hade 5 470 i förluster till 29 november 1941, alltså högre men det var ju större division. Men aningen kortare tidsintervall. 

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Standardpjäsen för de lätta haubitsbataljonerna. Det vanliga tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så de motoriserade divisionerna var ett exklusivt sällskap, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Hur var relationer döda sårade, likvärdig, en stupad för varje fyra sårade. Sedan var skillnad på officersförluster, nja ungefär snarlikt, 179 i armén medan 209 i SS. Här var det snarare en officer stupade per tre sårade. Överhuvudtaget rätt så svårt att jämföra för till exempel SS-Reich tog betydligt högre förluster än SS-Wiking under samma tidsperiod, var det hårdare på de centrala delarna eller fick SS-Reich svårare uppgifter eller var veterandivisionen sämre än gröngölingen? SS-Reich hade passerat över 8 000 i förluster i slutet av oktober 1941. 

Delar vi upp förlusterna på bataljonerna kan det bli en annan historia men samtidigt spelar ju antal dagar i strid roll och hur tunga strider förbandet har varit involverat i. Betydligt svårare blir det och mer detaljerad information krävs. Som dessutom inte kanske finns. Sedan är frågan är det samma standard på SS-divisioner eller för delen armédivisionerna? 

Det fanns tunga (se bilden) och lätta pansarbilar i divisionerna men ingen vagn hade grövre pjäs än 20 mm kanon 1941. Vagnen på bilden var Sd.kfz. 231 som vägde 8 ton. Foto:  Bundesarchiv, Bild 101I-639-4261-33A / Nowak / CC-BY-SA 3.0

Hur många divisioner fanns? 

Tyska armén hade tio motoriserade infanteridivisioner sommaren 1941, deras nummer var: 3., 10., 14., 16., 18., 20., 25., 29., 36. och 60. divisionen. Tre av dem hade väldigt mycket franska motorfordon 2., 14. och 18. divisionen. De enda bepansrade fordon i divisionerna var pansarbilar i spaningsbataljonen, det fanns ett pansarbilskompani som vid full utrustning skulle ha 26 pansarbilar av olika typer, mer för spaning och samband än strid. Fyra divisioner, 16., 20., 29. och 60., hade ett lätt luftvärnskompani i pansarvärnsbataljonen. Alla divisioner hade dessutom en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. 

 22 juni 1941 fördelning 

 Armégrupp Nord: 3., 36. och SS-Totenkopf 

 Armégrupp Mitt: 10., 14., 18., 20., 29. och SS-Reich 

 Armégrupp Syd: 16., 25., 60. och SS-Wiking 

De tre divisionerna i Waffen-SS hade vissa skillnaderna i organisationen. SS-Reich hade precis som arméns divisioner en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. Sedan SS Totenkopf hade inga pansarbilar i sin spaningsbataljon. Däremot hade både SS-Reich och SS-Totenkopf ett batteri av stormkanonvagnar Stug III, sju vagnar i respektive division. I armén tilldelades stormkanonvagnar först och främst självständiga kårförband och inte divisioner men inom Waffen-SS fanns inga kårer 1941 så man valde att prioritera sina divisioner. 

Bakom det främre fordonet finns mängder av motorcyklar med sidovagn. En standardfordon för de "snabba" bataljonerna och motorcykelförband. Tyskarna hade många av dessa under de första krigsåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-13A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Samma sak vad gällde luftvärn, alla tre divisioner hade en luftvärnsbataljon där det var två lätta batterier och ett tungt med 4 8.8 cm luftvärnskanoner. Sedan SS-Wiking hade färre understödskompanier i sina infanteriregementen, endast pansarvärn och infanterikanoner. Medan SS-Reich och SS-Totenkopf hade också ett pionjär- och motorcykelkompani. 

SS hade större divisioner 

I vilket fall, ser vi till organisationen i stort kan vi inte säga att Waffen-SS 1941 var prioriterade men de hade större divisioner som krävde mer. Sedan att divisioner inte var exakt kopior av varandra utan att det fanns variationer sett till organisation och utrustning. Det märker vi när vi går ner på djupet gällande detta. 

Soldater från SS-division Reich i strid på östfronten under hösten 1941. Waffen-SS till skillnad från armén hade kamouflagejackor till sina uniformer. Foto: Reddit, 

Ser vi till förluster kan olika divisioner drabbas olika svårt som SS-Wiking och SS-Reich, samma sak skedde i armén. Försöker vi titta på stridseffektivitet så måste vi väga in motståndarens resurser och förluster i de specifika striderna. Speciellt 1941 är detta svårt då Röda armén prioriterade inte precis att dokumentera sina strider utan snarare fokuserade på att lyckas överleva den tyska anstormningen. 

Så sommaren 1941 hade SS tre motoriserade divisioner medan armén hade tio motoriserade divisioner sommaren 1941, medan SS hade inga pansardivisioner vid denna tidpunkt och armén 20 pansardivisioner.  

Vidare läsning: 

Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlage? (Siek 1989) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Hannover 1990) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Hannover 1990) 

Otto Weidinger: Division Das Reich. Band III 1941-1943. (Osnabrück 1987)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Osårbar?

Den tunga sovjetiska stridsvagnen KV  

”Till och med en 15 cm infanterihaubitsen öppnade direkteld på kort avstånd eld mot en KV-vagn, men stålmonstret verkade bara ruska på sig och körde vidare framåt mot pjäsen. Kanonservisen flydde i panik medan KV-vagnen helt enkelt körde över deras pjäs.”

Denna tunga KV-vagnen med sin vikt på 47,5 ton 1941 kom skapa kaos hos tyskarna. Nya tyngre kanoner togs fram för de tyska trupperna på östfronten och KV-vagnen som enorm hotbild försvann.  Foto: https://www.globalsecurity.org/

Sommaren 1942, den tyska armégrupp Syd genomför Tysklands stora sommaroffensiv på östfronten, målen är Stalingrad, Kaukasus och de sovjetiska oljefälten. De slitna pansardivisionerna har fått ersättningsstridvagnar, allt fler Panzer III med lång 5 cm kanon (L/60) har anlänt till fronten. Men fortfarande har de nya Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43) inte anlänt i något större antal förutom några vagnar till enstaka förband. På hela östfronten i slutet av juni 1942 fanns 135 Panzer IV F2. 

Panzer IV med den korta 7,5 cm kanonen jämfört med den längre 7,5 cm kanonen. Längden på eldröret avgjorde förmåga att bekämpa fientliga stridsvagnarna.  Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979Anh.-001-10 / CC-BY-SA 3.0 och Mark Pellegrini

Produktionen sätter igång sent

Nu var det inte mycket bättre med Panzer IV och den korta kanonen 7,5 cm L/24 där fanns 222 vagnar under juni 1942. Den tyska produktionen av Panzer IV skruvades upp först 1942 och hade sina produktionstoppar först 1943 och 1944. Under 1942 kom 994 Panzer IV att levereras medan den totala produktionen var bara 1 016 vagnar under tre år, 1939 1941. 

I pansargeneralen Eberhard von Mackensens tyska III. pansarkår med sina två pansardivisioner, 14. och 22., hade varje division fått ett kompani med Panzer IV F2. De övriga sexton stridsvagnskompanierna som tillhörde de två divisionerna hade i stort sett samma vagnar som hade satts in sommaren 1941. Stridsvagn Panzer 38 (t) i 22. Pansardivisionen hade 37 mm kanon, helt värdelösa mot KV och Panzer II var ett lätt stridsvagn med 20 mm kanon. 

Den tjeckoslovakiska vagnen Panzer 38 (t) blev omodern när tyskarna mötte på allt fler medeltunga T-34:or och KV-vagnar. Vi hade licenstillverkning på denna vagn, stridsvagn m/41. Foto: https://www.worldwarphotos.info/

De tunga sovjetiska KV-vagnarna var fortfarande ett stort hot men tyskarna hade lärt sig att slåss mot dem med de resurser de hade trots att knappt någon av deras stridsvagnar kunde ta upp kampen mot dessa stålmonster förutom de nya Panzer IV F2. Det fanns även tungt luftvärn och delvis nya pansarvärnskanoner. 

III. pansarkåren sommaren 1942 

14. pansardivisionen: 110 vagnar varav 12 Panzer IV (7,5 cm L/43), 20 Pz IV (7,5 cm L/24), 19 Pz III (50 mm L/60), 41 Pz III (50 mm L/42), 14 Pz II, 4 befälsvagnar 

22. pansardivisionen: 176 vagnar varav 11 Panzer IV (7,5 cm L/43), 11 Pz IV (7,5 cm L/24),, 12 Pz III (50 mm L/60), 114 Pz 38t, 28 Pz II 

Notera av alla Panzer IV var endast 23 Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43). Övriga hade 7,5 cm (L/24). 

Båda pansardivisionerna i Mackensens kår hade fördelen av att ha fått en tung luftvärnsbataljon tilldelad till divisionen. Endast tio av tjugofem tyska pansardivisioner hade detta sommaren 1942. Denna luftvärnsbataljon hade åtta tunga 8,8 cm luftvärnskanoner som kunde sättas in med god verkan mot tunga sovjetiska stridsvagnar. 88:an ansågs vara en stridsvagnsdödare även om pjäsen själv var en gigantisk måltavla i terrängen. Det var inte det lättaste att hitta skyddade eldställningar. 

Den nya pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 40. Dragfordonet en halvbandvagn Sd. Kfz. 10, vanligt förekommande i pansarvärnsbataljonerna. Foto:Bundesarchiv, Bild 101I-280-1058-13 / Jacob / CC-BY-SA 3.0

Nya pansarvärnskanoner anländer

Ett annat vapen som divisionerna hade tillgång till sommaren 1942 var tyngre pansarvärnskanoner. De hade börjat anlända i allt större antal till fronten under 1942. 14. pansardivisionen hade ett kompani med sex 7,5 cm Pak 40 i sin pansarvärnsbataljon medan det andra kompaniet hade nio 50 mm Pak 38, som var för lätt pjäs för hantera KV-vagnar. Medan 22. divisionen hade två kompanier med vardera sex erövrade sovjetiska 7,62 cm Pak 36(r) i sin bataljon. Detta tunga pansarvärn förbättrade divisionernas pansarvärnsförmåga och gav möjlighet att stoppa ett tungt sovjetiskt pansaranfall. 

Den sovjetiska tunga KV-vagnen blev en oväntad och skrämmande upplevelse för de tyska soldaterna. Detta var en vagn i en helt annan viktklass än vad de hade själva 1941. Foto: Reddit

Produktionen av KV-vagnar var inte lika omfattade som den av T-34:or, drygt 3 200 KV-1-vagnar byggdes totalt fram tills produktionen avslutades under 1942. Det byggdes även andra varianter på detta chassi, KV-2, KV-1S, KV-85 och SU-152. 

Sovjetiska pansarbrigader sommaren 1942 var tänkt att ha två kompanier med tunga KV-vagnar, två kompanier av medeltunga vagnar och två kompanier med lätta vagnar. Men antal vagnar i respektive kompani skiljde sig, ju tyngre kompani var ju färre vagnar. Så det skulle finnas fem KV-vagnar i ett tungt kompani medan tio lätta T-60 i ett lätt kompani. Dock kriget gjorde att organisationer justerades och ändrades. Den sovjetiska 15. stridsvagnsbrigaden som sattes in mot tyska III. pansarkåren sommaren 1942 hade i mitten av juli, 9 tunga KV vagnar, 26 medeltunga T-34:or och 20 lätta T-60. 

Pansarbefälhavaren Semjon Konovalov efter han erhållit hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och har guldstjärnan att bära på uniformen. 

En KV-vagn sprider skräck under en dag

Plutonchefen löjtnant Semjon Konovalov i 15. stridsvagnsbrigaden var 21 år gammal och var vagnchef för en tung stridsvagn KV-1. Han kom den 13 juli 1942 att visa vad en KV-vagn kunde uträtta när den användes på ett korrekt sätt. Detta i en by söder om Millerovo och norr om Donetsk, som idag är gränsområdet mellan Ryssland och Ukraina. Hans vagn kom i strid med stridsvagnar från tyska 14. pansardivisionen. Konovalov utnyttjade skickligt sin vagns fördelar och den lokala terrängen med raviner under striderna mot tyskarna denna dag.

Resultatet för denna sommardag var enligt hans rapport 16 tyska stridsvagnar, 2 pansarbilar och 8 andra motorfordon som slogs ut innan hans KV-vagn förlorades. Att de slogs ut behöver inte innebära att målen totalförstördes. Konovalov tillsammans med två andra lyckades komma undan, övriga i vagnen dog. 

Ett sovjetiskt spaningsförband som tog sig igenom till byn efter striden rapporterade om många utslagna fordon och en utbrunnen KV-vagn med brända lik. Det antogs att alla i KV vagnen hade stupat hjältemodigt. Det tog Konovalov och hans två kamrater en vecka att ta sig tillbaka till de sovjetiska linjerna och då anlände de i en stulen tysk Panzer III med stulna tyska uniformer. Rena Hollywoodmanuset. 

Första sidan i rapporten om Konolovs strid den 13 juli 1942. 

Konolov erhöll hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och fick guldstjärnan att bära på uniformen. Han överlevde kriget och kom att lämna armén som överstelöjtnant 1956 och övergå till reserven. Han bosatte sig med familjen i Kazan där han levde fram till dess han dog 1989. . 

KV-vagnens fördelar jämfört med tyska vagnar 1941

#Tjock hud (pansar) 

# Kraftig kanon (7,6 cm) 

# Breda band 

# Stark motor 

¤ Nackdelar, tung = kan köra sönder broar och enormt jobbig att bärga.

¤ De nya tyska långa 7,5 cm kanoner som kom 1942  hade inte alls samma problem med vagnen. 

Vidare läsning:

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle och Tom Jentz: Panzer IV und seine abarten. (Stuttgart 2019)

Thomas L. Jentz, (red.): Panzertruppen. The Complete Guide to the Creation & Combat Employment of Germany’s Tank Force 1933-1942. (Atglen 1996) 

Rolf Grams: Die 14. Panzer-Division 1940-1945. (Bad Nauheim 1957) 

Steven Zaloga och Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984)

Kuriosa fakta 

1953 kom Centurion till Sverige och blev Stridsvagn 81 i svenska armén. Den vägde 50 ton, hade en motor på 650 hk och en kanon med 8,4 cm kaliber. Betänk då att KV-1 vagnen 1941 vägde nästan 50 ton (47,5 ton mer exakt), hade en motor på 600 hk och en kanon med 7,6 cm kaliber. 1943 började KV-vagnar tillverkas med 8,5 cm kanoner, dock lättade de på pansaret så vikten sjönk något.

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Kort historia om en annorlunda divisionstyp

Har du koll på tyska ”Jäger-Division” under andra världskriget? 

Tyska armén formerade elva ”Jäger-Division” och benämningen på divisionskategorin var lätt infanteridivision (”leichte Infanterie-Division”) inledningsvis. 

De fyra första lätta infanteridivisionerna var 97., 99., 100. och 101.i december 1940. De hade två infanteriregementen med vardera tre skyttebataljoner medan en vanlig infanteridivision hade tre regementen med vardera tre bataljoner. Den 99. lätta infanteridivisionen som sattes upp kom dras ut från östfronten redan i augusti 1941 för att omorganiseras till 7. bergsdivisionen. 

Tyskarnas lätta infanteridivisioner var något förenklat egentligen bara slimmade infanteridivisionen som var tänkt vara en smidigare och lättare variant av sin något tyngre storebror. På bilden 118. divisionen på Balkan 1943.  Flera av divisionerna sattes in i kriget mot partisaner på Balkan. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Slimmade divisioner 

Så vad det för speciellt med dessa lätta divisioner? Vad var skillnaden mot en infanteridivision och en bergsdivision? De två divisionstyper som redan fanns. 

Något förenklat var det en slimmad infanteridivision men den var inte lika specialutrustad som en bergsdivision. En infanteridivision användes på slätten och en bergsdivision i bergstrakterna men däremellan i svår terräng kunde den mer smidiga och lättare versionen av infanteridivisionen, den lätta infanteridivisionen, användas med fördel. Inte lika tung som en vanlig infanteridivision. 

Mot Kaukasus 

Alla fyra lätta infanteridivisionen stred med armégrupp Syd under operation Barbarossa 1941 av någon anledning. Kanske var det drömmen om Kaukasus då inledningsvis var det det ukrainska slättlandskapet som gällde men slutmålet för armégrupp Syd var Kaukasus. Tysklands ledare Adolf Hitler trodde ju att det var bara att sparka in dörren så rasade bygget (alltså Sovjetunionen). 

Värt att notera att tyskarna hade den 22 juni 1941 sex bergsdivisioner och fyra av dem sattes in initialt på östfronten, två uppe i norr, i offensiven mot Murmansk, och två i söder hos armégrupp Syd. Det måste varit samma tanke som med de lätta infanteridivisionerna, Kaukasus och inte den ukrainska stäppen som var det primära. 

Soldater ur 100. divisionen under anti-partisan operationer på Balkan 1943. Notera medaljerna på den tyska officeraren, speciellt den med hakkors, det tyska korset i guld. Utmärkelsen tilldelas för flerfalt bevisad utomordentlig tapperhet eller flerfalt framstående förtjänster i truppföring. Kravet var också att man redan hade fått järnkorset 1:a och 2:a klassen.Foto: Reddit

En vanlig infanteridivision 1941 hade drygt 16 000 man medan en lätt drygt 13 000 samt färre tyngre artilleripjäser och lättare logistik. Utbildningsmässigt sägs det generellt inte ha varit någon skillnad mellan en infanteridivision och en ”leichte Infanterie-Division”. 

Enkel organisation för divisionen 1941 

Stab 

2 infanteriregementen (vardera med 3 bataljoner, 1 eldunderstödskompani, 1 kulsprutekompani, 1 pansarvärnskompani) 

1 spaningsbataljon (2 spaningskompanier, 1 pansarvärnspluton) 

1 pansarvärnsbataljon (2 kompanier) 

1 artilleriregemente (2 lätta bataljoner, 1 lätt haubitsbataljon och 1 tung haubitsbataljon) 

1 pionjärbataljon (3 kompanier) plus understödsenheter

Tunga vapen: 36 8 cm granatkastare, 12 7,5 cm infanterikanoner leIG18, 48 pansarvärnskanoner, 4 tunga pansarvärnsgevär, 16 7,5 cm bergskanoner Gebirgsgeschütz 36, 12 10,5 cm haubitsar lFH18, 8 15 cm haubitsar sFH 18.

Pansarvärnsbataljonen i divisionen fick fyra tunga pansarvärnsgevär, 2,8 cm schwere Panzerbüchse 41. Egentligen kan den klassas som en lätt pansarvärnskanon. Den lätta vikten 229 kg gjorde att vapnet kom att tilldelas vissa förband, som behövde tillgång till lättare vapen. Vapnet började produceras 1940 och fram till produktionen avslutades 1943 hade nästan 2 800 vapen levererats. Foto: Tank Archives. 

Färre tunga pjäser 

Jämför med en vanlig infanteridivision så finner vi att den lätta divisionen inte har några tunga 15 cm infanterikanoner, färre pansarvärnskanoner och färre 10,5 cm och 15 cm haubitsar. Däremot 7,5 cm bergskanoner istället. En sådan pjäs väger 750 kg i eldställningen till skillnad mot en 10,5 cm leFH 18 som har en vikt av nästan 2 ton. Sedan en annan fördel med 7,5 cm-pjäsen var att den kunde delas upp i åtta laster och bäras av packdjur där det var omöjligt att dra en pjäs genom terrängen. 

Notera också att det fanns mer motorfordon i den lätta divisionen, speciellt till det tunga artilleriet och pansarvärnet. Syftet att öka rörligheten hos dessa förband och underlätta omgrupperingar när behoven uppstod. Sedan ska vi vara medvetna om att den tänkta organisationen var bara riktlinjer och krigets kaos gjorde att justeringar och förändringar kunde ske hos enskilda divisioner. 

En tysk bergsjägare avfyrar sin 7,5 cm bergskanon Gebirgsgeschütz 36 i Kaukasus på 3 000 meters höjd som originalet säger. Publiceringsdatum var 21 januari 1943. Tyskarna började nå fram till Kaukasus under sommarfälttåget 1942. Det misslyckades totalt under 1941. I samband med katastrofen i Stalingrad lämnade de Kaukasus. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B23252 / Rieder, Fred / CC-BY-SA 3.0 

Ytterligare två divisioner formerades i december 1941, två veteran infanteridivisioner från östfronten, 5. och 8.. De lämnade östfronten temporärt och organiserades om till lätta infanteridivisioner. 

Sommaren 1942 bestämde man att namnet ”leichte Infanterie-Division” skulle ersättas av ”Jäger-Division”. De lätta divisionerna fick med namnbytet viss status 1942, de var ju speciella. De blev en egen klass istället för att vara en variant.

Ytterligare divisioner formeras Samtidigt som ytterligare en infanteridivision, 28., konverterades sommaren 1942. Nu fanns det sex divisioner. Under 1943 blev det ytterligare fem divisioner. Nu fanns det elva Jäger-Division”. Tysklands åtagande ökade i söder och på Balkan i samband med de allierades framgångar och den efterföljande kollapsen av Italien. Denna typ av förband sågs som användbara på dessa krigsskådeplatser. 

Korpral Walter Möse i 28. divisionen får riddarkorset den 11 mars 1943 för sina insatser vid strider vid sjön Ladoga. Mannen bakom honom är divisionschefen generallöjtnant Johann Sinnhuber. Under 1944 kom Möse även att få eklöven till riddarkorset. Han stupade sedan den 28 november 1944 samband med strider i Ostpreussen. Foto: Reddit

Formeringen av elva divisionerna. 

1940: 97., 100. och 101. 

1941: 5. och 8. 

1942: 28. 

1943: 42., 104., 114., 117. och 118. 

Så de elva som fanns hösten 1944, på vilka frontavsnitt fanns de? 

Ostpreussen (1 st – 28.) 

Polen (1 st – 5. ) 

Ungern / Slovakien /Karpaterna (4 stycken – 8., 97., 100. och 101.) 

Italien (2 stycken – 42., 114.) 

Balkan (3 stycken – 104., 117., 118.) 

117. jägardivisionen 1944 i Grekland. Notera 2,8 cm schwere Panzerbüchse 41 på fordonet (Steyer 1500). Denna division gjorde sig ökänd genom krigsförbrytelser bland annat massakern vid Kalavryta den 13 december 1943, Foto: Reddit.

Tittar vi närmare sommaren 1944 hade den tyska krigsmakten 284 divisioner i tjänst och av dessa var elva ”Jäger-Division”. Tyska krigsmakten hade också elva bergsdivisioner 1944, sju i armén och fyra i Waffen-SS. Det fanns hela 150 infanteridivisioner som jämförelse. Så det var ovanliga fåglar. 

Vidare läsning: 

Alex Buchner: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Freidberg 1989) 

Adolf Reinicke: Die 5.Jäger-Division. (Eggolsheim 2003) 

Roland Kaltenegger: Schicksalsweg und kampf der "Bergschuh"-division. Die Kriegschronik der 7. Gebirgs-Division vormals 99. leichte Infanteri-Division. (Graz 1985)

Burkhart Müller-Hildebrand:Das Heer, Volume II. (Frankfurt am Main 1956) 

Burkhart Müller-Hildebrand: Das Heer, Volume III. (Frankfurt am Main 1969)

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

En udda tysk division

Tyska 1. skidjägardivisionen

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

M4 Sherman i Röda armén

De kom sent 

De första amerikanska Sherman stridsvagnarna levererades 1942 till Sovjetunionen, 36 vagnar men sedan ökade det till 469 vagnar under 1943. Nytt rekord slogs 1944 hela 2 345 vagnar medan 1945 minskade det då kriget i Europa tog slut i maj 1945, endast 814 vagnar. Totalt 3 664 vagnar anlände. Ytterligare 438 skickades men de förlorades på vägen. Med andra de stora leveranserna kom under andra världskrigets slutfas. 

Sovjetiska pansarsoldater från 1. baltiska fronten hösten 1944 tar en paus. I bakgrunden står deras amerikanska stridsvagn M4 Sherman. Foto: Reddit

M4 Sherman tillverkades med flera olika motoralternativ beroende vem tillverkare var. Röda armén ville inte ha motorer som krävde bensin eller högoktanigt flygbränsle utan diesel. Så M4A2, med följande motor: General Motors Twin G-41 motor (diesel), blev modellen som skickades till Sovjetunionen. Chassi var svetsat. Ungefär 50 % av de vagnar som skickades hade 7,5 cm kanon L/40 och dessa anlände först. Sedan tog 7,6 cm kanon L/52 över. Dock de dessa börja anlända först under hösten 1944. 

Slutstriden i Berlin 1945, en medeltung M4 Sherman står bredvid den tunga sovjetiska stridsvagnen IS-2 som har en 12,2 cm kanon. Foto: Reddit

Pansarslaget vid Kursk 

Vid slaget vid Kursk sommaren 1943 fanns det bara ett sovjetiskt förband med Shermans, 229. stridsvagnsregementet, på plats . De hade tillgång till 38 M4A2 Sherman och tillhörde sovjetiska 48. armén på den norra sida av bågen. Med tanke på att Röda armén hade drygt 5 000 stridsvagnar och stormkanonvagnar redo för den initiala fasen av slaget så var de en raritet i deras arsenal. Den kom inte att strida speciellt mycket under försvarsfasen av slaget då det tyska anfallet i norr slogs i huvudsak ut mot deras grannarmé, den sovjetiska 13. armén. 

Under 1943 kom väldigt få vagnar att komma till fronten, det talas om bara 122 vagnar, men de användas i strid och en positiv utvärdering skrevs i oktober 1943: Jämfört med T 34:an är M4 Sherman lättare att använda och bättre driftsäkerhet under längre marscher. Detta då motorerna inte kräver samma nivå av omvårdnad. Stridsvagnarna fungerar väl i strid. 

M4A2 Sherman med 7,6 cm kanoner i Wien 1945. De tillhör 9. gardes mekaniserade kåren. Foto: Jevgenij Chaldej

Mekaniserade kårer får Shermans 

M4 Sherman ansåg alltså mer tillförlitlig än den sovjetiska T-34:an. Generellt sett byggda med bättre kvalitet. Just detta påverkade val av förband för många Shermanvagnar. 

En intressant aspekt är att just de sovjetiska mekaniserade kårerna 1944–1945 hade tendens att få Shermans. Ett argument för detta var att Shermans hade betydligt bättre mekanisk tillförlitlighet än T-34:or och de mekaniserade kårerna var de viktigaste förbanden, så det var viktigt att de hade vagnar som fungerade. 

M4 Sherman och tunga ISU-122 stormkanonvagnar från sovjetiska 1. mekaniserade kåren i Berlin 1945. Foto: Vladimir Grebnev

Jag har tidigare tagit upp på bloggen om sovjetiska stridsvagnsförluster, att de var höga. 

Det är inte annorlunda med Shermans i Röda arméns tjänst. Till exempel 5. mekaniserade kåren hade 163 M4A2 Shermans den 11 januari 1944 och fick fram till 1 juni 1944 146 ersättningsvagnar. Kåren hade i början av juni 1944 22 vagnar kvar i tjänst, alltså 287 förluster. Tittat vi på första halvåret 1944 anlände 666 Shermanstridsvagnar till fronten och 535 av dessa förlorades, huvudsak genom fientlig kanoneld. Förlustkvoten var inte annorlunda jämfört med andra vagnar. Utan så var det i Röda armén, höga förluster. 

En utslagen sovjetisk M4A2 Sherman med 7,6 cm kanon i Berlin 1945. Foto: Reddit

Det var först egentligen under 1945 som ett större antal Sherman var i tjänst hos Röda armén finns vid fronten, bland annat 1. mekaniserade kåren och 1. , 3., 8. och 9. gardes mekaniserade kåren hade Shermans. En jämförelse gällande storleken på leveranserna kan  göras med den sovjetiska stridsvagnsproduktionen, att 34 000 T-34 med 7,6 cm kanoner och drygt 23 000 T-34 med 8,5 cm kanoner tillverkades under kriget. 

På bilden den klassiska T-34:an med 7,6 cm kanon. Ungefär 1200 av dessa fanns i tjänst hos Röda armén när kriget på östfronten satte igång den 22 juni 1941. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. West Chester 1995

 Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. West Chester 1995 

Zaloga, Steven: Soviet Lend-Lease Tanks of World War II. Oxford 2017 

Zaloga, Steven J. & Grandsen James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. London 1984.

Amerikanska stridsvagnar i Stilla havskriget:

M4 Sherman på Okinawa 1945

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

18. divisionen

Från pansardivision till artilleridivision

Tyskarna hade två 18. divisionen. Den ena formerades inledningsvis i hemlighet 1934 och fick först 1935 sitt riktiga namn, 18. infanteridivision. Senare efter fälttåget i Frankrike sommaren 1940 kom divisionen att motoriseras, 18. motoriserade infanteridivisionen. Under samma tid kom en annan 18.divisionen se dagens ljus. Den tyska 18. pansardivisionen började formeras i närheten av Chemnitz i oktober 1940. Denna byggdes upp från grunden med hjälp av personal och enheter från andra förband. 

18. pansardivisionen sattes in i strid för första gången sommaren 1941. Divisionen ingick i Guderians pansargrupp. Divisionen kom att strida på östfronten resten av sin karriär. Foto: Krigsarkivet. 

Antalet tyska pansardivisioner växte efter segern i Frankrike sommaren 1940 och det ställde krav på fler vapen, stridsvagnar och motorfordon. Sommaren 1940 hade det funnits tio pansardivisioner och det hade vuxit till 20 pansardivisioner och en ”lätt” division sommaren 1941. Den sistnämnda var en slags försvagad pansardivision som senare skulle bli nummer 21. I vilket fall 18. pansardivision kom till största delen få franskt krigsbyte vad gäller motorfordon, över 2 500 under våren 1941. Den tyska industrin byggde inte tillräckligt med motorfordon. 

Det blev ingen invasion av Storbritannien

Tyskarna hade utvecklat ett antal varianter ”amfibiestridsvagnar” av de existerade stridsvagnarna, den lätta Panzer II, den medeltunga Panzer III och understödsvagnen Panzer IV. De lätta vagnarna sattes pontonsektioner på i händelse av behov medan Panzer III och Panzer IV hade utrustning och kunde förseglas för att klara ett större djupgående än normalt. Så eftersom invasionen av Storbritannien ställdes in kom många av dessa vagnar att hamna hos den nya 18. pansardivisionen, 

Divisionen hade totalt 218 stridsvagnar sommaren 1941. Det var främst Panzer III, hela 114 vagnar. Där endast 15 vagnar hade den 50 mm L/42 kanonen medan övriga den klassiska 37 mm kanonen. Sedan fanns understödsvagnar, 36 Panzer IV med kort 7,5 cm kanon L/24, samt 50 lätta Panzer II samt sex lätta Panzer I. Dessutom fanns det 12 befälsvagnar av Panzer III-typ. 

Pansargeneral Walther Nehring (längst till höger i bild) förde befäl över 18. pansardivisionen fram till januari 1942. Han lämnade för Afrika där han tog befälet över Afrikakåren. Här i samspråk med ökenräven Erwim Rommel. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0203-14A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Dessutom underställdes 100. eldsprutepansarbataljonen divisionen temporärt. Hela 82 lätta stridsvagnar varav 42 var utrustade med eldsprutor, Divisionen hade två brigadhögkvarter, 18. pansar och 18. skytte. Det förstnämnda fanns knappt något behov eftersom divisionen hade bara ett pansarregemente. 

Operation Barbarossa 1941

Divisionen tillhörde 2. pansargruppen. Alltså Guderians. Divisionen stred framgångsrikt vid Minsk och Smolensk. Till den 9 september 1941 hade divisionen totalförluster av 47 vagnar och fått 25 ersättningsvagnar. Dock stor del av fordonsparken var slitna eller skadade, på verkstad. Så 100 stridsvagnar var redo 30 september 1941 för det tyska storanfallet mot Moskva. 

Det tyska anfallet mot Moskva misslyckades och Moskva föll aldrig. Istället slog Röda armén tillbaka den 6 december 1941. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Varje dag av strider kostade och offensiven mot Moskva misslyckades. Divisions pansarregemente tog stryk och erhöll inte tillräckligt med ersättningsvagnar. I januari 1942 hade divisionen endast en pansarbataljon kvar, 19 Panzer III, 4 Panzer IV och 7 Panzer II. 

Inför sommaren 1942 tillhörde 18. pansardivisionen inte de prioriterade pansarförbanden som skulle delta sommaroffensiven så divisionen var eftersatt. Divisionen hade inte längre ett pansarregemente utan bara 18. pansarbataljonen som skulle ha 73 vagnar vid full styrka. Läget den 29 juni 1942 var inte lysande. Det fanns 2 befälsvagnar, 8 Pz IV (kz), 26 Pz III (50 mm L/42), 11 Pz II = 47 stridsvagnar. 

Det hade tagit beslut att stärka upp de motoriserade infanteridivisionen som skulle delta i sommarfälttåget 1942 med en egen pansarbataljon. Detta drabbade 18. pansardivisionen då två av divisionens pansarbataljoner med personal användes att bli pansarbataljon i två motoriserade infanteridivisioner (3. och 60.) inför sommarfälttåget. 

18. pansardivisionen förde en tynade tillvaro vid fronten vintern 1942–1943. Striderna nötte ner divisionen. På bilden två stridsvagnar som har förlorats, den främre en Panzer IV och den bakre en Panzer III. Först på våren 1943 kom divisionen att öka sin pansarstyrka inför sommaroffensiven mot Kursk. Foto: Boris Beljasjev (TASS)

Pansarslaget vid Kursk

Sommaren 1943 Det kom aldrig någon ersättare utan divisionen hade även en pansarbataljon inför sommaren 1943. Divisionen ingick i tyska 9. armén och var del av det norra anfallet mot Kursk. Division ingick i XXXXI. pansarkåren tillsammanse 86. och 292. Infanteridivisionen, Det speciella med denna kår att det var här de tunga pansarvärnskanonvagnarna Ferdinand fanns, 656. pansarvärnsregemtet med 89 Ferdinands och 45 Sturmpanzer IV Brummbärs. Dessutom fanns två stormkanonbataljoner. Så även om 18. pansardivisionen bara hade 69 stridvagnar den 5 juli 1943 när den tyska sommaroffensiven vid Kursk satte igång så hade kåren totalt 304 tunga pansarfordon.

Den nya tunga pansarvärnskanonvagnen kom att i början kallas: Ferdinand efter sin konstruktör Ferdinand Porsche. Det var först i maj 1944 som namnet Elefant började användas, som pansarvärnskanonvagnen är känd för. Foto: Flickr

Striderna under julimånad 1943 kostade divisionen nästan 500 döda och drygt 2000 sårade. Divisionsbefälhavaren general Karl-Wilhelm von Schlieben rapporterade till pansargeneral Josef Harpe, befälhavare för pansarkåren att: ”De fyra veckorna av storstrid hade orsakat divisionen höga personella och materiella förluster”. 

Den 11 augusti 1943 strax innan reträtten från Karatjev rapporterade 18. pansardivisionen att divisionen hade en förplägnadsstyrka på drygt 8 000 man varav nästan 180 var officerare. Av förplägnadsstyrkan var drygt 3 400 stridande personal. 

Efter striderna sommaren 1943 tas beslutet att 18. pansardivisionen ska bli 18. artilleridivisionen. Ett försöksförband med syfte att få bättre koordinering av artillerielden vid kraftsamling. Tiden som pansardivision från 22 juni 1941 till 1 oktober 1943 hade inneburit 2 858 stupade varav 165 officerare och 10 151 sårade. 

Pansarhaubitsar Hummel med 15 cm sFH18 eldrör. Dessa kom att börja produceras under 1943. Över 700 av dessa byggdes. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-25 / Dieck / CC-BY-SA 3.0

Pansardivision blir artilleridivision 

Initialt byggde denna nya divisionen på pansardivisionens gamla artilleriregemente (88.). Sedan var tanken att ytterligare två skulle tillföras, 288. och 388. Detta skedde hjälp av personal och enheter från andra förband. Divisionen tillfördes ett stormkanonbatteri, en luftvärnsbataljon och en skyttebataljon samt en artilleriobservationsbataljon och ett eldledningsbatteri. Så formeringen av förbandet pågick under hösten 1943 och mot slutet av 1943 sattes in vid fronten i striderna runt Kiev. Divisionen stred därefter hos armégrupp Syd. 

Befälhavare blev generalmajor Carl Thoholte (1893–1960). Han hade bland varit chef för artilleriregementet i 36. motoriserade divisionen och artilleribefälhavare i XXXXVI. pansarkåren. Thoholte förde befäl i stort sett till divisionen upplöste sommaren 1944. 

Styrka den 25 febr 1944 

Divisionen har 95 eldrör artilleri, 6 stormkanoner och 1 Panzer III art.observatörvagn 

Förplägnadsstyrka: 219 officerare, 850 underofficerare, 6 543 soldater, 806 hiwi. Plus en reserv på 480 ersättningsmanskap. 

Stridsstyrka 164 officerare, 804 underofficerare. 4131 soldater. 

Rörlighet 50 % (= brister och slitna motorfordon) 

Artilleri i divisionen 

88. artilleriregementet: 

     I. bataljonen: bandhaubitsar Wespe (2 batterier) och Hummel (1 batterie) 

     II. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    III. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

288. artilleriregementet 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 17 cm sK18 kanoner 

388. artilleriregemente 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 21 cm Mörser 18, tunga haubitsar 

En 17 cm sK18 kanon öppnar eld. Dess spränggranat vägde 68 kg och pjäsen hade en max räckvidd på drygt 29 km. Pjäsens transportvikt var 23 ton. Foto: Waralbum.ru

Normalt hade en artilleribataljon tre batterier med vardera fyra pjäser men inte alltid. En blandad bataljon med 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner hade normalt två batterier med 15 cm som vardera hade fyra pjäser medan av 10 cm kanoner fanns ett batteri med fyra pjäser. Medan bandhaubitsarna bestod av sex pjäser. Sedan de tunga bataljonerna 17 cm sK18 och 21 cm Mörser 18 var det normalt tre batterier med vardera tre pjäser. 

Sedan hade divisionen vad kan ses som eget självförsvar, luftvärn, stormkanonvagnar och skyttesoldater. Luftvärnsbataljonen hade två tunga batterier vardera 4 8,8 cm luftvärnskanoner och två lätta batterier. Stormkanonvagnar var ett kompani med tio vagnar vid full styrka. Och skyttebataljonen se bild nedan. 

Närskyddet, två skyttekompanier, sedan ett kompani med raketgevär Panzerschreck som pansarvärnsstyrka och slutligen ett tungt kompani med luftvärnsautomatkanoner, infanterikanoner och pansarvärnskanoner. 

Hårda strider i Ukraina 1944 

Problemet med divisionen var inte förbandet i själv utan att tyskarna genomförde inte längre några större offensiver. Detta var ett förband för kraftsamling och koordinering av artillerielden i offensiva operationer. När du försvarar vet du inte var fienden exakt kommer att anfalla så det är väldigt svårt att utgångsgruppera förbandet vid rätt ställe. Så förbandet kom att sättas in splittrat. 

Förbandet råkade väldigt illa ut under slaget vid Kamjanets-Podilskyj 25 mars – 15 april 1944. Även känt som Hubes ficka där Röda armén lyckades ringa in tyska 1. pansararmén. Tyskarna lyckades bryta sig ur men kostade mycket förluster. 

Under striderna vid Kamjanets-Podilskyj 1944 var markförhållandena otroligt svåra. Den berömda rasputitsa anlände. På bilden tyska artillerister försöker flytta på en tung 15 cm sFH18 haubits med hjälp av ett bandfordon, Raupenschlepper Ost.  Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-023-3496-29 / Wolff, Paul / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

18. artilleridivisionen började kallas stridsgrupp. Valet stod mellan att stärka upp förbandet eller upplösa. Till slut kom beslutet. Divisionen upplöstes den 27 juli 1944 och de tre artilleriregementena i divisionen blir självständiga artilleribrigader medan stabspersonalen används för den nya pansarkåren ”Grossdeutschland” som håller på att bildas. Det hade varit intressant om tyskarna hade satt upp denna division redan sommaren 1942, hade den haft någon betydelse för striderna vid Stalingrad och Kursk? Förmodligen inte i stort men i lokala strider. Divisionen innebar en enorm koncentration av eldrörsartilleri och tungt sådant. Normalt hade en tysk infanteridivision 36 10.5 cm lFH18 och 12 sFH18 haubitsar. 

Vidare läsning: 

Paul, Wolfgang: Die Truppengeschichte der 18.Panzer-Division 1940-1943 (mit Geschichte der 18.Artillerie-Division 1943-1944). (Reutlingen 1989) 

Hogg, Ian: German Artillery of World War Two. (London 1975) 

Zetterling, Niklas & Anders Frankson: Kursk 1943 – A Statistical Analysis (London 2000) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tungt pansarvärn

Tyska försök på östfronten 

Under kriget producerades en mängd olika försöksvagnar för tyska krigsmakten som sedan aldrig sattes i serieproduktion av olika anledningar. Här är en kort historia om två av dessa och de kom att genomgå fältförsök med 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. 

Gamla stridsvagnar konverteras till pansarvärnskanonvagnar. Tyskarna inledde processen 1940 och fortsatte göra detta under flera år. På bilden Panzerjäger I med 47 mm kanon. Foto_Flickr.com

Tysklands första pansarvärnskanonvagn var Panzerjäger I. Här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna stridsvagn dög inte för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen. 

Fyra bataljoner sommaren 1940 

Varför man gjorde detta var att det fanns en oro att standardkanonen 37 mm PAK 36 pansarvärnskanon var otillräckligt mot tyngre franska vagnar så ett bättre mobilt pansarvärn behövdes. Tyskarna hade i början av 1940 inte så många valmöjligheter så de beslöt att använda erövrade tjeckoslovakiska kanoner och montera dem på Panzer I. 

Här ser vi den tyska medeltunga stridsvagnen Panzer IV i täten, följt av den lätta stridsvagnen Panzer I. Dessa vagnar, Panzer I, hade endast två kulsprutor i tornet. 

Ett tidigt förband som fick detta fordon var 521. pansarvärnsbataljonen. Detta förband formerades i augusti 1939 då med dragna 37 mm pansarvärnskanoner. I april 1940 bytte de ut dessa mot nya Panzerjäger I. Totalt kom fyra bataljoner av denna typ att sättas upp inför Frankrike 1940. Endast 521. bataljonen sägs varit insattberedd från start. Det anges att 99 konverteringar från Panzer I till Panzerjäger I hade hunnit genomföras till fälttåget.

Enkel struktur för 521 pansarvärnsbataljonen maj 1940 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Vagnen visade fungera i Frankrike så ytterligare vagnar byggdes och flera bataljoner sattes upp. Hela fälttåget mot Frankrike gick över förväntan så även om 37 mm kanoner som pansarvärn och stridsvagnspjäs hade visat sig vara för svaga gick inte larmklockorna igång. En satsning på 50 mm kanoner satte igång, men vi kan säga att den skedde på halvfart, om ens det.

För hela året 1940 kom det att landa på 172 konverteringar och därefter ytterligare 30 under början av 1941. Under 1941 sattes det även igång en konvertering av erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 för att kunna öka antalet bataljoner med lätta pansarvärnskanonvagnar, totalt 174 vagnar fram till oktober 1941.

174 erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 konverterades till pansarvärnskanonvagnar. Vagnens torn ersättes av en överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. 

Antal bataljoner växte 

Så sommaren 1941 när operation Barbarossa inleddes fanns det hela 9 bataljoner varav 3 hade Renault R-35 hos de tre tyska armégrupperna i öster. Sedan fanns ytterligare två bataljoner på andra frontsektorer. 

Enkel struktur för 521. pansarvärnsbataljonen juni 1941 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Personal: 413 man varav 18 officerare och 88 underofficerare 

Fordon: 27 pansarvärnskanonvagnar, 4 lätta stridsvagnar (utan torn) för staber, 75 motorfordon, 21 motorcyklar med sidovagn och 26 motorcyklar. 

Den sovjetiska stridsvagnen T-34 med en 7,6 cm kanon, bra pansar och god framkomlighet blev en obehaglig överraskning för tyskarna. De insåg att 37 mm kanoner som pansarvärnsvapen var historia. 

Tung pansarvärnskanonvagn testas 

Sedan hade bataljonen dessutom fått två testfordon inför den 22 juni 1941. Det var tunga pansarvärnskanonvagnar, ”Panzerjäger 10,5 cm K18 auf Selbstfahrlafette“. Beväpningen bestod av en 10,5 cm kanon L/52 och vagnen fick smeknamnet ”Dicker Max”. Grunden var ett modifierat chassi från stridsvagn Panzer IV E. Tornet plockades bort och kanonen blev fast monterad i en öppen överbyggnad. Vikten ökade från 21 ton till 25 ton. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna som kom att ingå i 521. pansarvärnsbataljonen sommaren 1941. Foto: Wikipedia Commons

Från början 1939 var det tänkt att den nya vagnen skulle kunna bekämpa bunkrar på långt avstånd, medan man räknade att själva målet skulle ha svårigheter att besvara elden effektivt. Tankarna då kretsade mycket runt Maginotlinjen. Det fanns inget färdigt fordon vid fälttåget mot Frankrike 1940. Men efter segern mot Frankrike föreslogs det att vagnen var kanske lämplig att prova som tung pansarvärnskanonvagn. Två prototyper beställdes och levererades i januari 1941 och presenterades för Adolf Hitler i mars 1941. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna på östfronten 1941. I bakgrunden skymtar en tysk stridsvagn Panzer III. Foto: flickr.com

Därefter var det dags för truppförsök. 521. bataljonen stred bland annat tillsammans med 3.pansardivisionen i armégrupp Mitt. Anfall mot Smolensk och därefter Moskva. Den ena prototypen förlorades redan den 26 juni 1941, olyckstillbud som ledde till ammunitionsbrand. Den andra tjänstgjorde fram till slutet av 1941 innan den skickades till fabriken för genomgång. Fältförsöken var inte lyckade. Pjäsen när den avlossades rev upp stora dammoln vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag, öppet stridsutrymme och svagt pansarskydd. 1941 hade egentligen alla tyska pansarfordon svagt pansarskydd med tanke på 7,6 cm kanoner i sovjetisk tjänst. 

Soldater från Röda armén undersöker en utslagen Panzerjäger I på östfronten 1941. Foto: Wikipedia Commons

Nya Marders tas i tjänst 

De sovjetiska stridsvagnarna, den medeltunga T-34:an och tunga KV-1:an, blev ett rejält överraskningsmoment för tyskarna 1941. 47 mm kanonen på Panzerjäger I visade sig vara otillräcklig så en ny serie av pansarvärnskanonvagnar med grövre kanoner, 7,5 cm och 7,6 cm, sattes i gång, Marder-modellerna. Både nyproduktionen och konverteringar skedde baserade på tre olika chassin det franska Lorraine 37L, det tyska Panzer II och det tjeckoslovakiska Panzer 38 (t). 

En pansarvärnskanonvagn Marder III på Panzer 38 (t)-chassi ur 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. Inför sommarfälttåget 1942 fick bataljonen 12 av dessa vagnar. 

Så bataljonen kom att ersätta Panzerjäger I i två kompanier med Marder III på Panzer 38 (t)-chassis med 7,6 cm kanoner inför sommarfälttåget 1942. Bataljonen hade få vagnar kvar, de hade förlorats i strid. Panzerjaeger I hade inget pansarskydd att tala om och det öppna stridsutrymmet skyddade dåligt mot eldgivning och splitter. Sovjetiska 45 mm pansarvärnskanoner var farliga för vagnen.   

Emil anländer till bataljonen 

Första kompaniet hade sex Marders, andra kompaniet även det sex Marders medan tredje kompaniet hade nio Panzerjäger I. Slutligen specialförbandet för fältförsök. Så förutom nya Marders i två kompanier inför sommaren 1942 fick bataljonen två nya testfordon, pansarvärnskanonvagn ”Sturer Emil” (envisa Emil). 

Den tunga pansarvärnskanonvagnen ”Sturer Emil” på östfronten 1942. Pjäsen en 12,8 cm kanon L/61, vilket innebär att kanon är 7,8 meter lång. 

Chassis på vagnen var från projekt VK3001(H). Det var ett försök att få fram en ny medeltung stridsvagn med drygt 30 ton vikt. Projektet lades ner och de valde att satsa på tyngre projekt, vilket slutade med att Tiger-stridsvagnen kom att se dagens ljus. I vilket fall två av dessa chassin från projektet VK3001(H) kom att få en kanon fast monterad i en öppen överbyggnad. Pjäsen var en 12,8 cm L/61 kanon. Den hade utvecklats sedan 1936 som tänkt luftvärnspjäs men 1939 kom även funktionen pansarvärnspjäs med i bilden. 

Vikt 35 ton och tunt pansar, motorn hade 300 hk, samma styrka som motorn i stridsvagn Panzer IV. Dock stridsvagnen vägde drygt 13 ton mindre. Så den nya försöksvagnen var motorsvag. Dessa två tillsammans med den kvarvarande ”Dicker Max”, som återvände, bildade en pluton i bataljonen. 

Nu var det fälttåget i söder som gällde, Stalingrad och Kaukasus. Liknade kritik som funnits för ”Dicker Max” fanns även här för ”Sturer Emil”. Att slå ut fientligt pansar för dessa fordon var inget problem men delad ammunition sänkte eldhastighet. En av dem sägs haft 22 ringar målad på eldröret. Sedan när pjäserna avlossade blev dammolnen stora vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag och svagt pansarskydd. Men till Tigervagnen kom under hösten 1942 hade inget tyskt pansarfordon haft riktigt bra pansarskydd.

Slutet i Stalingrad 

Detta brukar anges vara en av de sista fotografierna på "Dicker Max”. En soldat från Röda armén undersöker vagnen. Foto: Wikipedia Commons

Inget av dessa två fordon kom att sättas i serieproduktionen utan det blev istället ett tredje fordon. Hitler kom med krav på en pansarvärnskanonvagn med lång 8,8 cm kanon (L/71) och det resulterade i en ny vagn hösten 1942. Vagnen hade ett modifierat Panzer IV-chassi, Geschützwagen III/IV. Namnet vagnen fick till slut blev "Nashorn" (Noshörningen). Den hade svagt pansarskydd, öppet stridsutrymme och beväpningen utgjordes som sagt av en lång 8,8 cm kanon (L/71). En pjäs som hade inga problem att slå igenom pansaret på sovjetiska vagnar vid träff. Satsningen på "Nashorn" gjorde att varken ”Sturer Emil” eller ”Dicker Max” sattes i produktion. 

Pansarvärnskanonvagnen "Nashorn" hade många barnsjukdomar, så verkstadsbesök skedde ofta i början. Totalt byggdes 494 vagnar med start från 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-279-0950-09 / Bergmann, Johannes / CC-BY-SA 3.0

I samband med den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 befann sig 521. bataljonen på fel ställe, den blev innesluten i Stalingrad. Exakt när under slutet av 1942 som den sista kvarvarande ”Dicker Max” gick under är oklart medan de två ”Sturer Emil” fanns inne i fickan varav en förstördes och den andra blev sovjetiskt krigsbyte och finns att beskåda i Moskva numera. Däremot verkar Röda armén inte ha släpat iväg ”Dicker Max” som en trofé utan den gick till skroten. Hela bataljonen gick under i samband med Stalingrad. 

Krigsbytet i Ryssland. "Panzerselbstfahrlafette für 12,8-cm-Kanone 40 auf VK 3001 (H)". Det blev ingen produktionsstart för pansarvärnskanonvagnen "Sturer Emil". Foto: Alan Wilson

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 2/II. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

 Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

Tunga 60 cm mörsare

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?