Från pansardivision till artilleridivision
Tyskarna hade två 18. divisionen. Den ena formerades inledningsvis i hemlighet 1934 och
fick först 1935 sitt riktiga namn, 18. infanteridivision. Senare efter fälttåget i Frankrike
sommaren 1940 kom divisionen att motoriseras, 18. motoriserade infanteridivisionen.
Under samma tid kom en annan 18.divisionen se dagens ljus. Den tyska 18.
pansardivisionen började formeras i närheten av Chemnitz i oktober 1940. Denna byggdes
upp från grunden med hjälp av personal och enheter från andra förband.
18. pansardivisionen sattes in i strid för första gången sommaren 1941. Divisionen ingick i Guderians pansargrupp. Divisionen kom att strida på östfronten resten av sin karriär. Foto: Krigsarkivet. Antalet tyska pansardivisioner växte efter segern i Frankrike sommaren 1940 och det
ställde krav på fler vapen, stridsvagnar och motorfordon. Sommaren 1940 hade det funnits
tio pansardivisioner och det hade vuxit till 20 pansardivisioner och en ”lätt” division
sommaren 1941. Den sistnämnda var en slags försvagad pansardivision som senare skulle
bli nummer 21. I vilket fall 18. pansardivision kom till största delen få franskt krigsbyte vad
gäller motorfordon, över 2 500 under våren 1941. Den tyska industrin byggde inte
tillräckligt med motorfordon.
Det blev ingen invasion av Storbritannien
Tyskarna hade utvecklat ett antal varianter ”amfibiestridsvagnar” av de existerade
stridsvagnarna, den lätta Panzer II, den medeltunga Panzer III och understödsvagnen
Panzer IV. De lätta vagnarna sattes pontonsektioner på i händelse av behov medan Panzer
III och Panzer IV hade utrustning och kunde förseglas för att klara ett större djupgående än
normalt. Så eftersom invasionen av Storbritannien ställdes in kom många av dessa vagnar
att hamna hos den nya 18. pansardivisionen,
Divisionen hade totalt 218 stridsvagnar sommaren 1941. Det var främst Panzer III, hela 114
vagnar. Där endast 15 vagnar hade den 50 mm L/42 kanonen medan övriga den klassiska
37 mm kanonen. Sedan fanns understödsvagnar, 36 Panzer IV med kort 7,5 cm kanon L/24,
samt 50 lätta Panzer II samt sex lätta Panzer I. Dessutom fanns det 12 befälsvagnar av
Panzer III-typ.
Pansargeneral Walther Nehring (längst till höger i bild) förde befäl över 18. pansardivisionen fram till januari 1942. Han lämnade för Afrika där han tog befälet över Afrikakåren. Här i samspråk med ökenräven Erwim Rommel. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0203-14A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0
Dessutom underställdes 100. eldsprutepansarbataljonen divisionen temporärt. Hela 82
lätta stridsvagnar varav 42 var utrustade med eldsprutor, Divisionen hade två
brigadhögkvarter, 18. pansar och 18. skytte. Det förstnämnda fanns knappt något behov
eftersom divisionen hade bara ett pansarregemente.
Operation Barbarossa 1941
Divisionen tillhörde 2. pansargruppen. Alltså Guderians. Divisionen stred framgångsrikt vid
Minsk och Smolensk. Till den 9 september 1941 hade divisionen totalförluster av 47
vagnar och fått 25 ersättningsvagnar. Dock stor del av fordonsparken var slitna eller
skadade, på verkstad. Så 100 stridsvagnar var redo 30 september 1941 för det tyska
storanfallet mot Moskva.
Det tyska anfallet mot Moskva misslyckades och Moskva föll aldrig. Istället slog Röda armén tillbaka den 6 december 1941. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe
Varje dag av strider kostade och offensiven mot Moskva misslyckades. Divisions
pansarregemente tog stryk och erhöll inte tillräckligt med ersättningsvagnar. I januari 1942
hade divisionen endast en pansarbataljon kvar, 19 Panzer III, 4 Panzer IV och 7 Panzer II.
Inför sommaren 1942 tillhörde 18. pansardivisionen inte de prioriterade pansarförbanden som
skulle delta sommaroffensiven så divisionen var eftersatt. Divisionen hade inte längre ett
pansarregemente utan bara 18. pansarbataljonen som skulle ha 73 vagnar vid full styrka. Läget
den 29 juni 1942 var inte lysande. Det fanns 2 befälsvagnar, 8 Pz IV (kz), 26 Pz III (50 mm
L/42), 11 Pz II = 47 stridsvagnar.
Det hade tagit beslut att stärka upp de motoriserade infanteridivisionen som skulle delta i
sommarfälttåget 1942 med en egen pansarbataljon. Detta drabbade 18. pansardivisionen då två av
divisionens pansarbataljoner med personal användes att bli pansarbataljon i två motoriserade
infanteridivisioner (3. och 60.) inför sommarfälttåget.
18. pansardivisionen förde en tynade tillvaro vid fronten vintern 1942–1943. Striderna nötte ner divisionen. På bilden två stridsvagnar som har förlorats, den främre en Panzer IV och den bakre en Panzer III. Först på våren 1943 kom divisionen att öka sin pansarstyrka inför sommaroffensiven mot Kursk. Foto: Boris Beljasjev (TASS)
Pansarslaget vid Kursk
Sommaren 1943
Det kom aldrig någon ersättare utan divisionen hade även en pansarbataljon inför sommaren
1943. Divisionen ingick i tyska 9. armén och var del av det norra anfallet mot Kursk. Division
ingick i XXXXI. pansarkåren tillsammanse 86. och 292. Infanteridivisionen, Det speciella med
denna kår att det var här de tunga pansarvärnskanonvagnarna Ferdinand fanns, 656.
pansarvärnsregemtet med 89 Ferdinands och 45 Sturmpanzer IV Brummbärs. Dessutom fanns två
stormkanonbataljoner. Så även om 18. pansardivisionen bara hade 69 stridvagnar den 5 juli 1943
när den tyska sommaroffensiven vid Kursk satte igång så hade kåren totalt 304 tunga
pansarfordon.
Den nya tunga pansarvärnskanonvagnen kom att i början kallas: Ferdinand efter sin konstruktör Ferdinand Porsche. Det var först i maj 1944 som namnet Elefant började användas, som pansarvärnskanonvagnen är känd för. Foto: FlickrStriderna under julimånad 1943 kostade divisionen nästan 500 döda och drygt 2000 sårade.
Divisionsbefälhavaren general Karl-Wilhelm von Schlieben rapporterade till pansargeneral Josef
Harpe, befälhavare för pansarkåren att: ”De fyra veckorna av storstrid hade orsakat divisionen
höga personella och materiella förluster”.
Den 11 augusti 1943 strax innan reträtten från Karatjev rapporterade 18. pansardivisionen att
divisionen hade en förplägnadsstyrka på drygt 8 000 man varav nästan 180 var officerare. Av
förplägnadsstyrkan var drygt 3 400 stridande personal.
Efter striderna sommaren 1943 tas beslutet att 18. pansardivisionen ska bli 18. artilleridivisionen.
Ett försöksförband med syfte att få bättre koordinering av artillerielden vid kraftsamling.
Tiden som pansardivision från 22 juni 1941 till 1 oktober 1943 hade inneburit 2 858 stupade
varav 165 officerare och 10 151 sårade.
Pansarhaubitsar Hummel med 15 cm sFH18 eldrör. Dessa kom att börja produceras under 1943. Över 700 av dessa byggdes. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-25 / Dieck / CC-BY-SA 3.0
Pansardivision blir artilleridivision
Initialt byggde denna nya divisionen på pansardivisionens gamla artilleriregemente (88.). Sedan
var tanken att ytterligare två skulle tillföras, 288. och 388. Detta skedde hjälp av personal och
enheter från andra förband. Divisionen tillfördes ett stormkanonbatteri, en luftvärnsbataljon och
en skyttebataljon samt en artilleriobservationsbataljon och ett eldledningsbatteri. Så formeringen
av förbandet pågick under hösten 1943 och mot slutet av 1943 sattes in vid fronten i striderna
runt Kiev. Divisionen stred därefter hos armégrupp Syd.
Befälhavare blev generalmajor Carl Thoholte (1893–1960). Han hade bland varit chef för artilleriregementet i 36. motoriserade divisionen och artilleribefälhavare i XXXXVI. pansarkåren. Thoholte förde befäl i stort sett till divisionen upplöste sommaren 1944.
Styrka den 25 febr 1944
Divisionen har 95 eldrör artilleri, 6 stormkanoner och 1 Panzer III art.observatörvagn
Förplägnadsstyrka: 219 officerare, 850 underofficerare, 6 543 soldater, 806 hiwi. Plus en reserv
på 480 ersättningsmanskap.
Stridsstyrka 164 officerare, 804 underofficerare. 4131 soldater.
Rörlighet 50 % (= brister och slitna motorfordon)
Artilleri i divisionen
88. artilleriregementet:
I. bataljonen: bandhaubitsar Wespe (2 batterier) och Hummel (1 batterie)
II. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar
III. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner
288. artilleriregementet
I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar
II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner
III. bataljonen: 17 cm sK18 kanoner
388. artilleriregemente
I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar
II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner
III. bataljonen: 21 cm Mörser 18, tunga haubitsar
En 17 cm sK18 kanon öppnar eld. Dess spränggranat vägde 68 kg och pjäsen hade en max räckvidd på drygt 29 km. Pjäsens transportvikt var 23 ton. Foto: Waralbum.ru
Normalt hade en artilleribataljon tre batterier med vardera fyra pjäser men inte alltid. En blandad
bataljon med 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner hade normalt två batterier med 15 cm som
vardera hade fyra pjäser medan av 10 cm kanoner fanns ett batteri med fyra pjäser. Medan
bandhaubitsarna bestod av sex pjäser. Sedan de tunga bataljonerna 17 cm sK18 och 21 cm
Mörser 18 var det normalt tre batterier med vardera tre pjäser.
Sedan hade divisionen vad kan ses som eget självförsvar, luftvärn, stormkanonvagnar och
skyttesoldater. Luftvärnsbataljonen hade två tunga batterier vardera 4 8,8 cm luftvärnskanoner
och två lätta batterier. Stormkanonvagnar var ett kompani med tio vagnar vid full styrka. Och skyttebataljonen
se bild nedan.
Närskyddet, två skyttekompanier, sedan ett kompani med raketgevär Panzerschreck som pansarvärnsstyrka och slutligen ett tungt kompani med luftvärnsautomatkanoner, infanterikanoner och pansarvärnskanoner.
Hårda strider i Ukraina 1944
Problemet med divisionen var inte förbandet i själv utan att tyskarna genomförde inte längre
några större offensiver. Detta var ett förband för kraftsamling och koordinering av artillerielden
i offensiva operationer. När du försvarar vet du inte var fienden exakt kommer att anfalla så det
är väldigt svårt att utgångsgruppera förbandet vid rätt ställe. Så förbandet kom att sättas in
splittrat.
Förbandet råkade väldigt illa ut under slaget vid Kamjanets-Podilskyj 25 mars – 15 april 1944.
Även känt som Hubes ficka där Röda armén lyckades ringa in tyska 1. pansararmén. Tyskarna
lyckades bryta sig ur men kostade mycket förluster.
Under striderna vid Kamjanets-Podilskyj 1944 var markförhållandena otroligt svåra. Den berömda rasputitsa anlände. På bilden tyska artillerister försöker flytta på en tung 15 cm sFH18 haubits med hjälp av ett bandfordon, Raupenschlepper Ost. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-023-3496-29 / Wolff, Paul / CC-BY-SA 3.0
Slutord
18. artilleridivisionen började kallas stridsgrupp. Valet stod mellan att stärka upp förbandet eller
upplösa. Till slut kom beslutet. Divisionen upplöstes den 27 juli 1944 och de tre
artilleriregementena i divisionen blir självständiga artilleribrigader medan stabspersonalen
används för den nya pansarkåren ”Grossdeutschland” som håller på att bildas.
Det hade varit intressant om tyskarna hade satt upp denna division redan sommaren 1942, hade
den haft någon betydelse för striderna vid Stalingrad och Kursk? Förmodligen inte i stort men i
lokala strider. Divisionen innebar en enorm koncentration av eldrörsartilleri och tungt sådant.
Normalt hade en tysk infanteridivision 36 10.5 cm lFH18 och 12 sFH18 haubitsar.
Vidare läsning:
Paul, Wolfgang: Die Truppengeschichte der 18.Panzer-Division 1940-1943 (mit Geschichte der
18.Artillerie-Division 1943-1944). (Reutlingen 1989)
Hogg, Ian: German Artillery of World War Two. (London 1975)
Zetterling, Niklas & Anders Frankson: Kursk 1943 – A Statistical Analysis (London 2000)
Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945.
(Friedberg 1986)
Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget
Lite om Waffen-SS under andra världskriget