Sant eller falskt?

Röda armén sommaren 1941

Många skriver att Röda armén hade brist på kompetenta officerare i samband med operation Barbarossa den 22 juni 1941 när Tyskland anföll Sovjetunionen. Stalins utrensningar i Röda Armén i slutet av 1930-talet tas ofta upp som orsak till detta. Med andra ord Stalin får skulden. 

Hur omfattande var utrensningarna inom den sovjetiska krigsmakten? Många har skrivit att cirka 35 000 avrättades och att det var nästan halva officerskåren som försvann. Den ansåg att bestå av mellan 70 000 till 80 000 officerare. Med andra ord mycket omfattande enligt dessa uppgifter. 

Stalins första marskalkar 1935. Två överlevde hans utrensningar medan tre avrättades, Stalins kamrater från röda 1.ryttararmén nämligen Vorosjilov ( i mitten längst fram) och Budjonnyj (längst bak till vänster) klarade sig. 

Stalins fem första marskalkar utnämndes 1935 och det var: Michail Tuchatjevskij , Kliment Vorosjilov, Semjon Budjonnyj, Aleksandr Jegorov och Vasilij Blücher Tre avrättades i Stalins utrensningar medan Stalins kamrater från röda 1.ryttararmén nämligen Vorosjilov och Budjonnyj klarade sig. Vorosjilov var snarare revolutionär än kavallerist. Jegorov hade varit Stalins gamla befälhavare i Sydvästfronten under ryska inbördeskriget men det hade inte hjälpt. 

Den röde Napoleon avrättades 

Många av pansarförespråkarna avrättades i den stora utrensningen som genomfördes inom krigsmakten. Tuchatjevskij själv blev som sagt avrättad, sommaren 1937. Utrensningarna i Röda armén gjorde att nytänkandet inom densamma avstannade för en period. Stalins terror slog hårt mot Röda armés pansarförespråkare. Tillsammans med Tuchatjevskij arresterades åtta andra höga officerare däribland hans vänner Jeronim Uborevitj, Iona Jakir och Innokenti Chalepskij. Stalin gjorde sig av Tuchatjevskij och hans inre krets. Stalins utrensningar visade på den paranoia som rådde i Sovjetunionen vid denna tid där man som Nikita Chrusjtjov skrev i sina memoarer man såg förrädare, spioner och sabotörer överallt och det krävde extraordinära åtgärder. 

Inom Röda armén fanns det många förespråkare för pansarförband och de sovjetiska pansartrupperna växte enormt under 1930-talet. På bilden de bortre stridsvagnarna är lätta T-26:or medan de främre är de snabba stridsvagnarna BT-vagnar. Här finns mer om detta: Hur många stridsvagnar hade Röda armén 1941?  

Men ryska forskare har sedan murens fall börjat titta på djupet, förbi de så kallade Potemkin-kulisserna där berömda företrädare i Röda armén avrättades. Det verkar ha skett en stor missbedömning på hur stor Röda Arméns officerskår var 1937. Den var inte 70 000 till 80 000 officerare utan snarare 110 000. Sedan noteras en helt annan sak, utrensningarna innebar inte med automatik avrättning under 1937–1938 utan en del sparkades helt enkelt. Detta då hela 11 000 officerare återanställdes under åren 1938–39. Senare kom även fler att återställas om Rokossovskij nedan. Så alla kan inte ha avrättats! 

Konstantin Rokossovskij råkade illa ut under Stalins utrensningar men överlevde. Han blev en av Sovjetunionens stora under andra världskriget. Han var med  till exempel vid Moskva, Stalingrad ock Kursk. På bilden vid Stalingrad. Foto: Wikipedia Commons

Ett exempel på detta är den framtida marskalken Konstantin Rokossovskij som arresterades och förhördes hårt av säkerhetstjänsten NKVD men kom till slut att släppas. När han arresterades var han den framtida marskalken Georgij Zjukovs överordnad men då han släpptes hade Zjukov klättrat om honom. Så nu var Zjukov hans överordnad. Vid slaget om Moskva 1941 förde Zjukov befälet över Västfronten medan Rokossovskij förde befäl över 16. armén som ingick i Västfronten. Kan tilläggas att både Zjukov och Rokossovskij tillhörde kavalleriet.   

Givetvis hade utrensningarna effekt men de kanske var inte avgörande för kompetensbristen inom Röda armén sommaren 1941 utan orsaken var en annan, Röda arméns expansion. 

Kriget kommer men när? 

Stalin hade insett att en konflikt mellan Tyskland och Sovjetunionen inte skulle gå att undvika men han ville vinna tid. Stalin hade sett att de allierade (Storbritannien och Frankrike) ställde sig på Polens sida i den diplomatiska konflikt som blossade upp mellan Tyskland och Polen 1939. Både de allierade och Tyskland närmade Stalin i syfte att få Sovjet att ta ställning. Hitler hade inga skrupler, att ge Stalin ett lukrativt erbjudande och på sätt få möjlighet att agera mot Polen. Precis som Hitler var Stalin ingen vän av Polen. De båda härskarna ansåg Polen skulle bort från kartan. 

Dödens handslag onsdagen den 23 augusti 1939. Sovjetunionens ledare Josef Stalin skakar hand med Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. De hade kommit överens om att stycka Polen. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27337 / CC-BY-SA 3.0

Avtalet mellan Hitler och Stalin den 23 augusti 1939, som brukar omnämnas som Molotov Ribbentrop avtalet efter respektive utrikesminister, innehöll också hemliga tillägg om hur de två despoterna delade upp central- och östeuropa mellan sig. Stalin ansåg att Molotov-Ribbentrop avtalet gav honom tid att rusta Röda armén då han insåg att Tyskland först skulle tvingas att klara av Frankrike, Polens allierad. 

Det tyska anfallet mot Polen inleddes 1 september 1939 och blev framgångsrikt. Röda Armén gick in Polen från öster den 17 september för att ta hand om sin del. Officiellt hette det att man hade kommit för att skydda vitryssar och ukrainare. Med detta hugg i ryggen kollapsade Polen och delades upp mellan despoterna. 

Hitlers största triumf, Frankrike föll och det tog bara sex veckor. Foto: Heinrich Hoffmann

Stalin såg nu framför sig ett långt krig mellan Tyskland och Frankrike. Tankarna gick nog mot en repris av första världskriget och västfronten. Stalin fortsatte upprustningen av den sovjetiska krigsmakten, de måste vara redo för det framtida kriget mot Tyskland. Nu gick det inte som Stalin hade tänkt sig utan det tyska anfallet kom sommaren 1941. Frankrike hade ju bara hållit ut i sex veckor. Stalin hade hoppats på flera år men det blev bara en förskjutning på 22 månader (från september 1939 till juni 1941).

Enorm utbyggnad av armén 

Stalin hade rustat enormt men var inte färdig eller redo sommaren 1941. Röda armén hade den 1 september 1939 1,5 miljoner man och det hade till midsommar 1941 vuxit till 5 miljoner man. Antal militära förband hade vuxit enormt. Till exempel från att haft krav på två fungerade arméhögkvarter till krav på tjugo på 22 månader eller helt plötsligt gå från nästan 100 skyttedivisioner till 200 skyttedivisioner. Hundra nya divisionsbefälhavare, hundra nya divisionsstaber och mängder av regementsbefälhavare och bataljonchefer. 

Den sovjetiska krigsmakten expanderade enormt under åren innan sommaren 1941 men debaclet i vinterkriget mot Finland tvingade fram ännu mer reformer och förändringar. Sedan kom tyskarnas seger över Frankrike sommaren 1940 även att påverka utvecklingen. 

Sedan vad värre var beslutet att avveckla de 4 stridsvagnsdivisioner som fanns efter Polen 1939 för senare revidera beslutet. Då sommaren 1940 tar Röda armén beslutet att formera 61 stycken stridsvagnsdivisioner. Stalin hade i samband med Frankrike sommaren 1940 fått en uppenbarelse, det behövs stora pansarförband, precis som Tuchatjevskij och hans krets hade sagt under flera år. De tyska framgångarna tvingade Stalin att ändra sig. 

Så 30 mekaniserade kårer med vardera 2 stridsvagnsdivisioner och 1 mekaniserad division (aka motoriserad skyttedivision)  började organiseras sommaren 1940 och de var definitivt inte redo eller färdigutbildade till sommaren 1941 när tyskarna anföll tolv månader senare. Rokossovskij fick lämna kavalleriet och i oktober 1940 ta befälet över den nya 9 mekaniserade kåren som höll på att sättas upp. Hans kår var inte alls färdigutrustad sommaren 1941 utan fick gå i strid med vad som fanns. Med andra 30 kårbefälhavare och 90 divisionsbefälhavare behövdes i pansartrupperna. 

Tyskarna hade 10 pansardivisioner sommaren 1940 och dubblade dem till sommaren 1941. Men tyskarna visste att de hade en "deadline" att hålla. Tyska krigsmakten hade totalt sett vuxit med cirka 50 divisioner sedan maj 1940, alltså 33  % ungefär, Röda armén visste inte när kriget skulle komma. 

Här visas en tabell över Röda arméns expansion mellan åren 1939–1941.

Typ av förband	1 september 1939	22 juni 1941	Förändring
Arméhögkvarter	2	20	+ 900%
Skyttekårhögkvarter	25	62	+ 148%
Skyttedivision	96	196	+ 104%
Mekaniserade division	1	31	+ 3000%
Kavalleridivision	30	13	- 57%
Stridsvagnsdivision	4 (kallades kårer)	61	+ 1425%
Luftlandsättningsbrigad	6	16	+ 167%

Slutord 

Så Röda arméns enorma expansion från september 1939 var snarare skulden till att många högre positioner inom Röda armén inte hade kompententa befälhavare på plats och inte utrensningarna. De var nya på jobbet och hade brist på erfarenhet att föra befäl över större förband. Samtidigt många förband inte var färdigrustade och dessutom var det defaitistiskt att tala om fördröjningsstrid och djup försvar utan det var anfall som gällde. Detta hämnade beslutprocessen. Det var alltså flera orsaker som samverkade. 

Ett misslyckat sovjetisk motanfall sommaren 1941. De moderna sovjetiska stridsvagnarna, T-34:or, har kört fast i sankmark. Tyskar är på plats och inspekterar krigsbytet. 

Stalin och Röda armén ansåg att Tyskland skulle komma att anfalla men de visste ju inte när. Röda armén var som sagt i en upprustningsfas, vissa förband var redo medan andra hade knappt börjat. Till exempel målet för de 30 mekaniska kårerna var att de skulle i stort sett vara färdigutrustade till april 1942. Alltså finnas tillgängliga för sommaren 1942. 

Till exempel den sovjetiska 6. mekaniserade kåren som var utgångsgrupperad vid Grodno, alldeles intill vid gränsen, var klar och hade drygt 1 000 stridsvagnar medan den sovjetiska 21. mekaniserade kåren var inte alls färdig. Totalt hade kåren tillgång till tre divisioner som enligt listorna skulle ha drygt 1 000 stridsvagnar och över 35 000 soldater men det fanns bara cirka 17 000 man i kåren och 105 lätta stridsvagnar av typen BT-7 och två medeltunga T-34 men inga tunga vagnar. 

Fortfarande bar Stalin stor del av katastrofen 1941 i kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen då han hade tagit beslutet om avtalet som gjorde att Tyskland och Sovjetunionen fick gräns mot varandra. Tidigare hade ju Polen legat emellan dem. Vi kan bara spekulera vad hade hänt om Stalin och Hitler inte hade kommit överens att stycka Polen. Hitler hade ju redan i sin bok ”Mein Kampf” klargjort var fienden fanns. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson: Myten om den oövervinnliga Röda armén (Kalmar 2025) 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023) 

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941. (Lund 2015) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024) 

Simon Sebag Montefiore: Stalin – den röde tsaren och hans hov. (Stockholm 2004) 

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin. (Stockholm 2014) 

Harold Shukman (ed): Stalin´s generals. (London 1993). 

Earl F. Ziemke & Magna E.Bauer: Moscow to Stalingrad. (New York 1988).

Det sovjetiska flyget 1941

Att vara chef var inte lätt

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kompanichef 1939 till kårbefälhavare 1945

Från löjtnant till general 

Han var löjtnant den 1 september 1939 och när Tyskland kapitulerade 8 maj 1945 var han generallöjtnant. Drygt fem och halvt år krig.

Adolf Hitler gratulerar tyska officerare till deras nya medaljer i september 1943. Först står överste Walter Lange, därefter står major Theodor Tolsdorff, sedan följer överste Günther Pape. Sist men inte minst står major Franz Bäke i sin svarta pansaruniform. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1993-136-11A / CC-BY-SA 3.0

Theodor Tolsdorff en av de högst dekorerade i Hitlers arméer och en av de yngsta generallöjtnanterna. Han föddes 3 november 1909 i Ostpreussen så han var för ung för första världskriget. Det var först efter Hitlers maktövertagande 1933 som Tyskland åter började med allmän värnplikt. Detta ledde till att Theodor kom till tyska 1. infanteridivisionen i april 1934 och han var då 24 år gammal. 18 månader tjänst och hans plan hade inte varit att bli yrkesofficer. Det hade varit att bli lantbrukare på familjens gård i Ostpreussen. 

Theodor förde befäl över 14. kompaniet /22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen. Det var regementets pansarvärnskompani och var utrustad med tolv stycken 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36. Detta kompani var motoriserat men övriga delar av regementet litade på hästen. 

Karriären som yrkesofficer inleds 

Men saker utvecklades annorlunda. Den 1 oktober 1938 blev han befordrad till löjtnant och kompanichef för ett pansarvärnskompani. Detta kompani med 12 stycken 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36 förde han befäl över i Polen 1939 och Frankrike 1940. Han fick järnkorset andra och första klassen i Polen samt skottskada i axeln under Polenfälttåget. Frankrike där blev det ingetdera. 

Tyskarna satte initialt in 110 divisioner den 22 juni 1941. Armégrupp Nord där tyska 1. infanteridivisionen ingick hade 26 divisioner. Målet var Leningrad. 

Anfallet mot Sovjetunionen 22 juni 1941, fortfarande löjtnant och kompanichef. Hans division tillhörde armégrupp Nord, som avancerade mot Leningrad. Krig orsakar förluster och han fick ta över en bataljon relativt snart. I november 1941 ledde han ett anfall där han igen sårades. Anfallet blev en framgång, så under sin sjukhusvistelse befordrades han till kapten och fick även riddarkorset. Att leda från täten var tydligen ett kännetecken för Theodor, att vara mitt i hetluften. Han fick senare under kriget även utmärkelse för att förstört stridsvagnar i närstrid (Panzervernichtungsabzeichen). Det sägs att han blev sårad fjorton gånger under kriget, i vissa fall allvarligt som krävde mer avancerad vård, inte bara frontnära omplåstring. 

Nya strider vid Leningrad och i Ukraina 

Åter till fronten och armégrupp Nord i april 1942. Nya framgångar, tyska korset i guld, och skador, skottskada i huvudet och åter till lasarettet i september 1942. Återvände lagom till truppen för de hårda januaristriderna 1943 då Röda armén lyckades öppna upp en landkorridor till det belägrade Leningrad. Det var hårda försvars- och fördröjningsstrider i området under 1943 och september fick Theodor eklöven till sitt riddarkors. 

Sovjetiska skyttesoldater från det belägrade Leningrads 67. armé möter soldater från den sovjetiska 2. stötarmén den 18 januari 1943, en landkorridor till staden har öppnats. Foto: M. Trachman / Mos.ru

Sedan bestämdes det vid årsskiftet att 1.infanteridivisionen skulle lämna armégrupp Nord och istället sättas in hos armégrupp Syd i Ukraina. Theodor fick ta över 22. fysiljärregementet då regementschefen stupade men det dröjde inte länge innan Theodor igen träffades, denna gång var det i magtrakten. Åter till lasarett och bort från fronten. Han befordrades till överstelöjtnant och placerades på en officersskola för blivande officerare i Metz som taktiklärare med tanken på hans fronterfarenhet men han stannade enligt uppgifter i tre dagar innan han återvände till fronten. Tydligen inte hans melodi. 

Notera på bilden är det soldater från Röda armén och den polska hemmaarmén i Vilnius den 12 juli 1944. Vilnius hade varit en del av Polen innan kriget och polackerna hade hopp om att så skulle det fortsätta vara, Men så blev det inte. NKVD började snart arrestera officerare från den polska hemmaarmén. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Åter till östfronten 

Nu hade den sovjetiska sommaroffensiven 1944 inletts på östfronten så Theodor fick i uppdrag att ta befäl över det nya fristående 1067. grenadjärregementet och tillsammans alarmenheter bistå det tyska försvaret av staden Vilnius. Med alarmenhet menas man tager vad som finns i de bakre områdena. Det blev hårda strider sommaren 1944 och Theodors enhet blev kort inringad men undkom med hjälp utifrån. Då hans insats och hans underlydande soldater hade utmärkts sig fick han svärden till sitt riddarkors med eklöv, nr 80 som delades ut, och utnämndes till överste. Endast 147 riddarkors med eklöv och svärd kom att delas ut. Han fick också epitetet ”lejonet från Vilnius” tack vare sina insatser i slaget om Vilnius.

Divisionsbefälhavare från september 1944 

Theodor fick givetvis åka till Hitlers högkvarter i Rastenburg och motta utmärkelsen ur Hitlers hand. Det fördröjdes en aning på grund av attentatet mot Hitler inträffande den 20 juli 1944. En snabb divisionschef-kurs och befälhavare för den nya 340. folkgrenadjärdivisionen som kom att strida på västfronten. Theodor flyttade från öst till väst. 

340. folkgrenadjärdivisionen kom att sättas in i Ardennerna. Divisionen fick förstärka upp 5. pansararmén. På bilden en bepansrad halvbandvagn i 116. pansardivisionen som ingick i 5.pansararmén. 

Den nya divisionen som sattes upp i september 1944 var ett hopplock och fick följande manskap som grund initialt: 

1 500 man kom från krigsmarinen 

2 200 man kom från Luftwaffe 

2 700 man var sjuka som hade återhämtat sig, alltså redo för fronten igen. 

350 man från den gamla sönderslagna 340. infanteridivisionen 

400 man från artilleriskolan 

Som sagt en salig blandning och divisionen skulle vara redo för fronten i mitten av november 1944. Divisionen verkar ha fått artilleripjäser enligt listorna, så det var ingen brist där. Divisionen kom att börja sättas in i fronten från 21 november 1944 och de efterföljande hårda försvarsstriderna mot amerikansk eldkraft kostade, drygt 2 400 i förluster. Divisionen drogs ut för återhämtning i början av december. Vilan blev inte lång för Ardenneroffensiven som hade inletts den 16 december 1944 behövde mer förband. Den 25 december kom order att föra över divisionen dit. 

Så hans division deltog i Ardenneroffensiven och stred bland annat vid Bastogne. Divisionen hade cirka 7 200 man den 2 januari 1945 och tog sedan cirka 1 900 man förluster under två veckors strid. I slutet av januari 1945 befordras han till generalmajor. En annan sak som nog bidrog Theodor i hans snabba klättring, löjtnant sommaren 1941 och generalmajor januari 1945, var den nationalsocialistiska idévärlden. Där ansåg man att man kunde genom strid visa sitt värde. Hitler ville dessutom få fram yngre generaler och frigöra sig från det som han såg det kejserliga arvet. 

Nu hade Theodor blivit general och fick åter utmärkelsen personlig överlämnad av Hitler i hans högkvarter. Mannen i bakgrunden är fältmarskalk Wilhelm Keitel. Han tjänstgjorde vid Hitlers sida hela kriget. 

Befordrad till kårchef 

Tydligen var hans överordnande nöjda med hans ledarskap då han nu fick briljanter till sitt riddarkors med eklöv och svärd. Endast 27 av dessa delades ut och han var nr 25 som fick dem. Snart skedde ytterligare befordringar, han blev generallöjtnant och kårchef för LXXXII. kåren. Han fortsatte att strida mot amerikanska förband men även franska förband då hans kår var insatt i Bayern i södra Tyskland. 

Han kapitulerade till amerikanska styrkor och satt i krigsfångenskap till maj 1947. Theodor blev som många andra tyska officerare efter kriget tillfrågande att skriva om sina erfarenheter för amerikanska arméns historiska avdelning men han tackade nej. Som sagt många forna tyska generaler ställde upp och hjälpte amerikanska arméns historiska avdelning efter kriget i deras arbete men det fanns även de som avstod som till exempel pansargeneral Hermann Balck och Theodor. 

En karta som visar hur Ostpreussen delades mellan Sovjetunionen och Polen. Det var Stalin som bestämde detta. Notera städerna Grodno och Vilnius till höger på kartan. De hade tillhört Polen 1939 men inte nu längre, de hade blivit en del av Sovjetunionen. Karta: Wikipedia Commons

Barndomshemmet hamnade bakom järnridån 

Under krigets sista dagar, den 3 maj 1945, hade han låtit avrätta kapten Franz Xaver Holzhey, som han ansåg det hade haft ett defaitistisk agerande. Detta blev rättssak i det nya Västtyskland på 1950-talet, i första rättegången fälldes han men friades sedan då Theodor hade följt den militära strafflagen som rådde under kriget. Theodor kom inte att tjänstgöra i det nya Bundeswehr som skapades utan stannade civil. Han pensionerade sig 1974 och dog några år senare i maj 1978 68 år gammal på grund av en olycka. Hans tur tog slut likt katten som har nio liv. 

Som jag skrev inledningsvis så föddes han i Ostpreussen. Den del av Ostpreussen där han föddes kom att hamna i norra Polen. Familjens gård förlorades och släkten tvångsförflyttades därifrån för att göra plats andra som tvångsförflyttades från sina hem från östra Polen. Där tog Sovjetunionen över och Stalin ville få bort polska familjer från dessa nya sovjetiska områden. Theodor var aktiv i den ostpreussiska hembygdsföreningen som drömde om gamla tider och att få återvända hem. 

Utdelning av järnkors till Theodor Tolsdorff. 

Järnkorset 2. klassen – datum: 22 september 1939 

Befattning: kompanichef 14. kompaniet /22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Järnkorset 1. klassen – datum: 23 oktober 1939 

Befattning: kompanichef 14. kompaniet /22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Riddarkorset – datum: 4 december 1941 

Befattning: tf bataljonchef II. bataljonen/22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Tyska korset i guld– datum: 23 augusti 1942 

Befattning: bataljonchef I. bataljonen/22. infanteriregementet/1. infanteridivisionen 

Riddarkorset med eklöv – datum: 15 september 1943 

Befattning: bataljonchef I. bataljonen/22. fysiljärregementet/1. infanteridivisionen 

Riddarkorset med eklöv och svärd– datum: 18 juli 1944 

Befattning: regementschef för 1067. grenadjärregementet 

Riddarkorset med eklöv, svärd och briljanter– datum: 18 mars 1945 

Befattning: divisionschef för 340. folkgrenadjärdivisionen 

Karriärstegen:

Fänrik (juni 1936)

Löjtnant (oktober 1938)

Kapten (december 1941)

Major (januari 1943)

Överstelöjtnant (mars 1944)

Överste (augusti 1944)

Generalmajor (januari 1945)

Generallöjtnant (mars 1945)

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989) 

Fraschka, Günter: Mit Schwertern und Brillanten. (München 2002) 

Parker, Danny S: Battle of the Bulge. Hitler’s Ardennes Offensive 1944-1945. (London 1991)

En division som aldrig blev redo.

18. SS-frivilliga pansargrenadjärdivisionen

Slaget om Stalingrad

Korta historier om sju befälhavare

Ett vapen för stadsstrider

Ett fåtal byggdes Sturmtiger

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lita på Moskva?

Historien om 57 mm pansarvärnskanonen 

Under andra världskriget inleddes samarbete mellan London, Moskva och Washington inom flera områden efter Hitlers anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941. Ett var Lend lease som innebar att både USA och Storbritannien stöttade Sovjetunionen med vapen. 

Många sovjetiska mekaniserade kårer blev utrustade med amerikanska M4A2 Sherman-stridsvagnar under kriget via Lend-lease. Foto: US Signal Corps. 

Det var inte bara så att de skickade saker utan Röda armén kunde utrycka önskemål och även tacka nej, till exempel när det gäller Sherman-stridsvagnar ville Röda armén ha endast M4A2 Sherman då den hade dieselmotor och de fick det, drygt 4 000 vagnar. Sedan sa de nej både till de amerikanska pansarvärnskanonvagnarna M10 och M18. 

Normandie 1944. Brittiska förband med amerikanska M4 Sherman-stridsvagnar och brittiska pansarvärnskanoner, 6-pundaren. Denna pjäs blev standardpjäs för pansarvärnet i de brittiska skyttebataljonerna. 

Nej tack 

I vilket fall britterna hade i slutet av 1941 tagit fram en ny pansarvärnskanon som de var stolta över, 6-pundaren (57 mm). Pjäsen sattes in i strid för första gången i maj 1942 vid Gazala I Nordafrika och kunde ta hand om existerade tyska stridsvagnar. Dock tyskarna ökade hela tiden sitt frontpansar. USA tog glatt emot ett erbjudande och där sattes pjäsen i licensproduktionen för de amerikanska pansarvärnet i deras infanteridivisioner, 57 mm pansarvärnskanon M1. Men Röda armén tackade nej till att få pjäser levererade till Röda armén, inte intresserade av kanonen. 

Den sovjetiska skyttedivisionens standardpjäs för pansarvärnet under hela kriget var en 45 mm pansarvärnskanon. Pjäsen hade stora problem med tyskarnas tyngre vagnar. Foto: Reddit 

Britterna visste att Röda arméns standardpjäs var 45 mm pansarvärnskanoner för skyttedivisionerna så de blev ställda. Varför? De bad sin representant i Moskva pressa på sin motpart för att få reda på vad som var fel. Efter några turer fick de till svar att Sovjetunionen hade redan en 57 mm pansarvärnskanon. Britterna blev givetvis irriterad, varför kunde de inte sagt det från början. Var finns förtroendet? De ville givetvis veta mer men det hela verkar ha runnit ut i sanden. Sedan verkar Röda armén ha accepterat 400 licensproducerade amerikanska pjäser. 

Senhösten 1944 i den ungerska staden Kecskemét. En sovjetisk 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 insatt i striderna. Foto: Israel Ozerskij (1904–1971).

Hur var det egentligen? 

Nu skarvades det lite med informationen till britterna. Den sovjetiska 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 hade börjats producerats 1941 och sedan kom det tyska anfallet. Snart märkte Röda armén att skräckpropagandan om tunga tyska stridsvagnar var bara sagor. De tyngsta tyska stridsvagnarna vägde runt 20 ton medan Röda arméns tyngsta vagnar vägde över 40 ton. 57 mm kanonen var dyr, svårare att producera och hade dessutom annorlunda ammunition, standard var snarare 45 mm och 7,6 cm. 

Nu när både 45 mm och 7,6 cm pansarvärnskanoner räckte mot det tyska pansaret kom produktionen av 57 mm att ifrågasättas. Dessa var standard inom Röda armén men 57 mm var det inte. Även om det fanns enstaka exempel på 57 mm i Röda armén. Den lades ner efter endast 371 pjäser under 1941. Förenkla produktionen och logistiken. Så Moskva hade egentligen ingen 57 mm kanon i produktion och väldigt få i tjänst jämfört med andra pjäser. 

Ett argument som ses ibland som anledning till produktionsstoppet är att granaten från 57 mm kanonen bara gick rakt igenom den tyska stridsvagnen och inget annat hände. Låter som sagt lite konstigt, utan det vara snarare kostnader, förenkla logistiken och att de befintliga pjäserna redan klarade av jobbet.

Hösten 1942 dök de upp, de tunga tyska Tigerstridsvagnarna. De vägde 57 ton och hade en 8,8 kanon i tornet. Det var något helt nytt jämfört med Tysklands tidigare stridsvagnar, bättre pansar och bättre eldkraft. Foto: Krigsarkivet. 

Den tyska Tigervagnen kommer 

Sedan kom den tyska Tigervagnen senhösten 1942. Mötet med Tigervagnen under vintern 1942-43 skakade om Röda Armén så inom Röda Armén funderade man ett tag att beväpna T-34:an med den långa 57 mm kanon istället för den 7,6 cm kanon som vagnen hade för att få bättre penetrationsförmåga mot Tigervagnen. Man föredrog egentligen 7,6 cm kanonen för den hade en bättre spränggranat än 57 mm kanonen. Relativt snart fick man klart för sig att produktionen av Tigervagnen var begränsad och man ansåg då att det inte var nödvändigt att förändra i produktionen av T-34:an utan 7,6 cm kanonen behölls tills det att serieproduktionen med den nya 8,5 cm kanonen var redo. 

Den amerikanska krigsmaktens informationsbroschyr om Röda arméns vapen från april 1945. 

Däremot beslöt man att återuppta en produktion av 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 som pansarvärnspjäs. Så produktionen satte igång igen 1943 med tanke på tyngre tyska vagnar. Men produktionen var begränsad precis som Tigervagnen var, 4 280 pjäser under 1943–1944 jämfört med den klassiska 45 mm pansarvärnskanonen där 26 204 kanoner lämnade fabrikerna. 

Brittisk design versus sovjetisk 

En enkel jämförelse mellan den brittiska pjäsen och den sovjetiska pjäsen. Britternas första version var L/43, alltså 2,54 meter långt eldrör men det uppgraderades och standard blev L/50, alltså 2,82 meter. Röda armén hade valt ett betydligt längre eldrör, L/73, med andra ord 4,16 meter. Detta ställde högre krav produktionsmässigt, vilket begränsade val av fabrik. Under kriget var det huvudsak en fabrik i Gorkij (idag Nizjnij Novgorod) som producerade pjäsen men 1945 startade produktionen igång i Votkinsk och där pågick den ända fram till 1949. Britterna upphörde med sin produktion 1944 och USA med sin licensproduktion 1945. 

Det finns många bevarade 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 och just denna på bilden står i Nizjnij Novgorod. Under kalla kriget kom ett flertal pjäser att exporteras av Sovjetunionen till länder som de backade upp militärt. De skulle tas ur tjänst av sovjetiska armén och istället för att skrotas gick de på export. Det sägs att länder som till exempel Kuba, Algeriet och Nicaragua fortfarande har ett stort antal pjäser kvar i reserv. Foto: S.Filatov

Vikt i stridsställning för den sovjetiska var drygt 1 000 kg. Det var lite för tungt att släppa runt med utan dragfordon eller dragdjur. Britternas pjäs vägde likvärdigt, cirka 1 200 kg. Detta kan jämföras med den klassiska sovjetiska 45 mm pansarvärnskanonen obr 1937 som vägde 560 kg i stridsställningen.

Britterna utvecklade och fick fram en ny ammunition pansargranat APDS under 1944 som fanns i begränsad omfattning från våren och sommaren 1944. Den gjorde pjäsen i viss mån farlig för Pantherstridsvagnen. De uppnådde med denna ammunition bättre penetrationsförmåga än den sovjetiska motsvarigheten under kriget. Den sovjetiska hade likvärdig penetrationsförmåga med de vanliga pansargranaterna men Sovjetunionen lyckades inte lika bra med sin specialammunition under kriget. 

Total produktion: 

6-pundaren hos britterna: 12 435 pjäser 

57 mm pansarvärnskanon M1: 15 637 pjäser 

57 mm pansarvärnskanon ZIS-2: 13 510 pjäser 

Notera: Britterna använde även 6-pundaren i mängder av pansarfordon så produktionen av själva eldröret var betydligt högre, ytterligare cirka 24 000 eldrör för stridsvagnar. 

Vidare läsning: 

Peter Chamberlain och Chris Ellis: British and American Tanks of World War II. The complete illustrated history of British, American and Commonwealth tanks 1939–1945. (London 1981) 

Steven Zaloga & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003)

Tyskarna bestämmer sig för 7,5 cm kanoner

Historien om tysk pansarvärn och pansar 1942

Sovjetiska tunga stridsvagnar 1941

Den tunga sovjetiska stridsvagnen KV

Pansarvärnsgevär under andra världskriget

Infanteriets pansarvärn på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

En i raden

18. SS-frivilliga pansargrenadjärdivisionen ”Horst Wessel” 

Formeringen inleddes i januari 1944 och grunden för divisionen var 1. SS-motoriserade brigaden. Detta var egentligen inget frontförband utan ett slags säkerhetsförband för de bakre områdena på östfronten. Att ta hand om oönskade element, med andra ord främst judar och partisaner. 

Låga förluster

Brigaden hade till exempel på cirka 6 000 man nästan tagit 1 300 man i förluster från 22 juni 1941 till sista maj 1942. Väldigt låga siffror för östfronten, nästan tolv månader där snittet låg på drygt 100 man i månaden. Ett tydligt tecken att man inte varit insatt vid fronten i speciellt stor omfattning. Brigaden var kvar på östfronten 1942 och 1943 och fick ytterligare förluster innan det var dags för nästa steg. 

En SS-officer beordrar förstörandet av olika sovjetiska eldhandvapen. Ett sätt att förhindra att de hamnar i fel händer. Foto: Reddit

Nu skulle brigaden med drygt 4 000 man utgöra grunden för en frontdivision inom Waffen SS. Först var tanken en ny infanteridivision med tre infanteriregementet men det ändrades till en pansargrenadjärdivision med två pansargrenadjärregementen när beslutet togs den 25 januari 1944. 

Infanteri helt enkelt

Pansargrenadjärdivisioner i Waffen-SS under 1944 var i grunden en motoriserad infanteridivision och där pansaret oftast bestod av en bataljon stormkanonvagnar, ett kompani pansarbilar i spaningsbataljonen och pansarvärnskanonvagnar i pansarvärnsbataljonen. Kanske 80 till 100 pansarfordon som mest och det kan jämföras med att en pansardivision i armén hade 542 pansarfordon. Så ett infanteriförband förstärkt med pansar och lastbilar. 

Stormkanonvagn Stug III ur 18.SS-frivilliga pansargrenadjärdivisionen hösten 1944. Divisionens pansarbataljon fick två kompanier. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Till divisionens befälhavare utnämndes SS-överste Wilhelm Trabandt, senare SS-brigadgeneral sommaren 1944. Han hade varit den sista brigadchef för brigaden. Divisionen sattes upp inledningsvis i Kroatien och från början var det tänkt som tysk SS division med tanken på divisionens namn ”Horst Wessel”. Namnet refererar till en tysk 22-årig nationalsocialist som hade blivit mördad av en kommunist 1930 och förvandlades till martyr av nationalsocialistiska partiet. 

Att få frivilliga var svårt 

Dock rekryteringen ur SA-leden för denna nya frontdivision gick inget vidare så man tog till ett annat grepp nämligen folktyskar från ungerska områden rekryterades till divisionen. Så det blev senare istället en SS-frivillig division men namnet ”Horst Wessel” ändrades inte. Problemet var att dessa folktyskar snarare sjanghajades till divisionen än att ha anmält sig som frivilliga, så moralen verkar inte varit den bästa samtidigt som divisionen inte fick tid på att slutföra uppsättningen av förbandet. 

Olika stridsgrupper från division sätts in och divisionen får inte lugn och ro att färdigställa förbandet samtidigt som det finns stora brister vad gäller antalet rekryter, utrustning och vapen. Foto: Reddit

Divisionen kom aldrig att bli färdig då olika stridsgrupper från divisionen sattes in vid fronten samtidigt som tilldelningen av rekryter och materiel var långsam. Det var östfronten som gällde för de stridsgrupper som skickades iväg, det som idag är västra Ukraina, Ungern, Slovakien och södra Polen (Schlesien). Divisionen skulle vid full styrka ha nästan 17 000 man men 30 juni 1944 fanns bara 8 500 man och 31 oktober 1944 drygt 10 000 man. Som sagt det gick inte bra. 

Hela tiden grupper till fronten 

En orsak var som sagt att stridsgrupper från divisionen fick förluster, från starten i januari till 31 oktober under den tid som divisionen höll på att formeras hade den tagit över 5 000 man i förluster. Av dessa var 922 stupade. Delar av divisionen användes som en slags reserv av högre chefer istället för att få lugn och ro att färdigställa förbandet. Divisionen var nu under senhösten 1944 vid fronten och det märktes på förlusterna, Nästan 2 200 förluster varav 25 % var saknade enbart under november 1944. Att var fjärde förlust registrerades som saknad var högt och inte bra. Striderna gick inte bra. 

Striderna på slutet av 1944 gick inte utan Röda armén pressade tyskarna bakåt på den södra delen av östfronten. Slaget om Budapest hade inletts. Foto: www.warrelics.eu

Divisionen fylldes på med rekryter men överhuvudtaget sattes de in för tidigt vid fronten. Det talas om att vissa hade bara fyra till fem veckors grundträning innan fronten. Divisionen verkar inte ha fått bra omdömen av högre chef, i nivå med ett ungerskt förband var omdömet.

Enkel organisation för divisionen 1 november 1944 

Stab 

39. SS-pansargrenadjärregementet(tre bataljoner) 

40. SS-pansargrenadjärregementet (tre bataljoner) 

18. SS-pansarbataljonen (stormkanonvagnar) 

18. SS-spaningsbataljonen 

18. SS-artilleriregementet (tre bataljoner) 

18. SS-pansarvärnsbataljonen 

18. SS-luftvärnsbataljonen 

18. SS-pionjärbataljonen 

plus understödsenheter. 

I vilket fall divisionen hade sin 18. SS-pansarbataljon men bara med två kompanier stormkanonvagnar. Medan det tredje kompaniet var ett skyttekompani. Sedan hade 18. SS pansarvärnsbataljonen fått sina pansarvärnskanonvagnar Hetzer, två kompanier. Men hela tiden med frontinsats gjorde att antal vagnar i tjänst varierade mellan 5 till 7 vagnar per dag av respektive typ. 

Divisionens pansarvärnsbataljon hade fått den nya pansarvärnskanonvagnen som hade satts in produktion i april 1944. Vagnen hade en 7,5 cm kanon L/48. Foto: Reddit

Sedan saknade divisionens spaningsbataljon pansarbilar till första kompaniet och i övrigt var det Schwimmwagen som gällde för spaningen. Det var också brist på motorfordon sett till divisionen i stort. Med andra ord en decimerad division.

Krigets slutfas

1945 blev inte bättre för divisionen utan samma sak, nya frontinsatser och nya rekryter fyllde på. Nu plockades det bland annat in soldater från Luftwaffe, ungdomsorganisationen Hitlerjugend och folkstormen. Trabandt lämnade divisionen och gick vidare. I april 1945 meddelar divisionen att de hade drygt 5 000 man, alltså inte större än en svensk brigad under kalla kriget. 

Divisionen stred till bittra slutet och gick till stor del i sovjetiskt krigsfångenskap. Mindre delar kom att kapitulera till amerikanska förband. 

Skillnaden mellan 17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” som sattes in Normandie sommaren 1944 och 18. SS-frivilliga pansargrenadjärdivisionen ”Horst Wessel” var enorm. Den förstnämnda var nästan en komplett division men hade vissa brister medan den senare nådde aldrig denna nivå, hade alltid stora brister på personal, materiel och vapen. 17.SS-divisionen inledde sin formering sent 1943 medan 18.SS-divisionen i januari 1944. 

SS genomgick en enorm expansion de sista krigsåren, åtta divisioner fanns listade den 31 december 1942 och det mer är fördubblades under 1943 och sedan dubblerades det igen 1944–1945. Foto: Reddit

Redan vid SS-division nummer 18 av 38 märker vi problemen, Waffen-SS har expanderat för mycket och klarar inte av att fullfölja sina åtaganden. Något förenklat kan vi säga att från SS-divisionen nummer 1 till nummer 12 fungerade det men från nummer 13 till nummer 22 fanns det olika problem, en del av dem fungerade medan andra hade brister. Sedan från nummer 23 och framåt var desperation och krigets kaos som styrde processen. 

Vidare läsning: 

Munoz, Antonio J. : Forgotten Legions. Obscure Combat Formations of the Waffen-SS. (Boulder 1991) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Tieke, Wilhelm & Fredriech Rebstock: Im letzten Aufgebot. Die 18.SS-Freiwilligen Panzergrenadier-Division Horst Wessel. (Coburg 2000)

Lite om  17. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Götz von Berlichingen” 
17.SS-divisionen sattes in i Normandie 1944

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

En kort historia om SS-division "Wiking"

Lite om 5. SS-division "Wiking"

Stalingrad-trauma

Tysklands allierade får stryk av Röda armén 

En av Röda arméns största segrar under andra världskriget var fälttåget vid Stalingrad 1942–1943. Det drabbade visserligen tyskarna hårt men det drabbade deras allierade betydligt hårdare. 

Rumänska infanterister på östfronten 1942. Kulsprutan de har är en tjeckoslovakisk ZB-53. Dessa hade Rumänien beställt från Tjeckoslovakien innan kriget. Foto: Reddit

Hösten 1942 på östfronten: 

Ungern hade 12 divisioner varav en pansardivision 

Italien hade 9 divisioner 

Rumänien hade 18 divisioner varav en pansardivision. 

Ungerskt pansar på östfronten. På bilden den ungerska lätta stridsvagnen Toldi som var en licensproduktion. Grunden var den svenska stridsvagnen Landsverk L-60 som även användes i svenska försvaret under andra världskriget. Foto:FORTEPAN / Berkó Pál

Dessa divisioner hade generellt lägre stridsvärde än motsvarande tyska divisioner men kunde täcka upp en väsentlig del av frontlinjen i försvarssyfte och frigöra tyska förband för offensiva uppgifter. När Röda armén inledde sin motoffensiv vid Stalingrad den 19 november 1942 kom även Tysklands allierade drabbas hårt. Under första fasen slog Röda armén på de rumänska styrkorna, under andra fasen de italienska och slutligen de ungerska. 

Italienska Bersaglieri med sina motorcyklar på östfronten Notera den enkla fjäderskruden på deras hjälmar, ett signum för dem. Foto: Wikiåpedia Commons

Ungerska 2. armén och italienska 8. armén kollapsade men det gjorde även rumänerna. Men med deras större antal divisioner gjorde att det fanns fortfarande förband kvar på östfronten. Dock deras två arméhögkvarter, 3. och 4., blev utdragna. De nio divisioner som fanns kvar hade drabbats hårt av vinterstriderna 1942–1943, så hade de lågt stridsvärde hösten 1942 så var det inte bättre sommaren 1943. 

Förluster hos Tysklands allierade 

De rumänska förlusterna vid Stalingrad för rumänska 3. och 4. armén uppgick nästan till 160 000 man av en styrka på cirka 225 000 man. Rumänska styrkor fanns fortfarande kvar på östfronten men då främst i Kubanbrohuvudet. 

Katastrofen för italienska 8. armén tog hårt på Italien och Mussolini tappade i aktning. Italiens krig på östfronten hade inte varit speciellt blodigt innan det tunga sovjetiska anfallet mot italienska 8. armén den 16 december 1942. Till exempel förluster mellan augusti 1941 och 30 juli 1942 hade endast varit 1 792 man i döda, sårade och saknade men nu förlorade italienska armén över 125 000 man där antalet döda och saknade utgjorde nästan 90 000 man. Alltså strax mer än halva armén som satts in på östfronten hade gått förlorad. 

Italienska krigsfångar. Den italienska 8. armén gick under vintern 1942–1943 på östfronten. Foto: Wikipedia Commons

Ungefär 10 000 kom efter krigets tillbaka från sovjetiska krigsfångeläger. Mussolinis östfrontsäventyr som han hade tiggt till sig hade kostat enormt. Den italienska 8. armén drogs tillbaka till Italien för vila och återhämtning under mars/april 1943 men skulle aldrig återvända till östfronten. Och snart kom katastrof efter katastrof för Italien på närmare håll. 

Ungerns 2. armén råkade ännu värre ut. Ungern hade skickat cirka 200 000 soldater samt 50 000 judiska tvångsarbetare. Efter tolv månader på östfronten anlände cirka 40 000 tillbaka till Ungern i april/maj 1943. Det sovjetiska anfallet på ungerska 2. armén vid Don i januari 1943 anses i Ungern vara det största militära nederlaget för ungerska trupper sedan de turkiska krigen på 1500- och 1600-talet. Ungern kom att strida på Tysklands sida tills det bittra slutet. 

Nederlaget hamnade bakom järnridån 

Sommaren 1942 hade tyskarna 178 divisioner på östfronten medan sommaren 1943 ökat till 187. Den tyska sommaroffensiven 1943 hade begränsad karaktär mot Kursk. Medan sommaroffensiven 1942 hade mer vidsträckta mål Stalingrad–Kaukasus. 

Sjöspaningsplanet Heinkel He 114 i rumänsk tjänst. Det byggdes bara 98 maskiner men Sverige, Spanien och Rumänien kom att använda planet under andra världskriget. Foto: San Diego Air & Space Museum

Ungern och Rumänien hamnade bakom järnridån efter 1945 så historieskrivningen om deras strider på östfronten blev eftersatt. Det var först efter murens fall 1989 som allt mer började skrivas om deras insatser på östfronten, det var inte längre samma tabu. Medan Italien hade mängder av katastrofer att skriva om, Grekland, invasionen av Egypten, el Alamein, Tunisien och Sicilien som till exempel. 

De sattes i huvudsak in på den södra delen av östfronten, alltså förenklat kan vi säga dagens Ukraina och dess närområden. De var där för de var tyskarnas allierade snarare än egna stormaktsdrömmar. Där sneglade de hellre på varandras och sina grannars territorium. 

Italienska bombplan i formation.  Savoia-Marchetti SM.79 Sparviero togs tjänst 1936 och närmare 1 300 bombplan byggdes. Foto: Wikipedia Commons

Den tyska krigsindustrin hade under 1941–1942 inte kommit igång så vapenhjälpen från Tyskland var begränsad men alla tre länderna hade byggt upp en egen vapenindustri som bland annat kunde bygga stridsflygplan och stridsvagnar. Men kapaciteten var begränsad. 

Stalingrad krossade tyskarnas allierade på den södra delen av fronten. 

Rumänska krigsfångar hos Röda armén i november 1942. Både rumänska 3. och 4. armén led stora förluster. Foto: Anton Zenin / Tass

Vidare läsning: 

Frankson, Anders: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023) 

Müller, Rolf-Dieter: Hitlers okända soldater. Utländska förband på östfronten 1941–1945. (Lund 2015) 

 Zetterling, Niklas: Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941–45. (Stockholm 2009)

Italien bygger stridsvagnar

Italienskt pansar under andra världskriget

Rumänien växer och krymper

Drömmen om Storrumänien

Slaget om Stalingrad

Korta historier om sju befälhavare

Chef för Stalins flygstyrkor

Farligt och otacksamt jobb

Sovjetunionens ledare Josef Stalin var väldigt intresserad av utvecklingen av det sovjetiska flygvapnet. Alexej Sjachurin, ansvarig för flygindustrin under kriget, skrev i sina memoarer att Stalin reagerade starkt över varje rapport som talade om problem med flygplan, motorer och beväpning. Stalin hade ett stort intresse för flyg vilket orsakade konsekvenser för ledande personer inom det sovjetiska flyget.

Planet som blev symbolen för de sovjetiska flygstyrkorna under andra världskriget, attackplanet Iljusjin IL-2 Sjturmovik. Här på bilden över Berlin under slutstriden 1945. Foto: Tass

Stridsflygplan och deras utveckling under mellankrigstiden hade stora olycksrisker. Till exempel det amerikanska flygvapnet, som var del av amerikanska armén, hade till och med ett tag en regel om att gifta män inte fick bli flygförare. Olyckor och tillbud var frekventa och hörde till vanligheterna. 

Olyckor kontra sabotage

Den paranoia som rådde i Sovjetunionen under 1930–talet och 1940–talet gjorde att man, som Nikita Chrustjtjov skrev i sina memoarer, såg överallt förrädare, spioner och sabotörer. Vilket kom att innebära att man ofta valde ta till extraordinära åtgärder mot detta. Var det en olycka när ett prototypplan störtade? Eller var det sabotage? Sovjetunionen var ju framtiden och på väg att bli den bästa av världar, här inträffade egentligen inte olyckor utan det måste vara sabotage. 

Att vara chef för det sovjetiska flyget var inte ett tacksamt arbete före kriget. Fyra befälhavarna Jēkabs Alksnis, Aleksandr Loktionov, Jakovas Smuškevičius och Pavel Rykhagov hamnade alla i händerna på NKVD och blev till slut avrättade. 

Chefer före andra världskriget:

Pjotr Baranov (1924–1931) död i flygolycka 

Jēkabs Alksnis (1931–1937) avrättad av NKVD 

Aleksandr Loktionov (1937–1939) avrättad av NKVD 

Jakovas Smuškevičius (1939–1940) avrättad av NKVD 

Pavel Rytjagov (1940–1941) avrättad av NKVD 

Paranoia härskade i den övre ledningen. Man såg inte bara yttre fiender utan även överallt fanns inre fiender. Förhör hos NKVD innebar inte ”snälla frågor” utan ofta finns blodstänk på så kallade ”bekännelser” som skrevs under. 

Jēkabs Alksnis (till vänster i bilden med handen i fickan) samtalar med Anthony Fokker på flygplatsen Schipnol i Nederländerna 27 augusti 1934. Flygplanet i bakgrunden är den fyrmotoriga passagerarplanet Fokker XXXVI. Foto: Collectie / Archief : Fotocollectie Van de Poll

Jēkabs Alksnis till exempel avrättades i juli 1938 och var anklagad för att vara spion åt Lettland. Detta med tanke på hans ursprung. Hans karriär i Röda armén inleddes 1919. NKVD fick honom att skriva under ett erkännande att han varit spion sedan 1935. Detta förbättrades på med ytterligare förhör, så han ”mindes” att han varit spion sedan 1922. 

Jakovas Smuškevičius i början av 1940. Notera de två "guldstjärnorna" på uniformen, det betyder att han har fått utmärkelsen Sovjetunionens hjälte två gånger, en gång för sin insats i spanska inbördeskriget och en för sin insats i kriget mot Japan 1939. Men det hjälpte inte, han avrättades som anti-sovjetisk element. 

Anti-sovjetiska element

Strax innan den tyska invasionen den 22 juni 1941 hade NKVD jagat och gripit som de såg det så kallade anti-sovjetiska element. Bland annat Loktionov, Smuškevičius och Rytjagov blev arresterade. Givetvis var de skyldiga och det slutade med alla tre blev avrättade i oktober 1941. Samtidigt kom även 18 andra höga officerare att avrättas. Platsen var Kujbysjev, dagens Samara. Alla tre hade tidigt gått med i Röda armén och var karriärofficerare. Deras domar revs upp efter Stalins död och de rehabiliterades. Dock de hade blivit avrättade i oktober 1941. 

Pavel Rytjagov ser ung ut på bilden och det är för han var ung, född 1911 i Moskva. Så året innan han fyllde trettio år blev han chef för de ryska flygstyrkorna. Han var jaktpilot i grunden och stridit både spanska inbördeskriget och mot Japan. En av hans anklagelsepunkter var haveristatistiken inom flygstyrkorna. 

NKVD var inte nöjd med att bara straffa dessa tre utan även deras familjer råkade illa ut. Det var standard i Sovjetunionen, inte bara den så kallade förrädaren utan också hans familj drabbades. Till Loktionovs fru dömdes till fem år i arbetsläger i Gulag. Brottet var att hon varit gift med en ”förrädare” Loktionov och varit en del av hans familj. 

Aleksandr Loktionov, född 1893 i Kursk-distriktet, kom från armén där han hade bland annat fört befäl över 4. skyttekåren och vice-befälhavare för vitryska militärdistriktet. Han blev anklagad som anti-sovjetisk element men det gick aldrig till rättegång utan han sköts ändå. 

Generallöjtnant Pavel Zjigarev som tog över i juni 1941 lyckades däremot överleva så även hans efterträdare Aleksandr Novikov i april 1942 som visserligen hamnade hos NKVD två gånger, en gång före kriget och en gång efter kriget. Stalin var inte lätt att ha göra med. 

Historien om Aleksandr Novikov 

Novikov var född den 19 november 1900. Han blev avskedad och arresterad 1937 av NKVD men sedan släppt och åter i tjänst som stabschef för flygstyrkorna i Leningrads militärdistrikt inför vinterkriget mot Finland. Karriär gick framåt och i april 1942 chef för flygvapnet. 

Aleksandr Novikov under 1943. Han föddes 1900 i Kostroma-distriktet. Notera axelklaffarna på uniformen. De infördes igen under 1943 efter den stora segern vid Stalingrad. Tidigare hade axelklaffar ansetts vara en symbol för imperialism och militarism. 

Stalingrad kom under 1942 att utvecklas till en mycket viktig operation. Novikov skickades dit i augusti 1942 till Stalingrad för att samordna flygresurser i de hårda striderna som pågick i området. Under september återkallades han till Moskva där Stalin ville ha Novikovs åsikt om fortsatt produktion av de föråldrade jaktplanen Polikarpov I-16 och I-153. Novikov ansåg att de hade spelat ut sin roll och även om det tog tid att ställa om produktionen var det viktigt att satsa på nya plan. Novikov spelade på Stalins förkärlek för offensiva operationer, att de gamla jaktplansmodellerna fortfarande dög för defensiva uppdrag men hade klara brister vad gäller offensiva operationer eller att säkra luftherravälde. Produktionen upphörde. 

Jaktplanet Polikarpov I-16 på Kola-halvön 1941. Flygplanet fick faktiskt många öknamn, men det som sattes mest var Rata (råttan) och upphovsman till detta var de spanska nationalisterna. Foto: Yevgeny Khaldei (1916–1997)

I början av november skickades Novikov återigen till Stalingrad efter att Zjukov uttryckligen bett Stalin om att han skulle ingå i Stavkas ledningsgrupp som var på plats och förberedde för motoffensiven. Novikov var speciell på flera sätt. Han blev Sovjetunions första flygmarskalk i februari 1944 men det hjälpte inte då han avskedades och arresterades av NKVD efter krigets slut 1945. 

De västallierade hade bättre spaningsplan vilket den sovjetiska flygvapenchefen ansågs skyldig till. Även chefen för den sovjetiska flygindustrin, Sjachurin, blev arresterad. Han hade haft posten sedan 1940 och anklagades att tagit fram underlägsna och mindre bra flygplan, trots att de vann kriget. Otack är världens lön. De båda hade tur och avrättades inte som drabbade en del i denna del utrensning inom flygvapnet. De släpptes i samband med Stalins död 1953. Novikov kommenterade tydligen sin vistelse med att han nu hade genomgått ”en komplett kurs” i Stalins akademi. 

Tidningen Pravda 1942. Mannen i  mitten i bakre raden är Alexej Sjachurin och han har sin hand på Dmitrij Ustinovs axel. Ustinov var sovjetisk försvarsminister från 1976 till 1984 och en av de som hade ansvaret för invasionen av Afghanistan 1979. Mannen till vänster i bild om Ustinov lystrar till namnet Polikarpov medan han till höger lystrar till Iljusjin. Foto: mil.ru

Novikov fastnade alltså både i den stora utrensningen före kriget och i Stalins lilla utrensning efter kriget, som faktiskt inte var helt oblodigt utan ett antal generaler avrättades. Novikovs nystartade karriär i flygvapnet blev dock kort eftersom Novikov förespråkade stridsflygplan medan Sovjetunionens nya ledare Nikita Chrusjtjov ville satsa på ballistiska robotar. Chrusjtjov använde dock andra metoder än Stalin så Novikov omplacerades bara och blev istället flitig författare och skribent. Han dog 1976.

Vidare läsning:

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html