M4 Sherman i Röda armén

De kom sent 

De första amerikanska Sherman stridsvagnarna levererades 1942 till Sovjetunionen, 36 vagnar men sedan ökade det till 469 vagnar under 1943. Nytt rekord slogs 1944 hela 2 345 vagnar medan 1945 minskade det då kriget i Europa tog slut i maj 1945, endast 814 vagnar. Totalt 3 664 vagnar anlände. Ytterligare 438 skickades men de förlorades på vägen. Med andra de stora leveranserna kom under andra världskrigets slutfas. 

Sovjetiska pansarsoldater från 1. baltiska fronten hösten 1944 tar en paus. I bakgrunden står deras amerikanska stridsvagn M4 Sherman. Foto: Reddit

M4 Sherman tillverkades med flera olika motoralternativ beroende vem tillverkare var. Röda armén ville inte ha motorer som krävde bensin eller högoktanigt flygbränsle utan diesel. Så M4A2, med följande motor: General Motors Twin G-41 motor (diesel), blev modellen som skickades till Sovjetunionen. Chassi var svetsat. Ungefär 50 % av de vagnar som skickades hade 7,5 cm kanon L/40 och dessa anlände först. Sedan tog 7,6 cm kanon L/52 över. Dock de dessa börja anlända först under hösten 1944. 

Slutstriden i Berlin 1945, en medeltung M4 Sherman står bredvid den tunga sovjetiska stridsvagnen IS-2 som har en 12,2 cm kanon. Foto: Reddit

Pansarslaget vid Kursk 

Vid slaget vid Kursk sommaren 1943 fanns det bara ett sovjetiskt förband med Shermans, 229. stridsvagnsregementet, på plats . De hade tillgång till 38 M4A2 Sherman och tillhörde sovjetiska 48. armén på den norra sida av bågen. Med tanke på att Röda armén hade drygt 5 000 stridsvagnar och stormkanonvagnar redo för den initiala fasen av slaget så var de en raritet i deras arsenal. Den kom inte att strida speciellt mycket under försvarsfasen av slaget då det tyska anfallet i norr slogs i huvudsak ut mot deras grannarmé, den sovjetiska 13. armén. 

Under 1943 kom väldigt få vagnar att komma till fronten, det talas om bara 122 vagnar, men de användas i strid och en positiv utvärdering skrevs i oktober 1943: Jämfört med T 34:an är M4 Sherman lättare att använda och bättre driftsäkerhet under längre marscher. Detta då motorerna inte kräver samma nivå av omvårdnad. Stridsvagnarna fungerar väl i strid. 

M4A2 Sherman med 7,6 cm kanoner i Wien 1945. De tillhör 9. gardes mekaniserade kåren. Foto: Jevgenij Chaldej

Mekaniserade kårer får Shermans 

M4 Sherman ansåg alltså mer tillförlitlig än den sovjetiska T-34:an. Generellt sett byggda med bättre kvalitet. Just detta påverkade val av förband för många Shermanvagnar. 

En intressant aspekt är att just de sovjetiska mekaniserade kårerna 1944–1945 hade tendens att få Shermans. Ett argument för detta var att Shermans hade betydligt bättre mekanisk tillförlitlighet än T-34:or och de mekaniserade kårerna var de viktigaste förbanden, så det var viktigt att de hade vagnar som fungerade. 

M4 Sherman och tunga ISU-122 stormkanonvagnar från sovjetiska 1. mekaniserade kåren i Berlin 1945. Foto: Vladimir Grebnev

Jag har tidigare tagit upp på bloggen om sovjetiska stridsvagnsförluster, att de var höga. 

Det är inte annorlunda med Shermans i Röda arméns tjänst. Till exempel 5. mekaniserade kåren hade 163 M4A2 Shermans den 11 januari 1944 och fick fram till 1 juni 1944 146 ersättningsvagnar. Kåren hade i början av juni 1944 22 vagnar kvar i tjänst, alltså 287 förluster. Tittat vi på första halvåret 1944 anlände 666 Shermanstridsvagnar till fronten och 535 av dessa förlorades, huvudsak genom fientlig kanoneld. Förlustkvoten var inte annorlunda jämfört med andra vagnar. Utan så var det i Röda armén, höga förluster. 

En utslagen sovjetisk M4A2 Sherman med 7,6 cm kanon i Berlin 1945. Foto: Reddit

Det var först egentligen under 1945 som ett större antal Sherman var i tjänst hos Röda armén finns vid fronten, bland annat 1. mekaniserade kåren och 1. , 3., 8. och 9. gardes mekaniserade kåren hade Shermans. En jämförelse gällande storleken på leveranserna kan  göras med den sovjetiska stridsvagnsproduktionen, att 34 000 T-34 med 7,6 cm kanoner och drygt 23 000 T-34 med 8,5 cm kanoner tillverkades under kriget. 

På bilden den klassiska T-34:an med 7,6 cm kanon. Ungefär 1200 av dessa fanns i tjänst hos Röda armén när kriget på östfronten satte igång den 22 juni 1941. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. West Chester 1995

 Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. West Chester 1995 

Zaloga, Steven: Soviet Lend-Lease Tanks of World War II. Oxford 2017 

Zaloga, Steven J. & Grandsen James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. London 1984.

Amerikanska stridsvagnar i Stilla havskriget:

M4 Sherman på Okinawa 1945

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

18. divisionen

Från pansardivision till artilleridivision

Tyskarna hade två 18. divisionen. Den ena formerades inledningsvis i hemlighet 1934 och fick först 1935 sitt riktiga namn, 18. infanteridivision. Senare efter fälttåget i Frankrike sommaren 1940 kom divisionen att motoriseras, 18. motoriserade infanteridivisionen. Under samma tid kom en annan 18.divisionen se dagens ljus. Den tyska 18. pansardivisionen började formeras i närheten av Chemnitz i oktober 1940. Denna byggdes upp från grunden med hjälp av personal och enheter från andra förband. 

18. pansardivisionen sattes in i strid för första gången sommaren 1941. Divisionen ingick i Guderians pansargrupp. Divisionen kom att strida på östfronten resten av sin karriär. Foto: Krigsarkivet. 

Antalet tyska pansardivisioner växte efter segern i Frankrike sommaren 1940 och det ställde krav på fler vapen, stridsvagnar och motorfordon. Sommaren 1940 hade det funnits tio pansardivisioner och det hade vuxit till 20 pansardivisioner och en ”lätt” division sommaren 1941. Den sistnämnda var en slags försvagad pansardivision som senare skulle bli nummer 21. I vilket fall 18. pansardivision kom till största delen få franskt krigsbyte vad gäller motorfordon, över 2 500 under våren 1941. Den tyska industrin byggde inte tillräckligt med motorfordon. 

Det blev ingen invasion av Storbritannien

Tyskarna hade utvecklat ett antal varianter ”amfibiestridsvagnar” av de existerade stridsvagnarna, den lätta Panzer II, den medeltunga Panzer III och understödsvagnen Panzer IV. De lätta vagnarna sattes pontonsektioner på i händelse av behov medan Panzer III och Panzer IV hade utrustning och kunde förseglas för att klara ett större djupgående än normalt. Så eftersom invasionen av Storbritannien ställdes in kom många av dessa vagnar att hamna hos den nya 18. pansardivisionen, 

Divisionen hade totalt 218 stridsvagnar sommaren 1941. Det var främst Panzer III, hela 114 vagnar. Där endast 15 vagnar hade den 50 mm L/42 kanonen medan övriga den klassiska 37 mm kanonen. Sedan fanns understödsvagnar, 36 Panzer IV med kort 7,5 cm kanon L/24, samt 50 lätta Panzer II samt sex lätta Panzer I. Dessutom fanns det 12 befälsvagnar av Panzer III-typ. 

Pansargeneral Walther Nehring (längst till höger i bild) förde befäl över 18. pansardivisionen fram till januari 1942. Han lämnade för Afrika där han tog befälet över Afrikakåren. Här i samspråk med ökenräven Erwim Rommel. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0203-14A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Dessutom underställdes 100. eldsprutepansarbataljonen divisionen temporärt. Hela 82 lätta stridsvagnar varav 42 var utrustade med eldsprutor, Divisionen hade två brigadhögkvarter, 18. pansar och 18. skytte. Det förstnämnda fanns knappt något behov eftersom divisionen hade bara ett pansarregemente. 

Operation Barbarossa 1941

Divisionen tillhörde 2. pansargruppen. Alltså Guderians. Divisionen stred framgångsrikt vid Minsk och Smolensk. Till den 9 september 1941 hade divisionen totalförluster av 47 vagnar och fått 25 ersättningsvagnar. Dock stor del av fordonsparken var slitna eller skadade, på verkstad. Så 100 stridsvagnar var redo 30 september 1941 för det tyska storanfallet mot Moskva. 

Det tyska anfallet mot Moskva misslyckades och Moskva föll aldrig. Istället slog Röda armén tillbaka den 6 december 1941. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Varje dag av strider kostade och offensiven mot Moskva misslyckades. Divisions pansarregemente tog stryk och erhöll inte tillräckligt med ersättningsvagnar. I januari 1942 hade divisionen endast en pansarbataljon kvar, 19 Panzer III, 4 Panzer IV och 7 Panzer II. 

Inför sommaren 1942 tillhörde 18. pansardivisionen inte de prioriterade pansarförbanden som skulle delta sommaroffensiven så divisionen var eftersatt. Divisionen hade inte längre ett pansarregemente utan bara 18. pansarbataljonen som skulle ha 73 vagnar vid full styrka. Läget den 29 juni 1942 var inte lysande. Det fanns 2 befälsvagnar, 8 Pz IV (kz), 26 Pz III (50 mm L/42), 11 Pz II = 47 stridsvagnar. 

Det hade tagit beslut att stärka upp de motoriserade infanteridivisionen som skulle delta i sommarfälttåget 1942 med en egen pansarbataljon. Detta drabbade 18. pansardivisionen då två av divisionens pansarbataljoner med personal användes att bli pansarbataljon i två motoriserade infanteridivisioner (3. och 60.) inför sommarfälttåget. 

18. pansardivisionen förde en tynade tillvaro vid fronten vintern 1942–1943. Striderna nötte ner divisionen. På bilden två stridsvagnar som har förlorats, den främre en Panzer IV och den bakre en Panzer III. Först på våren 1943 kom divisionen att öka sin pansarstyrka inför sommaroffensiven mot Kursk. Foto: Boris Beljasjev (TASS)

Pansarslaget vid Kursk

Sommaren 1943 Det kom aldrig någon ersättare utan divisionen hade även en pansarbataljon inför sommaren 1943. Divisionen ingick i tyska 9. armén och var del av det norra anfallet mot Kursk. Division ingick i XXXXI. pansarkåren tillsammanse 86. och 292. Infanteridivisionen, Det speciella med denna kår att det var här de tunga pansarvärnskanonvagnarna Ferdinand fanns, 656. pansarvärnsregemtet med 89 Ferdinands och 45 Sturmpanzer IV Brummbärs. Dessutom fanns två stormkanonbataljoner. Så även om 18. pansardivisionen bara hade 69 stridvagnar den 5 juli 1943 när den tyska sommaroffensiven vid Kursk satte igång så hade kåren totalt 304 tunga pansarfordon.

Den nya tunga pansarvärnskanonvagnen kom att i början kallas: Ferdinand efter sin konstruktör Ferdinand Porsche. Det var först i maj 1944 som namnet Elefant började användas, som pansarvärnskanonvagnen är känd för. Foto: Flickr

Striderna under julimånad 1943 kostade divisionen nästan 500 döda och drygt 2000 sårade. Divisionsbefälhavaren general Karl-Wilhelm von Schlieben rapporterade till pansargeneral Josef Harpe, befälhavare för pansarkåren att: ”De fyra veckorna av storstrid hade orsakat divisionen höga personella och materiella förluster”. 

Den 11 augusti 1943 strax innan reträtten från Karatjev rapporterade 18. pansardivisionen att divisionen hade en förplägnadsstyrka på drygt 8 000 man varav nästan 180 var officerare. Av förplägnadsstyrkan var drygt 3 400 stridande personal. 

Efter striderna sommaren 1943 tas beslutet att 18. pansardivisionen ska bli 18. artilleridivisionen. Ett försöksförband med syfte att få bättre koordinering av artillerielden vid kraftsamling. Tiden som pansardivision från 22 juni 1941 till 1 oktober 1943 hade inneburit 2 858 stupade varav 165 officerare och 10 151 sårade. 

Pansarhaubitsar Hummel med 15 cm sFH18 eldrör. Dessa kom att börja produceras under 1943. Över 700 av dessa byggdes. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-25 / Dieck / CC-BY-SA 3.0

Pansardivision blir artilleridivision 

Initialt byggde denna nya divisionen på pansardivisionens gamla artilleriregemente (88.). Sedan var tanken att ytterligare två skulle tillföras, 288. och 388. Detta skedde hjälp av personal och enheter från andra förband. Divisionen tillfördes ett stormkanonbatteri, en luftvärnsbataljon och en skyttebataljon samt en artilleriobservationsbataljon och ett eldledningsbatteri. Så formeringen av förbandet pågick under hösten 1943 och mot slutet av 1943 sattes in vid fronten i striderna runt Kiev. Divisionen stred därefter hos armégrupp Syd. 

Befälhavare blev generalmajor Carl Thoholte (1893–1960). Han hade bland varit chef för artilleriregementet i 36. motoriserade divisionen och artilleribefälhavare i XXXXVI. pansarkåren. Thoholte förde befäl i stort sett till divisionen upplöste sommaren 1944. 

Styrka den 25 febr 1944 

Divisionen har 95 eldrör artilleri, 6 stormkanoner och 1 Panzer III art.observatörvagn 

Förplägnadsstyrka: 219 officerare, 850 underofficerare, 6 543 soldater, 806 hiwi. Plus en reserv på 480 ersättningsmanskap. 

Stridsstyrka 164 officerare, 804 underofficerare. 4131 soldater. 

Rörlighet 50 % (= brister och slitna motorfordon) 

Artilleri i divisionen 

88. artilleriregementet: 

     I. bataljonen: bandhaubitsar Wespe (2 batterier) och Hummel (1 batterie) 

     II. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    III. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

288. artilleriregementet 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 17 cm sK18 kanoner 

388. artilleriregemente 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 21 cm Mörser 18, tunga haubitsar 

En 17 cm sK18 kanon öppnar eld. Dess spränggranat vägde 68 kg och pjäsen hade en max räckvidd på drygt 29 km. Pjäsens transportvikt var 23 ton. Foto: Waralbum.ru

Normalt hade en artilleribataljon tre batterier med vardera fyra pjäser men inte alltid. En blandad bataljon med 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner hade normalt två batterier med 15 cm som vardera hade fyra pjäser medan av 10 cm kanoner fanns ett batteri med fyra pjäser. Medan bandhaubitsarna bestod av sex pjäser. Sedan de tunga bataljonerna 17 cm sK18 och 21 cm Mörser 18 var det normalt tre batterier med vardera tre pjäser. 

Sedan hade divisionen vad kan ses som eget självförsvar, luftvärn, stormkanonvagnar och skyttesoldater. Luftvärnsbataljonen hade två tunga batterier vardera 4 8,8 cm luftvärnskanoner och två lätta batterier. Stormkanonvagnar var ett kompani med tio vagnar vid full styrka. Och skyttebataljonen se bild nedan. 

Närskyddet, två skyttekompanier, sedan ett kompani med raketgevär Panzerschreck som pansarvärnsstyrka och slutligen ett tungt kompani med luftvärnsautomatkanoner, infanterikanoner och pansarvärnskanoner. 

Hårda strider i Ukraina 1944 

Problemet med divisionen var inte förbandet i själv utan att tyskarna genomförde inte längre några större offensiver. Detta var ett förband för kraftsamling och koordinering av artillerielden i offensiva operationer. När du försvarar vet du inte var fienden exakt kommer att anfalla så det är väldigt svårt att utgångsgruppera förbandet vid rätt ställe. Så förbandet kom att sättas in splittrat. 

Förbandet råkade väldigt illa ut under slaget vid Kamjanets-Podilskyj 25 mars – 15 april 1944. Även känt som Hubes ficka där Röda armén lyckades ringa in tyska 1. pansararmén. Tyskarna lyckades bryta sig ur men kostade mycket förluster. 

Under striderna vid Kamjanets-Podilskyj 1944 var markförhållandena otroligt svåra. Den berömda rasputitsa anlände. På bilden tyska artillerister försöker flytta på en tung 15 cm sFH18 haubits med hjälp av ett bandfordon, Raupenschlepper Ost.  Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-023-3496-29 / Wolff, Paul / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

18. artilleridivisionen började kallas stridsgrupp. Valet stod mellan att stärka upp förbandet eller upplösa. Till slut kom beslutet. Divisionen upplöstes den 27 juli 1944 och de tre artilleriregementena i divisionen blir självständiga artilleribrigader medan stabspersonalen används för den nya pansarkåren ”Grossdeutschland” som håller på att bildas. Det hade varit intressant om tyskarna hade satt upp denna division redan sommaren 1942, hade den haft någon betydelse för striderna vid Stalingrad och Kursk? Förmodligen inte i stort men i lokala strider. Divisionen innebar en enorm koncentration av eldrörsartilleri och tungt sådant. Normalt hade en tysk infanteridivision 36 10.5 cm lFH18 och 12 sFH18 haubitsar. 

Vidare läsning: 

Paul, Wolfgang: Die Truppengeschichte der 18.Panzer-Division 1940-1943 (mit Geschichte der 18.Artillerie-Division 1943-1944). (Reutlingen 1989) 

Hogg, Ian: German Artillery of World War Two. (London 1975) 

Zetterling, Niklas & Anders Frankson: Kursk 1943 – A Statistical Analysis (London 2000) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tungt pansarvärn

Tyska försök på östfronten 

Under kriget producerades en mängd olika försöksvagnar för tyska krigsmakten som sedan aldrig sattes i serieproduktion av olika anledningar. Här är en kort historia om två av dessa och de kom att genomgå fältförsök med 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. 

Gamla stridsvagnar konverteras till pansarvärnskanonvagnar. Tyskarna inledde processen 1940 och fortsatte göra detta under flera år. På bilden Panzerjäger I med 47 mm kanon. Foto_Flickr.com

Tysklands första pansarvärnskanonvagn var Panzerjäger I. Här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna stridsvagn dög inte för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen. 

Fyra bataljoner sommaren 1940 

Varför man gjorde detta var att det fanns en oro att standardkanonen 37 mm PAK 36 pansarvärnskanon var otillräckligt mot tyngre franska vagnar så ett bättre mobilt pansarvärn behövdes. Tyskarna hade i början av 1940 inte så många valmöjligheter så de beslöt att använda erövrade tjeckoslovakiska kanoner och montera dem på Panzer I. 

Här ser vi den tyska medeltunga stridsvagnen Panzer IV i täten, följt av den lätta stridsvagnen Panzer I. Dessa vagnar, Panzer I, hade endast två kulsprutor i tornet. 

Ett tidigt förband som fick detta fordon var 521. pansarvärnsbataljonen. Detta förband formerades i augusti 1939 då med dragna 37 mm pansarvärnskanoner. I april 1940 bytte de ut dessa mot nya Panzerjäger I. Totalt kom fyra bataljoner av denna typ att sättas upp inför Frankrike 1940. Endast 521. bataljonen sägs varit insattberedd från start. Det anges att 99 konverteringar från Panzer I till Panzerjäger I hade hunnit genomföras till fälttåget.

Enkel struktur för 521 pansarvärnsbataljonen maj 1940 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Vagnen visade fungera i Frankrike så ytterligare vagnar byggdes och flera bataljoner sattes upp. Hela fälttåget mot Frankrike gick över förväntan så även om 37 mm kanoner som pansarvärn och stridsvagnspjäs hade visat sig vara för svaga gick inte larmklockorna igång. En satsning på 50 mm kanoner satte igång, men vi kan säga att den skedde på halvfart, om ens det.

För hela året 1940 kom det att landa på 172 konverteringar och därefter ytterligare 30 under början av 1941. Under 1941 sattes det även igång en konvertering av erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 för att kunna öka antalet bataljoner med lätta pansarvärnskanonvagnar, totalt 174 vagnar fram till oktober 1941.

174 erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 konverterades till pansarvärnskanonvagnar. Vagnens torn ersättes av en överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. 

Antal bataljoner växte 

Så sommaren 1941 när operation Barbarossa inleddes fanns det hela 9 bataljoner varav 3 hade Renault R-35 hos de tre tyska armégrupperna i öster. Sedan fanns ytterligare två bataljoner på andra frontsektorer. 

Enkel struktur för 521. pansarvärnsbataljonen juni 1941 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Personal: 413 man varav 18 officerare och 88 underofficerare 

Fordon: 27 pansarvärnskanonvagnar, 4 lätta stridsvagnar (utan torn) för staber, 75 motorfordon, 21 motorcyklar med sidovagn och 26 motorcyklar. 

Den sovjetiska stridsvagnen T-34 med en 7,6 cm kanon, bra pansar och god framkomlighet blev en obehaglig överraskning för tyskarna. De insåg att 37 mm kanoner som pansarvärnsvapen var historia. 

Tung pansarvärnskanonvagn testas 

Sedan hade bataljonen dessutom fått två testfordon inför den 22 juni 1941. Det var tunga pansarvärnskanonvagnar, ”Panzerjäger 10,5 cm K18 auf Selbstfahrlafette“. Beväpningen bestod av en 10,5 cm kanon L/52 och vagnen fick smeknamnet ”Dicker Max”. Grunden var ett modifierat chassi från stridsvagn Panzer IV E. Tornet plockades bort och kanonen blev fast monterad i en öppen överbyggnad. Vikten ökade från 21 ton till 25 ton. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna som kom att ingå i 521. pansarvärnsbataljonen sommaren 1941. Foto: Wikipedia Commons

Från början 1939 var det tänkt att den nya vagnen skulle kunna bekämpa bunkrar på långt avstånd, medan man räknade att själva målet skulle ha svårigheter att besvara elden effektivt. Tankarna då kretsade mycket runt Maginotlinjen. Det fanns inget färdigt fordon vid fälttåget mot Frankrike 1940. Men efter segern mot Frankrike föreslogs det att vagnen var kanske lämplig att prova som tung pansarvärnskanonvagn. Två prototyper beställdes och levererades i januari 1941 och presenterades för Adolf Hitler i mars 1941. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna på östfronten 1941. I bakgrunden skymtar en tysk stridsvagn Panzer III. Foto: flickr.com

Därefter var det dags för truppförsök. 521. bataljonen stred bland annat tillsammans med 3.pansardivisionen i armégrupp Mitt. Anfall mot Smolensk och därefter Moskva. Den ena prototypen förlorades redan den 26 juni 1941, olyckstillbud som ledde till ammunitionsbrand. Den andra tjänstgjorde fram till slutet av 1941 innan den skickades till fabriken för genomgång. Fältförsöken var inte lyckade. Pjäsen när den avlossades rev upp stora dammoln vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag, öppet stridsutrymme och svagt pansarskydd. 1941 hade egentligen alla tyska pansarfordon svagt pansarskydd med tanke på 7,6 cm kanoner i sovjetisk tjänst. 

Soldater från Röda armén undersöker en utslagen Panzerjäger I på östfronten 1941. Foto: Wikipedia Commons

Nya Marders tas i tjänst 

De sovjetiska stridsvagnarna, den medeltunga T-34:an och tunga KV-1:an, blev ett rejält överraskningsmoment för tyskarna 1941. 47 mm kanonen på Panzerjäger I visade sig vara otillräcklig så en ny serie av pansarvärnskanonvagnar med grövre kanoner, 7,5 cm och 7,6 cm, sattes i gång, Marder-modellerna. Både nyproduktionen och konverteringar skedde baserade på tre olika chassin det franska Lorraine 37L, det tyska Panzer II och det tjeckoslovakiska Panzer 38 (t). 

En pansarvärnskanonvagn Marder III på Panzer 38 (t)-chassi ur 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. Inför sommarfälttåget 1942 fick bataljonen 12 av dessa vagnar. 

Så bataljonen kom att ersätta Panzerjäger I i två kompanier med Marder III på Panzer 38 (t)-chassis med 7,6 cm kanoner inför sommarfälttåget 1942. Bataljonen hade få vagnar kvar, de hade förlorats i strid. Panzerjaeger I hade inget pansarskydd att tala om och det öppna stridsutrymmet skyddade dåligt mot eldgivning och splitter. Sovjetiska 45 mm pansarvärnskanoner var farliga för vagnen.   

Emil anländer till bataljonen 

Första kompaniet hade sex Marders, andra kompaniet även det sex Marders medan tredje kompaniet hade nio Panzerjäger I. Slutligen specialförbandet för fältförsök. Så förutom nya Marders i två kompanier inför sommaren 1942 fick bataljonen två nya testfordon, pansarvärnskanonvagn ”Sturer Emil” (envisa Emil). 

Den tunga pansarvärnskanonvagnen ”Sturer Emil” på östfronten 1942. Pjäsen en 12,8 cm kanon L/61, vilket innebär att kanon är 7,8 meter lång. 

Chassis på vagnen var från projekt VK3001(H). Det var ett försök att få fram en ny medeltung stridsvagn med drygt 30 ton vikt. Projektet lades ner och de valde att satsa på tyngre projekt, vilket slutade med att Tiger-stridsvagnen kom att se dagens ljus. I vilket fall två av dessa chassin från projektet VK3001(H) kom att få en kanon fast monterad i en öppen överbyggnad. Pjäsen var en 12,8 cm L/61 kanon. Den hade utvecklats sedan 1936 som tänkt luftvärnspjäs men 1939 kom även funktionen pansarvärnspjäs med i bilden. 

Vikt 35 ton och tunt pansar, motorn hade 300 hk, samma styrka som motorn i stridsvagn Panzer IV. Dock stridsvagnen vägde drygt 13 ton mindre. Så den nya försöksvagnen var motorsvag. Dessa två tillsammans med den kvarvarande ”Dicker Max”, som återvände, bildade en pluton i bataljonen. 

Nu var det fälttåget i söder som gällde, Stalingrad och Kaukasus. Liknade kritik som funnits för ”Dicker Max” fanns även här för ”Sturer Emil”. Att slå ut fientligt pansar för dessa fordon var inget problem men delad ammunition sänkte eldhastighet. En av dem sägs haft 22 ringar målad på eldröret. Sedan när pjäserna avlossade blev dammolnen stora vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag och svagt pansarskydd. Men till Tigervagnen kom under hösten 1942 hade inget tyskt pansarfordon haft riktigt bra pansarskydd.

Slutet i Stalingrad 

Detta brukar anges vara en av de sista fotografierna på "Dicker Max”. En soldat från Röda armén undersöker vagnen. Foto: Wikipedia Commons

Inget av dessa två fordon kom att sättas i serieproduktionen utan det blev istället ett tredje fordon. Hitler kom med krav på en pansarvärnskanonvagn med lång 8,8 cm kanon (L/71) och det resulterade i en ny vagn hösten 1942. Vagnen hade ett modifierat Panzer IV-chassi, Geschützwagen III/IV. Namnet vagnen fick till slut blev "Nashorn" (Noshörningen). Den hade svagt pansarskydd, öppet stridsutrymme och beväpningen utgjordes som sagt av en lång 8,8 cm kanon (L/71). En pjäs som hade inga problem att slå igenom pansaret på sovjetiska vagnar vid träff. Satsningen på "Nashorn" gjorde att varken ”Sturer Emil” eller ”Dicker Max” sattes i produktion. 

Pansarvärnskanonvagnen "Nashorn" hade många barnsjukdomar, så verkstadsbesök skedde ofta i början. Totalt byggdes 494 vagnar med start från 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-279-0950-09 / Bergmann, Johannes / CC-BY-SA 3.0

I samband med den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 befann sig 521. bataljonen på fel ställe, den blev innesluten i Stalingrad. Exakt när under slutet av 1942 som den sista kvarvarande ”Dicker Max” gick under är oklart medan de två ”Sturer Emil” fanns inne i fickan varav en förstördes och den andra blev sovjetiskt krigsbyte och finns att beskåda i Moskva numera. Däremot verkar Röda armén inte ha släpat iväg ”Dicker Max” som en trofé utan den gick till skroten. Hela bataljonen gick under i samband med Stalingrad. 

Krigsbytet i Ryssland. "Panzerselbstfahrlafette für 12,8-cm-Kanone 40 auf VK 3001 (H)". Det blev ingen produktionsstart för pansarvärnskanonvagnen "Sturer Emil". Foto: Alan Wilson

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 2/II. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

 Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

Tunga 60 cm mörsare

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Nordafrika och operation Barbarossa 1941

Ökenkriget jämfört östfronten 

Tyskland fick under 1941 två nya krigsskådeplatser, Nordafrika och Östfronten. Där huvudmotståndare på den första var det brittiska imperiet medan på den andra var det Sovjetunionen. Ökenkriget har blivit enormt omskrivet och ökenräven Erwin Rommel en legend men hur stor var den tyska insatsen i Nordafrika jämfört med den på östfronten? 

Den tyska befälhavaren Erwin Rommel blev en legend under striderna i Nordafrika. Brittisk krigshistoria har skrivit hyllmeter efter hyllmeter om insatsen i  Nordafrika. Men hur stor var den tyska styrkan jämfört med östfronten?

Under 1941 förlorade de tyska styrkorna i ökenkriget 2 198 döda, 5 688 sårade och 5 160 saknade soldater, med andra ord 13 046 totalt. Det kan jämföras att på östfronten under 1941 uppgick totalförlusterna i manskap till nästan 850 000 i döda, sårade och saknade. Ser vi även på förluster av utrustning är skillnaden stor, se tabell

                                                    Pansarvärn                            Artilleri

1941	Stridsvagn	3,7 cm Pak	5 cm Pak	10,5 cm lFH	15 cm sFH	8 cm Grk
Nordafrika	211	29	17	19	8	46
Östfronten	2656	3349	426	1153	554	1974

Varför stridsvagnsförlusterna i Nordafrika är höga jämfört övriga vapensystem är att det var främst tyska pansardivisioner som stred där medan på östfronten var de flesta divisionerna infanteridivisioner. I Nordafrika fanns det under slutet av 1941 tre tyska divisioner, 15. pansar, 21. pansar och 90. lätta divisionen. Medan östfronten fanns det över 150 tyska divisioner totalt, där 19 var pansardivisioner. 

En utslagen tysk stridsvagn Panzer III med den långa 5 cm kanonen (L/60) i Nordafrika. Tyskarna hade under åren 1941–1942 två pansardivisioner i Nordafrika. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Pansardivisioner i Nordafrika 1941

Stridsvagnstyp	5. lätta divisionen	15. pansardivisionen
Panzer I	25	0
Panzer II	45	45
Panzer III (5 cm)	71	71
Panzer IV	20	20
Panzerbefälsvagn	7	10
Totalt antal vagnar	168	146

Not: 5. lätta divisionen blir senare 21. .pansardivisionen

Till skillnad från 5. lätta divisionen var 90. lätta divisionen ingen pansardivision utan en motoriserad infanteridivision. 

90. lätta divisionen 

Sommaren 1941 skapade tyskarna divisionen: Afrika-Division z.b.V. En förkortning som betyder: zu besonderen Verwendung, för särskilda ändamål. Alltså vi kan likna det med ad-hoc förband, en sammansatt stridsgrupp. 

Soldater ur tyska Afrikåren fotograferade av Erwin Rommel. Ibland glöms det bort att Italien drog ett tungt lass under striderna i Nordafrika. Då tyskarna själva hade till exempel fyra divisioner i augusti1942 medan italienarna hade åtta divisioner. Foto: NARA 

Struktur 26 juni 1941 

Divisionsstab 

155. skytteregementet (tre bataljoner) 

361. infanteriregementet (två bataljoner) 

580. spaningskompaniet 

900. pionjärbataljonen 

190. signalkompaniet

Namnet på divisionen ändrades till 90. lätta Afrika-divisionen den 26 november 1941. Denna divisionen kom att utvecklas vidare under 1942. Den 1 april 1942 blev det nya namnet 90. lätta infanteridivisionen och sedan justerades det igen i juli 1942 till 90. lätta Afrika-divisionen (motoriserad tropiktjänst)..

Striderna i Nordafrika böljande fram och tillbaka. Pansarstrider hade stor betydelse för utgången av slagen. Tyskarna använde givetvis sin tunga luftvärnskanon 8,8 cm som pansarvärnspjäs med framgång. Dessa pjäser slog ut många brittiska stridsvagnar. Foto: Reddit

  

Struktur juli 1942 

Divisionsstab 

155. pansargrenadjärregementet (två bataljoner) 

200. pansargrenadjärregementet (två bataljoner) 

361. pansargrenadjärregementet (två bataljoner)

190. pansarbataljonen (ett kompani)

90. pansarspaningsbataljonen

190. artilleribataljonen

900. pionjärbataljonen 

Sedan ska man inte luras av ordet pansargrenadjär, det är motoriserat skytte. Ingen tilldelning av bepansrade halvbandvagnar. Senare i början av 1943 tillfördes division en pansarvärnsbataljon, en luftvärnsbataljon och ytterligare en artilleribataljon. Divisionen kom att slutligen kapitulera den 12 maj 1943 i Tunis. 

Från 5. lätta till 21. pansar

Medan 15. pansardivision var en normal pansardivision så var 5. lätta divisionen en annorlunda division. Det var ingen normal pansardivision utan också ett ad-hoc förband som 90. divisionen.

Förband ur 5. lätta divisionen i Nordafrika under framryckning. De tunga åttahjuliga tyska pansarbilarna var som gjorda för krigsskådeplatsen. 

Struktur juni 1941

Divisionsstab

5. pansarregementet (två bataljoner)

200. infanteriregementet z.b.V. (motoriserad, två bataljoner)

3. pansarspaningsbataljonen

II. /155. artilleribataljonen (motoriserad)

200. pionjärbataljonen z.b.V.

39. pansarvärnsbataljonen (dragna pjäser) 

605. pansarvärnsbataljonen (Panzerjaeger I) 

606. luftvärnsbataljonen (fordonsmonterade) 

Det speciella med 200. infanteriregementet z.b.V. var att det bestod av 2. och 8. kulsprutebataljonen (motoriserad) som hade fått bilda ett infanteriregemente. 

Tyskarna hade till skillnad från andra länder utvecklat en enhetskulspruta som beroende på lavett kunde fungera både som lätt och tung kulspruta. Foto: Reddit.

Alltså divisionen var väldigt svag vad gäller infanteri och artilleri men väldigt stark vad gällde pansarvärn. Jämförelse 15. pansardivisionen hade fyra skyttebataljoner, tre artilleribataljoner och en pansarvärnsbataljon med dragna pjäser. 

På bilden en obepansrad halvbandvagn används som dragfordon till en 37 mm pansarvärnskanon Pak 36 under 1941. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-782-0016-34A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Redan i augusti 1941 ändrades namnet till 21. pansardivisionen. Givetvis kom det att ske justeringar av organisationen. De tyska förbanden i Nordafrika utvecklades beroende läget, behov och tillgång.

Struktur 1942

Divisionsstab

5. pansarregementet (två bataljoner)

104. pansargrenadjärregementet (två bataljoner)

8. kulsprutebataljonen (motoriserad)

15. motorcykelbataljonen

3. pansarspaningsbataljonen

155. artilleriregementet (motoriserad)

200. pionjärbataljonen

39. pansarvärnsbataljonen (dragna pjäser)

606. luftvärnsbataljonen (fordonsmonterade)

305. luftvärnsbataljonen (88:or) 

8. kulsprutebataljonen (motoriserad) omformeras senare till pansargrenadjärer och blir bataljon i 104. pansargrenadjärrgementet. Divisionen kom att slutligen kapitulera den 12 maj 1943 i Tunis. 

Nordafrika kontra Finland 

Den tyska Afrikasatsningen 1941 var inte speciellt omfattande sett till storlek men två större pansarförband när tyska krigsmakten endast har 21 visar att man såg allvarligt på situationen. Sedan skapades en tredje motoriserad division. Detta för att bistå Italien. Sedan under 1942 skickas en fjärde division över, den blir den 164. lätta Afrika-divisionen. Divisionen organiseras ungefär som 90. divisionen, dock inga stridsvagnar. 

Tyska bergsjägare i norr. Tyskland satte in två bergsjägardivisioner i sin offensiv mot Murmansk. Foto: Dag Skogheims Privatarkiv

En jämförelse mellan norr och söder. Till Finland sommaren 1941 skickas fyra divisioner, två bergsjägare för Murmansk och två andra divisioner för Salla-området. Det var 169. infanteridivisionen och SS-stridsgrupp Nord. Sedan anlände en femte via Sverige, 163. infanteridivisionen, men den var tänkt att användas i södra Finland. 

Vidare läsning: 

Gordon Williamson: Afrikakorps 1941–43. (London 1991) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Leo Niehorster, Hannover 1990) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Den 124 ton ”Gerät 040”

Den tunga artilleripjäsen Karl-Gerät hann inte bli färdig till fälttåget i Frankrike sommaren 1940. Det var planerat att använda pjäsen mot den franska befästningslinjen, Maginotlinjen. 1935 kom flera vapenkontrakt skrivas under om järnvägskanoner och annat tungt artilleri som Tyskland inte hade fått ha enligt Versailles-fördraget. Adolf Hitler satte igång upprustningen av tyska krigsmakten och han ville ha tungt artilleri för att kunna knäcka Maginotlinjens bunkrar. 

60 cm mörsaren tillsammans ett ammunitionstransportfordon. Chassit på detta kom från stridsvagnen Panzer IV. Foto: waralbum.ru. 

60 cm mörsaren Karl-Gerät, totalt tillverkades sju pjäser. Det officiella namnet var ”Gerät 040”, rakt översatt ”Maskin 040”. Ett täcknamn. En som var involverad i utvecklingen var artillerigeneral Karl Becker, så namnet Karl kom att associeras med pjäsen. Becker var chef för "Heereswaffenamt" från 1938, det kan liknas med Försvarets materielverk, fast enbart för armén. Becker själv fick aldrig se pjäsen i strid då han begick självmord den 8 april 1940. Han led tydlig av depression och Hitler var djupt irriterad över ammunitionsbrist och problem med produktion inför fälttåget mot Frankrike. 

Artillerigeneralen Kar Becker hade lång erfarenhet av tunga kanoner. Under första världskriget förde ha  befäl över ett batteri med 42 cm mörsare. Mer känd som "Tjocka Bertha". Han var chef för "Heereswaffenamt" från mars 1938 fram till sin död. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27401 / CC-BY-SA 3.0

Premiär sommaren 1941

Eftersom Karl-pjäserna inte var redo för Frankrike så första gången mörsaren användes i strid var vid Brest-Litovsk sommaren 1941. Invasionen vid Sovjetunionen. De sex första färdigställdes under perioden oktober 1940 till juni 1941. Den sista förmodligen under 1942. 

Pjäsernas fick namn: 

Pjäs I: Adam (senare Baldur) 

Pjäs II: Eva (senare Wotan) 

Pjäs III: Odin 

Pjäs IV: Thor 

Pjäs V: Loki 

Pjäs VI: Ziu 

Pjäs VII: Fenrir reservpjäs som fick 54 cm pjäs direkt och togs aldrig i tjänst. 

 Not: Många källor anger att sjunde pjäsen inte fick ett namn, så namnet Fenrir är osäkert. 

Maximalt skjutavstånd var 6.8 km och under 1941 togs ett nytt eldrör fram, 54 cm och skottvidden kunde öka till 10,5 kilometer. Det tog tid att få i ordning på det nya eldröret så det togs i tjänst under 1943. Alla pjäser fick inte det nya eldröret utan pjäs I, IV och V fick det. 

Här ser vi två pjäser med 60 cm pjäsen (L/8,45). Senare kom båda eldrören att användas, styrdes i viss mån av ammunitionstillgången. Foto: waralbum.ru

Varje batteri hade en bandgående pjäs som vägde 124 ton och det användes två typer av motorer, en diesel och bensin. Pjäs I, II, VI och VII hade diesel, medan de övriga bensin. Samma antal hästkrafter, 580 hk. Men det fanns en till skillnad, pjäs I och II hade en chassi med åtta bärhjul medan övriga hade elva bjärhjul. Räckvidd med dieselmotorn var 42 km medan bensinaren klarade 60 km. Hastigheten styrdes med chassikonstruktionen , så pjäs I och II kunde maxa 10 km / h med övriga 6 km /h. 

Här ses vi det nya och längre eldröret 54 cm (L/11,5). På pjäsen står "Thor". Just denna sattes in Warszawa 1944. Foto: Wikipedia Commons

Transport, med järnväg då konstruerades specialvagnar för transporten. Kortare vägsträckor för egen maskin men broar var ett problem. Den tunga vikten innebar att pjäsen var kanske för tung. Det utvecklades special-trailer och pjäsen delades upp på flera laster, chassi respektive eldrör.

Special-konstruerade järnvägsvagnar behövdes. Notera kranarna som håller vagnen upp och på plats. Foto: Waralbum.ru

Ett artilleribatteri hade en personalstyrka på 155 man. Fordonsparken i batteriet bestod av tre ammunitionstransportfordon som baserades på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV, 8 personbilar, 18 lastbilar och 6 halvbandsvagnar. Batteriet hade även eget luftvärn, tre stycken 37 mm luftvärnskanoner. Så 35 fordon för en pjäs. 

Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn. Dessa hade 30,5 cm kanoner och det fanns två av dessa torn. Foto: Bundesarchiv, N 1603 Bild-117 / Horst Grund / CC-BY-SA 3.0

Sevastopol på Krim 1942

Tre av dessa tunga pjäser kom att sättas in på Krim vid Sevastopol med 833. tunga artilleribataljonen. Totalt avfyrande mörsarna 197 skott. Granaterna vägde 1,7 ton om det var lätta granaten medan den tunga 2,1 ton. Den högre artilleribefälhavaren för Sevastopol räknade ut att totalt avfyrades 26 281 ton ammunition under slaget. Sedan släppte Luftwaffe 20 529 ton bomber. Så säger vi att i snitt vägde en granat 2 ton så bidrog de med 394 ton av 26 281 ton, alltså 1,5 %. Men det viktiga var inte mängden utan att en fullträff kunde innebära seriösa skador. Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn råkade ut för detta och var totalförstört. 

En bild från striderna i Warszawa augusti 1944. Här anges det att en granat från en Karl-pjäs träffar. Fotograf en av de polska soldaterna, Sylwester Braun "Kris". 

Väldigt begränsad fronttjänst

Överhuvudtaget fick pjäserna begränsad användning under kriget, utan de vistades stor del av sin  tid på den stora militärbasen och övningsområdet i Jüterbog. Frågan är om den tid och resurser som avsattes för detta projekt kunde istället använts bättre på andra projekt. 

Den planerade insatsen vid Leningrad ställdes in, däremot vid Warszawa 1944 användes pjäserna och granaterna visade vilket effekt de kunde få vid en fullträff på ett flervåningshus. Rakt igenom alla våningsplan och ner i källarvåning med följd att hela huset raserades. 

Den enda pjäs som finns bevarad, här på bilden står den i Kubinka i Ryssland. Notera "Adam" på mörsaren medan att det är elva bärhjul. Så chassi sägs vara Pjäs VI "Ziu". Foto Alf van Beem

Slutet, USA erövrade två pjäser, II och V, och transportade dem över till USA för test och undersökningar. Båda kom att helt skrotas, inget bevarades för eftervärlden. Samtidigt oklart vad gäller pjäs VII, att de allierade tog den men att den var förstörd eller ur funktion. Röda armén erövrade pjäs VI som har bevarats och finns numera i Ryssland. Dock själva eldröret är från Pjäs I. Röda armén verkar ha erövrat tre I, IV och VI. Slutligen en totalförstördes av tyskarna, pjäs III. 

Här ett annat fotografi från Kubinka som visar pjäsen stående bredvid den supertunga tyska stridsvagnen Maus. Foto: Vladimir Galin. 

Idag byggs inte längre så stora kanoner då det har visat vara väldigt resurskrävande och de är dessutom väldigt känsliga för flygangrepp med tanke på alla smarta bomber som finns idag inom vilket även Hitlertyskland var en pionjär. 

Vidare läsning: 

C.G. Sweeting: Blood and Iron. The German Conquest of Sevastopol. (Dulles, Virginia 2004) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html