Tankgewehr 1918

Detta kallar jag en bössa! 

Detta tyska vapen togs fram när de brittiska stridsvagnarna började dyka upp på västfronten. Tyskarna insåg att infanteriet behövde ett vapen som kunde skada dessa stålmonster. Det fungerade inte med infanteriets standardgevär, Gewehr 98, eller för den delen kulsprutan MG 08. Kulorna bara studsade.

"Äntligen har jag fått en riktig bössa". Brittiska officerare visar upp krigsbyte vid Bapaume under striderna i augusti 1918. Foto: Tom Aitken. 

Tankgewehr ser dagens ljus 

Lösningen blev detta: Mausergevär på anabola steroider. Genom att gevärsstocken blev så tjock krävdes pistolgrepp. Namn blev: Tankgewehr 1918. Notera det heter Tank, det brittiska ordet för stridsvagn då i tyska vokabulären hade ordet stridsvagn inte riktigt satt sig ännu. 

Jämförelse med vanliga Mausergevär. Foto: NARA

Vikt: 16,6 kg 

Längd: 1,67 meter 

Kaliber: 13 mm (Patrone 13 x 92 mm) 

Vikt på kulan 52 gram 

Rekyl: ny axel ingick inte. 

Det kändes rejält för skytten så det rekommenderas att inte skjuta för många. Kulans vikt var 52 gram vilket kan jämföras med den vanliga gevärsammunitionen 7.92 x 57 mm Mauser hade beroende på typ av ammunition en vikt på från 11,7 gram till 12,8 gram. 

13 mm patron jämfört med 7,92 mm ammunition. En rejäl skillnad.  Foto: Imperial War Museums (IWM)

Geväret hade inget magasin som Mausern utan var enkelskott. Penetration: 26 mm på 100 meters avstånd och har sjunkit till 18 mm på 500 meter. Det var en solid kula och efter penetration ingen sprängeffekt. Produktionen satte igång i början av 1918 och fram till krigsslutet i november 1918 hann tyskarna att producera 14 700. Ytterligare 1 490 från krigsslutet 1918 till april 1919.

 Skytt och spanare, jobbade i par.  Notera bipoden till det tunga geväret, 16,6 kg. 

Det var på västfronten behoven fanns 

Det var det enda pansarvärnsgevär som producerades under första världskriget. Det var på västfronten som stridsvagnen slog igenom. 

Brittiska stridsvagnar började dyka upp på västfronten 1916. Ju längre kriget fortsatte ju fler vagnar kom så tyskarna började producera pansarvärnsgevär. En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna nådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar, där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde 27 ton eller mer. Medan fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Tyskarna klarade av att bygga 20 Sturmpanzerwagen A7V, så de allierade oroade sig inte för tyska pansaranfall. 

Utvecklingen av pansarvärnsgevär fortsatte under mellankrigstiden men tog aldrig riktigt fart då vapnet hade sina begräsningar när stridsvagnarna fick allt tjockare pansar. Pansarvärnskanoner infördes dock på bred front. 

Östfronten under andra världskriget 

Just kriget på östfronten 1941 visade tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet fått nya pansarvärnsgevär 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. Pansarvärnskanoner var en sak, men skytteplutonen behövde egna vapen för att kunna försvara sig mot stridsvagnar och andra tunga pansarfordon. 

Finland fick under 1944 leveranser av både pansarskottet Panzerfaust (soldaten till vänster) och raketgeväret Panzerschreck, vilket hjälpte dem enormt att stoppa det sovjetiska pansaret på Karelska näset sommaren 1944. Foto: SA-Kuva

Det var först under 1943 som nya lösningar såg dagens ljus för den tyske skyttesoldaten och började produceras. Båda de nya vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. Pansargevärens tid var förbi och pansarskottet hade kommit för att stanna, skyttesoldatens alldeles egna pansarvärnsvapen. 

Sverige då? 

Vi köpte in några, Tankgewehr 1918, bara för att prova, Pansarvärnsgevär m/21. Vi måste hänga med. Mycket mer hände inte. Vår satsning på pansarvärn innan andra världskriget var begränsad då vi hade åsikten att stridsvagnar inte funkar speciellt bra i svensk terräng. 

Många vapen finns bevarade på museum runt om i världen. 

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

Lite om stridsvagnar under första världskriget:

Stridsvagnar på västfronten

Pansarvärnsgevär under andra världskriget

Infanteriets pansarvärn på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Första världskrigets stålmonster

Storbritannien och Frankrike pionjärer

Under första världskriget gjorde den moderna stridsvagnen debut. Stridsvagnar sattes in för första gången under 1916 och innan kriget var slut hann ett stort antal att produceras av Storbritannien och Frankrike. 

Stridsvagnen Hyacinth fastnade i en tysk skyttegrav under första dagen av anfall i slaget vid Cambrai. Modellen är Mark IV (Male). Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor kallades för ”Female”.

Britterna uppnådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde mer än 27 ton. Jämför detta med att Hitlers tyngsta vagn sommaren 1940 inte vägde mer än 21 ton. 

Frankrike tillverkade två tyngre vagnar under kriget. På bilden ser vi Saint-Chamond som vägde 22 ton. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917.

Fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Det var Renault FT och kan ses som ett embryo till moderna stridsvagnar. Tyskarna kom att endast producera 20 stycken Sturmpanzerwagen A7V, som kan liknades med en stor bepansrad låda som fått larvband. 

Tyskarnas stridsvagnar var som stora lådor på band. Väldigt få bara 20 kom att byggas. Alla vagnar hade namn, här "Hagen" och "Schnuck". Den senare blev krigsbyte hos den nyzeeländska divisionen.

Stridsvagnen syftade till att neutralisera kulan – det vill säga gevär och kulsprutor – samt övervinna taggtråden och därigenom kunna bryta igenom en försvarslinje och angripa på djupet. Dock stridsvagnar under första världskriget var inte mekaniskt tillförlitliga och de orsakade enorma påfrestningar på sina besättningar. 

Uppladdning inför offensiven vid Cambrai i november 1917 – det som brukar framhållas som världshistoriens första storskaliga pansaroffensiv. På alla stridsvagnarna finns faskiner som kan användas för fyllning i skyttegravar, diken och andra terränghinder och på så sätt göra det möjligt för stridsvagnen att fortsätta mot anfallsmålet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Premiär 1916 

Striderna vid Flers och Courcelette i september 1916 under slaget vid Somme inledde ett nytt kapitel i krigskonstens historia. Det var nämligen där stridsvagnen gjorde debut på slagfältet. Det var dock ingen storslagen debut: av 49 stridsvagnar som deltog kom endast 36 fram till frontlinjen. Det kan ställas mot att brittiska 4. armén satte in elva infanteridivisioner, vilket motsvarar drygt tre stridsvagnar per division. 

En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor för ”Female”. På bilden ovan en ”Male”, den högra kasematten med sin 57 mm kanon syns i bild. Det finns även en kanon på vänster sida av vagnen. Ungefär 150 vardera tillverkades av de två modellerna av Mark I. Denna tidiga modell, Mark I, var svårstyrd, fyra personer krävdes för att ha kontroll över färdriktningen och besättningen satt i motorrummet, vilket gjorde att arbetsmiljön var förfärlig. Efter sex timmar i vagnen var besättningen i stort sett utslagen. 

Givetvis insåg fotsoldaterna snabbt att här kunde man få lift. 

Ett nytt sätt att lifta 

Britterna hade sitt grundkoncept klart och fortsatte utvecklingen i syfte att förbättra vagnen. Fortfarande producerades två typer, ”Male” och ”Female”. På bilden ovan en Mark IV stridsvagn med kanadensiska soldater som liftar. Mer än tvåtusen av dessa tunga modeller tillverkades. En av de senare versionerna var Mark V*, som förlängdes i syfte att ta med sig en skyttegrupp. Normalt behövde en stridsvagnsbesättning efter sex timmars tjänst i vagnen ungefär 48 timmar för att återhämta sig, och samma sak visade sig gälla för de medföljande skyttesoldater, så idén lades på hyllan.

Frankrikes första Schneider CA1. Vagnen vägde 14 ton och kanon monterad i chassit var 7,5 cm kanon. Vagnen har problem att ta sig över breda skyttegravar. 

Frankrikes första försök 

Franska pansarvapnets fader var Jean Baptiste Eugène Estienne. Han var överste då produktionen av Schneider CA1 satte igång 1916. Vagnen vägde 14 ton, hastighet av 8 km/h och hade en 7,5 cm kanon i chassit. Den 16 april 1917 sattes 132 Schneidervagnar in i den franske generalen Robert Nivelles stora offensiv, som var ett misslyckande både för Nivelle och stridsvagnen Schneider. Hela 57 vagnar förlorades. Designen var inte helt lyckad, vagnen hade svårt att ta sig över skyttegravar. Totalt producerades 400 vagnar och så snart kriget var över togs de ur tjänst och byggdes om till transportfordon. 

Produktionen av stridsvagnar. Här ser vi den franska Saint-Chamond.

Frankrikes andra försök 

Frankrikes andra tunga vagn var Saint-Chamond och nästan 400 producerades. Vagnen vägde 22 ton, hastighet 12 km/h och hade en 7,5 cm kanon. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917. Detta var inte heller en lyckad design och de skrotades efter första världskrigets slut. Fransmännen började under slutfasen av första världskriget köpa in brittiska Mark V för att ersätta Saint-Chamond. När freden kom i november 1918 hade man 100 stycken brittiska Mark V. .

Den nyzeeländska divisionen inspekterar sin krigsbyte, den tyska Sturmpanzerwagen A7V med namnet ”Schnuck”. 

Tysk stormpansar var en sällsynt företeelse på slagfältet

Tyskarna tillverkade blott 20 vagnar och de flesta av dem fick namn. Stridsvagnen ”Schnuck” bilden ovan skadades av egen eld och övergavs av besättningen den 31 augusti 1918. Vagnen kom att erövras av den nyzeeländska divisionen. Vagnen hade 16 man besättning och vägde 30 ton. Kanonen en 57 mm pjäs, övriga vapen kulsprutor. Denna vagn togs till London efter kriget och visades upp där. Vagnen skrotades men dess 57 mm kanon finns fortfarande kvar hos Imperial War Museum. 

Tyska prov av den brittiska Whippet. Vilka hinder kan den ta sig över?

Test i full skala 

Britterna tog fram den medeltunga stridsvagnen Whippet som komplement till sina tyngre vagnar. Vikten var 14 ton och farten 13 km/h. Dessa skulle användas för att ta till vara eventuella genombrott av fiendens linjer. Första gången vagnen var i strid var i mars 1918. Produktionen var begränsad till 200 vagnar fram till mars 1919. På bilden håller en erövrad vagn på att testas av tyskarna. De lyckades erövra två fungerande vagnar och de döptes till Beutepanzer A. Britterna kom efter första världskrigets slut att använda Whippet i irländska frihetskriget, ryska inbördeskriget och exportera vagnen till Japan. 

Frankrikes lätta stridsvagn Renault FT i amerikansk tjänst. Främre vagnen är FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet medan den bakre är en FT canon som hade en kort 37 mm kanon,

Framtidens stridsvagndesign 

Frankrikes lätta stridsvagn under första världskriget var en glimt av framtidens stridsvagnar. Det var den första stridsvagnen som hade huvudbeväpningen i ett torn som kunde rotera 360° och detta blev standard för stridsvagnar. Frankrike kan tacka två män för denna bedrift av fransk ingenjörskonst: artilleristen Jean-Baptiste Estienne och bilindustripionjären Louis Renault. Två typer fanns, FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet och FT canon som hade en kort 37 mm kanon. Produktionen startade sent 1917 och när produktionen upphörde i augusti 1919 hade nästan 3 700 vagnar tillverkats. Ungefär var tredje vagn som producerades hade 37 mm kanon. 

Brist på soldatar. Kineser rekryteras till den kinesiska arbetskåren. En uppgift för dem var att tvätta och göra ren stridsvagnarna efter en sejour på slagfältet. 

Kineser tog hand om britternas stridsvagnar 

Britterna behövde varenda soldat de kunde hitta vid fronten så de satte igång att rekrytera den kinesiska arbetskåren (Chinese Labour Corps) 1916 för tjänst bakom fronten. Även Frankrike gjorde samma sak, rekryterade kineser för etappen. Ungefär 140 000 kineser kom arbeta för Frankrike och Storbritannien på västfronten under första världskriget. På bilden tvättas brittiska vagnar av kineser medan britterna tittar på. 

Den förste amerikanska officeren som lärde sig och körde stridsvagn var George Patton. Sedermera befälhavare för amerikanska 3. armén på Västfronten under andra världskriget 1944–1945. Foto: NARA

Patton vid sin första stridsvagn 

George Patton var en del av den amerikanska expeditionsstyrkan på västfronten. Patton fick tidigt upp ögonen för det nya vapnet och blev en viktig kugge i uppbyggnaden av de amerikanska pansartrupperna. USA hade storslagna planer på att sätta upp 29 pansarbataljoner men endast fyra hann bli redo och sättas in vid fronten innan första världskriget var över. Patton på bilden står vid en Renault FT. Han var den förste amerikanska soldat som hade förarutbildning på stridsvagn så när de tio första Renaultvagnarna levererades till den amerikanska expeditionsstyrkan så backade major Patton själv av sju av dessa från järnvägstransporten. 

Frankrikes jätte Char 2C var 4 meter hög. Kriget tog slut i november 1918. Idéer till vagnen kom fram under 1917 och en beställning på 300 vagnar lades men kom aldrig att realiseras. 

Frankrikes storslagna idé 

Det talas ofta om Fullers storslagna operation ”Plan 1919” som aldrig fick se dagens ljus genom att kriget tog slut 1918. Hade kriget fortsatt ett år till så hade kanske bjässen på bilden varit med. Den franska stridsvagnen Char 2C var 4 meter hög och tio meter lång. Något helt annat jämfört med fransmännens lätta stridsvagn Renault FT som vägde runt 6 ton medan denna gigant vägde 69 ton. Tio vagnar byggdes med start 1921, kriget hade tagit slut och det var inte bråttom med att bygga dem. I propagandafilmer framställdes de som supertunga stålmonster, de franska pansarslagskeppen på land, men på slagfältet 1940 märktes de inte. Alla förlorades under sommaren 1940. 

Vidare läsning: 

Tim Gale: "French Tanks of the Great War". (London 2016) 

Bryan Cooper: "The Ironclads of Cambrai – The first great Tank battle". (London 2002) 

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Läs mer om Douglas Haig och västfronten:

Britternas fältmarskalk Douglas Haig

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Brittiskt pansar under andra världskriget

Hobart skapade brittiska 7. pansardivisionen

Divisionen började formeras i Egypten 1938 och då känd som den ”Mobila divisionen”. Generalmajor Percy Hobart anlände från Storbritannien för att ta befälet över divisionen.  Hobart insåg behovet att ha känsla och kunskap om hur det är att strida i öken var mycket viktigt om divisionen skulle fungera fullt som förband i Egypten. Så i maj 1939 lämnade divisionen sina baracker och begav sig ut i öknen. John Bainbridge i 6. kungliga stridsvagnsregementet (Royal Tank) minns: ”Alla var entusiastiska för träningen och använde även sin lediga tid till att öva och bli mer effektiva.”

Sir Percy Hobart var en ledande pansarförespråkare i brittiska armén som är mest känd för många av de specialiserade pansarfordon (Hobart’s Funnies) som deltog i invasionen av Normandie 1944. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Navigera i öken

Hobart hade flera mål förutom taktiska övningarna och förbättra ökenkännedomen. Han ville skapa förbandsanda och en division som kunde strida i öken, utnyttja terrängen och kanske det viktigaste att lära sig att överleva i den hårda miljön.  En mycket viktig del i utbildningen var ökennavigation, att lära sig hitta vägen. Hobart hade sina fiender och redan i november 1939 fick han lämna divisionen.

Brittiska lätta stridsvagnar Mark VIB från 7. pansardivisionen patrullerar i augusti 1940 i Nordafrika. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Den 16 februari 1940 blev divisionen 7. pansardivisionen och fick sin klassiska förbandssymbol ”Ökenråttan”, känd som jerboa. Senare kom den att förvanskas av en stabsofficer när divisionen återvände till England i slutet av 1943 så ökenråttan såg ut mer som en känguru. Stabsofficeren saknade förmodligen konstnärlig ådra.

Rommel anländer

Första striden för divisionen i Nordafrika var vid Sidi Barrani i december 1940 mot Mussolinis italienska styrkor. Sedan följde slag efter slag i Nordafrika som Bardia, Tobruk, Sidi Rezegh, Gazala, Alam el Halfa, el-Alamein under två och halvt års tid. Striderna mot de italienska förbanden hade varit en sak men pansargeneral Erwin Rommels tyska pansardivisioner var något helt annat. Just när Rommel började anfalla 1941 var brittiska 7. pansardivisionen i Kario för att återhämta sig. Men de blev snart tvungna att dra ut i fält igen.

Den brittiska stridsvagnen Crusader blev huvudvagn för de brittiska pansarstyrkorna från sommaren 1941 och fortfarande envisade britterna med att nita pansarplåten istället för att svetsa. Kanonen 2-pundaren hade en stor nackdel, ingen spränggranat. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Crusader var ingen succé

Sergeant Rick Hall minns hur divisionen fick nya Crusader-stridsvagnar och det fanns hopp att möta tyskarna på lika villkor men icke: ”Vår bestörtning är lätt att föreställa sig då vi upptäckte att fienden kunde bekämpa på betydligt längre avstånd än vi”.

Kanonen som Crusader hade var 2-pundaren (40 mm) och den hade en stor nackdel, inga spränggranater. Detta noterade tyskarna och utnyttjade detta genom att plötsligt retirera och britterna fortsatte förfölja och anfalla bara för att marschera rakt in en massa pansarvärn, tyska 5 cm Pak 38 pansarvärnskanoner. Utan spräng krävdes direktträff på de nedgrävda och välskyddade pjäserna.

Den tyska 5 cm Pak 38 pansarvärnskanonen hade inga problem att slå ut en Crusader-stridsvagn vid träff. Det var betydligt svårare för Crusader att slå ut pansarvärnspjäsen, 

Det var först när brittiska 8. armén fick sina amerikanska Sherman-vagnar under augusti 1942  inför el-Alamein som man kunde matcha vad tyskarna hade. USA hade valt 7,5 cm kanonen för sin utmärkta spränggranat. Crusader hade en fördel bättre rörlighet men den stora svagheten var kanonen, som även hade problem med härdat frontpansar på tyska Panzer III.

	Crusader Mark II	Sherman M4A1	Panzer III
Kanon	40 mm L/52	7,5 cm L/40	5 cm L/42 (L/60 senare)
Vikt	19 ton	30 ton	23 ton
Motor	340 hk	350 hk	300 hk

Divisionens organisation oktober 1942:

22. pansarbrigaden, 131. (Drottningens) motoriserade brigad, 11. hussar-regementet (spaning), 15. luftvärnsregementet och 65. pansarvärnsregementet.

Notera: artilleriregementena (bataljon i storlek) ingick som en del av  respektive brigad.

Samt 4. lätta pansarbrigaden var underställd divisionen. Den hade mycket lätta stridsvagnar därav namnet. 

Hitta rätt balans

Britterna försökte under lång tid hitta rätt balans och organisation för sina pansardivisioner.  De hade satsat på att ha bra med pansarvärn och luftvärn men balansen mellan stridsvagnar och infanteri hade varit ett problem. Den nya standarden blev en pansarbrigad, en infanteribrigad och ett spaningsregemente (bataljon). En pansarbrigad bestod av tre pansarregementen (bataljoner) och en infanteribataljon samt ett artilleriregemente med 24 artilleripjäser. Så 186 stridsvagnar, 18 eldunderstödsstridsvagnar (grövre kanon). Totalt hade divisionen 48 25 pdr-haubitsar. Väl utrustade med lätta pansarfordon, 134 Scout Cars (lätta pansarbilar) och 64 pansarbilar. Senare kom antal pansarbilar minska och spaningen fick olika stridsvagnar istället

Amerikanska Sherman-stridsvagnar gav britterna något det hade saknat. En stridsvagn som fungerade i strid. Inte världens bästa men den fungerade till skillnad mot många brittiska misslyckande stridsvagnar. På bilden 7. pansardivisionen i Italien oktober 1943. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Divisionen stred i Italien 1943, landsteg i Salerno och var kvar i Italien i stort sett året ut. Att strida i Italien var något helt annat,

”Det kunde inte ha varit en större kontrast till öknen. Vi pressade oss framåt, sprängda broar och leriga vingårdar orsakade mer förseningar än motstånd från fienden.”

 

Normandie 1944

Divisionen lämnade Italien för att förbereda sig för Normandie.  Divisionen kom att ha den nya brittiska Cromwell-stridsvagnen med 7,5 cm kanon som standardvagn i Normandie. Enda brittisk pansardivision som hade det. Cromwell var likvärdig med en vanlig Sherman. Dock som extra förstärkning för att kunna bättre bekämpa tysk pansar så hade varje pluton en organisation av 3 Cromwell och en Sherman Firefly med 17-pdr kanonen.

Brittiska 7. pansardivisionen i Normandie den 7 juni 1944. Här ses vi en Cromwell-stridsvagnen i täten som följs av Sherman Firefly. 22. pansarbrigaden på väg mot frontlinjen, Foto: Imperial War Museums (IWM)

Divisionens insats i Normandie är mest ihågkommen för Villers-Bocage där SS-pansarofficeren Michael Wittman med tunga Tigerstridsvagnar spred kaos och förstörelse bland divisionens förband. Korpral Harry Hopkins i 1.skyttebrigaden (brittiska 7. pansardivisionen) minns striderna i Villers-Bocage 13 juni 1944:

”Vi blev informerade att Brigaden skulle rycka fram snabbt genom terrängen till en plats som heter Villers-Bocage. Där skulle vi ta position på en kulle och hindra tysk pansar att ta sig igenom till Caen. När vi anlände till korsningen vid botten av kullen, försvann befäl iväg för en genomgång. Det var väldigt lugnt, nästan som en manöver. Någon gav order om korta avstånden och vi kopplade av i solen bredvid våra halvbandvagnar. Plötsligt var det en kraftfull smäll och fordonet längst fram gick upp i rök. Nästa fordon att ”brännas upp” var ett nästan längst bak och därigenom blockerades alla möjligheter till flykt. Förlusterna ökade då de andra fordonen förstördes. Tre i min sektion tillsammans med mig själv kröp längs ett dike och lyckades fly.”

Skräcken i Normandie, den tunga tyska stridsvagnen Tiger I. Vikt 57 ton och en 8,8 cm kanon L/56 som kunde utan problem skjuta sönder Cromwells och Shermans. Däremot fick den passa sig för Sherman Firefly som kunde bita tillbaka. Foto: Krigsarkivet. 

Divisionen stred sedan vidare i Europa till krigsslutet i maj 1945 fast divisionen anses att inte haft samma framåtanda i nordvästra Europa som den hade haft i Nordafrika.

I modern tid

Divisionen stod vakt mot Warszawapakten på 1950-talet i Västtyskland. Men brittiska armén började skära ner på antalet förband och 1958 lades 7. pansardivisionen ”Ökenråttorna” ned. Generalmajor Percy Hobart som hade format och satt sin prägel på divisionen gick bort året innan, 1957.

Vidare läsning: 

Robin Neillands: The Desert Rats. 7th Armoured Division 1940 – 1945. (London 1991)

Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick. Invasionen i Normandie 1944. (Stockholm 2003)

Wolf Heckmann: Rommels krig i Afrika. Ökenrävar mot ökenråttor. (Stockholm 2001)

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Mer om tyska tunga stridsvagnar:

Tre slag med den tyska Tigervagnen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html