Första världskriget på västfronten

Douglas Haig – en slaktare eller en vinnare?

Den 1 juli 1916. Brittiska arméns svartaste dag genom historien. Aldrig hade förlusterna varit så stora – nästan 60 000 man – under en enda dag och detta kommer troligen aldrig upprepas igen. Det här var första dagen på general Douglas Haigs första stora offensiv som ny befälhavare för den brittiska expeditionsstyrkan på västfronten under första världskriget. Slaget vid Somme kommer att alltid vara ett brittiskt trauma.

 

Fältmarskalk Douglas Haig finns det många olika åsikter om, allt från en slaktare till en av de stora i krigskonstens historia. Douglas Haig and Sir Philip Sassoon tillsammans på Haigs temporära stab ombord på ett tåg i Frankrike.

Äldst på Sandhurst

Douglas Haig föddes den 19 juni 1861 i Edinburgh. Hans föräldrar tillhörde den brittiska medelklassen men båda dog det år Haig fyllde 18 år. Han verkade tidigt ha klart för sig att han ville bli officer då han inte avslutade sina studier i USA till fullo, utan åkte hem till Storbritannien för att gå på den brittiska officersskolan Sandhurst innan åldersgränsen på 23 år drabbade honom. Genom att Haig sökte så sent kom han vara den äldste eleven i sin klass när han började på Sandhurst i januari 1884.  Sedan följde en officerskarriär som var typisk för det viktorianska samhället. Han tjänstgjorde bland annat i Indien, Sudan och Sydafrika. Detta innebar en del strider, vilket gynnade hans karriär. Samma år som han fyllde 43 år, 1904, utnämndes han till generalmajor, den yngste i brittiska armén. Innan första världskriget bröt ut hade Haig även diverse stabspositioner hemma i Storbritannien. En sak som stod ut före kriget angående Haig var att han en stor förespråkare för sitt vapenslag, kavalleriet. Han trodde på det ridande kavalleriet med svärd och lans som huvudvapen – inte det beridna infanteriet, det vill säga kavalleriet som red på hästen fram till slaget och därefter stred avsuttet med karbiner. Man tog där till vara den rörlighet som hästen skapade men stred som infanteri.

Artilleriet växte i betydelse under hela kriget. Första världskrigets blev det inte bara skyttegravskriget utan också det stora kanonernas krig. Här brittiskt artilleri under Somme 1916. 

Även om Haig studerade amerikanska inbördeskriget 1861–1865 så tog han inte till sig denna lärdom från detta krig, alltså att kavalleriet bör strida avsuttet. Det berodde på att Haig såg detta krig som amatörernas krig. Haig var däremot framsynt vad gäller kulsprutans roll på slagfältet och insåg tidigt att denna höll på att ändra spelreglerna på slagfältet redan innan första världskriget. Detta visades tydligt under första världskriget, där han till exempel beordrade specialträning för kompanichefer och plutonchefer för att kunna utnyttja kulsprutorna effektivt på slagfältet. Han verkar aldrig ha gjort ett felsteg före kriget och blev också blev adlad för sitt arbete med det brittiska krigsministeriet och befordrad till generallöjtnant.

 

Haig inspekterar franska flottans fysiljärer. Året är 1917 och observera fysiljärernas uniformer.

 

Kårchef Haig

Första världskriget bröt ut och brittiska styrkor skickades till kontinenten; den brittiska expeditionskåren 1914 bestod av sex infanteridivisioner och fem kavalleribrigader, ca 80 000 man. Generallöjtnant Douglas Haig fick befälet över I. kåren. Slagen på västfronten avlöste varandra, till exempel utkämpades 1914 sex större fältslag för den brittiska expeditionsstyrkan, som växte i storlek. I slutet av året formerades brittiska 1. armén och 2. armén och Haig fick befälet över den förstnämnda, varvid han befordrades till general. Totalt kom nästan 5,4 miljoner man att tjänstgöra i den brittiska expeditionsstyrkan under kriget där den högsta styrkan var drygt 2 miljoner. Det var inte bara soldater från Storbritannien, utan här fanns också soldater från Indien, Sydafrika, Kanada, Australien, Nya Zeeland samt Portugal, som skickade nästan 60 000 soldater till västfronten.

 

Fyra stora namn under första världskriget, från vänster till höger: Phillippe Petain, Douglas Haig, Ferdinand Foch och John Pershing.

 

Ny överbefälhavare

Den 10 december 1915 utnämndes Haig till ny brittisk överbefälhavare i Frankrike och tog befälet. Det fanns tre brittiska arméer i fält och snart skulle en fjärde följa. På andra sidan kullen kom den tyska generalstabschefen fram till planen att knäcka den franska armén vid Verdun. Den 21 februari 1916 inleddes slaget och tyskarna avfyrade en miljon granater under tio timmar för att nöta ner det franska försvaret.

Haig hade redan börjat planera för sin första stora offensiv som befälhavare – fransmännen hade starka önskemål om ett brittiskt anfall vid Somme där även franska styrkor fanns grupperade. En gemensam operation alltså, vilket franska överkommandot hoppades skulle minska trycket på Verdun. Från början var det tänkt som en genombrottsoperation som var krigsavgörande. Haig trodde nämligen alltid att ett genombrott skulle vara möjligt, men slaget vid Verdun gjorde att ambitionen för operationen vid Somme blev lägre.

 

Brittisk förbekämpning under slaget vid Somme 1916. Granat efter granat avfyras och högen med hylsor bara växer.

Somme 1916

Den första anfallsvågen bestod av 24 allierade divisioner, totalt 280 000 man. Den 1 juli 1916 inleddes slaget om Somme. Detta är alltså den svartaste eller snarare den blodigaste dagen i brittiska historien: förlusterna för brittiska styrkor var nästan 60 000, varav ca 20 000 stupade. Trots de stora förlusterna under den första dagen fortsatte det brittiska anfallet dag två. Den tyska arméchefen blev faktiskt så pressad av anfallen att han den 3 juli 1916 skickade ut denna order: ”Håll positionerna och inga reträtter tillåts.” Det var för övrigt samma typ av order som Hitler under andra världskriget gav till tyska befälhavare på östfronten under de sovjetiska anfallen. I vilket fall ledde Somme inte till något genombrott av de tyska linjerna.

Slaget om Verdun pågick till den 18 december 1916 medan Somme pågick till den 18 november 1916. Striderna vid Somme pågick i 141 dagar och kostade britterna 415 000 man i förluster. Sett till de totala förlusterna var detta britternas blodigaste slag under första världskriget, dock inte om förlusterna slås ut per dag eftersom slaget pågick under lång tid.

Slaget vid Somme kan ses som starten på en utvecklingsprocess av brittiska förband och av dess taktik där Haig hade en central roll som pådrivare och katalysator. Haig hade i grunden ett optimistiskt synsätt – det gick att vinna kriget – men samtidigt hade han accepterat att det var ett rent utnötningskrig på västfronten. Hans åsikt var också att det var här på västfronten som tyskarna skulle besegras. Dock betraktade Haig det rådande skyttegravskriget som en övergångsfas och trodde att manöverkriget snart skulle vara tillbaka. Problemet med Haigs optimistiska grundsyn var att den snarare bidrog till att sätta för stora förhoppningar på nya vapensystem och ny taktik. Nya vapen har nästan alltid barnsjukdomar och de tar tid att rätta till, men Haig var villig att testa. Dock fick det inte äventyra brittiska armén i sin helhet, det vill säga att alla kort lades i samma korg. Haig använde sig av en ledningsfilosofi som vi idag kallar uppdragstaktik: han gav sina underlydande chefer relativt fritt spelrum. Han ansåg att befälhavare på plats skulle fatta det avgörande beslutet, vilket underströks av Haigs uttalande om att detta var plutonchefens krig. Något som skulle ha hjälpt Haig och som saknades under kriget var bra fältkommunikationer. Det dröjde till andra världskriget innan radion kom att revolutionera möjligheten att utöva ledningen för högre chefer.

 

Brittiska soldater i skyttegraven 1918 med en lätt kulspruta, Lewis. Det runda tallriksmagasinet har plats för 47 patroner och den vägde 13 kg. Foto: IWM

Nya vapen förändrar kriget

En förändring var den ökade användningen av fordon med förbränningsmotorer: lastbilar, pansarbilar och till slut stridsvagnen. Järnvägen hade slagit igenom redan under tysk-franska kriget 1870–1871. Det mekaniserade kriget började göra sitt intåg. Föregångarna var Storbritannien och Frankrike, som tillsammans kom att producera över 6 500 stridsvagnar under första världskriget medan Tyskland bara hann bygga 20 vagnar. Ett annat vapensystem som slog igenom var kemiska stridsmedel. Båda sidor kom att försöka skapa genombrott med hjälp av kemiska vapen, men utan större framgång.

Haig trodde som sagt på genombrottet och förberedde sig alltid för detta, ofta med kavalleri, men det kom aldrig. Han trodde ju att kavalleriet hade en funktion att fylla på det moderna slagfältet. Just dessa två punkter har en mängd kritiker av Haig fokuserat på. Men de missar en viktig punkt: att en befälhavare som anfaller utan att tro på framgång bör lämna över befälet till någon annan. Haig däremot trodde på sin strategi och gjorde vad han ansåg rätt – han försökte ständigt hitta en väg ut ur den situation de befann sig i.

Somme blev bara ett av många stora slag under första världskriget där förlusterna blev höga jämfört med Napoleon-tiden. Första världskriget var ett krig i industrialismens tidsålder med massarméer där frontlinjen på västfronten började vid Schweiz och slutade vid Engelska kanalen. Slagen varade i veckor och månader, medan huvudstyrkorna under Napoleons tidsålder möttes vid slag som Leipzig 1813 och avgjorde det hela under några dagar där Napoleon förlorade drygt 74 000 under fyra dagar.

 

Stridsvagnen Hyacinth fastnade i en tysk skyttegrav under första dagen av anfall i slaget vid Cambrai. Modellen är Mark IV (Male). Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor kallades för ”Female”. Foto: IWM

Pansar gör sin entré

Den 1 januari 1917 blev Haig utnämnd till fältmarskalk. Han trodde att kriget skulle ta slut under året och att det skulle avgöras på västfronten eftersom tyskarna hade drabbats hårdare av utnötningskriget än britterna. Men Haig hade fel och fick kritik för sin optimism. En av Haigs nya organisationer var den brittiska kungliga stridsvagnskåren. Den kom att vid slaget om Cambrai november 1917 dra samman ca 380 stridsvagnar för ett avgörande. Aldrig tidigare hade så många stridsvagnar satts in samtidigt. Problemet med stridsvagnarna under första världskriget var att de rörde sig långsamt och var mekaniskt opålitliga. Arbetsmiljön i vagnarna var förfärlig och hade vagnen inte blivit träffad eller gått sönder var besättningen ändå halvt utslagen av dålig ventilation och alla avgaser. Sedan fanns ju inte radio, så kommunikation skedde med ordonnans eller brevduva. Detta var något helt annat än den tyska pansargeneralen Heinz Guderians stridsvagnar 1939 där varje vagn hade radiomottagare, ventilation och kunde röra sig betydligt snabbare än en sköldpadda samt effektivt samverka med varandra och övriga vapenslag i pansardivisionen.

Haig såg stridsvagnarna som väldigt användbara trots detta, speciellt när det gällde att bryta upp taggtrådsställningar i syfte att öppna upp för infanteriet. Men produktionen av nya vagnar begränsade tillgången: vid Cambrai uppgick förlusterna exempelvis till 56 procent efter första dagen – de slogs ut av fiendeeld eller var immobiliserade. Haig kunde förstås inte ändra på förutsättningarna, nyproduktionen eller stridsvagnarnas begränsningar.

 

1918 var avgörandets år. På bilden ses brittiska stridsvagnar, varav en del vagnar har stockfaskiner. Notera den längre vagnen, som är en Mark V*. Denna vagn är två meter längre än de vanliga Mark V och syftet med längden är att den ska kunna ta sig över de tyska skyttegravarna som hade breddats för att förhindra just detta.

Artilleriet var kung på slagfältet

Under första världskriget hade försvarare ofta bättre kommunikationer än anfallare. Det berodde på att en försvarare retirerade bakåt längs sina kommunikationslinjer, där tråd och telefon var det som fanns tillgängligt. En anfallare däremot var tvungen att dra fram nya ledningar. Därför kunde en försvarare reagera snabbare på ett genombrott än en anfallare, det vill säga skicka förstärkningar. Haig insåg detta och kom senare att skapa vad som kan ses som sekventiella anfall genom att skifta anfallsriktningar. Därigenom kunde man bättre ta till vara den effekt som den initiala överraskningen av ett anfall ofta har. Detta ställde krav på väl fungerade logistisk apparat, då det tunga artilleriet behövde skifta grupperingsområden, och ammunitionsförsörjningen måste fungera för spärrelden i anfallen. Just artilleriet var hörnstenen i den anfallstaktik som utvecklades: den krypande spärrelden. Denna innebär att elden stegvis flyttas framåt, så att infanteriet kan följa efter och skyddas av artilleriet.

Att artilleriet var en viktig kugge under första världskriget visar utvecklingen i brittiska expeditionskåren. Den 1 augusti 1914 fanns 410 pjäser och den 11 november 1918 hade man 6 406 pjäser.

 

Ett tyskt flygplan av typen Hannover CL.III nedskjutet den 4 oktober under Meuse-Argonne-offensiven 1918. Dessa tyska attackflygplan med två mans besättning tillhörde de nya attackdivisioner (Schlachtstaffeln) som sattes upp under senare delen av första världskriget. De första modellerna av Hannover CL började tillverkas 1917. Foto: NARA

En brytningstid

Första världskriget kan som sagt ses som en brytningspunkt mellan den gamla och den nya tiden. Industrialismen hade slagit igenom, vilket skapade förutsättningar för att ha stora massarméer i fält.  Större styrkor i fält – samtidigt som slagen pågick längre – innebar i sin tur högre förluster totalt.

Haig slogs till skillnad från de brittiska generalerna under andra världskriget på tyskarnas huvudfront och samtidigt hade han ju en orubblig tro på anfallets kraft: att man som befälhavare ska gå på offensiven och besegra motståndaren. Haig ansåg att utnötningskrig var en naturlig fas av kriget och att det skulle kosta att besegra tyskarna. Givetvis hade den brittiska expeditionskåren totalt sett höga förluster då de stred mot en starkare motståndare och under längre tid än vad brittiska styrkor gjorde under 1939–1945. Men jämfört med andra världskriget under liknade tidsintervall och omfattning kan det inte sägas att Haig offrade soldater – hårda strider innebar helt enkelt att man fick förluster.

 

Den tyske pansargeneralen Heinz Guderian var under det tyska pansarvapnets framväxt under mellankrigstiden tvungen att använda sig av dummy-stridsvagnar vid övningar, eftersom det inte fanns tillräckligt med riktiga stridsvagnar. Åskådare fällde nedsättande kommentarer samtidigt som pansarsoldaterna var mindre roade av att öva med pappersstridsvagnar. Samma sak skedde i den brittiska stridsvagnskåren under första världskriget, eftersom det även där fanns för få riktiga vagnar att öva med.

Kritiker av Haig

Efter första världskriget kom Haig att få hård kritik från bland andra Sir Basil Liddell Hart och J.F.C. Fuller. Problemet med deras kritik var att de båda slirade på sanningen och undanhöll fakta för att lyfta fram sina egna teorier och idéer om hur kriget skulle ha genomförts. Första världskriget var en brytningstid, vilket inte samtiden insåg. Många menade att de stora förlusterna berodde på inkompetenta generaler. Man menade att detta aldrig skulle ske igen. Detta var ju det första riktiga stora industriella kriget med massarméer och effektivt artilleri. Dödläget på västfronten blev ett utnötningskrig och det fanns inte utrymme eller medel för manöverkrig.

Detta berodde alltså enligt Haigs kritiker på generalernas oförmåga. Britterna hade förvisso fler döda enbart vid Somme 1 juli till 18 november 1916 än Tyskland hade haft under hela tysk-franska kriget 1870–71. Men få insåg att nästa världskrig skulle bli betydligt blodigare.

Under åren 1914–1918 uppges närmare 10 miljoner soldater ha förlorat livet, vilket ska jämföras med åren 1939–1945, då närmare 25 miljoner soldater fick sätta livet till.

Mannen tillsammans med Douglas Haig på bilden är också en av första världskrigets stora, den franske marskalken Ferdinand Foch, och hedersvakten är skotska soldater.  

 

Slutord

Haig måste ses som en av världshistoriens främsta befälhavare – han såg till att tyskarna förlorade kriget. Den brittiska armén, som spelade en avgörande roll under första världskriget, kom under Haigs ledning att utvecklas till en av de modernaste i världen. Som befälhavare släppte Haig fram nydanare och skapade ett klimat som gynnade nytänkande, till exempel brittiska stridsvagnskåren. Han såg till att kompetens lönade sig och lyfte fram dugliga befälhavare som Ivor Maxse, John Monash and John Currie. En av Haigs största insatser ägde dock inte rum på slagfältet, utan efter det att kanonerna hade tystat. Bara för att kriget tog slut så glömde Haig inte bort sina soldater: han ägnade resten av sitt liv åt att försöka hjälpa och förbättra tillvaron för sina forna soldater, speciellt de som hade fått ett handikapp på grund av kriget. En viktig fråga för Haig var tak över huvudet, och än idag existerar välgörenhetsorganisationen ”Haig Homes” som hjälper forna soldater med bostäder. Haig dog 1928, 66 år gammal.

 

Vidare läsning:

J.P.Harris: Douglas Haig and the First World War. (Cambridge 2009)

William Philpott: Bloody Victory. The sacrifice on the Somme. (London 2010)

Paddy Griffith: Battle Tactics of the Western Front. The British Army´s Art of Attack 1916–1918. (London 1994)

John Terraine: The Smoke and the Fire. Myths & Anti-myths of War 1861–1945. (London 1992)

Vill du läsa vidare drömmar vad gäller pansar?

Mellankrigstiden och pansarnäven

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vill du läsa mer om förluster i andra krig jämfört med Haig, titta in här:

Förluster i olika krig