Kriget i Vietnam

 ”USA:s brunvattens flotta” – Mobile Riverine Force

På 1960-talet hade USA:s flotta ingen erfarenhet av flodkrigföring utan det byggdes upp kapacitet från grunden. Senast USA:s flotta hade ägnat sig åt flodkrigföring var under amerikanska inbördeskriget (1861 – 1865) och nu skulle förband organiseras för krig på andra sidan jordklotet, i Vietnam.  

Patrullering och kontroll av flodtrafiken på Sydvietnams inre vattenvägar var en viktig uppgift för att hindra att vapen smugglades till Vietcong. Foto: NARA 

 

Med den växande amerikanska marina närvaron i Sydvietnam ökade intresset för flodkrig hos amerikanska krigsmakten och påskyndade utvecklingen av flodstyrkor som var kapabla att möta kommunistiskt inflytande i Mekongdeltat men även i övriga grunda vattenvägar i Sydvietnam. Det fanns få vägar i deltat och det främsta transportsättet var vattenvägarna. Dessa våtmarksområden var inte enbart Vietnams risbod då merparten av riset till det vietnamesiska folket kom härifrån, utan var även en tillflyktsort för gerillan som kunde ta ut skatt från fattiga bönder. Vattendragen kunde också användas för att transportera vapen, materiel och truppstyrkor till kritiska platser för Viet Congs krig mot Sydvietnams regering.

 

Eldsprutor var ett vapen som förekom i olika former. De användes ofta till att bränna av strandlinjen för att eliminera döljande vegetation. Foto: US Army

Nya fartygsklasser togs fram

1965 började amerikanska flottan med operationer i Mekongdeltat så utvecklade man snabbt sina egna specialiserade farkoster. Vid sidan av flodenheterna gällde det patrullfarkoster för de inre vattenvägarna vid kusten och de användes för att angripa infiltrerande fiendeenheter från Sydkinesiska sjön. Även om lärdomar från tidigare krig studerades var vissa av dessa farkoster mindre lämpliga för användning vid de utmaningar som flottan mötte. För att påskynda produktionen utnyttjade man ofta civila farkoster och byggde om dem för militärt bruk. Man hade dock inte tagit hänsyn till att de civila farkosterna var anpassade för optimala förhållanden – inte extrema.

 

Flodpatrullbåtar var en viktig komponent, de var snabba, flexibla och kunde avge ihållande automateld. Ett slags rörligt vattenburet kulsprutevärn. Foto: NARA

Lista på nya fartygsklasser

Flodpatrullbåt

Kustpatrullbåt

Attackunderstödsbåt

Bepansrad transportbåt

Monitor

Eldsprutebåt

Ledningsbåt

 Mekongdeltat krävde som sagt särskilda vattenfarkoster. Farkosterna var utformade på mycket olika sätt, men de hade gemensamma egenskaper som gjorde att de kunde användas vid operationer på vattenvägarna. De behövde endast ha litet djupgående för att kunna operera i strömmar och kanaler samt nära flodbankar manöverförmågan vid hög fart i begränsade vattenvägar var avgörande för framgång. Det skulle vara möjligt att framföra båtarna i låg fart, men de skulle också ha tillräcklig kapacitet för att användas för att i hög fart genskjuta fiendens vattenfarkoster, för att snabbt röra sig in i ett område innan fienden reagerade och för att göra undanmanövrer. Det krävdes att båtarna var lätta för att möjliggöra detta ringa djupgående samt den önskvärda manöverförmågan och farten.

 

Ett exempel på hur en monitor, Zippo, med eldsprutor arbetar. Foto: NARA

 

Exempel på vilka krav som ställdes kan vi titta närmare på kustpatrullbåten som skulle vara lämplig för inomskärspatrullering och flodpatrullering. Huvuddragen skulle vara:

• tillförlitlighet och robusthet

• skrov av annat material än trä samt med skydd för propeller och roder

mot grundstötning

• omkring femton meter i längd

• uthållighet för 650–800 kilometer lång patrullering

• 20–25 knops (37–46 kilometer per timme) fart

• långdistanskommunikationsutrustning som är kompatibel med arméns

och flygvapnets motsvarande utrustning

• tystgående

• bestyckning för begränsade offensiva insatser och självförsvar

• enkla hytter och inget kök

• djupmätare

• strålkastare

 

Patrull från 9. Infanteridivisionen rör sig i närområdet. Foto: US Army

För varje fartygsklass togs det fram liknande krav och ett krav som återkom var: tystgående. Vapen som var monterade på flodfarkoster var av nödvändighet lättviktsversioner. Tyngre vapen, deras lavetter och ammunition motverkade hög fart, som var avgörande för båtarna. Automatvapenkraft var önskvärd för dess förstörelseeffekt och möjlighet att hålla ned fienden. Både punkt- och områdesmål skulle engageras, på land och på vattenytan. Browning 12,7 mm M2-kulsprutan tillhandahöll den verkliga automateldkraften på flodfarkosterna. Två typer av 40 mm automatiska granatsprutor, eller vad flottan kallade 40 mm kulsprutor, användes också i stor utsträckning. Dessa var bra vapen för nedhållande eld, eftersom deras spränggranater hade en skaderadie på fyra och en halv meter. Givetvis hade ”slagskeppet” i den mobila flodstyrkan, fartygsklassen monitor, tyngre vapen. Det fanns versioner med torn som hade 40 mm automatkanon och andra versioner med torn som hade 10,5 cm haubits. Dessutom hade båda versioner 20 mm automatkanoner.

 

En flytande bas, USS Benewah, mitt i deltat. Olika typer av båtar ligger ankrade vid basen.  Notera helikopterplattan. USS Benewah var ett av den mobila flodstyrkans moderfartyg. Hon hade plats för 1 100 soldater och matförråd som kunde räcka i trettio dagar. Här kunde man bunkra upp och vila ut mellan uppdragen. Foto: NARA

Vietcong var inte detta enda hotet

Myggor, land- och vattenblodiglar, myror, skorpioner, tusenfotingar, ormar och flugor skapade många problem under kriget. Malaria, denguefeber, dysenteri, diarré, ”odiagnostiserad feber”, ”värmeutmattning” och uttorkning var vanliga åkommor. Till detta kom skyttegravsfot, som drabbade soldater som tillbringade så lite som tre dagar till fots. Ytvattnet var – och är fortfarande – inte säkert att dricka och saltvatten strömmade upp i floder och vattenvägar så långt som åttio kilometer från kusten.

 

Den bestyckade UH-1, Seawolf, eskorterar ett antal flodbåtar. Som mest hade förbandet närmare 40 helikoptrar i tjänst. Foto: US Navy

Understöd av attackhelikoptrar

Genom att floderna och biflödena i Mekongdeltat ofta smala och vindlande samt kantade med tjockt lövverk, vilket tillät gerillan att nära nog obehindrat röra sig på land. Detta gjorde att flodpatrullbåtar blev sårbara för raketanfall från Vietcongstyrkor som var nedgrävda i undervegetationen. Det ställde krav på luftunderstöd. Den 1 april 1967 bildade flottan 3. helikopterattackdivisionen (lätta), döpt till Seawolves, bestående av 24 Hueyhelikoptrar som tidigare hade tillhört armén. Varje Seawolf bestyckades fjorton 7 cm raketer, en 40 mm granatspruta, endera fyra flexibelt monterade M60-kulsprutor eller två 7,62 mm mini-guns, två dörrmonterade M60-kulsprutor, ibland en dörrmonterad 12,7 mm kulspruta och handeldvapen. Seawolves utförde nära flygunderstöd och spaning åt flodpatrullstyrkan som patrullerade och kontrollerade de bruna vattnen i Sydvietnam.

 

Infanterister har just lämnat landstigningsbåten och tar sig i land för att genomföra sina uppgifter. Foto: US Army

Skyttesoldater behövdes

En annan sak man insåg tidigt var att markstyrkorna i området skulle behöva vara specialutbildade för flodoperationer och att man inte kunde rotera dit vilket förband som helst. Förbandet som valdes blev 2. brigaden ur 9. infanteridivisionen. Brigaden bestod av tre infanteribataljoner, en artilleribataljon och ett ingenjörkompani. Vanligen skulle skyttesoldaterna landsättas i ett specifikt område där den militära underrättelsetjänsten hade identifierat fientlig aktivitet. Den skulle svepa genom området, ofta med blockerande styrkor insatta från parallella vattendrag eller med helikopter. Om man inte hittade något under svepet kunde stridspatrullering genomföras genom området och bakhåll etableras på natten på stigar och vattenvägar. Skyttesoldaterna kunde dras tillbaka samma dag som den sattes in eller stanna i området för upp till tre dagar. En av tre bataljoner skulle stanna på den flytande basen och torka upp och operationerna roterades.

 

Dubbla 12,7 mm kulsprutor på en flodpatrullbåt. Dessa utgjorde den tunga automateldkraften på flodpatrullbåtarna.

Slutet kom 1973

Det tog tid att bygga upp styrkan och den kom att stanna i Sydvietnam fram till 1973. När Richard Nixon vann 1968 års presidentval lovade han att avsluta konflikten i Sydostasien. Nixons administration kallade tillbakadragningsprogrammet för ”vietnamisering”, vilket innebar att krigföringen skulle föras tillbaka till den sydvietnamesiska militären. Flottstyrkan Vietnam avvecklades 1973. Då blev sydvietnamesiska flottan ensam ansvarig för alla operationer på Sydvietnams inre vattenvägar. USA:s engagemang i Vietnamkriget var därmed avslutat.

Olika typer av flytande baser skapades för styrkorna. Här kunde både den marina delen och helikoptrar ankra respektive landa för återhämtning och påfyllnad av sina förråd och ammunition. Foto: NARA

Vidare läsning:

Thomas j. Cutler: Brown Waters, Black Berets. (Annapolis 2000)

Robert K. Brigham: ARVN – Life and Death South Vietnamese Army. (Lawrence 2006)

Gordon L. Rottman et al: Tunnelkriget (Stockholm 2012)