Ett namn kommer alltid att bestå

Skickliga fältherrar genom världshistorien

När vi studerar krigshistorien är det ett namn som är svårt att undvika. Det är omöjligt. Det är Napoleon Bonaparte (1769 – 1821). Svårt att se någon annan som kan matcha Napoleons meriter eller för den delen haft samma möjligheter. 

Friedland 14 juni 1807 var en av Napoleons största segrar, den ryska armén besegrades ordentligt och det ledde fram till fredsfördraget i Tilsit. En av effekt av detta blev att Ryssland anföll Sverige, finska kriget 1808 – 1809. Målning av Ernest Meissonier. 

Napoleon var fältherren på 80 slagfält och anses vara segrare på 70 av dem. I många fall hade han egentligen vunnit innan själva striden bröt ut. Napoleon kunde genom att sina trupprörelser redan ha skapat sig fördelar. Sedan själva närvaron av Napoleon ledde till att hans soldater fick ett lyft, mästaren är med oss. Napoleon lär 1808 påpekat att "i krig är den moraliska styrkan jämfört med fysiska styrkan tre till ett”. Men det spelar ingen roll när han inte vann Borodino 1812, Leipzig 1813 och Waterloo 1815. 

En av Napoleons största nederlag. Ett slag som kom att få en avgörande roll, Leipzig 1813. På bilden: Völkerschlacht bei Leipzig 1813. Här kom svenska styrkor att delta i koalitionen mot Napoleon, även om vår roll var begränsad så var vi med vid Leipzig 1813. Målning av Vladimir Mosjkov 

Fredrik den store och Suvorov

Många andra namn dyker upp som till exempel Alexander den store, Julius Caesar, Djingis Khan, Fredrik den store och Aleksandr Suvorov. Notera att Suvorov och Fredrik den store var samtidigt på slagfält. Det var vid Zorndorf 1758 och Kunersdorf 1759 fast Suvorov hade inte kommit så långt i karriär att han förde befälet. 

Fredrik den store deltog precis som Napoleon på många slagfält, det sägs 64 och att han förlorade 8 av dessa. Det innebar som sagt inte att han vann övriga. På bilden preussiska soldater vid Hohenfriedberg 4 juni 1745. Målning av Carl Röchling. 

För många år sedan läste jag en skrift av tjeckoslovakisk dissident. Han hade skrivit den efter 1968 års sovjetiska invasion av Tjeckoslovakien. Han lyfte fram att framför FN:s högkvarter i New York borde det vara en staty över en apa med en träklubba i handen. Med det menade han att människan och krig inleddes när hjälpmedel, alltså vapen, började användas i bråk och konflikter. Med andra ord vi har krigat under väldigt lång tid och verkar aldrig sluta. 

Lokalhistoria i stor omfattning

Så det finns många fältherrar som har vunnit spektakulära segrar på slagfältet. Men krigshistoria är ett ämne som kan ses lokalhistoria. Vi i Sverige fokuserar väldigt mycket på Sverige och våra krig, namn som Johan Banér, Lennart Torstenson, Magnus Stenbock och Carl-Gustaf Rehnskiöld känns kanske igen men samtida namn som Louis II av Bourbon, prins av Condé eller Henri de la Tour d’Auvergne, Vicomte de Turenne eller Johan III Sobieski eller John Churchill, Duke of Marlborough är inte alls lika bekanta för de flesta. Men det är inte så konstigt, knappt en fransman vet väl vem Magnus Stenbock är. Poängen är att i många fall kan krigshistoria ses som lokalhistoria, endast de närmaste sörjande känner till den. 

Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Sedan som jag har tidigare nämnt så startas det hela tiden nya krig och det fylls på med nya fältherrar och listan av namn blir bara längre. De äldre glöms bort medan de nya tar plats. 1900-talet med sina två världskrig dominerar mångas medvetande och puttar ut de gamla. 

Fältmarskalk Erich von Manstein, längst till vänster. Mannen vars idéer beseglade Frankrikes öde 1940. Här i samspråk med Adolf Hitler. Bakom dem står generalmajor Theodor Busse, den framtida befälhavaren för tyska 9. armén i försvaret av Berlin 1945. Mannen till höger i bilden är arméns stabschef Kurt Zeitzler. Foto:; Wikipedia Commons.

Namn som till exempel: 

Erich von Manstein (1887-1973) 

Georgij Zjukov (1896-1974) 

Douglas Haig (1861–1928) 

George S. Patton (1885–1945)

har ersatt namn som till exempel: 

Arthur Wellesley, Duke of Wellington (1769-1851) 

Simon Bolivar (1783 – 1830) 

Helmuth Karl Bernhard, Graf von Moltke (1800-1891) 

Ulysses Simpson Grant (1822-1885)

Helmuth von Moltke den äldre. Mannen som besegrade Frankrike 1870-1871. En som la grunden för det tyska kejsardömet 1871-1918. Målning av Conrad Freyberg

Som sagt det finns många fältherrar genom historien och jag har bara tagit upp ett axplock av dem. Dock en sak är säker och det är att ett namn kommer alltid att bestå: Napoleon Bonaparte.  

Vidare läsning: 

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980) 

Martin Füssel: Sjuårskriget. 1700-talets världskrig (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Legendariska fältherrar från Hannibal till Rommel (Stockholm 2013) 

 John Terraine: The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945 (London 1992) 

 J.F.C.Fuller: The Conduct of War 1789-1961 (London 1962)  

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Svenskarna under stjärnbaneret

Amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865 och 3. Minnesota

Det brukar anges att en tredjedel av unionsarmén bestod av immigranter, där de två största grupperna var tyskar och irländare. Många direkt från båten till unionsarmén. Var tionde soldat var tysk i unionsarmén, men så fanns det nästan hel tysk kår i Potomac-armén 1863, XI. kåren.

Regementsfanan för 3. Minnesota som inte såg speciellt mycket strid under sin i amerikanska inbördeskriget. De flesta som dog var på grund av sjukdom. Foto: Wikipedia Commons

Nu den svenska invandringen till USA kom igång först efter inbördeskriget. Till exempel vid inbördeskrigets slut 1865 fanns det cirka 25 000 svenskamerikaner, men 1890 hela 800 000. Så de svenska soldaterna som fanns hade inga egna större förband utan var spridda på en mängd förband.  Ett av dessa var kompani D i 3. Minnesota frivilliga regementet. Kompanichef blev kapten Hans Mattson och i kompaniet fanns sjuttio svenskar och trettio norrmän. Mattson hade ställt sig i spetsen för svenskarna i Minnesota (cirka 3 100 1860) och uppmanat dem och norrmännen att försvara unionen. Det fanns också skandinaver i övriga kompanier. Minnesota hade som delstat vid denna tid totalt drygt 170 000 innevånare. Och detta var en delstat som växte, en "frontier state", med orden gränsen mot väster. Här fanns land. 1870 var Minnesota uppe i nästan 440 000.

På bilden överste Hans Mattson 1864. Han kom att sluta kriget som regementschef  för 3. Minnesota. Foto: Photographs of Minnesota Volunteers

Hans Mattson föddes i Önnestad i Skåne den 23 december 1832 och emigrerade till USA 1851 tillsammans med en vän. Inledningsvis bodde han i staten Illinois innan han tills slut hamnade i Minnesota. Han var en man med position men ingen militär bakgrund. Så han utnämndes till kapten i US. Volunteers. Yrkesofficerare hade dubbla grader, till exempel sommaren 1863 när den välkände amerikanska officeraren Armstrong Custer tog över Michigans kavalleribrigad utnämndes han till brigadgeneral i US. Volunteers men var fortfarande löjtnant i reguljära armén.

Forrest fångar Minnesota

Sommaren 1862 var regementet i mellersta Tennessee, och den numera major Mattson hade insjuknat. Han fick sjukpermission och reste hem.  På sin väg tillbaka till fronten fick Mattson en chock under ett uppehåll i Chicago. I tidningen stod det att hela regementet hade tillfångatagits av sydförband. Han kunde först inte riktigt förstå hur det hade gått till.  Mattson anlände till Nashville och vid staben där förklarade vad som hade skett, En av Syds främsta kavallerigeneral Nathan B. Forrest hade övertygat regementet att sträcka vapen. 

Det hade skett vid första slaget om Murfreesboro 13 juli 1862. Det var snarare bara en enkel drabbning än ett riktigt slag men kallas slag på grund av den betydligt större drabbningen vid årsskiftet 1862/1863 som också ägde rum vid Murfreesboro. Då var det 78 000 som var på slagfältet. Den 13 juli 1862 var det endast 2 214.  I vilket fall nesligt nederlag.

En svensk som hade fått kapitulera och marschera i fångenskap var korpral Olof Liljegren.  Han var oerhört upprörd över regementschefens agerade och kapitulation. Liljegren stötte faktiskt på några svenskar från Texas bland fångvaktarna på marschen söderut. Men snart kom regementet att utväxlas, för vid denna tid förekom flitig fångutväxling mellan Nord och Syd.  Minnesotaregementet sattes upp på nytt med Mattson som överstelöjtnant och Liljegren som löjtnant. Den gamla regementschefen avskedades ur tjänst. 

Siouxindianerna under Little Crow gjorde uppror 1862 och det slutade med nederlag. Little Crow blev senare skjuten av nybyggare och skalperad. För detta betalades prispengar ut, 500 dollar till skytten och 75 dollar för skalpen. National Anthropological Archives 

Massavrättning i Minnesota

Samtidigt som inbördeskriget pågick utbröt ett indianuppror bland Siouxindianerna i Dakota under hövding Little Crow.  Regementet skickades hem till Minnesota och stred mot indianerna från september 1862 till början av 1863. Hit skickades också generalmajor John Pope efter att sydstatsgeneralen Robert E. Lee hade givit honom storstryk vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862.  Lincoln gav honom uppdraget att slå ner indianupproret i Minnesota efter hans misslyckade att slå ner sydstatsupproret i Virginia. Här i Minnesota skedde den största massavrättningen i USA. Det var den 26 december 1862 som 38 indianer hängdes för brott under deras uppror.  Lincoln hade upphävt dödsdomen för 264 indianer men som Liljegren skrev ” Folket kommer att inte tillåta att de får lämna fängelset levande”.

Vicksburg 1863

Nu fick 3. Minnesota lämna scenen i Minnesota och kom snart ingå i generalmajor U. S. Grants styrkor som kämpade att erövra fästningen Vicksburg vid Mississippifloden. Regementet tillhörde överste Milton Montgomerys brigad.  Hans Mattson utvandrade för att skapa sig ett nytt liv i USA men här vid Vicksburg fanns en annan svensk som lämnade Sverige fast för att kriga i USA. Det var Oscar Malmborg, född 1820 på Gotland. 

Striderna om Vicksburg vid floden Mississippi pågick under lång tid. Men tills slut den 18 maj 1863 började de faktiska striderna om själva Vicksburg att inledas som ledde till Syd i det belägrade Vicksburg kapitulerade 4 juli 1863. Målning: Thure de Thulstrup

Han var utbildad soldat men det var inte för amerikanska inbördeskriget han lämnade Sverige utan för kriget mellan USA och Mexiko 1846–1847. Malmborg upptäckte rätt snart att hans engelska var för dålig för att bli officer så han tog värvning som menig soldat. Malmborg utmärkte sig och blev underofficer. Han arbetade vidare några år i USA innan han åkte tillbaka till Sverige 1853 för att uppmuntra emigration till Illinois. När inbördeskriget 1861 bröt ut återvände han till USA. Malmborg som erfaren krigare utnämndes till överstelöjtnant i 55. Illinois frivilliga regemente. Han blev anklagad för dryckenskap och hårda svordomar av regementets två präster. Dryckenskapen kunde aldrig styrkas och ”det gudlösa språket” visade sig vara vanlig svensk militärjargong. Han kom senare att leda regementet vid bland annat Shiloh 6 – 17 april 1862. Regementet höll stånd mot sydanfall i två timmar och förlorade hälften av sin styrka. Regementet deltog senare vid general Grants kampanj att erövra Vicksburg 1862–1863. Detta har resulterat i en minnessten i Vicksburgs slagfältspark.

Minnesstenen i Vicksburgs slagfältspark över Oscar Malmborg och hans 55. Illinois regemente. Foto: National Park Service

Malmborgs brigadchef beskrev honom med följande ord: ”Han är alltid kallblodig, klar och oförfärat tapper”. Malmborg lämnade aktiv fälttjänst i september 1864. Malmborg hade skadat ögonen vid Vicksburg, muskötkula vid det högra och granatskärva vid det västra. Synen blev gradvis sämre. Han arbetade vidare några år i USA innan han återvände till Gotland 1874 och slog sig ner i Visby där han levde fram till sin död 1880. Malmborg begravdes i sin amerikanska blå uniform.

500 dollar till Liljegrens far

Åter till 3. Minnesota som efter Vicksburg skickades iväg för att delta i erövring av delstaten Arkansas huvudstad, Little Rock, hösten 1863. Därefter fungerade regementet som ockupationsstyrka i Arkansas. Mattson blev sommaren 1864 utnämnd till överste och tog över regementet. Dock befann sig regementet vid Pine Bluff i Arkansas som enligt Mattson var kanske den mest ohälsosamma staden i hela södern. Regementet fick begrava många kamrater på grund av sjukdom. En som insjuknade var Olof Liljegren som dog efter fem dagars feber. Han efterlämnade 500 dollar som sändes till hans far hemma i Boggsjö i Jämtland.  Mattson stannade kvar som regementschef till krigsslutet.

Regementschefer:

Överste Henry C. Lester – 15 november 1861 till 1 december 1862.

Överste Chauncey Wright Griggs – 1 december 1862 till 15 juli 1863

Överste Christopher C. Andrews – 15 juli 1863 till 13 juni 1864

Överste Hans Mattson – 13 juni 1864 till 2 september 1865

Att regementet inte såg speciellt mycket strid speglas i deras döda och stupade under kriget.  Endast 17 dödades i strid medan hela 279 dog av sjukdom. Kan jämföras med 1. Minnesota regementet som fick 187 dödade i strid och 99 dog av sjukdom. Men detta regemente har också ett av de värsta rekorden, 82% förluster vid en stormning. 262 man stormade den 2 juli 1863 vid Gettysburg och fem minuter senare var de sönderskjutna.

Striden som skrev in 1. Minnesota i historieböckerna. Bajonettanfallet den 2 juli 1863 vid Gettysburg. Målning: Don Troiani. 

Vidare läsning:

Alf Åberg: Svenskarna under stjärnbaneret. (Stockholm 2012)

James R. Arnold, Alan Hankinson: Ingen nåd – det totala kriget. Amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2011)

Craig L. Symonds: A Battlefield Atlas of the Civil War. ( Baltimore 1983)

Annie Heloise Abel: The American Indian in the Civil War, 1862–1865. (Lincoln 1992)

Läs mer om svensken Fabian Brydolf här:

Amerikanska inbördeskriget kostade honom en arm

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lincolns generaler

 Jag behöver generaler som vill och kan slåss

Den 12 april 1861 öppnade Sydstaternas kanoner eld mot Fort Sumter i Charlestons hamn och inbördeskriget var nu verklighet och inte längre bara prat. Den nytillträdde amerikanske presidenten Abraham Lincoln behövde inte bara trupper för att kväsa upproret i söder utan han behövde också generaler. 

President Abraham Lincoln (till vänster i bilden) samtalar med general George B. McClellan efter striderna vid Antietam i september 1862. Lincoln kom att ge honom sparken då han inte lyckades leverera. Foto: Alexander Gardner  (1821–1882) 

Men var fanns de? Tyvärr inte i den amerikanska armén som bara hade fyra ålderstigna generaler, som inte längre klarade av livet i fält utan här behövdes nya generaler. Lincolns kall på soldater gjorde att han fick befordra många officerare i armén till generaler för att någon skulle leda trupperna. Men av politiska skäl var Lincoln tvungen att befordra män med politiskt makt och inflytande till generaler också. Många av dem ansåg att de var födda att leda män och hade en naiv syn på krig, vilket också den allmänna opinionen hade.

Från major till brigadgeneral

Generalmajor Winfield Scott som var överbefälhavare var 74 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut var inte längre kapabel att leda en armé i fält och hans ställföreträdare var ännu äldre. Mannen som fick det ärofulla uppdraget att marschera mot Richmond, Sydstaternas huvudstad, var major Irvin McDowell. Han var 42 år gammal och plötsligt befordrades han till brigadgeneral genom ett pennstreck och fick ta befälet över en armé. Han hade i huvudsak tjänstgjort som stabsofficer före kriget så han var väl bevandrad vad gäller logistik men ingen erfarenhet av att leda förband i fält.

Irvin McDowell var stabsofficer och major den ena dagen och plötsligt skedde en snabb befordran till brigadgeneral och chef för en fältarmé med 38 000 man. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Hans nya armé, som skulle marschera mot Richmond, bestod av fem divisioner med 38 000 man. Mot detta kan ställas att hela den amerikanska armén före inbördeskriget hade varit 16 000 man stark. USA:s senaste stora krig var mot Mexiko 1846 – 1848 så det var ett tag sedan USA hade upplevt ett större krig. Det fanns en romantisk och idealiserad bild av krig hos båda sidor i kriget, om kriget som ett spektakulärt skådespel och ett pojkboksäventyr. Vilket inte minst visade sig när societeten från Washington åkte ned till Bull Run för att under picknick-liknande former få uppleva krigets första fältslag. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 blev inte lika blodigt som de stora slagen som följde i kriget, men det visade för deltagarna att inbördeskriget skulle bli betydligt grymmare, långvarigare och blodigare än vad man kunnat föreställa sig.

McDowell hade som sagt aldrig fört befäl över trupp i strid under hela sin militära karriär och politiskt tryck gjorde att hans armé inte fick tillräcklig tid på att förberedda sig utan fälttåget inleddes. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 slutade i nederlag för nord och McDowell fick givetvis bära hundhuvudet för detta och sparken som armébefälhavare.

Halleck reste förgäves

Generalmajor Winfield Scott hade insett att han behövde en ersättare som kunde ta över hans roll som överbefälhavare och hans förslag var Henry Halleck. Men han befann sig i Kalifornien och att ta sig till Washington skulle ta tid då järnvägen till Stilla havet inte var byggd. Före inbördeskriget hade det funnits två lösningarna en sydlig och nordlig men det hade inte gått att enas om vilken som skulle byggas, gynna norr eller söder vilket var ganska förståeligt. Under inbördeskriget sattes bygget med den norra lösningen igång för de i söder kunde inte protestera mot beslutet, men det är annan historia.

Hoppet sattes till den unge George B. McClellan. Han sågs som en amerikansk Napoleon men det visade sig inte vara så. Han var mästerlig att organisera en fältarmé men inte att leda en i fältslag, Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Åter till Halleck.  Den 1 november 1861 avgick Scott som överbefälhavare och Halleck hade fortfarande inte anlänt till Washington så Lincoln verkade inte orka vänta utan utnämnde George B. McClellan till ny befälhavare.  Han hade imponerat med formeringen av den nya Potomac-armén efter nederlaget vid Bull Run. McClellan var bara 34 år och han såg ut som en general och fick smeknamnet den unge Napoleon. En sak som han hade faktiskt gemensamt med den mer kända Napoleon, det var att kunna organisera trupper och skapa en armé med Esprit de corps. Men vad som var mer allvarligt för Lincoln var att till skillnad från Napoleon hade McClellan svårt att aggressivt använda sin skapelse, Potomac-armén. Det var som han var rädd att förstöra den. McClellan förstod vad som krävdes i krig men slagfältets blodiga kaos verkade bromsa honom. Sydstatsgeneralen Robet E. Lee kom att senare utnyttja detta både under Sjudagarsslagen och Antietam.

USA:s överbefälhavare generalmajor Winfield Scott hade valt den 46-åriga Henry Halleck till sin ersättare. Fotografiet är taget under inbördeskriget men exakt datum finns inte utan daterat 1860 till 1865. Foto: Scholten, J. A. (John A.), 1829-1886

Nu anlände den 46-årige Halleck till Washington bara att finna att någon annan var överbefälhavare och det var inte han. McClellan gav order till Halleck att bege sig till St. Louis i Missouri och ta över militärdistriktet i väster, så Halleck fick resa halvvägs tillbaka till Kalifornien. Halleck var nog annat en nöjd.

Lincoln vill ha resultat

Lincoln blev samtidigt alltmer missnöjd med sitt val McClellan, för ingenting hände i öster. Potomac-armén bara växte och tränade men inga offensiver. McClellan agerade tills slut och den största armén i amerikansk historia landsteg sydost om Richmond i Virginia. McClellans armé gick i land den 17 mars 1862, drygt 120 km fågelvägen från Richmond samtidigt som Lincoln befriande McClellan från uppgiften som överbefälhavare så han kunde fokusera på sitt fälttåg.  Äntligen skulle nästa slag mot Richmond komma, senast hade varit vid Bull Run den 21 juli 1861. Lincoln började få förhoppningar och Lincoln fick dessutom positiva besked från väster att en general Grant hade tagit sydstatsforten Henry och Donelson Han hade genom detta öppnat väg mot Nashville i Tennessee, Syds andra största stad. Det var i Hallecks nya militärdistrikt. Lincoln såg sommaren an med tillförsikt.

Mannen som sitter på bilden är Sydstatsgeneralen Robert E. Lee. Hans skicklighet som fältherre gjorde att Lincoln kom att sparka general efter general. Bakom honom till vänster i bild står en av hans söner George Washington Custis Lee och till höger i bild hans adjutant Walter H. Taylor. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Men Potomac-armén kom att röra sig med en snigels fart mot Richmond. Samtidigt som borta i väster hade Syds två största städer Nashville i Tennessee och New Orleans i Louisiana tagits av nordstyrkor. McClellan hade fortfarande i början av maj inte nått fram till Richmond. Till slut kom det till ett större fältslag vid Seven Pines (även känt som Fair Oaks) 31 maj – 1 juni 1862 som slutade oavgjort. Men en viktig ändring inträffade till följd av slaget, Robert E. Lee tog över befälet på sydsidan. Lee började förbereda sig för att slå tillbaka McClellan och den 25 juni 1862 inleddes Sjudagarsslagen som kostade blod för Lee men han drev tillbaka McClellan från Richmond.

Lincoln hade insett att han måste göra något, McClellan var stora ord men det hände ingenting. En ny armé skapades i öster och befälhavaren hämtades från väst, John Pope, som var en ivrig förespråkare för Halleck.  Lincoln kallade till sig Henry Halleck för att han skulle bli ny överbefälhavare som Scott faktiskt hade föreslagit. Halleck hade efter sin korta sejour som fältbefälhavare borta i väster insett att han inte passade i fält utan att det var skönare bakom ett skrivbord. Halleck som ny överbefälhavare valde att stanna i Washington och begav sig inte iväg för att leda en armé i fält. Han blev faktiskt väldigt viktig för Lincoln då han förvandlade Lincolns idéer och tankar till reella militära direktiv. Halleck kom att bli Lincolns alibi, då det stod Hallecks namn på order och direktiv som skickades ut medan det egentligen var Lincoln som styrde och ställde. Halleck var inte populär och hade inte många vänner eller som Lincoln en gång sa: ”Jag är Hallecks vän då ingen annan är det. ”

Fältsjukhus för nordsoldater under sjudagarslagen 1862. De sårade har samlats ihop. Foto: James F. Gibson  (1828–1905)

Politiska generaler ett nödvändigt ont för Lincoln

En annan sak som Lincoln kom att uppskatta med Halleck var hans avsky för politisk tillsatta befälhavare eller som Halleck har skrivit: ” Det verkar bara vara lite bättre än mord att ge viktiga befäl till män som Banks, Butler, McClernand, Sigel och Lew Wallace och det verkar ändock vara omöjligt att hindra det.”

Lincoln var tvungen att ta politisk hänsyn och utse dem men Halleck behövde inte ta sådan och hade inga problem att låta dem få sparken när de klantade sig. Till exempel under Vicksburgs-kampanjen 1863 fick Grant av Halleck rätt att ge vem han ville inom sitt befäl sparken och när rätt tillfälle kom så fick den politiska generalmajor McClernand sparken den 18 juni 1863. Halleck var nog nöjd men Lincoln behövde ta politisk hänsyn återinsatte honom i tjänst igen fast på en mindre viktig front.

Hur gick det för Pope i Virginia mot Lee? Högmod går före fall. Pope gick i fält med de berömda orden: ”Jag har kommit till er från väst där vi alltid har sett ryggen på vår fiende”. Vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862 visade Lee hur krig skulle genomföras. Popes armé drevs på flykten och Pope fick gå.

McClellan fick då en ny chans av Lincoln som befälhavare för Potomac-armén och det slutade i drabbningen vid Antietam den 17 september 1862. Den blodigaste dagen i inbördeskriget, totalt cirka 23 000 förluster under slaget. Men McClellan kunde inte ta vara på sina chanser under fälttåget så kritik uppstod och Lincoln avskedade honom igen. Halleck var mer än nöjd.

Det funkar inte, ny general tar över!

En av McClellans kårbefälhavare, Andrew Burnside, fick istället befälet över Potomac-armén.  Lincoln hade faktiskt erbjudit honom befälet två gånger tidigare men han hade tackat nej. Befälhavaren över Potomac-armén hade hela tiden kravet på sig att genomföra offensiver. Burnside kom att genomföra ett vansinneanfall mot Lees armé vid Fredericksburg den 13 december 1862. Lincoln hade försökt avstyra det men Halleck hade stoppat Lincolns invändning med motiveringen att befälhavaren på plats var mer insatt i läget och fick ta beslutet. Helt fel punkt i Lees linje valdes för anfallet eller som en av Lee´s främsta artillerister utryckte det: ”En kyckling kunde inte överleva på det där fältet när vi öppnade eld.”

Här sydstatsinfanteri som möter anfallet vid Fredericksburg. De har skydd bakom en stenmur medan nordinfanteri stormar över ett öppet fält och uppförsbacke. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Så Burnside fick gå fast skulden borde ligga annorstädes. Nästa som fick ta över Potomac-armén var en annan kårbefälhavare Joseph Hooker som överskattande sin egen förmåga enormt och dessutom vägrade han att ha något att göra med Halleck.

Hooker kom faktiskt fram till en plan som kunde kosta Lee hans armé men att ha en plan är en sak medan genomförande av planen är något helt annat. Och det var här Hooker brast enormt samtidigt som Lee agerade offensivt och vågat. Slaget vid Chancellorsville 1 – 4 maj 1863 blev en av Lees största triumfer. Han hade delat på sin armé inför fienden för att kunna genomföra ett flankanfall med en större styrka. Igen fiasko för Potomac-armén.

Syds flankanfall vid Chancellorsville den 2 maj 1863 fick nordsidan XI. kår snarare fly än retirera från det avancerade sydinfanteriet. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Lincoln hade inget annat val än att ersätta Hooker och ännu en gång var det en kårbefälhavare från Potomac-armén som fick ta befälet. Denna gång blev det George G. Meade som blev ny befälhavare. Meades stora stund blev drabbningen vid Gettysburg 1 – 3 juli 1863 där han höll Lee på stången och avgick med seger tack vare att han såg till att inte förlora. Han genomförde slaget utan att ta risker och Lee fick anfalla hans positioner.

Potomac-armén höll sin tagna försvarsställning under slaget vid Gettysburg sommare 1863. Lee lyckades inte knäcka Potomac-armén utan fick dra sig tillbaka. Illustration: Thure de Thulstrup. 

Äntligen rätt man på rätt plats

Dagen efter Gettysburg den 4 juli 1863 kapitulerade Vicksburg och Ulysses Simpson Grants namn kom att hamna på allas läppar. Speciellt som den stora segern kom på nationaldagen. Syds Gibraltar hade fallit och Sydstaterna blev delad i två längs Mississippifloden. Lincoln började i Grant se en kandidat för ny överbefälhavare då Halleck inte var populär. Efter Grants nästa seger vid Chattanooga 23 – 25 november 1863 var saken klar för Lincoln. Men Lincoln kontrollerade först om Grant hade några politiska ambitioner med tanke på de kommande presidentvalet 1864 och när det var klarlagt att Grant inte hade några så utsåg Lincoln honom till ny överbefälhavare och Halleck blev hans stabschef. Äntligen hade Lincoln vad han behövde i form av generaler på högsta nivån, Grant som överbefälhavare, Meade som befälhavare för Potomac-armén och Grants bästa vän och general William Sherman som befälhavare i väst.  

Lincoln hittade sin general, Ulysses Simpson Grant. Strax innan han fyllde 42 år tog han över som ny överbefälhavare på nordsidan den 9 mars 1864. Foto: Frederick Gutekunst  (1831–1917)

Sparkade armébefälhavare i öst 1861-1863

Irwin McDowell

George B. McClellan

John Pope

Andrew Burnside

Joseph Hooker

Vidare läsning:

William Swinton: Army of the Potomac. (New York 1995)

Herman Hattaway och Archer Jones: How the North won. A Military History of the Civil War. (Urbana och Chicago 1991)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Om kavalleri i amerikanska inbördeskriget:

Kavalleriet skapade kaos

Amerikanska inbördeskriget förändrade USA:s syn på kaffe:

"De behöver kaffe"

Kavalleri i amerikanska inbördeskriget

Kavalleriet skapade kaos

I början av amerikanska inbördeskriget dominerade sydstatssidans kavalleri. Inte minst general Robert Lees kavallerichef JEB Stuart använde nordstatsarmén som ett rundningsmärke, skar av kommunikationerna, slog mot trossvagnar, spred allmänt kaos och samlade värdefull information. 

Många av dem vann ära och berömmelse men för många slutade det i en ond bråd död. Det amerikanska inbördeskriget var hårt, brutalt och oförsonligt samtidigt som det fanns ett romantiskt skimmer över själva striden. Kavalleristen sågs som självständig, djärv och stilig. Den ideala soldaten, den tidens riddare och kändis.

Kapten Jeb Stuart var 28 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 och precis som för många andra officerare innebar amerikanska inbördeskriget att befordringar kom snabbt. Generalmajor Stuart stupade 1864 som befälhavare för kavallerikåren i Lee's armé. Foto: NARA

Störst av dem alla blev Jeb Stuart. Han skapade inte bara sitt eget rykte utan var också kavallerichef hos Robert E. Lee.  Han var 28 år och kapten i amerikanska armén när brytningen mellan norr och söder kom 1861. Stuart blev snabbt överstelöjtnant i infanteriet i sydstatsarmén men när han anmälde sig hos tjänstgöring hos general Thomas ”Stonewall” Jackson, så beordrade Jackson honom att ta befälet över alla självständiga kavallerikompanier hos honom och organisera 1. Virginia kavalleriregemente i juli 1861, en legend i inbördeskriget skapades.

Slaget vid Brandy Station 9 juni 1863 blev en vattendelare och här visar nordstaterna för första gången att de matchar Jeb Stuarts beryktade kavallerister. Nordstaternas kavalleri genomför räder precis som Sydsidan gjort framgångsrikt under krigets första år och kan ta strid med sydstaternas beridna styrkor.

1. Virginia kavalleriregemente enligt Civil War Harper's Weekly den 27 september 1862. Regementet var det första av många som kom att sättas upp och kom att delta i mer än 200 strider av olika karaktär under inbördeskriget. 

Stred som infanteri

Hur det var att vara kavallerist under amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Sydstatskavalleristen Hopkins vid 6. Virginiakavalleriet berättar: ”[i strid] gjorde kavalleriet avsittning och stred till fots. Detta genomfördes ofta, eftersom soldaterna kan utföra sina uppgifter bättre på marken, och dessutom är de bättre skyddade mot fiendens beskjutning. Till fots kan man utnyttja träden och klipporna och staketen, varje litet stenblock; ja allt som kan hejda en kula, men till häst är man ett utmärkt mål för en skarpskytt. 

Därför föredrog kavalleriet att uppträda till fots. Men när det blev frågan om att omgruppera, ville de likt Rikard III ha en häst.

Fältpastorn McKim vid 2. Virginiakavalleriet håller med Hopkins. McKim vid 2. Virginiakavalleriet mindes en strid med blankvapen i september 1864, vilken han kallade för ”en tämligen ovanlig händelse, eftersom kavalleriet snabbt höll på att förvandlas till beridet infanteri, och använder karbinen och repetergeväret mycket mer än sabeln”.

Säger någon kavalleri är det denna bild som kommer upp hos mig, det illustreras med franska 4. husar regementet vid Friedland 14 juni 1807. Målning av Édouard Detaille (1848 – 1912)

När jag själv tänker på kavalleriet så kommer följande tankar: ”En av kavalleriets traditionella huvuduppgifter var att följa upp ett framgångsrikt infanterianfall genom att förfölja och hugga ner den flyende fienden.”

Räder och plundra fiendens trossvagnar

Men detta verkar ha försvunnit under amerikanska inbördeskriget, vilket också bekräftas av den begåvade brittiske överstelöjtnanten Arthur Fremantle som var på besök i sydstaterna. Han diskuterade denna taktik med sydstatsofficerarna 1863: ”Men till min överraskning menade de alla [sydstatsofficerarna] att deras kavalleri inte var effektivt för det syftet. Även om de var mycket skickliga på att genomföra räder, erövra trossvagnar och förråd, och skära av kommunikationslinjerna, verkade Stuarts män inte villiga att angripa infanteristyrkor under några omständigheter. Till skillnad från Braggs armé [Tennesseearmén] är de beväpnade med sablar, men verkar vara lika ovilliga att använda dem – de tycker bäst om sina karbiner och revolvrar. De rider också ständigt med sabeln mellan vänsterbenet och sadeln, vilket ser mycket lustigt ut; men de har som regel utmärkta hästar och är duktiga ryttare.”

Ryttarstatyn över sydstatskavalleristen och generallöjtnant står tydligen fortfarande kvar utanför statshuset i Columbia i delstaten South Carolina. Foto: Billy Hathorn /Wikipedia Commons

Stuart stupade och Hampton tog över

Stuart blev dödligt sårad i maj 1864 och dog 31 år gammal.  Under Stuarts ledning hade flera andra bländade kavalleribefälhavare klivit fram som Rooney Lee, Fitzhugh Lee, Wade Hampton för att nämna de tre största. Hampton tog över efter Stuarts död, han var en av Söderns rikaste män som själv hade finansierat Hampton’s legion (sex kompanier infanteri, en kavalleri bataljon, ett artilleri batteri) i krigets inledning.  Hampton hade ingen militär bakgrund men tack vare sin sociala status i samhälle utnämnde guvernören i delstaten South Carolina honom till överste i statsmilisen. Den 42-åriga Hampton hade anmält sig som vanlig frivillig då hans hemstat bröt med Unionen.  Hampton visade sig kvalitéer och var en av två utan militär bakgrund som blev generallöjtnant i sydstatsarmén.

Amerikanska inbördeskriget är levande historia i USA, på så sätt att de hela tiden skriver om det, nya upptäckter och olika minnesmonument skapas. Här en minnesplakett uppsatt angående nords kavalleribefälhavare Benjamin Grierson och hans räd 1863. 

1863 var nordkavallerister ikapp

För nordstatsarmén tog det längre tid att få fram lysande kavalleriledare då kavalleriet var organisatoriskt eftersatt, men när väl de kom igång drog de enorm nytta av Nords enorma potential i hästar, manskap och vapen.  Det var inte längre bara Syds kavallerister som kunde genomföra beryktade räder eller strida på egen hand. Kavalleribefälhavare Benjamin Grierson under general U.S.Grants befäl genomförde en spektakulär räd genom staten Mississippi, cirka 1 000 km var färdvägen. Han startade den 17 april 1863 i södra Tennessee med 1 700 man och nådde fram till det nordstatskontrollerade Baton Rouge i Louisiana den 2 maj. Hans totala förluster i manskap var endast 24 man under räden. Så från 1863 började nordkavalleriet kunna hålla jämna steg med sydkavalleriet. Även de kunde nu med framgång skära av kommunikationerna, slå mot trossvagnar, sprida allmänt kaos och samla värdefull information. 

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Griffith Paddy: Rally once again – Battle Tactics of the American Civil War. (Wiltshire 1989)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Läs mer om president Lincoln och hans problem att generaler:

Hela tiden ny befälhavare för Potomac-armén

Historien om en svensk soldat i amerikanska inbördeskriget:

Fabian Brydolf i strid

Amerikanska inbördeskriget förändrade USA:s syn på kaffe

 ”De behöver kaffe”

Amerikanska inbördeskriget 1861–1865 kom att påskynda kaffets popularitet i USA. Den forna brittiska kolonin lämnade te och gick över till kaffe.

Sydstatsmajoren Moxley Sorrel, Longstreets kårstabschef, skrev att under juli och augusti 1862 fanns det gott om mat till trupperna, det var fulla ransoner av färsk biff, bacon, mjöl, kaffe och socker.  Däremot i september under invasionen av Maryland började man lida brist på allt, på grund av att armén var för långt från sina egna järnvägslinjer.  

Tre sydstatssoldater som tagits till krigsfångar vid Gettysburg i juli 1863. På soldaten till vänster hänger kaffemuggen av tenn i bältet. Foto: NARA

Sydsidan kom att lida brist på riktigt kaffe under kriget och precis som vid ransoneringstider under andra världskriget kom ett antal substitut att skapas, till exempel av majs. Däremot hade man väldigt gott om fin sydstatstobak som nordsoldater gärna bytte till sig. Unionssoldaterna hade gott om riktigt kaffe så en byteshandel kom att utvecklas, vilket båda sidors underrättelseofficerare kom att utnyttja genom att andra sidans tidningar skulle ingå i bytesaffärerna. Pressen var fri både i norr och söder, vilket gjorde att tidningar var ett utmärkt underrättelsematerial.

Gräla via pressen

Major Sorrel berättar till exempel om en incident som visar hur fri pressen var och att det kunde få oanade konsekvenser. En reporter från Richmondtidningen ”The Examiner” ingick i A.P. Hills stab och skrev flitigt om lätta divisionens bravader. Longstreet ansåg att allt inte var korrekt så han bad Sorrel skriva ett inlägg i tidningen ”The Whig”. Nästa gång Sorrel mottog en rapport från A.P. Hill till Longstreet medföljde följande kommentar: ”General Hill avböjer vidare kommunikation med major Sorrel”.  Hela historien slutade med att Lee fick lägga sig i och Hills division skiftade från Longstreets kår till Jacksons kår.  Men Hill var nog en besvärlig underlydnad då han även kom i gräl med Jackson.

Moxley Sorrel som var Longstreets stabschef fram till oktober 1864 då den 26-åriga nyutnämnda brigadgeneralen fick ta befälet över en brigad. Han har beskrivits som en av de bästa stabscheferna på Sydsidan under kriget. 

Plundring av lik

Så i byteshandeln av kaffe och tobak ingick även tidningar. Men bristen på riktigt kaffe ledde också till sydstatssoldater mitt under en eldstrid kunde söka igenom döda federala soldaters ränslar efter kafferansoner. Lees brigadchef, senare divisionschef, Evander Law skrev efter kriget att Potomacarmén blev en av viktigaste leverantörerna av kaffe till Lees Norra Virginia-armé. Law skrev att kaffe var viktigt för att upprätthålla humöret och energin i ett fälttåg som ansträngde dem till det yttersta.

Monument över kaffeservering

Ett intressant och väldigt annorlunda monument finns i slagfältsparken Antietam och det har tillägnats servering av kaffe under eldstrid, den 17 september 1862 – den blodigaste dagen under amerikanska inbördeskriget.  På engelska lyder inskriptionen som följer:

"Sergeant McKinley Co E. 23rd Ohio Vol. Infantry, while in charge of the Commissary Department, on the afternoon of the day of the battle of Antietam, September 17, 1862, personally and without orders served "hot coffee" and "Warm food" to every man in the Regiment, on this spot and in doing so had to pass under fire."

Monumentet på slagfältet Antietam. McKinley serverar kaffe vid frontlinjen. Reliefbilden på monuments nedre del ska visa hur sergeant McKinley går runt och ut till soldaterna.

William McKinley föddes 1843 och slaget vid Antietam var hans första slag men inte sista.  McKinley var kvartermästare men befann sig i de bakre regionerna när han tog beslutet att spänna för mulorna för vagnarna och lasta dem med kaffe och smörgåsar. McKinley begav sig fram till frontlinjen. Det blev givetvis ett himla ståhej hos regementet med servering av kaffe vid fronten, vilket även uppmärksammades av divisionschef Scammon. Han undrade vad som stod på och fick snabbt informationen att det berodde på McKinley och hans varma kaffe.

Mördad som president i USA

McKinleys namn är inte lika bekant som Lincoln och Kennedy men även han mördades under sin tid som USA:s president. Det skedde 1901 under hans andra period. Endast fyra presidenter har mördats och tre av dem deltog i amerikanska inbördeskriget. Lincoln som president för USA, James Garfield bland annat som Rosencrans stabschef vid Chickamauga 1863 och William McKinley som kvartermästare vid Antietam 1862.

En enorm ökning

Att kaffe fick ett uppsving under inbördeskriget kan visas genom hårda siffror. Före kriget använde genomsnittsamerikanen 1,4 kg kaffebönor per år medan i förplägnaden för nordsoldater ingick det ca 12,7 kg kaffebönor per år, vilket motsvarar 22 koppar kaffe per vecka. Sydstatssoldater hade det sämre ställt, inledningsvis var tanken 9,5 kg kaffebönor per år men bristen på riktigt kaffe i söder gjorde att sydstaternas kvartermästare fick dela ut substitutkaffe.

Att dricka kaffe blev en del av vardagen ute i fält under kriget. Vi kan säga att kaffe kom att etablera sig som dryck. Foto: Library of Congress

1866 använde genomsnittsamerikanen 2,3 kg kaffebönor per år och 1880 var det uppe i 3,6 kg, vilket innebär en ökning av kaffeförbrukningen sett till person och år med 166% på 20 år. Betänker vi att under samma tid ökade befolkningen i USA från 31 miljoner till 49 miljoner blir ökningen av kaffeförbrukningen ännu större, över 300% ökning på 20 år.

Kriget skapade kaffedrickare

Mängder av krigsveteraner kom att få smak för kaffe eftersom både kvartermästare i norr och i södern ansåg att kaffe var en viktig del av den dagliga kosten och tilldelade varje soldat i respektive armé det i sin förplägnad. 

Överst  nordsoldater använder sina Sharpskarbiner i strid, den nedre delen visar experimentversionen med kvarnen. 

Karbin med kaffekvarn

Som kuriosa kan nämnas den inbyggda kaffekvarnen i Sharpskarbinerna. Detta vapen tillhör en av de mer sällsynta från amerikanska inbördeskriget och det tvistas om kvarnen i karbinens kolv. Är den verkligen för kaffebönor eller är den för sädeskorn?  Karbinen var avsedd för kavalleriet och under dess räder bakom fiendens linjer skulle de kunna mala sitt eget mjöl för att förbättra sin middag (haren sköts med karbinen).  Ett fåtal karbiner tillverkades och idag finns i alla fall fyra stycken kvar. 

Läs mer om svenskar som stred i amerikanska inbördeskriget:

Svenskar under stjärnbaneret

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Amerikanska inbördeskriget – Fabian Brydolf i strid

Sjätte Iowa vid Shiloh 1862

Kapten Fabian Brydolf mönstrade sitt kompani på morgonen den 6 april 1862, hela regementet, faktiskt hela brigaden var redo för morgoninspektion. Sedan gavs order för frukost. Kompaniet ställde sina nya Springfield-gevär, de var mindre en månad gamla, i gevärspyramider och gick iväg för att ordna frukost. Det hördes enstaka skott i fjärran, men det hade ju förekommit skottlossning till och från under senaste veckan. Men denna gång avtog inte ljudet utan det växte både i antal och styrka. Plötsligt hördes kanoner och det var inte heller längre enstaka muskötskott utan muskötsalvor tillsammans med rop och skrik, ett slag verkade ha börjat. Brydolf fick beordra sina mannar till vapen och avbryta frukosten.

Karta över slagfältet under förmiddagen den 6 april 1862. 6. Iowa är längst till vänster, Grants högerflank. Karta: Hlj / Wikipedia Commons

Föddes i Östergötland

Fabian Brydolf föddes i Hällestad, Östergötland, den 28 november 1819 och hans far Anders G. Brydolf var präst som var gift med Petronella. Fabian fick tidigt intresse för landskapsmåleri och 1841 utvandrade han till USA. Först till Cleveland i Ohio men som konstnär i landskapsmåleri fanns ingen inkomst så Fabian började bland annat arbeta som skyltmålare. Efter några år, 1846, följde han med en grupp svenskar som tolk då de inte kunde någon engelska till Burlington i Iowa.  Här blev Fabian kvar endast en kortare tid då USA kom i krig med Mexiko. Fabian blev rekryterad till 15. reguljära regementet i april 1847 och kom att delta i flera slag nere i Mexiko. Sergeant Brydolf kom tillbaka till Burlington i september 1848. Två senare gifte han sig med miss Fannie West. De kom att få sju barn tillsammans där fem nådde vuxen ålder. Fabian fortsatte att arbeta som professionell målare men hans konstnärskarriär verka inte ha skjutit fart.

Den svenska nordstatsofficeren Fabian Brydolf.

Ett blandat västeuropeiskt kompani

Amerikanska inbördeskriget startade våren1861 och USA:s president Abraham Lincoln bad om trupper för att säkra unionens fortlevnad. Fabian Brydolf, som var krigsveteran, svarade på Lincolns upprop och organiserade ett kompani, Burlington Guards. Brydolf utnämndes till kapten och kompanichef.  Brydolfs kompani med en styrka av 86 man blev I-kompaniet i 6. Iowaregementet. Hela regementet hade 10 kompanier och blev totalt 875 man.  Brydolf var inte den enda i hans kompani som var född i Sverige, det fanns åtta till och två av dem var till och med bröder, John och Andrew Harpman. Kompaniet visar rätt så väl hur USA var uppbyggt vid den här tiden, många var givetvis födda i USA men här fanns även de som var födda, förutom i Sverige, i Tyskland, Irland, Skottland, England och Schweiz. 

Första striden kostade ett finger

Trots regementet var en del av unionsarmén redan från juli 1861 skulle det dröja ända tills 30 mars 1862 innan regementet fick sin första förlust på grund av fientlig eld. Han som skottskadade i handen fick amputera ett finger. Det var inte regementets första förlust då det hade funnits dödsfall innan, till exempel en svensk i Brydolfs kompani registrerad som Swan Nelson men hette säkert Sven i förnamn dog i sjukdom i oktober 1861 22 år gammal.

Denna första riktiga stridskontakt med sydsoldater ägde rum i närheten Pittsburgh Landing i delstaten Tennessee. Nu var 6. Iowaregementet ett av tre regementen i första brigaden ur general William Shermans division. Brigadens befälhavare var överste John A. McDowell, yngre bror till Irwin McDowell som hade fört befäl över unionens styrkor vid första slaget om Bull Run den 21 juli 1861, och brigaden hade ca 2 000 man. McDowell hade också varit 6. Iowas första befälhavare. Regementet var faktiskt Grants yttersta högerflygel när slaget om Shiloh i södra Tennessee inleddes i den tidiga morgontimmen den 6 april 1862.

På morgonen den 6 april blev Grants armé överraskad. Fyra stycken sydstatskårer ingick anfallet. Över 110 000 man kom att strida vid Shiloh 6 till 7 april 1862.

Brydolf till främre linjen

Ett av regementena i brigaden skickades framåt till att understödja en annan brigad, kvar var 6. Iowa och 46. Ohio.  Brydolf och hans kompani utsågs till förpostkompani, att strida som lätt infanteri, för att skydda brigaden och fick snart stridskontakt med sydsstatsinfanteriets spanare.  Sherman insåg hans yttersta högerflank behövde dras sig tillbaka för att kunna fortsatta skydda divisionens flank. McDowell beordrade sin brigad bakåt från Ben Howell-fältet mot Crescent-fältet för att där ta upp nya positioner. McDowell observerade konstiga rörelser hos 6. Iowa, en del kompanier höll marschera framåt igen. McDowell red givetvis över och fick snabbt förklaringen till konstiga beteendet, att regementschefen överstelöjtnanten Morkoe Cummings var full. Regementschefen Cummings blev givetvis avsatt från sin position och ersatt av kapten Daniel Iseminger.

Grants center vid Shiloh kom under hårt tryck. Kanoner grupperades mitt i skyttelinjen den skogsbevuxna terrängen. Illustration: Thure de Thulstrup (svensk konstnär)

Plundring av sardiner och frukt

Brigaden drog sig ur i grevens tid då sydstatsregemente kom in på deras lägerplats i en flankerade rörelse på deras högerflank. Det blev temporärt stopp hos syd då sydstatsinfanteristerna hittade mängder av varmt bröd och smör, unionssoldaterna hade övergivit sin frukost, samt en fylld markenterivagn med vin, sardiner och frukt.  McDowells mannar hade skottutväxling med sydstatsförband tillhörande överste Preston Ponds Louisianabrigad men detta var av sporadisk natur. På avstånd hördes betydligt tyngre eld, in mot mitten av unionslinjerna. Sherman beordrade McDowell bakåt mot Sowell-fältet.

Hela dagen den 6 april anföll sydstatsinfanteriet men de lyckades inte knäcka Grants armé. Dagen efter slog Grant tillbaka då hade delar av Buells armé anlänt som förstärkning. Illustration: Frank Leslie’s Famous Leaders and Battle Scenes of the Civil War, 1896.

Sårad i strid

Men 6. Iowas tur slut framåt lunchtid då överste Robert Traubes Kentuckybrigad, mer känd som Orphans-brigaden, brakade in i deras linjer.  Lokala motstötar fram och tillbaka. Brydolfs och hans mannar var numera en del av försvarslinje och Brydolf ledde sitt kompani i ett anfall framåt med sin svärdarm höjd då den träffades av en muskötkula som knäckte den, ett andra skott träffade nacken. Brydolf föll och bars bakåt.  Hela McDowells brigad tog tunga förluster i striden med Orphans-brigaden.  6. Iowa fick 52 förluster i en skyttegrav, totalt förlorade brigaden en tredje del av sitt manskap i döda, sårade och saknade.

Brydolf kom att delta både i Shiloh 1862 och Vicksburg 1863 under Shermans befäl. Generalmajor William Sherman anses vara en av inbördeskrigets bästa generaler. Foto: Mathew Brady (en av inbördeskrigets mest kända fotografer men det är inte säkert att han har tagit denna bild, kan ha varit en medarbetare.)

Armen kapas

Brydolf bars iväg till en förbandsplats och kom under läkarvård.  Där undersöktes hans skador och läkaren beslutade att amputera hans högra arm vid axelpartiet. Brydolf, som var högerhänt, blev i ett slag av med sin inkomst, då han var målare och konstnär.  Hans regemente stred bägge dagarna vid Shiloh 6 -7 april. Regementet hade haft ca 600 man på morgonen den 6 april och hade efter två dagars strider 58 döda, 102 sårade och 37 soldater som var krigsfångar hos sydstatsförband, det vill säga 207 man. 6. Iowa hade förlorat en dryg tredjedel under två dagars strid.  Tittar vi närmare på Brydolfs kompani så var det 7 döda och 10 sårade. Förutom Brydolf råkade två andra svenskar illa ut. 22-åriga Gustav Johnson stupade medan den ena brodern Harpman, John, som sårades svårt. Han sändes ända till sjukhus i St. Louis för vård och återinträde i tjänst först 1863.

Brydolf befordrades till överstelöjtnant för sin insats och blev placerad i 25. Iowaregementet i september 1862.  Regementet tillhörde Shermans kår under kampanjen vid Vicksburg 1862-1863.  Hans gamla regemente, 6. Iowa, var också med vid Vicksburg men var inte längre under Shermans befäl.

Både Brydolf och 6. Iowaregementet kom att delta i slaget om Vicksburg fast i olika kårer. Illustration: Thure de Thulstrup

Konstnär på nytt

Efter Vicksburgs fall den 4 juli 1863 bestämde sig Brydolf att söka avsked, vilket beviljades. President Lincoln utsåg honom den 1 november till överstelöjtnant i 2. regementet i Veteranreservkåren. Denna kår användes för tjänstgöring i de bakre områdena, till exempel vakttjänst eller profoss.  Slutligen den 1 juli 1866 upplöstes Veteranreservkåren. Brydolf kom faktiskt efter kriget att fortsätta som professionell målare och konstnär i landskapsmåleri men nu med sin upplärda vänsterarm. Hans konst fick faktiskt bättre kritik och mer uppskattning efter kriget än vad den hade fått före kriget.  Brydolf dog den 25 januari 1897 i Burlington, Iowa.

Gravstenen för Fabian Brydolf i Burlington, Iowa.

Kuriosa om Harpman

Bröderna Harpman från Galesburg i Illinois som tog värvning i samma Iowakompani överlevde också kriget som Brydolf. Båda gifte sig senare med en syster Rosenleaf . En svensk familj som hade kommit till USA 1850. John med Margaret och Andrew med Annie. Som det var på den tiden, det blev stora familjer. John och Margaret åtta barn medan Andrew och Annie tio barn.  Båda bröderna bodde kvar i Knox County, där Galesburg ligger, fram tills de dog.  En intressant aspekt är att i september 1861 sattes det upp i Galesburg ett kompani där alla utom två var svenskar, det blev c-kompaniet i 43. Illinoisregementet och de stred i McClernands division vid Shiloh 1862, Shermans granndivision. 

Vidare läsning:

Alf Åberg: Svenskarna under stjärnbaneret. (Stockholm 2012)

Wiley Sword: Shiloh: Bloody April. (Dayton 1988)

James R. Arnold & Alan Hankinson: Ingen nåd – det totala kriget. (Stockholm 2011)

Läs mer här om svenskar i strid under amerikanska inbördeskriget

3. Minnesota regementet i strid

Läs mer om striden om Fort Donelson här, Grants seger innan Shiloh;

Kampen om Fort Donelson och klantskallar i grå uniform

Två klantskallar i amerikanska inbördeskriget

 Stolliga generaler – Floyd och Pillow

När amerikanska inbördeskriget satte igång så var bägge sidor tvingade att bygga upp stora arméer utan att ha tillräckligt med tränade officerare och soldater. Det kom att få många märkliga konsekvenser, till exempel var flertalet officerare tvingade att lära sig krigets hantverk den hårda vägen. När stora styrkor leddes av inkompetenta chefer kunde i princip vad som helst hända!

Amerikanska inbördeskriget kom faktiskt att pågå i drygt 4 år och det kom att utkämpas mängder av slag, totalt talas  det om drygt 10 000 drabbningar men de flesta kans ses som mindre strider och lokala historier. Det brukas talas om 150 slag och av dessa var faktiskt mellan 7 till 8 stycken större än Trekejsareslaget vid Austerlitz 1805.  Foto: Picryl

En liten armé

Hos båda amerikanska inbördeskrigets kombattanter fanns en romantiserad och idealiserad bild om att en man med status och makt blir en bra general, de är vana att leda. Detta gjorde att både Abraham Lincoln och Jefferson Davis kom att utnämna mindre lämpliga kandidater till befälspositioner som ledde till katastrofer. Det fanns som sagt även en brist på officerare då den amerikanska krigsmakten innan kriget inte var speciellt stor, drygt 16 000 man varav cirka 1 100 officerare. Det första riktiga stor slaget i inbördeskriget, första slaget vid Bull Run, 21 juli 1861, var det två arméer med vardera 30 000 man i sina led som stötte samman.

Så till exempel i sydstatsarmén utnämndes under hela kriget 426 generaler och av dessa hade 146 gått på West Point. Ytterligare ett antal hade fått militär utbildning på annat håll som Virginia Military Institute. Men 226 generaler kan ses som amatörer som fick lära sig den hårda vägen vad soldatlivet och krig innebär. En del av dem lyckades medan andra var ett enda stort fiasko.

Napoleon var stor i USA och många valdes att fotas med armén i detta läge. John Buchanan Floyd, som faktiskt varit krigsminister i USA mellan åren 1857 – 1860, fick befälet på Sydsidan vid Fort Donelson. Foto: Wikipedia Commons. 

Floyd får befälet

Ett exempel på detta är John Buchanan Floyd, som faktiskt varit krigsminister i USA mellan åren 1857 – 1860, men saknade militär träning. Han var advokat och misslyckad bomullsodlare. Sydstatspresidenten Jefferson Davis utnämnde honom till brigadgeneral i maj 1861 och skickades västra Virginia där han kom i gräl med en annan politisk general, en före detta guvernör av Virginia, Henry A.Wise. Dessa herrar kom att gräla med varandra så mycket att Richmond beslöt att Wise fick bege sig till Atlantkusten och Floyd med sin brigad skickades till Tennessee.

Här fick Floyd befälet över Fort Donelson vid floden Cumberland som hindrade Nordsidan från att använda floden i ett eventuellt anfall mot den stora staden Nashville, huvudstad i Tennessee. Nashville var den näst största staden i syd med sina 30 000 invånare, endast giganten i Syd, New Orleans, var större med 160 000 invånare. Här i Nashville hade sydarmén lagt upp stora förråd och depåer.

Gideon J.Pillow hade faktiskt deltagit i mexikanska kriget (1846–1848). Hans stjärna under amerikanska inbördeskriget kom aldrig få glans utan han är snarare ihågkommen för sina brister. Foto: Wikipedia Commons. 

Pillow på plats

Vid Fort Donelson fanns också en annan sydstatsstjärna Gideon J.Pillow. Han blev utnämnd till brigadgeneral i den konfedererade armén i juli 1861. Han hade faktiskt deltagit mexikanska kriget 1846-1848 även då som politisk general med mindre framgång för sedan återgå till att arbeta som advokat.  En nordstyrka under general U.S. Grant med understöd av kanonbåtar närmade sig fortet för att erövra det och öppna upp mot Nashville och det centrala Tennessee. Systerfortet Fort Henry vid floden Tennesse föll snabbt den 6 februari 1862 medan det större Fort Donelson ringades in av Grants styrkor den 14 februari. Grants styrkor närmade sig fortet ganska oförsiktigt då Grant räknade med att Pillow inte skulle göra något. Han hade sett honom i aktion under det mexikanska kriget 1846-1848. Varken Floyd eller Pillow visade några offensiva tendenser utan garnisonen stannade i försvarsställningar vid Fort Donelson.

Fälttåget i Tennessee 1862. Footes kanonbåtar öppnar eld mot Syds ställningar längs floden.  Foto: NARA

Försök till utbrytning

Nordsidans kanonbåtar på floden gled fram under amiral Foote och inledde beskjutning av fortet, dock tvingades Foote dra tillbaka sin styrka. Krigsråd hölls inne i fortet. Det beslöt att slå ut ett anfall i sydöst för att där rulla upp den federala linjen och öppna en väg ut från fortet mot Nashville. Detta så styrkan kunde dra sig ur och bege sig mot Nashville. Kraftsamling av styrkorna i sydöst och Pillows förband lyckades med uppgiften. Men istället för utnyttja tillfället föreslår Pillow till Floyd att hans förband ska dra sig tillbaka till fortet, detta för att få en vila en stund, samla ihop sina grejer och äta ett varmt mål mat innan marschen mot Nashville inleds.

Floyd tycker att det hela låter bra och Pillows division drar sig tillbaka. På andra sidan hade nordstatsgeneralen Lew Wallace, den framtida författaren till Ben Hur, på eget initiativ förstärkt högerflygeln med en brigad då Grant var frånvarande. Denne ledde till att positionen på högerflanken återtogs ganska enkelt då Pillows mannar hade lämnat för att äta en bit mat. Grant kom tillbaka efter sitt besök hos amiral Foote och fick information om utbrytningsförsöket. Han beordrar sina generaler att säkra upp inringningen.

Kampen om Fort Donelson ägde rum 11 till 16 februari 1862.  Nordsidan hade nästa 25 000 man medan Syd drygt 16 000 man.

Dags att sticka!

Både Floyd och Pillow blev chockade över den handlingskraft nordsidan visade och insåg att nu var det verklig fara att de skulle bli krigsfångar. Floyd ansåg att han inte kunde få bli fånge. Han hade som krigsminister hade gjort tvivelaktiga saker i syfte att få mer vapen från armédepåer i norr till depåer som låg i söder inför en eventuell splittring av unionen. Han lämnade över befälet till Pillow och gick ner till floden där två ångbåtar anlände med ett nytt regemente. Floyd och hans Virginiaregementen tog chansen och lämnade scenen. Nu var Pillow i befäl och han tyckte även att han inte kunde bli fånge så Pillow hittade en mindre båt och lämnade befälet till general Simon Bolivar Buckner. Så även Pillow lämnade det sjunkande skeppet.

En tredje sydstatsbefälhavare lämnade fortet och det var kavalleribefälhavare Nathan Bedford Forrest som inte heller hade någon militär bakgrund men kom att bli en legendarisk kavalleribefälhavare under kriget, fruktad av nordgeneraler. Han hade ingen lust att kapitulera med sitt förband. Han tyckte det var rent nonsens som de övriga höll på med. Ville de inte slåss så hade Forrest ingen lust att stanna kvar. Så Forrest beordrade full fart framåt och hans förband tog sig igenom nords linjer och undgick fällan.

U.S. Grants första stora seger i amerikanska inbördeskriget. Här etablerades hans namn Unconditional Surrender Grant. Foto: NARA

Unconditional Surrender

Buckner kontaktade Grant för att kapitulera och försökte få igenom villkor men Ulysses Simpson Grant svarade med vad som har blivit synonymt med hans namn: ”No terms, unconditional and immediate surrender”.  U.S. Grant kan utläsas som Unconditional Surrender istället för Ulysses Simpson.  Buckner, som kände Grant sedan West Point, samtalade med Grant efteråt där Grant nämnde att hade han tagit Pillow som fånge så hade han förmodligen släppt honom. ”Jag ser honom hellre i befäl hos er än som krigsfånge”.

Lew Wallance var också med i mexikanska kriget (1846–1848) men hade egentligen ingen militär träning utan var advokat till yrket. Hans roman om Ben-Hur kom ut 1880.

Epilog

Floyd avskedades för Fort Donelson men lyckades ändock bli generalmajor i Virginias statsmilis, där han med sina partisaner skapade problem för nord i sydvästra Virginia och tog rekryter från den reguljära konfedererade armén. Dock han dog i augusti 1863 pga. sviktade hälsa.

Pillow lyckas få ett fältbefäl igen som brigadchef och deltar i slaget vid Murfressboro (31 december 1862 – 2 januari 1863). Hans överordnad, John C.Breckinridge – också en politisk general, finner honom hukade bakom ett träd. Pillow själv protesterade mot denna berättelse och hävdade att det inte var sant, här står det ord mot ord.

Nashville föll på grund av debaclet vid Fort Donelson och syd hann inte evakuera alla sina förråd i staden. Fort Donelson blev Grants första stora seger och sydsidan kom att sakna de soldater som kom att kapitulerade vid Fort Donelson senare vid slaget om Shiloh den 6 och 7 april 1862, men det är annan historia. 

Vidare läsning: 

H. Allen Gosnell: Guns on the Western Waters. The story of River Gunboats in the Civil War. (Baton Rogue 1993)

Ulysses Simpson Grant: Personal Memoirs of U.S.Grant. (New York 1995)

Wiley Sword: Shiloh: Bloody April. (Dayton 1988)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html