Kriget gick inte bra

Sydstaterna var på defensiven 1864

1863 summerat hade varit ett bra år för nordstaterna, de vann inte alla slag men de viktigaste som Gettysburg, Vicksburg och Chattanooga. 

Nordstaterna pressade Syd hårt på två fronter 1864, offensiv mot Atlanta och fälttåg i Virginia. Inledningsvis hade Sydstaternas president Jefferson Davis satsat igen på Joseph E. Johnston i försvaret av Atlanta och mot sig hade Johnston nordgeneralen William Sherman. Johnston var en duktig general men han personifierade inte Syds offensiva anda utan var mer metodisk av sig. Men Davis hade just nu inget annat kort att spela. 

Sydstaternas president Jefferson Davis valde Joseph E. Johnston att leda försvaret och hindra nordstaterna att erövra Atlanta som uppenbart skulle vara deras i början av 1864. 

Sherman var redo 

I början av maj 1864 hade Sherman samlat sina styrkor sydöst om Chattanooga och var redo att marschera söderut mot Atlanta. Han hade cirka 117 000 man fördelade på tre armér. Medan Johnston hade cirka 45 000 man, fördelade på två kårer. Johnston var visserligen i rejält numerärt underläge men opererade på hemmaplan och var på defensiven. Hoppet var Sherman skulle blotta sig därigenom kunna slå mot en eller två av hans arméer. 

Nordstatsgeneralen William Sherman tillsammans med sin stab och flera av hans generaler. De hade segrat i många slag och kände att kriget gick deras väg.  Mannen i mitten med armarna i kors är Sherman. 

Sherman pressade och försökte kringgå Johnstons försvarspositioner. Den kuperade och bergiga terrängen med många vattenövergångar gynnade försvararen. Johnston förstärktes med ytterligare manskap och växte till 60 000 man fördelade på tre kårer. De båda generalerna genomförde manövreringar i försök att skaffa sig ett fördelaktigt slagläge, vilket ledde till en del slag som till exempel. 

    Slaget vid Resaca 13 till 15 maj 1864 

    Slaget vid Dallas och New Hope Church 25 till 28 maj 1864 

    Slaget vid Kennesaw Mountain 27 juni 1864 

Karta över Shermans avancemang och drabbningar med Sydstyrkor, Karta: Hal Jespersen / Wikipedia Commons

Detta stoppade inte Shermans avancemang som långsamt men säkert tog sig söderut och allt närmare staden Atlanta. Johnston fick steg för steg retirera allt närmare staden och slutligen besätta Atlantas försvarslinjer. Detta medan Sherman började förbereda sig för nästa steg, att erövra själva Atlanta. Då beslöt Sydstaternas president den 17 juli 1864 att ersätta Johnston med generalen John Bell Hood som var en av Johnstons kårchefer. Hood har varit brigadchef och divisionschef under Robert E.Lee i öst innan han förflyttades västerut 1863. Hood såg Lee som den store läromästaren och såg sig själv vara en elev i Lees skola. 

Hood tog över befälet 

Det var ingen som betvivlade Hoods mod, han hade blivit av med en arm, vänster arm fungerade inte längre, och ett ben, det högra amputerat, på slagfältet. Hood har i många historieböcker blivit anklagad för att brukat någon typ av opium för att lindra sina smärtor. Men nutida historiker har inte hittat några direkta bevis på att så var fallet. 

Ny befälhavare blev generalen John Bell Hood. En mycket stridserfaren befälhavare. Han fick befälet i en tid när kriget inte alls gick bra för Sydstaterna. 

Hood insåg att anledningen han hade fått befälet var att Sydstaternas högste ledning förväntades strider i linjen med Syds offensiva anda. Hood var inte främmande för detta då han hade själv lett många anfall. Sherman började sin operation med att försöka ringa in staden och stänga av Atlantas underhållsvägar medan Hood försökte slå mot enskilda delar av hans styrkor i syfte att hindra detta. Dessa motanfall ledde till flera slag. 

    Slaget vid Peachtree Creek 20 juli 1864 

    Slaget om Atlanta 22 juli 1864 

    Slaget vid Ezra Church 28 juli 1864 

    Och slutligen slaget vid Jonesboro 31 augusti 1864 

Karta över ett av de många slagen. Detta fick namnet slaget om Atlanta den 22 juli 1864 av om staden inte är med på slagfältet utan ligger nordväst om kartan. Karta: United States Army Center of Military History

Däremellan hade Hoods kavallerichef Joseph Wheeler försökt slå mot Shermans underhållslinjer i syfte att få honom att dra sig tillbaka, men utan framgång. De hade varit väl skyddade och de skador man lyckades göra på järnvägen var snabbt reparerade. 

Staden Atlanta erövras 

Sherman som gjorde få misstag samt det faktum att Hood var inte Lee. Det fanns inte samma finess och dessutom hade Hood ingen kårchef som var som den legendariska ”Stonewall” Jackson. Detta gjorde förutsättningar svåra att uppnå resultat likt Lee hade gjort under 1862-1863. Hoods motanfall hade kostat honom många soldater så till slut hade han inget annat val än att dra sig ur den stundade inringningen. Den 2 september 1864 fick USA:s president Abraham Lincoln besked via ett telegram att staden Atlanta hade erövrats av general Sherman. 

Sherman och hans stab vid Atlanta sensommaren 1864. Konstnär är den svenska konstnären Thure de Thulstrup. Svensk officer som hade stridit i fransk tjänst. 

Hood hade dragit sig tillbaka till Palmetto med sin kvarvarande armé på 35 000 man. Hood insåg att han inte kunde slå Shermans armé direkt utan försökte skapa ett läge som var gynnsamt för honom. En vanlig metod var att tvinga motståndaren att agera genom att slå mot hans underhållslinjer. Jefferson Davis kom på besök den 25 september och de diskuterade framtiden, Davis höll med Hood om hans tankar. Sedan hade Davis insett han hade inga alternativ kvar som arméchef, det var Hood som gällde. Hood valde att börja slå mot Shermans underhållslinjer med större delen av hans armé, inte bara kavalleriet, och Sherman insåg snart att det var lönlöst att springa runt med sin större delen av sina styrkor och jaga Hood. 

Efter Atlantas fall i september 1864 hade Sherman lekt med tanken att marschera med sin armé rakt igenom Georgia till havet och lära Sydstaterna att krig är hemskt. Sherman stack inte under stol med detta. Det var södern som hade startat kriget och nu skulle de få uppleva krigets alla fasor. 

Så istället för att försöka fånga Hood, det kunde pågå för evigt, istället ville Sherman göra precis som Grant gjort vid Vicksburg 1863 släppa sina underhållslinjer. Detta för att kunna genomföra sin marsch mot havet och lära staten Georgia vad krig var och leva av landet. Sherman insåg att det totala kriget kommer att förstöra alla möjligheter för Syd att fortsätta kriget. Samtidigt som han avdelade vissa styrkor av försvaret av Tennesse under generalerna George Thomas och John Schofield. Medan drygt 62 000 man behöll han för sin marsch mot havet. 

På bilden ruiner av järnvägsdepån Atlanta Union i Atlanta, Georgia, efter att den förstörts i samband att Sherman beslutat att marschera mot havet. Atlanta vid denna tid hade runt 10 000 invånare, en stor stad i södern men inte jämfört med storstäderna i norr. 

Slutet vid Nashville 

Då Sherman verkade inte bry sig om Hood och hans järnvägskampanj så Hood fick hitta en annan strategi. Hood beslöt sig den 26 oktober att avancera norrut mot Nashville, huvudstaden i Tennessee och där erövra staden. Detta skulle kanske att tvinga Sherman tillbaka och sprida ut sina styrkor. Sherman stannade kvar i Atlanta och den 15 november marscherade hans 62 000 man stora styrka sin marsch mot havet och Savannah. Hood med sin armé var då på väg mot Spring Hill, söder om Nashville. Sherman kommenterade att det såg lite lustigt ut med två generaler som var i strid med varandra avancerade åt varsitt håll. Sherman litade på Thomas och Schofield skulle kunna hantera problemet Hood medan Sherman ägnade sig åt det totala kriget i djupa södern. 

Nu gick det inte alls som Hood hade hoppats, först fiaskot vid Spring Hill 29 november 1864 där nordstyrkorna kom undan, sedan blodbladet vid Franklin 30 november 1864 där hans armé stormade frontalt och slutligen katastrofen vid Nashville 15 – 16 december 1864. 

Mannen som besegrade Hood vid Nashville, nordstatsgeneralen George H. Thomas. Han var sydstatare, född i Virginia. Övriga familjen valde Syd men han valde unionen. En av inbördeskrigets främsta generaler. Foto: Mathew Benjamin Brady (1822–1896) 

Hood hade egentligen inget val vid Nashville, för när han slutligen kom fram till staden hade han inte tillräcklig styrka att erövra den, så det blev enkel belägring under förskräckliga förhållanden. Hans armén hade bristande underhåll och utrustning. Det krävdes misstag från nordstatsgeneralen George Thomas för Hood skulle kunna segra men han gjorde inga. Thomas förberedde sig för att anfalla Hoods armé och när han var redo med 54 000 man inleddes anfallet den 15 december 1864. Som sagt Thomas gjorde inga misstag och Hoods armé på 24 000 man blev krossad. Den enda gången under amerikanska inbördeskriget som en fiendearmé slogs sönder på slagfältet och slutade fungera. 

Korta biografier om huvudpersonerna 

John Bell Hood (1831 – 1879) 

Han föddes i Kentucky. Hans far var läkare och ville att sonen skulle följa faderns fotspår men genom att fadern under uppväxten var borta i perioder för att undervisa i Philadelphia präglades ungdomsåren av morfar och farfar. Deras berättelser om indiankrig och frihetskriget gjorde att John Hood bestämde sig att gå på West Point där han blev antagen 1849. På West Point gick att tillsammans med John F.Schofield som han skulle slås med vid Franklin 30 november 1864. Hans första postering efter West Point blev San Francisco i Kalifornien. Sedan i hösten 1855 började han tjänstgöra i 2. kavalleriregementet och här fanns Robert E.Lee, Hoods framtida arméchef i Södern, och George Thomas, som besegrade Hood vid Nashville. Regementet var fyllt med officerare som skulle göra sig ett namn under inbördeskriget. När inbördeskriget kom så valde Kentucky att stanna kvar i unionen men Hood valde att gå med södern. Han gjorde karriär Lee´s armé och lämnade den som divisionschef under 1863 för att bli kårchef i väster. Senare under 1864 fick han själv ta över Syds Tennessee-armén som han 1864 led ett svidande nederlag med. Efter kriget kom Hood att bosätta sig i New Orleans och han gifte sig 1868 och familjen fick elva barn innan gula febern drabbade familjen. Han själv, hustrun och äldsta dotter dog. Samtidigt var familjens ekonomi i ruiner så barnen kom att adopteras av olika familjer. 

William Tecumseh Sherman (1820-1891) 

Han föddes i Ohio, delstaten norr om Kentucky. Hans far var advokat som plötsligt dog 1829 och lämnade sin hustru och de elva barnen utan medel. Sherman fick växa upp hos en grannfamilj. När han var 16 år blev antagen till West Point och delade rum med bland annat George Thomas. Efter några års tjänstgöring kom Sherman att kommenderas till San Francisco i Kalifornien. Han giftes 1850 med en av döttrarna ur grannfamiljen som han hade vuxit upp i och de kom att få åtta barn tillsammans. 1853 slutade kapten Sherman i armén och kom att arbeta i bank istället under många år. Den stora finanspaniken 1857 då gick denna bank omkull. Sherman var helt mot Syds idéer om utträde och ansåg de som helt felaktiga. Sherman anmälde sig som frivillig i maj 1861 och utnämndes raskt till överste. Han deltog i första slaget om Bull Run 21 juli 1861 och blev strax efter brigadgeneral. Sherman kom senare att hamna i samma distrikt som Grant och dessa två fann varandra direkt. De såg till att vinna kriget i väst genom seger vid Vicksburg den 4 juli 1863 och sedan vinna hela kriget. 

Efter kriget kom Sherman att bland annat bli både arméchef och krigsminister. Detta gjorde krigen fortsatte för Sherman fast i andra former. Nu efter amerikanska inbördeskriget var det mot indianer och motståndare som Red Cloud, Sitting Bull och Crazy Horse. Först 1884 pensionerades Sherman från armén och bosatte sig i New York. En av hans kistbärare vid begravningen 1891 var hans gamla motståndare från kriget, Joseph E.Johnston, som vägrade bära huvudbonad trots februarimånad. Johnston fick en svår förkylning och dog av lunginflammation en månad senare. 

Vidare läsning: 

John Cannan: The Atlanta Campaign, May – November 1864. (Conshoshocken 1991) 

Craig L. Symonds: A Battlefield Atlas of the Civil War. ( Baltimore 1983) 

David Smith, Sean McLahlan & Angus Konstam: Shermans marsch mot havet. (Stockholm 2011) 

 Archer Jones: Civil War Command & Strategy. The Process of Victory and Defeat. (New York 1992)

Problemet med generaler i Syd

Braxton Bragg och hans armé

Läs mer om striden om Fort Donelson här, Grants seger innan Shiloh;

Kampen om Fort Donelson och klantskallar i grå uniform

Flodstrider under amerikanska inbördeskriget

Pansarklätt fartyg: CSS Arkansas

Preussaren i amerikanska inbördeskriget

Baron von Münchhausen slogs med Lee 

Han var nästan två meter lång, kavalleriofficer och klädd i grått. Den före detta officeren från de preussiska gardeskyrassiärerna var kavallerigeneralen JEB Stuarts stabschef och till sist överstelöjtnant i de konfedererades armé. Hans fulla namn var Johann August Heinrich Heros von Borcke. Med sig på sin resa över Atlanten hade han haft sitt långa preussiska kyrassiärsvärd. 

Heros von Borcke 1864 som överstelöjtnant i de konfedererades armé. Foto: E.O. Wiggins

Hans far var precis som honom officer i den preussiska armén och vid Heros födelse 1835 var han stationerad i fästningen Ehrenbreitstein i Koblenz där floden Rhen och Mosel möts. Strax efter att Heros hade fötts lämnade fadern aktiv tjänst för att ta hand familjens gods i Pommern (i dag del av Polen). Heros adelssläkt nämnts för första gången i källorna år 1186. Heros uppväxt i Pommern och Brandenburg verkar ha varit bekymmerslös. Först i den lokala byskolan sedan vidareutbildning i Berlin där han 1848 fick uppleva den tyska revolutionen som gjorde att många tyskar gick i exil, bland annat till USA. En av dessa var Franz Sigel, general hos nordstatsarmén. Heros tog snarare avstånd från 1848 revolution. 

Preussiska gardeskyrassiär i fransk-tyska kriget 1870–1871. Målning: Édouard Detaille 1882

Heros tog ett avgörande beslut 1853 då han bestämde sig för att bli officer vid kungliga preussiska gardeskyrassiärerna. Han hade under sin studietid i Berlin sett regementet i flera parader och imponerats, ”för mig då fanns det inte en skönare syn och ståtligare trupp i hela världen”.

Äntligen officer hos gardet 

Två år senare, 1855, uppnådde han detta då han utnämndes till fänrik. Men livet som ung gardesofficer var inte billigt, fadern fick ta hand om en enorm skuldbörda. Redan 1858 lämnade Heros regementet och blev reservofficer istället. Han begav sig till Paris för att studera, bland annat franska. Men han kunde inte hålla sig borta, så snart tog han aktiv tjänst igen, denna gång vid Brandenburgs 2. dragonregemente när detta förband 1860 formerade en femte skvadron i Landsberg (i dag del av Polen). Återigen lever Heros ett vidlyftigt liv som ung kavalleriofficer och får ett nytt skuldberg. Fadern får igen gå in för att fixa skulderna och häftiga ordväxlingar förekommer mellan far och son. 

Amerikanska inbördeskriget bryter ut den 12 april 1861 men det första riktigt stora slaget sker först den 21 juli 1861, första slaget vid Bull Run. De kom även att slåss vid denna plats i augusti 1862. Då var Heros von Borcke på plats.

Nyheterna om att ett inbördeskrig hade brutit i USA når Europa. Heros väljer att lämna Europa och för att söka äventyret i Amerika. Varför han valde Sydsidan i kriget kan förklaras med att han hade träffat en attaché från USA:s legation som var från söderns plantagearistokrati som hade imponerat på honom. Heros ansåg däremot att slaveri var moraliskt fel. I vilket fall lämnade han sitt hemland den 14 februari 1862 för ett spännande äventyr som han såg det och den 26 maj 1862 anlände Heros med en blockadbrytare till Charleston i South Carolina. 

Krigstjänst hos Stuart 

I Charleston får Heros sitt första intryck av sydstatsoldater. Han var van med europeisk disciplin och riktiga uniformer men det han fick se i Syd var långt därifrån. Föga anade han att dessa trashankar skulle imponera stort på honom på slagfältet. Från Charleston beger han sig till Richmond i Virginia. Det var ingen speciell omständlig byråkrati hos krigsministeriet i Richmond för redan den 29 maj, tre dagar efter sin ankomst till Amerika, lämnar Heros staden på sin nya häst på väg som frivillig till JEB Stuarts kavallerister. 

JEB Stuart och hans kavallerister 1862 avbildade av samtiden. Illustration: Frank Vizetelly (1830–1883)

Just när slaget om Seven Pines inleds den 31 maj 1862 träffar Heros för första gången JEB Stuart. Han var inte allt förtjust över den långa utlänningen som plötsligt dök upp och anmälde sig. Men han fick inte så mycket tid att tänka på detta då kanoner hördes i fjärran, Stuart utbrister: ”Jaha, dansen börjar”. Heros blir en del av Stuarts stab. Snart får han sin första uppdrag som ordonnansofficer att rida förbi fiendens positioner och leverera ett meddelande till överste Fitzhugh Lee. Detta blev hans första uppdrag i krig någonsin, han sporrade sin häst och satte av med högsta fart. Plötsligt hördes och kändes en våldsam explosion som täckte Heros med gyttja och smuts. Heros skrev senare: ” Det var den första granat som slog ner så nära mig och jag fick direkt ett starkt intryck av krigets skoningslösa destruktiva våld”. 

Stuart var nöjd med Heros insats under slaget om Seven Pines den 31 maj–1 juni 1862 och han och Stuart började utveckla sin vänskap. Efter slaget tog Stuart Heros med på en rundtur på slagfältet och Heros noterade: ” Aldrig kommer jag glömma detta, den första anblicken på denna bild fylld av blod, förödelse och död, som jag senare skulle bli van vid”. 

Heros deltog sedan i Stuarts berömda räd runt nordstatsgeneral McClellans armé, senare utnämndes han till kapten och innan bläcket hann torka blev han igen befordrad till major. Stuart hade börjat beteckna Heros som sin högra arm. Dock han hade svårt för hans namn så han sa istället: ” My dear Von”.

Brandy Station den 9 juni 1863, ”De är här!” General JEB Stuart, chef över Virginiakavalleriet, väcks bryskt av sin  adjutant Heros von Borcke. 

Mängder av fältslag i Virginia 

Heros kom att delta i flera stora slag, andra slaget vid Bull Run i augusti 1862, Antietam september 1862, Fredericksburg december 1862, Chancellorsville maj 1863 och sedan inbördeskrigets största kavallerislag, Brandy Station den 9 juni 1863. Han blev känd som jätten i grått. En New York-tidning hade följande reportage om Heros: 

 ”Det fientliga angreppet leddes av en jätte som satt på en enorm häst. Ett svärd så långt och brett som ett stängselpåle svingades över huvudet och detta gav ett skrämmande intryck på våra soldater.” 

Den 19 juni 1863 träffas Heros av en kula i halsen. Hans karriär som kavalleriofficer i främre linjen hos Stuart var över. Många trodde att det var hans sista stund men trots kulan stannade i kroppen kom Heros att överleva i många år. Kulan kom att göra sig påmind under årens lopp. Heros var inte vid Stuarts sida under Gettysburgskampanjen 1863 och det finns givetvis historiker som gör gällande att hade han varit det så kanske hade Stuart inte försummat Lee inför slaget om Gettysburg. 

Ett liten minnesplakett vid slaget om Middleburg den 19 juni 1863 där Heros sårades. Foto: Anne-theater / Wikipedia Commons

Diplomatiskt uppdrag i London 

Heros återhämtade sig men återgick inte till fronttjänst. Den 11 maj 1864 fick Heros beskedet att Stuart hade sårats svårt under slaget vid Yellow Tavern. Heros skyndade sig för att träffa Stuart när han anlände sårad till Richmond. Stuart utryckte en förhoppning att han skulle återhämta sig som Heros hade gjort men så blev det inte. Han dog sent på kvällen den 12 maj, innan hans fru hann komma. I slutet av året, 1864, skickas överstelöjtnant Heros von Borcke på diplomatiskt uppdrag till Storbritannien. Men det blev inte mycket uträttat då kriget var i stort sett över i april 1865 då Lees armé kapitulerade. 

Heros stannar kvar i London men när han sommaren 1866 fick besked om ett möjligt krig mellan Preussen och Österrike, så begav sig Heros snabbt hemåt till Berlin. Han återinsattes i aktiv tjänst, dock bara som löjtnant. Han var besviken men hans krigserfarenhet gav honom en helt annan plattform. Krigsministern Albrecht greve von Roon bjöd in honom för ett samtal, men det blev även en audiens med kungen. Den aktade fältmarskalken Friedrich greve von Wrangel ville också höra om hans erfarenheter. Här kände sig Heros obekväm då den 72-årige fältmarskalken bad den 30-årige Heros att sitta ner och berätta sin historia medan han stod upp och gick fram tillbaka i rummet, och emellanåt utbrast ”Bravo” eller ” Det gjorde du bra”. 

Under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgjorde Heros i staben hos prins Friedrich Karl von Preussen. Befälhavare för preussiska 1. armén. 

Krig i Europa 

Heros kom att under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgöra vid staben hos preussiska 1. armén vars befälhavare var prins Friedrich Karl von Preussen. Trots sin låga rang fick Heros viss status i staben, prinsen vände sig ibland direkt till Heros med frågor och sa sedan: ” Mina herrar, Borcke har rätt, hans uppfattning är den enda som jag är överens med”. 

Den gamla krigsskadan gjorde sig påmind så Heros lämnade armén efter kriget som ryttmästare och höll kontakten med prins Friedrich Karl, de jagade ett flertal gånger tillsammans fram till prinsens död 1885. Heros skrev till och med en bok om deras krigs- och jaktäventyr. 

År 1867gifte sig Heros med sin ungdomskärlek, Magdalene Honig. Äktenskapet var lyckligt och de fick tre söner. På familjegodset kom sydstatsflaggan att hissa ett antal gånger vid olika tillställningar. Heros skrev flera böcker om amerikanska inbördeskriget som har fått blandade omdömen, bland annat epitetet ”Sydstaternas baron von Münchausen”. 

Heros von Borckes långa preussiska kyrassiärsvärd finns än idag att beskåda hos American Civil War Museum. Foto: https://acwm.org/

Kulan tog sitt pris till slut 

När hans hustru dog 1883 blev Heros deprimerad. Året efter 1884 valde Heros att åka på besök till USA. Besöket i Richmond blev en hyllningstillställning och han fick återse gamla vänner och bekanta samt sitt långa preussiska kyrassiärsvärd som han hade lämnat kvar då han begav sig iväg på sitt diplomatiska uppdrag (svärdet finns idag vid konfederationens museum i Richmond). Väl åter i hemlandet kom Heros att gifta sig igen. Det var 1885 med sin första frus yngre syster Tony Honig. De fick en dotter, som fick namnet Virginia. Skottet i Middleburg den 19 juni 1863 dödade till slut Heros. Han dog den 10 maj 1895 av blodförgiftning som orsakades av kulan som fanns kvar i hans kropp. Han blev 59 år gammal. 

Han begravdes i föräldrarnas mausoleum, men hans gravsten förstördes av Röda armén i slutet av andra världskriget. 2008 ordnades en ny gravsten som bekostades av USA, detta i enlighet med en lag i USA från 1900-talets början som erkänner konfedererade veteraner som amerikanska soldater. Vid ceremonin 2008 deltog bland annat JEB Stuart IV med son, the Sons of Confederate Veterans och United Daughters of the Confederacy samt mängder av åhörare från olika föreningar för historiskt återskapande i Tyskland, Sverige, Spanien, Italien med mera.

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Taylor, Walter H.: General Lee. His Campaigns in Virginia 1861-1865. (Lincoln and London 1994)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Mer om kavalleri 

Amerikanska inbördeskriget och kavalleri

Strider längs floden Mississippi 

Det pansarklädda fartyget CSS Arkansas

Svensken som stred vid Shiloh

Historien om Fabian Brydolf

CSS Arkansas

Innovativt med begränsade resurser

När amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 kom i stort sett hela amerikanska flottan vara kvar i Unionen och den nya konfederationen av Sydstaterna hade inga örlogsfartyg att tala om. Givetvis hade konfederationen en marinminister, Stephen Mallory. Han insåg situationens allvar, det skulle inte vara några problem för Unionen att blockera Syds hamnar och strypa konfederations export och import. 

CSS Arkansas var den typ av örlogsfartyg som Sydstaternas flotta satsade på bygga, ångdrivna pansarklädda fartyg med ramm. De visade sitt värde mot traditionella fartyg byggda av trä. Besättning 232 man och ett deplacement av 1 200 ton. Skiss: R.G. Skerrett

Mallory visste att det industriella nord hade en helt annan kapacitet att bygga fartyg än det agrara syd. Vad som behövdes var något utöver det vanliga, han beordrade bygget av fem stycken ångdrivna pansarklädda fartyg med ramm i augusti 1861. Det nya och moderna och i samma veva offensivt tänkande. Innovativt med tanke på Syds begränsade resurser men innebar samtidigt en enorm ökad svårighetsgrad. Det krävde inte bara pansar och kanoner utan också både arbetskraft och besättningar med visst kunnande. 

Bygget startar i Memphis 

Ett av dessa projekt var CSS Arkansas tillsammans med sitt systerfartyg CSS Tennessee. Arbetet med dessa satte igång i oktober 1861. Bygget av de två nya pansarklädda fartygen skedde i Memphis, och du som kan USA:s geografi noterar att detta är mitt i landet, Men staden ligger vid den stora floden Mississippi som rinner ut i Mexikanska gulfen. Tanken var att bygga i Memphis för att senare ta sig ut längs Mississippi via New Orleans. Nu blev det inte så. 

Färdigställandet av CSS Arkansas i Yazoo City var inte det lättaste. Inte samma möjligheter som hade funnits i Memphis. I vilket fall till slut kom örlogsfartyget att tas i tjänst sommaren 1862. Illustration: Julian O. Davidson. 

Om du har upplevt problem så är det nog inget mot vad de som byggde dessa två pansarklädda fartyg gjorde. Bygget försenades då detta ställde stora krav på arbetskraft, teknik och pansar. Sedan hamnade Memphis i riskzonen att erövras så den halvfärdiga CSS Arkansas fick lämna och hamnade till slut i Yazoo City, rena träskmarker jämfört med Memphis, för att där byggas färdigt. Medan den andra, CSS Tennessee, hade inte kommit lika långt i byggprocessen så den förstördes när CSS Arkansas lämnade. Senare kom ett annat pansarklätt fartyg att få namnet CSS Tennessee.

Äntligen redo 

Efter mycket plåga och svett samt arbetet dygnet runt i stort sett blev CSS Arkansas till slut insatt i tjänst i juni 1862. Besättningen ombord var inte precis tidigare flottister även om befälet var erfaren. I vilket fall CSS Arkansas sätts in i strid i mitten av juli runt Syds ”fästning” Vicksburg vid floden Mississippi och lider en del skador och skrämmer livet ur andra sidan. Där order går ut: ”Sänk Arkansas med alla tillgängliga medel”. Flera försök gjordes men framgången uteblev. 

Rakt in och genom Nordstaternas fartyg på floden Mississippi för att nå fram till Vicksburg och där skyddades av stadens tunga kanoner. Illustration: Julian O. Davidson

Det stora problemet med CSS Arkansas var att hennes maskineri inte fungerade till 100 % utan snarare var det omvända, de var glada när det gick igång. Nu valde Syd att försöka återerövra Baton Rouge längre söderut längs floden så CSS Arkansas skulle ge understöd från floden med sitt tunga artilleri medan en annan styrka anföll från landsidan. 

En av motståndarna, USS Carondelet. Betydligt lättare typ av pansarklätt fartyg, främst tänkt för flodoperationer och ingen rammförmåga. I denna klass, City-klassen, ingick sju fartyg och de hade framgångsrikt hjälpt till i striderna mot Fort Henry och Fort Donelson. Deplacement drygt 500 ton medan CSS Arkansas låg på runt 1200 ton. 

Sista striden 

Här skedde ett mycket dumdristigt beslut då CSS Arkansas ordinarie befälhavare hade fått en några dagars sjukledigt samtidigt som förste maskinofficer inte var på plats. Den ordinarie befälhavare hade lämnat fartyget mot löfte att hon inte skulle sättas in under hans frånvaro. Men befälhavaren över Vicksburgsområdet Earl van Dorn var i grunden en av Syds bästa kavalleribefälhavare och trodde på agera nu. Han ville inte vänta, hade inte det tålamod en högre befälhavare borde ha. Han vill återta Baton Rogue nu och tog beslutet att sätta in CSS Arkansas i slaget. 

Slaget om Baton Rouge 5 augusti 1862. Anfallet att återerövra staden misslyckades och kom att kosta Syd enormt med tanke på förlusten av CSS Arkansas. Karta Joseph Gorlinsky

Inledningen gick bra, CSS Arkansas lämnade Vicksburg men ju närmare Baton Rouge hon kommer ju sämre gick maskineriet. Det stannade till slut helt och de fick inte igång det. De som var på plats klarade inte av det. Så beslut tas att borra skeppet i sank den 6 augusti 1862. Det antänds och därefter exploderade det. 

Besättning har övergivit CSS Arkansas och till platsen anländer den tyngre USS Essex jämfört med City-klassen och öppnar eld på det brinnande vraket. De får uppfattningen att de sänker fartyget. Illustration: Harper`s Weekly

CSS Arkansas verkade under kort tid men har en dramatisk och intressant krigshistoria. Men för Sydstaternas marinminister Mallory visade det dock att han tänkte rätt, så Syd kom att bygga flera pansarklädda fartyg med ramm. 

Vidare läsning: 

William N. Still Jr: Iron Afloat – The Story of the Confederate Ironclads. (Columbia 1991) 

Tony Gibbons: Warships and Naval Battles of the US Civil War. (Limpsfield 1989) 

John D. Winters: The Civil War in Louisiana. (Baton Rouge 1991)

Är du intresserad av flodstrider?

”USA:s brunvattens flotta” i Vietnam

Ett annat slag i amerikanska inbördeskriget:

Kampen om Fort Donelsen 11 till 16 februari 1862

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Ett namn kommer alltid att bestå

Skickliga fältherrar genom världshistorien

När vi studerar krigshistorien är det ett namn som är svårt att undvika. Det är omöjligt. Det är Napoleon Bonaparte (1769 – 1821). Svårt att se någon annan som kan matcha Napoleons meriter eller för den delen haft samma möjligheter. 

Friedland 14 juni 1807 var en av Napoleons största segrar, den ryska armén besegrades ordentligt och det ledde fram till fredsfördraget i Tilsit. En av effekt av detta blev att Ryssland anföll Sverige, finska kriget 1808 – 1809. Målning av Ernest Meissonier. 

Napoleon var fältherren på 80 slagfält och anses vara segrare på 70 av dem. I många fall hade han egentligen vunnit innan själva striden bröt ut. Napoleon kunde genom att sina trupprörelser på väg till slagfältet redan ha skapat sig fördelar. Sedan själva närvaron av Napoleon ledde till att hans soldater fick ett lyft, mästaren är med oss. Napoleon lär 1808 påpekat att "i krig är den moraliska styrkan jämfört med fysiska styrkan tre till ett”. Men det spelar ingen roll när han inte vann Borodino 1812, Leipzig 1813 och Waterloo 1815. 

En av Napoleons största nederlag. Ett slag som kom att få en avgörande roll, Leipzig 1813. På bilden: Völkerschlacht bei Leipzig 1813. Här kom svenska styrkor att delta i koalitionen mot Napoleon, även om vår roll var begränsad så var vi med vid Leipzig 1813. Målning av Vladimir Mosjkov 

Fredrik den store och Suvorov

Många andra namn dyker upp som till exempel Alexander den store, Julius Caesar, Djingis Khan, Fredrik den store och Aleksandr Suvorov. Notera att Suvorov och Fredrik den store var samtidigt på samma slagfält. Det var vid Zorndorf 1758 och Kunersdorf 1759 fast Suvorov hade inte kommit så långt i karriär att han förde befälet över styrkorna. 

Fredrik den store deltog precis som Napoleon på många slagfält, det sägs 64 och att han förlorade 8 av dessa. Det innebar som sagt inte att han vann övriga. På bilden preussiska soldater vid Hohenfriedberg 4 juni 1745. Målning av Carl Röchling. 

För många år sedan läste jag en skrift av tjeckoslovakisk dissident. Han hade skrivit den efter 1968 års sovjetiska invasion av Tjeckoslovakien. Han lyfte fram att framför FN:s högkvarter i New York borde det vara en staty över en apa med en träklubba i handen. Med det menade han att människan och krig inleddes när hjälpmedel, alltså vapen, började användas i bråk och konflikter. Med andra ord vi har krigat under väldigt lång tid och verkar aldrig sluta. 

Lokalhistoria i stor omfattning

Så det finns många fältherrar som har vunnit spektakulära segrar på slagfältet. Men krigshistoria är ett ämne som kan ses som lokalhistoria. Vi i Sverige fokuserar väldigt mycket på Sverige och våra krig, namn som Johan Banér, Lennart Torstenson, Magnus Stenbock och Carl-Gustaf Rehnskiöld känns kanske igen men samtida namn som Louis II av Bourbon, prins av Condé eller Henri de la Tour d’Auvergne, Vicomte de Turenne eller Johan III Sobieski eller John Churchill, Duke of Marlborough är inte alls lika bekanta för de flesta. Men det är inte så konstigt, knappt en fransman vet väl vem Magnus Stenbock är. Poängen är att i många fall kan krigshistoria ses som lokalhistoria, endast de närmaste sörjande känner till den. 

Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Sedan som jag har tidigare nämnt så startas det hela tiden nya krig och det fylls på med nya fältherrar och listan av namn blir bara längre. De äldre glöms bort medan de nya tar plats. 1900-talet med sina två världskrig dominerar mångas medvetande och puttar ut de gamla. 

Fältmarskalk Erich von Manstein, längst till vänster. Mannen vars idéer beseglade Frankrikes öde 1940. Här i samspråk med Adolf Hitler. Bakom dem står generalmajor Theodor Busse, den framtida befälhavaren för tyska 9. armén i försvaret av Berlin 1945. Mannen till höger i bilden är arméns stabschef Kurt Zeitzler. Foto:; Wikipedia Commons.

Namn som till exempel: 

Erich von Manstein (1887-1973) 

Georgij Zjukov (1896-1974) 

Douglas Haig (1861–1928) 

George S. Patton (1885–1945)

har ersatt namn som till exempel: 

John Churchill, Duke of Marlborough (1650 – 1722) 

Simon Bolivar (1783 – 1830) 

Helmuth Karl Bernhard, Graf von Moltke (1800-1891) 

Ulysses Simpson Grant (1822-1885)

Helmuth von Moltke den äldre. Mannen som besegrade Frankrike 1870-1871. En som la grunden för det tyska kejsardömet 1871-1918. Målning av Conrad Freyberg

Som sagt det finns många fältherrar genom historien och jag har bara tagit upp ett axplock av dem. Dock en sak är säker och det är att ett namn kommer alltid att bestå: Napoleon Bonaparte.  

Vidare läsning: 

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980) 

Martin Füssel: Sjuårskriget. 1700-talets världskrig (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Legendariska fältherrar från Hannibal till Rommel (Stockholm 2013) 

 John Terraine: The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945 (London 1992) 

 J.F.C.Fuller: The Conduct of War 1789-1961 (London 1962)  

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Svenskarna under stjärnbaneret

Amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865 och 3. Minnesota

Det brukar anges att en tredjedel av unionsarmén bestod av immigranter, där de två största grupperna var tyskar och irländare. Många direkt från båten till unionsarmén. Var tionde soldat var tysk i unionsarmén, men så fanns det nästan hel tysk kår i Potomac-armén 1863, XI. kåren.

Regementsfanan för 3. Minnesota som inte såg speciellt mycket strid under sin i amerikanska inbördeskriget. De flesta som dog var på grund av sjukdom. Foto: Wikipedia Commons

Nu den svenska invandringen till USA kom igång först efter inbördeskriget. Till exempel vid inbördeskrigets slut 1865 fanns det cirka 25 000 svenskamerikaner, men 1890 hela 800 000. Så de svenska soldaterna som fanns hade inga egna större förband utan var spridda på en mängd förband.  Ett av dessa var kompani D i 3. Minnesota frivilliga regementet. Kompanichef blev kapten Hans Mattson och i kompaniet fanns sjuttio svenskar och trettio norrmän. Mattson hade ställt sig i spetsen för svenskarna i Minnesota (cirka 3 100 1860) och uppmanat dem och norrmännen att försvara unionen. Det fanns också skandinaver i övriga kompanier. Minnesota hade som delstat vid denna tid totalt drygt 170 000 innevånare. Och detta var en delstat som växte, en "frontier state", med orden gränsen mot väster. Här fanns land. 1870 var Minnesota uppe i nästan 440 000.

På bilden överste Hans Mattson 1864. Han kom att sluta kriget som regementschef  för 3. Minnesota. Foto: Photographs of Minnesota Volunteers

Hans Mattson föddes i Önnestad i Skåne den 23 december 1832 och emigrerade till USA 1851 tillsammans med en vän. Inledningsvis bodde han i staten Illinois innan han tills slut hamnade i Minnesota. Han var en man med position men ingen militär bakgrund. Så han utnämndes till kapten i US. Volunteers. Yrkesofficerare hade dubbla grader, till exempel sommaren 1863 när den välkände amerikanska officeraren Armstrong Custer tog över Michigans kavalleribrigad utnämndes han till brigadgeneral i US. Volunteers men var fortfarande löjtnant i reguljära armén.

Forrest fångar Minnesota

Sommaren 1862 var regementet i mellersta Tennessee, och den numera major Mattson hade insjuknat. Han fick sjukpermission och reste hem.  På sin väg tillbaka till fronten fick Mattson en chock under ett uppehåll i Chicago. I tidningen stod det att hela regementet hade tillfångatagits av sydförband. Han kunde först inte riktigt förstå hur det hade gått till.  Mattson anlände till Nashville och vid staben där förklarade vad som hade skett, En av Syds främsta kavallerigeneral Nathan B. Forrest hade övertygat regementet att sträcka vapen. 

Det hade skett vid första slaget om Murfreesboro 13 juli 1862. Det var snarare bara en enkel drabbning än ett riktigt slag men kallas slag på grund av den betydligt större drabbningen vid årsskiftet 1862/1863 som också ägde rum vid Murfreesboro. Då var det 78 000 som var på slagfältet. Den 13 juli 1862 var det endast 2 214.  I vilket fall nesligt nederlag.

En svensk som hade fått kapitulera och marschera i fångenskap var korpral Olof Liljegren.  Han var oerhört upprörd över regementschefens agerade och kapitulation. Liljegren stötte faktiskt på några svenskar från Texas bland fångvaktarna på marschen söderut. Men snart kom regementet att utväxlas, för vid denna tid förekom flitig fångutväxling mellan Nord och Syd.  Minnesotaregementet sattes upp på nytt med Mattson som överstelöjtnant och Liljegren som löjtnant. Den gamla regementschefen avskedades ur tjänst. 

Siouxindianerna under Little Crow gjorde uppror 1862 och det slutade med nederlag. Little Crow blev senare skjuten av nybyggare och skalperad. För detta betalades prispengar ut, 500 dollar till skytten och 75 dollar för skalpen. National Anthropological Archives 

Massavrättning i Minnesota

Samtidigt som inbördeskriget pågick utbröt ett indianuppror bland Siouxindianerna i Dakota under hövding Little Crow.  Regementet skickades hem till Minnesota och stred mot indianerna från september 1862 till början av 1863. Hit skickades också generalmajor John Pope efter att sydstatsgeneralen Robert E. Lee hade givit honom storstryk vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862.  Lincoln gav honom uppdraget att slå ner indianupproret i Minnesota efter hans misslyckade att slå ner sydstatsupproret i Virginia. Här i Minnesota skedde den största massavrättningen i USA. Det var den 26 december 1862 som 38 indianer hängdes för brott under deras uppror.  Lincoln hade upphävt dödsdomen för 264 indianer men som Liljegren skrev ” Folket kommer att inte tillåta att de får lämna fängelset levande”.

Vicksburg 1863

Nu fick 3. Minnesota lämna scenen i Minnesota och kom snart ingå i generalmajor U. S. Grants styrkor som kämpade att erövra fästningen Vicksburg vid Mississippifloden. Regementet tillhörde överste Milton Montgomerys brigad.  Hans Mattson utvandrade för att skapa sig ett nytt liv i USA men här vid Vicksburg fanns en annan svensk som lämnade Sverige fast för att kriga i USA. Det var Oscar Malmborg, född 1820 på Gotland. 

Striderna om Vicksburg vid floden Mississippi pågick under lång tid. Men tills slut den 18 maj 1863 började de faktiska striderna om själva Vicksburg att inledas som ledde till Syd i det belägrade Vicksburg kapitulerade 4 juli 1863. Målning: Thure de Thulstrup

Han var utbildad soldat men det var inte för amerikanska inbördeskriget han lämnade Sverige utan för kriget mellan USA och Mexiko 1846–1847. Malmborg upptäckte rätt snart att hans engelska var för dålig för att bli officer så han tog värvning som menig soldat. Malmborg utmärkte sig och blev underofficer. Han arbetade vidare några år i USA innan han åkte tillbaka till Sverige 1853 för att uppmuntra emigration till Illinois. När inbördeskriget 1861 bröt ut återvände han till USA. Malmborg som erfaren krigare utnämndes till överstelöjtnant i 55. Illinois frivilliga regemente. Han blev anklagad för dryckenskap och hårda svordomar av regementets två präster. Dryckenskapen kunde aldrig styrkas och ”det gudlösa språket” visade sig vara vanlig svensk militärjargong. Han kom senare att leda regementet vid bland annat Shiloh 6 – 17 april 1862. Regementet höll stånd mot sydanfall i två timmar och förlorade hälften av sin styrka. Regementet deltog senare vid general Grants kampanj att erövra Vicksburg 1862–1863. Detta har resulterat i en minnessten i Vicksburgs slagfältspark.

Minnesstenen i Vicksburgs slagfältspark över Oscar Malmborg och hans 55. Illinois regemente. Foto: National Park Service

Malmborgs brigadchef beskrev honom med följande ord: ”Han är alltid kallblodig, klar och oförfärat tapper”. Malmborg lämnade aktiv fälttjänst i september 1864. Malmborg hade skadat ögonen vid Vicksburg, muskötkula vid det högra och granatskärva vid det västra. Synen blev gradvis sämre. Han arbetade vidare några år i USA innan han återvände till Gotland 1874 och slog sig ner i Visby där han levde fram till sin död 1880. Malmborg begravdes i sin amerikanska blå uniform.

500 dollar till Liljegrens far

Åter till 3. Minnesota som efter Vicksburg skickades iväg för att delta i erövring av delstaten Arkansas huvudstad, Little Rock, hösten 1863. Därefter fungerade regementet som ockupationsstyrka i Arkansas. Mattson blev sommaren 1864 utnämnd till överste och tog över regementet. Dock befann sig regementet vid Pine Bluff i Arkansas som enligt Mattson var kanske den mest ohälsosamma staden i hela södern. Regementet fick begrava många kamrater på grund av sjukdom. En som insjuknade var Olof Liljegren som dog efter fem dagars feber. Han efterlämnade 500 dollar som sändes till hans far hemma i Boggsjö i Jämtland.  Mattson stannade kvar som regementschef till krigsslutet.

Regementschefer:

Överste Henry C. Lester – 15 november 1861 till 1 december 1862.

Överste Chauncey Wright Griggs – 1 december 1862 till 15 juli 1863

Överste Christopher C. Andrews – 15 juli 1863 till 13 juni 1864

Överste Hans Mattson – 13 juni 1864 till 2 september 1865

Att regementet inte såg speciellt mycket strid speglas i deras döda och stupade under kriget.  Endast 17 dödades i strid medan hela 279 dog av sjukdom. Kan jämföras med 1. Minnesota regementet som fick 187 dödade i strid och 99 dog av sjukdom. Men detta regemente har också ett av de värsta rekorden, 82% förluster vid en stormning. 262 man stormade den 2 juli 1863 vid Gettysburg och fem minuter senare var de sönderskjutna.

Striden som skrev in 1. Minnesota i historieböckerna. Bajonettanfallet den 2 juli 1863 vid Gettysburg. Målning: Don Troiani. 

Vidare läsning:

Alf Åberg: Svenskarna under stjärnbaneret. (Stockholm 2012)

James R. Arnold, Alan Hankinson: Ingen nåd – det totala kriget. Amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2011)

Craig L. Symonds: A Battlefield Atlas of the Civil War. ( Baltimore 1983)

Annie Heloise Abel: The American Indian in the Civil War, 1862–1865. (Lincoln 1992)

Läs mer om striden om Fort Donelson här, Grants seger innan Shiloh;

Kampen om Fort Donelson och klantskallar i grå uniform

Läs mer om svensken Fabian Brydolf här:

Amerikanska inbördeskriget kostade honom en arm

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lincolns generaler

 Jag behöver generaler som vill och kan slåss

Den 12 april 1861 öppnade Sydstaternas kanoner eld mot Fort Sumter i Charlestons hamn och inbördeskriget var nu verklighet och inte längre bara prat. Den nytillträdde amerikanske presidenten Abraham Lincoln behövde inte bara trupper för att kväsa upproret i söder utan han behövde också generaler. 

President Abraham Lincoln (till vänster i bilden) samtalar med general George B. McClellan efter striderna vid Antietam i september 1862. Lincoln kom att ge honom sparken då han inte lyckades leverera. Foto: Alexander Gardner  (1821–1882) 

Men var fanns de? Tyvärr inte i den amerikanska armén som bara hade fyra ålderstigna generaler, som inte längre klarade av livet i fält utan här behövdes nya generaler. Lincolns kall på soldater gjorde att han fick befordra många officerare i armén till generaler för att någon skulle leda trupperna. Men av politiska skäl var Lincoln tvungen att befordra män med politiskt makt och inflytande till generaler också. Många av dem ansåg att de var födda att leda män och hade en naiv syn på krig, vilket också den allmänna opinionen hade.

Från major till brigadgeneral

Generalmajor Winfield Scott som var överbefälhavare var 74 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut var inte längre kapabel att leda en armé i fält och hans ställföreträdare var ännu äldre. Mannen som fick det ärofulla uppdraget att marschera mot Richmond, Sydstaternas huvudstad, var major Irvin McDowell. Han var 42 år gammal och plötsligt befordrades han till brigadgeneral genom ett pennstreck och fick ta befälet över en armé. Han hade i huvudsak tjänstgjort som stabsofficer före kriget så han var väl bevandrad vad gäller logistik men ingen erfarenhet av att leda förband i fält.

Irvin McDowell var stabsofficer och major den ena dagen och plötsligt skedde en snabb befordran till brigadgeneral och chef för en fältarmé med 38 000 man. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Hans nya armé, som skulle marschera mot Richmond, bestod av fem divisioner med 38 000 man. Mot detta kan ställas att hela den amerikanska armén före inbördeskriget hade varit 16 000 man stark. USA:s senaste stora krig var mot Mexiko 1846 – 1848 så det var ett tag sedan USA hade upplevt ett större krig. Det fanns en romantisk och idealiserad bild av krig hos båda sidor i kriget, om kriget som ett spektakulärt skådespel och ett pojkboksäventyr. Vilket inte minst visade sig när societeten från Washington åkte ned till Bull Run för att under picknick-liknande former få uppleva krigets första fältslag. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 blev inte lika blodigt som de stora slagen som följde i kriget, men det visade för deltagarna att inbördeskriget skulle bli betydligt grymmare, långvarigare och blodigare än vad man kunnat föreställa sig.

McDowell hade som sagt aldrig fört befäl över trupp i strid under hela sin militära karriär och politiskt tryck gjorde att hans armé inte fick tillräcklig tid på att förberedda sig utan fälttåget inleddes. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 slutade i nederlag för nord och McDowell fick givetvis bära hundhuvudet för detta och sparken som armébefälhavare.

Halleck reste förgäves

Generalmajor Winfield Scott hade insett att han behövde en ersättare som kunde ta över hans roll som överbefälhavare och hans förslag var Henry Halleck. Men han befann sig i Kalifornien och att ta sig till Washington skulle ta tid då järnvägen till Stilla havet inte var byggd. Före inbördeskriget hade det funnits två lösningarna en sydlig och nordlig men det hade inte gått att enas om vilken som skulle byggas, gynna norr eller söder vilket var ganska förståeligt. Under inbördeskriget sattes bygget med den norra lösningen igång för de i söder kunde inte protestera mot beslutet, men det är annan historia.

Hoppet sattes till den unge George B. McClellan. Han sågs som en amerikansk Napoleon men det visade sig inte vara så. Han var mästerlig att organisera en fältarmé men inte att leda en i fältslag, Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Åter till Halleck.  Den 1 november 1861 avgick Scott som överbefälhavare och Halleck hade fortfarande inte anlänt till Washington så Lincoln verkade inte orka vänta utan utnämnde George B. McClellan till ny befälhavare.  Han hade imponerat med formeringen av den nya Potomac-armén efter nederlaget vid Bull Run. McClellan var bara 34 år och han såg ut som en general och fick smeknamnet den unge Napoleon. En sak som han hade faktiskt gemensamt med den mer kända Napoleon, det var att kunna organisera trupper och skapa en armé med Esprit de corps. Men vad som var mer allvarligt för Lincoln var att till skillnad från Napoleon hade McClellan svårt att aggressivt använda sin skapelse, Potomac-armén. Det var som han var rädd att förstöra den. McClellan förstod vad som krävdes i krig men slagfältets blodiga kaos verkade bromsa honom. Sydstatsgeneralen Robet E. Lee kom att senare utnyttja detta både under Sjudagarsslagen och Antietam.

USA:s överbefälhavare generalmajor Winfield Scott hade valt den 46-åriga Henry Halleck till sin ersättare. Fotografiet är taget under inbördeskriget men exakt datum finns inte utan daterat 1860 till 1865. Foto: Scholten, J. A. (John A.), 1829-1886

Nu anlände den 46-årige Halleck till Washington bara att finna att någon annan var överbefälhavare och det var inte han. McClellan gav order till Halleck att bege sig till St. Louis i Missouri och ta över militärdistriktet i väster, så Halleck fick resa halvvägs tillbaka till Kalifornien. Halleck var nog annat en nöjd.

Lincoln vill ha resultat

Lincoln blev samtidigt alltmer missnöjd med sitt val McClellan, för ingenting hände i öster. Potomac-armén bara växte och tränade men inga offensiver. McClellan agerade tills slut och den största armén i amerikansk historia landsteg sydost om Richmond i Virginia. McClellans armé gick i land den 17 mars 1862, drygt 120 km fågelvägen från Richmond samtidigt som Lincoln befriande McClellan från uppgiften som överbefälhavare så han kunde fokusera på sitt fälttåg.  Äntligen skulle nästa slag mot Richmond komma, senast hade varit vid Bull Run den 21 juli 1861. Lincoln började få förhoppningar och Lincoln fick dessutom positiva besked från väster att en general Grant hade tagit sydstatsforten Henry och Donelson Han hade genom detta öppnat väg mot Nashville i Tennessee, Syds andra största stad. Det var i Hallecks nya militärdistrikt. Lincoln såg sommaren an med tillförsikt.

Mannen som sitter på bilden är Sydstatsgeneralen Robert E. Lee. Hans skicklighet som fältherre gjorde att Lincoln kom att sparka general efter general. Bakom honom till vänster i bild står en av hans söner George Washington Custis Lee och till höger i bild hans adjutant Walter H. Taylor. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Men Potomac-armén kom att röra sig med en snigels fart mot Richmond. Samtidigt som borta i väster hade Syds två största städer Nashville i Tennessee och New Orleans i Louisiana tagits av nordstyrkor. McClellan hade fortfarande i början av maj inte nått fram till Richmond. Till slut kom det till ett större fältslag vid Seven Pines (även känt som Fair Oaks) 31 maj – 1 juni 1862 som slutade oavgjort. Men en viktig ändring inträffade till följd av slaget, Robert E. Lee tog över befälet på sydsidan. Lee började förbereda sig för att slå tillbaka McClellan och den 25 juni 1862 inleddes Sjudagarsslagen som kostade blod för Lee men han drev tillbaka McClellan från Richmond.

Lincoln hade insett att han måste göra något, McClellan var stora ord men det hände ingenting. En ny armé skapades i öster och befälhavaren hämtades från väst, John Pope, som var en ivrig förespråkare för Halleck.  Lincoln kallade till sig Henry Halleck för att han skulle bli ny överbefälhavare som Scott faktiskt hade föreslagit. Halleck hade efter sin korta sejour som fältbefälhavare borta i väster insett att han inte passade i fält utan att det var skönare bakom ett skrivbord. Halleck som ny överbefälhavare valde att stanna i Washington och begav sig inte iväg för att leda en armé i fält. Han blev faktiskt väldigt viktig för Lincoln då han förvandlade Lincolns idéer och tankar till reella militära direktiv. Halleck kom att bli Lincolns alibi, då det stod Hallecks namn på order och direktiv som skickades ut medan det egentligen var Lincoln som styrde och ställde. Halleck var inte populär och hade inte många vänner eller som Lincoln en gång sa: ”Jag är Hallecks vän då ingen annan är det. ”

Fältsjukhus för nordsoldater under sjudagarslagen 1862. De sårade har samlats ihop. Foto: James F. Gibson  (1828–1905)

Politiska generaler ett nödvändigt ont för Lincoln

En annan sak som Lincoln kom att uppskatta med Halleck var hans avsky för politisk tillsatta befälhavare eller som Halleck har skrivit: ” Det verkar bara vara lite bättre än mord att ge viktiga befäl till män som Banks, Butler, McClernand, Sigel och Lew Wallace och det verkar ändock vara omöjligt att hindra det.”

Lincoln var tvungen att ta politisk hänsyn och utse dem men Halleck behövde inte ta sådan och hade inga problem att låta dem få sparken när de klantade sig. Till exempel under Vicksburgs-kampanjen 1863 fick Grant av Halleck rätt att ge vem han ville inom sitt befäl sparken och när rätt tillfälle kom så fick den politiska generalmajor McClernand sparken den 18 juni 1863. Halleck var nog nöjd men Lincoln behövde ta politisk hänsyn återinsatte honom i tjänst igen fast på en mindre viktig front.

Hur gick det för Pope i Virginia mot Lee? Högmod går före fall. Pope gick i fält med de berömda orden: ”Jag har kommit till er från väst där vi alltid har sett ryggen på vår fiende”. Vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862 visade Lee hur krig skulle genomföras. Popes armé drevs på flykten och Pope fick gå.

McClellan fick då en ny chans av Lincoln som befälhavare för Potomac-armén och det slutade i drabbningen vid Antietam den 17 september 1862. Den blodigaste dagen i inbördeskriget, totalt cirka 23 000 förluster under slaget. Men McClellan kunde inte ta vara på sina chanser under fälttåget så kritik uppstod och Lincoln avskedade honom igen. Halleck var mer än nöjd.

Det funkar inte, ny general tar över!

En av McClellans kårbefälhavare, Andrew Burnside, fick istället befälet över Potomac-armén.  Lincoln hade faktiskt erbjudit honom befälet två gånger tidigare men han hade tackat nej. Befälhavaren över Potomac-armén hade hela tiden kravet på sig att genomföra offensiver. Burnside kom att genomföra ett vansinneanfall mot Lees armé vid Fredericksburg den 13 december 1862. Lincoln hade försökt avstyra det men Halleck hade stoppat Lincolns invändning med motiveringen att befälhavaren på plats var mer insatt i läget och fick ta beslutet. Helt fel punkt i Lees linje valdes för anfallet eller som en av Lee´s främsta artillerister utryckte det: ”En kyckling kunde inte överleva på det där fältet när vi öppnade eld.”

Här sydstatsinfanteri som möter anfallet vid Fredericksburg. De har skydd bakom en stenmur medan nordinfanteri stormar över ett öppet fält och uppförsbacke. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Så Burnside fick gå fast skulden borde ligga annorstädes. Nästa som fick ta över Potomac-armén var en annan kårbefälhavare Joseph Hooker som överskattande sin egen förmåga enormt och dessutom vägrade han att ha något att göra med Halleck.

Hooker kom faktiskt fram till en plan som kunde kosta Lee hans armé men att ha en plan är en sak medan genomförande av planen är något helt annat. Och det var här Hooker brast enormt samtidigt som Lee agerade offensivt och vågat. Slaget vid Chancellorsville 1 – 4 maj 1863 blev en av Lees största triumfer. Han hade delat på sin armé inför fienden för att kunna genomföra ett flankanfall med en större styrka. Igen fiasko för Potomac-armén.

Syds flankanfall vid Chancellorsville den 2 maj 1863 fick nordsidan XI. kår snarare fly än retirera från det avancerade sydinfanteriet. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Lincoln hade inget annat val än att ersätta Hooker och ännu en gång var det en kårbefälhavare från Potomac-armén som fick ta befälet. Denna gång blev det George G. Meade som blev ny befälhavare. Meades stora stund blev drabbningen vid Gettysburg 1 – 3 juli 1863 där han höll Lee på stången och avgick med seger tack vare att han såg till att inte förlora. Han genomförde slaget utan att ta risker och Lee fick anfalla hans positioner.

Potomac-armén höll sin tagna försvarsställning under slaget vid Gettysburg sommare 1863. Lee lyckades inte knäcka Potomac-armén utan fick dra sig tillbaka. Illustration: Thure de Thulstrup. 

Äntligen rätt man på rätt plats

Dagen efter Gettysburg den 4 juli 1863 kapitulerade Vicksburg och Ulysses Simpson Grants namn kom att hamna på allas läppar. Speciellt som den stora segern kom på nationaldagen. Syds Gibraltar hade fallit och Sydstaterna blev delad i två längs Mississippifloden. Lincoln började i Grant se en kandidat för ny överbefälhavare då Halleck inte var populär. Efter Grants nästa seger vid Chattanooga 23 – 25 november 1863 var saken klar för Lincoln. Men Lincoln kontrollerade först om Grant hade några politiska ambitioner med tanke på de kommande presidentvalet 1864 och när det var klarlagt att Grant inte hade några så utsåg Lincoln honom till ny överbefälhavare och Halleck blev hans stabschef. Äntligen hade Lincoln vad han behövde i form av generaler på högsta nivån, Grant som överbefälhavare, Meade som befälhavare för Potomac-armén och Grants bästa vän och general William Sherman som befälhavare i väst.  

Lincoln hittade sin general, Ulysses Simpson Grant. Strax innan han fyllde 42 år tog han över som ny överbefälhavare på nordsidan den 9 mars 1864. Foto: Frederick Gutekunst  (1831–1917)

Sparkade armébefälhavare i öst 1861-1863

Irwin McDowell

George B. McClellan

John Pope

Andrew Burnside

Joseph Hooker

Vidare läsning:

William Swinton: Army of the Potomac. (New York 1995)

Herman Hattaway och Archer Jones: How the North won. A Military History of the Civil War. (Urbana och Chicago 1991)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Om kavalleri i amerikanska inbördeskriget:

Kavalleriet skapade kaos

Amerikanska inbördeskriget förändrade USA:s syn på kaffe:

"De behöver kaffe"