Preussaren i amerikanska inbördeskriget

Baron von Münchhausen slogs med Lee 

Han var nästan två meter lång, kavalleriofficer och klädd i grått. Den före detta officeren från de preussiska gardeskyrassiärerna var kavallerigeneralen JEB Stuarts stabschef och till sist överstelöjtnant i de konfedererades armé. Hans fulla namn var Johann August Heinrich Heros von Borcke. Med sig på sin resa över Atlanten hade han haft sitt långa preussiska kyrassiärsvärd. 

Heros von Borcke 1864 som överstelöjtnant i de konfedererades armé. Foto: E.O. Wiggins

Hans far var precis som honom officer i den preussiska armén och vid Heros födelse 1835 var han stationerad i fästningen Ehrenbreitstein i Koblenz där floden Rhen och Mosel möts. Strax efter att Heros hade fötts lämnade fadern aktiv tjänst för att ta hand familjens gods i Pommern (i dag del av Polen). Heros adelssläkt nämnts för första gången i källorna år 1186. Heros uppväxt i Pommern och Brandenburg verkar ha varit bekymmerslös. Först i den lokala byskolan sedan vidareutbildning i Berlin där han 1848 fick uppleva den tyska revolutionen som gjorde att många tyskar gick i exil, bland annat till USA. En av dessa var Franz Sigel, general hos nordstatsarmén. Heros tog snarare avstånd från 1848 revolution. 

Preussiska gardeskyrassiär i fransk-tyska kriget 1870–1871. Målning: Édouard Detaille 1882

Heros tog ett avgörande beslut 1853 då han bestämde sig för att bli officer vid kungliga preussiska gardeskyrassiärerna. Han hade under sin studietid i Berlin sett regementet i flera parader och imponerats, ”för mig då fanns det inte en skönare syn och ståtligare trupp i hela världen”.

Äntligen officer hos gardet 

Två år senare, 1855, uppnådde han detta då han utnämndes till fänrik. Men livet som ung gardesofficer var inte billigt, fadern fick ta hand om en enorm skuldbörda. Redan 1858 lämnade Heros regementet och blev reservofficer istället. Han begav sig till Paris för att studera, bland annat franska. Men han kunde inte hålla sig borta, så snart tog han aktiv tjänst igen, denna gång vid Brandenburgs 2. dragonregemente när detta förband 1860 formerade en femte skvadron i Landsberg (i dag del av Polen). Återigen lever Heros ett vidlyftigt liv som ung kavalleriofficer och får ett nytt skuldberg. Fadern får igen gå in för att fixa skulderna och häftiga ordväxlingar förekommer mellan far och son. 

Amerikanska inbördeskriget bryter ut den 12 april 1861 men det första riktigt stora slaget sker först den 21 juli 1861, första slaget vid Bull Run. De kom även att slåss vid denna plats i augusti 1862. Då var Heros von Borcke på plats.

Nyheterna om att ett inbördeskrig hade brutit i USA når Europa. Heros väljer att lämna Europa och för att söka äventyret i Amerika. Varför han valde Sydsidan i kriget kan förklaras med att han hade träffat en attaché från USA:s legation som var från söderns plantagearistokrati som hade imponerat på honom. Heros ansåg däremot att slaveri var moraliskt fel. I vilket fall lämnade han sitt hemland den 14 februari 1862 för ett spännande äventyr som han såg det och den 26 maj 1862 anlände Heros med en blockadbrytare till Charleston i South Carolina. 

Krigstjänst hos Stuart 

I Charleston får Heros sitt första intryck av sydstatsoldater. Han var van med europeisk disciplin och riktiga uniformer men det han fick se i Syd var långt därifrån. Föga anade han att dessa trashankar skulle imponera stort på honom på slagfältet. Från Charleston beger han sig till Richmond i Virginia. Det var ingen speciell omständlig byråkrati hos krigsministeriet i Richmond för redan den 29 maj, tre dagar efter sin ankomst till Amerika, lämnar Heros staden på sin nya häst på väg som frivillig till JEB Stuarts kavallerister. 

JEB Stuart och hans kavallerister 1862 avbildade av samtiden. Illustration: Frank Vizetelly (1830–1883)

Just när slaget om Seven Pines inleds den 31 maj 1862 träffar Heros för första gången JEB Stuart. Han var inte allt förtjust över den långa utlänningen som plötsligt dök upp och anmälde sig. Men han fick inte så mycket tid att tänka på detta då kanoner hördes i fjärran, Stuart utbrister: ”Jaha, dansen börjar”. Heros blir en del av Stuarts stab. Snart får han sin första uppdrag som ordonnansofficer att rida förbi fiendens positioner och leverera ett meddelande till överste Fitzhugh Lee. Detta blev hans första uppdrag i krig någonsin, han sporrade sin häst och satte av med högsta fart. Plötsligt hördes och kändes en våldsam explosion som täckte Heros med gyttja och smuts. Heros skrev senare: ” Det var den första granat som slog ner så nära mig och jag fick direkt ett starkt intryck av krigets skoningslösa destruktiva våld”. 

Stuart var nöjd med Heros insats under slaget om Seven Pines den 31 maj–1 juni 1862 och han och Stuart började utveckla sin vänskap. Efter slaget tog Stuart Heros med på en rundtur på slagfältet och Heros noterade: ” Aldrig kommer jag glömma detta, den första anblicken på denna bild fylld av blod, förödelse och död, som jag senare skulle bli van vid”. 

Heros deltog sedan i Stuarts berömda räd runt nordstatsgeneral McClellans armé, senare utnämndes han till kapten och innan bläcket hann torka blev han igen befordrad till major. Stuart hade börjat beteckna Heros som sin högra arm. Dock han hade svårt för hans namn så han sa istället: ” My dear Von”.

Brandy Station den 9 juni 1863, ”De är här!” General JEB Stuart, chef över Virginiakavalleriet, väcks bryskt av sin  adjutant Heros von Borcke. 

Mängder av fältslag i Virginia 

Heros kom att delta i flera stora slag, andra slaget vid Bull Run i augusti 1862, Antietam september 1862, Fredericksburg december 1862, Chancellorsville maj 1863 och sedan inbördeskrigets största kavallerislag, Brandy Station den 9 juni 1863. Han blev känd som jätten i grått. En New York-tidning hade följande reportage om Heros: 

 ”Det fientliga angreppet leddes av en jätte som satt på en enorm häst. Ett svärd så långt och brett som ett stängselpåle svingades över huvudet och detta gav ett skrämmande intryck på våra soldater.” 

Den 19 juni 1863 träffas Heros av en kula i halsen. Hans karriär som kavalleriofficer i främre linjen hos Stuart var över. Många trodde att det var hans sista stund men trots kulan stannade i kroppen kom Heros att överleva i många år. Kulan kom att göra sig påmind under årens lopp. Heros var inte vid Stuarts sida under Gettysburgskampanjen 1863 och det finns givetvis historiker som gör gällande att hade han varit det så kanske hade Stuart inte försummat Lee inför slaget om Gettysburg. 

Ett liten minnesplakett vid slaget om Middleburg den 19 juni 1863 där Heros sårades. Foto: Anne-theater / Wikipedia Commons

Diplomatiskt uppdrag i London 

Heros återhämtade sig men återgick inte till fronttjänst. Den 11 maj 1864 fick Heros beskedet att Stuart hade sårats svårt under slaget vid Yellow Tavern. Heros skyndade sig för att träffa Stuart när han anlände sårad till Richmond. Stuart utryckte en förhoppning att han skulle återhämta sig som Heros hade gjort men så blev det inte. Han dog sent på kvällen den 12 maj, innan hans fru hann komma. I slutet av året, 1864, skickas överstelöjtnant Heros von Borcke på diplomatiskt uppdrag till Storbritannien. Men det blev inte mycket uträttat då kriget var i stort sett över i april 1865 då Lees armé kapitulerade. 

Heros stannar kvar i London men när han sommaren 1866 fick besked om ett möjligt krig mellan Preussen och Österrike, så begav sig Heros snabbt hemåt till Berlin. Han återinsattes i aktiv tjänst, dock bara som löjtnant. Han var besviken men hans krigserfarenhet gav honom en helt annan plattform. Krigsministern Albrecht greve von Roon bjöd in honom för ett samtal, men det blev även en audiens med kungen. Den aktade fältmarskalken Friedrich greve von Wrangel ville också höra om hans erfarenheter. Här kände sig Heros obekväm då den 72-årige fältmarskalken bad den 30-årige Heros att sitta ner och berätta sin historia medan han stod upp och gick fram tillbaka i rummet, och emellanåt utbrast ”Bravo” eller ” Det gjorde du bra”. 

Under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgjorde Heros i staben hos prins Friedrich Karl von Preussen. Befälhavare för preussiska 1. armén. 

Krig i Europa 

Heros kom att under det preussisk-österrikiska kriget 1866 tjänstgöra vid staben hos preussiska 1. armén vars befälhavare var prins Friedrich Karl von Preussen. Trots sin låga rang fick Heros viss status i staben, prinsen vände sig ibland direkt till Heros med frågor och sa sedan: ” Mina herrar, Borcke har rätt, hans uppfattning är den enda som jag är överens med”. 

Den gamla krigsskadan gjorde sig påmind så Heros lämnade armén efter kriget som ryttmästare och höll kontakten med prins Friedrich Karl, de jagade ett flertal gånger tillsammans fram till prinsens död 1885. Heros skrev till och med en bok om deras krigs- och jaktäventyr. 

År 1867gifte sig Heros med sin ungdomskärlek, Magdalene Honig. Äktenskapet var lyckligt och de fick tre söner. På familjegodset kom sydstatsflaggan att hissa ett antal gånger vid olika tillställningar. Heros skrev flera böcker om amerikanska inbördeskriget som har fått blandade omdömen, bland annat epitetet ”Sydstaternas baron von Münchausen”. 

Heros von Borckes långa preussiska kyrassiärsvärd finns än idag att beskåda hos American Civil War Museum. Foto: https://acwm.org/

Kulan tog sitt pris till slut 

När hans hustru dog 1883 blev Heros deprimerad. Året efter 1884 valde Heros att åka på besök till USA. Besöket i Richmond blev en hyllningstillställning och han fick återse gamla vänner och bekanta samt sitt långa preussiska kyrassiärsvärd som han hade lämnat kvar då han begav sig iväg på sitt diplomatiska uppdrag (svärdet finns idag vid konfederationens museum i Richmond). Väl åter i hemlandet kom Heros att gifta sig igen. Det var 1885 med sin första frus yngre syster Tony Honig. De fick en dotter, som fick namnet Virginia. Skottet i Middleburg den 19 juni 1863 dödade till slut Heros. Han dog den 10 maj 1895 av blodförgiftning som orsakades av kulan som fanns kvar i hans kropp. Han blev 59 år gammal. 

Han begravdes i föräldrarnas mausoleum, men hans gravsten förstördes av Röda armén i slutet av andra världskriget. 2008 ordnades en ny gravsten som bekostades av USA, detta i enlighet med en lag i USA från 1900-talets början som erkänner konfedererade veteraner som amerikanska soldater. Vid ceremonin 2008 deltog bland annat JEB Stuart IV med son, the Sons of Confederate Veterans och United Daughters of the Confederacy samt mängder av åhörare från olika föreningar för historiskt återskapande i Tyskland, Sverige, Spanien, Italien med mera.

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Taylor, Walter H.: General Lee. His Campaigns in Virginia 1861-1865. (Lincoln and London 1994)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Mer om kavalleri 

Amerikanska inbördeskriget och kavalleri

Strider längs floden Mississippi 

Det pansarklädda fartyget CSS Arkansas

Svensken som stred vid Shiloh

Historien om Fabian Brydolf

CSS Arkansas

Innovativt med begränsade resurser

När amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 kom i stort sett hela amerikanska flottan vara kvar i Unionen och den nya konfederationen av Sydstaterna hade inga örlogsfartyg att tala om. Givetvis hade konfederationen en marinminister, Stephen Mallory. Han insåg situationens allvar, det skulle inte vara några problem för Unionen att blockera Syds hamnar och strypa konfederations export och import. 

CSS Arkansas var den typ av örlogsfartyg som Sydstaternas flotta satsade på bygga, ångdrivna pansarklädda fartyg med ramm. De visade sitt värde mot traditionella fartyg byggda av trä. Besättning 232 man och ett deplacement av 1 200 ton. Skiss: R.G. Skerrett

Mallory visste att det industriella nord hade en helt annan kapacitet att bygga fartyg än det agrara syd. Vad som behövdes var något utöver det vanliga, han beordrade bygget av fem stycken ångdrivna pansarklädda fartyg med ramm i augusti 1861. Det nya och moderna och i samma veva offensivt tänkande. Innovativt med tanke på Syds begränsade resurser men innebar samtidigt en enorm ökad svårighetsgrad. Det krävde inte bara pansar och kanoner utan också både arbetskraft och besättningar med visst kunnande. 

Bygget startar i Memphis 

Ett av dessa projekt var CSS Arkansas tillsammans med sitt systerfartyg CSS Tennessee. Arbetet med dessa satte igång i oktober 1861. Bygget av de två nya pansarklädda fartygen skedde i Memphis, och du som kan USA:s geografi noterar att detta är mitt i landet, Men staden ligger vid den stora floden Mississippi som rinner ut i Mexikanska gulfen. Tanken var att bygga i Memphis för att senare ta sig ut längs Mississippi via New Orleans. Nu blev det inte så. 

Färdigställandet av CSS Arkansas i Yazoo City var inte det lättaste. Inte samma möjligheter som hade funnits i Memphis. I vilket fall till slut kom örlogsfartyget att tas i tjänst sommaren 1862. Illustration: Julian O. Davidson. 

Om du har upplevt problem så är det nog inget mot vad de som byggde dessa två pansarklädda fartyg gjorde. Bygget försenades då detta ställde stora krav på arbetskraft, teknik och pansar. Sedan hamnade Memphis i riskzonen att erövras så den halvfärdiga CSS Arkansas fick lämna och hamnade till slut i Yazoo City, rena träskmarker jämfört med Memphis, för att där byggas färdigt. Medan den andra, CSS Tennessee, hade inte kommit lika långt i byggprocessen så den förstördes när CSS Arkansas lämnade. Senare kom ett annat pansarklätt fartyg att få namnet CSS Tennessee.

Äntligen redo 

Efter mycket plåga och svett samt arbetet dygnet runt i stort sett blev CSS Arkansas till slut insatt i tjänst i juni 1862. Besättningen ombord var inte precis tidigare flottister även om befälet var erfaren. I vilket fall CSS Arkansas sätts in i strid i mitten av juli runt Syds ”fästning” Vicksburg vid floden Mississippi och lider en del skador och skrämmer livet ur andra sidan. Där order går ut: ”Sänk Arkansas med alla tillgängliga medel”. Flera försök gjordes men framgången uteblev. 

Rakt in och genom Nordstaternas fartyg på floden Mississippi för att nå fram till Vicksburg och där skyddades av stadens tunga kanoner. Illustration: Julian O. Davidson

Det stora problemet med CSS Arkansas var att hennes maskineri inte fungerade till 100 % utan snarare var det omvända, de var glada när det gick igång. Nu valde Syd att försöka återerövra Baton Rouge längre söderut längs floden så CSS Arkansas skulle ge understöd från floden med sitt tunga artilleri medan en annan styrka anföll från landsidan. 

En av motståndarna, USS Carondelet. Betydligt lättare typ av pansarklätt fartyg, främst tänkt för flodoperationer och ingen rammförmåga. I denna klass, City-klassen, ingick sju fartyg och de hade framgångsrikt hjälpt till i striderna mot Fort Henry och Fort Donelson. Deplacement drygt 500 ton medan CSS Arkansas låg på runt 1200 ton. 

Sista striden 

Här skedde ett mycket dumdristigt beslut då CSS Arkansas ordinarie befälhavare hade fått en några dagars sjukledigt samtidigt som förste maskinofficer inte var på plats. Den ordinarie befälhavare hade lämnat fartyget mot löfte att hon inte skulle sättas in under hans frånvaro. Men befälhavaren över Vicksburgsområdet Earl van Dorn var i grunden en av Syds bästa kavalleribefälhavare och trodde på agera nu. Han ville inte vänta, hade inte det tålamod en högre befälhavare borde ha. Han vill återta Baton Rogue nu och tog beslutet att sätta in CSS Arkansas i slaget. 

Slaget om Baton Rouge 5 augusti 1862. Anfallet att återerövra staden misslyckades och kom att kosta Syd enormt med tanke på förlusten av CSS Arkansas. Karta Joseph Gorlinsky

Inledningen gick bra, CSS Arkansas lämnade Vicksburg men ju närmare Baton Rouge hon kommer ju sämre gick maskineriet. Det stannade till slut helt och de fick inte igång det. De som var på plats klarade inte av det. Så beslut tas att borra skeppet i sank den 6 augusti 1862. Det antänds och därefter exploderade det. 

Besättning har övergivit CSS Arkansas och till platsen anländer den tyngre USS Essex jämfört med City-klassen och öppnar eld på det brinnande vraket. De får uppfattningen att de sänker fartyget. Illustration: Harper`s Weekly

CSS Arkansas verkade under kort tid men har en dramatisk och intressant krigshistoria. Men för Sydstaternas marinminister Mallory visade det dock att han tänkte rätt, så Syd kom att bygga flera pansarklädda fartyg med ramm. 

Vidare läsning: 

William N. Still Jr: Iron Afloat – The Story of the Confederate Ironclads. (Columbia 1991) 

Tony Gibbons: Warships and Naval Battles of the US Civil War. (Limpsfield 1989) 

John D. Winters: The Civil War in Louisiana. (Baton Rouge 1991)

Är du intresserad av flodstrider?

”USA:s brunvattens flotta” i Vietnam

Ett annat slag i amerikanska inbördeskriget:

Kampen om Fort Donelsen 11 till 16 februari 1862

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Ett namn kommer alltid att bestå

Skickliga fältherrar genom världshistorien

När vi studerar krigshistorien är det ett namn som är svårt att undvika. Det är omöjligt. Det är Napoleon Bonaparte (1769 – 1821). Svårt att se någon annan som kan matcha Napoleons meriter eller för den delen haft samma möjligheter. 

Friedland 14 juni 1807 var en av Napoleons största segrar, den ryska armén besegrades ordentligt och det ledde fram till fredsfördraget i Tilsit. En av effekt av detta blev att Ryssland anföll Sverige, finska kriget 1808 – 1809. Målning av Ernest Meissonier. 

Napoleon var fältherren på 80 slagfält och anses vara segrare på 70 av dem. I många fall hade han egentligen vunnit innan själva striden bröt ut. Napoleon kunde genom att sina trupprörelser på väg till slagfältet redan ha skapat sig fördelar. Sedan själva närvaron av Napoleon ledde till att hans soldater fick ett lyft, mästaren är med oss. Napoleon lär 1808 påpekat att "i krig är den moraliska styrkan jämfört med fysiska styrkan tre till ett”. Men det spelar ingen roll när han inte vann Borodino 1812, Leipzig 1813 och Waterloo 1815. 

En av Napoleons största nederlag. Ett slag som kom att få en avgörande roll, Leipzig 1813. På bilden: Völkerschlacht bei Leipzig 1813. Här kom svenska styrkor att delta i koalitionen mot Napoleon, även om vår roll var begränsad så var vi med vid Leipzig 1813. Målning av Vladimir Mosjkov 

Fredrik den store och Suvorov

Många andra namn dyker upp som till exempel Alexander den store, Julius Caesar, Djingis Khan, Fredrik den store och Aleksandr Suvorov. Notera att Suvorov och Fredrik den store var samtidigt på samma slagfält. Det var vid Zorndorf 1758 och Kunersdorf 1759 fast Suvorov hade inte kommit så långt i karriär att han förde befälet över styrkorna. 

Fredrik den store deltog precis som Napoleon på många slagfält, det sägs 64 och att han förlorade 8 av dessa. Det innebar som sagt inte att han vann övriga. På bilden preussiska soldater vid Hohenfriedberg 4 juni 1745. Målning av Carl Röchling. 

För många år sedan läste jag en skrift av tjeckoslovakisk dissident. Han hade skrivit den efter 1968 års sovjetiska invasion av Tjeckoslovakien. Han lyfte fram att framför FN:s högkvarter i New York borde det vara en staty över en apa med en träklubba i handen. Med det menade han att människan och krig inleddes när hjälpmedel, alltså vapen, började användas i bråk och konflikter. Med andra ord vi har krigat under väldigt lång tid och verkar aldrig sluta. 

Lokalhistoria i stor omfattning

Så det finns många fältherrar som har vunnit spektakulära segrar på slagfältet. Men krigshistoria är ett ämne som kan ses som lokalhistoria. Vi i Sverige fokuserar väldigt mycket på Sverige och våra krig, namn som Johan Banér, Lennart Torstenson, Magnus Stenbock och Carl-Gustaf Rehnskiöld känns kanske igen men samtida namn som Louis II av Bourbon, prins av Condé eller Henri de la Tour d’Auvergne, Vicomte de Turenne eller Johan III Sobieski eller John Churchill, Duke of Marlborough är inte alls lika bekanta för de flesta. Men det är inte så konstigt, knappt en fransman vet väl vem Magnus Stenbock är. Poängen är att i många fall kan krigshistoria ses som lokalhistoria, endast de närmaste sörjande känner till den. 

Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Sedan som jag har tidigare nämnt så startas det hela tiden nya krig och det fylls på med nya fältherrar och listan av namn blir bara längre. De äldre glöms bort medan de nya tar plats. 1900-talet med sina två världskrig dominerar mångas medvetande och puttar ut de gamla. 

Fältmarskalk Erich von Manstein, längst till vänster. Mannen vars idéer beseglade Frankrikes öde 1940. Här i samspråk med Adolf Hitler. Bakom dem står generalmajor Theodor Busse, den framtida befälhavaren för tyska 9. armén i försvaret av Berlin 1945. Mannen till höger i bilden är arméns stabschef Kurt Zeitzler. Foto:; Wikipedia Commons.

Namn som till exempel: 

Erich von Manstein (1887-1973) 

Georgij Zjukov (1896-1974) 

Douglas Haig (1861–1928) 

George S. Patton (1885–1945)

har ersatt namn som till exempel: 

John Churchill, Duke of Marlborough (1650 – 1722) 

Simon Bolivar (1783 – 1830) 

Helmuth Karl Bernhard, Graf von Moltke (1800-1891) 

Ulysses Simpson Grant (1822-1885)

Helmuth von Moltke den äldre. Mannen som besegrade Frankrike 1870-1871. En som la grunden för det tyska kejsardömet 1871-1918. Målning av Conrad Freyberg

Som sagt det finns många fältherrar genom historien och jag har bara tagit upp ett axplock av dem. Dock en sak är säker och det är att ett namn kommer alltid att bestå: Napoleon Bonaparte.  

Vidare läsning: 

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980) 

Martin Füssel: Sjuårskriget. 1700-talets världskrig (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Legendariska fältherrar från Hannibal till Rommel (Stockholm 2013) 

 John Terraine: The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945 (London 1992) 

 J.F.C.Fuller: The Conduct of War 1789-1961 (London 1962)  

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Svenskarna under stjärnbaneret

Amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865 och 3. Minnesota

Det brukar anges att en tredjedel av unionsarmén bestod av immigranter, där de två största grupperna var tyskar och irländare. Många direkt från båten till unionsarmén. Var tionde soldat var tysk i unionsarmén, men så fanns det nästan hel tysk kår i Potomac-armén 1863, XI. kåren.

Regementsfanan för 3. Minnesota som inte såg speciellt mycket strid under sin i amerikanska inbördeskriget. De flesta som dog var på grund av sjukdom. Foto: Wikipedia Commons

Nu den svenska invandringen till USA kom igång först efter inbördeskriget. Till exempel vid inbördeskrigets slut 1865 fanns det cirka 25 000 svenskamerikaner, men 1890 hela 800 000. Så de svenska soldaterna som fanns hade inga egna större förband utan var spridda på en mängd förband.  Ett av dessa var kompani D i 3. Minnesota frivilliga regementet. Kompanichef blev kapten Hans Mattson och i kompaniet fanns sjuttio svenskar och trettio norrmän. Mattson hade ställt sig i spetsen för svenskarna i Minnesota (cirka 3 100 1860) och uppmanat dem och norrmännen att försvara unionen. Det fanns också skandinaver i övriga kompanier. Minnesota hade som delstat vid denna tid totalt drygt 170 000 innevånare. Och detta var en delstat som växte, en "frontier state", med orden gränsen mot väster. Här fanns land. 1870 var Minnesota uppe i nästan 440 000.

På bilden överste Hans Mattson 1864. Han kom att sluta kriget som regementschef  för 3. Minnesota. Foto: Photographs of Minnesota Volunteers

Hans Mattson föddes i Önnestad i Skåne den 23 december 1832 och emigrerade till USA 1851 tillsammans med en vän. Inledningsvis bodde han i staten Illinois innan han tills slut hamnade i Minnesota. Han var en man med position men ingen militär bakgrund. Så han utnämndes till kapten i US. Volunteers. Yrkesofficerare hade dubbla grader, till exempel sommaren 1863 när den välkände amerikanska officeraren Armstrong Custer tog över Michigans kavalleribrigad utnämndes han till brigadgeneral i US. Volunteers men var fortfarande löjtnant i reguljära armén.

Forrest fångar Minnesota

Sommaren 1862 var regementet i mellersta Tennessee, och den numera major Mattson hade insjuknat. Han fick sjukpermission och reste hem.  På sin väg tillbaka till fronten fick Mattson en chock under ett uppehåll i Chicago. I tidningen stod det att hela regementet hade tillfångatagits av sydförband. Han kunde först inte riktigt förstå hur det hade gått till.  Mattson anlände till Nashville och vid staben där förklarade vad som hade skett, En av Syds främsta kavallerigeneral Nathan B. Forrest hade övertygat regementet att sträcka vapen. 

Det hade skett vid första slaget om Murfreesboro 13 juli 1862. Det var snarare bara en enkel drabbning än ett riktigt slag men kallas slag på grund av den betydligt större drabbningen vid årsskiftet 1862/1863 som också ägde rum vid Murfreesboro. Då var det 78 000 som var på slagfältet. Den 13 juli 1862 var det endast 2 214.  I vilket fall nesligt nederlag.

En svensk som hade fått kapitulera och marschera i fångenskap var korpral Olof Liljegren.  Han var oerhört upprörd över regementschefens agerade och kapitulation. Liljegren stötte faktiskt på några svenskar från Texas bland fångvaktarna på marschen söderut. Men snart kom regementet att utväxlas, för vid denna tid förekom flitig fångutväxling mellan Nord och Syd.  Minnesotaregementet sattes upp på nytt med Mattson som överstelöjtnant och Liljegren som löjtnant. Den gamla regementschefen avskedades ur tjänst. 

Siouxindianerna under Little Crow gjorde uppror 1862 och det slutade med nederlag. Little Crow blev senare skjuten av nybyggare och skalperad. För detta betalades prispengar ut, 500 dollar till skytten och 75 dollar för skalpen. National Anthropological Archives 

Massavrättning i Minnesota

Samtidigt som inbördeskriget pågick utbröt ett indianuppror bland Siouxindianerna i Dakota under hövding Little Crow.  Regementet skickades hem till Minnesota och stred mot indianerna från september 1862 till början av 1863. Hit skickades också generalmajor John Pope efter att sydstatsgeneralen Robert E. Lee hade givit honom storstryk vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862.  Lincoln gav honom uppdraget att slå ner indianupproret i Minnesota efter hans misslyckade att slå ner sydstatsupproret i Virginia. Här i Minnesota skedde den största massavrättningen i USA. Det var den 26 december 1862 som 38 indianer hängdes för brott under deras uppror.  Lincoln hade upphävt dödsdomen för 264 indianer men som Liljegren skrev ” Folket kommer att inte tillåta att de får lämna fängelset levande”.

Vicksburg 1863

Nu fick 3. Minnesota lämna scenen i Minnesota och kom snart ingå i generalmajor U. S. Grants styrkor som kämpade att erövra fästningen Vicksburg vid Mississippifloden. Regementet tillhörde överste Milton Montgomerys brigad.  Hans Mattson utvandrade för att skapa sig ett nytt liv i USA men här vid Vicksburg fanns en annan svensk som lämnade Sverige fast för att kriga i USA. Det var Oscar Malmborg, född 1820 på Gotland. 

Striderna om Vicksburg vid floden Mississippi pågick under lång tid. Men tills slut den 18 maj 1863 började de faktiska striderna om själva Vicksburg att inledas som ledde till Syd i det belägrade Vicksburg kapitulerade 4 juli 1863. Målning: Thure de Thulstrup

Han var utbildad soldat men det var inte för amerikanska inbördeskriget han lämnade Sverige utan för kriget mellan USA och Mexiko 1846–1847. Malmborg upptäckte rätt snart att hans engelska var för dålig för att bli officer så han tog värvning som menig soldat. Malmborg utmärkte sig och blev underofficer. Han arbetade vidare några år i USA innan han åkte tillbaka till Sverige 1853 för att uppmuntra emigration till Illinois. När inbördeskriget 1861 bröt ut återvände han till USA. Malmborg som erfaren krigare utnämndes till överstelöjtnant i 55. Illinois frivilliga regemente. Han blev anklagad för dryckenskap och hårda svordomar av regementets två präster. Dryckenskapen kunde aldrig styrkas och ”det gudlösa språket” visade sig vara vanlig svensk militärjargong. Han kom senare att leda regementet vid bland annat Shiloh 6 – 17 april 1862. Regementet höll stånd mot sydanfall i två timmar och förlorade hälften av sin styrka. Regementet deltog senare vid general Grants kampanj att erövra Vicksburg 1862–1863. Detta har resulterat i en minnessten i Vicksburgs slagfältspark.

Minnesstenen i Vicksburgs slagfältspark över Oscar Malmborg och hans 55. Illinois regemente. Foto: National Park Service

Malmborgs brigadchef beskrev honom med följande ord: ”Han är alltid kallblodig, klar och oförfärat tapper”. Malmborg lämnade aktiv fälttjänst i september 1864. Malmborg hade skadat ögonen vid Vicksburg, muskötkula vid det högra och granatskärva vid det västra. Synen blev gradvis sämre. Han arbetade vidare några år i USA innan han återvände till Gotland 1874 och slog sig ner i Visby där han levde fram till sin död 1880. Malmborg begravdes i sin amerikanska blå uniform.

500 dollar till Liljegrens far

Åter till 3. Minnesota som efter Vicksburg skickades iväg för att delta i erövring av delstaten Arkansas huvudstad, Little Rock, hösten 1863. Därefter fungerade regementet som ockupationsstyrka i Arkansas. Mattson blev sommaren 1864 utnämnd till överste och tog över regementet. Dock befann sig regementet vid Pine Bluff i Arkansas som enligt Mattson var kanske den mest ohälsosamma staden i hela södern. Regementet fick begrava många kamrater på grund av sjukdom. En som insjuknade var Olof Liljegren som dog efter fem dagars feber. Han efterlämnade 500 dollar som sändes till hans far hemma i Boggsjö i Jämtland.  Mattson stannade kvar som regementschef till krigsslutet.

Regementschefer:

Överste Henry C. Lester – 15 november 1861 till 1 december 1862.

Överste Chauncey Wright Griggs – 1 december 1862 till 15 juli 1863

Överste Christopher C. Andrews – 15 juli 1863 till 13 juni 1864

Överste Hans Mattson – 13 juni 1864 till 2 september 1865

Att regementet inte såg speciellt mycket strid speglas i deras döda och stupade under kriget.  Endast 17 dödades i strid medan hela 279 dog av sjukdom. Kan jämföras med 1. Minnesota regementet som fick 187 dödade i strid och 99 dog av sjukdom. Men detta regemente har också ett av de värsta rekorden, 82% förluster vid en stormning. 262 man stormade den 2 juli 1863 vid Gettysburg och fem minuter senare var de sönderskjutna.

Striden som skrev in 1. Minnesota i historieböckerna. Bajonettanfallet den 2 juli 1863 vid Gettysburg. Målning: Don Troiani. 

Vidare läsning:

Alf Åberg: Svenskarna under stjärnbaneret. (Stockholm 2012)

James R. Arnold, Alan Hankinson: Ingen nåd – det totala kriget. Amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2011)

Craig L. Symonds: A Battlefield Atlas of the Civil War. ( Baltimore 1983)

Annie Heloise Abel: The American Indian in the Civil War, 1862–1865. (Lincoln 1992)

Läs mer om striden om Fort Donelson här, Grants seger innan Shiloh;

Kampen om Fort Donelson och klantskallar i grå uniform

Läs mer om svensken Fabian Brydolf här:

Amerikanska inbördeskriget kostade honom en arm

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lincolns generaler

 Jag behöver generaler som vill och kan slåss

Den 12 april 1861 öppnade Sydstaternas kanoner eld mot Fort Sumter i Charlestons hamn och inbördeskriget var nu verklighet och inte längre bara prat. Den nytillträdde amerikanske presidenten Abraham Lincoln behövde inte bara trupper för att kväsa upproret i söder utan han behövde också generaler. 

President Abraham Lincoln (till vänster i bilden) samtalar med general George B. McClellan efter striderna vid Antietam i september 1862. Lincoln kom att ge honom sparken då han inte lyckades leverera. Foto: Alexander Gardner  (1821–1882) 

Men var fanns de? Tyvärr inte i den amerikanska armén som bara hade fyra ålderstigna generaler, som inte längre klarade av livet i fält utan här behövdes nya generaler. Lincolns kall på soldater gjorde att han fick befordra många officerare i armén till generaler för att någon skulle leda trupperna. Men av politiska skäl var Lincoln tvungen att befordra män med politiskt makt och inflytande till generaler också. Många av dem ansåg att de var födda att leda män och hade en naiv syn på krig, vilket också den allmänna opinionen hade.

Från major till brigadgeneral

Generalmajor Winfield Scott som var överbefälhavare var 74 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut var inte längre kapabel att leda en armé i fält och hans ställföreträdare var ännu äldre. Mannen som fick det ärofulla uppdraget att marschera mot Richmond, Sydstaternas huvudstad, var major Irvin McDowell. Han var 42 år gammal och plötsligt befordrades han till brigadgeneral genom ett pennstreck och fick ta befälet över en armé. Han hade i huvudsak tjänstgjort som stabsofficer före kriget så han var väl bevandrad vad gäller logistik men ingen erfarenhet av att leda förband i fält.

Irvin McDowell var stabsofficer och major den ena dagen och plötsligt skedde en snabb befordran till brigadgeneral och chef för en fältarmé med 38 000 man. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Hans nya armé, som skulle marschera mot Richmond, bestod av fem divisioner med 38 000 man. Mot detta kan ställas att hela den amerikanska armén före inbördeskriget hade varit 16 000 man stark. USA:s senaste stora krig var mot Mexiko 1846 – 1848 så det var ett tag sedan USA hade upplevt ett större krig. Det fanns en romantisk och idealiserad bild av krig hos båda sidor i kriget, om kriget som ett spektakulärt skådespel och ett pojkboksäventyr. Vilket inte minst visade sig när societeten från Washington åkte ned till Bull Run för att under picknick-liknande former få uppleva krigets första fältslag. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 blev inte lika blodigt som de stora slagen som följde i kriget, men det visade för deltagarna att inbördeskriget skulle bli betydligt grymmare, långvarigare och blodigare än vad man kunnat föreställa sig.

McDowell hade som sagt aldrig fört befäl över trupp i strid under hela sin militära karriär och politiskt tryck gjorde att hans armé inte fick tillräcklig tid på att förberedda sig utan fälttåget inleddes. Slaget vid Bull Run den 21 juli 1861 slutade i nederlag för nord och McDowell fick givetvis bära hundhuvudet för detta och sparken som armébefälhavare.

Halleck reste förgäves

Generalmajor Winfield Scott hade insett att han behövde en ersättare som kunde ta över hans roll som överbefälhavare och hans förslag var Henry Halleck. Men han befann sig i Kalifornien och att ta sig till Washington skulle ta tid då järnvägen till Stilla havet inte var byggd. Före inbördeskriget hade det funnits två lösningarna en sydlig och nordlig men det hade inte gått att enas om vilken som skulle byggas, gynna norr eller söder vilket var ganska förståeligt. Under inbördeskriget sattes bygget med den norra lösningen igång för de i söder kunde inte protestera mot beslutet, men det är annan historia.

Hoppet sattes till den unge George B. McClellan. Han sågs som en amerikansk Napoleon men det visade sig inte vara så. Han var mästerlig att organisera en fältarmé men inte att leda en i fältslag, Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Åter till Halleck.  Den 1 november 1861 avgick Scott som överbefälhavare och Halleck hade fortfarande inte anlänt till Washington så Lincoln verkade inte orka vänta utan utnämnde George B. McClellan till ny befälhavare.  Han hade imponerat med formeringen av den nya Potomac-armén efter nederlaget vid Bull Run. McClellan var bara 34 år och han såg ut som en general och fick smeknamnet den unge Napoleon. En sak som han hade faktiskt gemensamt med den mer kända Napoleon, det var att kunna organisera trupper och skapa en armé med Esprit de corps. Men vad som var mer allvarligt för Lincoln var att till skillnad från Napoleon hade McClellan svårt att aggressivt använda sin skapelse, Potomac-armén. Det var som han var rädd att förstöra den. McClellan förstod vad som krävdes i krig men slagfältets blodiga kaos verkade bromsa honom. Sydstatsgeneralen Robet E. Lee kom att senare utnyttja detta både under Sjudagarsslagen och Antietam.

USA:s överbefälhavare generalmajor Winfield Scott hade valt den 46-åriga Henry Halleck till sin ersättare. Fotografiet är taget under inbördeskriget men exakt datum finns inte utan daterat 1860 till 1865. Foto: Scholten, J. A. (John A.), 1829-1886

Nu anlände den 46-årige Halleck till Washington bara att finna att någon annan var överbefälhavare och det var inte han. McClellan gav order till Halleck att bege sig till St. Louis i Missouri och ta över militärdistriktet i väster, så Halleck fick resa halvvägs tillbaka till Kalifornien. Halleck var nog annat en nöjd.

Lincoln vill ha resultat

Lincoln blev samtidigt alltmer missnöjd med sitt val McClellan, för ingenting hände i öster. Potomac-armén bara växte och tränade men inga offensiver. McClellan agerade tills slut och den största armén i amerikansk historia landsteg sydost om Richmond i Virginia. McClellans armé gick i land den 17 mars 1862, drygt 120 km fågelvägen från Richmond samtidigt som Lincoln befriande McClellan från uppgiften som överbefälhavare så han kunde fokusera på sitt fälttåg.  Äntligen skulle nästa slag mot Richmond komma, senast hade varit vid Bull Run den 21 juli 1861. Lincoln började få förhoppningar och Lincoln fick dessutom positiva besked från väster att en general Grant hade tagit sydstatsforten Henry och Donelson Han hade genom detta öppnat väg mot Nashville i Tennessee, Syds andra största stad. Det var i Hallecks nya militärdistrikt. Lincoln såg sommaren an med tillförsikt.

Mannen som sitter på bilden är Sydstatsgeneralen Robert E. Lee. Hans skicklighet som fältherre gjorde att Lincoln kom att sparka general efter general. Bakom honom till vänster i bild står en av hans söner George Washington Custis Lee och till höger i bild hans adjutant Walter H. Taylor. Foto: Brady National Photographic Art Gallery (Washington, D.C.)

Men Potomac-armén kom att röra sig med en snigels fart mot Richmond. Samtidigt som borta i väster hade Syds två största städer Nashville i Tennessee och New Orleans i Louisiana tagits av nordstyrkor. McClellan hade fortfarande i början av maj inte nått fram till Richmond. Till slut kom det till ett större fältslag vid Seven Pines (även känt som Fair Oaks) 31 maj – 1 juni 1862 som slutade oavgjort. Men en viktig ändring inträffade till följd av slaget, Robert E. Lee tog över befälet på sydsidan. Lee började förbereda sig för att slå tillbaka McClellan och den 25 juni 1862 inleddes Sjudagarsslagen som kostade blod för Lee men han drev tillbaka McClellan från Richmond.

Lincoln hade insett att han måste göra något, McClellan var stora ord men det hände ingenting. En ny armé skapades i öster och befälhavaren hämtades från väst, John Pope, som var en ivrig förespråkare för Halleck.  Lincoln kallade till sig Henry Halleck för att han skulle bli ny överbefälhavare som Scott faktiskt hade föreslagit. Halleck hade efter sin korta sejour som fältbefälhavare borta i väster insett att han inte passade i fält utan att det var skönare bakom ett skrivbord. Halleck som ny överbefälhavare valde att stanna i Washington och begav sig inte iväg för att leda en armé i fält. Han blev faktiskt väldigt viktig för Lincoln då han förvandlade Lincolns idéer och tankar till reella militära direktiv. Halleck kom att bli Lincolns alibi, då det stod Hallecks namn på order och direktiv som skickades ut medan det egentligen var Lincoln som styrde och ställde. Halleck var inte populär och hade inte många vänner eller som Lincoln en gång sa: ”Jag är Hallecks vän då ingen annan är det. ”

Fältsjukhus för nordsoldater under sjudagarslagen 1862. De sårade har samlats ihop. Foto: James F. Gibson  (1828–1905)

Politiska generaler ett nödvändigt ont för Lincoln

En annan sak som Lincoln kom att uppskatta med Halleck var hans avsky för politisk tillsatta befälhavare eller som Halleck har skrivit: ” Det verkar bara vara lite bättre än mord att ge viktiga befäl till män som Banks, Butler, McClernand, Sigel och Lew Wallace och det verkar ändock vara omöjligt att hindra det.”

Lincoln var tvungen att ta politisk hänsyn och utse dem men Halleck behövde inte ta sådan och hade inga problem att låta dem få sparken när de klantade sig. Till exempel under Vicksburgs-kampanjen 1863 fick Grant av Halleck rätt att ge vem han ville inom sitt befäl sparken och när rätt tillfälle kom så fick den politiska generalmajor McClernand sparken den 18 juni 1863. Halleck var nog nöjd men Lincoln behövde ta politisk hänsyn återinsatte honom i tjänst igen fast på en mindre viktig front.

Hur gick det för Pope i Virginia mot Lee? Högmod går före fall. Pope gick i fält med de berömda orden: ”Jag har kommit till er från väst där vi alltid har sett ryggen på vår fiende”. Vid andra slaget vid Bull Run i augusti 1862 visade Lee hur krig skulle genomföras. Popes armé drevs på flykten och Pope fick gå.

McClellan fick då en ny chans av Lincoln som befälhavare för Potomac-armén och det slutade i drabbningen vid Antietam den 17 september 1862. Den blodigaste dagen i inbördeskriget, totalt cirka 23 000 förluster under slaget. Men McClellan kunde inte ta vara på sina chanser under fälttåget så kritik uppstod och Lincoln avskedade honom igen. Halleck var mer än nöjd.

Det funkar inte, ny general tar över!

En av McClellans kårbefälhavare, Andrew Burnside, fick istället befälet över Potomac-armén.  Lincoln hade faktiskt erbjudit honom befälet två gånger tidigare men han hade tackat nej. Befälhavaren över Potomac-armén hade hela tiden kravet på sig att genomföra offensiver. Burnside kom att genomföra ett vansinneanfall mot Lees armé vid Fredericksburg den 13 december 1862. Lincoln hade försökt avstyra det men Halleck hade stoppat Lincolns invändning med motiveringen att befälhavaren på plats var mer insatt i läget och fick ta beslutet. Helt fel punkt i Lees linje valdes för anfallet eller som en av Lee´s främsta artillerister utryckte det: ”En kyckling kunde inte överleva på det där fältet när vi öppnade eld.”

Här sydstatsinfanteri som möter anfallet vid Fredericksburg. De har skydd bakom en stenmur medan nordinfanteri stormar över ett öppet fält och uppförsbacke. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Så Burnside fick gå fast skulden borde ligga annorstädes. Nästa som fick ta över Potomac-armén var en annan kårbefälhavare Joseph Hooker som överskattande sin egen förmåga enormt och dessutom vägrade han att ha något att göra med Halleck.

Hooker kom faktiskt fram till en plan som kunde kosta Lee hans armé men att ha en plan är en sak medan genomförande av planen är något helt annat. Och det var här Hooker brast enormt samtidigt som Lee agerade offensivt och vågat. Slaget vid Chancellorsville 1 – 4 maj 1863 blev en av Lees största triumfer. Han hade delat på sin armé inför fienden för att kunna genomföra ett flankanfall med en större styrka. Igen fiasko för Potomac-armén.

Syds flankanfall vid Chancellorsville den 2 maj 1863 fick nordsidan XI. kår snarare fly än retirera från det avancerade sydinfanteriet. Illustration: Allen C. Redwood  (1844–1922)

Lincoln hade inget annat val än att ersätta Hooker och ännu en gång var det en kårbefälhavare från Potomac-armén som fick ta befälet. Denna gång blev det George G. Meade som blev ny befälhavare. Meades stora stund blev drabbningen vid Gettysburg 1 – 3 juli 1863 där han höll Lee på stången och avgick med seger tack vare att han såg till att inte förlora. Han genomförde slaget utan att ta risker och Lee fick anfalla hans positioner.

Potomac-armén höll sin tagna försvarsställning under slaget vid Gettysburg sommare 1863. Lee lyckades inte knäcka Potomac-armén utan fick dra sig tillbaka. Illustration: Thure de Thulstrup. 

Äntligen rätt man på rätt plats

Dagen efter Gettysburg den 4 juli 1863 kapitulerade Vicksburg och Ulysses Simpson Grants namn kom att hamna på allas läppar. Speciellt som den stora segern kom på nationaldagen. Syds Gibraltar hade fallit och Sydstaterna blev delad i två längs Mississippifloden. Lincoln började i Grant se en kandidat för ny överbefälhavare då Halleck inte var populär. Efter Grants nästa seger vid Chattanooga 23 – 25 november 1863 var saken klar för Lincoln. Men Lincoln kontrollerade först om Grant hade några politiska ambitioner med tanke på de kommande presidentvalet 1864 och när det var klarlagt att Grant inte hade några så utsåg Lincoln honom till ny överbefälhavare och Halleck blev hans stabschef. Äntligen hade Lincoln vad han behövde i form av generaler på högsta nivån, Grant som överbefälhavare, Meade som befälhavare för Potomac-armén och Grants bästa vän och general William Sherman som befälhavare i väst.  

Lincoln hittade sin general, Ulysses Simpson Grant. Strax innan han fyllde 42 år tog han över som ny överbefälhavare på nordsidan den 9 mars 1864. Foto: Frederick Gutekunst  (1831–1917)

Sparkade armébefälhavare i öst 1861-1863

Irwin McDowell

George B. McClellan

John Pope

Andrew Burnside

Joseph Hooker

Vidare läsning:

William Swinton: Army of the Potomac. (New York 1995)

Herman Hattaway och Archer Jones: How the North won. A Military History of the Civil War. (Urbana och Chicago 1991)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Om kavalleri i amerikanska inbördeskriget:

Kavalleriet skapade kaos

Amerikanska inbördeskriget förändrade USA:s syn på kaffe:

"De behöver kaffe"

Kavalleri i amerikanska inbördeskriget

Kavalleriet skapade kaos

I början av amerikanska inbördeskriget dominerade sydstatssidans kavalleri. Inte minst general Robert Lees kavallerichef JEB Stuart använde nordstatsarmén som ett rundningsmärke, skar av kommunikationerna, slog mot trossvagnar, spred allmänt kaos och samlade värdefull information. 

Många av dem vann ära och berömmelse men för många slutade det i en ond bråd död. Det amerikanska inbördeskriget var hårt, brutalt och oförsonligt samtidigt som det fanns ett romantiskt skimmer över själva striden. Kavalleristen sågs som självständig, djärv och stilig. Den ideala soldaten, den tidens riddare och kändis.

Kapten Jeb Stuart var 28 år gammal när amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 och precis som för många andra officerare innebar amerikanska inbördeskriget att befordringar kom snabbt. Generalmajor Stuart stupade 1864 som befälhavare för kavallerikåren i Lee's armé. Foto: NARA

Störst av dem alla blev Jeb Stuart. Han skapade inte bara sitt eget rykte utan var också kavallerichef hos Robert E. Lee.  Han var 28 år och kapten i amerikanska armén när brytningen mellan norr och söder kom 1861. Stuart blev snabbt överstelöjtnant i infanteriet i sydstatsarmén men när han anmälde sig hos tjänstgöring hos general Thomas ”Stonewall” Jackson, så beordrade Jackson honom att ta befälet över alla självständiga kavallerikompanier hos honom och organisera 1. Virginia kavalleriregemente i juli 1861, en legend i inbördeskriget skapades.

Slaget vid Brandy Station 9 juni 1863 blev en vattendelare och här visar nordstaterna för första gången att de matchar Jeb Stuarts beryktade kavallerister. Nordstaternas kavalleri genomför räder precis som Sydsidan gjort framgångsrikt under krigets första år och kan ta strid med sydstaternas beridna styrkor.

1. Virginia kavalleriregemente enligt Civil War Harper's Weekly den 27 september 1862. Regementet var det första av många som kom att sättas upp och kom att delta i mer än 200 strider av olika karaktär under inbördeskriget. 

Stred som infanteri

Hur det var att vara kavallerist under amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Sydstatskavalleristen Hopkins vid 6. Virginiakavalleriet berättar: ”[i strid] gjorde kavalleriet avsittning och stred till fots. Detta genomfördes ofta, eftersom soldaterna kan utföra sina uppgifter bättre på marken, och dessutom är de bättre skyddade mot fiendens beskjutning. Till fots kan man utnyttja träden och klipporna och staketen, varje litet stenblock; ja allt som kan hejda en kula, men till häst är man ett utmärkt mål för en skarpskytt. 

Därför föredrog kavalleriet att uppträda till fots. Men när det blev frågan om att omgruppera, ville de likt Rikard III ha en häst.

Fältpastorn McKim vid 2. Virginiakavalleriet håller med Hopkins. McKim vid 2. Virginiakavalleriet mindes en strid med blankvapen i september 1864, vilken han kallade för ”en tämligen ovanlig händelse, eftersom kavalleriet snabbt höll på att förvandlas till beridet infanteri, och använder karbinen och repetergeväret mycket mer än sabeln”.

Säger någon kavalleri är det denna bild som kommer upp hos mig, det illustreras med franska 4. husar regementet vid Friedland 14 juni 1807. Målning av Édouard Detaille (1848 – 1912)

När jag själv tänker på kavalleriet så kommer följande tankar: ”En av kavalleriets traditionella huvuduppgifter var att följa upp ett framgångsrikt infanterianfall genom att förfölja och hugga ner den flyende fienden.”

Räder och plundra fiendens trossvagnar

Men detta verkar ha försvunnit under amerikanska inbördeskriget, vilket också bekräftas av den begåvade brittiske överstelöjtnanten Arthur Fremantle som var på besök i sydstaterna. Han diskuterade denna taktik med sydstatsofficerarna 1863: ”Men till min överraskning menade de alla [sydstatsofficerarna] att deras kavalleri inte var effektivt för det syftet. Även om de var mycket skickliga på att genomföra räder, erövra trossvagnar och förråd, och skära av kommunikationslinjerna, verkade Stuarts män inte villiga att angripa infanteristyrkor under några omständigheter. Till skillnad från Braggs armé [Tennesseearmén] är de beväpnade med sablar, men verkar vara lika ovilliga att använda dem – de tycker bäst om sina karbiner och revolvrar. De rider också ständigt med sabeln mellan vänsterbenet och sadeln, vilket ser mycket lustigt ut; men de har som regel utmärkta hästar och är duktiga ryttare.”

Ryttarstatyn över sydstatskavalleristen och generallöjtnant står tydligen fortfarande kvar utanför statshuset i Columbia i delstaten South Carolina. Foto: Billy Hathorn /Wikipedia Commons

Stuart stupade och Hampton tog över

Stuart blev dödligt sårad i maj 1864 och dog 31 år gammal.  Under Stuarts ledning hade flera andra bländade kavalleribefälhavare klivit fram som Rooney Lee, Fitzhugh Lee, Wade Hampton för att nämna de tre största. Hampton tog över efter Stuarts död, han var en av Söderns rikaste män som själv hade finansierat Hampton’s legion (sex kompanier infanteri, en kavalleri bataljon, ett artilleri batteri) i krigets inledning.  Hampton hade ingen militär bakgrund men tack vare sin sociala status i samhälle utnämnde guvernören i delstaten South Carolina honom till överste i statsmilisen. Den 42-åriga Hampton hade anmält sig som vanlig frivillig då hans hemstat bröt med Unionen.  Hampton visade sig kvalitéer och var en av två utan militär bakgrund som blev generallöjtnant i sydstatsarmén.

Amerikanska inbördeskriget är levande historia i USA, på så sätt att de hela tiden skriver om det, nya upptäckter och olika minnesmonument skapas. Här en minnesplakett uppsatt angående nords kavalleribefälhavare Benjamin Grierson och hans räd 1863. 

1863 var nordkavallerister ikapp

För nordstatsarmén tog det längre tid att få fram lysande kavalleriledare då kavalleriet var organisatoriskt eftersatt, men när väl de kom igång drog de enorm nytta av Nords enorma potential i hästar, manskap och vapen.  Det var inte längre bara Syds kavallerister som kunde genomföra beryktade räder eller strida på egen hand. Kavalleribefälhavare Benjamin Grierson under general U.S.Grants befäl genomförde en spektakulär räd genom staten Mississippi, cirka 1 000 km var färdvägen. Han startade den 17 april 1863 i södra Tennessee med 1 700 man och nådde fram till det nordstatskontrollerade Baton Rouge i Louisiana den 2 maj. Hans totala förluster i manskap var endast 24 man under räden. Så från 1863 började nordkavalleriet kunna hålla jämna steg med sydkavalleriet. Även de kunde nu med framgång skära av kommunikationerna, slå mot trossvagnar, sprida allmänt kaos och samla värdefull information. 

Vidare läsning: 

Beattie, Dan och Katcher, Philip: Det största kavallerislaget – amerikanska inbördeskriget. (Stockholm 2012)

Griffith Paddy: Rally once again – Battle Tactics of the American Civil War. (Wiltshire 1989)

Katcher, Philip: The American Civil War Source Book. (London 1992)

Läs mer om president Lincoln och hans problem att generaler:

Hela tiden ny befälhavare för Potomac-armén

Historien om en svensk soldat i amerikanska inbördeskriget:

Fabian Brydolf i strid

Amerikanska inbördeskriget förändrade USA:s syn på kaffe

 ”De behöver kaffe”

Amerikanska inbördeskriget 1861–1865 kom att påskynda kaffets popularitet i USA. Den forna brittiska kolonin lämnade te och gick över till kaffe.

Sydstatsmajoren Moxley Sorrel, Longstreets kårstabschef, skrev att under juli och augusti 1862 fanns det gott om mat till trupperna, det var fulla ransoner av färsk biff, bacon, mjöl, kaffe och socker.  Däremot i september under invasionen av Maryland började man lida brist på allt, på grund av att armén var för långt från sina egna järnvägslinjer.  

Tre sydstatssoldater som tagits till krigsfångar vid Gettysburg i juli 1863. På soldaten till vänster hänger kaffemuggen av tenn i bältet. Foto: NARA

Sydsidan kom att lida brist på riktigt kaffe under kriget och precis som vid ransoneringstider under andra världskriget kom ett antal substitut att skapas, till exempel av majs. Däremot hade man väldigt gott om fin sydstatstobak som nordsoldater gärna bytte till sig. Unionssoldaterna hade gott om riktigt kaffe så en byteshandel kom att utvecklas, vilket båda sidors underrättelseofficerare kom att utnyttja genom att andra sidans tidningar skulle ingå i bytesaffärerna. Pressen var fri både i norr och söder, vilket gjorde att tidningar var ett utmärkt underrättelsematerial.

Gräla via pressen

Major Sorrel berättar till exempel om en incident som visar hur fri pressen var och att det kunde få oanade konsekvenser. En reporter från Richmondtidningen ”The Examiner” ingick i A.P. Hills stab och skrev flitigt om lätta divisionens bravader. Longstreet ansåg att allt inte var korrekt så han bad Sorrel skriva ett inlägg i tidningen ”The Whig”. Nästa gång Sorrel mottog en rapport från A.P. Hill till Longstreet medföljde följande kommentar: ”General Hill avböjer vidare kommunikation med major Sorrel”.  Hela historien slutade med att Lee fick lägga sig i och Hills division skiftade från Longstreets kår till Jacksons kår.  Men Hill var nog en besvärlig underlydnad då han även kom i gräl med Jackson.

Moxley Sorrel som var Longstreets stabschef fram till oktober 1864 då den 26-åriga nyutnämnda brigadgeneralen fick ta befälet över en brigad. Han har beskrivits som en av de bästa stabscheferna på Sydsidan under kriget. 

Plundring av lik

Så i byteshandeln av kaffe och tobak ingick även tidningar. Men bristen på riktigt kaffe ledde också till sydstatssoldater mitt under en eldstrid kunde söka igenom döda federala soldaters ränslar efter kafferansoner. Lees brigadchef, senare divisionschef, Evander Law skrev efter kriget att Potomacarmén blev en av viktigaste leverantörerna av kaffe till Lees Norra Virginia-armé. Law skrev att kaffe var viktigt för att upprätthålla humöret och energin i ett fälttåg som ansträngde dem till det yttersta.

Monument över kaffeservering

Ett intressant och väldigt annorlunda monument finns i slagfältsparken Antietam och det har tillägnats servering av kaffe under eldstrid, den 17 september 1862 – den blodigaste dagen under amerikanska inbördeskriget.  På engelska lyder inskriptionen som följer:

"Sergeant McKinley Co E. 23rd Ohio Vol. Infantry, while in charge of the Commissary Department, on the afternoon of the day of the battle of Antietam, September 17, 1862, personally and without orders served "hot coffee" and "Warm food" to every man in the Regiment, on this spot and in doing so had to pass under fire."

Monumentet på slagfältet Antietam. McKinley serverar kaffe vid frontlinjen. Reliefbilden på monuments nedre del ska visa hur sergeant McKinley går runt och ut till soldaterna.

William McKinley föddes 1843 och slaget vid Antietam var hans första slag men inte sista.  McKinley var kvartermästare men befann sig i de bakre regionerna när han tog beslutet att spänna för mulorna för vagnarna och lasta dem med kaffe och smörgåsar. McKinley begav sig fram till frontlinjen. Det blev givetvis ett himla ståhej hos regementet med servering av kaffe vid fronten, vilket även uppmärksammades av divisionschef Scammon. Han undrade vad som stod på och fick snabbt informationen att det berodde på McKinley och hans varma kaffe.

Mördad som president i USA

McKinleys namn är inte lika bekant som Lincoln och Kennedy men även han mördades under sin tid som USA:s president. Det skedde 1901 under hans andra period. Endast fyra presidenter har mördats och tre av dem deltog i amerikanska inbördeskriget. Lincoln som president för USA, James Garfield bland annat som Rosencrans stabschef vid Chickamauga 1863 och William McKinley som kvartermästare vid Antietam 1862.

En enorm ökning

Att kaffe fick ett uppsving under inbördeskriget kan visas genom hårda siffror. Före kriget använde genomsnittsamerikanen 1,4 kg kaffebönor per år medan i förplägnaden för nordsoldater ingick det ca 12,7 kg kaffebönor per år, vilket motsvarar 22 koppar kaffe per vecka. Sydstatssoldater hade det sämre ställt, inledningsvis var tanken 9,5 kg kaffebönor per år men bristen på riktigt kaffe i söder gjorde att sydstaternas kvartermästare fick dela ut substitutkaffe.

Att dricka kaffe blev en del av vardagen ute i fält under kriget. Vi kan säga att kaffe kom att etablera sig som dryck. Foto: Library of Congress

1866 använde genomsnittsamerikanen 2,3 kg kaffebönor per år och 1880 var det uppe i 3,6 kg, vilket innebär en ökning av kaffeförbrukningen sett till person och år med 166% på 20 år. Betänker vi att under samma tid ökade befolkningen i USA från 31 miljoner till 49 miljoner blir ökningen av kaffeförbrukningen ännu större, över 300% ökning på 20 år.

Kriget skapade kaffedrickare

Mängder av krigsveteraner kom att få smak för kaffe eftersom både kvartermästare i norr och i södern ansåg att kaffe var en viktig del av den dagliga kosten och tilldelade varje soldat i respektive armé det i sin förplägnad. 

Överst  nordsoldater använder sina Sharpskarbiner i strid, den nedre delen visar experimentversionen med kvarnen. 

Karbin med kaffekvarn

Som kuriosa kan nämnas den inbyggda kaffekvarnen i Sharpskarbinerna. Detta vapen tillhör en av de mer sällsynta från amerikanska inbördeskriget och det tvistas om kvarnen i karbinens kolv. Är den verkligen för kaffebönor eller är den för sädeskorn?  Karbinen var avsedd för kavalleriet och under dess räder bakom fiendens linjer skulle de kunna mala sitt eget mjöl för att förbättra sin middag (haren sköts med karbinen).  Ett fåtal karbiner tillverkades och idag finns i alla fall fyra stycken kvar. 

Läs mer om svenskar som stred i amerikanska inbördeskriget:

Svenskar under stjärnbaneret

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html