Var det kris i februari 1942?

Sverige och andra världskriget

Överbefälhavaren Olof Thörnell hade den 18 februari 1942 fått regeringen att mobilisera delar av svenska försvaret. Samtidigt beslutat om att genomföra en större planerad manöver i Jämtland den 22 februari till 29 februari 1942. Sverige hade den tyska krigsmakten som granne på nära håll då tyskarna kontrollerade Danmark, Norge och Baltikum. Tyska förband fanns också i Finland. 

På fotografiet Kustartilleriets nya pjäs. 15,2 cm kanon m/37 var en tung pjäs med utmärkt prestanda. De kom att levereras i flera omgångar. Den första under 1941. Här deltar den i Jämtlandsmanöver  1942 som vi kan säga användes som ett skyltfönster mot tyskarna. Foto: Krigsarkivet. 

Under hela hösten 1941 hade rykten om ett tyskt anfall cirkulerat och de hade fortsatt under 1942. Till slut kunde varken Thörnell eller regeringen ignorera varningarna, alla hade 9 april 1940 i färskt minne. Men redan den 25 februari 1942 var krisen på väg att gå över. I slutet av februari 1942 fanns nästan 300 000 man under vapen i Sverige, vilket kan jämföras med september 1941 då det fanns färre än 135 000 man. 

Vårt nya jaktplan J 20 som anlände under hösten 1941 från Italien, Reggiane Re. 2000. De togs i tjänst hos F 10, då förlagd på Bulltofta i Malmö Flottiljen svarade för neutralitetsvakten runt landets sydligaste gränser under beredskapsåren. Foto: Flygvapenmuseum. 

Det som låg som grund för ryktena var egentligen inte en tysk invasion utan att de allierade skulle landstiga längs den norska kusten i syfte att understödja Röda armén på östfronten. En slags andra front som kraftigt försvårande de tyska ansträngningarna att erövra Murmansk-området. Men samtidigt gjordes bedömningar om att detta skulle nog inte ske just nu men att tyskarna kanske skulle anfalla Sverige i preventivt syfte innan de inledde sommaroffensiven på östfronten 1942 för att säkra sin norra flank. En mängd rykten och bedömningar florerade vilket skapade oro hos den svenska militärledningen och samlingsregeringen. 

Slagskeppet Tirpitz med eskort av jagare. Slagskeppet var 251 meter långt och hade ett standarddeplacement av 42 900 ton. Kan jämföras med jagare HMS Småland som hade ett deplacement av 3 344 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J19316 / Boeckmann / CC-BY-SA 3.0

Slagskeppet Tirpitz i Norge

Hitler och det tyska överkommandot bekymrade sig hela tiden för allierade landstigningar längs den norska kusten, så förutom att den tyska styrkan i Norge växte så ökade antal kustartilleribatterier enormt. Sommaren 1941 fanns 98 batterier på plats som till sommaren 1942 växte till 193. Hitlers oro var en viktig anledning till att tunga stridsfartyg från tyska krigsmarinen stationerades i Norge, bland annat det tunga slagskeppet Tirpitz hade sin bas i Norge. Bernhard von Lossberg, stabsofficer på tyska krigsmaktens överkommando (OKW) under många år, skrev efter kriget att Narvik under hela kriget varit Hitlers speciella sorgebarn. Dock växte den tyska arméns styrkor, åtta divisioner, i Norge inte speciellt mycket i slutet av 1941. Svenska militära underrättelsetjänsten hade mycket bra kontroll på tyska förband i Norge men det var betydligt sämre i Tyskland och Baltikum.

Den eventuella fienden hade soldater på alla sidor, i norr, i väster, i öster och i söder. Det ställde stora krav på att underrättelsetjänsten, sker en uppladdning? Stärker tyskarna sina trupper någonstans? Sker större omgrupperingar? En större ilastning i en hamn, är det riktat mot Sverige eller vad? På fotografiet, en soldat under beredskapen. Foto: Krigsarkivet. 

Anfall mot Trondheim 

Så den svenska styrkeuppbyggnaden inför februarikrisen 1942 skedde i huvudsak i södra och mellersta Sverige för möta de tyska landstigningar och eventuella luftlandsättningarna på de stora isarna Vänern och Vättern, men det skedde även en uppbyggnad i Norrland och Jämtland. Den förstnämnda var för att skapa illusionen att den svenska mobiliseringen var till för att möta eventuell brittiska landstigning i Norge, vilket meddelades tyska sändebud i Sverige, och att hindra britterna från att utnyttja eller ta svensk territorium. Sedan styrkorna i Jämtland förstärktes för det fanns långtgående planer i Sverige att anfalla mot Trondheim i händelse av krig med Tyskland. Det bästa sättet att få en direkt förbindelse med de allierade var att erövra Trondheim. 

En tysk lägeskarta över Trondheim den 28 januari 1943. Notera hur nära den svenska gränsen ligger. Det är kortare än 100 km. Foto: Lexikon der Wehrmacht. 

Även britterna hade oberoende av svenskarna samma tankar, och under norska fälttåget våren 1940 hade brittiska styrkor faktiskt landstigit norr om Trondheim. Under hösten 1941 beordrade Storbritanniens premiärminister Winston Churchill planering av en brittisk landstigning i Trondheimsområdet, I det första utkastet av planen skulle den brittiska långtidsjakten stationeras i Östersund. Men eftersom det inte fanns någon samverkan med den svenska militära ledningen ströks denna del i nästa utkast av planen, även avsnittet att svenska styrkor anföll över gränsen togs bort. Men Churchill fick inte gehör för sina tankar och det brittiska projektet lades ned men levde vidare på svenska sidan. Att båda sidor kom att fastna för Trondheim förstår vi om vi gör en kartstudie, var bryts den tyska kedjan runt Sverige lättast.  

Den brittiska premiärministern Winston Churchill omgiven av sina militära befälhavare. Churchill blickade hela tiden under kriget mot Norge. Mängder av räder och företag kom att genomföras men aldrig den stora invasionen. Foto: Wikipedia Commons

Rykten och sanningen

Fanns det någon sanning i ryktena om en planerad tysk invasion av Sverige? Nej, tyskarna hade inte i februari 1942 resurser tillgängliga. Det var stor kris på östfronten efter den sovjetiska motoffensiven utanför Moskva som inleddes i december 1941. Den tyska krigsmakten hade byggt upp en aura av osårbarhet som nu sprack, men många trodde att det var bara en temporär motgång, att den tyska vår- och sommaroffensiven 1942 skulle knäcka Röda armén. Ingen armé kunde ta de förluster som Röda armén hade fått under 1941. Sedan skulle kriget i väst fortgå under många år. Men kriget på östfronten kom att utvecklas annorlunda och Röda armén knäckte istället sin tyska motsvarighet sommaren 1944.

Tyska befälhavare på stabsmöte med Adolf Hitler sommaren 1942. Närmast kartan bredvid Hitler står befälhavaren för tyska 6. armén, Friedrich Paulus och fältmarskalk Fedor von Bock. Målet är Stalingrad och oljan i Kaukusus. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Underrättelsetjänstens problem

Varför kom ryktena att få sådan betydelse? Ett grundläggande problem för en försvarsmakt är pålitlig information om den eventuella motståndarens, i detta fall Tyskland, avsikter. För att samla ett starkt försvar på rätt ställe krävs därför pålitliga underrättelser om motståndarens intentioner som dessutom måste erhållas i så pass god tid att man hinner positionera sina styrkor. En så gynnsam situation förekom ytterst sällan. Det grundläggande problemet var att en enskild informationskälla sällan gav mer än en fragmentarisk bild av tyskarna och deras förehavanden samt intentioner. 

Pansarbilar kom att hamna hos kavalleriet under mellankrigstiden. På bilden den tidiga pansarbil m/31, som egentligen är en ombyggd lastbil. Tanken var att i varje kavalleribataljon skulle det finnas en pansarbilskvadron. Dessa bataljoner skulle fungera som våra fördelningars spaningsbataljoner. Foto: Krigsarkivet. 

Underrättelsetjänst är svårt och det blir inte lättare av att motståndaren ofta försöker vilseleda, genom att på olika sätt plantera falsk information. Mot bakgrund av de svårigheter som militär underrättelsetjänst brottas med kan man inte förvänta sig att i god tid erhålla en pålitlig bild av motståndarens intentioner. Skulle detta lyckas får det anses vara en bonus, men normalt sett fick de svenska officerarna nöja sig med ett underlag som var både osäkert och opålitligt. De var tvungna att göra en bedömning av motståndarens möjliga alternativ och försöka gissa vilket eller vilka av dessa som var mest troliga att denne skulle välja. 

Vårt tunga bombflyg bestod av tyska Junkers Ju 86 som vi köpte in och började licenstillverka under slutet av 1930-talet, första plan togs i tjänst 1937. Bombplanet visade sig vara redan föråldrade när andra världskriget bröt i september 1939. Helt enkelt en felinvestering. Foto: Krigsarkivet. 

Överbefälhavaren Olof Thörnell och den högsta militärledningen vågade inte riskera något utan föreslog åtgärder utifall ryktena var sanna. Samlingsregeringen vågade inte annat heller men justitieminister Karl Gustav Westman kom på en idé. Om tyskarna misstänkte att de svenska försäkringarna om att Sverige skulle försvara sig mot britterna var opålitliga skulle de sätta större tillit om vi gav försäkran till Finland.  

    ”Om vi inte höll en sådan försäkran, skulle det vara ett förräderi, som tyskarna borde förstå.”

Westmans plan fick effekten att finska kanaler på olika sätt förmedlade till tyskarna att svenskarna skulle försvara sin neutralitet mot varje angripare. Dessutom att en eventuell tysk preventivaktion mot Sverige skulle driva in Sverige i det allierade lägret. 

Epilog

Arvid Richert, svensk envoyé och sändebud i Tyskland, överlämnade den 24 februari 1942 en förklaring från den svenska kungen, Gustav V, till statssekreteraren Ernst von Weizsäcker på tyska utrikesdepartementet. I den markerade kungen tydligt att Sverige skulle försvara sig mot eventuella invasioner med tanke på ryktena om en allierad landstigning i Nordskandinavien. Sedan blev Richert dagen efter uppkallad till riksutrikesminister Joachim von Ribbentrop. Richert tolkade signalerna som han fick från Ribbentrop att för tillfället fanns inga några offensiva avsikter riktade mot Sverige. 

När kriget bröt ut 1939 låg vi efter på många områden. Det var samma sak i Finland, Norge och Danmark men vi hade turen att ingen gick i krig med oss. Vi började rusta ordentligt och det lade grunden för totalförsvaret under kalla kriget. På bilden den lätta stridsvagnen m/37. Endast bestyckad med två kulsprutor och vägde 4,7 ton. Dagens stridsvagn 122 väger 62 ton. Foto: Krigsarkivet. 

Det hela började lugna ner sig i Sverige. Det bara var rykten och det hade inte förekommit någon tysk styrkeuppbyggnad riktad mot Sverige. Däremot att Hitler och Tyskland var missnöjd med Sverige på flera punkter rådde det inget tvivel om, till exempel efter att Engelbrechtsdivisionen transiterades genom Sverige sommaren 1941 hade Sverige sagt nej till flera liknande transporter, Sverige ställde inte upp bakom Hitlers korståg mot bolsjevismen, de svenska protester mot vad som skedde i Norge, de norska kvarstadsbåtarna och att inte kommunistpartiet i Sverige förbjöds. Detta tyska missnöje hade lett till en svensk oro om en preventiv tysk aktion mot Sverige.

Vidare läsning: 

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014) 

Åke Uhlin: Februarikrisen 1942. (Stockholm 1972) 

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget. (Semic, Stockholm 2018) 

Anders Frankson (red): Sverige under andra världskriget: myter och legender. (Lind & Co förlag, Stockholm 2020) 

Anders Frankson (red): Sverige under andra världskriget: hemliga planer och projekt. (Lind & Co förlag, Stockholm 2022) 

Bo Hugemark (red): Vindkantring 1942 – Politisk kursändring. (Luleå 2002)

Mer om svenska flygvapnet under beredskapen:

En jämförelse mellan J 8 Gladiator och J 26 Mustang

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Exporten av kullager till Hitler-Tyskland

 De allierade försökte stoppa den

Den svenska kullagerexporten till Tyskland under andra världskriget har kritiserats, inte minst av oss själva. Just kullager ansåg vara mycket viktiga för den tyska industrins produktion av krigsmaterial. Även svenska järnmalmen har varit uppe diskussion men det var mer under de första krigsåren medan kullager var under de sista krigsåren.

I december 1941 kom USA officiellt in som allierad till Storbritannien. Kriget mot Tyskland kunde nu föras med större kraft. Den tyska kullagerproduktionen kom att bli ett prioriterat mål för det amerikanska strategiska bombflyget och förhoppningen var att den skulle bombas i spillror med svåra produktionsstörningar som följd.

Strategisk bombning sågs det ultimata vapnet av amerikanska flyget under mellankrigstiden. I samband med USA:s inträde i andra världskriget kom den strategiska bombningen att hamna i fokus. Denna skulle vinna kriget, vilket den tyvärr inte gjorde. Denna hade en del i segern men var inte krigsavgörande. Bombflyg B-17 på väg mot Schweinfurt. Foto: US Air Force. 

Den amerikanska planeringen för strategisk bombning byggde på att hitta svaga länkar i ett lands industriella struktur. De ansåg att om en svag länk slogs ut skulle detta lamslå industrin. Brist av nyckelprodukter skulle få till följd att industriproduktionen drabbades av produktionsstopp. Kullager kom att anses vara en sådan svag länk av amerikanska bombflyget och brister skulle innebära produktionsbortfall av till exempel motorer för flygplan och stridsvagnar.  

Tysk krigsproduktionen kom igång sent

Genom att studera tysk krigsproduktion under åren 1940-45 kan vi få svaret på om denna bedömning var riktig. Den under hela kriget med tysk noggrannhet förda statistiken visar att produktionen av krigsmaterial ökade hela tiden trots att den allierade bombningen hela tiden växte i styrka. Och detta trots att allt fler bombplan sändes iväg från flygfälten i Storbritannien och senare Italien mot mål i Tyskland och ockuperade länder som till exempel Belgien, Holland och Frankrike.  

De allierade flygstyrkornas (USA & Storbritannien) stora bombkampanj mot Tyskland tog tid att utveckla. Det var först under krigets sista sexton månader i Europa (som totalt pågick under 68 månader) som de hade verklig kapacitet att bomba på djupet och under lång tid. Hela 81% av det totala bombtonnaget som de allierade släppte ner över det Tyskland släpptes efter januari 1944, dvs under krigets 16 sista månader. Tittar vi på Hitlers stridsvagn Panzer IV så ser vi att den tyska produktionstoppen nåddes 1944:

Nedan är produktionen av stridsvagnen Panzer IV under krigsåren. 

Produktion av Panzer IV under kriget 

1939	1940	1941	1942	1943	1944	1945
45	280	480	994	3023	3454	469

Tyska krigsindustrin hade inte full fart och produktion när kriget bröt ut 1 september 1939 och tempot skruvades upp en aning under 1940 och 1941 men det är först efter USA går med i december 1941 i kriget det börja hända saker på allvar, se nedan tabellen hur mycket den totala pansarfordonsproduktionen ökade i vikt. 

Pansarfordon Produktionsökning i ton 

1941: 83 188 

1942: 140 454 

1943: 369 416 

1944: 622 322

På bilden tyska stridsvagnar Panzer IV F på östfronten 1942. Panzer utvecklades från att ha varit eldunderstödsvagn i pansarförbanden till att bli standardvagnen under 1942. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-271-0301-30A / Heydrich / CC-BY-SA 3.0

Givetvis orsakade bombningarna skador, förluster, störningar med mera men det hindrade inte tyskarna att slå nya produktionsrekord år efter år. De startade från så låg nivå 1939 vad gäller produktion av stridsvagnar. Tittar vi på den tyska stålproduktionen ökade den från 21 528 000 ton 1941 till 24 218 000 ton 1944. Inte alls samma stegring. Tyskarna drog igång sin krigsproduktion sent vilket gjorde att produktionsökningen blev enorm sett till hur många stridsvagnar som producerades och det negligerade effekten av bombningarna.

Målet blev den tyska staden Schweinfurt

Men hur var det med den svaga länken kullager? Kullager används som sagt inte bara av en krigsmakt så produktionen ska även täcka andra behov. Det amerikanska bombflyget gjorde den tyska staden Schweinfurt till ett prioriterat mål. Staden ligger mitt emellan Kassel och Nürnberg och USA uppskattade att 50% av Tysklands kullagerproduktion fanns där. Om man lyckades bomba sönder den tyska produktionen av kullager ville de allierade givetvis inte att tyskarna skulle kunna beställa ersättningskullager från Sverige.

Under hösten 1942 hade planeringen av en gemensam bombräd mot Schweinfurt påbörjas. Den legendariska Bomber-Harris, befälhavare för det brittiska bombflyget inom RAF, motsatte sig operationen. Han anförde taktiska och ekonomiska grunder. Ansvarig på Special Operations tyckte att Harris hade skrivit ett ”långrandigt brev” om detta. Dessutom ansåg han att Bomber Harris inte hade kompetens att bedöma bombräden på ekonomiska grunder. Påtryckningar gjordes på Harris men han gillade inte alls tanken, vilket märks även tydligt i hans memoarer. Däremot fanns det andra som var mer positiva till idén. 

Sir Arthur Harris tog befälet över Bomber Command i det brittiska flygvapnet i februari 1942 och behöll det hela kriget. Han var stark förespråkare för strategisk bombning men förespråkade andra mål än amerikanska flyget. Harris trodde på stadsbombningar med målet att sänka det tyska folkets moral. Foto: Imperial War Museums. 

I brittiska arkiv finns dokument som berör den svenska kullagerexporten. Bilden som framträder här är en övertro på hur effektiva bombningar mot Schweinfurt kommer att vara samt även resultatet efter de första bombräderna. Samtidigt lyfts det fram att man ville inte riskera att frågan om den känsliga svenska kullagerexporten skulle få återverkningar i relationerna med Sverige.

Sir Archibald Sinclair, minister för Air Ministry som ansvarade för brittiska flygvapnet (RAF), skriver den 1 december 1942 följande: ”Jag har alltid varit övertygad om att RAF inte kan göra något bättre än en koncentrerad attack på produktionen av kullager för att kullkasta grunden för fiendens krigsansträngningar”. Och han fortsätter i brevet att de allierade tillsammans har lagt stora beställningar på kullager hos SKF. Man var rädd för att Tyskland skulle göra extra inköp från Sverige för att ersätta förlorad produktion i Schweinfurt och ville med sin order blockera leveranser dit.

Det var först under 1943 som man var redo att bomba Schweinfurt men Bomber-Harris ansåg att det brittiska bombflyget inte var redo. Resultatet blev att ingen gemensam operation med det amerikanska bombflyget. USA föredrog att bomba dagtid medan britterna på nätterna.

Första räden mot Schweinfurt

Den 17 augusti 1943 skickar amerikanska 8. flygflottan iväg 230 bombplan av modell B-17 Flying Fortress för att bomba den tyska kullagerindustrin i Schweinfurt. Förlusterna blev att 36 flygplan förlorades och 352 besättningsmedlemmar rapporteras som saknade. Av planen som återvänder hem är 121 flygplan skadade varav tre rapporteras ha kraschlandat. Nästan 16 % av bombplanen förlorades, vilket var extremt högt med tanke på hur många bombuppdrag en besättning förväntades göra innan den fick åka hem från kriget. Kravet var 25 uppdrag och chansen att du åker dit ligger på 16% per uppdrag.

Varje B-17 som sköts ner var kostsamt då det innebar att normalt fanns tio man ombord. Räderna mot Schweinfurt blev ökända på grund av de amerikanska flyget initialt fick höga förluster. Foto: US Air Force

Medan brittiska Bomber Command kom på natten mellan 17/18 augusti 1943 att istället bomba Peenemünde, tyskarnas forskningsanstalt. Britterna hade fått information att här pågick utveckling av hemliga nya vapen. Detta var första räden mot platsen. Ryktena som hade cirkulerat gällde utvecklingen V-1 och V-2. Den förstnämnda kan ses V-1 kan ses som en föregångare till kryssningsrobotar medan V-2 är en föregångare till ballistisk medeldistansrobot. Peenemünde var navet i utvecklingen av V-2. Dock det var först under 1944 som dessa vapen började avfyras mot Storbritannien, V-1:an sommaren 1944 medan V-2:an i september 1944. 

En informationskälla för britterna angående den amerikanska rädens effekter mot Schweinfurt var SKF:s vd Harald Hamberg. En av fabrikerna som fanns i Schweinfurt ägdes ju av SKF. I ett hemligt telegram från brittiska ambassaden i Stockholm till Special Operations i London den 29 september 1943 går det läsa: ”Det är troligt att kullagerproduktionen har temporärt blivit hårt drabbad men resultatet får inte stora effekter.” I diskussioner med Hamberg kom också frågan upp om begränsningar av Sveriges export av kullager till Tyskland. Man hade kommit överens om en halvering för 1944 jämfört med 1943. Hamberg ansåg dock att det egentligen bara skulle drabba SKF eftersom tyskarna skulle öka sin inhemska produktion.  

Nästa gång det amerikanska bombflyget flög mot Schweinfurt var den 14 oktober 1943. Denna gång sändes 291 bombplan iväg. Denna gång var förlusterna högre, 60 plan förlorades och 594 besättningsmedlemmar rapporterades som saknade. 138 flygplan var skadade varav sju rapporteras ha kraschlandat. Nästan 21% i förluster De höga förlusterna under de två första räderna mot Schweinfurt gjorde att detta mål blev ökänt bland besättningar i amerikanska 8. flygflottan. Senare räder med jakteskort hela vägen fick betydligt lägre förluster. Det brittiska bombflyget som flög på natten bombade Schweinfurt för första gången den 24 / 25 februari 1944. Då sattes 734 bombplan in och 33 plan förlorades (4,5 %). 

Ett önsketänkande om framgångsrika bombningar

Generallöjtnant Carl Spaatz, befälhavare för det amerikanska strategiska flyget i Europa, skriver i april 1944 till general Dwight Eisenhower, de allierades överbefälhavare, att det amerikanska flygvapnet uppskattade att de räder som har genomförts mot tysk kullagerindustri hade minskat dess kapacitet 1944 till 36% jämfört med 1943. Detta var tyvärr ett rent önsketänkande och en grov överskattningen av resultatet. 

Ett möte i april 1945. Mannen längst till vänster med händerna i byxfickorna är befälhavaren för amerikanska 3. armén, George S. Patton. Och alldeles bredvid honom går Carl Spaatz. Han förde befälet över de amerikanska strategiska bombflyget i Europa. 

Efter kriget genomförde det amerikanska flygvapnet undersökningar i Tyskland för att se hur effektiva de strategiska bombräderna hade varit. Angående Schweinfurt fann man att räderna hade orsakat endast temporära produktionsförluster och att tyskarna kunde minska sina lager för att kompensera för detta. Produktionen av kullager i Schweinfurt nådde snabbt samma nivåer som innan de amerikanska bombräderna började, det vill säga enbart produktionsstörningar utan några långsiktiga effekter.

Men detta visste man inte om under kriget utan de allierades resonemang var att Sveriges kullager spelade en viktig roll. Det amerikanska flygvapnet ansåg att 8 % av tyskarnas kullagerbehov 1943 löstes med import från Sverige. Sverige hade ju gått med på att minska sin export till Tyskland 1944 med 50% men det ansågs inte vara tillräckligt. Så nu när de allierade trodde att de hade lyckats sänka den tyska produktionen ner till 36% av deras tidiga kapacitet borde kullagertillgången vara ett problem för tysk industri. För att få full effekt av detta ville man på alla sätt strypa tillförsel av kullager utifrån. Det var USA som tryckte på hårdast om att den svenska exporten av kullager till Tyskland skulle upphöra eftersom räderna mot Schweinfurt hade varit så kostsamma i liv och materiel.

Ser vi till tysk krigsproduktion var den ännu större under 1944 än den varit under 1943, nya produktionsrekord sattes. Detta hade de allierade inte klart för sig under kriget, att deras strategiska bombningar av Schweinfurt inte hade någon större effekt på produktionen av kullager. Så Sveriges export hade visserligen viss betydelse men ingen avgörande effekt. Givetvis skulle det bli störningar för tyskarna men inte på det sätt som amerikanska flyget trodde.

Sabotage i Göteborg?

Så värdet av att stoppa Sveriges export av kullager till Tyskland överskattades grovt. Därför hade de allierade till och med tankar om sabotage, maskerad som en teknisk olycka, mot SKF i Göteborg för att stoppa produktionen i Sverige. Den amerikanska översten Joseph Haskell vid SO Branch (Special Operations) skriver om den eventuella attacken: ” ..det bör påpekas att finns det något bevis om att det kan röra sig om sabotage kommer de svenska myndigheterna med säkerhet misstänka att de allierade planerade attacken..” Sedan pekar Haskell på flera möjliga negativa konsekvenser om USA pekas ut och frågan var om kullager var så viktigt för att ta den risken. De valde att avstå sabotage mot SKF i Sverige.

De allierade valde att fortsätta trycka på diplomatiskt. Det påpekades att det fanns risker med att gå för hårt fram och man ville inte riskera att denna fråga fick återverkningar i förhållandet med Sverige. I en utvärdering som skrevs den 16 juli 1944 för War Cabinet kan också följande läsas: ”Ryssarna är beroende på svenskarna för vissa produkter, speciellt kullager, och vi bör inte riskera ett svenskt embargo på export av krigsmaterial till alla stridande parter innan konsultation med ryssarna.”

Vad ibland glöms bort är att vi levererade inte bara kullager till Hitler utan även till Stalin och den sovjetiska krigsindustrin. Leveranskedjan från Sverige till Sovjetunionen utan fick bland annat ske via Storbritannien och Mellanöstern innan leveransen anlände till Sovjetunionen. 

Vad som ibland glöms bort är att förutom att de västallierade och Tyskland beställde kullager från SKF så gjorde även Sovjetunionen detta. Leveranser av kullager direkt till Sovjetunionen var inte det lättaste utan de flögs ut av britterna från Bromma till Storbritannien. Den 17 juni 1943 skrivs det i ett brev till Lord Selborne på Ministry of Economic Warfare från H.H.Balfour, statssekretare Flyg: ”Läget är så att vi flyger kullager från Sverige till Storbritannien för att sedan flyga samma kullager från Storbritannien via mellanöstern till Ryssland.” Och sedan fortsätter det med exemplet att på nästa Liberator III på väg till Kario består halva lasten av kullager på väg till Sovjet. Hoppet var att få ryssarna att öppna upp en direktlinje från Bromma för minska belastningen på flyget från Bromma till Storbritannien. Men så blev det inte. 

En fnurra på tråden under lång tid

Sverige och de allierade hade lyckats bli överens om en minskning av den svenska kullagerexporten till Tyskland under 1944 men de allierade misslyckades med att skapa ytterligare förändringar på officiellt håll. Kontakter direkt med SKF gick bättre och resultatet blev en överenskommelse om att tyska leveranser skulle senareläggas. Den 28 augusti 1944 skrivs följande utvärdering av Chiefs of Staff: ”Vi tror att taktiken av att hålla svenskarna oroade hela tiden över att vi kommer att förlora tålamodet med dem om de inte agerar i den riktning som vi önskar är mer lyckosam än framförandet av ett officiellt ultimatum. Jämför vår framgång av tillbakadragandet av svenska fartyg från tysk handelstrafik med misslyckandet med det officiella ultimatumet vad gäller kullager.”

Det fanns som sagt meningsskiljaktigheter mellan Sverige och de allierade om svensk handel med Tyskland men även i många andra frågor. Men de åsikter om Sverige som kommer fram i brittiska arkiv är ofta positiva. Ett exempel om frågan av allierade leveranser till svenska armén från juni 1942 är: ”Sverige upprätthåller en attityd av orädd neutralitet trots konstant tyskt tryck”

Den svenska kullagerexporten var bara en av många frågor som de allierade utövade påtryckningar mot Sverige under kriget. Men de allierade kom under kriget grovt överskatta dess betydelse för tyskarnas krigsmakt och det har i viss mån suttit kvar sedan dess. 

En annorlunda och tidigare version av denna artikel blev publicerad i 

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget: hotet från Hitler och Stalin (Semic, Stockholm 2018)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lite idéer och tankar om strategisk bombning:

Det började under första världskriget!

Gladiator och Mustang

 Jakt 1939 jämfört med 1945 

Det svenska flygvapnet hade 51 jaktplan J 8 (Gloster Gladiator) i aktiv tjänst när andra världskriget inleddes den 1 september 1939. Första flygplanet levererades 1937. Flygstaben ansåg att monoplan var olämpliga vid landningar på de gräsfält som flygvapnet disponerade som vi beställde moderna dubbeldäckare. 

Vårt modernaste jaktplan 1939, J 8 (Gloster Gladiator). De placerades initialt hos F 8 Barkarby för att försvara huvudstaden. Foto: Krigsarkivet

Det brittiska jaktplanet Gloster Gladiator var alltså vårt främsta jaktplan 1939. När andra världskriget slutade under 1945 hade vi börjat ta det amerikanska jaktflygplanet J 26 i tjänst, mer känd som North American P-51D Mustang.  De första levererades 10 april 1945. 

Luftwaffes nemesis i svensk tjänst, J 26 (P-51D Mustang). De togs i tjänst 1945 och under 1953 började de tas ur tjänst. Många såldes av till andra länder. Foto: Flygvapenmuseum

 Sex år och hur var skillnaden? 

Gladiator hade som standard 4 x 8 mm kulspruta m/22 medan J 26 hade sex tunga 12,7 mm kulsprutor AN/M2 som fick i Sverige beteckningen 12,7 mm automatkanon m/45. En projektiltyp, 12,7 mm granat m/45 och m/45 X "spårljus", utvecklades i Sverige. I övriga världen hade 12,7 mm klassats som tung kulspruta då gränsen för automatkanon brukade gå vid 20 mm. Anledningen till att de betecknades automatkanon i Sverige beror på vår standard, Då vapnet kunde skjuta granatprojektiler och enligt dåtida svenska flygvapenreglar klassas vapnet då som automatkanon. Vi hade också redan en 13,2 mm automatkanon m/39. 

J 26 (P-51D Mustang. Totalt kom vi att anskaffa 161 maskiner varav tolv av dem byggdes om till spaning, S 26. . Foto: Flygvapenmuseum

Eldkraften J 26 hade var något helt annat än J 8. Både britterna och tyskarna hade under kriget plockat bort sina 7,7 mm och 7.92 mm kulsprutor och ersätt dem med tyngre vapen. Även vi Sverige började redan 1939 se 13,2 mm automatkanon m/39 som nytt huvudvapen för vårt jaktflyg och 8 mm kulspruta m/22 som sekundär beväpning. 

Fartresurser var som natt och dag. J 26 hade max hastighet runt 700 km/timme och hade bra höjd- och stigförmåga. Inget problem att ta sig an fientliga bombplan på hög höjd. Flygplanets fartresurser och förmåga var en anledning till att vi använde en del av dem som spaningsplan(S 26). 

J 8 (Gloster Gladiator) blev snabbt omodernt i samband med andra världskriget. Vi kom att sätta en del av dem i finska vinterkriget. Svenska frivilligflottiljen F 19 kom att ha dessa jaktplan. Foto: Krigsarkivet. 

J 8 var som sagt en annan generation, max hastighet runt 400 km/timme. Bra höjd- och stigförmåga för sin tid men Mustangen var bättre 16 meter per sekund i stigförmåga jämfört med 12 meter per sekund för Gladiator. 

”Snabba” bombplan 

Sedan kan vi jämföra hastighet med vår nya medeltunga bombplan Saab B 18 som började tas i tjänst under 1944. A-modell som kom först hade 470 km/timme som max hastighet med B-modellen som kom senare hade 590 km/timme. Så bombplanet skulle flyga ifrån Gladiatorn likt det tyska konceptet ”Schnellbomber”. Tyskarna försökte skapa bombplan som hade farten som sitt främsta skydd. 

Saab 18 kunde nyttjas även för spaning. Här bilden ett spaningsversion S 18A från Södermanlands flygflottilj (F 11). 

Poängen med ovan är att krig driver på den tekniska utvecklingen av vapen och se nu på kriget i Ukraina, drönarutvecklingen. De drönare som fanns i februari 2022 och de som finns nu 2025. Vi köpte J 26 Mustang 1945 men redan sommaren 1946 fick vi våra första jetjaktplan J 28 Vampire som hade fyra 20 mm automatkanon m/46. Jetjaktplan hade slagit igenom det sista krigsåret och var nu det nya,  ut med propellern och in med jetmotorer.

Vidare läsning:

Lennart Andersson: Svenskt militärflyg - Propellerepoken. (Stockholm 1992)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Carl-Axel Wangel (red): Sveriges militära beredskap 1939 - 1945. (Stockholm 1982)

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel jämförelse 1939 – infanteriregementen

 Infanteri under beredskapen

De flesta krigsmakter hade ett stort sett samma typ av organisation för sina infanteriregementen. Förenklat kan vi säga att ett regemente bestod av en stab med tre skyttebataljoner och därtill kopplat understöd i form av olika vapen för regementet.  Samma precis gällde sedan även för skyttebataljonerna, stab med tre skyttekompanier och därtill kopplat understöd i form av olika vapen för bataljonen.

Den svenska armén hade sina brister när kriget kom i september 1939. Vi hade kulsprutor och granatkastare till vårt infanteri men tyvärr var pansarvärnskanoner eftersatta. Foto: Försvarsstaben

Här följer en enkel jämförelse mellan ett tyskt infanteriregemente och ett svenskt infanteriregemente de första krigsåren under andra världskriget. Vid krigsutbrottet 1939 hade vi i Sverige en krigsorganisation för infanteriet som var i stort sett så här:

Enkel organisation 1937

Stab

(med luftvärnskulsprutepluton, kulsprutepluton, infanterikanontropp(=pansarvärn) och pionjärpluton

3 infanteribataljoner

Regementstross

Detta hade man tillgång till: 58 motorfordon, 280 kärror och 343 hästar.

Fortfarande var häst och gevär mycket viktiga för organisationen.  Personal var cirka 3 500 man. Motorfordon hade börjat införas men hade inte tagit över hästens roll som dragdjur. Ett infanteriregemente fått mer och mer understödsvapen, kulsprutegevär, kulsprutor, granatkastare och pansarvärnsvapen sedan första världskriget.

Kulsprutegevär var modellen

Ett svenskt regemente 1939 hade som tunga vapen 30 kulsprutor, 6 luftvärnskulsprutor, 15 8 cm granatkastare, 2 37 pansarvärnskanoner. En skyttegrupp på vid denna tid hade Gevär m/96 som standardvapnet och sedan fanns det ett kulsprutegevär per skyttegrupp.

Vi hade satsat på kulsprutegevär. Det var ett amerikanskt vapen, BAR (Browning Automatic Rifle), som togs fram i samband med första världskriget men kom att vara i tjänst långt efter det. USA verkar ha tagits sina ur tjänst på 1970-talet vilket vi tydligen även gjorde. Foto: Försvarstaben

Kulsprutor och granatkastare fanns på kompani respektive bataljonsnivå. Medan luftvärnskulsprutor och pansarvärnskanoner fanns på regementet. Vi kallade inledningsvis pansarvärnskanoner för infanterikanoner, dock 37 mm var lite svagt för en infanterikanon. Vi trodde ju att stridsvagnar inte skulle funka i Sverige så det fanns egentligen inget behov av pansarvärnskanoner.

De femton granatkastarna fördelades en per skyttekompani och sedan två grk direkt under bataljonschefen, alltså fem per bataljon. Kulsprutor där var det två per kompani och två på bataljon, alltså åtta per bataljon. Sedan hade regementschefen tillgång till kulsprutepluton med sex kulsprutor.

Det fanns olika projekt ingång som inte ännu hade nått ut, men var på gång.

Hur var det i Tyskland 1939?

De hade precis som vi tre bataljoner med understöd men hade stramat upp det i två understödskompanier.

Enkel organisation Tyskt infanteriregemente anno 1939

Regementsstab

3 infanteribataljoner

1 infanterikanonkompani

1 pansarvärnskompani

1 lätt underhållskompani

Notera, de trodde på stridsvagnar så regementet hade ett kompani med 12 37 mm pansarvärnskanoner. Sedan en annan viktig skillnad, deras infanterikanoner var infanterikanoner och inte förklädda pansarvärnskanoner. Det fanns 6 7,5 cm infanterikanoner och 2 tunga 15 cm infanterikanoner i kompaniet och hästar var dragdjur.

Strider i Warszawa 1939. Här ses en tysk infanterikanon 7,5 cm le IG18 rullas framåt längs gatan. Modellåret 18 är bara för att luras, den började produceras under 1930-talet. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Deras 7,5 cm infanterikanon var kortpipig kanon, 7,5 cm L/11, och pjäsen vägde 400 kg. Denna typ av flackbanevapen saknades i den svenska organisationen. Att kunna skjuta tyngre direkteld på motståndspunkter eller kulsprutevärn som stoppade upp framryckningen i anfallet (alltså idén och bakgrunden till stormkanonvagnen). Vi hade gott om granatkastare men tyvärr sker eldgivningen via övergradsbanor, vilket begränsar användningen.

Enhetskulsprutan ser dagens ljus

Hur var det med övriga vapen? Hästen och geväret var fortfarande mycket viktiga för tyskarna så där var ingen stor skillnad. Men de hade satsat på enhetskulsprutan MG 34, som fungerade både som lätt som tung. Det fanns en mängd olika lavetter och benstöd till MG 34 beroende på dess roll och funktion. Kulsprutan kunde använda både patronband som trummagasin, allt beroende på dess roll och funktion. Så en tysk skyttegrupp hade en lätt kulspruta istället för kulsprutegevär. Bättre för ihållande eld.

Enhetskulsprutan MG 34 med stativ. Du kunde ställa in stativet så kulsprutan svängde fram och tillbaka från vänster till höger. Brutalt men det var bara att mata på och meja. Foto: Paul Calwer

Lite hårda fakta: 3050 personal, 115 lätta kulsprutor, 36 tunga kulsprutor, 27 5 cm granatkastare, 18 8 cm granatkastare, 6 7,5 cm infanterikanoner, 2 15 cm infanterikanoner, 12 37 mm pansarvärnskanoner.  Fordon: 73 motorfordon, 47 motorcyklar, 210 vagnar och 600 hästar.

Enkel och lätt granatkastare

Fler hästar och fordon beror på fler tunga vapen, hästar var det primära dragdjuret. Observera de 27 5 cm granatkastare, ett lätt vapen, som kom snart att fasas ut då eldkraften var rätt så begränsad. Det var tänkt som ett mellansteg mellan skyttesoldatens handgranater och de tyngre 8 cm granatkastarna men verkan mot en nedgrävd fiende var mycket begränsad. Så det kom att försvinna.

Här kan vi se 47 mm granatkastare m/40 som började produceras under andra världskriget, Vi kom att producera en hel del då 1950 är registrerat att armén har 2083 i sina förråd. 47 mm svinggranat m/40 vägde 2,6 kg och hade endast 0,11 kg trotyl. Jämförelse Spränghandgranat m/56 har 0,19 kg trotyl. Foto: Försvarsstaben

Vi i Sverige hade sett denna trend av enklare och lättare granatkastare men vi var sena på tåget. Vår 47 mm granatkastare m/40 infördes under de första krigsåren, 27 per regemente. Så lagom till tyskarna började fasa ut sina.

Pansarvärnsgevär – en väg kantat med fiasko

Tyskarna var sena med sina pansarvärnsgevär. De tyska pansarvärnsgevär som togs fram byggde på den pansarbrytande gevärsammunitionen, 7,92 × 94 mm P318, som togs fram under 1930-talet. De kom att införas först under 1940 i stor skala, det skulle vara skyttekompaniernas pansarvärn. Tre vapen per kompani gjorde 27 på regementet. Tyskarna hann knappt införa sina pansarvärnsgevär innan de insåg att de var för veka. De fasades ut och skrotades.

Bofors 20 automatkanon m/40 var tänkt både som pansarvärn och luftvärn. Dock det var rollen som luftvärn som vapen kom att finnas under lång tid i krigsorganisationen. Brigadluftvärn under kalla kriget. Foto: Försvarsstaben

Vi i Sverige hade också haft en fiasko gällande pansarvärnsgevär, 8 mm pansarvärnsgevär m/40, men det var begränsat i som omfattning. Vi funderade på nya pansarvärnsgevär till infanteriet men hade inte kommit i mål ännu dock hade vi en annan lösning, vi kan kalla den slags enhetsautomatkanon. Bofors 20 automatkanon m/40 var tänkt både som pansarvärn och luftvärn.  Pjäsen själv vägde 42 kg. Vapnet hade ett 25-skotts trummagasin. Så med pansarvärnslavett blev det: 65 kg. Medan med luftvärnslavett: 300 kg. Initialt nio av dessa vapen till varje regemente. Så där slog vi tyskarna med hästlängder, men mot stridsvagnar var fortfarande vapnet för vekt. Dock vi fick luftvärn i våra infanteriregementen vars motsvarighet inte fanns hos tyskarna.

De hade eldkraft men vi hade luftvärn

Så 1939 tyskarna hade helt klart större eldkraft med sina infanterikanoner och bättre pansarvärnsförmåga jämfört med oss. Vi kom aldrig i kapp tyskarna vad gäller detta. Men med införandet av Bofors 20 automatkanon m/40 som luftvärn i våra regementen fick vi en förmåga att bekämpa stridsflygplan som inte alls fanns hos tyskarna, de hade endast luftvärnskulsprutor i sina regementen.

Vidare läsning:

Alex Buchner: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras! Svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991. (Stockholm 2015)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939­–1945. (Stockholm 2014)

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel jämförelse 1939 – artilleri

Svensk infanteridivision kontra tysk infanteridivision gällande artilleri

En svensk fördelning 1939 kan jämställas med en tysk infanteridivision. Så hur var det ställt med artilleriet?

Det svenska artilleriet hade sedan Försvarsbeslutet 1925 inte förnyats nämnvärt innan andra världskriget bröt ut. Vi hade föråldrade pjäser som 15 cm positionshaubits m/06, som syns på bilden. Foto: Krigsarkivet. 

Det svenska artilleriet hade drabbats hårt av det som hände 1925. Tre regementen försvann, Upplands artilleriregemente som nyss satts upp lades ner medan Karlsborgs fick fokusera på luftvärn istället.  Samtidigt som Smålands artilleriregemente slogs samman med Positionsartilleriregementet till Smålands arméartilleriregemente (A 6).

Lista över fredsförbanden 1939

Svea artilleriregemente (A 1) – Stockholm

Göta artilleriregemente (A 2) – Göteborg

Wendes artilleriregemente (A 3) – Kristianstad

Norrlands artilleriregemente (A 4) – Östersund

Norrbottens artillerikår (A 5) – Boden

Smålands arméartilleriregemente (A 6) – Jönköping

Gotlands artillerikår (A 7) – Visby

Bodens artilleriregemente (A 8) – Boden

Så sett till antal regementen verkar beslutet 1925 inte varit så farligt. Men antal kompanier i fred minskade från 90 till 48. Alltså i praktiken en halvering. Sedan var nyanskaffning av artilleri inte speciellt prioriterat under de kommande åren, så det såg inte bra ut 1939.

Vi hade fortfarande många 7,5 cm kanoner i tjänst inom artilleriet. Visserligen hade en del av modifierats och förbättrats som kanonen på bilden, 7,5 cm kanon m/02-33. Dock det var för lätt pjäs att ha i ett fördelningsartilleriregemente. Foto: Krigsarkivet.

Standardorganisation 1939 för ett fördelningsartilleriregemente

I. divisionen: 3 batterier med vardera 4 7,5 cm kanon m/02

II. divisionen: 3 batterier med vardera 4 7,5 cm kanon m/02-33

III. divisionen: 3 batterier med vardera 4 10,5 cm haubits m/10

IV. divisionen: 2 batterier med vardera 4 15 cm positionshaubits m/06

44 pjäser men notera modellåren, inte speciellt moderna, huvudsak ett arv från första världskriget.  Sedan räckvidden för pjäserna var inte speciellt lysande, 7,5 cm kanon m/02 – 5,5 km, 7,5 cm kanon m/02-33 – 10 km, 10,5 cm haubits m/10 – 5,8 km och slutligen 15 cm positionshaubits m/06 – 8 km.

A7 på Gotland inleder motorisering av artilleriet. Pjäserna är gjorda för att dras efter hästar och klarar inte av de högre hastigheterna så de lastas på flaket istället för att dras efter lastbilen.  Foto: Försvarsstaben

Arméns hela bestånd av haubitsar var pjäser från tiden för första världskriget, Inga av dessa var anpassade för att dras efter motorfordon, åtminstone inte med hastigheter över 10 km /tim. Transportanordning m/34 fanns för 15 cm positionshaubits m/06 vid transport efter motorfordon och övriga pjästyper kunde lastas på enkla låga släpkärror men det förekom också för lättare pjäser: lastbilsburen med pjäserna på flaket. En orsak till detta var att hjulaxlarna på de äldre pjäserna gick varma vid högre hastigheter än hästens.

Tyskt artilleri 1939

Hur var det med tyskarna? Deras huvudpjäser för infanteriets artilleri var 10,5 cm le FH 18 haubits och 15 cm sFH 18 haubits. Modellåret 18 för respektive pjäs var kamouflage, båda pjäserna sattes i produktion i början 1930-talet. Ett artilleriregemente i en tysk infanteridivision skulle ha tre bataljoner med vardera 12 lätta 10,5 cm haubitsar och en tung bataljon med 12 15 cm haubitsar. Totalt 48 pjäser, inte så mycket mer men tittar vi på pjäserna kommer en helt annan bild fram.

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Det tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så pjäsen på bilden tillhör de tyska pansartrupperna. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Räckvidden för de tyska pjäserna var något helt annat, 10,5 cm – 10,7 km medan för 15 cm – 13,3 km. Sedan blev det givetvis tyngre eld för tyskarna då en granat till en 10,5 cm haubits väger nästan 15 kg medan för en svensk 7,5 cm kanon runt 6 kg.

En tung 15 cm sFH18 med dragdjur 1944. Hästen kom ha stor betydelse som dragdjur i tyska krigsmakten under hela andra världskriget. Foto: Kurt Heimann

Vi förbättrade oss

En sak vi gjorde för att förbättra det svenska artilleriet var faktiskt att beställa 10,5 cm le FH 18 haubits från Tyskland. Första beställning blev 24 pjäser, 10,5 cm haubits m/39.  Det blev totalt 142 pjäser i tre omgångar (24 – 1939, 8 – 1940 och 110 – 1942).

En annan lösning blev Bofors. Företaget hade stor produktion och det fanns flera exportbeställningar som stoppades 1940. Istället för att utveckla nya pjäser utnyttjades det faktum att Bofors hade utvecklat en 7,5 cm fältkanon för Argentina och 10,5 cm fälthaubits för Siam, Helt enkelt deras produktionsserier förlängdes och pjäserna som producerades kom att tas i tjänst som 7,5 cm kanon m/40 (räckvidd 15 km) och 10,5 cm haubits m/40 (räckvidd 13,7 km). Av den förstnämnda blev det 64 pjäser av olika typer medan av haubitsen hela 242 pjäser.

Hästar som dragdjur var viktiga svenska artilleriet under hela andra världskriget. Även om fördelningsartilleri fick nya pjäser så kom hästen vara kvar i tjänst. Motoriseringen hade påbörjats men vi hade under beredskapsåren inte möjlighet att gå hela vägen. Foto: Krigsarkivet.

I vilket fall vårt fördelningsartilleri var kraftigt eftersatt 1939 jämfört med Tyskland men det kom att åtgärdas under de första beredskapsåren genom nyanskaffning både genom import och inhemsk produktion.

Vidare läsning:

Alex Buchner: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Jan Anshelm (red): Det svenska artilleriet 1794 – 1994. (Stockholm 1994)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Sverige under andra världskriget - kavalleri

Kavalleribataljonen i våra fördelningar 1939

Första världskriget hade visat att det klassiska kavallerianfallet hörde till historien. Och då beslutet hade tagits att minska krigsmakten kom kavalleriet som truppslag att drabbas hårt av 1925 års försvarsbeslut. Kavalleriet hade 50 skvadroner och dessa skulle minskas ner och blott 17 stycken blev kvar. Den fristående kavallerifördelningen (divisionen) försvann ur krigsorganisationen.

1925  års försvarsbeslut minskade den svenska krigsmakten inom flera områden, bland annat kavalleriet drabbades hårt. Men hästen dominerade fortfarande stort inom krigsmakten som transportmedel. På bilden som dragdjur inom artilleriet. Foto: Krigsarkivet

Ändå dominerade hästen fortfarande stort i svenska armén, både inom infanteri och artilleriet, men det var i kavalleriet som hästen var symbolen för truppslaget. Vad skulle en kavallerist vara utan sin häst? Vad var vägen framåt?

Motoriseringsförsök satte igång

Kavalleriet kännetecknas fart och fläkt.  Pansarbilar, cykel, motorfordon men inte stridsvagn kom att hamna hos kavalleriet. Men trots detta dominerade fortfarande hästen hos de fyra kvarvarande kavalleriregementena. Som kavalleriinspektören under åren 1940 till 1943 Henry Peyron skrev i sina memoarer, det var inte en fråga om ”antingen – eller” utan om ett ”både – och” gällande hästen i kavalleriet. I vilket fall motoriseringsförsök blev en del av kavalleriets vardag.

Pansarbilar kom att hamna hos kavalleriet under mellankrigstiden men efter det att de svenska pansartrupperna bildades i oktober 1942 kom beslutet att de skulle föras över dit. På bilden den tidiga pansarbil m/31, som egentligen är en ombyggd lastbil. Foto: Krigsarkivet. 

Infanteriet var fortfarande fotmarscherade och kavalleriet påbörjade en motorisering men med hästen kvar i tjänst, det började talas om de snabba trupperna. Men inte stridsvagnar, de ansågs passa bättre för infanteriet samtidigt som många hade åsikten att stridsvagnar inte funkar i den svenska terrängen. Denna åsikt var vittspridd inom krigsmakten och samtidigt med begränsade budgetar gjorde att det svenska pansarvapnets utveckling inte riktigt tog fart under mellankrigstiden.

Kavalleribataljoner organiseras

Sedan kommer 1936 års försvarsbeslut som ger kavalleriet lite renässans.  Kavalleriet fick genom detta beslut åter ett större förband i krigsorganisationen, 1. kavalleribrigaden. Dock denna brigad som större kavalleriförband med hästar varade inte länge utan snart blev den motoriserad över hela linjen.

Hästen var symbolen för kavalleriet.  Vad skulle en kavallerist vara utan sin häst? Sverige började avhästas på slutet av 1940-talet men det dröjde ytterligare cirka 20 år innan det var fullt genomfört. Foto: Krigsarkivet

En annan intressant del i utveckling var att varje svensk fördelning (motsvarar en infanteridivision i andra länder) skulle ha en kavalleribataljon för främst spaning. Dessa skulle utbildas av våra fyra fredstida kavalleriregementen. 

Enkel organisation för Kavalleribataljon

Bataljonsstab

Ryttarskvadron

Cykelsskvadron (vintertid hästar istället)

Pansarbilsskvadron

Bataljonstross

Initialt sattes fem av dessa upp och kom sedan att öka efterhand då antal fördelningar i krigsmakten växte.

Hur såg förbandet ut i mer detalj

Pansarbilskvadronen bestående av skvadronstab, tre plutoner och tross hade 112 man men bara tre pansarbilar i en pansarbilspluton. Sveriges pansarbil som fanns i tjänst i september 1939, var pansarbil m/31. Som i praktiken var en ombyggd lastbil med plåt och vapen, alltså en tidig Technical kan vi säga.

Här en pansarbilskvadron under marsch. Först de tre pansarbilarna, pansarbil m/31. Sedan följer resten av skvadronen. Foto: Krigsarkivet

En var "kanonbil" med 37 mm marinkanon m/98B på flaket och de andra två var "kulsprutebil", alltså en kulspruta på flaket. Båda versionerna hade en kulspruta på passagerarplatsen i hytten. Övriga två plutoner i skvadronen var en följepluton med lastbilar, med andra ord kan liknas med en skyttepluton. Sedan en Tung följeplut med en tung kulspruta m/14-29 med stativ, totalvikt 38,9 kg och en 8 cm granatkastare m/29.

Ryttarskvadron bestående av skvadronstab, tre ryttarplutoner, en tung ryttarpluton och tross hade 225 man. Varje ryttargrupp, tre i varje ryttarpluton, hade ett kulsprutegevär. Denna tunga pluton hade tung kulspruta m/14-29 med stativ och 8 cm granatkastare m/29.

Cykelsskvadron bestående av skvadronstab, tre cykelplutoner, en tung cykelpluton och tross hade 212 man. Varje cykelgrupp, tre i varje cykelpluton, hade ett kulsprutegevär. Denna tunga pluton hade tung kulspruta m/14-29 med stativ och 8 cm granatkastare m/29.

Cykel kanske låter enkelt men det ökar marschhastigheten jämfört med vanligt infanteri. Dessutom kraftbesparande men den stora nackdelen det svenska vädret, speciellt vintertid. Då fick cykelskvadronen lämna sina cyklar mot hästar. Foto: Krigsarkivet

Så totalt hade en bataljon 607 man, 276 hästar, 227 cyklar, 22 lastbilar, 8 motorcyklar, 3 personbilar och 3 pansarbilar.

De tre skvadroner var tre snabba förband av olika typer och hade sina egna för- och nackdelar. Att föra befäl över en bataljon sammansatt av så olikartade rörliga truppenheter och få till fullt tillfredsställande samverkan ställde krav på befälen. Det fanns en medvetenhet om detta och det hoppades att kavalleriofficerarna genom målmedveten utbildning skulle förvärva de kunskapar som krävdes.

Jämfört med en tysk spaningsbataljon

Kavalleribataljonens huvuduppgift var spaning för sin fördelning och gör vi jämförelsen med tysk spaningsbataljon i en tysk infanteridivision 1939 så kan vi notera att dessa har en aningen tyngre vapen och mer motorfordon men samma uppgift.

Enkel organisation för tysk spaningsbataljon hos infanteriet

Bataljonsstab

Ryttarskvadron

Cykelsskvadron

Tung skvadron (motoriserad)

Så totalt hade en tysk bataljon hade 623 man, 300 hästar, 163 cyklar, 20 lastbilar, 50 motorcyklar (varav 28 med sidovagn), 29 personbilar och 3 pansarbilar.

Istället för kulsprutegevär till varje skyttegrupp hade de lätt kulspruta MG 34, totalt 25 på bataljonen.  Sedan fanns i cykelskvadronen två tunga kulsprutor MG 34 och tre lätta granatkastare. Slutligen så hade den tunga skvadronen 3 pansarbilar (endast kulsprutor och fyrhjuliga), 3 pansarvärnskanoner 37 mm Pak 36 och 2 7,5 cm infanterikanoner leIG18.

Den tyska spaningsbataljonen hade tre 37 mm pansarvärnskanoner PAK 36 för att skydda sig mot fientliga stridsvagnar. Detta saknades helt i den svenska 1939. 

De hade pansarvärn

Så jämförelsen mellan vår kavalleribataljon och en tysk spaningsbataljon i en tysk infanteridivisionen visar inte på några nämnvärda skillnader, visserligen lite högre motoriseringsgrad hos tyskarna. Men tyskarna trodde på stridsvagnar så deras spaningsbataljon har en pansarvärnskanonpluton, vi ansåg ju att stridsvagnar inte funkar i den svenska terrängen. Sedan kom Ardennerna 1940.

Vidare läsning:

Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet – Ett truppslags nutidshistoria och framtid. (Stockholm 1979)

Bengtsson, Sven-Åke: En svensk Tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Buchner, Alex: Das Handbuch der deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg 1989)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html