Skånska kriget

Blodbadet vid Lund 1676 

Livregementets mannar var beslutsamma i sitt agerande under slaget vid Lund, och framryckningen fortsattes genom det danska kulregnet tills det gavs order om eld. Efter en dräpande svensk svarssalva på betydligt kortare avstånd ökades tempot de sista meterna och kavalleriet brakade med blanka vapen under regementschefen Nils Bielkes ledning in i den danska linjen. Bielke skrev efteråt att ”vi alla kullkastade, så väl den första som den andra linjen av fienden att de råkade i stor konfusion”. 

Kavalleristen Nils Bielke senare i karriären. Han utmärkte sig inte bara på slagfält i Sverige utan också i det Stora turkiska kriget. Svensk fältmarskalk 1690. Illustration: Klöcker Ehrenstrahl, David, Skoklosters slott/SHM 

Det brukar anges att slaget var ett av de blodigaste slagen i världshistorien när man tar hänsyn till förlusterna – nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater som befann sig på slagfältet. 

Måndagen den 4 december

Det var den 4 december 1676 som en dansk armé på 13 000 man drabbade samman med svensk armé på 8 000 man strax norr om Lund. För att få lite perspektiv på hela så hade Lund vid denna tid cirka 1 500 invånare, vilket kan jämföras med dagens drygt 91 000. Den danska armén var mer balanserad, 50 % bestod av infanteri och 50% kavalleri, enligt tidsperiodens sätt att genomföra fältslag. Den danska armén hade organiserat sina linjer efter i de rådande principerna, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, var kavalleri. Den svenska armén försökte men då man hade så få infanterister, endast 25 % av styrkan, så fylldes center även upp med kavalleri. Svenska styrkorna led även en annan brist, få artilleripjäser. Danskarna hade ett övertag på nästan fem till ett. 

Gammaldags taktik hos danskarna

Hade svenska sidan någon fördel? Jo, kavalleriet. Visserligen var man jämnstarka men danska kavalleriet stred fortfarande med karakollering i tre led linje. Första linjen red något framåt, avfyrade sina pistoler på måttligt avstånd, vände till höger och vänster för att ge plats till andra ledet. När dessa avgett sin salva var det dags för tredje ledet. Första ledets ryttare, som befann sig längst bak, hade då laddat om sina hjullåspistoler och var klara att påbörja en ny cykel. På så vis upprätthöll man en konstant eldgivning mot fienden, men det var inte längre särskilt effektivt i en stridsmiljö som blivit allt rörligare. 

Konstnären Johann Philip Lemke (1631-1711) har i denna målning illustrerat hur en kavalleristrid kunde se ut på 1600-talet. Hans tolkning. 

Rakt in med full kraft

Gustav II Adolf hade insett att denna taktik inte var speciellt bra utan ansåg den tämligen verkningslös. Den brutala svenska kavalleridoktrinen med anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led kom som en mycket obehaglig överraskning för danskarna. Danska kavalleriregementscheferna kunde konstatera att svenskarna tog ut en kraftig tribut med sina anfall och att de danska ryttarleden decimerades å det bedrövligaste.  

Den svenska linjen återställdes och man var i detta skede i full besittning av galgbacken. När ryttarskvadronerna hittat sin inbördes ordning gick man framåt igen, och den fortfarande numerärt överlägsna danska vänsterflygeln kom dem till mötes.

”Kontinuerlig a la Charge med pistoler och mer med värjor”, som Bielke sedermera beskrev det.

Överste Nils Bielke var chef för Livregementet till häst som hade bildats 1667 och när danska armén landsteg i Skåne sommaren 1676 bestod regementet av drygt 1 000 soldater. Nu lyckades den svenska kungen Karl XI inte speciellt väl i sin kampanj att slänga ut danskarna ur Skåne utan det var egentligen bara Malmö som höll ut. Den danska kungen Kristian V tyckte att i september 1676 att det var dags för vinteruppehåll då underhållsläget och vädret blev att kärvare. 

Karl XI under slaget vid Lund målat av Johann Philip Lemke (1631-1711). 

"Vi måste slåss"

På andra sidan kullen stod svenskarna och den unge Karl XI insåg att dra sig ur till vinterläger i Småland innebar att Skåne lämnades åt danskarna och frågan var om Malmö skulle hålla ut. Detta då den svenska flottan hade misslyckats kapitalt så danskarna hade kontroll över sjövägarna. Kungen bestämde sig att söka ett avgörande fältslag, då får antingen bära eller brista. Han visste att om han förlorar kommer det kunna kosta honom hans krona. 

Den danska armén verkade ha bättre vinterkvarter än svenskarna men trots det upplevde misär. Dock det var ingenting jämfört med hur det var på svenska sidan, sjukdomar, svält och kyla härjade bland svenskarna som sökte skydd för vädret i fuktiga jordkulor och primitiva riskojor och hyddor. Kungen insåg att snart har han ingen armé kvar. Han hade haft 15 000 i början av sommaren och nu återstod 8 000 man. Rapporter sa att hundratal dör varje dag på grund av de eländiga förhållandena. Det var dags för handling. 

En dansk fana erövrad vid Lund 1676. Armémuseum skriver: Fanan har tillhört det Nordjyska regementets andra utskrivning under Överste Barth Bülow, 8:e kompaniet.. Foto: Armémuseum

Än idag uppmärksammas insatserna denna dag

Regementschef Nils Bielke kunde mönstra 500 stridsdugliga ryttare i livregementet denna måndagsmorgon den 4 december 1676. Vid dagens slut var det många tomma sadlar men Bielke och livregementet hade utmärkt sig. Så än idag högtidshålls årsdagen, 4 december av slaget vid Lund, varje år hos Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg . En svensk seger vid dagens slut men den avslutande inte kriget. Det blev inte det avgörande slaget som Karl XI hoppades. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Lund 1676 (Stockholm 2019) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Sverige i krig med Brandenburg:

Slaget vid Fehrbellin 1675

Skånska kriget 1677:

Slaget vid Landskrona 1677

Fehrbellin 1675

Propagandaseger över Sverige 

18 juni 1675 kom svenska styrkor att strida med styrkor från kurfurstendömet Brandenburg i närheten av den lilla staden Fehrbellin. nordväst från Berlin. Detta slag var inte speciellt stort, cirka 7 000 man på den svenska sidan och drygt 7 000 på den andra. Slaget var inte särskilt blodigt heller, vardera sidan hade cirka 500 till 600 dödade. 

Ett mindre slag, Fehrbellin 1675, i vår krigshistoria men hade stor betydelse för Europas utveckling. Inte själva resultatet utan hur det kom att lyftas fram och presenteras, ”det lilla” kurfurstendömet Brandenburg slår den ”militära supermakten” Sverige. Illustration: Fondo Antiguo de la Biblioteca de la Universidad de Sevilla

Den svenska styrkan höll på marschera norrut tillbaka närmare till sitt basområde i Pommern. Den svenska eftertruppen under befäl av generallöjtnant Wolmar Wrangel blev upphunnen av kurfurstens styrkor och strider bröt ut. Kurfursten hade inte sin fulla styrka på plats, det var nästan uteslutet kavalleri med några infanterister och kanoner. Han ville kunna förflytta sig snabbt och nå fram till svenskarna. Därför hade han lämnat en del av sin armé som rörde sig långsammare. 

Familjen Wrangel i krig 

Wolmar Wrangel var son till Herman Wrangel precis Carl Gustaf Wrangel som var svensk överbefälhavare för det tyska fälttåget. Men de hade olika mödrar, så halvbröder och en enorm åldersskillnad. Wolmar föddes 1641 och var 33 år vid slaget medan Carl Gustaf föddes 1613 och var 61 år sommaren 1675. Även om Wolmar var ung hade han redan deltagit i flera krig som Karl X Gustavs danska krig och det bremiska kriget. 

Striderna vid Fehrbellin 1675 innehöll mycket dramatik men var ett mindre slag. På bilden har kurfursten fått en del av sitt artilleri på plats samtidigt som svenskarna gör motanfall. Målning av Dismar Degen (1700–1753) / Prussian Palaces and Gardens Foundation Berlin-Brandenburg

Den svenska sidan hade egentligen inget intresse av att stå och död i striderna som utvecklades. De hade redan beslutat om urdragning norrut. De försenades av att en bro över floden Rhin hade bränts ner av rädstyrkor från kurfurstens armé. Så den svenska styrkan under Wolmar Wrangel förde fördröjningsstrid och inväntade färdigställandet av ny övergång. Det ordnades ganska snabbt och svenskarna tog sig över vattendraget.  

Vi stred och Frankrike betalade 

Striderna mellan de två parterna blev som sagt inte speciellt blodiga. Alltså inget märkvärdigt slag sett ur det stora hela. Men slaget utvecklades i människors sinne till något helt annat, det målades upp som en stor seger för ”det lilla” kurfurstendömet Brandenburg mot den ”militära supermakten” Sverige. Speciellt Nederländerna och Brandenburg spred denna bild i de tysktalande områdena. En klassisk påverkansoperation innan Internet. Nederländerna var hårt pressade av Sveriges allierade och finansiär Frankrike. Vi var duktiga på kriga men hade brist på pengar, Frankrike sponsrade oss. Nederländerna behövde visa upp framgång och stärka moralen. 

En klassisk målning av David Klöcker Ehrenstrahl, Carl Gustaf Wrangel till häst. Daterad 1652 och finns givetvis i Skoklosters samlingar. 

En bra påverkansoperation bygger på sanningen och sedan förvanskar den. Sant, kurfurstendömet Brandenburg var den som anföll, Sverige var den som retirerade. Men reträtten var snarare ett utslag att svenskarna inte ville ta strid och hålla området än att de verkligen blev slagna. Men Sveriges militär rykte tog skada av den klassiska påverkansoperationen.  

Ett fiasko från start 

Hela fälttåget hade börjat hösten 1674, då en svensk styrka på 22 000 man hade värvats ihop under befäl av riksmarsken Carl Gustaf Wrangel och var redo i svenska Pommern. Det var inte lätt att ordna försörjning för denna stora styrka samtidigt som Frankrike ville att Sverige skulle sätta igång kriget mot Brandenburg. Wrangel beslöt att gå över gränsen med armén och tog vinterkvarter i Brandenburg i december 1674 istället för att belasta Pommern. Överhuvudtaget var vintern svår för armén och mängder av soldater deserterade och lämnade. När april 1675 kom kunde Wrangel mönstra drygt 12 000 man. Många av soldaterna var värvade tyskar. Sedan mådde Wrangel själv inte bra och det gällde även hans ställföreträdare fältmarskalken Conrad Mardefelt som inte heller var i toppskick. Sedan fanns det ingen klar krigsplan, utan det bestämdes att inte marschera mot Berlin utan mot sydväst och floden Elbe för att där förena styrkor med hertigen av Hannover. På sätt skapa en större armé, inte speciellt djärvt. 

En illustration från 1858 som ämnar visa ”den store kurfursten” vid slaget Fehrbellin 1675. Foto: British Library HMNTS.

Överhuvudtaget gick det inte bra, med sjuka befälhavare och urusel logistik. Det sägs att armén förflyttade sig tio mil på tre veckor. Rykten om kurfurstens armé hade lämnat sina vinterkvarter ökade och snart kom till och med stridskontakter med Brandenburgs kavalleri i början av juni. De svenska styrkorna hade ingen framgång så en urdragning norrut planerades och samla ihop styrkorna i Wittstock. Detta med syftet att där ta nya tag och reorganisera sig. Nu blev det inte heller så då rykten kom till Wrangel den äldre i Wittstock att endast spillror återstod efter striderna vid Fehrbellin så han med sina trupper fortsatte hem till Pommern. Ett svenskt fiasko sett till själva resultatet, traska runt i Brandenburg och sedan hem igen. 

Vems var felet? 

Så vad gick fel hos den svenska ”militära supermakten”? Vi hade inte färre soldater och vi kunde kriga.

 Tittar vi på de tre befälhavarna i topp så är deras eftermälen för det tyska fälttåget inte lysande utan snarare negativa. 

Carl Gustaf Wrangel: ”Utan tvivel har han felat genom att åta sig ett befäl som han på grund av ålder och bräcklighet inte längre var kapabel att leda.” 

Conrad Mardefelt: ”Hans ledning kännetecknades av order och kontraorder som ledde till planlösa fram- och återmarscher.” 

Wolmar Wrangel: ”Han var visserligen en tapper man, om oerfaren och ett brushuvud.” 

Wolmar dog ung redan 1675 medan hans halvbror dog året efter 1676. Krigskollegium i Stockholm hade en inlett en undersökning gällande fälttåget men den lades ner på grund av Carl Gustafs död. 

Kurfursten Fredrik Wilhelm (1620–1688) som staty i Fehrbellin. Mannen som inledde Preussens bana som stormakt i Europa. Han var inte bara kurfurste i Brandenburg utan också hertig av Preussen. Foto: James Steakley

Sedan kan sägas att kurfursten Fredrik Wilhelm som var krigsvan, hade stridit med Karl X Gustav och svenskarna vid Warszawa 1656, tog initiativ och agerade när möjligheten gavs. Svenskarnas problem med logistik och tveksamma framryckning öppnade möjligheter för kurfursten att samla ihop styrkor och slå tillbaka. Han såg Sverige och Frankrike som hinder för hans rikes expansion men kunde vid behov skifta läger. 

I vilket fall slaget vid Fehrbellin blev ett avgörande ögonblick i tysk historia. Kurfursten Fredrik Wilhelm blev känd som ”den store kurfursten” och hans son utropade sig till kung av Preussen 1701. Ett nytt kapitel i tysk historia inleddes. 

Torget Fehrbelliner Platz i Berlin är en viktig trafikknutpunkt. Den ligger där Hohenzollerndamm korsar Brandenburgische Strasse. Foto: Manfred Brueckels

Vidare läsning: 

 Ulf Sundberg: Svenska krig 1521–1814. (Stockholm 2002) 

 Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius, Svenska slagfält. (Stockholm 2003)

Utvecklingen av linjärt organiserade infanteriregementen av svensk-nederländsk typ.

Spanska tercios vid Rocroi 1643

Seger över Danmark i Skånska kriget.

Slaget vid Landskrona 1677

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Ett namn kommer alltid att bestå

Skickliga fältherrar genom världshistorien

När vi studerar krigshistorien är det ett namn som är svårt att undvika. Det är omöjligt. Det är Napoleon Bonaparte (1769 – 1821). Svårt att se någon annan som kan matcha Napoleons meriter eller för den delen haft samma möjligheter. 

Friedland 14 juni 1807 var en av Napoleons största segrar, den ryska armén besegrades ordentligt och det ledde fram till fredsfördraget i Tilsit. En av effekt av detta blev att Ryssland anföll Sverige, finska kriget 1808 – 1809. Målning av Ernest Meissonier. 

Napoleon var fältherren på 80 slagfält och anses vara segrare på 70 av dem. I många fall hade han egentligen vunnit innan själva striden bröt ut. Napoleon kunde genom att sina trupprörelser redan ha skapat sig fördelar. Sedan själva närvaron av Napoleon ledde till att hans soldater fick ett lyft, mästaren är med oss. Napoleon lär 1808 påpekat att "i krig är den moraliska styrkan jämfört med fysiska styrkan tre till ett”. Men det spelar ingen roll när han inte vann Borodino 1812, Leipzig 1813 och Waterloo 1815. 

En av Napoleons största nederlag. Ett slag som kom att få en avgörande roll, Leipzig 1813. På bilden: Völkerschlacht bei Leipzig 1813. Här kom svenska styrkor att delta i koalitionen mot Napoleon, även om vår roll var begränsad så var vi med vid Leipzig 1813. Målning av Vladimir Mosjkov 

Fredrik den store och Suvorov

Många andra namn dyker upp som till exempel Alexander den store, Julius Caesar, Djingis Khan, Fredrik den store och Aleksandr Suvorov. Notera att Suvorov och Fredrik den store var samtidigt på slagfält. Det var vid Zorndorf 1758 och Kunersdorf 1759 fast Suvorov hade inte kommit så långt i karriär att han förde befälet. 

Fredrik den store deltog precis som Napoleon på många slagfält, det sägs 64 och att han förlorade 8 av dessa. Det innebar som sagt inte att han vann övriga. På bilden preussiska soldater vid Hohenfriedberg 4 juni 1745. Målning av Carl Röchling. 

För många år sedan läste jag en skrift av tjeckoslovakisk dissident. Han hade skrivit den efter 1968 års sovjetiska invasion av Tjeckoslovakien. Han lyfte fram att framför FN:s högkvarter i New York borde det vara en staty över en apa med en träklubba i handen. Med det menade han att människan och krig inleddes när hjälpmedel, alltså vapen, började användas i bråk och konflikter. Med andra ord vi har krigat under väldigt lång tid och verkar aldrig sluta. 

Lokalhistoria i stor omfattning

Så det finns många fältherrar som har vunnit spektakulära segrar på slagfältet. Men krigshistoria är ett ämne som kan ses som lokalhistoria. Vi i Sverige fokuserar väldigt mycket på Sverige och våra krig, namn som Johan Banér, Lennart Torstenson, Magnus Stenbock och Carl-Gustaf Rehnskiöld känns kanske igen men samtida namn som Louis II av Bourbon, prins av Condé eller Henri de la Tour d’Auvergne, Vicomte de Turenne eller Johan III Sobieski eller John Churchill, Duke of Marlborough är inte alls lika bekanta för de flesta. Men det är inte så konstigt, knappt en fransman vet väl vem Magnus Stenbock är. Poängen är att i många fall kan krigshistoria ses som lokalhistoria, endast de närmaste sörjande känner till den. 

Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Sedan som jag har tidigare nämnt så startas det hela tiden nya krig och det fylls på med nya fältherrar och listan av namn blir bara längre. De äldre glöms bort medan de nya tar plats. 1900-talet med sina två världskrig dominerar mångas medvetande och puttar ut de gamla. 

Fältmarskalk Erich von Manstein, längst till vänster. Mannen vars idéer beseglade Frankrikes öde 1940. Här i samspråk med Adolf Hitler. Bakom dem står generalmajor Theodor Busse, den framtida befälhavaren för tyska 9. armén i försvaret av Berlin 1945. Mannen till höger i bilden är arméns stabschef Kurt Zeitzler. Foto:; Wikipedia Commons.

Namn som till exempel: 

Erich von Manstein (1887-1973) 

Georgij Zjukov (1896-1974) 

Douglas Haig (1861–1928) 

George S. Patton (1885–1945)

har ersatt namn som till exempel: 

Arthur Wellesley, Duke of Wellington (1769-1851) 

Simon Bolivar (1783 – 1830) 

Helmuth Karl Bernhard, Graf von Moltke (1800-1891) 

Ulysses Simpson Grant (1822-1885)

Helmuth von Moltke den äldre. Mannen som besegrade Frankrike 1870-1871. En som la grunden för det tyska kejsardömet 1871-1918. Målning av Conrad Freyberg

Som sagt det finns många fältherrar genom historien och jag har bara tagit upp ett axplock av dem. Dock en sak är säker och det är att ett namn kommer alltid att bestå: Napoleon Bonaparte.  

Vidare läsning: 

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980) 

Martin Füssel: Sjuårskriget. 1700-talets världskrig (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Legendariska fältherrar från Hannibal till Rommel (Stockholm 2013) 

 John Terraine: The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945 (London 1992) 

 J.F.C.Fuller: The Conduct of War 1789-1961 (London 1962)  

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Hitler och Stalin – en studie om ålder

Två envåldshärskare i krig med varandra

Två av 1900-talets största envåldshärskare Hitler och Stalin kom att drabbas samman i historiens största fälttåg, kriget på Östfronten 1941-1945. Striderna på Östfronten inleddes med Operation Barbarossa den 22 juni 1941 och Stalin var då 62 år gammal (född 1878) medan Hitler ett decennium yngre, 52 år gammal (född 1889). Både Stalin och Hitler var beroende av en omfattande befälskedja för att kunna leda kriget. Envälde rådde på båda sidor men en ledares auktoritet behöver ändock inte uppfattas som legitim. 

Världshistoriens största fälttåg inleddes den 22 juni 1941 när Tyskland med sin allierade inledde sin invasion av Sovjetunionen. Kampen kom att pågå under 46 månader. På bilden stridsvagn Panzer 38 (t) från tyska 12. pansardivisionen. Foto: Reddit

Både i Tyskland och Ryssland kom det att ske stora omvälvningar i samband med första världskrigets slut. Två kejsardömen försvann och båda kom så småningom att ersättas med diktatur. I Tyskland dröjde till Adolf Hitlers maktövertagande 1933 medan Ryssland omvandlades Sovjetunionen efter ett blodigt inbördeskrig som följde efter Tsarens abdikation. Efter Vladimir Lenins död 1924 kom Josef Stalin att bli den starke mannen i Sovjetunionen.

Josef Stalin i samspråk med marskalk Kliment Vorosjilov. En revolutionär politiker som trodde mer på revolutionära ideal än att ha en generalstab. Stalin valde att etablera en generalstabsakademi 1936.  

Nya tider i Sovjetunionen

I ett kejsardöme kom legitimitet genom arv för härskaren medan i samhället i övrigt spelade både börd och ålder stor roll. Det märktes i respektive kejsardömes krigsmakt. Efter första världskriget ändrades inte mycket i Tysklands krigsmakt vad gäller officerskåren trots att kejsaren inte längre fanns kvar. Det var i stort sett samma samhällsklasser som blev officerare som före kriget. I vissa familjer var det generation efter generation som valde att bli officer och fick yrket med modersmjölken. Däremot i Sovjetunionen var situationen helt annorlunda, de samhällsklasser som före kriget och revolutionen som de flesta högre officerarna hämtades ifrån var utestängda. Officersyrket kom att öppnas upp för grupper som förr inte hade haft möjligheten.  

Röda armén organiserade sina styrkor i fronter, motsvarande armégrupp på tysk sida. Dessa hade nästan uteslutande geografiska namn som Leningradfronten, Sydvästfronten, 1. vitryska fronten  och så vidare. På bilden sovjetisk motanfall med pansarbil i täten. Foto: Ukrainska statsarkivet.

Om vi tittar igenom listan över alla sovjetiska högre befälhavare i Röda Armén som hade högre frontbefäl under kriget var ingen äldre än Stalin. De som var närmast Stalin i ålder var hans kamrater från inbördeskriget, marskalk Kliment Vorosjilov och marskalk Semjon Budjonnyj. Sedan följde generalöverste Maks Rejter som var åtta år yngre än Stalin. Övriga befälhavare var minst 10 år yngre än Stalin. Orsaken till detta var inte Stalins utresningar av Röda Armén under slutet av 1930-talet. De officerare som då i samband med utrensningarna var de mest prominenta och högst rang var minst 10 år yngre än Stalin. Saknaden av äldre officerare berodde på att Röda Armén var en ny skapelse och inte en omdaning av Tsarens armé. Stalin var senioren, den äldre och erfarna ledaren. Stalin tjänstgjorde på 1.kavalleriarméns stab under inbördeskriget och under kriget mot Polen. Denna kavalleriarmé som leddes av Budjonnyj kom att glorifieras i Sovjet. Efter att Stalin stärkt sin maktposition påbörjades ledarkulten av Stalin.

Marskalk Aleksandr Vasilevskij var en av Stalins viktigaste medarbetare under kriget. Han arbetade vid Stalins sida i Moskva fram till 1945 och under de sista krigsmånaderna på östfronten 1945 fick han leda slutanfallet mot Königsberg. Foto: mil.ru

En ny generation av officerare

Stalin behövde inte bekymra sig om det förflutna, det fanns inget arv från Tsarryssland. Stalins närmaste militära rådgivare kom visserligen att bli marskalk Boris Sjaposjnikov som stabschef och generalmajor Aleksandr Vasilevskij som ställföreträdare. De båda hade genomgått Alexejevs militärskola i Lefortovo i närheten av Moskva under tsartiden fast vid olika tidpunkter. Den forna tsaröversten Sjaposjnikov var 58 år gammal medan Vasilevskij var 45 år gammal när kriget på östfronten bröt ut 1941. Vasilevskij hade lämnat tsararmén som kapten i november 1917 men det var först i april 1919 som han kom till Röda Armén. Tittar vi på de övriga högre officerarna i Röda Armén var det någon enstaka som hade varit kapten i tsarens armé, de flesta var mellan 14 till 20 år gamla när första världskriget bröt ut.

General Nikolaj Vatutin här sittades i Willys Jeep. Lend-Lease hjälpte mycket. Vatutin kom som frontbefälhavare att delta i flera berömda slag som Stalingrad, Kursk och Tjerkassy. Foto: mil.ru

Strax efter tyskarnas invasion ökade Stalins maktbefogenheter ytterligare och han blev krigsmaktens överbefälhavare. Det var Stalin som tillsatte alla högre befälhavare inom Röda Armén. En ung befälhavare var armégeneral Nikolaj Vatutin. Hur Vatutin fick sitt frontkommando kan illustrera Stalins makt. Det behövdes en ny befälhavare från Voronezjfronten juli 1942 och stabsofficer Vatutin som då var på Stavka (högkvarteret) skulle föreslå för Stalin en ny general. Stalin visade missnöje med namn efter namn så Vatutin föreslog sig själv till slut, vilket Stalin genast accepterade. Vatutin kom senare under kriget att bli svårt sårad i ett bakhåll utfört av ukrainska separatister den 29 februari1944 och avled senare av skadorna 42 år gammal. Han var då en av de yngsta att ha befäl över ett frontkommando (till exempel ca 625 000 man vid slaget om Kursk juli 1943). Den yngste befälhavare som fick ta befälet över ett sovjetiskt frontkommando under kriget var armégeneral IvanTjernjachovskij. Han var endast 37 år gammal när han tog över 3.vitryska fronten i april 1944 men förutom att han var yngst var han också en av få sovjetiska frontbefälhavarna som stupade vid fronten under kriget. En annan ung befälhavare var armégeneral Markian Popov, som hade befälet över Leningrads Militärdistrikt vid krigsutbrottet. Han var endast 38 år 1941 och kom att föra befäl över frontkommando en kortare tid innan han fick andra uppgifter (alkoholproblem).

Adolf Hitler i stabsmöte med högre officerare sommaren 1942, von Weichs, Paulus, von Mackensen och von Bock. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Erfarna officerare från första världskriget

För Hitler var läget annorlunda, de högre befälhavarna (armé eller högre) på Östfronten 1941 hade en snittålder på 58 år. Snittåldern på de tyska kårchefer som deltog i slaget om Moskva som inleddes i slutet av september 1941 var 55 år, vilket innebär att de var mellan 23 till 35 år när första världskriget bröt ut. Hitler (52 år) var alltså yngre än nästan alla sina högre generaler. Hitler var inte senioren, den äldre och erfarna ledaren, för sina generaler. Den kårchef som var yngst vid slaget Moskva 1941 var pansargeneralen Walther Model. Han var 50 år gammal och han blev sedermera utnämnd till fältmarskalk av Hitler1944.  

Under operation Barbarossas inledning 1941 förde Walther Model befäl över tyska 3. pansardivisionen. Han står till vänster i bilden och samtalar med sin överordnad Heinz Guderian, som var befälhavare för 2. pansargruppen. Foto: Wikipedia Commons

Hitler utnämnde under sin tid totalt 27 fältmarskalker och storamiraler i tyska krigsmakten. Av de 27 var 18 äldre än Hitler. Av dem som var yngre än Hitler blev sju av nio befordrade efter det att de stora segrarnas tid var förbi, sommaren 1942 och senare. Intressant är att vid Hitlers maktövertagande 1933 hade redan åtta av de 27 uppnått graden generallöjtnant eller högre. Bara en av dessa åtta kom att ha aktiv tjänst under nästan hela kriget och det var åldermannen bland dem, fältmarskalk Gerd von Rundstedt (född 1875). Sju av dem hade ”von” i namnet. Hitlers generaler var präglade av och utbildade i den tyska kejserliga armén, vars traditioner kom att fortsätta prägla krigsmakten till viss del även under Hitlers styre.

Det nya Tyskland

Hitler hade det svårt med en del av de äldre adliga generalerna. Hitler kom från en helt annan miljö. Att Hitler var vald av folket sågs inte av generalerna som något positivt. Weimarrepubliken hade inte imponerat och det hade funnits drömmar om kejsardömets återkomst. Nu var generalerna inte någon homogen och enhetlig grupp. Det fanns generaler som var positiv till Hitler och såg det som en nystart för Tyskland medan andra betraktande det som att gatans pöbel (brunskjortorna) hade fått makten. Många såg på det hela avvaktande, deras uppgift var tjäna Tyskland, plikten framför allt.

Hitlers expansionspolitik mötte på motstånd hos de ledande generalerna. Detta för att de ansåg att Tyskland inte var redo för krig och framförallt om Tyskland åter skulle gå i krig så skulle ett tvåfrontskrig undvikas. Men Hitler fick framgång efter framgång, till exempel Österrike blev en del av Tyskland 1938 och Tjeckoslovakien styckades i omgångar utan att det kom till stridigheter. Till slut blev det stopp och kriget bröt ut den 1 september 1939. Tyskland anföll Polen och snart förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. Kriget i Polen var över på en dryg månad men kvar fanns Storbritannien och Frankrike så storkriget hade kommit för att stanna.

Fälttåget mot Frankrike 1940 gick över all förväntan för tyskarna. Kriget varade endast i sex veckor. Det blev ingen repris av västfronten under första världskriget. Det skapade ännu mer hybris i den tyska ledningen.

Frankrike kapitulerade sommaren 1940 men Storbritannien kämpande vidare så när beslutet togs att invadera Sovjetunionen försökte Hitler peka på att det inte var ett tvåfrontskrig som Tyskland var på väg in för sina ledande generaler. Kampanjen mot Sovjetunionen skulle vara avklarad på ett halvår under 1941, det vara att sparka in dörren så skulle bygget Sovjetunionen kollapsa. Samtidigt som Storbritannien hade små möjligheter att öppna en andra front. I den allmänna hybrisen som rådde inom tyska krigsmakten efter alla segrar togs beslutet att angripa Sovjetunionen och angreppet inleddes den 22 juni 1941. Det var fälttåget i öster som skulle innebära att Hitler skapade en nyordning för befordringsgången i tyska armén.

Tjänsteåldern har betydelse

Tjänsteålderslistor var styrande för befordringsgången i tyska armén men Hitler ville från fram yngre officerare snabbare och dessutom bredda rekryteringen. En ny typ av tysk officer och frigöra sig från det kejserliga arvet. Hitler var krigsmaktens överbefälhavare sedan 1938 men det innebar inte att han hade full kontroll över armén vars befälhavare var generalöverste Walter von Brauchitsch. Även om han fått sin post av Hitler 1938 var han inte en ja-sägare men han hade det svårt med Hitler. De officerare som kunde få genväg i befordringsgången var generalstabsofficerare för det ställdes krav på att de skulle ha haft fältbefäl. 

Den tyska offensiven mot Moskva hösten 1941 fastnade utanför Moskvas portar. Hitler beslutade då han som landets ledare och krigsmaktens överbefälhavare även skulle bli chef för armén På bilden en tysk stormkanonvagn Stug III som följs av pansarbil Sd. Kfz 222. 

Exempel på betydelsen av tjänsteåldern kan illustreras med vad som hände när pansargeneralen Herman Hoth lämnar sin 3.pansargrupp strax efter det att slaget om Moskva i oktober 1941 hade påbörjats. Han ersättes av pansargeneral Georg Reinhardt. Egentligen var det pansargeneral Rudolf Schmidt som stod på tur men hans kår var invecklad i strider vid Leningrad och det ansågs vara smidigare att låta Reinhardt (kårchef hos Hoth) som var på plats att ta över. Eftersom detta var ett avsteg skrev general Bodewin Keitel, arméns personalchef, ett personligt brev till Schmidt och förklarade beslutet och att det var ingen återspegling på Schmidt som person.

Hitler får mer kontroll

När motgångarna började på allvar på östfronten 1941 kom flera högre befälhavare att få lämna sina befäl, någon måste ta på sig skulden. Fältmarskalk von Brauchitsch fick lämna sin post som arméns överbefälhavare den 19 december 1941 och Hitler tog över posten själv. Nu hade Hitler egentligen bara ett hinder kvar för kontroll över arméns personalpolitik. Det var general Bodewin Keitel, personalchef för armén. Yngre bror till fältmarskalk Wilhelm Keitel som var chef för krigsmaktens överkommando (OKW) som hade stått direkt under Hitler sedan det bildades 1938. Det året som Hitler blev krigsmaktens överbefälhavare. Båda bröderna Keitel var lojala mot Hitler men de höll inte alltid med Hitler och höll på traditionerna. Det var först i oktober 1942 som Hitler kom att börja få stort inflytande över tyska arméns personalpolitik. Då skedde nämligen en viktig förändring för Hitlers personliga adjutant general Rudolf Schmundt ersatte general Bodewin Keitel som personalchef för armén. 

Bilden är från München-överenskommelsen 1938 och mannen som skriver under är Edouard Daladier, Frankrikes regeringschef. Officeren i bakgrunden vid väggen är major Rudolf Schmundt som är Hitlers adjutant från armén. Så han rörde sig tidigt bland de högre kretsarna i Tyskland. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-R72204 / CC-BY-SA 3.0

Det gjorde att Hitler fick större kontroll över utnämningar genom att Schmundt var mer lyhörd för Hitlers önskemål och han delade Hitlers åsikter om befordringsgången. Schmudt kom att drabbas av 20-juli-attentatet 1944, han dog av sina skador han fick från bomben. Tjänsteålder minskade i betydelse och yngre officerare som visade framfötterna kunde lyftas fram snabbare, som till exempel pansargeneralen Hasso von Manteuffel. Han var bara 47 år gammal då han tog befälet över 5.pansararmén 1944. Föryngringen märktes främst bland divisionsbefälhavare men det var också en effekt av förluster i kriget. Till exempel generalmajor Max Sachsenheimer var 34 år när han fick befälet över 17.infanteridivisionen i slutet av 1944 eller generalmajor Horst Niemack som var 35 år när han blev ny befälhavare för pansardivision Lehr i början av 1945. Det kan jämföras hur det var tidigare i kriget när generalmajor Walther Nehring tog över 18.pansardivisionen hösten 1940, han var 48 år. Eller när generalmajor Hermann Recknagel, 49 år gammal, blev divisionschef för 111.infanteridivisionen i mars 1942

Generallöjtnant Vincenz Müller i östtyska armén hälsar på Östtysklands president Wilhelm Pieck på östtyska arméns årsdag 1 mars 1957. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-44786-0002 / Heilig, Walter / CC-BY-SA 3.0

Om vi igen tittar igenom Armégrupp Mitt på Östfronten inför sommaren 1944 ser vi att snittåldern på kårchefer har sjunkit från drygt 55 år till 52 år. Hitler var nu 55 år gammal och få generaler var äldre. Den yngste kårbefälhavare, generallöjtnant Vincenz Müller, var 49 år gammal. Müller, som hade riddarkorset runt halsen, blev krigsfånge sommaren 1944 och efter kriget kom han igen att bli generallöjtnant fast denna gång i Nationale Volksarmee (NVA) i Östtyskland. 

Generaler som förrädare 

Både Stalin och Hitler råkade ut för förräderi från sina generaler. I Stalins fall handlade det om sovjetiska befälhavare som hade blivit krigsfångar hos tyskarna och sedan valt att ställas sig på tyskarnas sida. Hitler råkade också ut för detta, tyska officerare fångna hos Stalin blev medlemmar i Förbundet för tyska officerare (Bund deutscher Offiziere BDO). Men Hitler drabbades även av förräderi på hemmaplan, tre av hans fältmarskalker visade sig vara inblandade, i alla fall ha kunskap om kupplanerna mot Hitler. En var till och med Hitlers egen skapelse ökenräven Erwin Rommel. Rommel var kapten när Hitler tog makten 1933 och den 23 juni 1942 utnämndes han till fältmarskalk.

Exempel på framstående tyska befälhavare 

Gerd von Rundstedt      född 1875           Fältmarskalk 19.7.1940 

Fedor von Bock             född 1880          Fältmarskalk 19.7.1940

Erich von Manstein        född 1887         Fältmarskalk 30.6.1942

Erwin Rommel               född 1891         Fältmarskalk 30.6.1942

Walter Model                 född 1891          Fältmarskalk 1.3.1944

Stalin var den obestridde ledare över Röda Armén medan Hitler inte nådde hela vägen fram, vilket 20 juli 1944-attentatet visade. Stalin kunde själv helt styra vilka som skulle ha befälet utan hänsyn till ålder eller för den delen något annat medan Hitler hade begränsad handlingsfrihet som kom att utvecklas med tiden men han skulle aldrig uppnå samma kontroll som Stalin. Stalins generaler var generellt av en yngre generation medan Hitlers generaler var från en äldre generation.

Exempel på framstående sovjetiska befälhavare 

Georgij Zjukov                 född 1896     Marskalk 18.1.1943

Aleksandr Vasilevskij      född 1895     Marskalk 16.2.1943

Ivan Konev                      född 1897     Marskalk 20.2.1944

Konstantin Rokossovskij född 1896     Marskalk 26.6.1944

Kirill Meretskov              född 1898     Marskalk 10.10.1944

Vidare läsning:

Barnett, Correlli; Hitlers generaler. (Stockholm 2004)

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)

Simon Sebag Montefiore: Stalin ­– den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)

Shukman, Harold (red): Stalin`s generals. (London 1993)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Frankrike i krig med Spanien

Solkungens första seger – Slaget vid Rocroi 1643

Trettioåriga kriget var så mycket mer än Sveriges intåg på stormaktsarenan. Vi var en part i kriget men det fanns flera andra konflikter som pågick annorstädes där vi inte deltog.

Frankrike var katolskt men fruktade att huset Habsburg, den spanska och österrikiska grenen, skulle få för stor makt om de besegrade de protestantiska styrkorna, tänk Nördlingen 1634. Så 1635 gick Frankrike i krig och invaderade spanska Nederländerna. Inledningsvis gick det inte bra för Frankrike.

Den 14 maj 1643 ärvde den blott fyraåriga Louis XIV den franska tronen.  Men kardinal Mazarin tagit över efter kardinal Richelieu efter hans död i december 1642 ville inte avsluta kriget.  Kort efter den framtida Solkungen hade tagit över tronen stod slaget vid Rocroi.

Den befästa staden Rocroi som den spanska armén från Flandern planerade att erövra under sin invasion av Frankrike 1643. Här mötte en fransk armé upp och slaget om Rocroi utkämpandes på fälten utanför staden den 19 maj 1643. Bilden är från 1600 men ger ett bra intryck för hur staden var utformad. Illustration: Claude Chastillon  (1559–1616)

Den spanska armén i Flandern marscherade genom Ardennerna mot Frankrike i syfte att slå tillbaka mot Frankrike.  Den spanska styrkan under ledning av Francisco de Mejo bestämde att belägra den befästa staden Rocroi. Mitt emellan Bryssel och Reims, inte långt ifrån Sedan, där en annan herre genomförde en invasion vid ett senare tillfälle.

21 år gammal tar befälet

Frankrike hade en armé vid Amiens där den blott 21-åriga duc d’ Enghien fick befälet.  Han hade redan utmärkt sig i krig. Han tillhörde verkligen högadel i Frankrike, båda hans föräldrar tillhörde Frankrikes förnämsta familjer, Henri II de Bourbon, Prince of Condé och Charlotte Marguerite de Montmorency.  Här vid slaget 1643 var Enghien ”bara” hertig men senare blev hans titel: Louis II av Bourbon, prins av Condé, Enghien nåddes av beskedet av kungens död den 17 maj 1643 men valde att behålla detta hemligt.

Hertigen Enghien, senare Louis II av Bourbon, prins av Condé, etablerade sig som fältherre genom slaget vid Rocroi 1643. Det legendariska spanska armén i Flandern led ett stort nederlag. Målning: Sauveur Le Conte (1659-1694) 

Enghien hade styrka på cirka 23 000 man varav 6 000 var kavalleri. Antal artilleripjäser var fjorton. De Mejo hade cirka 27 000 man varav 9 000 var kavalleri. Antal pjäser var arton. Det ryktades att ytterligare 6 000 man var på väg att förstärka de Mejo.  

Enghien tog beslutet att gå i strid med de Mejo innan dessa anlände. Hans militära råd hade förordnat mer avvaktande agerande men likt Karl XI vid Landskrona 1677 var det anfall som gällde. Framåt mot striden. Det fanns en rutt mot Rocroi och denna tog hans armé. Hans styrkor positionerade sig söder om Rocroi på ett öppet fält, Hans armé ställde upp sig på det kommande slagfältet den 18 maj och på andra sidan fältet ställde de Mejo upp sin armé. Som vanligt infanteriet i mitten med kavalleristyrkor på respektive flank, vänster och höger.

Tercios jämfört med linjär organisation

Men just på detta slagfält fanns en väsentlig skillnad på hur infanteriet var organiserat. Spanien använde sig av terciosystemet som hade varit stilbildande för Europas krigsmakter medan fransmännen använde sig av linjärt organiserade infanteriregementen av svensk-nederländsk typ.

Schematisk skiss över hur en tercio var organiserad. Här cirka 2 400 man. Illustration: MilGesch. 

Terciosystemet utvecklades under 1500-talet där piken och pikenerarna spelade en stor roll. En fullstark tercio på cirka 3 000 man hade 1 500 pikenerare, 1 000 svärdsman och 500 skyttar. Den sista kategorin ökade under 1600-talet då musköten kom att bli allt mer utbredd och antalet svärdsmän minskade.  Under strid grupperades pikenerarna i fyrkanter med svärdsmännen (senare alltfler skyttar här) i mitten, medan skyttarna ställdes upp mellan fyrkanterna. Tercios ställdes upp i draktandsformering så att anfallande trupper kunde utsättas för eld från tre håll om de gick in emellan "tänderna". Samtidigt var det svårt för motståndarens kavalleri att anfalla.

Illustration över spanska armén i Flanders med sina tercios, kavalleri och artilleri. Illustration: Wikipedia Commons

Medan fransmännen fortfarande hade pikenerare men linjära formationer för sina regementen för att maximera eldkraften från musköter. Nackdelen med linjär formation är ökad sårbarhet från kavallerianfall i flank och rygg av formationen. För skydda sig mot detta så formerade man fyrkant men hann man inte så kunde det innebära att hela regementet gick under.

Kavalleriet inleder slaget

Det utbyttes lite eldgivning mellan styrkorna den 18 maj men i gryningen den 19 maj inleddes slaget.  Det franska kavalleriet på deras höger flank anföll det spanska på andra sidan. Attacken var framgångsrik och Enghien fyllde på med infanteriet och började anfalla det spanska infanteriet i deras tercios. Samtidigt hans kavalleri på den andra flanken på eget initiativ anföll den spanska högerflygeln. Detta gick inte bra utan de slogs tillbaka och spanjorerna fullföljde sitt motanfall.

Enghien fick sätta in reserver och stoppa det spanska anfallet. Enghien hade helt klart problem på sin vänsterflygel och del av sin center. Enghien stod inför ett vägskäl, parera på sin vänsterflygel eller agera vidare på sin högerflygel och lita på att hans vänsterflygel håller ut. Han valde att låta sitt kavalleri på sin högerflygel på ånyo anfalla med syfte att flankera motståndare och komma in i ryggen på honom. Hans kavalleri lyckades och hade framgång. De stormade rakt in i ryggen på spanska högerflygeln, vilket ledde till att allt spanskt kavalleri tog till flykten Även spanska artillerister övergav sina kanoner och lämnade. Även en del tyska och vallonska legosoldater insåg vart det var på väg, så de lämnade fältet.

Karta över slaget den 19 maj 1643. Hur slaget utvecklar sig under dagen. Från boken: David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878.  Alldeles utmärkt referensverk för perioden om hur fältslag och taktik utvecklar sig under denna period. 

Kvar fanns de spanska tercios som nu utsattes för hård eld. Enghien erbjöd kapitulationsvillkor till spanjorerna likt dem som ges till belägrade städer. Spanjorerna accepterade. När Enghien med sällskap skulle rida fram och ta emot spanjorernas kapitulation öppnades eld från spanska sidan. Tydligen var inte alla införstådda med vad som pågick. Enghien blev förargad över vad han såg som ett förräderi och svek så anfallsorder gick ut.

En modern tolkning av tercios vid Rocroi 19 maj 1643. Målning av Augusto Ferrer-Dalmau (född 1964). 

Slutet för spanjorerna

Denna gång höll inte de spanska tercios utan nederlaget kom. Enligt vissa en nästan total katastrof medan andra menar att två av fem spanska tercios lyckades dra sig ut relativt oskadda. I vilket fall den franska sidan hade 4 000 man i förluster vid dagens slut medan den spanska ska har varit så många som 15 000 varav cirka 7 000 var krigsfångar. Samtliga spanska artilleripjäser förlorades.

Enghien hade med segern säkrat stabilitet för Frankrikes nya kung och hans styre. Även om kungen var bara fyra år. Segern etablerade även Enghien som fältherre, senare känd som ”le Grand Condé ”. Det spanska terciosystemet fick sig en hård knäck och även om det skedde utveckling och justeringar. Utvecklingen av musköter och fältartilleri gjorde att systemet inte längre var hållbart utan det gick mot linjära formationer. Men det dröjde ytterligare femtio år innan tercios övergavs helt.

Slaget vid Rocroi 19 maj 1643 innebar början till slutet för Spanien som stormakt även om kriget mellan Frankrike och Spanien hade hamnat i ett dödläge. Här började Europas maktstruktur att förändras, habsburgska Spanien fick släppa makt till Bourbons Frankrike.  Även om det skulle dröja antal år innan det spanska styret i Flandern kollapsade.

 

Vidare läsning:

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980)

Dick Harrison: Ett stort lidande har kommit över oss: historian om trettioåriga kriget. (Stockholm 2014)

Lars Ericson Wolke, Göran Larsson & Nils Erik Villstrand: Trettioåriga kriget. Europa i brand 1618–1648. (Lund 2006)

Slaget vid Landskrona 1677. läs mer här:

En stor svensk seger

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Landskrona 14 juli 1677

Kampen om Skåne

Slaget vid Landskrona var över och ryttmästare Carl Gustaf Rehnskiöld kunde pusta ut. Han hade överlevt ännu en blodig batalj i Skåne. Han tillhörde Riksänkedrottningens livregemente till häst. Efter slaget vid Lund den 4 december 1676 hade regementet haft endast en reducerad skvadron kvar och förstärktes med 400 ryttare under våren 1677. Nu under slaget vid Landskrona den 14 juli 1677 hade regementet med sina 500 ryttare förlorat en dryg tredjedel av sitt manskap.

En bataljmålning från slaget vid Lund 1676. Mannen på häst som avfyrar sin pistol sägs föreställa den danske generalen Carl von Arenstorff. En tysk officer född i Mecklenburg som valde svensk tjänst under trettioåriga kriget och kriget med Polen men generalmajoren gick över till danskarna 1673 och blev generallöjtnant i dansk tjänst. Han sårades svårt vid Lund och dog av sin skada. Begravd i Slesvig Domkirke. 

Den danska invasionen av Skåne under det Skånska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Ystad 27 juni 1676. Danskarna hoppades att dra nytta av det svenska nederlaget till sjöss mot danska och nederländska örlogsflottor. Målet för den danske kungen, Kristian V, var att återföra de skånska landskapen till Danmark. Freden i Roskilde 1658 som tvingade Danmark att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän var något den danska kronan ville ändra på. Nu skulle Kristian V rätta till denna orätt som han såg det.

Karl XII:s framtida morbror invaderar

Som det var på denna tid så fanns det ofta släktskap mellan kungahusen och så även här. Den danske kungen Kristian V var äldre bror till Karl XI:s fästmö och blivande hustru, Ulrika Eleonora. Med andra ord han var Karl XI:s blivande svåger och senare morbror till Karl XII, som föddes 1682. Släkten är värst.

Snapphanar en plåga

Slaget vid Lund den 4 december 1676 var blodigt och Sverige avgick med segern.  Men den segern räckte inte utan kriget fortsatte.  Trots kriget utkämpades på svensk mark var det svenska armén som hade de största underhållsproblemen.  Danskarna hade sjöherravälde så huvuddelen av den svenska underhållet till den svenska armén i Skåne fick tas fram landvägen, vilket var betydligt mer besvärligt än att kunna skeppa det. Sedan komplicerades det hela av snapphanar gömdes sig lite varstans i buskarna.

Karl XI insåg det var danskarna som gynnades mest av stiltje i striderna och kunde växa sig starkare samt förstärka sina positioner. Sjöförbindelserna mellan Danmark och skånska hamnar fungerar utmärkt. Vad som behövdes var ett avgörande slag.  Det fanns en risk att danska allierade kunde ju besluta att sända ännu större truppkontingenter till Sverige om kriget pågick för länge.

Bielke spanar

Den danska armén i Skåne fanns i närheten av Landskrona så den svenska armén tågar söderut från sitt fältläger vid Herrevadskloster, cirka 45 km nordost från Landskrona, måndagen den 12 juli 1677. Överste Nils Bielke, chefen för Livregementet till häst, leder en spaningsavdelning från regemente för att rekognosera danska positioner och terrängen.

En viktig rådgivare för Karl XI var Rutger von Ascheberg. Han utnämndes till fältmarskalk 10 november 1678. Under åren 1634–1679 deltog von Ascheberg i femton av den svenska härens drabbningar. Foto: Blekinge museum. 

Vi måste anfalla

Hetsigt svenskt stabsmöte på kvällen den 13 juli när Bielke rapporterar om de utmärkta danska försvarspositionerna på höjderna vid Rönneberga backar. Han föreslår en kringgångsmanöver och att skära av de danska underhållslinjerna. Han får medhåll av andra officerare men den unge kungen blir rasande och utbrister att det blir anfall ”även om det också skulle kosta honom hans sista soldat”.  Påminner till viss del om Robert E. Lee och den 3 juli 1863, ”Pickett’s charge”. Dock Lee var nog mer lugn och harmonisk när han klargjorde sitt beslut. 

Veteranen räddar dagen

När dagen gryr onsdagen den 14 juli 1677 bryter den svenska armén upp från sitt läger och marscherar mot Rönneberga backar. Då uppstår det ett problem, rapporter kommer att danskarna inte längre finns kvar. De har uppenbarligen försvunnit under natten och ingen i den svenska armén har en aning om var de har tagit vägen.  En som spelade en avgörande roll i att hitta danskarna igen var general Rutger von Ascheberg, veteran från både Trettioåriga kriget och Karl X Gustavs alla krig. Han ledde själv spaningarna.

Karta över slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Position A initiala positioner och svenskarna med sin gruppering kom att tvinga danskarna att göra ett val, stå kvar vid sin jordvall och riskera att bli flankerade eller vrida och möta svenskarna. Slaget övergår därefter till renkonterslag vid position B. Illustration Samuel Svärd. 

Flanka ut danskarna!

Den danska armén befann sig rakt över Rönnebergavägen bakom en jordvall redo att möta en fiende som anlände på vägen från öster, Tirups kyrka. Ascheberg bedömde att ett frontalt angrepp var lönlöst och föreslog istället att gruppera fram den svenska armén mellan Sirköping och Tirups kyrka för att anfalla från nordost istället. Kristian V skulle inse att svenskarna skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta den svenska, alltså han måste lämna sin fördelaktiga försvarsposition. Alternativet för den danska armén var att retirera.  Ascheberg fick rätt. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och det hela kom istället att utvecklas till ett slags renkonterslag.

Karl XI hade cirka 9 000 man varav 5 000 kavalleri medan den danska sidan hade 12 000 man varav 7 000 kavalleri. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, bestod av kavalleri.

Karl XI anfaller med dragen värja

Slaget inleds med en artilleriduell och den tunga eldgivningen gör att marken vibrerar. Ingendera av sidorna har något skydd mot elden och kanonkulor slår upp långa hål i leden. Slagfältet börjar svepas in av den illaluktande svartkrutröken. Till slut bestämmer sig Karl XI att nu får det räcka och leder själv med dragen värja ett kavallerianfall på den svenska högerflygel, här stormar drabanterna fram som snabbt fylls på med bland annat livregementet till häst och finska ryttare från Viborg.

Samtidigt som respektive center har allt mer stridskontakt med varandra. Den danska vänsterflygeln har problem att värja sig mot den brutala svenska kavalleridoktrinen som bygger på anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led. De danska ryttarleden decimerades markant.

Kung Kristian anfaller

Den danska högerflygeln vet inte vad som pågår hos den danska vänsterflygeln, här till höger finns de främsta danska kavalleriregementena och även själva kungen Kristian V. De anfaller och de svagare svenska kavalleriförbanden har svårt att stå emot. Delar av Västerbottens regemente sätts in och det hjälper inte utan även det regementet sveps med i den danska anfallsvågen. Danskarna tar visserligen förluster men framgångarna eggar dem framåt. De svenska soldaterna drar sig bakåt men är väl medvetna om faran att vända fienden ryggen och försöka fly. Det hela utvecklas till en brutal försvarsstrid med stora förluster.

Fanor och trummor räddar svenskarna

Då båda fältherrar strider som skvadronchefer på respektive sida samt många högre officerare faller offer i bataljen. Slaget har blivit som tre separata slag som pågår ovetande av varandra. Den svenska vänsterflygeln biter sig fast och håller ut trots den stenhårda manglingen de utsätts för medan på andra sidan har den danska vänsterflygeln brutit samman och förband börjar fly. Den danska centern börjar vackla. Den danske kungen Kristian V förbereder samtidigt ett avgörande anfall på danska högerflygeln när en större trupp upptäckts vid Tirups kyrka med dånande trummor och fanor. En massiv svensk styrka på flanken har dykt upp så danskarna avbryter sina anfallföreberedelser och drar sig in mot center. Den danske kungen blir snart varse om katastrofen på den egna bortersta flanken och center.

Skånska kriget gynnade Carl Gustaf Rehnskiölds karriär. Vid slaget vid Lund var han ryttmästare och steg stadigt uppåt. Den 5 november 1677 fick Rehnskiöld befordran till överstelöjtnant vid 26 års ålder. Men skånska kriget lugnade ner sig och tog slut. Så också Rehnskiölds karriär ett tag, utnämning till överste kom 1689. Rehnskiöld kom att bli en av Karl XII:s viktigaste generaler. Målning av David von Krafft

Värmeslag och vätskebrist drabbar många

Dagen var mycket het och alla soldater som ligger livlösa på slagfältet hade inte stupat utan många hade drabbats av värmeslag och vätskebrist.  Båda sidor reorganiserar sina linjer och försöker ställa upp en ny bataljordning. Ytterligare strider följer men danske kungen inser att fortsätta slaget är en större risk för hans styrkor än möjlighet så han beordrar urdragning. Svenskarna försöker förfölja men manskapet är helt slutkört, så efter många timmars vedermödor är slaget över. Svenskarna har åter segrat.

Bönder avgör slaget?

Vilka var den massiva styrka som fanns vid Tirups kyrka? Det var 4000 till 5 000 småländska bönder som egentligen hade uppbådats för att jaga snapphanar i gränsskogarna. De hade bara tagits med på slagfältet och placerats vid Tirups kyrka. De hade faktiskt avgjort striden på den svenska vänsterflygeln utan att avlossat ett skott.

Den danska hären retirerade tillbaka mot Landskrona. Staden var befäst och hade hamn, goda sjöförbindelser till Danmark. Landskrona på denna tid hade cirka 600  till 700 innevånare. Lund hade cirka 1 500. 

Epilog

Slaget var inte så avgörande som Karl XI hade hoppats. Sökandet efter det avgörande slaget har gäckat många fältherrar genom historien. Dock några mer stora slag blev det inte i Skåne. Det dröjde ändå till den 26 september 1679 innan Freden i Lund undertecknades. Danmark fick inte behålla något av Sveriges område utan Skåne stannade under svensk kontroll. Frankrike backade Sverige starkt i förhandlingar vilket gjorde att Danmark fick vika ner sig. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Landskrona 1677 (Stockholm 2021) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Drömmen om pansarnäven

Militärteoretiker under 1930-talet

Efter första världskriget kom en ny generation av militära tänkare som fick uppmärksamhet likt Jomini och Clausewitz. Detta var en effekt av händelserna under åren 1914–1920. För före 1914 fanns det i stort sett något förenklat bara infanteri, kavalleri och artilleri plus flottan inom en krigsmakt men efter kriget hade nya typer av vapen tillkommit. De hade fått sitt ”genombrott” under första världskriget. Stridsflygplan, stridsvagnar, stridsgas, granatkastare, pansarvärn, luftvärn och ubåtar är några av nyheterna. Så hur skulle dessa nya system utnyttjas?

Fältmarskalk Douglas Haig var en brittisk fältherre som såg att stridsvagnen var ett sätt att bryta upp dödläget som hade uppstått på västfronten under första världskriget. Foto: Imperial War Museums (IWM)

De två viktigaste förändringarna var stridsflygplan och stridsvagnar. Flyg innebar att man kunde verkligen anfalla fienden på djupet utan att egentligen vara där. Stridsvagnen neutraliserade kulan, det vill säga till exempel gevär och kulsprutor. Ubåtar hade visserligen gjort sin debut tidigare fast nu var det  i betydligt större skala.. Det kan ses som en ny generation av kapare med den stora skillnaden att de kunde förflytta sig under vattnet istället för på ytan men det är viktigt att notera att ”riktiga” undervattensbåtar kom först under senare delen av andra världskriget.

Storbritannien och Frankrike var de länder som byggde flest stridsvagnar under första världskriget men det var inte i dessa två länder som stridsvagnen verkligen kom att etablera sig som ett verktyg för segern i ett kommande krig. Utan det var i Tyskland och Sovjetunionen som detta nya vapensystem fick spela huvudrollen. Drömmen om pansarnäven kan ses som det nya tunga kavalleriet. Det som skulle krossa fiendens försvar. 

Sir Basil Liddell Hart var en man som kunde skriva och lyfta fram sina åsikter. Men det har visat sig att han inte alltid höll sig till sanningen när det inte stämde överens med hans bild av verkligheten. Foto: National Portrait Gallery, London

Att undvika utnötningskriget

En av de mer kända militärteoretiker  som kom under mellankrigstiden var Basil Liddell Hart, han upplevde personligen Västfronten under en tid (1915-1916).  Han är mest känd  för indirekt anmarsch (The Indirect Approach) som även benämns som indirekt strategi. Något förenklat kan det förklaras med följande: anfall där fiendes huvudstyrka inte finns och genom detta försöka vinna kriget. Det är ett försök att komma ifrån det som skedde på västfronten 1914–18, ett utnötningskrig.

Problemet är att man måste ändå engagera fiendes huvudstyrka även om man anfaller någon annanstans eftersom annars förflyttar den sig bara dit. Liddell Hart har tydligen hämtat inspirationen till indirekt anmarsch från det amerikanska inbördeskriget (1861–1865), speciellt general William Shermans offensiv som innebär Atlantas fall 1864 och den efterföljande ”marschen till havet”. Det Liddell Hart bortser ifrån är att samtidigt genomförs ett rent utnötningskrig under ledning av två andra generaler, Grant och Meade, i Virginia mot en sydarmé vars befälhavare är Robert.E.Lee. Syftet med detta var att förhindra att Sydstaterna skiftar över trupper från öster till väster. Man utnyttjar sin numerära överlägsenhet, det vill säga en bättre förmåga att ta förluster tack vare ett större befolkningsunderlag, genom att låsa fiendes huvudarmé och därigenom skapa utrymme för trupperna i väster, större geografisk yta vilket ger större möjligheter till flankering av motståndare.

J.F.C.Fuller var en av två ledande brittiska militärteoretiker under mellankrigstiden. Han skrev flera studier om krigshistoria. Foto: National Portrait Gallery, London

Militärteoretikern J.F.C.Fuller inser detta. Han kallar den indirekta strategin för den undvikande strategin när han skriver om första världskriget. Enligt Fuller spelar det egentligen ingen roll var man slåss för fienden har ändå kulan, spaden och taggtråden på varje front. Han trycker istället på vad Clausewitz en gång har skrivit att i ett krig mot en allians ska målet vara att besegra den primära partner eftersom det orsakar att de övriga i alliansen kollapsar.

Mekanisering ses som ett framtidshopp

Både Fuller och Liddell Hart såg i mekaniseringen ett sätt att komma ifrån det som skedde 1914–1918 och skapa ett ”snyggare” krig, manöverkrig istället för utnötningskrig. Inga massarméer utan mindre professionella mekaniserade styrkor bestående av  olika typer av stridsvagnar. Problemet var att den industriella revolutionen medförde förutom en ökad mekanisering att arméerna bara större. Båda två såg en koppling mellan vad som hade skett under amerikanska inbördeskriget och första världskriget, det vill säga delar av en utveckling som de hoppades skulle brytas med stridsvagnen, inga massarméer längre.

Utvecklingen under andra världskriget skulle visa hur fel detta var. De båda sidor i amerikanska inbördeskriget lyckades samla tillsammans drygt 3,1 miljoner under fanorna sett till hela kriget. När den amerikanska krigsmakten når sin högsta punkt under andra världskriget har den 12 294 000 i personalstyrka.

Marskalk Michail Tuchatjevskij kom att revolutionera Röda arméns sätt att tänka krig men fick på samma gång mäktiga fiender. Foto: Wikipedia Commons

Att slå på djupet

En av de största militärteoretiker som kom fram efter under mellankrigstiden var marskalk Michail Tuchatjevskij inom Röda armén. Han föddes 1893 och hade visat duglighet som fältherre under rysk-polska kriget. Genom att han redan var en av de högsta befälhavarna inom Röda armén så hade hans idéer och tankar stor möjlighet att bli praktiskt genomförda. Marskalk Tuchatjevskij skrev att det var av vikt att väl fungerande samverkan fanns mellan de olika förbandstyperna och vapensystem. Det reglemente som kan ses som en grund när Tuchatjevskijs tankar och idéer studeras är fältreglemente 1936 för Röda Armén och där står det följande:

                      ”att enbart  koncentrera större styrkor och resurser  kommer inte vara tillräckligt för att besegra fienden. Man måste säkerställa samverkan mellan alla vapenslag som opererar inom ett område och koordination av förband som opererar på olika ”axlar”.

Vidare sägs det att utnyttjandet av varje vapensystem bör baseras på dess styrka och karaktär. I fältreglementet framgår det att det är speciellt viktigt att koordinationen fungerar på bataljonsnivå för att få en framgångsrik samverkan av vapensystemen. Därför måste det ske en drastisk reduktion av tiden det tar för en order att nå ut till förbanden så att de får tillräcklig tid på sig att förbereda sig inför striden. Samtidigt var Tuchatjevskij väl medveten om att klimatet i Röda armén präglades av ”jag väntar på order” än att agera på på eget initiativ, alltså någon form av uppdragstaktik.

Sovjetiska stridsvagnar under övning 1932 i närheten av Odessa. Närmast kameran lätta T-26 stridsvagnar. Foto: Wikipedia Commons

Stridsvagnsförband var viktiga för Tuchatjevskij eftersom dessa hade den rörlighet som krävdes för att verkligen rycka fram på djupet av fiendes gruppering. Han såg två typer av förband, den ena skulle fungera som understödsvapen åt infanteriet och säkerställa genombrottet av fiendes linjer medan den andra typen  skulle operera på djupet av fiendens gruppering.

Tuchatjevskij  var tre gånger på besök i Tyskland, det var 1925, 1927 och 1932. Han besökte manövrar, vapenfabriker, militära förband och staber. Under det sista besöket som varade i fyra veckor besökte han som sista anhalt på resan Ostpreussens militärdistrikt vars befälhavare var generallöjtnant Werner Blomberg och stabschef var Walter von Reichenau. Detta var en del i det militära utbytet som hade uppstått mellan Röda armén och det tyska Reichswehr efter det ryska inbördeskriget.

Hemligt militärt samarbete

Embryot till samarbete mellan dessa två krigsmakter uppstod så tidigt som 1920, det mottogs så positivt av Sovjetunionen att ledare i Sovjet lovade Tyskland att försöka återupprätta Tysklands gränser från 1914. Sovjet och Polen befann sig i krig med varandra men utanför Warszawa led Röda armén nederlag. Långsamt började ett ordentligt utbyte  mellan dessa krigsmakter utvecklas och det fortsatte fram till 1933, båda nationerna såg fördelar i utbytet. Varför uppstod det?

Den tyska krigsminister Werner Blomberg får en parad för 40 år tjänst 1937. Blomberg är mannen med officersmössan närmast den uppställda truppen. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1988-0106-501 / CC-BY-SA 3.0

Tyskland hade starka restriktioner enligt Versailletraktaten rörande hur dess krigsmakt fick vara organiserad och Sovjet var en ensam stat , utan vänner. Samtidigt såg båda Polen som en potentiell fiende. Så borta i Sovjetunionen hade tyskarna i Lipeck en stridsflygsskola, i Kama en pansarskola och i Tomka ett gasövningsfält (test-anläggning). På stridsflygskolan utbildades cirka 200 piloter och spanare innan samarbetet lades ner. De var inte många men gav Luftwaffe en kader av utbildade flyglärare när deras expansion kom på trettiotalet.

Vilka fördelar ansåg sig Röda armén  få ut av samarbetet? Även om den tyska krigsmakten inte fick ha ett antal vapensystem så hade de stora erfarenheter av dem, till exempel ubåtar, flyg, gas och stridsvagnar, jämfört med vad Röda armén hade. Men även inom andra områden erhölls hjälp som till exempel samband & kommunikationer. Av tyskarna fick de teknisk hjälp, ritningar, erfarenheter, hjälp med att starta produktion och bygga ut sin vapenindustri med mera . Röda armén fick också tillträde för sin  fackpersonal till alla kurser, institutioner, manövrar i tyska krigsmakten men kunde även kommendera personal direkt till förband. De ansåg att den tyska krigsmakten var en av de bästa i världen och detta lade grunden till den sovjetiska rustningsindustrin.  

Den sovjetiska 45 mm pansarvärnskanonen var en förbättrad version av den 37 mm tyska pansarvärnskanonen som Sovjetunionen hade fått licens på av Tyskland. Foto: Wikipedia Commons

Den tyska pansarnäven

Den som brukar utpekas till det tyska pansarvapnets fader är Heinz Guderian. 1929 ville Guderian skapa pansardivisioner där alla vapenslag ingår och där stridsvagnarna skulle ha den primära rollen, han ansåg att enbart stridsvagnar var inte tillräckligt. De övriga vapensystem som skulle ingå i divisionen skulle möjliggöra att stridsvagnarna kunde utnyttjas optimalt.[i]  Motstånd mot detta, att pansar skulle existera i egna divisioner, fanns men Guderian var inte ensam som det skulle visa sig. Både Blomberg (krigsminister 1933–1938) och von Reichenau (departmentschef) tycks ha haft en positiv syn på Guderians idéer. Båda stod nationalsocialisterna nära så möjligheten finns att det är därifrån (Blomberg och von Reichenau) som Hitler blev påverkad att tillåta formering av större pansarförband. I april 1934 när det första steget av formeringen av de tre första  tyska pansardivisioner tas så är von Reichenau klart delaktig i det.

Pansargeneral Heinz Guderian som befälhavare för 2.pansargruppen under operation Barbarossa 1941 besöker ett av sina främre pansarförband. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-L19885 / Huschke / CC-BY-SA 3.0

Kanske det är en ren slump men både Blomberg och Reichenau deltog i utbytet med Röda Armén och sammanträffade med Tuchatjevskij. Blomberg var i Sovjetunionen och besökte militära manövrar 1928 och omnämns som vår vän i korrespondens från Sovjets ambassadör i Berlin 1929 till  marskalk Kliment Vorosjilov. Han hörde visserligen till en av motståndarna mot Tuchatjevskij och hans idéer men det visar att Blomberg hade goda relationer med berörda parter i Röda Armén. Poängen med detta är att det är snarare Röda Armén som påverkar tyska krigsmakten när det gäller pansar än Liddell Hart och Fuller.

Det är viktigt att notera att den stora skillnaden mellan utvecklingen inom Röda armén och brittiska armén är att de brittiska stridsvagnsförespråkarna tror att stridsvagnen i sig själv är lösningen för framtiden medan de sovjetiska stridsvagnsförespåkarna tror på samverkan mellan olika vapenslag. Eftersom tyskarna väljer den senare modellen är det rimligt att anta en del influenser måste härstamma därifrån trots allt förekom det ett intimt militärt samarbete under några år.

Franska medeltunga stridsvagnar 1940, Somua S-35. Fransmännen har bra pansarskydd, rörlighet och en bra kanon men enmanstorn. Chefen skulle göra allt, ingen att delegera till. Foto: Krigsarkivet. 

Men Liddell Hart och Fuller kan ha väckt tankar och idéer men det är Röda armén som gör det möjligt. Hur har då stridsvagnens roll utvecklats i Frankrike och Storbritannien? Både i Storbritannien och Frankrike får stridsvagnen en annorlunda roll. I Frankrike blir den ett rent understödsvapen till infanteriet till en början. Men på trettiotalet börjar utvecklingen av olika mekaniserade divisioner dock de arbetade inte mot en deadline, att andra världskriget skulle komma i september 1939. Så när kriget kom fanns visserligen en slags grund på plats men Frankrike hade ett stort feltänk. Det var enmanstorn för sina stridsvagnar. Tyskarna hade tremannatorn, chef – laddare ­­– skytt.

Första världskriget 1918 och fältmarskalk Douglas Haig med sina officerare. Den framtida fältmarskalken Archibald Montgomery-Massingberd står i bakre raden, nummer två räknat från höger. Foto: Wikipedia Commons

Det räcker med stridsvagnar

I Storbritannien är det förespråkarna för stridsvagnens överlägsenhet som vinner, puritanerna.  Ett stridsvagnsförband (brigadstorlek) behöver egentligen bara stridsvagnar, möjligen  komplettera med några bandkanoner. Det är först 1935 som det första utkastet till en mobil division med inslag av olika vapenslag börjar att existera. Initiativtagaren är fältmarskalken Archibald Montgomery-Massingberd. Han utpekades av Liddell Hart som en av motståndarna till mekanisering i den brittiska armén vilket har visat sig vara fel.  Kanske Liddell Hart ogillande honom med tanke på att han var en av Haigs mannar. Haig var ingen favorit hos Liddell Hart. 

Montgomery-Massingberd förespråkade vad man kan kalla en mekaniserad division medan de ledande stridsvagnsförespråkarna  (Fuller, Hobart, Lindsay, Broad) var puritaner, endast stridsvagnar möjligen någon bandkanon. Taktiken utvecklades inte nämnvärt heller hos britterna, till exempel i den första brittiska handboken om stridsvagnsförband (1929) berörs knappt strider mellan stridsvagnsförband och när en ny version kommer 1931 har man lyckats undvika detta igen. Det uttrycks inte heller några idéer som kan jämföras med ”Deep Battle”.

Stridsvagnen under första världskriget hade sina begränsningar. Den var långsam, opålitlig och en plåga för besättningen. De behövde rejäl återhämtning efter några timmar med avgaser i vagnen. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Men Fuller hade idéer som kan liknas vid ”Deep Battle”, hans plan för en offensiv 1919. Problemet med denna plan var att den inte var praktiskt genomförbar. Planen var uppdelad i tre faser:

I: En styrka bestående av stridsvagnar skulle bryta igenom fiendes linjer och tränga in på djupet och slå hans högre högkvarter, det vill säga eliminera ”hjärnan”.

II: Därefter anfall på fiendes huvudlinje i syfte att bryta upp den, genom det som skett i fas ett blir striden inte långdragen.

III: Sedan sker förföljande av en bruten fiende med en speciell styrka bestående snabba stridsvagnar, lastbilsburet infanteri och kavalleri. För att knäcka fiendes vilja att slåss behövs ett förföljande som är 240 km långt.

Det är viktigt att notera att första fasen ska klaras av innan fas två inleds. Vad innebär fas ett? Slå ut fiendens högkvarter innan man slår fiendens styrkor, alltså paralysera honom genom att "hjärnan" är borta. Nu raljerar jag; tänker vi slagfältet vid  Borodino 1812, skjut Napoleon först därefter slår vi franska armén. 

Att påstå att detta är grunden för Guderians och Tuchatjevskijs taktik är löjeväckande. Båda två dessa herrar har givit gamla idéer nytt liv genom att stridsvagnen har fått tillbaka rörligheten för militära förband på slagfältet. Det som massarméer tillsammans med kulsprutan och taggtråden tog bort under första världskriget. Skapa utrymme för kavalleriet igen, fast i form av pansartrupper. 

Det finns en vital skillnad mellan de båda och det är hur genombrottet av fiendes linjer ska ske. Tuchatjevskij skiljer på styrkan som skapar genombrottet och styrkan som penetrerar på djupet, dvs att en skapar det som den andra utnyttjar. Hos Guderian däremot är alla en styrka, skapar genombrottet och tränger fram på djupet. Alltså målet för genombrotten är att skapa en inringning, precis som Hannibal vid Cannae 216 f.kr. fast flera storlekar större. 

Den sovjetiska medeltunga stridsvagnen T-28. Här en parad på Röda torget den 7 november 1939. Notera att vagnen har ett kanontorn och två kulsprutetorn, ett slags slagskepp på land. Foto: Wikipedia Commons. 

Röda armén tappar "huvudet"

Tuchatjevskij är egentligen inte ensam bakom ”Deep Battle” , den viktigaste kollegan var en annan marskalk  inom Röda Armén. Men han omkom  i en flygolycka 1931 endast 37 år gammal. Det var marskalk Vladimir Triandafillov och även han var på besök i Tyskland (1927). Han och Tuchatjevskij var jämnåriga (födda 1894 respektive 1893). Eftersom det förekom ett omfattande utbyte mellan de båda länderna (Sovjetunionen och Tyskland) är det inte konstigt att de påverkar varandra, till exempel stridsvagnarna Neubaufahrzeug och T-28 som tas fram för respektive krigsmakt i början av trettiotalet har stora likheter med varandra. Tyvärr för de båda så var denna typ av utformning en återvändsgränd vad gäller stridsvagnsdesign. Röda arméns första större mekaniserade förband bildades 1930, det var brigadstorlek. 1932 började formeringen av de två första mekaniserade kårerna (= divisioner), den ena i Leningrads Militärdistrikt och den andra i Ukrainas Militärdistrikt.

Men när andra världskriget bröt ut så var det den tyska armén som hade de stora framgångarna med pansartrupper. Detta för i Röda armén hade många av pansarförespråkarna blivit avrättade i den stora utrensningen som Stalin genomförde inom krigsmakten. Tuchatjevskij själv blev avrättad, sommaren 1937. Utrensningarna i Röda armén gjorde att nytänkandet inom densamma avstannade för en period.

En annan aspekt av Liddell Harts tankar kommer fram i historieverket ”Andra Världskrigets historia del 1 & 2”. Att han fortfarande tror på att försvarsstrid är överlägsen anfallsstrid trots vad som har skett under andra världskriget. Under trettiotalet före kriget var hans åsikt att det var helt onödigt för den brittiska armén att skapa en brittisk expeditionskår som skulle skickas över till kontinenten eftersom fransmännen skulle klara av allt (försvaret) själva, det enda en brittisk expeditionskår skulle innebära var att  meningslösa offensiver ägde rum.

Den tyska 7. pansardivisionen i väntläge sommaren 1940. Tydligen inte oroade för fientlig flyg och som synes inte bara stridsvagnar i divisionen. 

Liddell Hart var journalist i många år och tydligen väldigt duktig på att marknadsföra sig själv och sina idéer. Dessutom har han en förmåga att formulera sig väl i skrift vilket har gjort hans alster lättillgängliga. Ett flertal forskare/historiker har börjat uppmärksamma att Liddell Hart inte alltid sa hela sanningen, det vill säga anpassade den för att passa hans teorier. J.P.Harris har i en artikel lagt fram att en doktrin med namnet Blixtkrig är en tidningsanka, det vill säga den fanns inte. Kenneth Macksey har i sin biografi om Heinz Guderian påpekat att det som står om Liddell Hart i Guderians memoarer  (i den engelska översättningen där Liddell Hart har skrivit förordet) finns inte med i den tyska versionen.

Jämför vi vad Fuller, Guderian, Tuchatjevskij och Liddell Hart har skrivit under mellankrigstiden finner vi att Guderian och Tuchatjevskij kan anses som framstående militärteoretiker medan Fuller och Liddell Hart är snarare drömmare, det vill säga deras idéer saknar delvis förankring i verkligheten.

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

J.F.C.Fuller: ”The Conduct of War 1789-1961”. (London 1962) 

Richard Simpkin: ”Deep Battle, The Brainchild of Marshal Tukhachevskii”. (London 1987)

Manfred Zeidler: ”Reichswehr und Rote Armee 1920-1933, Wege und Stationen einer ungewöhnlichen Zusammenarbeit”. (München 1993)

J.Harris&F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990)

Kenneth Macksey: ”Guderian, Panzer General”. (London 1975)

Walther Nehring: ”Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945”. (Stuttgart 2000) 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Vill du läsa om sovjetiska stridsvagnsbrigader på östfronten:

Det röda stålet under andra världskriget