Sjöslag under andra världskriget

Tysklands sista triumf i Norgefälttåget 1940

Den 8 juni 1940 lyckades de tyska slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau under befäl av amiral Wilhelm Marschall sänka det brittiska hangarfartyget HMS Glorious och hennes två eskorterande jagare HMS Acasta och Ardent. Nästan 1 500 man följde med de brittiska fartygen till havets botten och endast drygt 40 överlevde.

Tysklands slagskeppsgrupp under Norgefälttåget bestod av två slagskepp: Scharnhorst och Gneisenau. Det senare var amiral Marschalls flaggskepp. På bilden ses Scharnhorst fotograferad efter ombyggnationen 1939. Foto: okänd

Amiral Marschall, ubåtsess i första världskriget, hade i sin stridsgrupp förutom sina två slagskepp även kryssaren Hipper och fyra jagare. Den tyska marinstaben hade beordrat Marschall att beskjuta allierade positioner vid Harstad och undvika större strider. Men hela tiden kom rapporter om allierade örlogsfartyg i området, bland annat hangarfartygen HMS Ark Royal och Glorious. Den tyska styrkan lyckades sänka ett antal fartyg, bland annat en oljetanker och ett passagerarfartyg. Marschall gav order till Hipper och jagarna att bege sig till Trondheim för att bunkra medan slagskeppen skulle fortsätta att söka efter de brittiska hangarfartygen.

Det brittiska hangarfartyget HMS Glorious var en ombyggd slagskryssare från första världskriget. Hon var nästan 240 meter lång och hade plats för 48 flygplan. Foto: okänd

Nära ögat för norske kungen

På eftermiddagen den 8 juni upptäckte tyskarna HMS Glorious. Vad tyska marinstaben inte visste var att de allierade hade beslutat att ge upp kampen om Norge. Brittiska flottan genomförde en evakuering av trupperna från norra Norge när de tyska slagskeppen lyckades upptäcka HMS Glorious och hennes eskort. Hangarfartyget var överlastat med RAF:s Hurricaneplan och Gladiatorplan, vilket gjorde det svårt för britterna att använda de egna planen effektivt. Marschall beslutade att agera, men vad han inte visste var att han med en hårsmån hade missat ett ännu viktigare mål: den brittiska kryssaren Devonshire, där den norske kungen, kronprinsen och regeringen fanns ombord.

Kryssaren HMS Devonshire skulle inte ha haft en chans om fartyget hade stött ihop med den tyska stridsgruppen. Huvudbestyckningen bestod av åtta 20,3 cm kanoner. Foto: IWM non-commercial licence (A13456)

Fartygschefen dödades

Första elden mot HMS Glorious avgavs på 24 kilometers avstånd. De brittiska jagarna försökte skapa en konstgjord rökridå för att skymma henne, men detta hjälpte inte. Den första tyska granaten som träffade orsakade brand ombord som startade på den främre hangarens övre däck. Detta gjorde det omöjligt för HMS Glorious att starta sina torpedplan av Swordfishtyp. Strax därefter träffades bryggan, där bland annat fartygschefen dödades och styrkontrollen över fartyget förlorades. Hennes öde var beseglat av precisionen i den tyska elden. De två brittiska jagarna gick till anfall mot slagskeppen med sina torpeder och HMS Acasta lyckades skadeskjuta Scharnhorst.

 

Totallängden för fartygen i Scharnhorst-klassen var 235 meter och det kan jämföras med Bismarck-klassens 250 meter. Huvudartilleriet för Bismarck-klassen var åtta 38 cm kanoner, medan Scharnhorst-klassen hade nio 28,3 cm kanoner. På bilden Scharnhorst. Foto: Bundesarchiv, DVM 10 Bild-23-53-12 / CC-BY-SA 3.0

Scharnhorstklassen

Slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau var systerfartyg. Båda fartygen togs i tjänst före krigsutbrottet i september 1939 och dess huvudbestyckning bestod av nio 28,3 cm kanoner fördelade på tre torn. Den senare Bismarck-klassen fick åtta 38 cm kanoner. Scharnhorst återvände till Norge 1942 och sänktes i strid med bland annat det brittiska slagskeppet Duke of York den 26 december 1943. Endast 36 man av en besättning på nästan 2 000 man räddades ur det iskalla vattnet. Gneisenau fick efter sin genombrytning av Engelska kanalen från Brest under februari 1942 genomgå reparationer i Kiel. Brittiska Bomber Command lyckades skada fartyget på natten mellan den 26 och 27 februari 1942, vilket ledde till att hon inte kunde omgruppera till Norge som planerat. Gneisenau blev i stället av med sina kanontorn, som användes som kustartilleri i Nederländerna och Norge. Den planerade ombyggnaden av fartyget, med nya 38 cm kanoner, ställdes in 1943.

Det brittiska slagskeppet HMS Duke of York fotograferat 1942. Året därpå, 1943, var hon inblandad i den våldsamma sjöstrid som kom att bli Scharnhorsts sista. Huvudbestyckningen för HMS Duke of York var tio 36 cm kanoner. Foto Navy Photos

Degraderad för sänkningen av Glorious?

Båda brittiska jagarna gick under och endast två man från HMS Ardent räddades av ett tyskt sjöflygplan. Scharnhorsts skador tvingade dock amiral Wilhelm Marschall att återvända till Trondheim med slagskeppen i stället för att söka efter fler brittiska fartyg, vilket kunde ha orsakat stora förluster bland de långsamma brittiska transportfartygen i området. Marschall fick inte Riddarkorset för insatsen, utan blev i stället omplacerad som inspektör för utbildning – trots sänkningen av tre brittiska örlogsfartyg, varav ett hangarfartyg. Han ansågs ha tagit för stora risker, eftersom han hade haft order att undvika större strid. Marschall, som under första världskriget hade fått Pour le Mérite som ubåtschef, var nog allt annat än nöjd. Han måste ha sett det som en klar degradering. Han är faktiskt den ende som med slagskepp sänkt ett hangarfartyg.

Amiral Wilhelm Marschall med Pour le Mérite om halsen inspekterar ett kustbatteri i Frankrike 1942. Här ses han i rollen som befälhavare för Marinegruppenkommando West, som han tog befälet över i september 1942. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-027-1479-08/Vennemann, Wolfgang / CC-BY-SA 3.0

Raeder gav igen

Är vi konspiratoriskt lagda kan vi nog se detta som en möjlighet att för tyska marinens befälhavare Erich Raeder att straffa Marschall. Detta då Marschall hade tidigare öppet kritiserat Raeder i samband med det som hände pansarskeppet Admiral Graf Spee; pansarskeppet som befann sig i Sydatlanten vid krigsutbrottet den 1 september 1939. Hon sänkte handelsfartyg så britterna och fransmännen organiserade åtta grupper för att jaga det tyska pansarskeppet. Till slut, den 13 december 1939 utanför Uruguays kust, fick en brittisk kryssargrupp (bestående av en tung kryssare och två lätta kryssare) stridskontakt med Admiral Graf Spee. Pansarkryssaren fick över 70 träffar och nästan 100 man i besättningen stupade eller sårades. Båda sidor avbröt striden. Fartygschefen beslöt att sänka sitt fartyg då det inte fanns möjlighet till reparationer eller ammunitionspåfyllning. Pansarskeppet var inte längre stridsdugligt och han tog dessutom livet av sig. Raeder hyllade detta självmord, med Marschall tog tydligt avstånd från det.

 

C-tornet från Gneisenau placerat i Austrått fort utanför Trondheim. Foto: Lars Erik Brattås

Kustartilleri i Norge

Två av tre kanontorn på Gneisenau kom att bli tunga kustartilleribatterier i Norge. Arbetet startade på sommaren 1942 och batterierna var redo under sommaren 1943. Det ena batteriet fanns vid Trondheim (Austrått fort) och det andra vid Bergen (Fjell fort). Räckvidden för 28 cm kanonen med maximal drivladdning var nästan 41 kilometer och spränggranaten vägde 315 kg. Det kan jämföras med att brittiska jagare som hade 12 cm kanoner med 15 kilometers räckvidd och cirka 23 kg tunga granater. Båda kanontornen överlevde andra världskriget och de användes sedan i norska försvaret fram till i slutet av 1960-talet. I dag finns ett torn med 28 cm kanoner från Gneisenau kvar vid batteriet utanför Trondheim.