Störtbombare mot slagskepp
Två tyska slagskepp kom att bli högt prioriterade mål hos brittiska flottan, det ena var Bismarck och det andra var Tirpitz. Systerfartygen var Tysklands stolthet. Britterna hade tur med Bismarck och fick tag i henne under hennes jungfrufärd. Bismarck sänktes 650 km väster om Brest den 27 maj 1941. Medan Tirpitz kom nästan att gäcka britterna under hela kriget och flera anfall genomfördes för att sänka henne. Ett av dessa var operation Tungsten den 3 april 1944. Brittiska hangarbaserade Barracudas skulle sänka Tirpitz.
Det tunga slagskeppet Tirpitz, som stationerades i Norge från januari 1942, hade åtta 38 cm kanoner som huvudartilleri och var fruktad av britterna. Inte att det inte skulle gå sänka henne men vilken skada hon skulle kunna åstadkomma om hon kom till verkan mot en konvoj som inte hade tung eskort. Att Tirpitz fanns i Norge tvingade britterna ha ett antal tunga krigsfartyg tillgängliga för att kunna möta eventuella konvojräder från tyskarna. Här i Norge fanns också det lättare slagskeppet Scharnhorst efter sin genombrytning från Brest av engelska kanalen under februari 1942. Hon reparerades i Tyskland innan Norge blev stationeringsort. Scharnhorst sänktes i strid med brittiska fartyg den 26 december 1943.
.jpg)
Hitler var väldigt orolig för en allierad invasion av Norge. Det var en viktig anledning till att tunga örlogsfartyg från tyska krigsmarinen stationerades i Norge. Bernhard von Loßberg, stabsofficer på tyska krigsmaktens överkommando (OKW) under många år, skrev efter kriget att Narvik hela kriget varit Hitlers speciella sorgebarn. Samma åsikt förde den tyska storamiralen Erich Raeder fram, att Hitler fruktade brittiska landstigningar i Norge, speciellt mot Narvik. Raeder förde befälet över tyska marinen fram till 30 januari 1943 då han fick gå. Raeder fick 1941 – 1942 sända sina kvarvarande tunga örlogsfartyg till Norge. Även om hans efterträdare storamiral Karl Dönitz fick order att ta ur tjänst flera tunga örlogsfartyg så fick han order om att ha en stark styrka i Norge av Hitler. Ett tag fanns en väldigt slagkraftig styrka, slagskeppet Tirpitz och Scharnhorst och pansarskeppet Lützow med understöd av ett stort antal jagare redo.
.jpg)
De tyska flottenheterna hade även en annan viktig uppgift än att bara försvara Norge mot allierade landstigningar. Fartygen gjorde flera försök till räder mot de allierade konvojer som färdades mot Murmansk och Sovjetunionen. Dock det var ett begränsat antal räder då ytfartygen slukade stora mängder brännolja, vilket var mycket begränsad resurs hos tyskarna.
Miniubåtar mot Tirpitz
Britterna ansåg att så länge tyska slagkraftiga örlogsfartyg fanns i Norge så fanns hotet. Ett av de viktigaste målen var att sänka blev Tirpitz. Under 1942 och 1943 skedde flera anfall mot det tyska slagskeppet. Ett omtalat tillfälle var när Tirpitz stävade ut i mars 1942 mot konvoj PQ 12. Det brittiska hangarfartyget HMS Victorious som ingick i eskorten skickade sina torpedbombare att attackera. Dock av tjugo torpeder som släpptes träffade inte en enda. Ett annat omtalat anfall var anfallet med miniubåtar i september 1943 mot hennes ankarplats i Kåfjorden. Tirpitz skadades svårt och skadorna beräknades att ta sex månader att reparera. Tyskarna ansåg det för riskabelt att flytta Tirpitz till Tyskland för reparationer utan de fick utföras på plats, utrustning och personal skickades till Kåfjord.
Barracudas som störtbombare
Det sovjetiska flygvapnet gjorde ett anfall mot Tirpitz i februari 1944 men ingen effekt. Britterna höll koll på tyskarnas framsteg bland med agenter i Norge. Ännu en miniubåtsräd ansågs ha för lite chans att lyckas. En idé var tunga bombare från Bomber Command men Bomber-Harris sa nej, han ansåg det var utanför bombplanens effektiva räckvidd samt oroade sig för höga förluster. Istället arbetade brittiska flottan vidare med idén att använda hangarbaserat flyg från hangarfartygen HMS Furious och HMS Victorious samt fyra stycken eskorthangarfartyg varav ett av dessa skulle agera som luftskydd för örlogsstyrkan under själva attacken mot Tirpitz. Viceamiral Henry Moore fick ansvaret att planera operationen som kom att gå under namnet operation Tungsten.
Attackstyrka skulle bestå av 42 Fairey Barracuda insatta som störtbombare och 80 jaktplan. Styrkan skulle delas upp i två anfallsstyrkor som vardera bestod av 21 störtbombare och 40 jaktplan. De senare hade olika uppgifter, Vought F4U Corsairs skulle agera jaktskydd medan Grumman F4F Wildcats och F6F Hellcats skulle förbekämpa det tyska luftvärnet på och runt Tirpitz för att underlätta bombningen av slagskeppet.
Övning i Skottland
Det påbörjades ett intensivt träningsprogram i februari 1944 för att förbereda för anfallet. Ett träningscenter byggdes upp vid sjön Loch Eriboll i Skottland, vars omgivning med branta klippor var lik Kåfjorden. I sjön fanns även en ö där konturerna av Tirpitz markerades som störtbombarna tränade emot. Ideligen fick man underrättelser från Norge men även spaningsflygningar skedde över området där Tirpitz befann sig. Slutligen kom beslutet att attacken skulle ske den 2 april. Det hade kommit rapporter om att Tirpitz skulle lämna sin skyddande förtöjningsplats i Kåfjorden för tester. Samtidigt som en konvoj JW58 skulle passera området, så styrkan delades upp i två., där den förstnämnda anslöt till konvojen och uppträdde som en del av dess eskort. Medan andra följde efter. Hoppet var om tyskarna skulle upptäcka dem de skulle tro att de också var en del av eskorten till konvojen och inte alarmeras att något var på gång.
Tyskarna upptäckte visserligen konvojen och attackerade utan framgång. Det kostade fyra tyska ubåtar och sex flygplan utan att tyskarna lyckades sänka ett enda allierat fartyg. Nya underrättelser kom att den 1 april att tyskarna hade skjutit på testningen av Tirpitz till den 3 april så britterna beslöt att slå ut anfallet den 3 april istället.
Dimaggregaten har startat upp men fortfarande syns slagskeppet Tirpitz i Kåfjorden.Foto: Imperial War Museums (IWM)
Larmet gick
Tidigt på gryningen den 3 april höll Tirpitz nya navigationsofficer Hugo Heydel på att ta ut Tirpitz från de omslutande torpednäten. Kommendörkapten Hans Meyer var också på bryggan då det var dags för provturen. Meyer såg tyst på när Heydel gav order till övriga. Två bogserbåtar hade anslutit sig och allt verkade lugnt när larmet gick. Först fick Meyer se att rök steg upp från dimaggregaten längs bergssidorna sedan gick larmet på fartyget, flyganfall på ingående.
Först kom Wildcats och Hellcats skjutande med alla sina tunga kulsprutor och beströk både örlogsfartyget och bergssidorna med mål att slå ut det tyska luftvärnet innan Barracudaförbanden kom dykade och släppte sina bomber. Alla störtbombare hade den nya 1600-pound (730 kg) pansarbrytande bomben som kunde slå igenom fartygets pansardäck men det krävdes att bomben släpptes från hög höjd, cirka 1 000 meter, så den fick upp tillräckligt hastighet. Men piloterna väntade för länge att släppa för att vara säkra att träffa, vilket gjorde att de släpptes från för låg höjd.
Skadad igen
De två anfallsvågorna lyckades träffa Tirpitz totalt 16 bomber dock hade ingen av dem trängt igenom pansardäcket så slagskeppets kritiska funktioner var intakta. Men många besättningsmän hade dödats och sårats, en viktig anledning till detta var de brittiska jaktplanens beskjutning. Det rapporteras om 122 dödade och 316 sårade. Experter skickades upp från Kiel för att bedöma skadorna på fartyget och det visade inte vara så allvarligt. Redan i juni 1944 ansågs Tirpitz begränsat insatsberedd, vissa detaljer behövde fortfarande justeras. Attackerna hade kostat britterna tre Barracudas med besättningar, tre man i varje plan. Däremot även om enstaka jaktplan förlorades, så klarade sig alla flygförare.
Britterna gjorde ett antal försök till med hangarfartygsbaserat flyg men några ställdes in på grund av dåligt väder över målområdet medan andra misslyckades att träffa fartyget eller skada det tillräckligt. Till slut blev det Bomber Command som sänkte fartyget. Detta först vid Bombers Commands tredje försök och med bomber som Tallboy. Tirpitz sänktes 12 november 1944. Besten i Norge hade slutligen sänkts efter nästan tre år.
Vidare läsning:
Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Slagskeppet Tirpitz: kampen om Norra Ishavet (Stockholm 2006)
Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget (Stockholm 2018)
Jan Forsgren: Sinking the Beast. The RAF 1944 Lancaster Raids Against Tirpitz (Stroud 2014)
Mer i sjöstrider utanför Norge:
Det brittiska hangarfartyget HMS Glorious sänks
Den tyska anfallet mot Narvik 1940:
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar