Khe Sanh 1968 – 77 dagar belägring

Öppna väg till Khe Sanh

Vietnamkriget. 1968 var ett år då allt ändrades. Tet-offensiven inleddes, där nordvietnamesiska styrkor tillsammans med Vietcong slog till med en massiv invasion av Sydvietnam. Städerna Hue, Da Nang, Quang Tri, Dac To, Nha Trang och Saigon blev hårt drabbade av striderna. Hela USA blev chockad.

På väg fram mot den inringade basen Khe Sanh. USA satte in M48-stridsvagnar i Vietnamkriget. Totalt sägs drygt 600 M48-vagnar blivit insatta i Vietnam, både armén och marinkåren hade dem. Foto: NARA

Men strax innan Tet-offensiven inleddes att nordvietnamesiska styrkor inlett ett anfall mot den amerikanska marinkårsbasen vid Khe Sanh i Sydvietnams nordvästra hörn. Marinkåren hade identifierat flera nordvietnamesiska divisioner (NVA) och givetvis hade det amerikanska överkommandot förstärkt basen. Förutom flera marinkårsbataljoner kom en sydvietnamesisk ARVN-ranger bataljon att bli en del av försvaret av Khe Sanh, styrkan på  basen växte till över 6 000 man. Amerikanska marinkårsoldater är egentligen tränade för att landstiga och anfalla, inte försvara en bas mitt i djungeln.

Karta över området. Basen vid Khe Sanh blev inringad och USA bestämde sig för att öppna väg in frå Ca Luc, avstånd cirka 16 km. Notera att nere i vänstra hörnet Lang Vei, där låg en specialförbandsbas som nordvietnamesiska styrkor erövrade. Sedan basen Rockpile norr om Ca Lu, i detta område fanns tungt artilleri för understöd av operationen. Illustration: US Marine Corps. 

Dien Bien Phu igen? 

Snart började liknelser med Dien Bien Phu att komma, att detta var ett nytt Dien Bien Phu. Basen Khe Sanh skärmades av från omvärlden genom att NVA-styrkor skar av riksväg 9 och behöll kontroll över denna. Däremot var det svårare att hindra lufttransporter. Men det skedde inget större stormningsförsök av basen utan en belägring inleddes. 

Karta över förbanden i området: Illustration: US Marine Corps

Sedan bröt plötsligt Tet-offensiven ut och det amerikanska överkommandot valde avvakta med att bryta in till Khe Sanh från Ca Lu och öppna upp riksväg 9 utan skickade in underhåll med flyg och helikoptrar. 

En Lockheed C-130 Hercules levererar underhåll till Khe Sanh-basen. Planen behövde inte landa på flygfältet utan de släppte bara av lasten, in och ut snabbt och effektivt. Ibland krävdes det att de landade, flyga ut sårade. Då var det snabba puckar som gällde, i stort ner landa och vända och upp. Inte bli stillastående mål för fienden. Foto: US Air Force

Tet-offensiven, senare kallad den första fasen, ebbade ur och styrkor drogs samman för operation Pegasus med syfte att slå sig fram till marinkåren i Khe Sanh från Ca Lu, som inför operationen fick ny landningsbana. General John J. Tolson, befälhavare för 1. kavalleridivisionen (luftburen), fick order att leda operationen. Förutom sin egen division hade han tre marinkårsbataljoner och tre ARVN luftburna bataljoner under sitt befäl. Totalt 15 stridande bataljoner varav tre tunga (marinkåren). En styrka på cirka 20 000 man med understöd av 102 fältpjäser artilleri. Givetvis mängder av stridsflygplan och helikoptrar. Operationen startade den 1 april 1968.

En av de M107 tunga 17,5 cm haubitsarna i understöd av operation Pegasus. De hade en max räckvidd på 32 km och de sägs att totalt fanns det sex pjäser på plats. Det fanns även ännu tyngre M110 20,3 haubitsar men deras max räckvidd låg på 25 km. Foto: US Army

Stormningar från luften

Det luftburna kavalleriet och ARVN:s luftburna brigad genomförde regelrätta stormningar från luften och tog nyckelterräng på djupet medan marinkåristerna öppnade och rensade vägen med understöd av ingenjörförbanden. Här användes främst två helikoptertyper, den lättare UH-1 Huey och den tyngre CH-47 Chinook som kunde lyfta en 10,5 cm haubits som hängande last, för helikoptertransporter. Varje UH-1 Huey hade dörrskyttar med M60 kulsprutor och här drogs liknelse med diligenser i vilda västern som hade en andra man med hagelgevär som skydd mot indianer och banditer. 

Kavalleriet kommer till undsättning. Hästen hade ersatts av helikopter, UH-1 Huey. Förbanden var mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. De kunde snabbt sättas in på djupet och ta viktig terräng. Foto: US Army

Luftlandsättningen med helikopter gjorde att förbanden snabbt kunde urlasta eller ilasta trupp på nästan alla platser i hela operationsområdet. I och med den taktiken blev de amerikanska förbanden mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. Plötsligt fanns de i NVA-förbandens bakre område och på djupet på deras gruppering och skar av deras förbindelser. Det var inte alltid det lättaste som löjtnant Joseph Abodeely, plutonchef i 2 bataljonen ur 7. kavalleriregementet, fick uppleva i deras landningszon efter mörkrets inbrott.

    ”Vid ett tillfälle kontrollerade jag tillsammans med plutonsergeanten vår del av de yttre försvarsverken när vi hörde det utmärkande ljudet av hur slutstycket drogs bakåt i en AK-47. Jag skrek, ”skydd!” Vi träffade marken samtidigt som automateld började vina bland löven ovan oss. ”

En egen M60-kulspruta öppnade intensiv eld rakt ut i bushen och det tystnade snart eventuell fiendeeld. Det luftburna kavalleriet hade inte bara understöd av sina attackhelikoptrar utan också attackflyg.

Dramat vid Khe Sanh visades även med hjälp av modell för president Lyndon B. Johnson i Washington D.C. Mannen som pekar är Walt Rostow, nationell säkerhetsrådgivare. Foto National Archives 192584 /Wikipedia Commons. 

Dessutom slutade inte ”närunderstödet” från de tunga bombflygplanen B52-orna under operationen. Under de två första dagarna av operation Pegasus kom 44 B-52 att sättas in i att bomba NVA-grupperingar. En formation om tre bombflygplan täckte ett en kilometer brett och två kilometer långt område med bomber.

Kavalleristerna utan sina helikoptrar. På väg framåt mot Khe Sanh-basen under operation Pegasus. Foto: US Army. 

Först eller sist

Löjtnant Abodeely, som varit i Vietnam sedan januari 1968, fick också klart för sig den hårda vägen vad luftburen infanterist innebar tre dagar senare. Hans kompani var inte längre längst fram och de främre två kompanierna fick stridskontakt. Då kom en direkt order till hans kompani att bege sig till vägen för helikoptertransport med Hueys och de flögs förbi de främre kompanierna ännu längre fram för att ta och rensa terräng, igen var hans mannar längst fram.

Plötsligt kom transporten och då bär det iväg framåt. Från att ha varit längst bak kunde man helt plötsligt bli längst fram istället. Foto: US Army. 

Nästa dag lyftes de tre ARVN-luftburna bataljoner in till positioner öster om Khe Sanh för att blockera NVA-styrkors flyktvägar mot gränsen till Laos. ARVN:s 3. luftburna bataljon kom dagen därpå att komma under ett intensivt anfall, fyra timmar varade striden innan NVA drog sig ur. Abodeelys eget förband kom att flygas in en position närmare Khe Sanh där de tog kontroll över övergivna bunkrar som hade tillhört NVA. Abodeely fann ett gammal franskt bygelhorn som han fäste paracord som tofs. Han hittade också en AK-47 med ammo som han plockade med sig.

Ett flygfoto över basen. Här syns flygfältet och marinsoldaternas bas. Foto: US Air Force

Äntligen kontakt

Den 8 april fick det luftburna kavalleriet markkontakt med de inringade vid Khe Sanh och tätpluton var ingen annan än Abodeely som i klassisk kavalleritradition blåste anfall i bygelhornet strax innan hans förband ryckte fram genom terrängen mot de yttre försvarsverken vid Khe Sanh. Belägringen var bruten även om marinkåristerna ansåg sig inte varit belägrade. Det hade hela tiden funnits en luftbro som fungerat.

En bild inifrån basen och explosionerna i bakgrunden kommer från flygunderstöd i form av F-100 Super Sabre. USA satte in hela tiden stridsflyg för understödja försvaret av basen. Foto: Michael Braukus Collection 

Två dagar senare togs specialstyrkornas bas vid Lang Vei tillbaka, den hade förlorats under belägringen. Dagen därpå den 11 april förklarade ingenjörförbanden att riksväg 9 var redo för trafik igen. Ingenjörförbanden reparerat 14 km väg, ersätts 9 viktiga broar och byggt 17 förbipassager. Officiellt förklarades operation Pegasus som avslutad den 15 april. Ammunitionsmängden som hade förbrukats var enorm, över 100 000 ton av bomber och cirka 150 000 artillerigranater.  

En lugn stund inne på basen Khe Sanh. Två marinkårssoldater gör vapenvård på lätta 6 cm granatkastare. Foto: US Marine Corps

Vidare läsning:

Gordon L. Rottman & Randy E.M. Foster: Vietnamkriget 1954– 1975: Belägringen av Khe Sanh. (Stockholm 2012)

Marco Smedberg: Vietnamkrigen 1880–1980. (Lund 2008)

Gordon L. Rottman & Ronald B. Frankum, Jonathan Bernstein: Vietnamkriget 1954– 1975: Det flygande kavalleriet. (Stockholm 2012)

Strider längs floden Mekong

USA:s satsning på flodkrigföring i Vietnam

Pansaroffensiv i Europa 

Historien om Fulda Gap

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Libanon 1982

Israel revolutionerar krigföringen 

Israel utkämpade flera krig med sina grannar under kalla kriget där Israel hade stöd av USA medan Egypten och Syrien backades upp av Sovjet. Dessa krig 1967, 1973 och 1982 drev på vapenutvecklingen och krigen har studerats flitigt av omvärlden. USA tog lärdom av Israels invasion av Libanon 1982 och hade stor nytta av detta. 

 Landet Libanon var länge en del av det osmanska imperiet men efter imperiets kollaps i samband med första världskriget hamnade landet under fransk administration. Det kallades det Franska mandatet för Syrien och Libanon. I samband med andra världskriget fick Libanon sin självständighet. 

Israel var inte denna enda av Libanons grannar som kom att strida i Libanon. Syrien hade också tendens att lägga sig i Libanons politiska liv. Syrien och Israel använde Libanon som slagfält. Här en förstörd syrisk stridsvagn T-62. Foto:  Israel Press and Photo Agency (I.P.P.A.) / Dan Hadani collection, National Library of Israel / CC BY 4.0

Palestinska befrielseorganisationen (PLO) var som en stat i staten i Libanon. I Libanon hade det pågått ett inbördeskrig sedan 1975 och intensiteten i inbördeskriget var varierande. PLO hade tvingats lämna Jordanien 1970 och tagit sin tillflykt i Libanon. Den svaga libanesiska staten och inbördeskriget gjorde det möjligt för PLO att etablera sig i Libanon. 

Israel överlämnade en del vapen till den paramilitära Sydlibanesiska armén (SLA) i södra Libanon. Bland Supersherman-stridsvagnar och pansarbandvagnar M113. Foto: Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Israel som stödde den paramilitära Sydlibanesiska armén i södra Libanon beslöt att under 1982 invadera Libanon med syfte att slå ut PLO i Libanon. Den 6 juni 1982 korsar israeliska pansarkolonner gränsen. Syrien, som redan var involverad i inbördeskriget, bestämmer sig för att möta Israel på slagfältet. Här lyfts fyra vapensystem som fick sitt genombrott under Israels invasion i Libanon 1982 för att visa på den tekniska utvecklingen.

Jaktplanet F-15 Eagle 

Israel köpte detta jaktplanet tidigt, det kom ut på förband under andra halvan av 1970-talet och Israel fick sin första luftseger med F-15 Eagle redan 1979. Året efter anlände även de första F-16 Fighting Falcon till Israel. Israel hade två toppmoderna amerikanska stridsflygplan. 

En israelisk F-15 Eagle. Här kan vi se fyra luftsegrar på stridsflygplanet. Israel använder uppgraderade och modifierade F-15 än idag., inte bara som jakt utan också i rollen som tung attack (Strike Eagle).Foto: Bukvoed

Under åren som följde kom både syriska MiG-21 och MiG-25 falla offer för israeliska F-15. Under invasionen av Libanon 1982 stötte man på MiG-23:or och även de sköts ner. Israel hade avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem (Awacs) och detta kombinerat ett av främsta jaktplan visade sitt värde över Bekaadalen i Libanon 1982 då 82 syriska Mi 21:or och MiG-23:or sköts ner utan att Israel förlorade ett enda F-15 eller av de F-16 som de också hade. Sovjetunionens svar på dessa flygplan var MiG-29 och Su-27, men de hade ännu inte tagit i tjänst i det sovjetiska flygvapnet. 

Spaningsdrönaren IAI Scout 

Israel var tidigt ute med drönare. På bilden IAI Scout som Sydafrika fick tillgång och använde strider under 1981. Foto: Bukvoed

Israel började redan under 1970-talet se möjligheter med drönare och började utveckla spaningsdrönare. En tidig modell var IAI Scout som faktiskt gjorde debut på slagfältet 1981 i sydafrikansk tjänst. Det var under operation Protea i södra Angola. Israel använde IAI Scout i stor skala först under invasionen av Libanon 1982. Spaningsdrönaren kombinerat med en slags skenmålsrobotar lyckades få det syriska luftvärnet att slå på sin radar. Israel avfyrade anti-radar robot efter anti-radar robot. Resultatet lät inte vänta på sig och Israel slog ut över 29 syriska luftvärnsbatterier. Striden som ägde rum 9 juni 1982 går under namnet Bekaadalens ”Turkey Shoot”. Det var den största luftstriden sedan Koreakriget och Israel verkar ha förlorat 1 drönare och fått två flygplan skadade medan Syrien förlorade över 80 flygplan och 29 luftvärnsbatterier. Den som inte hängde med i den tekniska utvecklingen blev helt enkelt grundligt slagen. USA tog intryck. 

Stridsvagnen Merkava 

Första prototypen var färdig 1974 och stridsvagnen hade utformats för största möjliga överlevnadsmöjligheter för besättningen. Det unika är att motorn är placerad i stridsvagnens front och det finns ett mindre utrymme baktill i vagnen. Som kan nyttjas via dörrar i baksidan av stridsvagnen. Max antal sex personer, men då är det trångt. 

Israel använde den brittiska Centurion och de amerikanska stridsvagnarna M48 och M60 som sina huvudvagnar. I Libanon 1982 sattes den israeliska stridsvagnen Merkava in. Fortfarande var det 10,5 cm kanon som senare uppgraderades till en israelisk 12 cm kanon. Foto: Dan Hadani / Dan Hadani collection / National Library of Israel / The Pritzker Family National Photography Collection / CC BY 4.0

Så stridsvagnen kan ta med sig några skyttesoldater eller användas för evakuering av sårade från slagfältet där området ligger under eld eller ett sätt för besättning att utrymma vagnen istället för genom tornluckor. 180 vagnar med 10,5 cm kanoner sattes in Libanon. Det var drygt 20% av alla stridsvagnar som Israel satte in i kriget, de övriga var Centurion eller M60 Patton. En annan unik sak med stridsvagnen var att den hade 6 cm granatkastare på tornet som ett slags närskydd, men den gick inte sköta inifrån vagnen. Det justerades efter kriget i Libanon. Inga andra länder har tagit efter Israel angående utrymme för skyttesoldater i stridsvagnar utan istället fokuserat på att utveckla bättre stridsfordon. Dagens Merkavastridsvagnar har 12 cm kanoner.

Attackhelikoptern AH-1 Cobra 

Den amerikanska attackhelikoptern AH-1 Cobra togs fram i samband med Vietnamkriget. Här i israelisk tjänst. Foto: Wikipedia Commons. 

Israel satte in två typer av pansarvärnshelikoptrar i Libanon 1982. Den lätta Hughes 5000MD Defender med pansarvärnsrobot TOW och den tyngre attackhelikoptern AH-1 Cobra som förutom pansarvärnsrobotar hade bättre bepansring, attackraketer samt kulsprutetorn med 7,62 miniguns under nosen. USA hade använt Cobras i Vietnam men i Libanon blev det mer stridsvagnar och pansarfordon som var målen. Både Defender och Cobra hade stora framgångar över Libanon 1982. Många länder har satsat stort på att fram attackhelikoptrar. 

Varning för nästa krig 

Invasionen av Libanon 1982 kan ses som förebud till Gulfkriget 1991 där USA skulle i ännu större grad visa betydelsen av att vara teknisk överlägsen på ett modernt slagfält. 

De amerikanska stridsflygplanen F-15 och F-16 mötte egentligen inget motstånd under Gulfkriget 1991. USA och dess allierade säkrade tidigt luftherravälde trots Iraks välutbyggda luftförsvar. Foto: US Air Force. 

USA insåg i samband med Yom Kippurkriget 1973 att amerikanska armén låg efter Sovjet vad gäller militär hårdvara, man hade haft näsan i Vietnams djungel under drygt tio år. Dock den luftburna dimensionen som USA hade utvecklat och förfinat i Vietnam med Cobras och Hueys hade många förespråkare i den amerikanska armén. De argumenterade för den Lätta armén och tredje världens konflikter. Amerikanska 9. infanteridivision i Fort Lewis blev förbandet att testa och driva utvecklingen av lätta fordon och utrustning. 

Den amerikanska M1 Abrams byggdes initialt med 10,5 cm kanon men lagom till Gulfkriget hade vagnen uppgraderats till 12 cm kanon. Det visades att vagnen hade inga problem med irakiska T-72:or under striderna. Foto: US Army

Men 1976 kom det nya reglementet Operations FM 100-5 för amerikanska armén och åter hamnade Fulda Gap, alltså strid mot Warszawapakten, i fokus. Det ledde till utvecklingen av bland annat följande för den amerikanska armén: stridsvagnen M1 Abrams, stridsfordonet M2 /M3 Bradley, luftvärnssystemet Patriot, attackhelikoptern AH-64 Apache, transporthelikoptern UH-60 Blackhawk, och salvpjässystemet M270 Multiple Launch Rocket System (M270 MLRS), det idag som har blivit känt som Himars. Då monterat på hjulfordon istället för bandfordon. 

Libanon 1982 gjorde att USA fortsatte sin utveckling vad gäller spaningsdrönare och avancerade stridslednings- och luftbevakningssystem. USA hade sedan 1979 haft blicken fäst på Mellanöstern, att något kunde inträffa som hotade USA:s intressen. Sovjets invasion i Afghanistan 1979 kunde varit ett första steg till något större och Irans revolution 1979, vad skulle hända där? USA:s dåvarande president Jimmy Carter sa i ett tal den 23 januari 1980: ”Att USA skulle använda militära medel för att skydda sina intressen i Persiska viken.” 

USA:s nya attackhelikopter AH-64 Apache sattes in med stor framgång under Gulfkriget 1991. Foto: US Army. 

USA kom att under 1983 sätta upp Förenta staternas centralkommando (CENTCOM), ett militärkommando ansvarig för operationer i Mellanöstern och Centralasien. Men man stationerade inga större truppförband i de aktuella områdena. Sedan kom Gulfkriget 1991 där den USA-ledda FN-alliansen helt enkelt körde över Irak. Huvudaktör var givetvis USA:s högteknologiska krigsmakt. Det var det totala kriget där alla försvarsgrenar samverkade och det fungerade. Det skrämde och oroade både Sovjet/Ryssland och Kina. Detta var något helt annat än USA:s insats i Vietnam.

Irakiska krigsmakten stod inte en chans utan blev slagen i Gulfkriget 1991. Både Sovjetunionen och Kina hade trott på ett längre krig. Nu hann det knappt börja förrän det var över. Foto: US Air Force

Vidare läsning:

Mattis Bergwall, Anders Ehrnborn & Anders Frankson: 50 år av krig – Från Vietnam till tredje världskriget (Stockholm 2020)

Trevor N.Dupuy & Paul Martell: Flawed Victory. The Arab-Israeli Conflict and The 1982 War in Lebanon. (Fairfax 1986)

Simon Dunstan: Yom Kippur - oktoberkriget 1973. (Hallstavik 2007)

Lite om drönare:

En enkel historia om drönare

Om utvecklingen av stridsflyg i Asien

Kina rustar och Indien rustar

Luftkriget i Ukraina 2022

Ett ryskt fiasko 2022

Kalla kriget och luftvärn

Luftvärnskanonvagnar i svensk tjänst

Luftvärnskanonvagnar i svenska armén under kalla kriget är ingen historia med lyckligt slut. Trots flera försök om att få luftvärnskanonvagnar i tjänst så kom det aldrig gå hela vägen in i mål. Här presenteras tre av dem, alla med 40 mm Boforskanoner.

Ett pansarförband behöver inte bara stridsvagnar för att fungera på det moderna slagfältet. En mängd olika pansarfordon och vapensystem behövs för att pansarförbanden ska kunna utnyttja sin slagkraft och slå fienden. Skydd mot lufthot i form av luftvärn var en sak som behövdes.

Endast sjutton av dessa Luftvärnskanonvagn fm/43 kom att tillverkats. Vagnen hade bara optiska hjälpmedel och två stycken 40 mm Bofors automatkanoner. och 326 skott ombord. Foto: Försvarsstaben 

Sverige började redan under andra världskriget att utveckla en luftvärnskanonvagn med dubbla 40 mm luftvärnsautomatkanon (L/60) m/36. Sett till vad omvärlden hade så verkade Sverige fått till en fullträff. Men icke sa nicke. Leveranserna startade 1947 och vagnen kom att heta Luftvärnskanonvagn fm/43. Det nya pansarfordonet, 17 stycken togs i tjänst, visade sig inte ha bara ett problem utan många. Trots alla försök att komma till rätta med alla barnsjukdomar blev det hela ett fiasko. Vagnen var endast försedd med optiska hjälpmedel och skulle ha behövt en radar för att kunna verka i nedsatt sikt.  

Pansarbrigad 63 hade detta som luftvärn i brigadluftvärnskompaniet. Totalt 18 20 mm luftvärnsautomatkanon m/40-70. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Endast tre per brigad

De kvarstod i tjänst för de fanns och var byggda. Det blev tre stycken i varje pansarbrigad 58. De fanns ett eget kompani i pansarunderstödsbataljonen. Men de togs bort ur organisationen för pansarbrigad 63. Brigadluftvärnet till pansarbrigad 63 blev traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner. Luftvärnskanonvagn fm/43 togs till slut ur tjänst 1969.

Under 1950-talet gjordes försök att ta fram en ersättare som först fick beteckningen Lvkv fm/49, som senare ändrades till Lvkv 42. Detta då armén ändrade sättet att beteckna sina pansarfordon, det var kanonen som styrde, inte året. Så Lvkv 42 skulle vara det andra pansarfordonet med 40 mm. Denna gång var det den nya 40 mm luftvärnsautomatkanon m/48 i singelmontage.  Hela systemet blev speciellt.

På bilden luftvärnskanonvagn fm/49, som senare döptes om till luftvärnskanonvagn 42. Men mer hände inte, konceptet blev inte verklighet utan det hela lades ner. Foto: Garnisonmuseet Skaraborg. 

Tre fordon kopplades ihop

Detta då radaranläggningen var för stor att kunna inrymmas i pjäsvagnen. Så tanken att även utveckla en särskild luftvärnseldledningsvagn (lvev), som via kabel leverera värden till två stycken kanonvagnar. Planen var att varje pansarbrigad skulle innehålla ett luftvärnskompani med 8 stycken lvkv och 4 stycken lvev. Det blev ju inte ett speciellt rörligt luftvärn utan ett mer statiskt, det åkte fram, grupperade sig och kopplade ihop sig. Projektet lades ned. Flygstridskrafter prioriterades, inte luftvärn till pansarbrigaderna.

1960-talets försök Bofors VEAK 40 (VEAK = Vagn Eldledning Automat-Kanon). Hela besättningen sitter i tornet, förarens observationshuv kan ses på tornets vänstra del (alltså till höger i bilden).Foto: Lasse Sjögren

Alla sitter i tornet

Ett annat försök inleddes på 1960-talet och då var det en vagn där allt ingick.  Vagnen var försedd med två 40 mm automatkanoner L/70 med magasin, sammanbyggda till en enhet. Tornet innehåller också eldledningssystem (radar och kalkylator) och betjäningsutrymmen för tre man – vagnschef, operatör och förare. Notera skillnaden mot den moderna misslyckade ryska stridsvagnen Armata där alla satt i chassit. Här alla i tornet och det innebär att vagnen inte kan skjuta under gång. Detta då föraren satt i det rörliga tornet. 

"Föraren kör vagnen från sin plats i tornet, med tornet låst klockan 12."

Bofors VEAK 40 under utveckling, har eldgivning mot en robot. VEAK 40 hade dubbla 40 mm luftvärnsautomatkanoner. Ammunition ombord 425 granater. 

Projektet kom att försenas och få ökade kostnader under resans gång. När prototypen väl har levererats utfördes ett antal försök, men trots att vagnen var långt före sin tid så bedömdes den bli för dyr.   Men notera detta: 

"När man går i ställning för strid mot luftmål, som tar cirka 30 sekunder. Föraren stannar fordonet, han drar åt parkeringsbromsen, ställer in varvtalet på motorn, startar omformaren, lossar pjässurrningen, reser antennen, startar pjäsriktmaskinen och antennriktmaskineriet."

Kanske inte det bästa, det krävs förvarning för att gruppera pjäsen i syfte att bekämpa luftmål. Att bygga ett starkt flygvapen prioriterades framför ett starkt luftvärn. Den tänkta anskaffningen av 52 vagnar sköts på framtiden och projektet lades slutligen ner. 

Luftvärn till pansarbrigaderna var aldrig en prioriterad historia under perioden 1950 – 1980. Brigadluftvärnet till pansarbrigad 63 var som sagt traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner, inte ens fordonsmonterat likt till exempel tyskarnas halvbandsvagnar Sd. Kfz 10/4. Det är först på 1980-talet som något händer.

På bilden tysk halvbandvagnar Sd. Kfz. 10/4 med 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 30. Istället för traktor till 20 luftvärnsautomatkanon m/40-70 hade svenska armén kunnat montera dem på till exempel terrängbil 13 (alltså tänk Pvpjtgb 1111 fast Lvktgb 1320). Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-055-1572-30/Scweizer /CC-By-SA 3.0

Hotbilden ändras

Ser vi krasst hade det sovjetiska attackflyget på 1950- och 1960-talet inget i nivå med det klassiska attackplanet Iljusjin Il-2 Sjturmovik. Samtidigt som attackhelikoptern ännu inte slagit igenom. Så det var svårt att presentera en skrämmande hotbild även om pansarbrigaden faktiskt hade behov av luftvärn som kunde medfölja pansarbataljonen i anfall.  Det var annat när attackhelikopter Mil Mi-24 och attackplanet Su-25 Froogfoot började dyka upp under 1970-och 1980-talet. Då kom robotsystem 70 som nytt brigadluftvärn för bland annat infanteribrigad 77 och en idé om luftvärnsrobotvagn tog form.

Pansartrupperna fick under 1980-talet äntligen mekanisera sitt luftvärn på riktigt men fortfarande med brister.. Luftvärnsrobotvagn 701 (lvrbv 701) med robotsystem 70. Dessa fordon var motorsvaga och dessutom hade luftvärnsvagnen brister vad gäller mörkerstrid. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Infanterikanonvagnar ikv 102 och ikv 103 skulle tas ur tjänst så vi använde deras chassi och byggde robotvagnar av dem. Det blev 57 pansarvärnsrobotvagn 551 (pvrbv 551) och 48 luftvärnsrobotvagn 701 (lvrbv 701). Pansarvärn fick robotsystem 55 (amerikanska TOW) medan luftvärn fick robotsystem 70 (svensk kvalitet). Båda fordonen var motorsvaga så maxhastigheten var låg liksom den stridstekniska rörligheten. De var i tjänst från 1984 men i samband med nedmonteringen av försvaret försvann de.

Vi misslyckades med att ta fram en funktionell luftvärnskanonvagn som accepterades och blev brigadluftvärn i pansarbrigaderna. Istället för eldrörsluftvärn blev det till slut robotluftvärn för pansarbrigader under kalla kriget.

Vill du läsa om tyskarnas idéer under andra världskriget?

Tyska luftvärnskanonvagnar som Möbelwagen och Wirbelwind

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Pansar under kalla kriget: det neutrala Schweiz

Historien om schweiziska stridsvagnar

När vi talar om Schweiz och pansartrupper, vad tänker du spontan?

Schweiz behöver de verkligen pansartrupper? Är inte bergstrupper deras melodi?

Den schweiziska pansarnäven anno 1981. Här känns Centurionvagnar igen. Foto: ETH-Bibliothek Zürich, Bildarchiv / Fotograf: Comet Photo AG (Zürich) / Com_LC1049-003-012 / CC BY-SA 4.0

Schweiz tog sina första staplade steg efter första världskriget genom att anskaffa fem lätta franska stridsvagnar Renault FT-17. Sedan köpte de åtta brittiska tanketter, Vickers Carden Lloyd, i början av 1930-talet. Därefter anlände en Landsverk 60 (som bland annat tjänstgjorde som stridsvagn m/38 hos oss). Dock det blev ingen affär.

Tjeckoslovakien som lyckades få oss att beställa stridsvagn m/37 från dem hade inte samma framgång hos schweizarna, de tackade nej till en variant av denna lätta stridsvagn. De beställde en annan vagn, LTH, som vägde 7,7 ton och hade en 24 mm kanon (udda kaliber). Totalt 24 vagnar och dessa kompletterades med 12 lätta franska stridsvagnar Renault R-35.

Här bevarad schweizisk stridsvagn, Panzer 39, på parad 2006. Vagnen på bilden inköptes från Tjeckoslovakien och heter LTH. Vagnen vägde 7,7 ton. Foto: Wikipedia Commons

Detta var läget inför andra världskriget.  Inte speciellt märkvärdigt och en aning bättre än det svenska pansarvapnet i början av kriget då alla deras 36 vagnar hade kanon medan vi hade sexton med kanon och 48 med endast kulsprutor. Schweiz pansarvapen växte knappt under andra världskriget till skillnad mot det svenska, så i maj 1945 var schweiziska pansartrupperna en dvärg jämfört med de svenska som hade fått leveranser på drygt 700 stridsvagnar under kriget.

Pansarmuséet i Thun. Närmast kameran en schweizisk stridsvagn Panzer 58, följt av en Panzerjäger G 13 och därefter den tjeckoslovakiska Panzer 39. Foto: Wikipedia Commons

AMX till Schweiz

Den tyska pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38 (t) var tillverkade i Tjeckoslovakien och deras gamla kund Schweiz återkom efter andra världskrigets slut och beställde 158 vagnar, och de fick namnet Panzerjäger G 13.  Vi valde att inte köpa den franska lätta stridsvagnen AMX-13 utan byggde om stridsvagn m/42 istället till stridsvagn 74. Nu schweizarna hade inga äldre vagnar att bygga om så de köpte 200 vagnar från Frankrike. De kom att betecknas som: Leichter Panzer 51.

Vi fastnade för den nya brittiska Centurion och det gjorde även Schweiz. De testade även den amerikanska M47 Patton men valde britterna. Totalt beställdes 200 med 8,4 cm kanon (Panzer 55) och 100 med 10,5 cm kanon L/52 (Panzer 57). Sedan uppgraderas 150 av de första 200 till 10,5 cm kanon.

Så i början av 1960-talet hade Sverige följande stridsvagnar:

Typ:	Kanon:	Vikt:	Antal:
Stridsvagn 74	7,5 cm L/56,5	26 ton	225
Stridsvagn 81	8,4 cm L/66,7	50 ton	240
Stridsvagn 101	10,5 cm L/52	52 ton	110

Medan Schweiz hade följande:

Typ:	Kanon:	Vikt:	Antal:
Leichter Panzer 51	7.5 cm L/61,5	14,5 ton	200
Panzer 55	8,4 cm L/66,7	50 ton	200
Panzer 57	10,5 cm L/52	52 ton	100

De var ikapp oss på stridsvagnsfronten. Vi var åter igen jämbördiga på början av 1960-talet som det hade varit 1939.

Schweiz inledde egen produktion av stridsvagnar, första modellen Panzer 58 där byggdes endast 12 stycken medan efterföljare Panzer 61 där kom  150 vagnar att byggas. Foto: ETH-Bibliothek Zürich, Bildarchiv / Fotograf: Comet Photo AG (Zürich) / Com_M12-0346-0023-0001 / CC BY-SA 4.0

Egen produktion satte igång

Det var i samband med inköp av Centurion som den inhemska produktionen i Schweiz satte igång. Testkaninen var Panzer 58 och därefter följde mer utvecklade versioner som Panzer 61 och Panzer 68.  De valde att ha torn på alla sina vagnar. Dessa klassade som medeltunga, och hamnade mellan de lätta AMX-13 och de tyngre Centurion. 

Till vänster en bärgningsbandvagn, Entpannungspanzer 65, som baseras på chassis som Panzer 61 har. Medan till höger är Panzer 68 modifierad (68-88). Foto: LutzBruno / Wikipedia Commons

Vagnarna är snarlika med varandra och kan liknas med årsmodeller, alltså en del nyheter men i grunden samma typ av stridsvagn. Det var inget sensationellt likt stridsvagn S utan snarare enligt standardmallen.

	Vikt	Kanon	Antal	I tjänst
Panzer 58	35 ton	10,5 cm L/52	12	1958–64
Panzer 61	39 ton	10,5 cm L/52	150	1965–1994
Panzer 68	40,8 ton	10,5 cm L/52	390	1971–2003
Panzer 2000	???	12 cm L/44	1	Endast prototyp

Panzer 61 hade varit helt ok men nästan vagn Panzer 68 var en helt annan historia. Det visades att Panzer 68 var en vagn där mycket gick fel. Den fick till och med omdömet: ”Inte lämplig för krig”. Och för en stridsvagn var detta omdöme inte alls bra. Problemen försökte de komma tillrätta med modifierade vagnar. Speciellt det elektriska systemet var fel designat så att vissa kretsar delades. Detta kunde hända att du slog på värmesystem så kunde kanonen avfyras. Var den laddad så var det definitivt ingen succé.  Eller som en schweizisk tidning skrev: ”Panzer 68 är mycket farligare än det verkar!”

Panzer 68 var en mindre lyckad stridsvagn som hade många problem. Schweiz kan sägas ha tappat lusten att tillverka egna stridsvagnar efter denna historia. Foto: Wyssalex / Wikipedia Commons

Det blir utländskt

Schweiz försök att ta fram egna stridsvagnar blev ingen succéhistoria och när det var dags för ännu en ny stridsvagn under 1980-talet, valet var mellan den egenutvecklade Panzer 2000 eller ett utländskt alternativ.  Deras Panzer 2000 var egentligen en upphottad Panzer 68 och inget revolutionerade som vår Stridsvagn 2000 hade varit. Dock Schweiz hade tappat lusten med egna vagnar.

Den schweiziska Panzer 2000 som var tänkt att ha en 12 cm kanon. Projektet lades ner i ett tidigt skede och det satsade på utländskt istället.

Så Schweiz valde att satsa på det senare alternativet. De två utländska vagnarna som testades från augusti 1981 till juni 1982 var Leopard 2 och M1A1. Valet 1983 blev Leopard 2A4 och de första 35 vagnarna levererades 1987 och därefter licensproducerades 345 vagnar. Panzer 87 togs i tjänst.

Leopard 2A blev Schweiz nya stridsvagn Panzer 87. Licensproduktion i Schweiz efter ett mindre initialt köp. Foto: Wikipedia Commons

Sedan kom antalet vagnar justeras i antal, modifieras och konverteras med mera. Enligt uppgift har Schweiz idag (2024) 134 Panzer 87 WE, den moderniserade versionen, i tjänst. 71 äldre vagnar i mobförråd. Slutligen har 49 blivit ingenjörfordon av olika slag.

Det finns många likheter mellan oss, så inte konstigt att folk ibland blandar ihop oss. Vi båda satsade blygsamt innan andra världskriget, vi båda tittade på AMX-13 fast Schweiz gick ett steg längre. Sedan kom vi båda att skaffa Centurion och satsa på egen produktionen som slutade med att Leopard 2 blev vagnen som båda våra pansartrupper kom att satsa på.

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Pansar under kalla kriget

 

Stridsvagnar i Koreakriget – T-34 mot Chaffee och Pershing

Nordkoreanska armén hade ungefär 270 sovjetiska T-34:or med 8,5 cm kanoner och ett mindre antal T-34/76 och lätta stormkanonvagnar Su-76 när den inledde sin invasion av Sydkorea den 25 juni 1950.

När Koreakriget inleddes i juni 1950 hade varken Sydkorea eller USA särskilt många vapen på plats som kunde bekämpa de nordkoreanska T-34/85, men efter tag kom allt fler vapen och de amerikanska soldaterna kunde undersöka utslagna vagnar som på bilden. Foto: US Army

Den sydkoreanska armén däremot hade inte en enda stridsvagn. Dessutom hade Sydkorea inget bra pansarvärn, endast 37 mm kanoner och äldre Bazookas (med 6 cm kaliber). Det var inga vapen som kunde slå ut en T-34 frontalt. Någon amerikansk trupp fanns inte på plats; de sista soldaterna hade lämnat våren 1949. Så det var pansar mot infanteri.

En lätt M24 Chaffee från amerikanska 24. infanteridivisionen på väg fram till fronten. Denna stridsvagn var egentligen inte tänkt att ta sig an T-34/85, men det var den enda amerikanska stridsvagnstypen på plats inledningsvis. Foto: NARA

Bara lätta vagnar

De stridsvagnar USA hade tillgängliga att förstärka med på kort varsel var lätta stridsvagnar av typen M24 Chaffee, som fanns i Japan. Chaffee hade en 7,5 cm kanon L/39. Vi kan jämföra med tyskarna som standard hade haft 7,5 cm L/48, alltså det var ingen bra kanon att bekämpa T-34:or med.  Inga tyngre vagnar fanns bland de amerikanska förbanden i Japan, eftersom man ansåg att tyngre vagnar skulle ha problem med japanska vägar och broar.

 

Stridsvagn	Vikt	Eldrör
T-34 / 85	32 ton	8,5 cm L/54,6
M24 Chaffee	18,4 ton	7,5 cm L/39
M4A3E8 Sherman	30,2 ton	7,6 cm L/52
M26 Pershing	41,9 ton	9 cm L/53

 

Nordkoreansk supervagn

M24 Chaffee skickades över till krigets Korea, men de första striderna med nordkoreanska T-34/85 i juli 1950 var mindre lyckade. Dessutom hade nyare 9 cm Bazookas anlänt från USA, men det hjälpte inte heller. Rykten började uppstå om att T-34/85 var en superstridsvagn. Men det blev inte långvarigt då USA fixade logistiken.

Allt eftersom Koreakriget fortlöpte kom USA att kunna sätta in allt fler M26 Pershing-stridsvagnar med 9 cm kanon i kriget. Dessa vagnar hade inga problem med T-34/85, utan de kunde bekämpa dem med god effekt. Foto: US Army

Man tager var man haver

USA letade med ljus och lykta efter pansarförband som kunde skickas till Korea. I Japan aktiverades en pansarbataljon som fick Sherman-stridsvagnar, medan det i USA fanns endast tre pansarbataljoner som var redo för strid. Det har ju skett en avsevärd nedrustning efter 1945.

Alla tre skeppades från USA den 23 juli och anlände till Pusan den 7 augusti. Man hittade även i ett förråd i Japan tre M26 Pershing-stridsvagnar som visserligen var i dåligt skick men ändå gjordes i ordning och skeppades till Korea.

Amerikanska Douglas AD-4 Skyraiders anfaller markmål under Koreakriget. Detta försvårade för nordkoreanerna att förflytta sina förband under dagtid. Foto: US Navy

Bråttom till fronten

Pershingvagnarna bemannades med M24 Chaffee-besättningar, som snabbt fick skola om sig. Vagnarna fungerade inte till etthundra procent, men skickades ändå till frontlinjen så snabbt det gick. Resultatet blev att samtliga gick förlorade vid ett nordkoreanskt genombrott bara några dagar senare.

Då fanns inga tyngre amerikanska vagnar kvar i Korea efter denna förlust, men under augusti skulle nya vagnar anlända – både från armén och marinkåren.

Två nordkoreanska T-34/85 som slagits ut vid Naktong Bulge. Det är amerikanskt flyg som varit framme. Foto: US Army

Marinkåren löser problemen

Under första slaget vid Naktong Bulge i augusti 1950 kom marinkåren att sätta in M26 Pershing i strid. Det hade inte varit enkelt att få dit dem. Stridsvagnskompaniet var egentligen utbildat på Sherman, men fick M26 Pershing – och en dags träning med två skott!

För att göra än värre så hade de råkat ut för en olycka under transporten till Korea. Lastrummet fylldes med 1,5 meter saltvatten och skadade 14 stridsvagnar och ammunition. Lyckligtvis gick det att snabbt reparera 12 av dem och kort därefter även de sista två.

Amerikanska M46 Patton från 6. pansarbataljonen med sina berömda Tigermålningar på vagnarna. USA kom totalt under 1950 efter krigsutbrottet, alltså under sex månader, att frakta 1 326 stridsvagnar till Korea. Av dessa var 200 av typ M46 Patton. Foto: US Army

Ännu mer pansar kommer

Under augusti anlände pansarbataljon efter pansarbataljon. Det var M4 Sherman, M26 Pershing och en bataljon med M46 Patton. Så i slutet av augusti fanns cirka 400 amerikanska medeltunga stridsvagnar i Korea på plats och fler var på väg.  Nordkoreanska T-34/85-stridsvagnar levde nu farligt.

M4 Sherman-vagnarna var i huvudsak M4A3(76)W HVSS, även känd som M4A3E8. Det var Sherman med lång 7,6 cm kanon (L/52), bättre fjädring och bättre pansarskydd. Både M26 och M46 hade däremot långa 9 cm kanoner.  Ryktet om T-34/85 som superstridsvagn hade försvunnit så fort amerikanska medeltunga vagnar anlände och sattes in i strid.

Centurion anlände också

Brittiska 8th King's Royal Irish Hussars anlände till Pusan först i november 1950 utrustade med Centurion Mark III (som vi i Sverige tog i tjänst som Stridsvagn 81). Även C-skvadronen i brittiska 7. stridsvagnsregemente anlände, fast den var utrustad med Churchill Mark VIII. Senare tillkom även Cromwell-vagnar.

Så Nordkorea hade ett kort fönster där deras stridsvagnar kunde briljera men det stängdes snabbt. Kriget tog sedan en annan utveckling när Kina i oktober 1950 blandade sig i.

Vidare läsning:

Artur Szulc: Koreakriget. (Lund 2019)

Max Hastings: The Korean War – An Epic conflict 1950–1953. (New York 1987)

Steven J. Zaloga: M24 Chaffee Light Tank 1943–1985. (Oxford 2003)

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne under kalla kriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html