Luftvärnskanonvagnar i svensk tjänst
Luftvärnskanonvagnar i svenska armén under kalla kriget är ingen historia med lyckligt slut. Trots flera försök om att få luftvärnskanonvagnar i tjänst så kom det aldrig gå hela vägen in i mål. Här presenteras tre av dem, alla med 40 mm Boforskanoner.
Ett pansarförband behöver inte bara stridsvagnar för att fungera på det moderna slagfältet. En mängd olika pansarfordon och vapensystem behövs för att pansarförbanden ska kunna utnyttja sin slagkraft och slå fienden. Skydd mot lufthot i form av luftvärn var en sak som behövdes.
Sverige började redan under andra världskriget att utveckla en luftvärnskanonvagn med dubbla 40 mm luftvärnsautomatkanon (L/60) m/36. Sett till vad omvärlden hade så verkade Sverige fått till en fullträff. Men icke sa nicke. Leveranserna startade 1947 och vagnen kom att heta Luftvärnskanonvagn fm/43. Det nya pansarfordonet, 17 stycken togs i tjänst, visade sig inte ha bara ett problem utan många. Trots alla försök att komma till rätta med alla barnsjukdomar blev det hela ett fiasko. Vagnen var endast försedd med optiska hjälpmedel och skulle ha behövt en radar för att kunna verka i nedsatt sikt.
Endast tre per brigad
De kvarstod i tjänst för de fanns och var byggda. Det blev tre stycken i varje pansarbrigad 58. De fanns ett eget kompani i pansarunderstödsbataljonen. Men de togs bort ur organisationen för pansarbrigad 63. Brigadluftvärnet till pansarbrigad 63 blev traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner. Luftvärnskanonvagn fm/43 togs till slut ur tjänst 1969.
Under 1950-talet gjordes försök att ta fram en ersättare som först fick beteckningen Lvkv fm/49, som senare ändrades till Lvkv 42. Detta då armén ändrade sättet att beteckna sina pansarfordon, det var kanonen som styrde, inte året. Så Lvkv 42 skulle vara det andra pansarfordonet med 40 mm. Denna gång var det den nya 40 mm luftvärnsautomatkanon m/48 i singelmontage. Hela systemet blev speciellt.
Tre fordon kopplades ihop
Detta då radaranläggningen var för stor att kunna inrymmas i pjäsvagnen. Så tanken att även utveckla en särskild luftvärnseldledningsvagn (lvev), som via kabel leverera värden till två stycken kanonvagnar. Planen var att varje pansarbrigad skulle innehålla ett luftvärnskompani med 8 stycken lvkv och 4 stycken lvev. Det blev ju inte ett speciellt rörligt luftvärn utan ett mer statiskt, det åkte fram, grupperade sig och kopplade ihop sig. Projektet lades ned. Flygstridskrafter prioriterades, inte luftvärn till pansarbrigaderna.
Alla sitter i tornet
Ett annat försök inleddes på 1960-talet och då var det en vagn där allt ingick. Vagnen var försedd med två 40 mm automatkanoner L/70 med magasin, sammanbyggda till en enhet. Tornet innehåller också eldledningssystem (radar och kalkylator) och betjäningsutrymmen för tre man – vagnschef, operatör och förare. Notera skillnaden mot den moderna misslyckade ryska stridsvagnen Armata där alla satt i chassit. Här alla i tornet och det innebär att vagnen inte kan skjuta under gång. Detta då föraren satt i det rörliga tornet.
"Föraren kör vagnen från sin plats i tornet, med tornet låst klockan 12."
Projektet kom att försenas och få ökade kostnader under resans gång. När prototypen väl har levererats utfördes ett antal försök, men trots att vagnen var långt före sin tid så bedömdes den bli för dyr. Men notera detta:
"När man går i ställning för strid mot luftmål, som tar cirka 30 sekunder. Föraren stannar fordonet, han drar åt parkeringsbromsen, ställer in varvtalet på motorn, startar omformaren, lossar pjässurrningen, reser antennen, startar pjäsriktmaskinen och antennriktmaskineriet."
Kanske inte det bästa, det krävs förvarning för att gruppera pjäsen i syfte att bekämpa luftmål. Att bygga ett starkt flygvapen prioriterades framför ett starkt luftvärn. Den tänkta anskaffningen av 52 vagnar sköts på framtiden och projektet lades slutligen ner.
Luftvärn till pansarbrigaderna var aldrig en prioriterad historia under perioden 1950 – 1980. Brigadluftvärnet till pansarbrigad 63 var som sagt traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner, inte ens fordonsmonterat likt till exempel tyskarnas halvbandsvagnar Sd. Kfz 10/4. Det är först på 1980-talet som något händer.
Hotbilden ändras
Ser vi krasst hade det sovjetiska attackflyget på 1950- och 1960-talet inget i nivå med det klassiska attackplanet Iljusjin Il-2 Sjturmovik. Samtidigt som attackhelikoptern ännu inte slagit igenom. Så det var svårt att presentera en skrämmande hotbild även om pansarbrigaden faktiskt hade behov av luftvärn som kunde medfölja pansarbataljonen i anfall. Det var annat när attackhelikopter Mil Mi-24 och attackplanet Su-25 Froogfoot började dyka upp under 1970-och 1980-talet. Då kom robotsystem 70 som nytt brigadluftvärn för bland annat infanteribrigad 77 och en idé om luftvärnsrobotvagn tog form.
Infanterikanonvagnar ikv 102 och ikv 103 skulle tas ur tjänst så vi använde deras chassi och byggde robotvagnar av dem. Det blev 57 pansarvärnsrobotvagn 551 (pvrbv 551) och 48 luftvärnsrobotvagn 701 (lvrbv 701). Pansarvärn fick robotsystem 55 (amerikanska TOW) medan luftvärn fick robotsystem 70 (svensk kvalitet). Båda fordonen var motorsvaga så maxhastigheten var låg liksom den stridstekniska rörligheten. De var i tjänst från 1984 men i samband med nedmonteringen av försvaret försvann de.
Vi misslyckades med att ta fram en funktionell luftvärnskanonvagn som accepterades och blev brigadluftvärn i pansarbrigaderna. Istället för eldrörsluftvärn blev det till slut robotluftvärn för pansarbrigader under kalla kriget.
Vill du läsa om tyskarnas idéer under andra världskriget?
Tyska luftvärnskanonvagnar som Möbelwagen och Wirbelwind
Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar