Generalöverste Georg-Hans Reinhardt, vars stridsvagnar nästan intog Moskva 1941, blickade ut över stabskartan där hans stabschef, generallöjtnant Otto Heidkämper, förklarade läget nu i januari 1945 efter morgonens storanfall mot armégrupp Mitt som de sovjetiska fronterna, 2. vitryska och 3. vitryska, hade inlett. Anfallet hade dels träffat hans norra flank och var där riktad mot Königsberg samt hans södra flank där målet verkade vara Danzig-området. Slutstriden om Ostpreussen hade inletts.
Löjtnant Karl Knoblauch, den tidigare observatören i en Junkers Ju-88 som hade marktjänst efter en lungskada, vaknade av ett öronbedövande smällande den 13 januari 1945. Han tittade på sin klocka: 07.01! Han förstod att det var ett sovjetiskt storanfall på gång. Den 2. fallskärmspansarfysiljärbataljonen Hermann Göring tillhörde reserven hos 2. fallskärmspansargrenadjärdivisionen Hermann Göring vid Reinhardts norra flank., strax söder om Insterburg. Avståndet till Königsberg var mindre än 100 km. Han insåg att nu börjar allvaret.
Namnet fallskärmspansarfysiljärbataljonen låter mer imponerade än det egentligen var, cirka 600 man och inga pansarfordon, endast lastbilar och lättare motorfordon. Tunga vapen enligt listorna, 10 8 cm granatkastare, 6 20 mm luftvärnsautomatkanoner och 2 7,5 cm lätta infanterikanoner. Dock allt fanns inte, inga 20 mm akan!.
Röda guden öppnar eld
Röda armén hade inför offensiven i Ostpreussen samlat stora artilleristyrkor som stod till frontbefälhavarna Konstantin Rokossovskijs och Ivan Tjernjachovskijs förfogande. Den 10 januari 1945 hade 3. vitryska fronten (Tjernjachovskij) 4213 pjäser med 7,6 cm kaliber eller högre, 4 490 granatkastare (8,2 cm och 12 cm) samt 567 salvpjäser medan 2. vitryska fronten (Rokossovskij) hade ännu mer 5 793 pjäser med 7,6 cm kaliber eller högre, 5 411 granatkastare (8,2 cm och 12 cm) samt 970 salvpjäser. Det gör totalt 21 144 kanoner, granatkastare och salvpjäser. Då frontlinjen i januari 1945 var 550 km kunde Röda armén gruppera nästan 40 pjäser per kilometer rakt av utan att koncentrera sig. Givetvis hade anfallet norrut i januari mot Ostpreussen och Pommern hade också gott understöd av stridsvagnar och stormkanoner, totalt drygt 3 850.
Det sovjetiska pansaret, på bilden tunga IS-2 stridsvagnar med 12,2 cm kanoner, knäckte de tyska försvarslinjerna och började rycka fram på djupet. Foto: RIA Novosti archive, image #611869 / Alexander Kapustyanskiy / CC-BY-SA 3.0
Doktrinen i Röda armén var att koncentrera artilleriet vid genombrottsektorer och i Ostpreussen blev det mellan 160 till 240 pjäser per km vid genombrottssektorer. Dessa utgjorde ca 10 till 15 procent av frontlinjen men hit koncentrerades 55 – 60 procent av artilleristyrkan. Detta innebar att en mur av eld och bly drog fram över de tyska försvararna.
Även stora flygstyrkor sattes in
Luftwaffe hade länge fört en kamp där deras resurser hela tiden var otillräckliga och i försvaret av Ostpreussen 1945 var det inte annorlunda. Den 10 januari 1945 hade sovjetiska flyget i 2. vitryska och 3. vitryska fronten tillsammans 1 257 insatsberedda jaktplan, 1 015 attackplan (Sturmoviks) samt 432 bombplan samt 227 lätta nattbombare (Po-2). Mot detta hade Luftwaffes 6. flygflottan 153 insatsberedda jaktplan, 76 nattjaktplan, 10 bombplan, 278 attackplan, 47 nattattack, det vill säga 564 tysk stridsflygplan redo mot 2931 sovjetiska plan. Men tyska 6. flygflottan skulle även verka mot 1. vitryska fronten under marskalk Georgij Zjukov längre söder om Rokossovskijs front, så styrkeförhållandena var snarare 1 mot 10.
Det sovjetiska attackflyget i form av Iljusjin IL-2 Sjturmovik med sina kanoner, kulsprutor och attackraketer attackerade tyska positioner hela tiden. Tyska soldater refererade till dem som "svarta döden". Foto: Dmitrij TjernovDet sovjetiska flyget i 2. vitryska och 3. vitryska fronten flög över 10 000 uppdrag i direkt understöd till fronttrupperna under de första dagarnas offensiv i Ostpreussen fram till 18 januari. Det tyska flyget hade förutom få plan en enorm bränslebrist, vilket begränsade deras möjligheter att verka.
Styrkeförhållande Ostpreussen januari 1945
| Röda armén | Wehrmacht | |
Personal | 1,7 miljoner | 580 000 | 2,9 mot 1 |
Stridsvagnar och stormkanonvagnar | 3 850 | 700 | 5,5 mot 1 |
Artilleri och granatkastare | 21 144 | 8 200 | 2,6 mot 1 |
Stridsflygplan | 2931 | 564 | 5,2 mot 1 |
Not: Volkssturm sägs att ha haft 200 000 i personal dock deras stridsvärde var mycket begränsat. Det kan kallas ett slags hemvärn men bör ses mer som en milis med tanke på deras otillräckliga utbildning och bristande beväpning. Så de räknas ej med ovan.
Ibland måste man varva ner. Karl Knoblauch tar ett bloss under en paus i striderna. Foto: Karl Knoblauch
Flitens lampa lyser
Bataljonen kom snart i strid och det fanns inte längre någon tysk försvarslinje att tala om. Sovjetiska pansarstyrkor hade brutit igenom på flera ställen. Bataljonchefen kapten August Wolf såg hur adjutant Knoblauch tog fram sin fickkalender i en stridspaus och antecknade. Wolf kunde denna gång inte låta bli att fråga om detta. Han hade sett Knoblauch med kalender flera gånger sedan han hade tagit över bataljonen, och varje gång var det som om flitens lampa lyste.
”Jag har fört dagbok sedan 1938 för jag tycker det är rätt att dokumentera händelserna i denna tid, förvisso ur den lilla mannens perspektiv”, svarade Knoblauch och fortsatte med att det senare skulle bli ett krigshistoriskt verk. Wolf svarade: ”Och ni tror att ni kommer få ut era anteckningar från Ostpreussen? Ni känner till läget.” Knoblauch stod på sig men Wolf lät inte sig övertygas. Striderna fortsatte och bataljonen tillsammans med divisionen retirerade mot Friedland, sydöst från Königsberg, och inte mot själva staden.
Vad som blev en plåga för de sovjetiska pansartrupperna var de tyska pansarskotten Panzerfaust och de tyska raketgevären Panzerschreck. De fanns överallt. Vid träff slog dessa infanterivapen ofta ut en sovjetisk stridsvagn, även de tunga vagnarna. Men skottvidden var kort så det krävdes mod och nerver av stål och ett fördelaktigt läge för att kunna avfyra vapnet alldeles i närheten av fientliga stridsvagnar på slagfältet.
Waffen-SS till Ungern
Reinhardt hade egentligen inga reserver att tala om, det var bara enstaka pansardivisioner som 5. pansardivisionen och 7. pansardivisionen samt pansargrenadjärdivision ”Grossdeutschland”, som var utrustad som en pansardivision. Tyska pansardivisioner hade vid full styrka cirka 15 000 soldater och drygt 180 stridsvagnar. Hitler beslutade att efter den misslyckade Ardenneroffensiven i väst i december 1944 skicka sin elit som han såg det, SS-pansarstyrkan bestående av pansardivisionerna Leibstandarte, Das Reich, Hohenstaufen och Hitlerjugend till Ungern, slaget om Budapest, inte till slaget om Ostpreussen och Königsberg. Där i Ungern fanns också SS-pansardivisionerna Totenkopf och Wiking.
Sovjetiska skyttsoldater anfaller med understöd av sovjetiska infanterikanonvagnar SU-76. Denna vagn tillverkades i stort antal, drygt 12 000 under kriget. Foto: Dmitrij Tjernov (www.waralbum.ru)
Endast 50 man kvar
Den 25 januari 1945 rapporterade Knoblauch till Wolf att bataljonen numera hade en stridsstyrka på mindre än 50 man och ammunitionen var på upphällningen. När det sovjetiska storanfallet inleddes hade bataljonen haft 600 man. Plötsligt hördes stridslarm och Wolf gick fram till fönstret för att se ut när ett skott splittrade glaset och träffade Wolf i axelpartiet. Sjukvårdare kallades fram och Wolf plåstrades om. Knoblauch fick ta över befälet av bataljonen.
Men innan dagens slut hade också Knoblauch sårats samtidigt som hans lungskada från 1943 hade slagits upp i den ansträngande reträttstriden till fots. Han hostade blod. Bataljonen splittrades under striderna och Knoblauch kunde bara anmäla sig själv och en till för befälhavaren för 45. grenadjärregementet som bataljonen för tillfället var underställd innan han svimmade.
Generalöverste Lothar Rendulic fick ta över en omöjlig situation. Röda armén hade fler stridsvagnar, fler kanoner, fler soldater och fler stridsflygplan. Att byta befälhavare på tysk sida ändrade egentligen inget. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1995-027-32A / Krucker / CC-BY-SA 3.0
En österrikare tar över
Dagen efter fick Reinhardt lämna sin befattning, eftersom Hitler ansåg att han hade misslyckats med försvaret. Österrikaren generalöverste Lothar Rendulic fick ta över. Han sattes direkt i en svår position då han kom hit från norra Norge. Rendulic hade tidigare varit befälhavare för 20. bergsarmén i norr och hela situationen var helt ny för honom. Hitler gav honom inga fler resurser, läget var också prekärt då hans armégrupp hade ryggen mot havet och var avskuren från resten av Tyskland. Läget blev inte bättre när Röda armén slog in en kil mellan hans två kvarvarande arméer, 3. pansararmén och 4. armén.
De tyska pansartrupperna var alldeles för få divisioner i Ostpreussen för att kunna fälla ett avgörande. Dock Röda arméns pansartrupperna fick betala ett högt pris för erövringen av Ostpreussen 1945. På bilden tyska Panzer IV-stridsvagnar. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-708-0299-01 / Theodor Scheerer / CC-BY-SA 3.0
Reträtt bakåt
Knoblauch skickades bakåt och anlände till Bartenstein där han lastades på ett tåg på väg till kusten, norrut, medan Knoblauch hade hoppats på västerut. Tåget stannade helt i Braunsberg, det gick inte vidare. Knoblauch ville bli evakuerad och till slut gav en överläkare honom en uppgift den 2 februari:
”Ni har kommit helt rätt och ni ska leda gruppen. Det är 40 sårade. Avmarsch mot Frauenburg, när solen har gått ner, det blir klockan 18. Vi hoppas att isen fortfarande håller.”
Knoblauch var inringad tillsammans med tyska 4. armén och enda sättet att ta sig ut var över isen på strandsjön Frisches Haff. Att ta sig de nio kilometerna till Frauenburg tog tre timmar för de ”marscherande” sårade soldaterna som vuxit till 43, eller som Knoblauch anmärkte” Något marscherande kan det inte talas om då det fanns många ben- och fotskadade bland de sårade”.
En tysk stormkanonvagn, StuG IV, står utslagen medan sovjetiska förband i bakgrunden rycker vidare in i Tyskland och Ostpreussen. Foto: www.flickr.com
15 km i iskallt vatten
Väl framme i Frauenburg fick de en kort rast på några timmar. Därefter kom beskedet att de skulle ta sig över isen till Kahlberg, 15 km därifrån. De måste komma fram innan gryningen annars skulle ryssarna se dem och öppna eld med artilleri. På isen låg det iskallt vatten och det blåste friskt. ”Jag satte ner första benet i det iskalla vattnet som nådde mig till knäet”.
Att orientera sig över isen mot Kahlberg underlättades av döda människor, hästar, övergivna fordon, bagage med mera som visade vägen till andra sidan och friheten. Efter många timmars kamp mot vädrets makter nådde man fram. Knoblauch kunde räkna in 19 man den 3 februari 1945 och han kunde lämna Ostpreussen bakom sig. Den 10 februari anlände han till Hamburg.
Striden är över. Övergivna tyska 10,5 cm leFH 18 i Königsberg. Slaget är förlorat som staden Königsberg. Nu blir det något annat än tysk närvaro. Foto: Mark Markov-Grinberg (www.waralbum.ru)
Sjuhundra års tysk närvaro försvann
Även Knoblauchs division, 2. fallskärmspansargrenadjärdivisionen Hermann Göring, kom senare att dra sig ut och evakueras över Frisches Haff och bort från Ostpreussen. Däremot skulle tyska 4. armén gå under i sin inringning med ryggen mot strandsjön Frisches Haff. General Otto Lasch, fästningskommendant Königsberg, ville slå upp en korridor mellan Königsberg och tyska 4. armén så den senare skulle kunna dra sig ur mot Königsberg istället för över strandsjön, men Hitler sade nej, inte en meter tysk jord skulle ges upp. Trots denna bestämda åsikt valde Hitler att skicka sin elit att försvara Ungern istället för Königsberg och Ostpreussen. Över sjuhundra års tysk närvaro vid sydöstra Östersjön raderades ut med Tredje rikets nederlag 1945 och försvann ur historien.
Förluster
Röda armén rapporterar om att de tagit 220 000 krigsfångar, sedan erövrat eller förstört 5 000 pjäser av olika slag och 400 stridsvagnar och stormkanonvagnar under slaget om Ostpreussen från 13 januari till 25 april 1945. Deras egna förluster där rapporteras det om 584 744 soldater som förluster samt 3 524 stridsvagnar och stormkanoner som förstörda. Dessutom har de fått 1 644 pjäser av olika slag förstörda. Att det är betydligt fler pansarfordon än pjäser är inte konstigt då Röda armén var den som anföll och genomförde en offensiv.
Kort information om:
2. fallskärmspansargrenadjärdivision Hermann Göring
Divisionen började formeras i september 1944 och kom att strida på östfronten, bland annat i Ostpreussen. Divisionen evakuerades från Ostpreussen och sattes in i krigsslutet vid Erzgebirge.
Enkel organisation januari 1945
Stab
3. fallskärmspansargrenadjärregemente Hermann Göring
4. fallskärmspansargrenadjärregemente Hermann Göring
2. fallskärmspansarspaningsbataljon Hermann Göring
2. fallskärmspansarfysiljärbataljon Hermann Göring
2. fallskärmspansarartilleriregemente Hermann Göring
2. fallskärmsstormkanonbataljon Hermann Göring
2. fallskärmspansarpionjärbataljon Hermann Göring
2. fallskärmspansarsignalbataljon Hermann Göring
samt understödsenheter
Styrka: cirka 11 300 man, 91 pansarfordon varav 37 stormkanonvagnar , cirka 1200 lastbilar, 800 mindre motorfordon, 400 motorcyklar, 52 artilleripjäser, 29 pansarvärnskanoner
Kommentar: Trots det pråliga namnet ”Fallschirm-Panzergrenadier-Division 2 "Hermann Göring" var divisionen egentligen inget mer en motoriserad infanteridivision. Till exempel Knoblaachs bataljon: ”2. fallskärmspansarfysiljärbataljon Hermann Göring” hade inte ett enda pansarfordon utan var helt enkelt en motoriserad skyttebataljon. Även pansarspaningsbataljonen var begränsad bepansrad, endast 17 pansarfordon.
Vidare läsning:
Karl Knoblauch: Slutstriden i Ostpreussen 1944–1945. Min tid i pansargrenadjärdivision Hermann Göring. (Stockholm 2018)
Otto Lasch: Fästningen faller! Röd storm över Königsberg 1945. (Stockholm 2012)
Horst Grossman och Kurt Diecker: Ostpreussens undergång 1944–1945. En kamp utan nåd. (Stockholm 2011)
Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget
Utvecklingen av pansarskott och raketgevär
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar