Röda arméns gardesförband

Utmärkelsen erhölls i strid

Gardestitel under andra världskriget var hedersutmärkelse som Röda arméns förband erhöll efter att ha genomfört strider väl och utmärkt sig. Garde hade sedan gammalt en elitstämpel över sig och meningen var att de förband som fick gardestitel skulle bli ett verktyg för frontbefälhavare vid krissituationer. Ett förband som det gick att lita på.

Denna gardesdivisionen, 13., här kopplar soldater av vid en stridspaus under slaget om Stalingrad, hade en annorlunda bakgrund. Ursprunget var 3. luftburna kåren (motsvarade division) som sedan blev den nya 87. skyttedivisionen i november 1941 efter föregångaren gått under i september 1941. Sedan blev förbandet garde i januari 1942. Foto: Wikipedia Commons

Det var ju främst för skyttedivisioner detta var viktigt. Vilka divisioner skulle en högre befälhavare sätta in i svåra situationer. Röda armén satte upp nästan 600 skyttedivisioner totalt och tilldelades en högre chef ett antal divisioner som förstärkning så visste han att de som hade blivit utnämnda till garde hade förmodligen en väl fungerade ledningsstruktur. Här hade divisionens nervsystem, det vill säga staber på olika nivåer, visat sig kunna bemästra svåra  situationer och utnämnts till garde.

Men som sagt det var inte bara skyttedivisioner som utnämndes till garde utan även andra förband och även högkvarter, alltså staber. Dock ett undantag fanns och det var att alla förband med salvpjäser, det vill säga raketartilleri, blev automatiskt garde. Här fanns det inget krav på framgång i strid.

Katiusja blev en symbol för Röda armén under andra världskriget. Förband med raketartilleri utnämndes automatiskt till garde och det fick en slags "maskirovka"-beteckning, gardesgranatkastare. Totalt 115 regementen samtidigt som 40 regementen med vanliga granatkastare utnämndes till garde. Foto: RIA Novosti archive, image #303890 / Zelma / CC-BY-SA 3.0

Premiär september 1941 

De fyra första gardesdivisionerna blev fyra skyttedivisioner den 18 september 1941 som sedan följdes av ytterligare tre stycken den 26 september. Samma dag blev 1. motorskyttedivisionen ”Moskva” också gardesdivision.

18 september 1941 var det 100., 127., 153. och 167. skyttedivisionen

26 september 1941 var det 64., 107. och 120. skyttedivisionen

I de tre fronterna som försvarade Moskva den 1 oktober 1941 fanns två av de åtta gardesdivisioner, 2. och 5., som grupperade. Men ytterligare tre divisioner skulle snart anlända och sättas in i frontlinjen.

Röda armén kom att formera nästan 600 skyttedivisioner under kriget. Och den 1 oktober 1941 hade Röda armén 213 divisioner längs fronten mot tyskarna. Ytterligare 123 skyttedivisioner var i tjänst på ett sätt eller annat. I striderna runt Vjazma och Brjansk under oktober gick ett stort antal divisioner under och nya kom sättas upp senare. Foto: Wikipedia Commons

De tre var 6. och 7. gardesskyttedivisionen samt 1. gardes motoriserade divisionen. Den förstnämnda sattes in i striderna vid Mtsensk mot Guderian medan 7. gardesskyttedivisionen kom att användas som en brandkårsstyrka. Först försvaret av Kursk, sedan vid Serpuchov och slutligen efter Solnechnogorsks fall den 25 november upp i norr hos Rokossovskijs 16. armén. Denna division hade för att vara ett sovjetisk förband långa traditioner då den sattes upp redan under ryska inbördeskriget som 64. skyttedivisionen. Medan den motoriserade divisionen stred i centrum i huvudsak med sovjetiska 33. armén.

Tunga förluster i försvaret av Moskva

Förlusterna för gardesskyttedivisioner blev även de tunga, till exempel 2. gardesdivisionen hos Brjansk Fronten hade den 7 november 3 189 man av sin ursprungliga styrka kvar medan 6. gardesdivisionen rapporterade samma dag en styrka på 5 130 man. Denna division som sattes först in i striderna vid Mtsensk. 5. gardesdivisionen som från början var grupperad hos Västfronten men skickades tidigt söderut och sattes bland annat in i försvaret av Kaluga hade förlorat 50 % av sin styrka fram till den 15 oktober. Men även om ”poor bloody infantry” tog stora förluster så fanns divisionens struktur kvar, alltså ledningen och staber, relativt intakt. Det gällde då att fylla på med ersättningsmanskap och vapen och lite vila med träning innan nästa stora insats. 

En klassisk bild från striderna utanför Moskva 1941. Den sovjetiska motoffensiven i december 1941 har satt igång. De tyska anfallstäterna pressas tillbaka från Moskvas portar. Foto: Waralbum.ru

Endast två skyttedivisioner kom att utnämnas till garde i försvaret av Moskva 1941 under tyskarnas offensiv. Detta var de sibiriska 316. och 78. skyttedivisionen under novembermånad. De blev 8. respektive 9. gardesskyttedivisionen. Det intressanta är att båda anlände från Sibirien som förstärkningarna under slaget och slogs under Rokossovskij i 16. armén. För soldaterna i 316. skyttedivisionen kom glädjen av ett erkännande av deras insats som utnämnt garde blandas med sorgen över att deras populärare divisionsbefälhavare generalmajor Ivan Panfilov stupade den 18 november.

Ett exempel på en gardesutnämning

Även andra förband än infanteri blev garde som Belovs 2. kavallerikår och Dovators kavallerikår och deras divisioner blev garde den 26 november 1941 men även en stridsvagnsbrigad blev garde och det var 4. stridsvagnsbrigaden under överste Katukov för striderna vid Mtsensk.

När Katukovs 4.stridsvagnsbrigaden blir 1.gardesstridsvagnsbrigaden den 11 november 1941 skickas en order ut om detta till alla fronter, arméer stridsvagnsdivisioner och brigader. Striderna mellan den 4 till 11 oktober lyfts fram. Om vi läser denna order så kan vi få en inblick i vilka problem som fanns i Röda armén. Här står följande:

Brigadens enastående agerande och resultat beror på 

1. Att brigaden hela tiden hade spaning 

 2. Att stridsvagnar med motoriserat skytte och artilleriet hade god samverkan 

 3. Att stridsvagnar sattes i korrekt, med bakhåll och i kombinerade anfallsgrupper. 

 4. Att brigadens soldater slogs tappert och beslutsamt. 

Brigadens agerande i strid bör vara ett föredöme för alla förband i Röda Armén i befrielsekriget mot de fascistiska inkräktarna. 

Punkt 1 –3 är egentligen något som varje befälhavare ska göra och det kan inte ses som extra ordinärt. Men det var något som Röda Arméns högsta ledning kände sig tvingade att understryka för sina befälhavare då officersutbildningen före kriget hade varit eftersatt och bristfällig sett över hela Röda armén. Revolutionära ideal dominerade istället för grundläggande officersutbildning.

Michail Katukov befälhavare över 4. stridsvagnsbrigaden som blev garde för sina insatser under slaget vid Moskva. Notera den ensamma utmärkelsen till vänster i bilden, det är gardesmedaljen. I den röda flaggan som toppar står det garde. Senare kom Katukov att bli befälhavare för 1. stridsvagnsarmén i januari 1943 när den bildades. Senare i april 1944 kom utnämningen till garde. Katukov förde befälet under hela kriget. Foto: Arkady Chodov. 

Ännu ett steg

Den 21 maj 1942 kom nästa steg. Ett nytt direktiv om gardesförbanden. Nu var det inte bara förbandet som hedrades med garde i förbandsbeteckningen utan personalen skulle också hedras. Ordet garde lades till i tjänstegraderna, så inte i stället för major Kuznetsov blev det gardesmajor Kuznetsov. Lite högre ersättning i gardesförbanden. En gardesmedalj att bära uniformens högra sida och på så sätt markera gardestillhörigheten. Underlätta för sårade i gardesförband att efter tillfrisknandet återvända till sitt förband. Normalt skickades du dit behoven var störst. Prioriterad vad gällde vapen.

160. skyttedivisionen blev 89. gardesskyttedivisionen i april 1943. Divisionen kom att utmärka sig under striderna vid Kursk under augusti 1943. Den var med vid återerövrandet av Belgorod och Charkiv. Så båda dessa orter kom att ingå i divisionens kompletta namn: 89. Belgorod-Charkov-gardesskyttedivisionen (89-й Белгородско-Харьковской гвардейской стрелковой дивизии). Foto: mil.ru. 

Senare under kriget 

Detta med gardesutnämningar fortsatte hela kriget men i ett lugnare tempo under de sista krigsåren. Standarden hade blivit mer jämn sett över armén i stort. Under 1941–1942 fanns det till exempel reguljära skyttedivisioner som kunde under längre marscher och omgrupperingar gå vilse eller orsaka världens trafikkaos i de bakre regionerna. Staberna i divisionerna hade med andra ord problem med grundläggande militär verksamhet. Men satsningar på utbildning av personal gav resultat. Och under 1944 var det inga större skillnader mellan en gardesdivision och en reguljär division sett till personalens kunnande men fortfarande hade en gardesdivision lite bättre ställt vad gäller automatvapen, personalersättning och artilleri.

Även inom pansartrupperna blev många förband garde. Alla sex arméhögkvarter inom pansartrupperna blev till slut garde. Röda armén kallade sina pansardivisioner för antingen stridsvagnskår eller mekaniserad kår. Röda armén hade 1945 24 stridsvagnskårer och 13 mekaniserade kårer och av dessa var 12 respektive 9 garde.

Hur många gardesskyttedivisioner blev det?

Röda armén hade 196 skyttedivisioner den 22 juni 1941 och under kriget kom ytterligare cirka 400 att formeras på ett sätt eller annat. Antal gardesskyttedivision blev till slut 117. Alla hade inte sitt ursprung i reguljära skyttedivisioner utan en del var gardesskyttebrigader eller luftburna brigader som hade expanderat till gardesdivisioner.

Vidare läsning: 

Sharp, Charles, Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. (West Chester 1995) 

Sharp, Charles C., Soviet Order of Battle World War II, Volume IV “Red Guards”. (West Chester 1995). 

Katukov, Michail, Na Ostrie Glavnogo Udara. (Moskva 1974) 

Zaloga, Steven & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003)

Utvecklingen av sovjetiska stormkanonvagnar:

Eld i målet, tunga och lätta vagnar

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Historien om en SS-division:

Myten om SS-Wiking

Luftkriget över Ukraina 2022

Ryssland och Ukraina kämpar om luftherravälde 

En liten tillbakablick till 2022. Ukraina har sedan dess faktiskt avsevärt förbättrad sin förmåga både vad gäller stridsflygplan, luftförsvar, drönare och sin förmåga till fjärrbekämpning medan Ryssland har utvecklat sin kapacitet för fjärrbekämpning genom Shahed-drönare men övrigt inte mycket.

Ett ukrainskt attackplan Suchoj Su-25. Det ukrainska flygvapnet hade stort sett samma typ av flygplan som Ryssland i många avseenden fast inte lika moderna. Det fanns Su-25, MiG-29, Su-24 och Su-27 till exempel. Foto: Wikipedia Commons

Kriget mellan Ukraina och Ryssland inleddes som sagt 2014 med ockupationen av Krim och striderna i Donbass. Den 24 februari 2022 inleddes ett fullskaligt ryskt anfall på Ukraina med syfte att störta den ukrainska regimen och ockupera stora delar av landet. 

Vladimir Putin trodde precis som Adolf Hitler trodde 22 juni 1941, det är bara att ”sparka in dörren så kollapsar bygget”. Precis om Hitler hade Putin helt fel. Det ryska anfallskriget gick varken bra till lands, till sjöss eller i luften. Detta trots ett enormt kvantitativt övertag.

En viktigt vapen för Ukraina under inledningen av kriget var den turkiska drönaren Bayraktar TB2. Här i ukrainska flottans tjänst. Men sedan insåg ryssarna att det inte skulle få luftherravälde så de skärpte till sig vad gäller luftvärn. Foto: Wikipedia Commons

Ryssland trodde att de skulle fixa luftherravälde på en gång, De hade ju 12 till 13 stridsflygplan per ukrainskt, ett gigantiskt övertag. Ukraina sägs ha haft drygt 110 stridsflygplan den 24 februari 2022. Nu sattes inte allt ryskt stridsflyg in, men de flesta bedömare i samband med invasionen den 24 februari 2022 trodde att det ukrainska flygvapnet snart skulle vara ett minne blott och att det ryska flygvapnet skulle etablera ett solitt och säkert luftherravälde över hela Ukraina. Nu blev det inte alls så. 

Ett tungt ryskt attackplan Su-34 har skjutits ner över Ukraina. Dessa togs i tjänst under 2010-talet och varit en viktig komponent i upprustningen av det ryska flygvapnet. Foto: Ukrainas statliga räddningstjänst / Wikipedia Commons

Varför kan vi fråga oss? 

Tittar vi bakåt i historien ser vi att det sovjetiska flygvapnet under jetåldern egentligen inte var inblandat i ett luftkrig mot en kvalificerad och reguljär krigsmakt som Ukraina är med stridsflyg och luftvärn. Det sovjetiska flygvapnets enda riktiga krig under jetåldern var Afghanistan 1979–1989 och hotet för de sovjetiska stridsflygplanen var antingen bärbara luftvärnsrobotar som Stinger eller tunga 14,5 mm kulsprutor eller 23 mm automatkanoner. De sovjetiska stridsförlusterna under detta krig var totalt drygt 100 stridsflygplan och drygt 300 helikoptrar. Det innebär färre än ett stridsflygplan per månad i snitt. Bättre motmedel mot Stinger utvecklades men mycket mer skedde inte. 

Sedan har dagens ryska flygplanet egentligen bara haft motståndare med samma typ av vapenarsenal som Afghanistan. Förutom ett mycket kort krig mot Georgien med ännu större numerär överlägsenhet. Georgien hade ett utbyggt luftförsvar med mer kvalificerade luftvärnsrobotsystem (av rysk modell), men inga jaktplan fanns. Insatsen i Syrien från 2015 fram till 2022 där det ryska flygvapnet har gjort ett stort antal stridsuppdrag, har lett till minimala förluster: endast sex stridsflygplan. Även där rör det sig om en motståndare utan stridsflygplan eller större luftvärnsrobotsystem.

Det sovjetiska flygvapnets svåraste motståndare under kriget i Afghanistan, den amerikanska bärbara luftvärnsroboten FIM-92 Stinger. Foto: Wikipedia Commons. 

En motståndare som kunde försvara sig 

Vad det ryska flygvapnet stötte på i Ukraina var en motståndare med ett utbyggt luftförsvar. Ukraina hade kvalificerade luftvärnsrobotsystem och ett flygvapen med många stridsflygplan som spred ut sig och inte fanns på sina fredsbaser. Något liknade hade det ryska flygvapnet aldrig egentligen gått i strid med tidigare. Även det sovjetiska flygvapnet hade under jetåldern som sagt begränsade erfarenheter att strid mot en kvalificerad motståndare. Inledningsvis skedde ryska angrepp med stridsflygplan, markrobotar och kryssningsrobotar med mera mot ukrainska flygbaser och luftförsvarsanläggningar med målet att slå ut det ukrainska luftförsvarets olika delar. Men tack vare Ukraina hade gått upp i stridsberedskap och spridit ut sig blev förlusterna inte stridsavgörande, utan man hade kvar sin förmåga att verka mot det ryska flygvapnet. Inget luftherravälde skapades. 

De ryska flygplansförlusterna under kriget i Ukraina är något helt annat än Ryssland har upplevt tidigare. Varje stridsflygplan som dimper ner i backen är ett kostsam historia. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Notera att sex ryska stridsflygplan hade gått förlorade under mycket lång tid i Syrien. Vi kan säga ett per år. Nu i Ukraina var minst två per vecka om vi slår ut det hela på 2022. Efter det ryska storanfallets inledningsfas kom det ryska stridsflyget snart att drastiskt minska antalet uppdrag som innebar att flyga över stridszonen och på djupet. Anledningen var rädslan för förluster på grund av att det ukrainska luftförsvarets olika delar fortfarande fungerade. I stort sett ägnade man sig åt fjärrbekämpning med sina strategiska bombflygplan på långt avstånd från stridszonen. 

MacGyver i Ukraina 

 Den ryska förmåga att bekämpa motståndarens luftvärnsradar (SEAD) verkar ha varit låg, och något som liknar det amerikanska Wild Weasel-programmet med antiradarrobotar verkar inte ha prioriterats i det ryska flygvapnet. Det har ju inte funnits ett stort behov av denna förmåga, sett till vilka krig som det ryska och sovjetiska flygvapnet har utkämpat genom åren. Stridsinsatserna har varit mot motståndare som varken haft jaktflyg eller kvalificerade luftvärnsrobotsystem. USA fick lära sig det den hårda vägen i Vietnamkriget. 

En ukrainsk flygförare i sin MiG-29 avfyrar en antiradarrobot AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile). Ukrainarna löste problemen som fanns och lyckades hänga på dessa robotar på sina sina stridsflygplan. Foto: Ukrainska flygvapnet

Däremot verkar Ukraina tagit fasta på detta, och USA har levererat AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile) som är en antiradarrobot. Ukrainarna har visat sådan skicklighet vad gäller användandet av just denna robot att de börjat kallas MacGyver (en amerikansk tv-serie om en man som tvingas improvisera fram lösningar med hjälp av de föremål som finns till hands). Ukrainarna fick nämligen inga nya stridsflygplan 2022 som passade för HARM, men de har lyckats integrera HARM både på sina MiG-29 och Su-27. Detta har gjort att ukrainska flygvapnet har slagit ut flera ryska luftvärnsradarsystem och därmed skapat möjligheter för det ukrainska flygvapnet att flyga stridsuppdrag över slagfältet 2022 i betydligt större utsträckning än det ryska flygvapnet. Det visar betydelsen av att ha god för förmåga vad gäller SEAD ( Suppression of Enemy Air Defenses). 

Ett stort fiasko för Ryssland

Det ryska flygvapnets förmåga att verka och hålla nere förlusterna beror helt hållet på deras motståndares kvalitéer. De har ju knappt haft några problem under insatsen i Syrien, medan insatsen i Ukraina under 2022 visar på enormt stora brister. Tydligen räcker de inte till trots att de hade ett enormt styrkeöverläge vad gäller stridsflygplan, minst 12 mot 1. Utan luftkriget över Ukraina 2022 måste ses som en ukrainsk seger men tanke hur styrkeförhållandena var. 

Förluster under 2022 pekar mot att Ukrainas förluster motsvarar cirka 40% av de stridsflygplan som fanns initialt den 24 februari. Men medan för varje ukrainsk förlust har det blivit minst två ryska förluster under 2022. Nu är inte kriget slut och exakta siffror finns inte ännu utan dessa siffror får ses som väldigt osäkra. I vilket fall det ukrainska flygvapnet och luftförsvaret red ut stormen 2022 och har sedan stridit vidare för Ukrainas frihet. 

Som den ryske Wagner-officeren riktigt påpekar: "ukrainska Su-25 are still going strong. Foto: Ukrainas Försvar.

Som avslutning, en officer hos ryska Wagner kommenterade luftstriderna under 2022, ”jag hört rapporteringarna angående hur många stridsflygplan vi har förstört för fienden. Det ukrainska flygvapnet finns inte mer. Trots det bombas vi av ukrainska Su-25:or hela tiden.”

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mer om dagens Ryssland här:

Putins Nato kollapsar

Mer om Stalins Sovjetunionen:

Korthuset som inte var stabilt!

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Den dubbelhövdade örnen mot draken

En liten jämförelse mellan Kina och Ryssland

Sovjetunionen producerade och utvecklade enormt mycket olika vapensystem under kalla kriget medan Kina fick stor hjälp av Sovjetunionen att bygga upp en egen vapenindustri från grunden. Folkrepubliken Kina utropades 1949. Den kinesiska krigsmakten bestod i huvudsak av lätt infanteri. Det fanns stora brister vad gäller artilleripjäser, pansarfordon, stridsflyg och motorfordon. Dessutom saknades en flotta. Kina hade ingen egen försvarsindustri tala om och det kinesiska infanteriet hade dussin olika kalibrar på sina gevär.

Precis som andra stormakter började folkrepubliken Kina att formera luftburna trupper och marininfanteri. På bilden kinesiska fallskärmsjägare 1955 med den sovjetiska kulsprutepistolen PPS-43 på bröstet. Förmodligen licensproduktion under namnet Type 54. Foto: Wikipedia Commons

Kina fick enormt stöd av Sovjetunionen

Kinas ledare insåg att den kinesiska krigsmakten behövde utvecklas. Kriget i Korea (1950–1953) hade visat att i det moderna kriget räckte inte en infanteriarmé till.  Kina vände sig till Sovjet för assistans. Sovjet kom att ha cirka 600 militära rådgivare och cirka 7 000 tekniska experter i Kina på 1950-talet som bistod Kina i utbyggnaden av armén, flygvapnet och flottan. Speciellt i de två sista då Folkrepubliken Kina hade nästan inga egna erfarenheter av dessa två vapenslag.

Kina hade ingen egen flygindustri att tala om. Hjälpen de fick från Sovjetunionen gjorde att landet kunde bygga upp en. Inledningsvis var reparationer och underhåll men snart övergick det till licensproduktion. Det var ett stort steg framåt, då man byggde moderna stridsflygplan i Kina. På bilden Shenyang J-5, en kinesisk version av den sovjetiska MiG-17. Kinestillverkade J-5 flög för första gången 1956. Premiär för kinesiskt byggt jetstridsflygplan. 

Det sovjetiska biståndet för industrialisering av det agrikulturella Kina var viktig. Sovjet bistod på 1950-talet med nästan 160 fabriker varav nästan 30 procent var försvarsrelaterade. Sovjet skapade grunden för Kinas moderna vapenindustri.

Höga kinesiska militärer besökte sovjetiska övningar 1954 och insåg då att vapensystemen som användes där var moderna än vad Kina fick köpa från Sovjet. Tydligen utnyttjade Sovjet Kinas köp av vapen att modernisera sin egen krigsmakt. Kina började vidareutveckla de sovjetiska vapensystemen som man hade fått licensproduktion för eftersom tydligen var Sovjet inte alltid villigt att sälja det senaste.

En erövrad sovjetisk stridsvagn T-62 visas upp i samband med kriget mellan Kina och Sovjetunionen 1969.  Kina kom inte att kopiera kanonen i vagnen, 11,5 cm slätborrad, utan istället kom Kina skaffa någon typ av licens på 10,5 cm L7 kanonen (alltså liknade stridsvagn 101) och ha för sina Typ-80 och Typ-88 stridsvagnar. 

Krig mellan Kina och Sovjetunionen

Under 1960-talet börjar relationen mellan Kina och Sovjetunionen att gnissla. 1969 är året då brytningen kommer med Sovjetunionen på allvar och regelrätta strider uppstår mellan sovjetiska och kinesiska styrkor i gränsområdena i norra Kina. Striderna har viss tyngd då det är första gången som sovjetiska armén använder den nya stridsvagnen T-62, den nya salvpjäsen BM-21 och den nya pansarterrängbilen BTR-60 PB i strid. Det var inte sovjetiska andraklassförband som sattes in utan förband med toppmodern utrustning. Kineserna lyckas erövra en ny T-62-stridsvagn som blev inspiration för den nya kinesiska stridsvagnen Typ-69. Denna gränskonflikt pågår på låg intensitet under sju månader 1969, från 2 mars till 11 september. Det blir vapenvila och återgång till status quo. Dock med undantaget att Sovjet ses numera som en fiende till Kina och inte som tidigare vän.

Kina tog stort intryck av Yom Kippur-kriget 1973 och skickade dit en delegation 1974 som besökte både Egypten och Syrien. Detta påverkade debatten i Kina om de militära styrkorna. Sedan Kinas krig med Vietnam 1979 avslöjande många av bristerna som fanns i Kinas krigsmakt. Det var tänkt som straffexpedition mot Vietnam för deras nya försvarsavtal med Sovjet 1978 och Vietnams invasion av Kambodja 1978. Fast det blev ett fiasko.

Här ser vi två stridsflygplan tillverkade av Kina. Den till vänster är Chengdu J-7, en licenstillverkad MiG-21 och modifierad för Kinas behov. Väldigt lyckad för Kina på exportmarknaden, mer än tio länder beställde från Kina. Det andra planet är jaktplanet Shenyang J-8, en slags kinesisk MiG-21 på steroider. Skapa ett större och kraftigare plan, detta är första versionen, men Kina förbättrade maskinen med inspiration av Phantom och MiG-23, se nästa bild.

Deng Xiaoping såg ljuset

Kinas nya ledare Deng Xiaoping 1978 visste att Kina behövde en stark ekonomi för utvecklas och utvecklades Kina starkt ekonomiskt skulle även krigsmakten dra nytta av detta.  Detta då statens ekonomiska resurser skulle bli större. Krigsmaktens andel av statsbudgeten 1979 var 17,4% och minskade till 8,8 % 1988. Detta frigjorde resurser att utveckla Kinas ekonomi som Deng Xiaoping strävade efter. Alltså på lång sikt mindre resurser till försvaret gav mer resurser till försvaret då Kinas underutvecklade ekonomi fick en boom. Notera att Kinas BNP 1979 var 263,7 miljarder dollar och 1988 var den 407,8 miljarder dollar. Och det bara fortsatte uppåt 1999 hade den vuxit till 1 094 miljarder dollar. Samtidigt som relationer med Sovjetunionen tinas upp.

Den förbättrade Shenyang J-8 II, som synes en nosparti likt MiG-23 och Phantom. Planen utvecklades under 1980-talet och sattes i produktion 1988. Inte speciellt många verkar ha byggts av Shenyang J-8, totalt drygt 400. Foto: US Defence. 

Irak var ingen vinnare

Kinas analys av inför Gulfkriget hösten 1990 var att den stridserfarna irakiska armén skulle få USA-koalitionen att köra fast och kriget skulle bli långdragigt. Sedan skulle flygstridskrafter ha mindre betydelse i kriget. Irak invaderade Kuwait i augusti 1990 och flygkriget mot Irak startade 17 januari 1991 och markkriget den 24 februari 1991 och var över redan 28 februari. Detta gjorde att högre kinesiska officerare insåg att något måste göras. Kina kunde inte leva kvar i tron att stora och många infanteriförband och manöverkrig skulle lösa alla problem. Sättet som USA och dess allierade genomförde kriget samt Iraks kollaps i Gulfkriget fick Kina att anse det har skett ett skifte i krigskonsten.

Det ryska multirollflygplaner Suchoj Su-30 SM. En utveckling av den klassiska Su-27:an. En exportsuccé, över tio länder har skaffat stridsflygplanet. Även Kina med syfte att göra ett tekniksprång på 1990-talet. Foto: Alex Beltyukov

Vilja räcker inte

Kina kom till slutsatsen att de behöver bättre vapen. Kina insåg att deras vapenindustri ligger efter så en stor vapenaffär genomförs med Ryssland. Kina beställer Kilo-ubåtar, Sovremenny-jagare, jaktplan Su-27, multirollflygplan Su-30 och luftvärnssystemet S-300 från Ryssland och på sätt skapa ett tekniksprång. 1998 bildas Kinas motsvarighet till Försvarets materielverk (FMV) i syfte att koordinera och förbättra vapenanskaffningen och utvecklingen i Kina. Det anses som den största strukturförändringen sedan kinesiska generalstaben sattes upp 1958.  Kina studerade USA:s styrkor och svagheter och sin egen förmåga.

Den kinesiska flottans nya jagarklass, Type-55, där har det sjösatts drygt ett nytt fartyg varje år sedan 2017. USA tycker dessa ska klassas som kryssare sett till deras kapacitet och förmågor. Foto: Chinese Navy

Både Kina och Ryssland har rustat starkt under 2000-talet men skillnaderna är egentligen enorma då Ryssland inte har lyckats lämna det sovjetiska arvet vad gäller vapensystem bakom sig medan Kina har gjort det i stor uträckning gjort det. Ryska flottan klarar inte av att hålla sitt enda kvarvarande hangarfartyg i drift, givetvis byggt under den sovjetiska eran. Medan Kina sjösätter hangarfartyg efter hangarfartyg men även stora amfibiefartyg som kan ta ett stort antal helikoptrar. Den senaste versioner ska även kunna ha större drönare. Kommer du ihåg att Putin tänkte anskaffa större amfibiefartyg? Då Ryssland har begränsad kapacitet att bygga större örlogsfartyg gick en beställning iväg till Frankrike på två stora amfibiefartyg i Mistral-klassen. Dessa frös inne och fick andra kunder efter Krim 2014. 

Samtidigt som Kina bygger jagare efter jagare, vissa av dessa tycker USA ska ses som kryssare, lyckas Ryssland att tillföra nyproducerade fregatter och korvetter till ryska flottan. Och det i färre antal än Kina tillför jagare till sin. Kinesiska flottan har utvecklats till en riktig ”Blue-water navy”.

Kina producerar jagare medan Ryssland mindre fartyg.

Klass	Typ	Deplacement	Längd	Besättning	Helikoptrar	Sjösatta
Type 55	Jagare	11 000 ton	180 m	300+	2	10
Admiral Gorshkov	Fregatt	4 550 ton	135 m	210	1	4

Not: Kinas antal sjösatta gäller från 2017 till 2024 medan för Ryssland från 2010 till 2024

Rysslands hopp gällande nya vapensystem var stridsvagnen T-14 Armata, stridsfordonet Kurganets och stridsflygflygplanet Su-57. Alla visades upp under 2010-talet men det har inte blivit av något av dem ännu. Däremot med Kina där är utvecklingen helt annorlunda. Femte generationens stridsflygplan i Kina är till exempel stealthplanet Chengdu J-20, som flög för första gången 2011. I dagsläget verkar Kina ha byggt fler än 300 plan. Även flygtillverkaren Shenyang har utvecklat ett stealthstridsflygplan J-35. Flygplanet har ännu inte satts i produktion. Nyligen visade Kina upp sjätte generation medan Ryssland fortfarande inte har lyckas fått igång produktionen på femte generationens stridsflygplan. Sedan 2016 har Kina ett eget tillverkat tungt transportplan Xi'an Y-20 i tjänst. Redan sägs över 70 plan har byggts och planet har lyftkapacitet av 66 ton. Det klassiska sovjetiska tunga transportplanet Iljusjin Il-76 klarar 48 ton och som fortfarande är i tjänst i Ryssland.

Kinas senaste stridsvagn, ZTZ-99A. Första versionen sattes i produktion 2001 och denna förbättrade A-versionen 2011. Det brukar anges cirka 600 av den tidigare versionen som har uppgraderats och cirka 700 av den förbättrade. Foto: Tyg728

Kinas stridsvagndesign präglades länge av den sovjetiska men de senaste kinesiska stridsvagnar, ZTZ-96, ZTZ-99 och den lätta ZTQ-15, är något helt annat. Fortfarande influenser men de har kommit en bit ifrån detta. Ryssland använder fortfarande moderniserade och utvecklade versioner av den sovjetiska erans T-72, T-80 och T-90 och det sker även viss produktion.

Kina har gått om

Så jämför vi de båda kärnvapenmakterna Kinas och Rysslands konventionella styrkor med varandra framstår det som Kina ligger längre fram vad gäller teknik och har mer moderna vapensystem och är betydligt starkare sett till respektive nations konventionella arsenal. Rysslands pansartrupper har under kriget i Ukraina förlorat mängder av vapen och utrustning, vilket gör att de förmodligen inte längre kan matcha Kinas. Den ryska flottan var redan innan kriget i Ukraina eftersatt jämfört med den kinesiska flottan, den senare har betydligt fler moderna och större örlogsfartyg.

Femte generationens stridsflygplan i tjänst hos Kina. På bilden Chengdu J-20 där det har blivit över 300 byggda än så länge. Nyligen visade Kina upp sjätte generationen. Foto N509FZ

Slutligen flygstridskrafter, Kina har moderna fjärde generationens multirollflygplan och även femte generationens stridsflygplan i tjänst medan Ryssland har fjärde generationens multirollflygplan men inte lyckats med nästa steg ännu. Gemensamma nämnare för dagens moderna ryska stridsflygplan Suchoj Su-30, Su-34 och Su-35 är det alla härstammar från Suchoj Su-27 som flög för första gången 20 maj 1977. Både sidor har satsat på kryssningsrobotar och ballistiska robotsystem. De ryska systemen har använts i Ukraina medan de kinesiska är helt oprövade vad gäller skarpt läge. Så det är ombytta roller sedan kalla kriget, Kina är nu den starkare av de två. Den stora skillnaden är att Kinas mer moderna och nyare vapenarsenal inte har provats i krig medan den ryska arsenalen har använts i krig och har inte imponerat i Ukraina. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

Lista över vilka som har kommit ut under årens lopp

Läs mer om Kina och flygstridskrafter i Asien

Femte generationens stridsflyg i Asien

Sovjetunionen växte sig stark men sedan kom undergången:

Korthuset som krackelerade

Korthuset som krackelerade

Stalin skapar en illusion

Ryssland utvecklades till en av Europas stormakter efter sin seger över Sverige under det stora nordiska kriget. De nådde fram till Östersjön. Under hela 1700-talet fortsatte Ryssland sin expansion och nådde i söder fram till Svarta havet när Katarina den store satt på tronen. Samtidigt som Ryssland tillsammans med Preussen och Habsburg styckade Polen. Allt fler områden kom att hamna under Rysslands kontroll.

Krim har nu 1783 hamnat under rysk kontroll. Polen finns fortfarande kvar men snart försvinner det och kommer återkomma först efter första världskrigets slut. Illustration Bryan Rutherford / Wikipedia Commons. 

Sedan kom en del bakslag i maktkampen med Napoleon och Frankrike men Ryssland slutade som segrare och Finland var nu del av det ryska imperiet. Krimkriget 1853–1856 var ett nederlag men det stoppade inte Rysslands ambitioner. Det rysk-turkiska kriget 1877–1878 gick Ryssland segrade ur. Även om britterna gick in för att hindra att Konstantinopel föll under ryskt kontroll.

Den ryska generalstaben genomförde före första världskriget (1898) en sammanställning där de listade 38 ryska militära kampanjer sedan 1700 och det visades att hela 36 klassades som offensiva medan två var defensiva (och dessa måste vara Karl XII och Napoleon 1812). Något de var stolta över, ”vi är ett imperium och våra fiender ska frukta oss”.

1914 – ett storkrig bryter ut

Inför första världskriget fanns en allians mellan Frankrike och Ryssland.  Alliansen innebar att ryska styrkor skulle snarast efter ett eventuellt krigsutbrott mellan Frankrike och Tyskland utföra en invasion av Tyskland med syfte att skapa ett tvåfrontskrig för Tyskland. Detta då Frankrike visste att de skulle utsättas först för ett tyskt angrepp, vid ett eventuellt krigsutbrott. Det hade skett stora investeringar i det ryska järnvägsnätet i västra Ryssland med hjälp av Frankrike för att möjliggöra en snabbare mobilisering och koncentration av de ryska styrkorna.

Nu gjorde inte ryssarna exakt som fransmännen ville för man hade egna mål. De planerade istället för två invasioner, en norr mot Ostpreussen och en i söder mot provinsen Galizien i Österrike-Ungern. Den förstnämnda invasionen genomfördes av Nordvästfronten med två ryska arméer. Den senare sköttes av Sydvästfronten med fyra ryska arméer.

Den ryska tsaren Nikolaj II hade yttrat om det var bara en tidsfråga innan Österrike-Ungern kollapsade och dess grannar delade upp bytet samtidigt som Ungern och Böhmen (dagens Tjeckien) blev självständiga smånationer. Österrike-Ungern sågs som en stormakt på nedgång. Österrike-Ungern hade flera konflikter med Ryssland där den senare krävde att förstnämnda backade, vilket inte skedde. Det var dags att ge igen.

Kriget med en himla massa förlorare 

Första världskriget slutade inte lyckligt för någon av de tre parterna, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Alla tre blev förlorare. Österrike-Ungern drabbades hårdast då imperiet krackelerade totalt och klev in i skuggorna. Även Ryssland drabbades hårt men de nya makthavarna bolsjevikerna red ut de värsta stormarna men förlorade sitt fotfäste vid Östersjön. Nu bara en mindre remsa av kust kvar längst in i finska viken. 200 år av expansion västerut hade tappats samtidigt som Warszawa inte längre var en del av det ryska imperiet utan huvudstad i Polen, den gamla fienden, fanns åter på kartan.

Tsarryssland kollaps i samband med första världskriget innebar att flera områden gick förlorade. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen var nu självständiga. Sovjetunionen 1939. Illustration Samuel Svärd

NKVD skjuter nästan alla

Alla krig tärde hårt på Ryssland men ny gestalt reste sig ur askan, Sovjetunionen. Om tsarens välde hade inneburit kontroll och hemlig polis så var det ingenting mot det nya NKVD. Josef Stalin skaffade sig total kontroll och började bygga en stor och gigantisk krigsmakt samtidigt som hans terror drabbade även officerskåren hårt under 1930-talet. Även att vara chef för NKVD var ingen garanti, både Genrich Jagoda och Nikolaj Jezjov som var chefer för NKVD avrättades. Sedan etablerades en slags sanning om att olyckor var sabotage vilket drabbade flygvapnet hårt, många chefer där kom under några år att avrättas.

Under trettiotalet var den gängse uppfattningen inom Röda Armén att huvudfiender till Sovjetunionen var bland annat Polen, Japan och Tyskland. Även andra länder sågs som tänkbara motståndare. Många i den sovjetiska ledningen hade inte glömt det sovjetiska nederlaget i kriget mot Polen 1919-1920.  Det finns ett ordspråk som säger att min fiendes fiende är min vän. I triangeldramat Polen, Tyskland och Sovjetunionen såg alla varandra som potentiella motståndare i ett framtida krig. Så alla var varandras fiender. Stalin såg att de allierade ställdes på Polens sida i den diplomatiska konflikt som blossade upp mellan Tyskland och Polen. 

Hitler gav Stalin vad han ville ha

Både de allierade och Tyskland närmade Stalin i syfte att få Sovjet att ta ställning. Hitler hade inga skrupler, att ge Stalin ett lukrativt erbjudande och på sätt få möjlighet att agera mot Polen. Stalin skulle få halva Polen och rätt att agera mot Baltikum förutom Litauen, Finland och Bessarabien i Rumänien utan att tyskarna la sig i. Stalin såg möjligheter att återupprätta Tsarrysslands gamla gränser men det fanns en stor nackdel som borde ha avskräckt honom. Nackdelen var att Tyskland och Sovjetunionen skulle få en lång gemensam gräns när Polen emellan dem försvann och delades upp. Molotov-Ribbentrop avtalet reviderades efter kriget i Polen 1939 så att Litauen också hamnade i den sovjetiska intressesfären. Och gränsen mellan Tyskland och Sovjetunionen förlängdes ytterligare när alla tre baltiska länderna tvingades in i Sovjet som sovjetiska republiker 1940.

Röda armén satsade stort på att bygga upp sitt pansarvapen under 1930-talet. Trots Stalins utrensningarna kom Röda arméns pansartrupperna ha tillgång till 23 000 stridsvagnar sommaren 1941. 

Polen styckas av Hitler och Stalin

Tysklands angrepp på Polen var över på fem veckor och Röda Armén hade redan den 17 september 1939 gått in i Polen från öster för att ta hand om sin del. Officiellt hette det att man hade kommit för att skydda vitryssar och ukrainare. Den sovjetiska historieskrivningen efter kriget beskrev Molotov-Ribbentrop avtalet från den 23 augusti 1939 som ett non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen och att Stalin hade räddat Sovjet från krig. De hemliga tilläggen om intressesfärer nämndes inte. Hur förklarade man i Sovjetunionen under kalla kriget då inmarschen i Polen i september 1939?

Den sovjetiska generalstabens akademi gav 1977 ut en lärobok med begränsad cirkulation, ”Historien om krig, krigskonst och krigsvetenskap”. Nu när fler har möjlighet att ta del av den kan vi läsa hur händelserna i september 1939 beskrivs. I boken skrivs det att det som var östra Polen 1939 en gång hade varit sovjetryska områden (västra vitryssland och västra Ukraina). Polska lågadeln i stöd av USA, England och Frankrike erövrade dessa områden 1920 och förvandlade dem till polska kolonier. Vitryssar och ukrainare i dessa regioner slogs hårt mot förtryckarna och såg sin enda räddning som Sovjetrepubliker.

Vidare i boken, ledningen i Sovjetunionen blev oroliga för sina bröder på andra sidan gränsen när det tyska angreppet mot Polen kom och den 17 september 1939 beslöt man att marschera in för att skydda in dem. Samtidigt förhindrades tyskarna att helt erövra ett strategiskt uppmarschområde i sitt angrepp mot Sovjetunionen. Övertygande om att Röda armén var stridsberedd så backade tyskarna och gick med på att lösa situationen fredfullt.

Stalin och Sovjetunionen framstår här som att  reagerar på tysk aggression och inte som sanningen är att det var ett imperiebyggande. Ett imperium som med vapen i hand var med och delade på bytet. Fram till Sovjetunionens kollaps så var detta som gällde i sovjetisk historieskrivning. Vad hade Stalin lyckats med att komma överens med Hitler?

Stalin tar för sig 

Den sovjetiska gränsen flyttades ytterligare västerut och gränsförsvaret i form av befästningar och värn längs den gamla gränsen ansågs inte längre nödvändiga så ett nytt gränsförsvar vid den nya började iordningsställas. En fiende till Sovjet, Polen, var borta men tyskarna kunde nu genomföra sin uppmarsch för ett eventuellt krig mot Sovjet på eget område intill den sovjetiska gränsen. Detta oroade inte Stalin för både Frankrike och Storbritannien hade förklarat Tyskland krig och han visste att Hitler ville undvika ett tvåfrontskrig som Tyskland hade utkämpat under första världskriget (1914–1918).  Hitler var nu tvungen att blicka västerut för att ta hand om Frankrike och Storbritannien medan Stalin fortsatte med sin del av pakten. Trycket på de baltiska länderna och Finland ökade, i Finlands fall utvecklas det hela till krig. Den 30 november 1939 gick Röda armén över gränsen och kriget höll på utvecklas till ett gigantiskt fiasko men marskalk Semjon Timosjenko skickades dit för rätta till det hela och till slut tvingades finnarna att söka fred i mars 1940. Viborg som var Finlands andra stad 1939 blev nu en del av Sovjetunionen och är än idag en del av Ryssland.

Stalin ger sig på Rumänien

Tyskarna var till slut redo för sitt fälttåg mot fransmännen och den 10 maj 1940 satte kriget igång. Högsta ledningen i Sovjetunionen såg fram mot ett långt krig, att tyskarna skulle få återuppleva första världskriget på nytt. Stalin kändes sig nöjd, allt hade i stort sett gått som han planerat. Hans fiender förgör varandra även om han givit Hitler den handlingsfrihet som han behövde. En annan viktig effekt av pakten var ett handelsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen, Tyskland blev en av Sovjetunionens viktigaste handelspartner för  modern teknik och verktygsmaskiner samtidigt som Stalin gav Hitler de råvaror som han behövde. 

Bland annat stora oljeleveranser till Tyskland från Sovjetunionen. De tågen fortsatte att rulla samtidigt som Stalin ökade trycket ytterligare på Rumänien att avträda Bessarabien till Sovjetunionen. Åsikten var att Rumänien hade tagit området olagligt från den sovjetiska nationen 1918 och nu var det dags att lämna tillbaka det. Rumänien hade inget val utan vek sig och den 28 juni 1940 gick Röda Armén in i Bessarabien, som snart blev den Moldaviska sovjetrepubliken(idag Moldavien).  Strax därefter upptogs de baltiska staterna som nya sovjetrepubliker. Stalin gjorde vad Peter den store hade gjort, nått fram till Östersjön. Det hela såg ut att gå Stalins väg förutom debaclet i Finland. 

Frankrike gick på pumpen

Dock i väster blev det ingen repris av första världskriget som Stalin hade hoppats på. Frankrike föll och kapitulerade den 22 juni 1940. Stalins vågspel med Hitler fungerade inte. Hitler kunde nu åter blicka österut.  Stalin visste att under 1940 skulle det inte bli något inget krig men under 1941 kunde det ske men hoppet var att det skulle dröja till 1942. 

Detta hopp ökade när tyskarna inledde sitt krig på Balkan, invasionen av Jugoslavien och Grekland, den 6 april 1941. Men icke den 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet på Sovjetunionen och historiens största fälttåg tog sin början.

Stalin besegrade Hitler

Drygt 46 månader skulle dröja innan kriget var över och det kostade Röda Armén drygt 600 000 i stupade, sårade och saknade varje månad av kriget. Stalin spelade ett farligt spel med Hitler när Molotov-Ribbentrop-pakten skrevs under men Stalin och Sovjetunionen kom ut som segrare tills slut. Men priset sett till människoliv var extremt högt men det verkar inte ha bekymrat Stalin. Freden 1945 var inte bara kostsam för Tyskland utan även många andra länder. Polen förlorade i stort halva landet till Sovjetunionen men fick tyska områden som ersättning och kom på så sätt hamna mer i Mellaneuropa. Sedan förlorade Finland, Tyskland, Rumänien, Japan och Tjeckoslovakien landområden till Sovjetunionen. Allt tack vare vapenmakt. Landet var mäktigare än någonsin tidigare och en av världens supermakter.  Men det var en chimär skulle det visas sig.

Karta som visar hur Stalin lyckades expandera västerut efter andra världskrigets slut 1945. Där Stalin hade sina stridsvagnar bestämde han och han ville inte ge tillbaka det han hade fått i avtal med Hitler den 23 augusti 1939. Illustration: Mosedschurte / Wikipedia Commons

Den sovjetiska ekonomin var inte så stark som man trodde i väst. Ekonomin var uppbyggd för att tillgodose statens behov först och främst och inte folkets behov. Under kriget var detta inget problem för då var kriget i fokus. Men efter kriget visade det sig att den sovjetiska ekonomin inte var tillräckligt välutvecklad för att skapa välstånd för nationen och folket. Ett ytterligare faktum som försvårade efter kriget var att de länder i central- och östeuropa, som nu kom att hamna bakom järnridån, var anpassade till handel västerut. Man fick nu svänga om sin inriktning mot öster. Detta var hämnande för utvecklingen eftersom den sovjetiska ekonomin inte kunde vara samma drivmotor som väst hade varit under mellankrigstiden. Dagens ekonomiska situation i Ryssland kan belysa denna brist. Exporten av råvaror har ett dominerande betydelse för ryska ekonomin, vilket är ett tecken på en underutvecklad ekonomi. Något som hade stor betydelse för den sovjetiska krigsekonomin var de allierades lend-lease, vilket var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen.  Leveranserna från de västallierade möjliggjorde att den sovjetiska krigsekonomin kunde fokusera på produktionen av stridsvagnar, stridsflygplan och kanoner.  Utan hjälpen från lend-lease hade den sovjetiska krigsproduktionen inte alls nått samma nivåer och den sovjetiska ekonomin och livsmedelsförsörjningen hade under andra världskriget haft ännu större problem. 

Sovjetunionen byggde en enorm mängd stridsvagnar och de exporterades över hela världen till allierade makter. Dock några verkliga framgångar med stridsvagnarna i strid kom egentligen aldrig. Israels krig 1956, 1967 och 1973 visade att Väststridsvagnar hade egentligen inga större problem med sina sovjetisktillverkade motståndare. På bilden sovjetiska T-55:or under framryckning. Foto: Krigsarkivet.

Sprickor i fasaden 

Synen på Sovjetunionens militära förmåga ändrades. Sovjetunionen sågs inte längre som koloss på lerfötter utan hade blivit en av världens två supermakter. Den sovjetiska krigsmakten kom att framstå som en garant för Sovjetunionen och var den främsta i världen efter segern under andra världskriget. Röda armén blev den sovjetiska armén efter krigsslutet för att markera att ny epok hade inletts. Den sovjetiska armén gick egentligen aldrig in i ”riktigt” krig förrän 1979 i Afghanistan. Men denna insats fick de inte kalla för krig under de första åren utan det framställdes som internationell tjänst. Efter ett tag då allt fler zinkkistor med döda soldater skickades hem och allt fler veteraner, Afghanisti, märktes hemma i Sovjetunionen kom kriget bli en del av verkligheten. Dock jämfört med andra världskriget var insatsen i Afghanistan väldigt liten. Det beräknas att totalt tjänstgjorde drygt 620 000 sovjetiska soldater under nästan tio års krig i Afghanistan. Trots detta blev kriget en enorm belastning för den sovjetiska ekonomin, det blev en tung börda. Den sovjetiska krigsmakten lämnade Afghanistan 1989 och auran ”obesegbar” hade fått sig en ordentlig törn. Hela statsbildningen tappade legitimitet, ”vi var ju som tyskarna”, samtidigt garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa.

Det sovjetiska kriget i Afghanistan var ett stort fiasko. Det belastade ekonomin hårt samtidigt som illusionen om den "obesegbara" krigsmakten sprack. Foto: Rian / Wikipedia Commons

Kollapsen 1991

Stalins imperium byggde på vapenmakt, revolter mot Moskvas styre hade avlöst varandra genom åren. Tills slut kollapsade Sovjetunionen 1991 då ekonomin utvecklades klart sämre jämfört med västvärlden samtidigt länderna bakom järnridån kunde bryta sig loss från Moskvas kontroll. Sovjetunionen var en stor ekonomi tack vare sin stora befolkning men det var ingen bra ekonomi, den var underutvecklad, stelbent och halkade efter i den tekniska utvecklingen. Det kostade att ha en enorm stor krigsmakt. Att hela tiden utveckla nya vapensystem och producera dem i stora antal. Resurserna var inte oändliga utan snarare begränsade. Sovjetiska stridsvagnar blev kända över hela världen medan sovjetiska personbilar snarare blev ökända. De nationer blivit en del av Stalins imperium som delrepubliker i Sovjetunionen lämnade. De valde självständighet istället för att styras från Moskva, och frigöra sig från vad de såg vara det ryska imperiet. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur Stalins imperium till slut föll samman.

Vapensystem som USA lyfte fram som hot 1981. Vi känner igen flera av dem, modifierade varianter används i dagens krig i Ukraina drygt 40 år senare. 

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Simon Sebag Montefiore: Stalin ­– den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Den ryska invasionen kollapsar

 Undergången i Ostpreussen 1914

De fick gå till fots för att ta sig fram i skogen för att nå ut till vägen mot Niedenburg.  Befälhavaren för ryska 2. armén, Aleksandr Samsonov, och hans stabschef med följe marscherade som en klunga genom skogen i mörkret för att ta sig tillbaka söderut, alla vägar verkade blockerade av tyska förband. Samsonov hördes muttrade: ”Tsaren litade på mig.”

Två ryska arméer invaderade Ostpreussen 1914. En från öster och en från Söder, då Warszawa vid denna tid var en del av Tsarryska imperiet. Ryssland hade förbundit sig att hjälpa Frankrike. Foto: Wikipedia Commons.

Aleksandr Samsonov tillhörde de elva viktigaste befälhavarna i ryska armén vid krigsutbrottet 1914. Han var nämligen befälhavare för en av sex ryska arméer som fanns längs fronten mot Tyskland och Österrike-Ungern.  Vid första världskrigets utbrott 1914 utnämndes Samsonov till chef för ryska 2. armén inför invasionen av Ostpreussen. Den andra styrkan i Rysslands invasionsstyrka var ryska 1. armén under befäl av Paul Rennenkampf. De båda arméerna ingick i Nordvästfronten som leddes av Jakov Zjilinskij. Rennenkampf skulle invadera Ostpreussen från öster medan Samsonov skulle göra det från söder. Båda hade varit framgångsrika kavallerister. Mot sig hade de den tyska 8. armén.

Aleksandr Samsonov var en erfaren kavalleribefälhavare och nu hade han fått förtroende att leda ryska 2. armén i strid. Hans armé bestod av sex kårer. 

Inte en invasion utan två

Alliansen mellan Frankrike och Ryssland 1914 innebar att ryska styrkor skulle snarast efter ett eventuellt krigsutbrott utföra en invasion av Tyskland med syfte att skapa ett tvåfrontskrig. Detta då Frankrike visste att de skulle utsättas för en tysk invasion vid ett eventuellt krigsutbrott. Nu gjorde inte ryssarna exakt som fransmännen ville för man hade egna mål. De planeras istället för två invasioner, en norr mot Ostpreussen och en i söder mot provinsen Galizien i Österrike-Ungern. Den senare sköttes av Sydvästfronten med fyra ryska arméer.

Den ryska planen gällande invasionen av Ostpreussen byggde på samordning mellan två arméer.  Det var bara ett problem med detta då ryska toppskiktet bland befälhavarna var delade i två läger, som inte gärna arbetade tillsammans.  Den viktigaste skillnaden var vilken falang man tillhörde, krigsministern Vladimir Suchomlinovs eller överbefälhavaren (Stavka) storfursten Nikolajs. För att skapa balans mellan de olika falangerna så innebar det ofta att kom en arméchef från en falang då kom stabschefen automatiskt från den andra. Ibland var det så att de två vägrade samtala direkt med varandra, vilket till exempel var fallet med Rennenkampf och hans stabschef Georgi Mileant. Den sistnämnde var från Suchomlinovs falang. Sedan var det inte bättre att Rennenkampfs överordnade Jakov Zjilinskij, chefen för Nordvästfronten, också var en som stödde Suchomlinov och därigenom fick stora samarbetsproblem med Rennenkampf . Hos 2. armén var förhållandet tvärtom, där kom arméchefen Samsonov från Suchomlinovs falang.

Notera avsaknaden av hjälm. Ryska armén under första världskriget hade egentligen inte hjälm, det var raritet kan vi säga. Foto: Reddit

Kavalleristen leder anfallet

Samsonovs armé bestod av sex kårer men en kår avdelades till att agera flankskydd åt ryska 1. armén och avancera mot fästningen Lötzen vid de Masuriska sjöarna. Hans kvarvarande fem kårer avancerade norrut mot linjen Deutsche Eylau – Osterode – Allenstein. En kavalleridivision avdelades som flankskydd på respektive flank. Ostpreussen skulle erövras.

Aleksandr Samsonov föddes i november 1859 i byn Andrejevka i Kirovogradområdet som tillhörde guvernementet Cherson. Han var 54 år vid första världskrigets utbrott. Han hade under sin karriär utmärkt sig som kavallerist, speciellt under rysk-japanska kriget 1904–1905 där han bland annat ledde kosacker utrustade med lansar som krossade japanska kavallerister med sabel vid Yujiatun den 17 maj 1904. Samsonovs framgångar ledde till fler utmärkelser och han utnämndes till generallöjtnant vid 44 år. Hans nya position efter ryska-japanska kriget blev stabschef vid Warszawas militära distrikt under några år innan han utnämndes till generalguvernör över Turkestan och befälhavare över Turkestan där han stannade till första världskrigets utbrott.  Då återvände han till Warszawa för att ta befälet över ryska 2. armén.

Soldaterna i tyska XX. kåren kände området och terrängen väl, de hade övat för att försvara området. De var inte många men motiverade.Foto: Wikipedia Commons

Mot hans armé i Ostpreussen stod initialt endast en tysk kår, XX. under befäl general Friedrich von Scholtz, med två divisioner.  En viktig fördel för den tyska kåren var att de hade under de senaste två åren genomfört flera övningar i området som de skulle försvara. Officerarna i kåren var välbekanta med både trupp och terräng. Denna fördel blev ännu större med tanke på hur saker gjordes på den ryska sidan. Ryska stabsofficerare visste ytterst sällan vilken stab de skulle tillhöra förrän vid själva mobiliseringen. Så de var varken bekant med trupp eller terräng. Sedan existerade ett annat problem, de ryska kårerna använde olika kodnycklar så radiokommunikationen till arméhögkvarteret skedde i klartext (vilket tyskarna givetvis avlyssnade). Detta problem hade inte löst innan invasionen.

21 augusti 1914 över gränsen

Samsonovs armé uppmarsch längs sandiga vägar var plågsamt för trupperna, de kunde hålla cirka 20 km per dag och uppmarschen tog fem dagar.  Äntligen den 21 augusti börjar hans armé att korsa gränsen och den ryska centern i form av XV. kåren erövrar Niedenburg med lätthet men vidare avancemang norrut mötte på hårt motstånd, bland annat av 1. ostpreussiska jägarbataljonen som var kända för vara goda skyttar. Denna bataljon tar rejält med stryk men ryska XV. kåren tar 4000 man förluster under två dagar och kriget har knappt börjat.  Frontchefen Zjilinskij pressar Samsonov att hans armé ska fortsätta framåt till linjen Osterode –  Allenstein, ytterligare drygt 50 km norrut, innan den tar halt.

På andra sidan börjar tyskarna skifta förband från norr, fronten mot Rennenkampf, till söder mot Samsonov. Tyskarna har i norr tre fältkårer och det ryska spaningsflyget upptäckte att en kår anländer till söder. De andra två tappar faktiskt ryssarna bort. Då Rennenkampf inte hade stridskontakt lyckas tyskarna omgruppera alla tre kårer till söder mot Samsonov. De två ryssarna tappar koll på antog ryssarna hade retirerat mot fästningen Königsberg för att förstärka försvaret där, dit Rennenkampf höll på att avancera i ett långsamt tempo.

Det ryska artilleriet på väg till fronten. Stor del av det ryska artilleriet var uppbundet i olika fästningar och fortifikationer. Ammunitionsåtgången under striderna i augusti 1914 visade sig bli högre än vad ryssarna hade räknat med. 

Samsonov märker ett ökat tryck på sin vänsterflygel då där finns nu två tyska kårer, XX. och den nya I, som strider i området nordväst och väster om Niedenburg.  Samsonov får intrycket att det här som tyskarna har koncentrerat sina styrkor. Samsonovs center splittras då hans XV. kår dras in i dessa strider. Detta hans andra centerkår och högra flygel fortsätter avancemanget norrut, Högerflygel i form av ryska VI. kåren erövrar Bischofsburg, öster om Allenstein, den 25 augusti medan Samsonovs andra centerkår närmar sig Allenstein. Då plötsligt dyker den tyska generalen August von Mackensen med sin XVII. kår upp och anfaller rakt in Samsonovs högerflygel, en division från ryska VI. kåren, norr om Bischofsburg, och slår divisionen sönder och samman. Samtidigt som den andra borttappade tyska kåren anfaller den andra divisionen i kåren. Hastig reträtt inleds av den ryska kåren och detta debacle rapporteras inte vidare till Samsonov förrän ett dygn senare men inte i full detalj.

Allt lugnt eller?

Samsonov är väl medveten om hårda strider på sin vänsterflygel och center men lyckligt ovetande om vad som egentligen händer på högerflygeln. Rapporterna om högerflygeln som når Samsonov är oklara samtidigt som varken Zjilinskij eller Rennenkampf skickar några rapporter om att de har tappat bort två tyska kårer.  Samsonov tror att stridens tyngdpunkt är hos XV. kåren och inte vid Allenstein och Bischofsburg på hans högerflygel.  Order skickas ut på kvällen den 27 augusti.  Den ryska kåren, som tagit Allenstein får order om att förstärka XV. kåren och lämna över kontrollen av Allenstein till ryska VI. kåren. 

Tidigt på morgonen den 28 augusti tar Samsonov den fatala beslutet att bege sig till fronten och XV. kåren i syfte att stabilisera vänsterflygel och centern samt få igång avancemanget mot Osterode.  Den ryske befälhavaren i Allenstein skickar iväg spaningsflyg för att klarlägga läget både i öster och väster om staden. De rapporteras att trupper marscherar mot Allenstein från öster och det antas automatiskt att det är ryska VI. kåren. Ingen befälhavare på rysk sida vet att denna ryska kår genomför en full reträtt söderut och det är tyska soldater som är på väg mot Allenstein från en av tyska kårerna som man tappat bort. Ett spaningsflyg skickas tillbaka till de marscherade trupperna för att kasta ner order men skjuts ner. Att planet inte återvändo väcker inget alarm utan ses mer som att sånt händer.

Katastrofen uppdagas

Samsonov anländer till ryska XV. kåren och gratulerar dem till deras seger över tyska 41. division men snart blir det smolk i bägaren.  Läget börjar bli allt klarare för Samsonov, vänsterflygel verkar inte hålla och tyskarnas huvudstyrka är kanske inte framför ryska XV. kåren utan längre österut vid hans högerflygel. Samsonov bestämmer sig för att bege sig österut med staben för att söka kontakt med kårerna där i ett sista försök att rädda situationen.  Dock det ryska försvaret där har kollapsat och det finns inte längre något ordnat försvar. Samsonov träffar på sprängda rester och börjar forma tankarna om ”Jag har svikit tsaren”. Tyska förband har återerövrat Allenstein utan större svårigheter. Detta slag om Allenstein 26 augusti–30 augusti kom senare i ett propagandistiskt genidrag att bli slaget vid Tannenberg. Det tyska radarparet Paul Hindenburg och Erich Ludendorff, som fått befälet över tyska 8. Armén, visade ryssarna hur strid skulle genomföras.

Samtidigt har tyskarna från väster återerövrat Niedenburg, vilket hindrar ryska urdragning.  Allmän reträtt beordras visserligen men det är för sent. Samsonov inser att han har förlorat och hans armé har lidit ett förödande nederlag. Samsonov skiljer sig från klungan i skogen och hans stabschef hör ett skott som ekar i skogen. Det var den 30 augusti 1914.  Hans trupper hade korsat gränsen den 21 augusti. 

Här är inte ryska soldater på marsch för att invadera utan på väg till krigsfångenskap. I bakgrunden syns en tysk ulan som eskorterar dem. 

Så halva ryska invasionsstyrkan var utslagen endast Rennenkampfs 1. armé var kvar. När Samsonovs nederlag stod klart för Rennenkampf beordrade han tillbaka sina främre förband och etablerade en ny huvudförsvarsposition samtidigt som Nordvästfrontens befälhavare Zjilinskij försökte stärka försvaret genom att tillföra nya förband.

Striderna om Ostpreussen pågick ytterligare ett tag medan reträtten fortsatte för Rennenkampf. Tyskarna kunde nu koncentrera sig på hans styrkor. Den 14 september var hans armé ute ur Ostpreussen. Den ryska invasionen med 500 000 man och 1 140 artilleripjäser var över efter en månads strider och den ryska styrkan var helt slagen i spillror. Tyskarna hade tagit närmare 150 000 krigsfångar under striderna.

En månads krig hade orsakat skador på Ostpreussen, men den ryska plundringen av provinsen förvärrade det hela. En dstor del av stöldgodset – eller som det hette: konfiskerat gods – fördes till Vilnius och enligt listorna från det ryska militärdistriktet fanns det 697 olika typer av föremål, exempelvis möbler, sanitetsgods, bestick och klockor.

Mer historia om Ryssland och Sovjetunionen:

Stalin skapar en illusion

Hitler och Stalin delar på Polen:

Molotov-Ribbentrop 23 augusti 1939

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html