Stalin skapar en illusion
Ryssland utvecklades till en av Europas stormakter efter sin seger över Sverige under det stora nordiska kriget. De nådde fram till Östersjön. Under hela 1700-talet fortsatte Ryssland sin expansion och nådde i söder fram till Svarta havet när Katarina den store satt på tronen. Samtidigt som Ryssland tillsammans med Preussen och Habsburg styckade Polen. Allt fler områden kom att hamna under Rysslands kontroll.
Sedan kom en del bakslag i maktkampen med Napoleon och Frankrike men Ryssland slutade som segrare och Finland var nu del av det ryska imperiet. Krimkriget 1853–1856 var ett nederlag men det stoppade inte Rysslands ambitioner. Det rysk-turkiska kriget 1877–1878 gick Ryssland segrade ur. Även om britterna gick in för att hindra att Konstantinopel föll under ryskt kontroll.
Den ryska generalstaben genomförde före första världskriget (1898) en sammanställning där de listade 38 ryska militära kampanjer sedan 1700 och det visades att hela 36 klassades som offensiva medan två var defensiva (och dessa måste vara Karl XII och Napoleon 1812). Något de var stolta över, ”vi är ett imperium och våra fiender ska frukta oss”.
1914 – ett storkrig bryter ut
Inför första världskriget fanns en allians mellan Frankrike och Ryssland. Alliansen innebar att ryska styrkor skulle snarast efter ett eventuellt krigsutbrott mellan Frankrike och Tyskland utföra en invasion av Tyskland med syfte att skapa ett tvåfrontskrig för Tyskland. Detta då Frankrike visste att de skulle utsättas först för ett tyskt angrepp, vid ett eventuellt krigsutbrott. Det hade skett stora investeringar i det ryska järnvägsnätet i västra Ryssland med hjälp av Frankrike för att möjliggöra en snabbare mobilisering och koncentration av de ryska styrkorna.
Nu gjorde inte ryssarna exakt som fransmännen ville för man hade egna mål. De planerade istället för två invasioner, en norr mot Ostpreussen och en i söder mot provinsen Galizien i Österrike-Ungern. Den förstnämnda invasionen genomfördes av Nordvästfronten med två ryska arméer. Den senare sköttes av Sydvästfronten med fyra ryska arméer.
Den ryska tsaren Nikolaj II hade yttrat om det var bara en tidsfråga innan Österrike-Ungern kollapsade och dess grannar delade upp bytet samtidigt som Ungern och Böhmen (dagens Tjeckien) blev självständiga smånationer. Österrike-Ungern sågs som en stormakt på nedgång. Österrike-Ungern hade flera konflikter med Ryssland där den senare krävde att förstnämnda backade, vilket inte skedde. Det var dags att ge igen.
Kriget med en himla massa förlorare
Första världskriget slutade inte lyckligt för någon av de tre parterna, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Alla tre blev förlorare. Österrike-Ungern drabbades hårdast då imperiet krackelerade totalt och klev in i skuggorna. Även Ryssland drabbades hårt men de nya makthavarna bolsjevikerna red ut de värsta stormarna men förlorade sitt fotfäste vid Östersjön. Nu bara en mindre remsa av kust kvar längst in i finska viken. 200 år av expansion västerut hade tappats samtidigt som Warszawa inte längre var en del av det ryska imperiet utan huvudstad i Polen, den gamla fienden, fanns åter på kartan.
NKVD skjuter nästan alla
Alla krig tärde hårt på Ryssland men ny gestalt reste sig ur askan, Sovjetunionen. Om tsarens välde hade inneburit kontroll och hemlig polis så var det ingenting mot det nya NKVD. Josef Stalin skaffade sig total kontroll och började bygga en stor och gigantisk krigsmakt samtidigt som hans terror drabbade även officerskåren hårt under 1930-talet. Även att vara chef för NKVD var ingen garanti, både Genrich Jagoda och Nikolaj Jezjov som var chefer för NKVD avrättades. Sedan etablerades en slags sanning om att olyckor var sabotage vilket drabbade flygvapnet hårt, många chefer där kom under några år att avrättas.
Under trettiotalet var den gängse uppfattningen inom Röda Armén att huvudfiender till Sovjetunionen var bland annat Polen, Japan och Tyskland. Även andra länder sågs som tänkbara motståndare. Många i den sovjetiska ledningen hade inte glömt det sovjetiska nederlaget i kriget mot Polen 1919-1920. Det finns ett ordspråk som säger att min fiendes fiende är min vän. I triangeldramat Polen, Tyskland och Sovjetunionen såg alla varandra som potentiella motståndare i ett framtida krig. Så alla var varandras fiender. Stalin såg att de allierade ställdes på Polens sida i den diplomatiska konflikt som blossade upp mellan Tyskland och Polen.
Hitler gav Stalin vad han ville ha
Både de allierade och Tyskland närmade Stalin i syfte att få Sovjet att ta ställning. Hitler hade inga skrupler, att ge Stalin ett lukrativt erbjudande och på sätt få möjlighet att agera mot Polen. Stalin skulle få halva Polen och rätt att agera mot Baltikum förutom Litauen, Finland och Bessarabien i Rumänien utan att tyskarna la sig i. Stalin såg möjligheter att återupprätta Tsarrysslands gamla gränser men det fanns en stor nackdel som borde ha avskräckt honom. Nackdelen var att Tyskland och Sovjetunionen skulle få en lång gemensam gräns när Polen emellan dem försvann och delades upp. Molotov-Ribbentrop avtalet reviderades efter kriget i Polen 1939 så att Litauen också hamnade i den sovjetiska intressesfären. Och gränsen mellan Tyskland och Sovjetunionen förlängdes ytterligare när alla tre baltiska länderna tvingades in i Sovjet som sovjetiska republiker 1940.
Tysklands angrepp på Polen var över på fem veckor och Röda Armén hade redan den 17 september 1939 gått in i Polen från öster för att ta hand om sin del. Officiellt hette det att man hade kommit för att skydda vitryssar och ukrainare. Den sovjetiska historieskrivningen efter kriget beskrev Molotov-Ribbentrop avtalet från den 23 augusti 1939 som ett non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen och att Stalin hade räddat Sovjet från krig. De hemliga tilläggen om intressesfärer nämndes inte. Hur förklarade man i Sovjetunionen under kalla kriget då inmarschen i Polen i september 1939?
Den sovjetiska generalstabens akademi gav 1977 ut en lärobok med begränsad cirkulation, ”Historien om krig, krigskonst och krigsvetenskap”. Nu när fler har möjlighet att ta del av den kan vi läsa hur händelserna i september 1939 beskrivs. I boken skrivs det att det som var östra Polen 1939 en gång hade varit sovjetryska områden (västra vitryssland och västra Ukraina). Polska lågadeln i stöd av USA, England och Frankrike erövrade dessa områden 1920 och förvandlade dem till polska kolonier. Vitryssar och ukrainare i dessa regioner slogs hårt mot förtryckarna och såg sin enda räddning som Sovjetrepubliker.
Vidare i boken, ledningen i Sovjetunionen blev oroliga för sina bröder på andra sidan gränsen när det tyska angreppet mot Polen kom och den 17 september 1939 beslöt man att marschera in för att skydda in dem. Samtidigt förhindrades tyskarna att helt erövra ett strategiskt uppmarschområde i sitt angrepp mot Sovjetunionen. Övertygande om att Röda armén var stridsberedd så backade tyskarna och gick med på att lösa situationen fredfullt.
Stalin och Sovjetunionen framstår här som att reagerar på tysk aggression och inte som sanningen är att det var ett imperiebyggande. Ett imperium som med vapen i hand var med och delade på bytet. Fram till Sovjetunionens kollaps så var detta som gällde i sovjetisk historieskrivning. Vad hade Stalin lyckats med att komma överens med Hitler?
Stalin tar för sig
Den sovjetiska gränsen flyttades ytterligare västerut och gränsförsvaret i form av befästningar och värn längs den gamla gränsen ansågs inte längre nödvändiga så ett nytt gränsförsvar vid den nya började iordningsställas. En fiende till Sovjet, Polen, var borta men tyskarna kunde nu genomföra sin uppmarsch för ett eventuellt krig mot Sovjet på eget område intill den sovjetiska gränsen. Detta oroade inte Stalin för både Frankrike och Storbritannien hade förklarat Tyskland krig och han visste att Hitler ville undvika ett tvåfrontskrig som Tyskland hade utkämpat under första världskriget (1914–1918). Hitler var nu tvungen att blicka västerut för att ta hand om Frankrike och Storbritannien medan Stalin fortsatte med sin del av pakten. Trycket på de baltiska länderna och Finland ökade, i Finlands fall utvecklas det hela till krig. Den 30 november 1939 gick Röda armén över gränsen och kriget höll på utvecklas till ett gigantiskt fiasko men marskalk Semjon Timosjenko skickades dit för rätta till det hela och till slut tvingades finnarna att söka fred i mars 1940. Viborg som var Finlands andra stad 1939 blev nu en del av Sovjetunionen och är än idag en del av Ryssland.
Stalin ger sig på Rumänien
Tyskarna var till slut redo för sitt fälttåg mot fransmännen och den 10 maj 1940 satte kriget igång. Högsta ledningen i Sovjetunionen såg fram mot ett långt krig, att tyskarna skulle få återuppleva första världskriget på nytt. Stalin kändes sig nöjd, allt hade i stort sett gått som han planerat. Hans fiender förgör varandra även om han givit Hitler den handlingsfrihet som han behövde. En annan viktig effekt av pakten var ett handelsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen, Tyskland blev en av Sovjetunionens viktigaste handelspartner för modern teknik och verktygsmaskiner samtidigt som Stalin gav Hitler de råvaror som han behövde.
Bland annat stora oljeleveranser till Tyskland från Sovjetunionen. De tågen fortsatte att rulla samtidigt som Stalin ökade trycket ytterligare på Rumänien att avträda Bessarabien till Sovjetunionen. Åsikten var att Rumänien hade tagit området olagligt från den sovjetiska nationen 1918 och nu var det dags att lämna tillbaka det. Rumänien hade inget val utan vek sig och den 28 juni 1940 gick Röda Armén in i Bessarabien, som snart blev den Moldaviska sovjetrepubliken(idag Moldavien). Strax därefter upptogs de baltiska staterna som nya sovjetrepubliker. Stalin gjorde vad Peter den store hade gjort, nått fram till Östersjön. Det hela såg ut att gå Stalins väg förutom debaclet i Finland.
Frankrike gick på pumpen
Dock i väster blev det ingen repris av första världskriget som Stalin hade hoppats på. Frankrike föll och kapitulerade den 22 juni 1940. Stalins vågspel med Hitler fungerade inte. Hitler kunde nu åter blicka österut. Stalin visste att under 1940 skulle det inte bli något inget krig men under 1941 kunde det ske men hoppet var att det skulle dröja till 1942.
Detta hopp ökade när tyskarna inledde sitt krig på Balkan, invasionen av Jugoslavien och Grekland, den 6 april 1941. Men icke den 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet på Sovjetunionen och historiens största fälttåg tog sin början.
Stalin besegrade Hitler
Drygt 46 månader skulle dröja innan kriget var över och det kostade Röda Armén drygt 600 000 i stupade, sårade och saknade varje månad av kriget. Stalin spelade ett farligt spel med Hitler när Molotov-Ribbentrop-pakten skrevs under men Stalin och Sovjetunionen kom ut som segrare tills slut. Men priset sett till människoliv var extremt högt men det verkar inte ha bekymrat Stalin. Freden 1945 var inte bara kostsam för Tyskland utan även många andra länder. Polen förlorade i stort halva landet till Sovjetunionen men fick tyska områden som ersättning och kom på så sätt hamna mer i Mellaneuropa. Sedan förlorade Finland, Tyskland, Rumänien, Japan och Tjeckoslovakien landområden till Sovjetunionen. Allt tack vare vapenmakt. Landet var mäktigare än någonsin tidigare och en av världens supermakter. Men det var en chimär skulle det visas sig.
Den sovjetiska ekonomin var inte så stark som man trodde i väst. Ekonomin var uppbyggd för att tillgodose statens behov först och främst och inte folkets behov. Under kriget var detta inget problem för då var kriget i fokus. Men efter kriget visade det sig att den sovjetiska ekonomin inte var tillräckligt välutvecklad för att skapa välstånd för nationen och folket. Ett ytterligare faktum som försvårade efter kriget var att de länder i central- och östeuropa, som nu kom att hamna bakom järnridån, var anpassade till handel västerut. Man fick nu svänga om sin inriktning mot öster. Detta var hämnande för utvecklingen eftersom den sovjetiska ekonomin inte kunde vara samma drivmotor som väst hade varit under mellankrigstiden. Dagens ekonomiska situation i Ryssland kan belysa denna brist. Exporten av råvaror har ett dominerande betydelse för ryska ekonomin, vilket är ett tecken på en underutvecklad ekonomi. Något som hade stor betydelse för den sovjetiska krigsekonomin var de allierades lend-lease, vilket var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen. Leveranserna från de västallierade möjliggjorde att den sovjetiska krigsekonomin kunde fokusera på produktionen av stridsvagnar, stridsflygplan och kanoner. Utan hjälpen från lend-lease hade den sovjetiska krigsproduktionen inte alls nått samma nivåer och den sovjetiska ekonomin och livsmedelsförsörjningen hade under andra världskriget haft ännu större problem.
Sprickor i fasaden
Synen på Sovjetunionens militära förmåga ändrades. Sovjetunionen sågs inte längre som koloss på lerfötter utan hade blivit en av världens två supermakter. Den sovjetiska krigsmakten kom att framstå som en garant för Sovjetunionen och var den främsta i världen efter segern under andra världskriget. Röda armén blev den sovjetiska armén efter krigsslutet för att markera att ny epok hade inletts. Den sovjetiska armén gick egentligen aldrig in i ”riktigt” krig förrän 1979 i Afghanistan. Men denna insats fick de inte kalla för krig under de första åren utan det framställdes som internationell tjänst. Efter ett tag då allt fler zinkkistor med döda soldater skickades hem och allt fler veteraner, Afghanisti, märktes hemma i Sovjetunionen kom kriget bli en del av verkligheten. Dock jämfört med andra världskriget var insatsen i Afghanistan väldigt liten. Det beräknas att totalt tjänstgjorde drygt 620 000 sovjetiska soldater under nästan tio års krig i Afghanistan. Trots detta blev kriget en enorm belastning för den sovjetiska ekonomin, det blev en tung börda. Den sovjetiska krigsmakten lämnade Afghanistan 1989 och auran ”obesegbar” hade fått sig en ordentlig törn. Hela statsbildningen tappade legitimitet, ”vi var ju som tyskarna”, samtidigt garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa.
Kollapsen 1991
Stalins imperium byggde på vapenmakt, revolter mot Moskvas styre hade avlöst varandra genom åren. Tills slut kollapsade Sovjetunionen 1991 då ekonomin utvecklades klart sämre jämfört med västvärlden samtidigt länderna bakom järnridån kunde bryta sig loss från Moskvas kontroll. Sovjetunionen var en stor ekonomi tack vare sin stora befolkning men det var ingen bra ekonomi, den var underutvecklad, stelbent och halkade efter i den tekniska utvecklingen. Det kostade att ha en enorm stor krigsmakt. Att hela tiden utveckla nya vapensystem och producera dem i stora antal. Resurserna var inte oändliga utan snarare begränsade. Sovjetiska stridsvagnar blev kända över hela världen medan sovjetiska personbilar snarare blev ökända. De nationer blivit en del av Stalins imperium som delrepubliker i Sovjetunionen lämnade. De valde självständighet istället för att styras från Moskva, och frigöra sig från vad de såg vara det ryska imperiet. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur Stalins imperium till slut föll samman.
Vidare läsning:
Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)
Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)
Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)
Simon Sebag Montefiore: Stalin – den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)
Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)
Mer om förluster i krig, läs här:
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
Lästips om östfronten finns här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar