Historien om 57 mm pansarvärnskanonen
Under andra världskriget inleddes samarbete mellan London, Moskva och Washington inom flera områden efter Hitlers anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941. Ett var Lend lease som innebar att både USA och Storbritannien stöttade Sovjetunionen med vapen.
Det var inte bara så att de skickade saker utan Röda armén kunde utrycka önskemål och även tacka nej, till exempel när det gäller Sherman-stridsvagnar ville Röda armén ha endast M4A2 Sherman då den hade dieselmotor och de fick det, drygt 4 000 vagnar. Sedan sa de nej både till de amerikanska pansarvärnskanonvagnarna M10 och M18.
Nej tack
I vilket fall britterna hade i slutet av 1941 tagit fram en ny pansarvärnskanon som de var stolta över, 6-pundaren (57 mm). Pjäsen sattes in i strid för första gången i maj 1942 vid Gazala I Nordafrika och kunde ta hand om existerade tyska stridsvagnar. Dock tyskarna ökade hela tiden sitt frontpansar. USA tog glatt emot ett erbjudande och där sattes pjäsen i licensproduktionen för de amerikanska pansarvärnet i deras infanteridivisioner, 57 mm pansarvärnskanon M1. Men Röda armén tackade nej till att få pjäser levererade till Röda armén, inte intresserade av kanonen.
Britterna visste att Röda arméns standardpjäs var 45 mm pansarvärnskanoner för skyttedivisionerna så de blev ställda. Varför? De bad sin representant i Moskva pressa på sin motpart för att få reda på vad som var fel. Efter några turer fick de till svar att Sovjetunionen hade redan en 57 mm pansarvärnskanon. De ville givetvis veta mer men det hela verkar ha runnit ut i sanden. Sedan verkar Röda armén ha accepterat 400 licensproducerade amerikanska pjäser.
Hur var det egentligen?
Nu skarvades det lite med informationen till britterna. Den sovjetiska 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 hade börjats producerats 1941 och sedan kom det tyska anfallet. Snart märkte Röda armén att skräckpropagandan om tunga tyska stridsvagnar var bara sagor. De tyngsta tyska stridsvagnarna vägde runt 20 ton medan Röda arméns tyngsta vagnar vägde över 40 ton. 57 mm kanonen var dyr, svårare att producera och hade dessutom annorlunda ammunition, standard var snarare 45 mm och 7,6 cm.
Nu när både 45 mm och 7,6 cm pansarvärnskanoner räckte mot det tyska pansaret kom produktionen av 57 mm att ifrågasättas. Dessa var standard inom Röda armén men 57 mm var det inte. Även om det fanns enstaka exempel på 57 mm i Röda armén. Den lades ner efter endast 371 pjäser under 1941. Förenkla produktionen och logistiken. Så Moskva hade egentligen ingen 57 mm kanon i produktion och väldigt få i tjänst jämfört med andra pjäser.
Ett argument som ses ibland som anledning till produktionsstoppet är att granaten från 57 mm kanonen bara gick rakt igenom den tyska stridsvagnen och inget annat hände. Låter som sagt lite konstigt, utan det vara snarare kostnader, förenkla logistiken och att de befintliga pjäserna redan klarade av jobbet.
Den tyska Tigervagnen kommer
Sedan kom den tyska Tigervagnen senhösten 1942. Mötet med Tigervagnen under vintern 1942-43 skakade om Röda Armén så inom Röda Armén funderade man ett tag att beväpna T-34:an med den långa 57 mm kanon istället för den 7,6 cm kanon som vagnen hade för att få bättre penetrationsförmåga mot Tigervagnen. Man föredrog egentligen 7,6 cm kanonen för den hade en bättre spränggranat än 57 mm kanonen. Relativt snart fick man klart för sig att produktionen av Tigervagnen var begränsad och man ansåg då att det inte var nödvändigt att förändra i produktionen av T-34:an utan 7,6 cm kanonen behölls tills det att serieproduktionen med den nya 8,5 cm kanonen var redo.
Däremot beslöt man att återuppta en produktion av 57 mm pansarvärnskanon ZIS-2 som pansarvärnspjäs. Så produktionen satte igång igen 1943 med tanke på tyngre tyska vagnar. Men produktionen var begränsad precis som Tigervagnen var, 4 280 pjäser under 1943 1944 jämfört med den klassiska 45 mm pansarvärnskanonen där 26 204 kanoner lämnade fabrikerna.
Brittisk design versus sovjetisk
En enkel jämförelse mellan den brittiska pjäsen och den sovjetiska pjäsen. Britternas första version var L/43, alltså 2,54 meter långt eldrör men det uppgraderades och standard blev L/50, alltså 2,82 meter. Röda armén hade valt ett betydligt längre eldrör, L/73, med andra ord 4,16 meter. Detta ställde högre krav produktionsmässigt, vilket begränsade val av fabrik. Under kriget var det huvudsak en fabrik i Gorkij (idag Nizjnij Novgorod) som producerade pjäsen men 1945 startade produktionen igång i Votkinsk och där pågick den ända fram till 1949. Britterna upphörde med sin produktion 1944 och USA med sin licensproduktion 1945.
Britterna utvecklade och fick fram en ny ammunition pansargranat APDS under 1944 som fanns i begränsad omfattning från våren och sommaren 1944. Den gjorde pjäsen i viss mån farlig för Pantherstridsvagnen. De uppnådde med denna ammunition bättre penetrationsförmåga än den sovjetiska motsvarigheten under kriget. Den sovjetiska hade likvärdig penetrationsförmåga med de vanliga pansargranaterna men Sovjetunionen lyckades inte lika bra med sin specialammunition under kriget.
Total produktion:
6-pundaren hos britterna: 12 435 pjäser
57 mm pansarvärnskanon M1: 15 637 pjäser
57 mm pansarvärnskanon ZIS-2: 13 510 pjäser
Notera: Britterna använde även 6-pundaren i mängder av pansarfordon så produktionen av själva eldröret var betydligt högre, ytterligare cirka 24 000 eldrör för stridsvagnar.
Vidare läsning:
Peter Chamberlain och Chris Ellis: British and American Tanks of World War II. The complete illustrated history of British, American and Commonwealth tanks 1939–1945. (London 1981)
Steven Zaloga & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003)
Pansarvärnsgevär under andra världskriget
Infanteriets pansarvärn på östfronten
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
.jpg)
.jpg)
.jpg)
