Vinthunden på Västfronten

116. pansardivisionen i Normandie 1944 

Denna tyska pansardivision som sattes upp i början av 1944 var lite speciell då den byggde på 16. pansargrenadjärdivisionen. Divisionen formerades i augusti 1940 som 16. motoriserade infanteridivision och stred på östfronten från sommaren 1941. Inför sommaren 1942 kom divisionen att delta i den tyska offensiven mot Stalingrad och Kaukasus, nu som 16. pansargrenadjärdivisionen. Den stora förändringen var förutom namnet att divisionen fick en pansarbataljon. 

Tyska soldater i Normandie sommaren 1944. Långsamt men säkert kom den allierade eldkraften och stridsflyget att nöta ner den tyska motståndskraften. Foto: Bundesarchiv

Divisionen fortsatte att strida på östfronten och drogs ut från östfronten i början av 1944. Den grupperades om till Frankrike. Divisionen var sliten och arméns överkommando hade i mars 1944 tagit beslutet att divisionen skulle organiseras om och utrustas som en pansardivision enligt 1944-års organisation. Divisionens nya beteckning blev 116. pansardivisionen. 

116. pansardivisionen sattes in i strid för första under striderna i Normandie 1944. Divisionen stred sedan på västfronten resten av kriget. 

En del av invasionsförsvaret 

Inledningsvis var målet att ha divisionen redo till 15 maj 1944. Divisionen fylldes ut bland annat med personal från 179. reservpansardivisionen. 16. divisionen hade som sagt stridit på östfronten sedan sommaren 1941 och det hade slitit på förbandet. Det fanns en stomme av erfarna veteraner som var vana vid krigets kaos vid fronten. Divisionen var en del av invasionsförsvaret i Frankrike och fanns hos tyska 15.armén i närheten av Rouen, strax norr om floden Seine när den stora landstigningen kom i Normandie den 6 juni 1944. Manskapsstyrka då var drygt 13 000 man och det existerade en brist på lastbilar, de hade 1 065 av 1 688 de skulle ha enligt listorna. 

Divisionens befälhavare, Gerhard Graf von Schwerin, från hösten 1942 med enstaka pauser fram till 14 september 1944. Han hade blivit avstängd /bortkopplad på grund av bråk med överordnad. Notera att han har både eklöven och svärd till sitt riddarkors. Endast 160 personer fick svärd till riddarkors, så unik. Han förde befäl över en tysk pansarkår i Italien under krigets slutskede. Foto: Bundesarchiv

Mer pansar behövs 

Ett annat problem var det nya pansarregementet med två pansarbataljoner. Målet hade varit att ha förbandet redo under maj men det hade skjutits framåt då allt tog längre tid än beräknat. Divisionens nya pansarregemente hade bara en bataljon utrustade med stridsvagn Panzer IV men divisionens Panther-bataljon beräknades vara färdig först i oktober 1944. Den utbildades i Grafenwöhr i Tyskland. Så divisionen fick temporärt underställd sig division Grossdeutschlands Panther-bataljon som befann sig i väst för att utbildas. Detta i händelse om larmet gick. 

Panther-stridsvagnar i 116. pansardivisionen sommaren 1944. Dock det anges inte vilken av bataljonerna det är: Foto: www.worldwarphotos.info

Panther-bataljoner underställdes ibland andra förband om man ansåg behovet var större där än hos hemmadivisionen. Nu kom ingen order om omgruppering till Normandie under juni-månad så Grossdeutschlands Pantrar skickades till östfronten. Istället fick 116. pansardivisionen en annan Pantherbataljon som också utbildades i väst, en från 24. pansardivisionen. Denna bataljon var fortfarande kvar hos divisionen när order till slut kom i juli 1944 att divisionen skulle Normandie och transporteras över floden Seine med början den 20 juli 1944. 

Läget sommaren 1944 

Pansarläget var då i pansarregementet 76 Panther och 86 Panzer IV vilket ger 162 stridsvagnar. Sedan hade divisionen även 21 pansarvärnskanonvagnar Jagdpanzer IV i sin pansarvärnsbataljon. Enligt rapporter fanns även ett mindre antal Panzer III och stormkanonvagnar Stug III i divisionen. Hade de endast funnits där för utbildningshänseende eller om de åkte med Normandie är oklart. Enstaka Stug III verkar ha funnits kvar i pansarvärnsbataljon. 

Divisionen hade fått de nya Jagdpanzer IV till sin pansarvärnsbataljon, 21 vagnar. 

Dags för fronten 

Divisionen korsade floden Seine den 20 juli 1944 och började samlas i sitt grupperingsområde sydöst om Caen runt 24 juli. Divisionen hade inte satts in vid fronten när den amerikanska anfallsoperationen Cobra vid Saint-Lô satte igång med full kraft den 25 juli 1944. Detta gjorde att tyskarna insåg att fler pansarförband behövdes vid den amerikanska sektorn av fronten, hittills hade tyskarna till större delen haft sina pansarförband vid den brittiska sektorn av frontlinjen. 

Divisionen kom under augusti strida på denna del av fronten. Nu fick divisionen uppleva fullt ut ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig, där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. 

Det amerikanska genombrottet. Målet för den tyska pansaroffensiven var att slå via Mortain mot Avranches vid kusten. Hoppet var att på så sätt få stopp på de amerikanska framryckningarna: Illustration US Army History

Divisionens underställda Pantherbataljon underställdes temporärt 2. pansardivisionen i den tyska pansarmotoffensiven vid Mortain, medan divisionen själv var flankskydd. Offensiven som inleddes den 7 augusti var ett desperat tysk försök att stoppa det amerikanska genombrottet. Pansaranfallet ämnade att slå ut mot kusten vid Avranches men amerikanska 30. infanteridivision höll sina positioner och förstärktes snabbt upp av andra förband. Tyskarna kom inte framåt som de hoppades och offensiven rann ut i sanden. 

Reträtt från Normandie 

Order om urdragning i Normandie kom den 16 augusti och divisionen bröts sig ut ur Falaise-fickan och lyckade undkomma infernot i Normandie. Divisionen klarade sig rätt bra om vi ser till manskapet, 10 675 kvar den 1 september. Divisionen fick då och då ersättningspersonal och samtidigt skickar iväg personal av olika anledningar, till exempel svårt skadade och svårt sjuka. Studeras siffrorna för divisionen från 20 juli till 22 augusti 1944 så indikerar de att divisionen fick runt 4 000 man förluster i Normandie och de hade haft 14 358 1 juli 1944. Med andra ord 28 % förluster under en dryg månad vid fronten. 

Divisionen stannade kvar resten av kriget på västfronten tills divisionen i stort gick under i Ruhr-fickan i april 1945. Den stred bland annat vid Aachen, Arnhem och i Ardenneroffensiven. 

Panther-stridsvagnar i 111. pansarbrigaden som egentligen skulle ha gått till 116.pansardivisionen. Besättningar lämnar senare vagnarna till 11. pansardivisionen och ansluter till sin hemdivision med nya vagnar i november 1944. Foto: Reddit

Den egna Panther-bataljonen som var redo under hösten 1944 kom att användas som grund för 111. pansarbrigaden. Ett tysk fiasko. Så till slut i november 1944 fick divisionen sin egen Panther-bataljon. Medan Panther-bataljonen från 24. pansardivisionen återvände aldrig till sin hemmadivisionen men lämnade 116. pansardivisionen under hösten 1944. 

Under 1945 användes bataljonen som ett förstärkningsförband på östfronten, som en självständig kårbataljon. Den växlade hela tiden tillhörighet. Panther-bataljonen var den bataljon i arméns pansardivisioner så kom att skiftas och flyttas mest, alltså underställdes någon annan istället för hemmadivisionen 

Vidare läsning: 

Heinz Günther Guderian: Das letzte Kriegsjahr im Westen. Die Geschichte der 116. Panzer Division Windhund-Division 1944-1945. (Selbstverlag, Sankt Augustin 1994) 

Dr. F. M. Von Senger und Etterlin jr.: Die 24. Panzer-Division 1939 – 1945. Vormals 1. Kavallerie-Division. (Eggolsheim 2004) 

 Rolf Stoves: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Panzer Lehr i Normandie 1944

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

 Den tyska Jagdpanzer IV

Jagdpanzern som blev Panzer

Den tyska pansarnäven

Det tyska pansarvapnet 1941 jämfört med 1944

Tre varianter av Jagdpanzer IV

Ännu en tysk vagn för att möta fiendens stridsvagnar

Tyskland behövde allt fler tunga pansarfordon för antal motståndare och fronter bara växte från hösten 1942. De ökade sin produktion av stridsvagnar, stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. De behövde kunna försvara sig mot fiendens pansarstyrkor. 

116. pansardivisionen i Normandie sensommaren 1944 med sina nya Jagdpanzer IV. Foto: Reddit

Nya tyngre pansarvärnskanoner, nytt raketgevär Panzerschreck och nytt pansarskott Panzerfaust hade tagits fram. Flera nya pansarvärnskanonvagnar kom att sättas i produktion. Ett av dessa var Jagdpanzer IV, den byggde på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV. 

2. pansardivisionen inför Normandie sommaren 1944, stridsvagn Panzer IV med 7,5 cm L/48 kanon under övning. Foto: Krigsarkivet. 

Hitlers arbetshäst 

Den tyska stridsvagnen Panzer IV deltog i andra världskriget från 1 september 1939 till 8 maj 1945 som första linjens stridsvagn, vilket är en enorm bedrift och ett bevis på en bra plattform. Givetvis modifierades vagnen under kriget men grunddesignen fanns kvar. Men chassit och underredet kom också att användas till en mängd andra pansarfordon som också producerades av tyskarna under kriget. Här presenteras ett av dem, Jagdpanzer IV familjen. 

Jagdpanzer IV på pansarmuseet i Munster, Tyskland. Här syns tydligt det modifierade chassit med sin annorlunda front jämfört med stridsvagn Panzer IV. 

Det kom att tillverkas tre versioner av denna vagn från 1944, totalt drygt 2 000 vagnar. Första versionen byggd på ett modifierat chassi hade samma kanon som Panzer IV H, en 7,5 cm kanon L/48, och 769 vagnar tillverkades under 1944. Medan de två senare versioner hade en ännu bättre 7,5 cm kanon L/70 som var samma typ av kanon som fanns i Panther. Dessa sattes i produktion i augusti 1944. 

# Jagdpanzer IV med 7,5 cm L/48 kanon (1944) 

 # Panzer IV/70 (V) med 7,5 cm L/70 kanon (1944–1945) 

 # Panzer IV/70 (A) med 7,5 cm L/70 kanon (1944–1945) 

V står för Vomag som var tillverkaren medan A står för Alkett. Skillnaden är att den sistnämnda byggdes direkt på ett chassi från Panzer IV och inte ett modifierat. Med andra en överbyggnad med fast kanon på vagnen istället för torn på chassit. 

Här syns vagnen från Vomag, Panzer IV/70 (V) med 7,5 cm L/70 kanon. Samma  modifierade chassi som på Jagdpanzer IV. Foto: Reddit. 

Hitler ville ha fler långa kanoner 

Adolf Hitler ville ha fler vagnar med den nya 7,5 cm L/70 kanonen som satt i Panther stridsvagnen. Då stridsvagnen Panzer IV inte kunde bestyckas med den, tornringen var för liten, så bestämde sig man för att Jagdpanzer IV skulle få pjäsen, och det fungerade. Hitler bestämde att vagnen på framöver skulle heta Panzer IV/70, alltså stridsvagn. Känns det igen? Stridsvagn med fast monterad kanon i chassi. 

Panzer IV/70 (A) med 7,5 cm L/70 kanon från Alkett. Notera att överbyggnaden har bara monterats på ett vanligt Panzer IV-chassi. Foto: Flickr

Så därför kom två olika tillverkare att börja tillverka en ny vagn med kanonen som Hitler önskade. Produktionen under 1944 och 1945 var 769 (Jagdpanzer IV), 944 (Vomag) och 327 (Alkett) av respektive modell vilket ger en total på 2040 vagnar. Av dessa kom 505, alla med 7,5 cm L/70 kanon, att byggas under 1945. Där Vomag stod för 384 och Alkett för 121. 

Trots namnbytet till stridsvagn från pansarvärnskanonvagn verkar tyska armén initialt inte ändrat rutinerna för fordonet utan det tilldelades fortfarande först och främst till pansarvärnskompanier. Klart i krigets slutskede 1945 tog man ofta det fordon som fanns tillgängliga så de hamnade där behoven var störst. 

Vem fick vagnar? 

Vagnen Jagdpanzer IV tilldelades i första hand pansarvärnsbataljoner i pansardivisioner. En bataljon bestod normalt av en vagn för staben och två kompanier med vardera tio vagnar. Enligt listorna skulle det vara tre vagnar på staben och fjorton i varje kompani men bristen på vagnar gjorde att det blev 21 istället för 31 i pansardivisioner. Dock ett undantag i armén var Pansardivisionen Lehr som hade 31 vagnar sommaren 1944.

En klassisk stridsvagn, Panzer IV. Detta chassi användes som grund för många andra pansarfordon. Jämför ovan med Alkett-vagnen så syns det tydligt hur de bara bytte torn mot fast kanon. På bilden en vagn britterna erövrade sommaren 1944 i Normandie. Foto: Imperial War Museums. (IWM)

Däremot till pansargrenadjärdivisioner var målsättningen 31 vagnar. Detta då dessa divisioner hade inget pansarregemente utan bara en pansarbataljon, som vanligtvis var utrustade stormkanonvagnar. Dock det var få pansargrenadjärdivisioner som fick dessa vagnar, endast 3. och 15. pansargrenadjärdivisionen i armén och 4. SS och 17.SS i Waffen SS, fick full bataljon. 

Panther-stridsvagnar från 111. pansarbrigaden under striderna vid Arracourt i september 1944. Foto: Reddit. 

Läs mer om striderna här

Nytt typ av förband sätts upp 

De tyska nya pansarbrigader som sattes upp sensommaren och hösten 1944 fick stridsvagn Panther och de nya pansarvärnskanonvagnarna Panzer IV/70 (V), vilket underlättade logistiken sett till ammunition för de tunga pansarfordonen, alla hade samma typ av pjäs, 7,5 cm L/70 kanon. Detta med pansarbrigader upphörde senare och man återgick till det normala. Så pansardivisioner och pansargrenadjärdivisioner fick fordonet istället. 

Men en skillnad mot Jagdpanzer IV var att Panzer IV/70 (V) användes också som utfyllnad i tunga pansarvärnsbataljoner som fick ett kompani Jagdpanther och två kompanier med Panzer IV/70 (V), som till exempel 560. och 655. tunga pansarvärnsbataljonen. Anledningen till detta var den bättre kanonen, 7,5 cm L/70 istället för 7,5 cm L/48. 

Den tyska Jagdpanthern med sin 8.8 cm L/71 kanon. Den ultimata stridsvagnsdödaren, Läs mer här om Jagdpanther   Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0396-09 / Wagner / CC-BY-SA 3.0

Sedan med den tredje versionen Panzer IV/70 (A) blev det ganska annorlunda, en del vagnar tilldelades till en pansarbataljon i ett pansarregemente. Med andra ord en blandning i bataljonen, vissa kompanier hade Panzer IV som hade en 7,5 cm L/48 kanon medan andra hade Panzer IV/70 (A). Detta för att förstärka dessa bataljoners eldkraft, Men sedan under 1945 ändrades det helt. Plötsligt skulle de självständiga stormkanonbrigaderna (egentligen bataljoner i storlek) få en pluton med tre till fyra vagnar för att få tillgång till pjäser med bättre penetration på längre skjutavstånd. Den klassiska stormkanonvagn Stug III hade 7,5 cm L/48 kanon. 

En ritning på den klassiska stormkanonvagnen Stug III G med 7,5 cm L/48 kanon. Illustration: Peter Müller / Wikipedia Commons. 

Tittar vi på de tre vagnarna så var Panzer IV/70 (V) helt klart bäst i en duellsituation mot fientliga vagnar, den hade bättre kanon än Jagdpanzer IV och bättre pansarskydd än Panzer IV/70 (A). Konstruktionen på Panzer IV/70 (A) där grunden var ett chassi från Panzer IV och inte ett modifierat försvagade det frontala pansarskyddet. Effekten av vinklat pansar försvinner till viss del. Medan Panzer IV/70 (V) var som en Panther istället dock med fast monterade kanon i chassit istället för ett torn. 

Vidare läsning: 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle, Thomas Jentz: Leichte Jagdpanzer. Entwicklung – Fertigung – Einsatz. (Stuttgart 2011) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Tyskarna bestämmer sig för 7,5 cm kanoner

Historien om tysk pansarvärn och pansar 1942

Tyska försök med tungt pansarvärn

Historien om 521. pansarvärnsbataljonen

Chef för Stalins flygstyrkor

Farligt och otacksamt jobb

Sovjetunionens ledare Josef Stalin var väldigt intresserad av utvecklingen av det sovjetiska flygvapnet. Alexej Sjachurin, ansvarig för flygindustrin under kriget, skrev i sina memoarer att Stalin reagerade starkt över varje rapport som talade om problem med flygplan, motorer och beväpning. Stalin hade ett stort intresse för flyg vilket orsakade konsekvenser för ledande personer inom det sovjetiska flyget.

Planet som blev symbolen för de sovjetiska flygstyrkorna under andra världskriget, attackplanet Iljusjin IL-2 Sjturmovik. Här på bilden över Berlin under slutstriden 1945. Foto: Tass

Stridsflygplan och deras utveckling under mellankrigstiden hade stora olycksrisker. Till exempel det amerikanska flygvapnet, som var del av amerikanska armén, hade till och med ett tag en regel om att gifta män inte fick bli flygförare. Olyckor och tillbud var frekventa och hörde till vanligheterna. 

Olyckor kontra sabotage

Den paranoia som rådde i Sovjetunionen under 1930–talet och 1940–talet gjorde att man, som Nikita Chrustjtjov skrev i sina memoarer, såg överallt förrädare, spioner och sabotörer. Vilket kom att innebära att man ofta valde ta till extraordinära åtgärder mot detta. Var det en olycka när ett prototypplan störtade? Eller var det sabotage? Sovjetunionen var ju framtiden och på väg att bli den bästa av världar, här inträffade egentligen inte olyckor utan det måste vara sabotage. 

Att vara chef för det sovjetiska flyget var inte ett tacksamt arbete före kriget. Fyra befälhavarna Jēkabs Alksnis, Aleksandr Loktionov, Jakovas Smuškevičius och Pavel Rykhagov hamnade alla i händerna på NKVD och blev till slut avrättade. 

Chefer före andra världskriget:

Pjotr Baranov (1924–1931) död i flygolycka 

Jēkabs Alksnis (1931–1937) avrättad av NKVD 

Aleksandr Loktionov (1937–1939) avrättad av NKVD 

Jakovas Smuškevičius (1939–1940) avrättad av NKVD 

Pavel Rytjagov (1940–1941) avrättad av NKVD 

Paranoia härskade i den övre ledningen. Man såg inte bara yttre fiender utan även överallt fanns inre fiender. Förhör hos NKVD innebar inte ”snälla frågor” utan ofta finns blodstänk på så kallade ”bekännelser” som skrevs under. 

Jēkabs Alksnis (till vänster i bilden med handen i fickan) samtalar med Anthony Fokker på flygplatsen Schipnol i Nederländerna 27 augusti 1934. Flygplanet i bakgrunden är den fyrmotoriga passagerarplanet Fokker XXXVI. Foto: Collectie / Archief : Fotocollectie Van de Poll

Jēkabs Alksnis till exempel avrättades i juli 1938 och var anklagad för att vara spion åt Lettland. Detta med tanke på hans ursprung. Hans karriär i Röda armén inleddes 1919. NKVD fick honom att skriva under ett erkännande att han varit spion sedan 1935. Detta förbättrades på med ytterligare förhör, så han ”mindes” att han varit spion sedan 1922. 

Jakovas Smuškevičius i början av 1940. Notera de två "guldstjärnorna" på uniformen, det betyder att han har fått utmärkelsen Sovjetunionens hjälte två gånger, en gång för sin insats i spanska inbördeskriget och en för sin insats i kriget mot Japan 1939. Men det hjälpte inte, han avrättades som anti-sovjetisk element. 

Anti-sovjetiska element

Strax innan den tyska invasionen den 22 juni 1941 hade NKVD jagat och gripit som de såg det så kallade anti-sovjetiska element. Bland annat Loktionov, Smuškevičius och Rytjagov blev arresterade. Givetvis var de skyldiga och det slutade med alla tre blev avrättade i oktober 1941. Samtidigt kom även 18 andra höga officerare att avrättas. Platsen var Kujbysjev, dagens Samara. Alla tre hade tidigt gått med i Röda armén och var karriärofficerare. Deras domar revs upp efter Stalins död och de rehabiliterades. Dock de hade blivit avrättade i oktober 1941. 

Pavel Rytjagov ser ung ut på bilden och det är för han var ung, född 1911 i Moskva. Så året innan han fyllde trettio år blev han chef för de ryska flygstyrkorna. Han var jaktpilot i grunden och stridit både spanska inbördeskriget och mot Japan. En av hans anklagelsepunkter var haveristatistiken inom flygstyrkorna. 

NKVD var inte nöjd med att bara straffa dessa tre utan även deras familjer råkade illa ut. Det var standard i Sovjetunionen, inte bara den så kallade förrädaren utan också hans familj drabbades. Till Loktionovs fru dömdes till fem år i arbetsläger i Gulag. Brottet var att hon varit gift med en ”förrädare” Loktionov och varit en del av hans familj. 

Aleksandr Loktionov, född 1893 i Kursk-distriktet, kom från armén där han hade bland annat fört befäl över 4. skyttekåren och vice-befälhavare för vitryska militärdistriktet. Han blev anklagad som anti-sovjetisk element men det gick aldrig till rättegång utan han sköts ändå. 

Generallöjtnant Pavel Zjigarev som tog över i juni 1941 lyckades däremot överleva så även hans efterträdare Aleksandr Novikov i april 1942 som visserligen hamnade hos NKVD två gånger, en gång före kriget och en gång efter kriget. Stalin var inte lätt att ha göra med. 

Historien om Aleksandr Novikov 

Novikov var född den 19 november 1900. Han blev avskedad och arresterad 1937 av NKVD men sedan släppt och åter i tjänst som stabschef för flygstyrkorna i Leningrads militärdistrikt inför vinterkriget mot Finland. Karriär gick framåt och i april 1942 chef för flygvapnet. 

Aleksandr Novikov under 1943. Han föddes 1900 i Kostroma-distriktet. Notera axelklaffarna på uniformen. De infördes igen under 1943 efter den stora segern vid Stalingrad. Tidigare hade axelklaffar ansetts vara en symbol för imperialism och militarism. 

Stalingrad kom under 1942 att utvecklas till en mycket viktig operation. Novikov skickades dit i augusti 1942 till Stalingrad för att samordna flygresurser i de hårda striderna som pågick i området. Under september återkallades han till Moskva där Stalin ville ha Novikovs åsikt om fortsatt produktion av de föråldrade jaktplanen Polikarpov I-16 och I-153. Novikov ansåg att de hade spelat ut sin roll och även om det tog tid att ställa om produktionen var det viktigt att satsa på nya plan. Novikov spelade på Stalins förkärlek för offensiva operationer, att de gamla jaktplansmodellerna fortfarande dög för defensiva uppdrag men hade klara brister vad gäller offensiva operationer eller att säkra luftherravälde. Produktionen upphörde. 

Jaktplanet Polikarpov I-16 på Kola-halvön 1941. Flygplanet fick faktiskt många öknamn, men det som sattes mest var Rata (råttan) och upphovsman till detta var de spanska nationalisterna. Foto: Yevgeny Khaldei (1916–1997)

I början av november skickades Novikov återigen till Stalingrad efter att Zjukov uttryckligen bett Stalin om att han skulle ingå i Stavkas ledningsgrupp som var på plats och förberedde för motoffensiven. Novikov var speciell på flera sätt. Han blev Sovjetunions första flygmarskalk i februari 1944 men det hjälpte inte då han avskedades och arresterades av NKVD efter krigets slut 1945. 

De västallierade hade bättre spaningsplan vilket den sovjetiska flygvapenchefen ansågs skyldig till. Även chefen för den sovjetiska flygindustrin, Sjachurin, blev arresterad. Han hade haft posten sedan 1940 och anklagades att tagit fram underlägsna och mindre bra flygplan, trots att de vann kriget. Otack är världens lön. De båda hade tur och avrättades inte som drabbade en del i denna del utrensning inom flygvapnet. De släpptes i samband med Stalins död 1953. Novikov kommenterade tydligen sin vistelse med att han nu hade genomgått ”en komplett kurs” i Stalins akademi. 

Tidningen Pravda 1942. Mannen i  mitten i bakre raden är Alexej Sjachurin och han har sin hand på Dmitrij Ustinovs axel. Ustinov var sovjetisk försvarsminister från 1976 till 1984 och en av de som hade ansvaret för invasionen av Afghanistan 1979. Mannen till vänster i bild om Ustinov lystrar till namnet Polikarpov medan han till höger lystrar till Iljusjin. Foto: mil.ru

Novikov fastnade alltså både i den stora utrensningen före kriget och i Stalins lilla utrensning efter kriget, som faktiskt inte var helt oblodigt utan ett antal generaler avrättades. Novikovs nystartade karriär i flygvapnet blev dock kort eftersom Novikov förespråkade stridsflygplan medan Sovjetunionens nya ledare Nikita Chrusjtjov ville satsa på ballistiska robotar. Chrusjtjov använde dock andra metoder än Stalin så Novikov omplacerades bara och blev istället flitig författare och skribent. Han dog 1976.

Vidare läsning:

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tyska motoriserade divisioner

Jämförelse mellan SS och armén 1941 

Sommaren 1941, rättare sagt söndagen den 22 juni inleddes världshistoriens största fälttåg. Den tyska invasionen av Sovjetunionen. Waffen-SS hade då som fältförband sex divisioner om den mycket förstärkta brigaden ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” räknades dit. Den var större än en normal tysk brigad men mindre än normal tysk division. Av dessa sex förband var det främst tre divisioner som var organiserade som arméns motoriserade infanteridivisioner och det var: SS-Reich, SS-Totenkopf och SS-Wiking. Men det fanns skillnader. 

Motoriserade divisioner på östfronten 1941. På bilden från 2. pansargruppen. Tyska armén satte in tio motoriserade infanteridivisioner på östfronten. Foto: NARA

Nio bataljoner mot sex bataljoner 

Den största skillnaden var att SS-divisionerna hade tre infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner medan arméns divisioner hade bara två infanteriregementen med vardera tre infanteribataljoner. Tyskarna hade som praxis en lätt haubits bataljon i divisionen per regemente, så det innebar att SS-division hade tre medan armén hade två. Sedan hade båda en tung bataljon. Så mer skyttesoldater och mer haubitsar. 

Tre SS-motoriserade infanteridivisioner var redo sommaren 1941. På bilden SS-division "Totenkopf" som var hos armégrupp Nord vid denna tid. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Wiegand-119-12 / Wiegand / CC-BY-SA 3.0

SS-divisionen hade alltså fler soldater, mer utrustning och vapen men inte för att de var prioriterade utan för att de var större divisioner. Detta var inte alltid en fördel då större division innebar större områdesansvar längs frontlinjen, nio bataljoner infanteri istället för sex bataljoner infanteri. Effekten att ha fler bataljoner i strid innebar givetvis att förlusterna i SS-divisionen var högre jämfört med armédivisionen om alla andra omständigheter är lika. Med andra ord helt normalt. 

Förluster hos armégrupp Syd 

Tyska 1. pansargruppen i armégrupp Syd hade 60. motoriserade divisionen från armén och SS-Wiking. Den förstnämnda som tog 4 642 mans förluster fram till 29 november 1941 stred inte inledningsvis, under julimånad. Medan SS-Wiking hade 5 470 i förluster till 29 november 1941, alltså högre men det var ju större division. Men aningen kortare tidsintervall. 

På bilden en tysk 10,5 cm le FH 18 haubits bakom en halvbandvagn. Standardpjäsen för de lätta haubitsbataljonerna. Det vanliga tyska infanteri använde fortfarande hästar som dragdjur så de motoriserade divisionerna var ett exklusivt sällskap, Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-290-1116-08 / Zermin / CC-BY-SA 3.0

Hur var relationer döda sårade, likvärdig, en stupad för varje fyra sårade. Sedan var skillnad på officersförluster, nja ungefär snarlikt, 179 i armén medan 209 i SS. Här var det snarare en officer stupade per tre sårade. Överhuvudtaget rätt så svårt att jämföra för till exempel SS-Reich tog betydligt högre förluster än SS-Wiking under samma tidsperiod, var det hårdare på de centrala delarna eller fick SS-Reich svårare uppgifter eller var veterandivisionen sämre än gröngölingen? SS-Reich hade passerat över 8 000 i förluster i slutet av oktober 1941. 

Delar vi upp förlusterna på bataljonerna kan det bli en annan historia men samtidigt spelar ju antal dagar i strid roll och hur tunga strider förbandet har varit involverat i. Betydligt svårare blir det och mer detaljerad information krävs. Som dessutom inte kanske finns. Sedan är frågan är det samma standard på SS-divisioner eller för delen armédivisionerna? 

Det fanns tunga (se bilden) och lätta pansarbilar i divisionerna men ingen vagn hade grövre pjäs än 20 mm kanon 1941. Vagnen på bilden var Sd.kfz. 231 som vägde 8 ton. Foto:  Bundesarchiv, Bild 101I-639-4261-33A / Nowak / CC-BY-SA 3.0

Hur många divisioner fanns? 

Tyska armén hade tio motoriserade infanteridivisioner sommaren 1941, deras nummer var: 3., 10., 14., 16., 18., 20., 25., 29., 36. och 60. divisionen. Tre av dem hade väldigt mycket franska motorfordon 2., 14. och 18. divisionen. De enda bepansrade fordon i divisionerna var pansarbilar i spaningsbataljonen, det fanns ett pansarbilskompani som vid full utrustning skulle ha 26 pansarbilar av olika typer, mer för spaning och samband än strid. Fyra divisioner, 16., 20., 29. och 60., hade ett lätt luftvärnskompani i pansarvärnsbataljonen. Alla divisioner hade dessutom en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. 

 22 juni 1941 fördelning 

 Armégrupp Nord: 3., 36. och SS-Totenkopf 

 Armégrupp Mitt: 10., 14., 18., 20., 29. och SS-Reich 

 Armégrupp Syd: 16., 25., 60. och SS-Wiking 

De tre divisionerna i Waffen-SS hade vissa skillnaderna i organisationen. SS-Reich hade precis som arméns divisioner en ”snabb” bataljon, en motorcykelbataljon. Sedan SS Totenkopf hade inga pansarbilar i sin spaningsbataljon. Däremot hade både SS-Reich och SS-Totenkopf ett batteri av stormkanonvagnar Stug III, sju vagnar i respektive division. I armén tilldelades stormkanonvagnar först och främst självständiga kårförband och inte divisioner men inom Waffen-SS fanns inga kårer 1941 så man valde att prioritera sina divisioner. 

Bakom det främre fordonet finns mängder av motorcyklar med sidovagn. En standardfordon för de "snabba" bataljonerna och motorcykelförband. Tyskarna hade många av dessa under de första krigsåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-265-0003-13A / Moosdorf [Mossdorf] / CC-BY-SA 3.0

Samma sak vad gällde luftvärn, alla tre divisioner hade en luftvärnsbataljon där det var två lätta batterier och ett tungt med 4 8.8 cm luftvärnskanoner. Sedan SS-Wiking hade färre understödskompanier i sina infanteriregementen, endast pansarvärn och infanterikanoner. Medan SS-Reich och SS-Totenkopf hade också ett pionjär- och motorcykelkompani. 

SS hade större divisioner 

I vilket fall, ser vi till organisationen i stort kan vi inte säga att Waffen-SS 1941 var prioriterade men de hade större divisioner som krävde mer. Sedan att divisioner inte var exakt kopior av varandra utan att det fanns variationer sett till organisation och utrustning. Det märker vi när vi går ner på djupet gällande detta. 

Soldater från SS-division Reich i strid på östfronten under hösten 1941. Waffen-SS till skillnad från armén hade kamouflagejackor till sina uniformer. Foto: Reddit, 

Ser vi till förluster kan olika divisioner drabbas olika svårt som SS-Wiking och SS-Reich, samma sak skedde i armén. Försöker vi titta på stridseffektivitet så måste vi väga in motståndarens resurser och förluster i de specifika striderna. Speciellt 1941 är detta svårt då Röda armén prioriterade inte precis att dokumentera sina strider utan snarare fokuserade på att lyckas överleva den tyska anstormningen. 

Så sommaren 1941 hade SS tre motoriserade divisioner medan armén hade tio motoriserade divisioner sommaren 1941, medan SS hade inga pansardivisioner vid denna tidpunkt och armén 20 pansardivisioner.  

Vidare läsning: 

Ewald Klapdor: Der Ostfeldzug 1941 – eine vorprogrammierte Niederlage? (Siek 1989) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Hannover 1990) 

Leo Niehorster: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Hannover 1990) 

Otto Weidinger: Division Das Reich. Band III 1941-1943. (Osnabrück 1987)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tyska orden

Det preussiska korståget 

Vid belägringen av Akko (1189 – 1191) kom den Tyska orden att bildas i syfte likt Johanniterorden ta hand om sjuka och sårade korsfarare. De var tyska köpmän från Lübeck och Bremen som organiserade detta för att först och främst ta hand tyska pilgrimer och korsfarare. Vid denna tid anlände många från tyska furstendömen till det heliga landet.

En enkel skiss på belägringen av Akko (1189 – 1191) gjord av en libanesisk konstnär. 

Tyska orden blir en riddarorden 

Det var först några år senare som orden beviljades av påven, och ytterligare en tid efter detta beslöt nästa påve att det skulle vara en riddarorden. Deras riddarregler skulle följa Tempelherreordens och fromhetsreglerna skulle vara i enlighet med Johanniterordens. Till skillnad mot Tempelherreorden, och Johanniterorden kom Tyska ordens riddare aldrig få någon större betydelse i striderna som pågick i heliga landet. Utan det var i det preussiska korståget som den Tyska orden skulle skriva in sig i historieböckerna. 

Hermann von Salza (cirka 1165–1239) var ordens fjärde stormästare. Hans namn kom att utnyttjas av Waffen-SS under andra världskriget, då 11. SS-pansarbataljonen i SS-Nordland tilldelades namnet "Hermann von Salza". Okänd konstnär och originalet finns tydligen i den tyska ordens skattkammare i Wien, 

Korståget i Preussen inleds 

Polska furstar bad Tyska ordens stormästare Hermann von Salza om hjälp mot sina hedniska grannar i Preussen. År 1226 kan ses som starten för det preussiska korståget för då utfärdade påven den gyllene bullan i Rimini som fastställde förutsättningar för den tyska Ordensstatens tillkomst. Korståget med riddare och fotsoldater inleddes på allvar i Preussen 1230 då anlände Hermann Balk med trupp. 

Han var tyska ordens förste landmästare och ordens territoriella expansion i Preussen innebar att allt fler Tyska ordens korsriddarborgar byggdes. Det var en klar taktik från korsriddarnas sida att bygga upp baser för deras vidare expansion och skydda sina områden. Belägring av fort och borgar krävde resurser vilket pruserna inledningsvis inte hade. Deras krigföring byggde på att stjäla boskap, bränna byar och skördar samt kidnappa alla som inte gömde sig och ta de som trälar. 

Karta över de preussiska stammarna under 1200-talet. Detta var området där den Tyska orden genomförde sitt korståg. Karta: Renata3 / Wikipedia Commons

En ny stat tar form 

Hermann Balk beskrivs av historiker som förnuftig och försonlig förutom då han kom i kontakt med hedningar och otrogna. Då beskrevs han snarare som att han saknade tolerans, tålamod och visade ingen nåd. Balk insåg att de polska furstarna skulle dra nytta av den Tyska ordens kamp mot pruserna, deras vilda grannar, men vad fick Tyska orden? Snart blev det så Tyska ordens nya borgar betraktades som ordensegendom och att man delade inte överhögheten med någon annan i de erövrade områdena. Nu blev den tyska Ordensstaten verklighet tack vare Hermann Balk. 

Ett viktigt fäste för den Tyska orden blev den berömda Marienburg, idag Malbrok. Arbetet med att bygga denna inleddes 1274. Den förstördes svårt under andra världskriget men har genomgått omfattande restaureringsarbeten. Bilden ovan är från 2003. Foto: Topory / Wikipedia Commons

Floders betydelser kan inte underskattas under dessa tider och det syns tydligt om vi ser var Tyska orden etablerade sina borgar. Den stora ordensborgen Marienburg, idag Malbrok, ligger på floden Nogats sydöstra bank som är en biflod till den stora floden Wisła. Ett annat exempel var början till staden Königsberg, idag Kaliningrad som där borgen Königsberg uppfördes vid floden Pregels mynning i Samland. Avståndet mellan Malbrok och Kaliningrad är cirka 120 km fågelvägen. En bra dagsmarsch under 1200-talet kunde innebära att en styrka lyckas avklara 20 km, så att förflytta trupp mellan dessa två styrkepunkter via landvägen fick man räkna med en vecka. Det var betydligt säkrare att förflytta sig längs floder. 

En modern tolkning av hur den Tyska ordens riddare såg ut. Flera storfilmer har haft liknade stil, som den polska storfilmen från 1960, "Krzyżacy" (Korsriddarna var den svenska titeln). 

En hyllning till kung Ottokar 

Samland, där Königsberg ligger, började erövras under 1250-talet och den Tyska orden fick hjälp av Ottokar av Böhmen med en armé då deras egna styrkor inte räckte till. Hela operationen hade den litauiska fursten Mindaugus godkännande. Han hade bara temporärt konverterat till kristendom, dock det visste inte den Tyska orden. Syftet var för honom att bli av med en besvärlig granne men istället fick han en annan. Området Samland erövrades och borgen som byggdes för att kontrollera det nya territoriet fick namnet Königsberg som hyllning till kung Ottokar. 

Karta över Königsberg 1255, här syns tydligt varför den framtida storstaden kom just hamna här. Vattenvägar hade stor betydelse. Karta: Stadtgemeinschaft Königsberg

Kampen om Preussen pågick under många år, ibland var den Tyska orden nästan totalt utslagen då allianser svängde fram och tillbaka. Dock till slut fick Tyska orden överhanden och stod som segrare. Enligt ordens krönikor tog det preussiska korståget officiellt slut 1283. Därefter tog det litauiska korståget men det är en annan historia. 

En annan modern konstnärs tolkning av den Tyska ordens riddare. Det klassiska vita med de svarta korsen. Illustration: Reddit

Vidare läsning: 

 Uwe Ziegler: Kreuz und Schwert. Die Geschichte des Deutschen Ordens. (Köln 2003) 

 Eric Christiansen: The Northern Crusades. (London 1997) 

 William Urban: The Teutonic Knights. A Military History. (London 2003)

Preussaren i amerikanska inbördeskriget

Baron von Münchhausen slogs med Lee

Skickliga fältherrar genom världshistorien

Ett namn kommer alltid att bestå

Nuke Kaliningrad

Långräckviddig bekämpningsförmåga

Det har kommit uttalande från Försvarsmakten att vi behöver precisionsvapen och långräckviddig bekämpningsförmåga i form av robotar eller drönare. Det innebär att stridsflygplan inte behöver flyga över ett markmål för att bekämpa det. 

Kryssningsroboten Tomahawk under testskjutning. Foto:  Royal Navy/MoD/MOD

Allt fler länder skaffar sig förmågan att genomföra vapeninsatser med dessa vapen. Det ändrar även viljan att använda vapen som maktmedel. Du behöver inte längre riskera att förlora piloter eller för den delen soldater. Vi har faktiskt tänkt på detta och började fundera på ett koncept. 

Förbekämpning med kärnvapen 

Året var 1957 och Saab fick uppdraget att utveckla en svensk taktisk kärnvapenrobot att använda mot eventuella sovjetiska utskeppningshamnar i händelse av krig. Målet var att förstöra invasionsflottan innan den ens lämnade hamn. Alltså riktig ordentlig förbekämpning med kärnvapeninsats. Spräng dem i bitar. 

Vi hade en vallgrav, Östersjön, men vi oroade oss för landstigningar längs vår långa kust. Under kalla kriget följde vi vaksamt utvecklingen på andra sidan Östersjön. Vad händer och finns det något att oroa sig för? Foto: Reddit

Så en förstudie inleddes om vad som kallades Robot 330, längd 11,7 meter och vikt 4,4 ton. Tänkt kärnladdnings sprängkraft var cirka 20 kiloton och räckvidd cirka 500 km. Avståndet från svenska baser i Blekinge till Kalingradområdet var cirka 350 km. Vi kunde även välja hamnen Liepāja som mål från till exempel baser i Kalmar försvarsområde. 

Den svenska taktiska kärnvapenroboten Robot 330. Den skulle nästa vara 12 meter lång. Ritning: Krigsmakten. 

Bomben mot Nagasaki 1945 

Cirka 20 kiloton motsvarar ungefär bomben mot Nagasaki som släpptes den 9 augusti 1945 där mellan 35 000 till 40 000 människor dog direkt. Totalt verkar bomben ha orsakat 60 000 till 80 000 dödsfall. Så detta var planen, bomba hamnar med kärnvapen, men plan är en sak och verkligheten en annan.

Nagasaki före och efter atombomben den 9 augusti 1945. Foto: U.S. National Archives 

Projektet hann knappt starta förrän det lades ned 1959. Det blev en förstudie som vi i eftervärlden kan studera. Hur kom det att det lades ner? 

Projektet kom att arkiveras 

Det talades om höga utvecklingskostnader men skulle vi verkligen ta systemet i bruk när det var färdigt? Det skulle dessutom kosta enormt att ta systemet i tjänst med allt som krävdes, det är inget man ställer i ett kallförråd och har i reserv utifall det behövs. 

Vore det inte enklare att hänga på något på ett stridsflygplan? Vi hade fina stridsflygplan och fler på gång. 

Här attackflyget i form av A 32 Lansen med två excellenta sjömålsrobotar Rb 04. Foto: Krigsarkivet

Sedan kärnvapen, skulle vi verkligen vara de första att använda dem? Om Sovjetunionen inte hade kommer med en krigsförklaring mot oss, och de började lasta enormt med stridsvagnar och soldater i utskeppningshamnarna i Kalingradområdet och Liepājaområdet samtidigt som alla våra underrättelser pekade på ett kommande angrepp mot Sverige, skulle vi göra ett så kallat ”förebyggande angrepp” med kärnvapen mot dessa områden? 

Sedan om kriget hade brutit ut och Sovjetunionen avhöll sig från att använda kärnvapen mot oss, skulle vi inleda ett kärnvapenkrig? 

Projektet lades ner som sagt. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

 Tommy Pettersson,: Med invasionen i sikte – Flygvapnets krigsplanläggning och luftoperativa doktrin 1958–1966. (Stockholm 2009)

Kampen om Östersjöns öar

Östersjön under andra världskriget

Den stora armén

Lite om siffror och antal

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vårt artilleri 1990

Drömmen om fornstora dagar 

När kalla kriget tog slut och Sovjetunionen försvann 1991 hade vi många artilleripjäser, nästan 1 200 eldrör. Det blir en himla många bataljoner med tanke att de tunga hade 12 medan de lätta 18 (till exempel 10,5 cm haubits m/40 i Infanteribrigad 66). 

Klassisk ekipage under kalla krigets sista år. Dragfordonet Terrängbil 40 tillsammans med 15,5 cm haubits 77. Pjäsen fanns främst i infanteribrigad 77 och norrlandsbrigad 85. Foto: Lasse Sjögren. 

Men det var pjäser med en del år på nacken. 

Här de tunga som fanns:

15,5 cm haubits 77 – 206 pjäser 

15,5 cm haubits F – 191 pjäser 

15,5 cm bandkanon – 26 bandkanoner 

15 cm haubits m/39B – 110 pjäser 

15,5 cm haubits F inköptes från Frankrike under 1950-talet. Notera "fransyskan” kan vridas runt upphissad på tyngdpunkten genom hydraulik på en rund markplatta. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Tar vi 15,5 cm haubits F, mer känd som fransyskan. I början av 1950-talet, köpte Försvaret in 96 exemplar av den franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Bofors byggde även ett antal pjäser på licens.

Våra tunga bandkanoner var fördelningsartilleri i Norrland under kalla kriget.  Lång räckvidd och snabb eldgivning. Vi hade få pjäser, endast 26 stycken. Foto: Lasse Sjögren

Bandkanonen

Bandkanon 1A baserades på ett förlängt Strv 103 chassi. Stridsvikten blev 53 ton och bandkanonen var för sin tid världens tyngsta bandartilleripjäs. Samtliga Bandkanon 1 kom att användas inom artilleridivisionerna i milo ÖN (Övre Norrland). Inledningsvis organiserades de i två bataljoner om tolv vagnar vardera. Totalt 26 stycken Bandkanon fanns och de var i tjänst under åren 1965–2003. Eldhastigheten var imponerande: alla 14 skott från magasinets två lager om sju skott vardera kunde avfyras på 45 sekunder. Räckvidden var drygt 25 km: när den första granaten slog ner på maximalt skjutavstånd, var övriga 13 fortfarande i luften.

Vår moderna pjäs var haubits 77. Totalen blev 533 pjäser. 

Bofors 15 cm haubits m/39B som har moderniserat och fått moderna hjul med pneumatiska ringar. Dessa pjäser började tas i tjänst under beredskapsåren. Foto: Lasse Sjögren. 

10,5 cm haubitsar 

Sedan hade vi som sagt mängder av 10,5 cm pjäser, 638 eldrör, av äldre årsmodeller, m/39, m/40 och krysslavetten m/4140. 

10,5 cm haubits m/39 – 110 pjäser 

10,5 cm haubits m/40 – 401 pjäser 

10,5 cm haubits m/4140 – 127 pjäser 

Notera att 10,5 cm haubits m/39 var importerad från Tyskland, det var den tyska arméns lätta standardhaubits under andra världskriget. Beteckningen i tysk tjänst var 10,5 cm le.F.H.18. Modellåret 18 var för att dölja att den utvecklats efter första världskriget. Arbetet började 1929 och 1935 sattes den i produktion och producerades under hela andra världskriget. Produktionstopp nåddes 1944. 

Här står lite blandade pjäser, i mitten står en 10,5 cm haubits m/40 med moderna hjul. Längst till höger står den tunga fransyskan.  Längst till vänster 10,5 cm kanon m/34 som redan hade tagits ur tjänst. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

10,5 cm haubits m/40 utvecklades av Bofors på 1930-talet och sattes i produktion 1937. Det fanns olika versioner men i grunden samma pjäs. Initialt hade pjäsen stålhjul med massiva gummiringar som byttes till moderna hjul med pneumatiska ringar. 

De första infanteribrigaderna som fick eget brigadartilleri var infanteribrigad 66. De hade 18 10,5 cm haubits m/40 och traktor gällde som dragfordon. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Krysslavetten 10,5 cm m/4140. Bofors som levererade 132 pjäser till armén under åren 1960–1963. Hur var det med krysslavett? Detta medgav sidriktning i 360 grader vilket också kunde utnyttjas i markstrid som skydd av grupperingsplats. Så det ska ha funnits i utrustningen även separata ”pansarsikten” avsedda enbart för direkteld vid närstrid. Att gruppera med krysslavett funkade tydligen inget vidare. Pjäsen blev inte så populär på grund av detta, att den var något besvärligare att gruppera; den krävde jämn mark. Så den kom att hamna på Gotland.

Ett test som inte föll väl ut, krysslavett. 10,5 cm haubits m/4140 där kom inte så många pjäser att levereras, endast 132. Några hade skrivits av under årens lopp, 127 kvar i ladorna 1990, Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Brigadartilleri för infanteribrigad 77 och norrlandsbrigad 85 var: 

12 15,5 cm haubits 77 

Brigadartilleri för infanteribrigad 66 var:

18 10,5 cm haubits m/40 

Brigadartilleri i pansarbrigad 63 var: 

12 15,5 cm haubits F 

samt bataljonsartilleri i form av 4 10,5 cm haubits m/40 per pansarbataljon, alltså 12 pjäser. 

Sedan förstärktes artilleriet avsevärt med de nya 15,5 cm haubits 77. All manövrering av pjäsen drevs hydrauliskt: drivhjulen, upp- och nedfällning av stödhjulen, sid- och höjdriktning, ansättning samt ammunitionskranen. Hydraulkraften kom från ett hydraulaggregat som i A-varianten drevs av en Volvomotor (B20) och i B-varianten av en Mercedes-diesel. Den egna motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv kortare sträckor, snabbare omgrupperingar.  

Lite teknisk fakta, enkel jämförelse: 

Själva ammunitionen är viktig för pjäsernas kapacitet och effekt: 

10,5 cm haubits m/40 kontra 15 cm haubits 77 

Räckvidd: drygt 13 km mot 21 km (senare ännu bättre) 

Vikt 10,5 cm spränggranat 16 kg kontra 15,5 cm spränggranat 42 kg. 

Vi hade ett stort artilleri med många pjäser 1990 men inte speciellt modernt. Endast drygt 17 % var yngre än 20 år. Många var över 40 år gamla pjäser. 

Hade inte nedrustningen kommit så var det tal om att fasa ut 10,5 cm och låta 15,5 cm bli den nya standarden, som alltid en plan är en sak och vad som sedan sker i verkligheten kan bli något helt annat.

Bataljonsartilleriet i pansarbataljoner var 10,5 cm haubits m/40. Här på bilden fortfarande stålhjul med gummiring. Dragfordon på bilden är Lastterrängbil 934. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Sveriges korta affär med pansarbilar

Sverige och pansarbilar

Kommer du ihåg militäralliansen Warszawapakten?

Warszawapakten 1955–1991

Våra brigader för försvaret i Norr

Norrlandsbrigad under kalla kriget