Tyska orden

Det preussiska korståget 

Vid belägringen av Akko (1189 – 1191) kom den Tyska orden att bildas i syfte likt Johanniterorden ta hand om sjuka och sårade korsfarare. De var tyska köpmän från Lübeck och Bremen som organiserade detta för att först och främst ta hand tyska pilgrimer och korsfarare. Vid denna tid anlände många från tyska furstendömen till det heliga landet.

En enkel skiss på belägringen av Akko (1189 – 1191) gjord av en libanesisk konstnär. 

Tyska orden blir en riddarorden 

Det var först några år senare som orden beviljades av påven, och ytterligare en tid efter detta beslöt nästa påve att det skulle vara en riddarorden. Deras riddarregler skulle följa Tempelherreordens och fromhetsreglerna skulle vara i enlighet med Johanniterordens. Till skillnad mot Tempelherreorden, och Johanniterorden kom Tyska ordens riddare aldrig få någon större betydelse i striderna som pågick i heliga landet. Utan det var i det preussiska korståget som den Tyska orden skulle skriva in sig i historieböckerna. 

Hermann von Salza (cirka 1165–1239) var ordens fjärde stormästare. Hans namn kom att utnyttjas av Waffen-SS under andra världskriget, då 11. SS-pansarbataljonen i SS-Nordland tilldelades namnet "Hermann von Salza". Okänd konstnär och originalet finns tydligen i den tyska ordens skattkammare i Wien, 

Korståget i Preussen inleds 

Polska furstar bad Tyska ordens stormästare Hermann von Salza om hjälp mot sina hedniska grannar i Preussen. År 1226 kan ses som starten för det preussiska korståget för då utfärdade påven den gyllene bullan i Rimini som fastställde förutsättningar för den tyska Ordensstatens tillkomst. Korståget med riddare och fotsoldater inleddes på allvar i Preussen 1230 då anlände Hermann Balk med trupp. 

Han var tyska ordens förste landmästare och ordens territoriella expansion i Preussen innebar att allt fler Tyska ordens korsriddarborgar byggdes. Det var en klar taktik från korsriddarnas sida att bygga upp baser för deras vidare expansion och skydda sina områden. Belägring av fort och borgar krävde resurser vilket pruserna inledningsvis inte hade. Deras krigföring byggde på att stjäla boskap, bränna byar och skördar samt kidnappa alla som inte gömde sig och ta de som trälar. 

Karta över de preussiska stammarna under 1200-talet. Detta var området där den Tyska orden genomförde sitt korståg. Karta: Renata3 / Wikipedia Commons

En ny stat tar form 

Hermann Balk beskrivs av historiker som förnuftig och försonlig förutom då han kom i kontakt med hedningar och otrogna. Då beskrevs han snarare som att han saknade tolerans, tålamod och visade ingen nåd. Balk insåg att de polska furstarna skulle dra nytta av den Tyska ordens kamp mot pruserna, deras vilda grannar, men vad fick Tyska orden? Snart blev det så Tyska ordens nya borgar betraktades som ordensegendom och att man delade inte överhögheten med någon annan i de erövrade områdena. Nu blev den tyska Ordensstaten verklighet tack vare Hermann Balk. 

Ett viktigt fäste för den Tyska orden blev den berömda Marienburg, idag Malbrok. Arbetet med att bygga denna inleddes 1274. Den förstördes svårt under andra världskriget men har genomgått omfattande restaureringsarbeten. Bilden ovan är från 2003. Foto: Topory / Wikipedia Commons

Floders betydelser kan inte underskattas under dessa tider och det syns tydligt om vi ser var Tyska orden etablerade sina borgar. Den stora ordensborgen Marienburg, idag Malbrok, ligger på floden Nogats sydöstra bank som är en biflod till den stora floden Wisła. Ett annat exempel var början till staden Königsberg, idag Kaliningrad som där borgen Königsberg uppfördes vid floden Pregels mynning i Samland. Avståndet mellan Malbrok och Kaliningrad är cirka 120 km fågelvägen. En bra dagsmarsch under 1200-talet kunde innebära att en styrka lyckas avklara 20 km, så att förflytta trupp mellan dessa två styrkepunkter via landvägen fick man räkna med en vecka. Det var betydligt säkrare att förflytta sig längs floder. 

En modern tolkning av hur den Tyska ordens riddare såg ut. Flera storfilmer har haft liknade stil, som den polska storfilmen från 1960, "Krzyżacy" (Korsriddarna var den svenska titeln). 

En hyllning till kung Ottokar 

Samland, där Königsberg ligger, började erövras under 1250-talet och den Tyska orden fick hjälp av Ottokar av Böhmen med en armé då deras egna styrkor inte räckte till. Hela operationen hade den litauiska fursten Mindaugus godkännande. Han hade bara temporärt konverterat till kristendom, dock det visste inte den Tyska orden. Syftet var för honom att bli av med en besvärlig granne men istället fick han en annan. Området Samland erövrades och borgen som byggdes för att kontrollera det nya territoriet fick namnet Königsberg som hyllning till kung Ottokar. 

Karta över Königsberg 1255, här syns tydligt varför den framtida storstaden kom just hamna här. Vattenvägar hade stor betydelse. Karta: Stadtgemeinschaft Königsberg

Kampen om Preussen pågick under många år, ibland var den Tyska orden nästan totalt utslagen då allianser svängde fram och tillbaka. Dock till slut fick Tyska orden överhanden och stod som segrare. Enligt ordens krönikor tog det preussiska korståget officiellt slut 1283. Därefter tog det litauiska korståget men det är en annan historia. 

En annan modern konstnärs tolkning av den Tyska ordens riddare. Det klassiska vita med de svarta korsen. Illustration: Reddit

Vidare läsning: 

 Uwe Ziegler: Kreuz und Schwert. Die Geschichte des Deutschen Ordens. (Köln 2003) 

 Eric Christiansen: The Northern Crusades. (London 1997) 

 William Urban: The Teutonic Knights. A Military History. (London 2003)

Preussaren i amerikanska inbördeskriget

Baron von Münchhausen slogs med Lee

Skickliga fältherrar genom världshistorien

Ett namn kommer alltid att bestå

Nuke Kaliningrad

Långräckviddig bekämpningsförmåga

Det har kommit uttalande från Försvarsmakten att vi behöver precisionsvapen och långräckviddig bekämpningsförmåga i form av robotar eller drönare. Det innebär att stridsflygplan inte behöver flyga över ett markmål för att bekämpa det. 

Kryssningsroboten Tomahawk under testskjutning. Foto:  Royal Navy/MoD/MOD

Allt fler länder skaffar sig förmågan att genomföra vapeninsatser med dessa vapen. Det ändrar även viljan att använda vapen som maktmedel. Du behöver inte längre riskera att förlora piloter eller för den delen soldater. Vi har faktiskt tänkt på detta och började fundera på ett koncept. 

Förbekämpning med kärnvapen 

Året var 1957 och Saab fick uppdraget att utveckla en svensk taktisk kärnvapenrobot att använda mot eventuella sovjetiska utskeppningshamnar i händelse av krig. Målet var att förstöra invasionsflottan innan den ens lämnade hamn. Alltså riktig ordentlig förbekämpning med kärnvapeninsats. Spräng dem i bitar. 

Vi hade en vallgrav, Östersjön, men vi oroade oss för landstigningar längs vår långa kust. Under kalla kriget följde vi vaksamt utvecklingen på andra sidan Östersjön. Vad händer och finns det något att oroa sig för? Foto: Reddit

Så en förstudie inleddes om vad som kallades Robot 330, längd 11,7 meter och vikt 4,4 ton. Tänkt kärnladdnings sprängkraft var cirka 20 kiloton och räckvidd cirka 500 km. Avståndet från svenska baser i Blekinge till Kalingradområdet var cirka 350 km. Vi kunde även välja hamnen Liepāja som mål från till exempel baser i Kalmar försvarsområde. 

Den svenska taktiska kärnvapenroboten Robot 330. Den skulle nästa vara 12 meter lång. Ritning: Krigsmakten. 

Bomben mot Nagasaki 1945 

Cirka 20 kiloton motsvarar ungefär bomben mot Nagasaki som släpptes den 9 augusti 1945 där mellan 35 000 till 40 000 människor dog direkt. Totalt verkar bomben ha orsakat 60 000 till 80 000 dödsfall. Så detta var planen, bomba hamnar med kärnvapen, men plan är en sak och verkligheten en annan.

Nagasaki före och efter atombomben den 9 augusti 1945. Foto: U.S. National Archives 

Projektet hann knappt starta förrän det lades ned 1959. Det blev en förstudie som vi i eftervärlden kan studera. Hur kom det att det lades ner? 

Projektet kom att arkiveras 

Det talades om höga utvecklingskostnader men skulle vi verkligen ta systemet i bruk när det var färdigt? Det skulle dessutom kosta enormt att ta systemet i tjänst med allt som krävdes, det är inget man ställer i ett kallförråd och har i reserv utifall det behövs. 

Vore det inte enklare att hänga på något på ett stridsflygplan? Vi hade fina stridsflygplan och fler på gång. 

Här attackflyget i form av A 32 Lansen med två excellenta sjömålsrobotar Rb 04. Foto: Krigsarkivet

Sedan kärnvapen, skulle vi verkligen vara de första att använda dem? Om Sovjetunionen inte hade kommer med en krigsförklaring mot oss, och de började lasta enormt med stridsvagnar och soldater i utskeppningshamnarna i Kalingradområdet och Liepājaområdet samtidigt som alla våra underrättelser pekade på ett kommande angrepp mot Sverige, skulle vi göra ett så kallat ”förebyggande angrepp” med kärnvapen mot dessa områden? 

Sedan om kriget hade brutit ut och Sovjetunionen avhöll sig från att använda kärnvapen mot oss, skulle vi inleda ett kärnvapenkrig? 

Projektet lades ner som sagt. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

 Tommy Pettersson,: Med invasionen i sikte – Flygvapnets krigsplanläggning och luftoperativa doktrin 1958–1966. (Stockholm 2009)

Kampen om Östersjöns öar

Östersjön under andra världskriget

Den stora armén

Lite om siffror och antal

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vårt artilleri 1990

Drömmen om fornstora dagar 

När kalla kriget tog slut och Sovjetunionen försvann 1991 hade vi många artilleripjäser, nästan 1 200 eldrör. Det blir en himla många bataljoner med tanke att de tunga hade 12 medan de lätta 18 (till exempel 10,5 cm haubits m/40 i Infanteribrigad 66). 

Klassisk ekipage under kalla krigets sista år. Dragfordonet Terrängbil 40 tillsammans med 15,5 cm haubits 77. Pjäsen fanns främst i infanteribrigad 77 och norrlandsbrigad 85. Foto: Lasse Sjögren. 

Men det var pjäser med en del år på nacken. 

Här de tunga som fanns:

15,5 cm haubits 77 – 206 pjäser 

15,5 cm haubits F – 191 pjäser 

15,5 cm bandkanon – 26 bandkanoner 

15 cm haubits m/39B – 110 pjäser 

15,5 cm haubits F inköptes från Frankrike under 1950-talet. Notera "fransyskan” kan vridas runt upphissad på tyngdpunkten genom hydraulik på en rund markplatta. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Tar vi 15,5 cm haubits F, mer känd som fransyskan. I början av 1950-talet, köpte Försvaret in 96 exemplar av den franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Bofors byggde även ett antal pjäser på licens.

Våra tunga bandkanoner var fördelningsartilleri i Norrland under kalla kriget.  Lång räckvidd och snabb eldgivning. Vi hade få pjäser, endast 26 stycken. Foto: Lasse Sjögren

Bandkanonen

Bandkanon 1A baserades på ett förlängt Strv 103 chassi. Stridsvikten blev 53 ton och bandkanonen var för sin tid världens tyngsta bandartilleripjäs. Samtliga Bandkanon 1 kom att användas inom artilleridivisionerna i milo ÖN (Övre Norrland). Inledningsvis organiserades de i två bataljoner om tolv vagnar vardera. Totalt 26 stycken Bandkanon fanns och de var i tjänst under åren 1965–2003. Eldhastigheten var imponerande: alla 14 skott från magasinets två lager om sju skott vardera kunde avfyras på 45 sekunder. Räckvidden var drygt 25 km: när den första salvan slog ner på maximalt skjutavstånd, var övriga 13 fortfarande i luften.

Vår moderna pjäs var haubits 77. Totalen blev 533 pjäser. 

Bofors 15 cm haubits m/39B som har moderniserat och fått moderna hjul med pneumatiska ringar. Dessa pjäser började tas i tjänst under beredskapsåren. Foto: Lasse Sjögren. 

10,5 cm haubitsar 

Sedan hade vi som sagt mängder av 10,5 cm pjäser, 638 eldrör, av äldre årsmodeller, m/39, m/40 och krysslavetten m/4140. 

10,5 cm haubits m/39 – 110 pjäser 

10,5 cm haubits m/40 – 401 pjäser 

10,5 cm haubits m/4140 – 127 pjäser 

Notera att 10,5 cm haubits m/39 var importerad från Tyskland, det var den tyska arméns lätta standardhaubits under andra världskriget. Beteckningen i tysk tjänst var 10,5 cm le.F.H.18. Modellåret 18 var för att dölja att den utvecklats efter första världskriget. Arbetet började 1929 och 1935 sattes den i produktion och producerades under hela andra världskriget. Produktionstopp nåddes 1944. 

Här står lite blandade pjäser, i mitten står en 10,5 cm haubits m/40 med moderna hjul. Längst till höger står den tunga fransyskan.  Längst till vänster 10,5 cm kanon m/34 som redan hade tagits ur tjänst. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

10,5 cm haubits m/40 utvecklades av Bofors på 1930-talet och sattes i produktion 1937. Det fanns olika versioner men i grunden samma pjäs. Initialt hade pjäsen stålhjul med massiva gummiringar som byttes till moderna hjul med pneumatiska ringar. 

De första infanteribrigaderna som fick eget brigadartilleri var infanteribrigad 66. De hade 18 10,5 cm haubits m/40 och traktor gällde som dragfordon. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Krysslavetten 10,5 cm m/4140. Bofors som levererade 132 pjäser till armén under åren 1960 1963. Hur var det med krysslavett? Detta medgav sidriktning i 360 grader vilket också kunde utnyttjas i markstrid som skydd av grupperingsplats. Så det ska ha funnits i utrustningen även separata ”pansarsikten” avsedda enbart för direkteld vid närstrid. Att gruppera med krysslavett funkade tydligen inget vidare. Pjäsen blev inte så populär på grund av detta, att den var något besvärligare att gruppera; den krävde jämn mark. Så den kom att hamna på Gotland.

Ett test som inte föll väl ut, krysslavett. 10,5 cm haubits m/4140 där kom inte så många pjäser att levereras, endast 132. Några hade skrivits av under årens lopp, 127 kvar i ladorna 1990, Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Brigadartilleri för infanteribrigad 77 och norrlandsbrigad 85 var: 

12 15,5 cm haubits 77 

Brigadartilleri för infanteribrigad 66 var:

18 10,5 cm haubits m/40 

Brigadartilleri i pansarbrigad 63 var: 

12 15,5 cm haubits F 

samt bataljonsartilleri i form av 4 10,5 cm haubits m/40 per pansarbataljon, alltså 12 pjäser. 

Sedan förstärktes artilleriet avsevärt med de nya 15,5 cm haubits 77. All manövrering av pjäsen drevs hydrauliskt: drivhjulen, upp- och nedfällning av stödhjulen, sid- och höjdriktning, ansättning samt ammunitionskranen. Hydraulkraften kom från ett hydraulaggregat som i A-varianten drevs av en Volvomotor (B20) och i B-varianten av en Mercedes-diesel. Den egna motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv kortare sträckor, snabbare omgrupperingar.  

Lite teknisk fakta, enkel jämförelse: 

Själva ammunitionen är viktig för pjäsernas kapacitet och effekt: 

10,5 cm haubits m/40 kontra 15 cm haubits 77 

Räckvidd: drygt 13 km mot 21 km (senare ännu bättre) 

Vikt 10,5 cm spränggranat 16 kg kontra 15,5 cm spränggranat 42 kg. 

Vi hade ett stort artilleri med många pjäser 1990 men inte speciellt modernt. Endast drygt 17 % var yngre än 20 år. Många var över 40 år gamla pjäser. 

Hade inte nedrustningen kommit så var det tal om att fasa ut 10,5 cm och låta 15,5 cm bli den nya standarden, som alltid en plan är en sak och vad som sedan sker i verkligheten kan bli något helt annat.

Bataljonsartilleriet i pansarbataljoner var 10,5 cm haubits m/40. Här på bilden fortfarande stålhjul med gummiring. Dragfordon är Lastterrängbil 934. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Sveriges korta affär med pansarbilar

Sverige och pansarbilar

Kommer du ihåg militäralliansen Warszawapakten?

Warszawapakten 1955–1991

Våra brigader för försvaret i Norr

Norrlandsbrigad under kalla kriget

Osårbar?

Den tunga sovjetiska stridsvagnen KV  

”Till och med en 15 cm infanterihaubitsen öppnade direkteld på kort avstånd eld mot en KV-vagn, men stålmonstret verkade bara ruska på sig och körde vidare framåt mot pjäsen. Kanonservisen flydde i panik medan KV-vagnen helt enkelt körde över deras pjäs.”

Denna tunga KV-vagnen med sin vikt på 47,5 ton 1941 kom skapa kaos hos tyskarna. Nya tyngre kanoner togs fram för de tyska trupperna på östfronten och KV-vagnen som enorm hotbild försvann.  Foto: https://www.globalsecurity.org/

Sommaren 1942, den tyska armégrupp Syd genomför Tysklands stora sommaroffensiv på östfronten, målen är Stalingrad, Kaukasus och de sovjetiska oljefälten. De slitna pansardivisionerna har fått ersättningsstridvagnar, allt fler Panzer III med lång 5 cm kanon (L/60) har anlänt till fronten. Men fortfarande har de nya Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43) inte anlänt i något större antal förutom några vagnar till enstaka förband. På hela östfronten i slutet av juni 1942 fanns 135 Panzer IV F2. 

Panzer IV med den korta 7,5 cm kanonen jämfört med den längre 7,5 cm kanonen. Längden på eldröret avgjorde förmåga att bekämpa fientliga stridsvagnarna.  Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979Anh.-001-10 / CC-BY-SA 3.0 och Mark Pellegrini

Produktionen sätter igång sent

Nu var det inte mycket bättre med Panzer IV och den korta kanonen 7,5 cm L/24 där fanns 222 vagnar under juni 1942. Den tyska produktionen av Panzer IV skruvades upp först 1942 och hade sina produktionstoppar först 1943 och 1944. Under 1942 kom 994 Panzer IV att levereras medan den totala produktionen var bara 1 016 vagnar under tre år, 1939 1941. 

I pansargeneralen Eberhard von Mackensens tyska III. pansarkår med sina två pansardivisioner, 14. och 22., hade varje division fått ett kompani med Panzer IV F2. De övriga sexton stridsvagnskompanierna som tillhörde de två divisionerna hade i stort sett samma vagnar som hade satts in sommaren 1941. Stridsvagn Panzer 38 (t) i 22. Pansardivisionen hade 37 mm kanon, helt värdelösa mot KV och Panzer II var ett lätt stridsvagn med 20 mm kanon. 

Den tjeckoslovakiska vagnen Panzer 38 (t) blev omodern när tyskarna mötte på allt fler medeltunga T-34:or och KV-vagnar. Vi hade licenstillverkning på denna vagn, stridsvagn m/41. Foto: https://www.worldwarphotos.info/

De tunga sovjetiska KV-vagnarna var fortfarande ett stort hot men tyskarna hade lärt sig att slåss mot dem med de resurser de hade trots att knappt någon av deras stridsvagnar kunde ta upp kampen mot dessa stålmonster förutom de nya Panzer IV F2. Det fanns även tungt luftvärn och delvis nya pansarvärnskanoner. 

III. pansarkåren sommaren 1942 

14. pansardivisionen: 110 vagnar varav 12 Panzer IV (7,5 cm L/43), 20 Pz IV (7,5 cm L/24), 19 Pz III (50 mm L/60), 41 Pz III (50 mm L/42), 14 Pz II, 4 befälsvagnar 

22. pansardivisionen: 176 vagnar varav 11 Panzer IV (7,5 cm L/43), 11 Pz IV (7,5 cm L/24),, 12 Pz III (50 mm L/60), 114 Pz 38t, 28 Pz II 

Notera av alla Panzer IV var endast 23 Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43). Övriga hade 7,5 cm (L/24). 

Båda pansardivisionerna i Mackensens kår hade fördelen av att ha fått en tung luftvärnsbataljon tilldelad till divisionen. Endast tio av tjugofem tyska pansardivisioner hade detta sommaren 1942. Denna luftvärnsbataljon hade åtta tunga 8,8 cm luftvärnskanoner som kunde sättas in med god verkan mot tunga sovjetiska stridsvagnar. 88:an ansågs vara en stridsvagnsdödare även om pjäsen själv var en gigantisk måltavla i terrängen. Det var inte det lättaste att hitta skyddade eldställningar. 

Den nya pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 40. Dragfordonet en halvbandvagn Sd. Kfz. 10, vanligt förekommande i pansarvärnsbataljonerna. Foto:Bundesarchiv, Bild 101I-280-1058-13 / Jacob / CC-BY-SA 3.0

Nya pansarvärnskanoner anländer

Ett annat vapen som divisionerna hade tillgång till sommaren 1942 var tyngre pansarvärnskanoner. De hade börjat anlända i allt större antal till fronten under 1942. 14. pansardivisionen hade ett kompani med sex 7,5 cm Pak 40 i sin pansarvärnsbataljon medan det andra kompaniet hade nio 50 mm Pak 38, som var för lätt pjäs för hantera KV-vagnar. Medan 22. divisionen hade två kompanier med vardera sex erövrade sovjetiska 7,62 cm Pak 36(r) i sin bataljon. Detta tunga pansarvärn förbättrade divisionernas pansarvärnsförmåga och gav möjlighet att stoppa ett tungt sovjetiskt pansaranfall. 

Den sovjetiska tunga KV-vagnen blev en oväntad och skrämmande upplevelse för de tyska soldaterna. Detta var en vagn i en helt annan viktklass än vad de hade själva 1941. Foto: Reddit

Produktionen av KV-vagnar var inte lika omfattade som den av T-34:or, drygt 3 200 KV-1-vagnar byggdes totalt fram tills produktionen avslutades under 1942. Det byggdes även andra varianter på detta chassi, KV-2, KV-1S, KV-85 och SU-152. 

Sovjetiska pansarbrigader sommaren 1942 var tänkt att ha två kompanier med tunga KV-vagnar, två kompanier av medeltunga vagnar och två kompanier med lätta vagnar. Men antal vagnar i respektive kompani skiljde sig, ju tyngre kompani var ju färre vagnar. Så det skulle finnas fem KV-vagnar i ett tungt kompani medan tio lätta T-60 i ett lätt kompani. Dock kriget gjorde att organisationer justerades och ändrades. Den sovjetiska 15. stridsvagnsbrigaden som sattes in mot tyska III. pansarkåren sommaren 1942 hade i mitten av juli, 9 tunga KV vagnar, 26 medeltunga T-34:or och 20 lätta T-60. 

Pansarbefälhavaren Semjon Konovalov efter han erhållit hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och har guldstjärnan att bära på uniformen. 

En KV-vagn sprider skräck under en dag

Plutonchefen löjtnant Semjon Konovalov i 15. stridsvagnsbrigaden var 21 år gammal och var vagnchef för en tung stridsvagn KV-1. Han kom den 13 juli 1942 att visa vad en KV-vagn kunde uträtta när den användes på ett korrekt sätt. Detta i en by söder om Millerovo och norr om Donetsk, som idag är gränsområdet mellan Ryssland och Ukraina. Hans vagn kom i strid med stridsvagnar från tyska 14. pansardivisionen. Konovalov utnyttjade skickligt sin vagns fördelar och den lokala terrängen med raviner under striderna mot tyskarna denna dag.

Resultatet för denna sommardag var enligt hans rapport 16 tyska stridsvagnar, 2 pansarbilar och 8 andra motorfordon som slogs ut innan hans KV-vagn förlorades. Att de slogs ut behöver inte innebära att målen totalförstördes. Konovalov tillsammans med två andra lyckades komma undan, övriga i vagnen dog. 

Ett sovjetiskt spaningsförband som tog sig igenom till byn efter striden rapporterade om många utslagna fordon och en utbrunnen KV-vagn med brända lik. Det antogs att alla i KV vagnen hade stupat hjältemodigt. Det tog Konovalov och hans två kamrater en vecka att ta sig tillbaka till de sovjetiska linjerna och då anlände de i en stulen tysk Panzer III med stulna tyska uniformer. Rena Hollywoodmanuset. 

Första sidan i rapporten om Konolovs strid den 13 juli 1942. 

Konolov erhöll hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och fick guldstjärnan att bära på uniformen. Han överlevde kriget och kom att lämna armén som överstelöjtnant 1956 och övergå till reserven. Han bosatte sig med familjen i Kazan där han levde fram till dess han dog 1989. . 

KV-vagnens fördelar jämfört med tyska vagnar 1941

#Tjock hud (pansar) 

# Kraftig kanon (7,6 cm) 

# Breda band 

# Stark motor 

¤ Nackdelar, tung = kan köra sönder broar och enormt jobbig att bärga.

¤ De nya tyska långa 7,5 cm kanoner som kom 1942  hade inte alls samma problem med vagnen. 

Vidare läsning:

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle och Tom Jentz: Panzer IV und seine abarten. (Stuttgart 2019)

Thomas L. Jentz, (red.): Panzertruppen. The Complete Guide to the Creation & Combat Employment of Germany’s Tank Force 1933-1942. (Atglen 1996) 

Rolf Grams: Die 14. Panzer-Division 1940-1945. (Bad Nauheim 1957) 

Steven Zaloga och Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984)

Kuriosa fakta 

1953 kom Centurion till Sverige och blev Stridsvagn 81 i svenska armén. Den vägde 50 ton, hade en motor på 650 hk och en kanon med 8,4 cm kaliber. Betänk då att KV-1 vagnen 1941 vägde nästan 50 ton (47,5 ton mer exakt), hade en motor på 600 hk och en kanon med 7,6 cm kaliber. 1943 började KV-vagnar tillverkas med 8,5 cm kanoner, dock lättade de på pansaret så vikten sjönk något.

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Hitlers tungviktare

Sturmtiger – redo för krig

Vagnen var denna tids belägringsutrustning. Ett vapen för stadsstrider. Vagnen, som använde ett chassi från den tunga tyska Tigervagnen som grund, beväpnades med en 38 cm raketkastare som ursprungligen avsetts för marinen och ubåtsbekämpning. Den 345 kg tunga sprängraketen som avfyrades hade en räckvidd på drygt 5 500 meter. Enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. I augusti 1944 kom de första vagnarna ut till förbanden. 

En av två bevarande Sturmtiger. Denna finns i Tyskland. Notera projektilen framför vagnen, den 345 kg tunga Raketensprenggranate. Foto: Huhu /Wikipedia Commons

Tysklands ledare Adolf Hitler hade en fascination för tunga vapen, kom ihåg den tunga järnvägskanonen Schwerer Gustav – 80 cm och projektet med den tunga stridsvagnen Maus – 188 ton. Den nya Sturmtiger var inte lika tung, 65 ton, men jämfört med Hitlers arbetshäst stridsvagn Panzer IV H som vägde 25 ton, så är det tungt. 

En Sturmtiger öppnar eld, Notera kranen som används när ammunition i vagnen behöver fyllas på. De tunga granaterna kan inte lastas ombord utan denna. Foto: Reddit

Hur kom det sig att Sturmtiger byggdes? Det var en process som startade redan under 1942, i samband med tyskarna fick allt större erfarenhet av strid i bebyggelse. I stadsstriderna i Stalingrad under hösten 1942 uppstod ett behov hos tyska styrkor av en stormkanonvagn med en mycket grövre kanon än 7,5 cm kanon som eldunderstöd. Det behövdes en pjäs som med enstaka direktträffar kunde förstöra en byggnad. 

På bilden en Sturm Infanteriegeschütz 33B. Endast 24 byggdes och en av dessa finns bevarad i Ryssland. Röda armén erövrade vagnen i samband med slaget om Stalingrad. Foto: Reddit

Snabb lösning på problemet 

I ett möte den 20 september 1942 med Hitler togs beslutet att snarast se till att tyska 6. armén fick tillgå till ett ny stormkanonvagn bestyckat med en 15 cm pjäs , alternativet som föreslogs var att montera vapnet på ett stridsvagnschassi. Det blev Sturm Infanteriegeschütz 33B, som vägde 21 ton. Pjäs blev den tunga15 cm infanterikanonen sIG 33 vars spränggranat vägde 38 kg. Det kan jämföras med spränggranaten för 7,5 cm-pjäsen som var 4,5 kg. Viktigt var gott pansarskydd och splitterskydd, alltså en sluten överbyggnad. 

Ombyggnaden gick snabbt, 24 vagnar byggdes. Redan den 28 oktober 1942 anländer de första sex vagnarna till stationen Tjir i närheten av Stalingrad. Alla 24 förlorades i samband med nederlaget vid Stalingrad vintern 1942–1943. 

Nästa steg i utvecklingen Sturmpanzer IV Brummbär. Här kom det att byggas betydligt fler och en bataljon, 216., med 45 vagnar sattes in i Kursk sommaren 1943. Även Normandie kom dessa vagnar att sättas, här var det 217. Sturmpanzer-Abteilung fast med färre vagnar. Foto: Flickr

Brummbär utvecklas

Erfarenheter av Sturm-Infanteriegeschütz 33B ledde till utvecklingen av stormkanonvagnen Sturmpanzer IV Brummbär, som sattes i produktion under 1943. Vagnen vägde 28 ton och första leveransen skedde i april 1943. Här kom 306 stycken att tillverkas fram till mars 1945. Denna vagn hade en nyare modernare pjäs 15-cm-StuH 43 L/12. 

Till skillnad från de vanliga stormkanonvagnar Sturmgeschütz III som tillhörde artilleriet kom dessa Sturmpanzer att tillhöra pansartrupperna. Hitler ville detta och därför kom vagnen heta Sturmpanzer. Dess debut på slagfältet blev inte strid i bebyggelse som pansarfordonet hade tagits fram för utan på den ryska stäppen vid pansarslaget om Kursk sommaren 1943. 

Amerikanska soldater undersöker en övergiven vagn i april 1945. Foto: US Signal Corps / NARA

Hösten 1943 visades den nya Sturmtiger 

Hitler förevisas i oktober 1943 prototypen för den nya Sturmtiger men klartecknet för att starta produktion dröjde ända till april 1944, då beställdes tolv vagnar men det blev 18 tills slut. Första leverans var i augusti 1944 och sista i december 1944. 

Första stridsinsats var Warszawaupproret i augusti 1944, tydligen direkt från fabriken då besättningarna beskrevs som fabriksarbetare. Efter denna första insats som kom huvuddelen av vagnarna sättas in i väst, totalt tre förband med Sturmtiger sattes upp. Varje med vardera fyra vagnar. Initialt hette de: 1000., 1001. och 1002. Sturm-Mörser-kompanie. 

Här passerar en brittisk bärgningsvagn M4 ARV en övergiven Sturmtiger. Några amerikanska soldater sitter på vagnen.  Foto: US Signal Corps / NARA

Storleken på ett kompani 

79 i personalstyrka, 4 Sturmtiger, 11 lastbilar och 4 tunga halvbandvagnar. 

Varje vagn hade besättning av fem och medförde 14 skott. Vagnen utrustades med lastkran för underlätta vid påfyllning av ammunition. Eldhastigheten var dessutom låg, ett skott per tio minuter som bäst. 

Pansarskyddet frontal var mycket bra, 15 cm vinklat. Det krävdes en amerikansk M26 Pershing –stridsvagn eller en sovjetisk pansarvärnskanonvagn SU-100 med rätt typ av ammunition för att kunna slå igenom detta. Dock svagheten frontalt var träff på den stora pjäsen. Vagnen har också kallats för Sturmmörser. 

Två av dessa kompanier, 1000. och 1001., fanns tillgängliga för Ardenneroffensiven men lär inte gjort mycket. Ett förband var tydligen tänkt att bistå i erövringen av staden Liège men dit kom tyska 6. pansararmén aldrig. 

Sedan döptes förbanden om till artilleriförband, Sturm-Mörser-batterie. Detta ändrade inget i praktiken. Enstaka stålmonster sattes in de defensiva försvarsstriderna under 1945 men det var inte denna typ av strid de hade utvecklats för. 

Sturmtiger i Moskva, Ryssland. Det sägs att Röda armén erövrade endast en vagn och den har bevarats för eftervärlden . Foto: Alan Wilson/ Wikipedia Commons

1 mars 1945 fanns 13 vagnar i armén medan tre befann sig i depåer. Förmodligen vagnar under långvarig reparation. Röda armén verkar bara ha erövrat en vagn, i april 1945, och det är den som är museiobjekt i Ryssland idag, De amerikanska styrkorna kom erövra ett flertal under krigets slutskede mars-april 1945. De behöll en vagn som krigsbyte och den fördes över till USA, Aberdeen Proving Ground, för tester. Vagnen återbördades senare till Tyskland där den befinner sig idag. 

Slutord 

Endast 18 byggdes, som väckte enorm uppmärksamhet när en vagn erövrades av de allierade men de var för få och det rapporterades att träffsäkerheten var för dålig. Speciellt vid indirekt eld då raketvapen anno 1940-talet inte alls hade samma träffsäkerhet som Himars har idag. 

Det var egentligen ett yttäckande vapen men här sköts en raket i taget. Direkteld var en sak men indirekt eld något helt annat. Den sägs haft spridning på 4 %, så avstånd 5 000 meter blev radien 200 meter. Detta påverka också direkteld på längre avstånd. Ett förband kunde ha fyra vagnar, fyra raketer avfyrades. Om vi jämför med ett batteri raketartilleri 15 cm Nebelwerfer 41, där varje salvpjäs hade sex raketrör och det fanns sex salvpjäser i batteriet. Sedan sattes dessa in ofta bataljonsvis, så 108 15 cm raketer dök ner över målet. 

Det stora brittiska pansarmuseet i Bovington har ingen vagn utan bara själva vapnet från vagnen, 38 cm RW 61. Foto: Morio / Wikipedia Commons

Det finns som sagt två vagnar bevarade plus ett vapen utan vagn. En vagn i Tyskland och en i Ryssland medan Bovington har bara vapnet., 38 cm RW 61. 

Sturmtiger var tung och hade eldkraft men behövdes den egentligen? 

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Hahn, Fritz, Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Bernard & Graefe Verlag Koblenz 1998) 

Spielberger, Walter J. och Hilary L. Doyle: Panzer VI Tiger und seine abarten. (Stuttgart 2020)

Mer tunga pansarvärnskanonvagnar

Historien om Jagdpanther

Ett annat fordon ur Tigerfamiljen

Debut vid slaget om Kursk sommaren 1943

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Hitler tog befälet

Tyska krigsmaktens överkommando under andra världskriget

När den tyske generalmajoren Wilhelm Keitel påbörjade sin tjänst på krigsministeriet senhösten 1935 fick han möjlighet att presentera sin idé om ett enda kommando över alla tre försvarsgrenarna. Keitels chef krigsministern fältmarskalk Werner von Blomberg hade haft liknade tankar själv och var positiv. Vi skulle idag nog säga försvarsminister istället för krigsminister fast inte i USA sedan 2025.

Nürnberg september 1936, krigsministern Werner von Blomberg (till vänster i bild) i samspråk med arméns befälhavare Werner von Fritsch och marinens befälhavare Erich Raeder (som på tyska faktiskt hette Kriegsmarine). Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1983-1111-502N / CC-BY-SA 3.0

Krigsministern von Blomberg utfärdade sitt första direktiv om ett samordnat militärt kommando i juni 1937. Keitel hade inga illusioner om att bli den general som fick denna post, vilket von Blomberg hade. Keitel var medveten om sina begränsningar och det visste också omgivningen, han var en god militäradministratör. 

Nya vapen påverkar 

I Tyskland var det så att arméns överkommando OKH svarade för ledningen av det nationella försvaret i krig. Medan både marinen och flygvapnet sågs mer som hjälptrupper av armén. Krigsministern von Blomberg insåg att ett framtida krig inte skulle vara en upprepning av första världskriget där artilleriet, kulsprutan och taggtråden dominerade utan det skulle vara stridsvagnen, flyget och ledning som avgjorde. 

Adolf Hitler och den nya fältmarskalken Hermann Göring på Rikskansliet i Berlin den 16 mars 1938. De var tillbaka i Berlin efter ha besökt Österrike för att ta emot massornas jubel. Österrike var nu en del av Tyskland. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-2004-1202-504 / CC-BY-SA 3.0

Givetvis mötte idén ett kommando motstånd från arméns överkommando (OKH) vars chef var generalöverste Werner von Fritsch och hans stabschef general Ludvig Beck. Även flygvapnet (Luftwaffe) i form av Hermann Göring kom att motsätta sig detta. Göring var luftfartsminister och det var på samma nivå som von Blomberg i makthierarkin. Men ett nytt överkommando för krigsmakten kunde få von Blomberg som chef och då skulle Göring blir underställd honom. Detta var något som Göring inte kunde acceptera. Dessutom Göring var generalöverste medan von Blomberg var fältmarskalk, med andra ord hade högre grad inom krigsmakten. 

Blomberg åker ut och Hitler tar över 

Frågan var inte löst när von Blomberg gifte sig i januari 1938 med en kvinna som visade sig vara känd hos sedlighetspolisen och denna skandal tvingade von Blomberg att avgå. Samtidigt kom fabricerade bevis mot arméns överbefälhavare von Fritsch om att han var homosexuell fram vilket gjorde att han avgick. Han blev rentvådd av särskild undersökningsdomstol men återkallades inte till tjänst utan Hitler passade på att bli av med von Fritsch. Hitler såg sin chans att få kontroll över krigsmakten och dessutom bli av med de två som var skeptiska mot Hitlers tankar om krig. 

Stormöte i juli 1940, Hitler pekar på kartan medan armens överbefälhavare Walther von Brauchitsch står på Hitlers vänstra sida och arméns stabschef Franz Halder på hans högra, Bakom dem står Keitel och borta vid bordskanten med armarna i kors står Alfred Jodl. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Hitler själv tog posten som krigsmaktens överbefälhavare och krigsministeriet avskaffades och blev ersatt av krigsmaktens överkommando (OKW). Göring blev fältmarskalk den 4 februari 1938 och därmed högst i rang inom krigsmakten. Chef för OKW blev Keitel samma dag den 4 februari 1938 men utan egentligen någon makt. General Alfred Jodl fick senare befälet (augusti 1939) över operationsstaben inom OKW (Wehrmachtführungsstab). 

Keitels och von Blombergs idé om ett kommando över alla tre försvarsgrenar existerade men kanske inte i den form som de hade tänkt. Alla tre försvarsgrenarna hade fortfarande stort oberoende och samtidigt som Hitler som krigsmaktens överbefälhavare saknade hög militärutbildning. Dessutom som det senare skulle visa sig var Hitler inte intresserad av att hålla gemensamma försvarsgrensmöten, den tänkta koordinerade effekten av OKW uteblev. 

Det tyska anfallet mot Norge 1940 hamnade hos krigsmaktens överkommando (OKW). Arméns överkommando (OKH) valde att fokusera på Frankrike. På bilden tyska slagskeppet Scharnhorst som hade stora framgångar i Norge 1940, läs mer här: Slagskepp sänker hangarfartyg  . Foto; Wikipedia Commons

Armén får ny chef 

Ny överbefälhavare för armén blev generalöverste Walther von Brauchitsch och det visade sig snart att han hade svårt att stå emot Hitler. I fallet von Fritsch gjorde von Brauchitsch inget för att den ett år äldre officerskollegan skulle få återgå till aktiv tjänst. Senare lät von Brauchitsch flera generaler att pensionera sig, bland annat Günther von Kluge, Maximilian von Weichs, Georg von Küchler, Ewald von Kleist och Wilhelm von Leeb. Alla fem var jämnåriga med honom, dvs födda 1881 eller 1882 och ingen hade fyllt 60 år. Detta minskade förtroendet för von Brauchitsch bland hans officerskollegor ytterligare. 

När kriget sedan började närma sig återkallades de fem till aktiv tjänst och alla blev senare fältmarskalkar. OKH:s stabschef Beck kom alltmer i konflikt med Hitlers tankar om krig. Beck lär bara ha träffat Hitler två gånger men Beck fick det alltmer svårare att acceptera Hitlers planer om krig och till slut i augusti 1938 avgick han och ersattes av general Franz Halder som redan tjänstgjorde på OKH fast i en annan befattning. 

Arméns stabschef stabschef general Ludvig Beck hade svårt att acceptera Hitlers tankar om starta ett nytt krig. Han lämnade i augusti 1938. Han dog den 21 juli 1944 för sin inblandning i attentatet mot Hitler. Foto från 1930. Foto: Bundesarchiv, Bild 146III-286 / CC-BY-SA 3.0

De delar på uppgifterna 

Förändringen med OKW innebar först bara att Hitler var krigsmaktens överbefälhavare och hade tillgång en mindre stab. För fälttåget i Polen 1939 kom planering och ledningen att skötas av arméns överkommando (OKH). Medan fälttåget mot Danmark och Norge den 9 april skötte OKW, främst Jodl, planeringen och ledningen. OKH, det vill säga von Brautchitsch och Halder, försökte att ge Hitler ett personligt bakslag genom att överlåta det hela på OKW och det kanske hade lyckats om det inte varit för Jodl. Hitler fick panik vid en situation uppe vid Narvik och ville att tyska styrkor under general Dietl skulle retirera in i Sverige och interneras där. Istället ingrep Jodl och de tyska styrkorna fick hålla ut till varje pris. De allierade drog sig senare ur och tyskarna kom att segra. 

Läget i maj 1940 

Krigsmaktens överkommando (OKW) 

Befälhavare: Adolf Hitler 

Chef för OKW: generalöverste Wilhelm Keitel 

Chef för ledningsstaben: generalmajor Alfred Jodl 

Arméns överkommando (OKH) 

Befälhavare: generalöverste Walther von Brauchitsch 

Stabschef: general Franz Halder 

Däremot i fälttåget mot Frankrike i väster 1940 var det OKH som hade huvudansvaret men Hitler började lägga sig i allt mer detaljer och det skulle bli värre. Planeringen för Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen, påbörjades sommaren 1940. OKH fick ansvaret för denna men tidigt började en konflikt mellan Hitler och OKH. Var skulle tyngdpunkten i offensiven vara? Hitler förespråkande ekonomiska mål medan för OKH var Moskva det primära målet. Inte staden i sig själv som geografisk punkt utan att en offensiv mot Moskva skulle få möta fiendens huvudstyrka och därmed kunna slå den. Detta skulle skapa förutsättningar för att kunna avsluta kriget. 

Konflikten mellan Hitler och OKH om hur fälttåget skulle genomföras var faktiskt inte avgjord när Operation Barbarossa startade den 22 juni 1941 och pågick fortfarande den när Operation Taifun, slutanfallet mot Moskva, inleddes 30 september 1941. Fälttåget misslyckades och Sovjetunionen gav inte upp. Flera höga tyska befälhavare fick gå som konsekvens av detta, bland annat fältmarskalk von Brauchitsch fick lämna sin post som arméns överbefälhavare den 19 december 1941 och Hitler tog över posten själv. 

Hitler i möte med sina generaler på östfronten i mars 1943. Hitler i sin roll som arméns överbefälhavare från den 19 december 1941 kom att ännu mer lägga sig i enskilda detaljer. Fältmarskalk Erich von Manstein längst till vänster med högerhanden på bordet. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Nu var Hitler inte bara landets ledare och krigsmaktens överbefälhavare utan också arméns överbefälhavare. Hitler hade nu två militära staber till sitt förfogande, OKW och OKH. Uppdelningen blir att OKH fokuserar på östfronten medan OKW hanterar övriga fronter. Så tankar om ett överkommando som koordinerar hela krigsmakten i krig blev aldrig verklighet utan det skötte Adolf Hitler genom att ha trippla roller. 

Vidare läsning: 

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Hitlers första nederlag, offensiven mot Moskva 1941. (Stockholm 2011) 

Correlli Barnett (red), Hitlers generaler. (Stockholm 2004) 

Walter Görlitz(red):Generalfeldmarschall Keitel Verbrecher oder Offizier? (Göttingen 1961)

Kriget i Norge 1940

Slaget om Narvik

Skickliga fältherrar genom historien

Ett namn kommer alltid att bestå

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Ryssland expanderar

Havet lockar 

Ryssland gick hårt fram och expanderade riket kraftigt under 1700-talet och 1800-talet. Nå fram till haven och få hamnstäder var en viktig målsättning. 

Ryska flottan etablerades i Svarta havet under slutet av 1700-talet och därefter följde många år av strider mot den ottomanska flottan. På bilden sjöslaget vid Navarino 20 oktober 1827. Målning av Ivan Aivazovskij (1817–1900)

Archangelsk längst i norr var hamnstaden tills St. Peterburg grundades 1703. Dock Archangelsk var stängd vintertid. Murmansk kom att etableras först under första världskriget 1914–1918 då alla hamnstäder i Östersjön och Svarta havet under rysk kontroll blockerades. Vita havet! 

Staden Riga  erövrades 1710. Riga grundades redan 1201 och den klassiska svensktiden inleddes först 1629. Staden var under rysk kontroll fram till att tyskarna erövrade staden under första världskriget. Riga blev huvudstad i det självständiga Lettland som utropades 18 november 1918. Karta: Wikipedia Commons

Riga får ny herre

Ryssland erövrade Riga från Sverige efter en belägring november 1709 till juli 1710. I samband med det stora Nordiska krigets slut 1721 kom staden att bli en del av Ryssland. Riga var då 1721 den tredje största staden i det tsarryska imperiet. Riga tappade senare denna position då Ryssland genom krig erövrade nya områden och städer. Östersjön! 

Staden Odesa 1814. Staden utvecklades enormt under 1800-talet och blev tills slut den fjärde staden i det tsarryska imperiet efter Moskva, St. Petersburg och Warszawa. Den sistnämnda bröt sig loss i samband med första världskriget och blev åter Polens huvudstad som återuppstod efter 123 års frånvaro. Karta: Wikipedia Commons

Mot Svarta havet

Ryssland expanderade inte bara västerut utan också söderut och österut. Under slutet av 1700-talet kom Ryssland att få kontroll över området som vi idag känner som den ukrainska hamnstaden Odesa. De erövrade detta område från det ottomanska imperiet, som i sin tur hade erövrat området. Ryssland utvecklade området och byggde även en flottbas. Svarta havet! 

Karta över områden som Ryssland tog från Kina under 1800-talet. Karta: Samuel Svärd

Ryssland tvingar Kina

Det ryska imperiet var en kolonial landmakt till skillnad från det franska imperiet, som skaffade sig kolonier över hela världen som Asien, Afrika, Sydamerika och Nordamerika. Medan Ryssland som landmakt kom att istället sluka landområden i dess närhet. Hamnstaden Vladivostok i Fjärran Östern etablerades 1860 på kinesiskt område som Tsarryssland tog från Kina genom avtal med Kina. Stilla havet! 

Det har inte gått så bra för den ryska flottan i det rysk-ukrainska kriget som pågår. På bilden brinner den ryska kryssaren Moskva. Foto: Reddit. 

Slutord

Ryssland har fortfarande hamnar i alla fyra haven men Riga och Odesa är inte längre under Moskvas kontroll. Däremot de drömmer om fornstora dagar men aktar de sig inte kan de också tappa Vladivostok. Kina ser inte avtalet på 1800-talet som ett avtal mellan två jämbördiga partner utan att kolonialmakten Ryssland tvingade sin vilja på Kina precis som andra kolonialmakter hade gjort genom århundraden. På kartor i Kina idag används Kinas namn, Hǎishēnwǎi, på staden som en markering om detta.  

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Kristian Gerner: Rysslands historia (Lund 2017)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Kina rustar

Den dubbelhövdade örnen mot draken

Sovjetunionens militära allians:

Kommer du ihåg Warszawapakten?

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade