Två klantskallar i amerikanska inbördeskriget

 Stolliga generaler – Floyd och Pillow

När amerikanska inbördeskriget satte igång så var bägge sidor tvingade att bygga upp stora arméer utan att ha tillräckligt med tränade officerare och soldater. Det kom att få många märkliga konsekvenser, till exempel var flertalet officerare tvingade att lära sig krigets hantverk den hårda vägen. När stora styrkor leddes av inkompetenta chefer kunde i princip vad som helst hända!

Amerikanska inbördeskriget kom faktiskt att pågå i drygt 4 år och det kom att utkämpas mängder av slag, totalt talas  det om drygt 10 000 drabbningar men de flesta kans ses som mindre strider och lokala historier. Det brukas talas om 150 slag och av dessa var faktiskt mellan 7 till 8 stycken större än Trekejsareslaget vid Austerlitz 1805.  Foto: Picryl

En liten armé

Hos båda amerikanska inbördeskrigets kombattanter fanns en romantiserad och idealiserad bild om att en man med status och makt blir en bra general, de är vana att leda. Detta gjorde att både Abraham Lincoln och Jefferson Davis kom att utnämna mindre lämpliga kandidater till befälspositioner som ledde till katastrofer. Det fanns som sagt även en brist på officerare då den amerikanska krigsmakten innan kriget inte var speciellt stor, drygt 16 000 man varav cirka 1 100 officerare. Det första riktiga stor slaget i inbördeskriget, första slaget vid Bull Run, 21 juli 1861, var det två arméer med vardera 30 000 man i sina led som stötte samman.

Så till exempel i sydstatsarmén utnämndes under hela kriget 426 generaler och av dessa hade 146 gått på West Point. Ytterligare ett antal hade fått militär utbildning på annat håll som Virginia Military Institute. Men 226 generaler kan ses som amatörer som fick lära sig den hårda vägen vad soldatlivet och krig innebär. En del av dem lyckades medan andra var ett enda stort fiasko.

Napoleon var stor i USA och många valdes att fotas med armén i detta läge. John Buchanan Floyd, som faktiskt varit krigsminister i USA mellan åren 1857 – 1860, fick befälet på Sydsidan vid Fort Donelson. Foto: Wikipedia Commons. 

Floyd får befälet

Ett exempel på detta är John Buchanan Floyd, som faktiskt varit krigsminister i USA mellan åren 1857 – 1860, men saknade militär träning. Han var advokat och misslyckad bomullsodlare. Sydstatspresidenten Jefferson Davis utnämnde honom till brigadgeneral i maj 1861 och skickades västra Virginia där han kom i gräl med en annan politisk general, en före detta guvernör av Virginia, Henry A.Wise. Dessa herrar kom att gräla med varandra så mycket att Richmond beslöt att Wise fick bege sig till Atlantkusten och Floyd med sin brigad skickades till Tennessee.

Här fick Floyd befälet över Fort Donelson vid floden Cumberland som hindrade Nordsidan från att använda floden i ett eventuellt anfall mot den stora staden Nashville, huvudstad i Tennessee. Nashville var den näst största staden i syd med sina 30 000 invånare, endast giganten i Syd, New Orleans, var större med 160 000 invånare. Här i Nashville hade sydarmén lagt upp stora förråd och depåer.

Gideon J.Pillow hade faktiskt deltagit i mexikanska kriget (1846–1848). Hans stjärna under amerikanska inbördeskriget kom aldrig få glans utan han är snarare ihågkommen för sina brister. Foto: Wikipedia Commons. 

Pillow på plats

Vid Fort Donelson fanns också en annan sydstatsstjärna Gideon J.Pillow. Han blev utnämnd till brigadgeneral i den konfedererade armén i juli 1861. Han hade faktiskt deltagit mexikanska kriget 1846-1848 även då som politisk general med mindre framgång för sedan återgå till att arbeta som advokat.  En nordstyrka under general U.S. Grant med understöd av kanonbåtar närmade sig fortet för att erövra det och öppna upp mot Nashville och det centrala Tennessee. Systerfortet Fort Henry vid floden Tennesse föll snabbt den 6 februari 1862 medan det större Fort Donelson ringades in av Grants styrkor den 14 februari. Grants styrkor närmade sig fortet ganska oförsiktigt då Grant räknade med att Pillow inte skulle göra något. Han hade sett honom i aktion under det mexikanska kriget 1846-1848. Varken Floyd eller Pillow visade några offensiva tendenser utan garnisonen stannade i försvarsställningar vid Fort Donelson.

Fälttåget i Tennessee 1862. Footes kanonbåtar öppnar eld mot Syds ställningar längs floden.  Foto: NARA

Försök till utbrytning

Nordsidans kanonbåtar på floden gled fram under amiral Foote och inledde beskjutning av fortet, dock tvingades Foote dra tillbaka sin styrka. Krigsråd hölls inne i fortet. Det beslöt att slå ut ett anfall i sydöst för att där rulla upp den federala linjen och öppna en väg ut från fortet mot Nashville. Detta så styrkan kunde dra sig ur och bege sig mot Nashville. Kraftsamling av styrkorna i sydöst och Pillows förband lyckades med uppgiften. Men istället för utnyttja tillfället föreslår Pillow till Floyd att hans förband ska dra sig tillbaka till fortet, detta för att få en vila en stund, samla ihop sina grejer och äta ett varmt mål mat innan marschen mot Nashville inleds.

Floyd tycker att det hela låter bra och Pillows division drar sig tillbaka. På andra sidan hade nordstatsgeneralen Lew Wallace, den framtida författaren till Ben Hur, på eget initiativ förstärkt högerflygeln med en brigad då Grant var frånvarande. Denne ledde till att positionen på högerflanken återtogs ganska enkelt då Pillows mannar hade lämnat för att äta en bit mat. Grant kom tillbaka efter sitt besök hos amiral Foote och fick information om utbrytningsförsöket. Han beordrar sina generaler att säkra upp inringningen.

Kampen om Fort Donelson ägde rum 11 till 16 februari 1862.  Nordsidan hade nästa 25 000 man medan Syd drygt 16 000 man.

Dags att sticka!

Både Floyd och Pillow blev chockade över den handlingskraft nordsidan visade och insåg att nu var det verklig fara att de skulle bli krigsfångar. Floyd ansåg att han inte kunde få bli fånge. Han hade som krigsminister hade gjort tvivelaktiga saker i syfte att få mer vapen från armédepåer i norr till depåer som låg i söder inför en eventuell splittring av unionen. Han lämnade över befälet till Pillow och gick ner till floden där två ångbåtar anlände med ett nytt regemente. Floyd och hans Virginiaregementen tog chansen och lämnade scenen. Nu var Pillow i befäl och han tyckte även att han inte kunde bli fånge så Pillow hittade en mindre båt och lämnade befälet till general Simon Bolivar Buckner. Så även Pillow lämnade det sjunkande skeppet.

En tredje sydstatsbefälhavare lämnade fortet och det var kavalleribefälhavare Nathan Bedford Forrest som inte heller hade någon militär bakgrund men kom att bli en legendarisk kavalleribefälhavare under kriget, fruktad av nordgeneraler. Han hade ingen lust att kapitulera med sitt förband. Han tyckte det var rent nonsens som de övriga höll på med. Ville de inte slåss så hade Forrest ingen lust att stanna kvar. Så Forrest beordrade full fart framåt och hans förband tog sig igenom nords linjer och undgick fällan.

U.S. Grants första stora seger i amerikanska inbördeskriget. Här etablerades hans namn Unconditional Surrender Grant. Foto: NARA

Unconditional Surrender

Buckner kontaktade Grant för att kapitulera och försökte få igenom villkor men Ulysses Simpson Grant svarade med vad som har blivit synonymt med hans namn: ”No terms, unconditional and immediate surrender”.  U.S. Grant kan utläsas som Unconditional Surrender istället för Ulysses Simpson.  Buckner, som kände Grant sedan West Point, samtalade med Grant efteråt där Grant nämnde att hade han tagit Pillow som fånge så hade han förmodligen släppt honom. ”Jag ser honom hellre i befäl hos er än som krigsfånge”.

Lew Wallance var också med i mexikanska kriget (1846–1848) men hade egentligen ingen militär träning utan var advokat till yrket. Hans roman om Ben-Hur kom ut 1880.

Epilog

Floyd avskedades för Fort Donelson men lyckades ändock bli generalmajor i Virginias statsmilis, där han med sina partisaner skapade problem för nord i sydvästra Virginia och tog rekryter från den reguljära konfedererade armén. Dock han dog i augusti 1863 pga. sviktade hälsa.

Pillow lyckas få ett fältbefäl igen som brigadchef och deltar i slaget vid Murfressboro (31 december 1862 – 2 januari 1863). Hans överordnad, John C.Breckinridge – också en politisk general, finner honom hukade bakom ett träd. Pillow själv protesterade mot denna berättelse och hävdade att det inte var sant, här står det ord mot ord.

Nashville föll på grund av debaclet vid Fort Donelson och syd hann inte evakuera alla sina förråd i staden. Fort Donelson blev Grants första stora seger och sydsidan kom att sakna de soldater som kom att kapitulerade vid Fort Donelson senare vid slaget om Shiloh den 6 och 7 april 1862, men det är annan historia. 

Vidare läsning: 

H. Allen Gosnell: Guns on the Western Waters. The story of River Gunboats in the Civil War. (Baton Rogue 1993)

Ulysses Simpson Grant: Personal Memoirs of U.S.Grant. (New York 1995)

Wiley Sword: Shiloh: Bloody April. (Dayton 1988)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html