Andra världskriget: SS-pansardivisioner och Panther

Var Waffen-SS prioriterade med Panther?

Panther-stridsvagnen var anpassad för massproduktion men ändå tillverkades för få med tanken på den sovjetiska produktionen av T-34 och den amerikanska av Sherman. På bilden sommaren 1944 på östfronten, Panther från SS-pansardivision "Wiking". Foto: Ernst Baumann. 

Kanonen öppnade eld och det var en direktträff på den amerikanska Shermanstridsvagnen som började brinna omedelbart som en fackla. Panthervagnens kanon avfyrades igen med följd att ännu en Sherman brann. Vagnschefen, SS-furir Ernst Barkmann, i den tyska Panthervagnen gav order till skytten om fri eldgivningen och de amerikanska fordonen längs vägen täcktes av intensiv eld.  Barkmann upptäckte nya stridsvagnar i flanken och tornet vreds. Skytten fann målen och snart brann ytterligare amerikanska stridsvagnar. Striden fortsatte en stund, även allierat flyg kom att attackera Barkmanns position, innan Barkmann med sin skadade vagn drog sig ur situationen. Enligt upphetsade tyska soldater som senare berättade så var det nio Shermans som brann efter striden den 27 juli 1944. Denna plats i Normandie kom att kallas Barkmanns gathörn.

Pansardivisioner i Waffen-SS

I flera militärhistoriska böcker står det att Waffen-SS var prioriterade förband både vad gäller materiel och utrustning. Nu menas inte alla 38 divisioner i Waffen-SS utan vad som främst avses är de tyska SS-divisionerna. Det var 14 divisioner av det totala varav sju var pansardivisioner. Frågan är om detta stämmer?

SS-divisionen ”Das Reich” grupperar fram sina Panther-vagnar i slutfasen av slaget om Charkov augusti 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Merz-023-22 / Merz / CC-BY-SA 3.0

Om vi tittar närmare på de sju SS-divisionerna som blev pansardivisioner kan vi få en bild hur det egentligen var med detta. Detta då pansardivisioner var de tyngsta och bästa förbanden inom den tyska krigsmakten. Waffen-SS fick officiellt sina sju pansardivisioner i oktober 1943. Av dessa var tre redan i praktiken utrustade som pansardivisioner sedan årsskiftet 1942/43. Medan en fjärde, SS-Wiking, var som en motoriserad infanteridivision och slutligen de tre sista hade nyligen satts upp och genomgick fortfarande formering och kom att sättas in i strid först under 1944.

De sju SS-pansardivisionerna

1. SS-pansardivisionen ” Leibstandarte SS Adolf Hitler”

2. SS-pansardivisionen ”Das Reich”

3. SS-pansardivisionen ”Totenkopf”

5. SS-pansardivisionen ”Wiking”

9. SS-pansardivisionen ”Hohenstaufen”

10. SS-pansardivisionen ”Frundsberg”

12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend”

Den slagkraftigaste enheten i en pansardivision var pansarregementet med sina två pansarbataljoner. På hösten 1943 var tanken att en bataljon fick den medeltunga stridsvagnen Panzer IV (vikt cirka 25 ton) medan den andra fick den nya medeltunga stridsvagnen Panther (vikt cirka 45 ton) som var överlägsen allt som motståndaren hade. I en jämförande studie genomförd 1944 av generalen för de tyska pansartrupperna hade en armépansardivision och SS-pansardivision samma antal stridsvagnar men SS-pansardivisionen hade sex infanteribataljoner jämfört med fyra i arméns. Detta gjorde att SS-pansardivision dessutom hade ytterligare en lätt artilleribataljon, då normalt var med en artilleribataljon per två pansargrenadjärbataljoner.

SS-Totenkopf med sina nya Panther-stridsvagnar under sommaren 1944. De var hårt insatta i strider vid Warszawa och ingick bland annat i IV. SS-pansarkåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-695-0419-03A / Voigt / CC-BY-SA 3.0

Panther-stridsvagnen sattes i produktion under 1943 och 1848 stridsvagnar producerades. Året därpå under 1944 producerades 3 777 Panthervagnar, vilket ger en totalproduktion under 1943–44 på 5 625 vagnar. Att utrusta alla sju SS-pansarbataljoner med en varsin full och komplett Panther-bataljon enligt 1944-års organisation hade krävt 79 Pantherstridsvagnar per division, dvs. 7 x 79 = 553. Det vill säga mindre än 10 procent av den totala produktionen under 1943–44.  Dock alla SS-pansardivisioner fick inte en komplett Panther-bataljon 1944. En division, 10. SS-pansardivisionen ”Frundsberg” fick vänta till 1945 på sin bataljon och då hade den nya bataljonen cirka 60 Panther-vagnar.

Endast två under 1943

Två divisioner fick sina Panther-bataljoner under 1943. En av dessa var SS-division ”Das Reich”. Första bataljonen i divisionens pansarregemente hade fått den nya Panthervagnen och Barkmann var i bataljonens fjärde kompani som han skulle strida tillsammans med ända till krigsslutet. Bataljonen sattes in i strid för första gången den 22 augusti 1943 och det var i slutfasen av det fjärde slaget om Charkov. Den långa 7,5 cm kanon (L/70) och det goda pansarskyddet innebar att Barkmann och hans kamrater hade helt andra möjligheter att slå ut sovjetiska T-34:or vilket den sovjetiska 5. gardesstridsvagnsarmén fick uppleva. Men detta ändrade inte utgången på slaget om Charkov. Röda armén körde ut tyskarna från Charkov.

På bilden sommaren 1944 på östfronten, Panther från SS-pansardivision "Wiking" tillsammans med pansargrenadjärer ur SS-regementet "Germania", som ingår i divisionen. Foto: Ernst Baumann. 

Fyra SS-pansardivisioner fick sina bataljoner först inför sommarstriderna 1944. Inom 5. SS-pansardivisionen ”Wiking” blev en stabsofficer så missnöjd med att det tog sådan tid att ställa om divisionen till pansardivision så han skrev ”panjedivision” istället i en rapport, vilket åsyftar till de ryska hästar, panje, som tyska infanteriförband på östfronten användes sig av i stort antal.

Läget i april 1944 var att 833 Panther-stridsvagnar fanns i tjänst fördelade på olika pansarbataljoner där SS hade 137 Panther hos sina förband, övriga fanns i arméförband. Endast SS-Wikings Pantherbataljon var insatt i strid. Varken division Hohensstaufen och Frundsberg som stred på östfronten hade någon bataljon ännu. Men inför sommaren 1944 stärktes SS-pansardivisionerna i väst, Leibstandarte, Das Reich och Hitlerjugend samtidigt som Totenkopf och Hohenstaufen hade sina bataljoner på gång. Under sommarstriderna juni-augusti 1944 kom sex av sju SS-pansardivisioner att sätta in sina Pantherbataljoner i strid varav fyra i väst, Normandie 1944.

SS- pansardivision ”Leibstandarte” valde att passera igenom Paris på sin väg till fronten i Normandie 1944.Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0395-28 / Janke / CC-BY-SA

För många förband

Totalt sett tillverkades för få Panthervagnar för att utrusta alla pansarförband i tyska krigsmakten med en bataljon då det hela tiden formerades nya förband som också behövde vagnar samt de som har erhållit vagnar behövde nya vagnar för att ersätta förlusterna. Men sett utifrån tilldelningen av Panther är det svårt att säga att Waffen-SS var prioriterade. Detta då det hade krävt strax under 10 procent av den totala produktionen 1943–44 för att se till att alla SS-pansardivisioner fick en varsin Panther-bataljon. Men till skillnad från armén fick faktiskt alla SS-pansardivisioner till slut en Pantherbataljon. Armén fick istället under de sista krigsåren 1944–45 formera ytterligare nio nya pansardivisioner av skiftande kvalité samt tio nya ”värdelösa” pansarbrigader med cirka 40 Panther-vagnar per brigad. Detta istället för att förstärka sina befintliga och erfarna pansardivisioner.  Sedan är det viktigt att inte glömma bort del av Panther-produktionen användes även att ersätta förluster i de förband som redan fått sin bataljon.

Ernst Barkmann från SS-division ”Das Reich” fick riddarkorset för sina insatser i Normandie sommaren 1944.

Riddarkors för Barkmann

Ernst Barkmann fick riddarkorset för sin insats i Normandie och stred ända till krigsslutet i en Panthervagn. Han deltog i den misslyckade Ardenneroffensiven december 1944 för sedan i början av 1945 skickas till Ungern för att där delta i den misslyckade offensiven mot Budapest. SS-division ”Das Reich” retirerade sedan västerut via Wien med syfte kapitulera till de västallierade. SS-sergeant Barkmann själv försökte ta sig till hemmet i Schleswig-Holstein men han upptäcktes av brittiska styrkor. Han släpptes senare och bodde på sin födelseort Kisdorf fram till sin död 2009 där han hade varit chef för brandförsvaret och även borgmästare. 

Vidare läsning:

Rolf Stoves: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Niklas Zetterling: Normandy 1944 - German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Walther Nehring: Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945. (Augsburg 1995)

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html