Amerikanska inbördeskriget i väst

Braxton Bragg och hans armé

På kvällen den 20 september 1863 insåg allt fler soldater i Sydstatarnas Tennessee-armén att de hade vunnit slaget och behövde inte retirera, det var första gången. De hade de varit tvungna att göra i tidigare slag som de förlorade vid Shiloh, Corinth, Perryville och Stones River.  Dettta blev en ovan situation för deras befälhavare Braxton Bragg. Segern vid Chickamauga 18 – 20 september 1863 gjorde att hoppet tändes igen bland ledarskapet i söder, att det åter fanns en möjlighet till seger i kriget.  Sommaren 1863 hade varit en katastrof för president Jefferson Davis och Sydstaterna, Robert E. Lee hade förlorat vid Gettysburg i öst medan sydstatsgeneralen John Pemberton hade kapitulerat vid Vicksburg i väst den 4 juli.

Braxton Bragg, befälhavare över Sydstatarnas Tennessee-armén vid segern vid Chickamauga 18 – 20 september 1863 gav ledarskapets i Sydstaterna åter hopp om seger i inbördeskriget. 

Interna bråk präglade armén

Braxton Bragg var kanske fel man att förvalta denna nyvunna seger.  Under hans ledarskap var Tennessee-armén inte alls samma maskin som Norra Virginia-armén under Robert E. Lee var. Braggs armé präglades av intriger och konflikter mellan de högre befälhavarna, vilket gjorde att besluten på den högre nivån kunde vara irrationella, baserade på felaktig information, prestige eller helt enkelt önsketänkande. Att ibland var besluten inte alls förankrade i verkligheten utan det skedde som ett vågspel med soldaternas liv. De offrades på grund av att de högre befälhavarna på den egna sidan sinsemellan såg hellre till sitt eget ego än till verkligheten på slagfältet.

Kampen mellan de två arméerna vid Chickamauga pågick under två dagar, det brukar anges att vardera sida hade runt 60 000 soldater och de tog drygt en fjärdedel i förluster. Illustration Alfred Waud

Bragg en komplicerad man

Just detta var verkligheten i Braxton Braggs armé. Bragg var inte lätt att ha göra med, en besvärlig man, en paragrafryttare. En historia om Bragg före inbördeskriget förtäljer att han faktiskt kom i gräl med sig själv. På en armépostering råkade Bragg ha dubbla positioner, dels som kompanichef men även som kvartermästare för posteringen. Bragg, som var noga med disciplin och reglementen, skrev en begäran som kompanichef till kvartermästare om vad hans kompani behövde. Givetvis när Bragg som kvartermästare behandlade begäran så avslogs den med tanke på att Braggs kompani inte var det enda kompani på posteringen. Detta ledde att en notväxling tog sin början och att Bragg blev uppkallad till posteringens befälhavare om det onödiga att komma i konflikt med sig själv.  Men i Tennessee-armén var Bragg inte det enda problemet.

Braggs kårchef Leonidas Polk trodde att han var en fältbefälhavare av rang med det var han inte. Han hade efter West Point sysslat med något helt annat än det militära, han hade vigt sitt liv till kyrkan och sin tro. Foto: Mathwer Brady. 

Hans två ledande generaler gjorde vad de kunde för underminera hans ställning som befälhavare över armén. Braxton Braggs två kårbefälhavare fram till Chickamauga hade varit William Hardee och Leonidas Polk. Polk hade fått sin position tack vare sin vänskap med Jefferson Davis och var nog den forna krigsministerns största misstag av hans utnämningar.  Polk hade varit präst i över 30 år efter West Point. Till skillnad från Lincoln hade Davis inte behövt utnämna politiska generaler som orsakade Lincoln en mängd bekymmer och huvudvärk.  Polk hade inte insikten om sina begränsningar utan trodde att han var kapabel och duglig befälhavare, vilket han inte var.  Polk trodde sig veta bättre än Bragg och lydde inte alltid order utan gjorde lite som han själv tyckte.

Braggs kårchef William J. Hardee som lämnade strax innan Chickamauga hade skrivit om militär taktik innan kriget som båda sidor läste och han kallades ”Old Reliable”. Men för Bragg som arméchef var han inte det utan snarare en orosmakare i uniform. 

Hardee som var yrkesmilitär backade inte upp sin arméchef och motarbetade honom flera gånger samtidigt som han själv inte var villig att ta över befälet. Detta gjorde att det fanns en enorm irritation och friktion inom Tennessee-armén som också drabbade divisionsbefälhavarna eftersom de tog ställning i de schismer som rådde, vilket orsakade missade tillfällen och splittrad ledning.  Hardee lämnade innan Chickamauga men problemen fanns kvar. Detta märktes under slaget men för en gångs skull segrade Braxton Bragg och Tennessee-armén.

Nordstaternas hjälte vid Chickamauga blev George Thomas, hans kår höll linjen och räddade Nords urdragning från slagfältet. En man som fick många smeknamn / öknamn under kriget: ”Rock of Chickamauga”, ”Sledge of Nashville” och ”Slow Trot Thomas”. På bilden bivack under slaget. Illustration: Gibler Gaul. 

Segern rinner bort

Bragg hade nu möjligheten att triumfera efter Chickamauga men allt rann ut i sanden vid Chattanooga dit Nordförbanden hade retirerat efter slaget.  Nordstyrkorna grävde ner sig för att försvara staden men Bragg anföll inte eller försökte kringgå försvaret utan lät sina trupper ockupera höjderna och inleda en belägring av staden. Ringen runt staden var inte helt sluten.  Sydstatskapten William Blackford skrev: ”Vår stora seger har förvandlats till aska.”

 

Mannen som tog över allt mer på Nordsidan blev Ulysses S. Grant. Han lär ha sagt något i stil med detta: ”fråga inte vad fiende kan göra mot dig utan tänk snarare på vad du kan göra mot honom”. 

Ledarskapet misslyckas

Konflikt mellan de högre officerarna gjorde att Davis åkte dit men ingen åtgärd vidtogs. Bragg stannade kvar som armébefälhavare. På andra sidan lät Abraham Lincoln förloraren vid Chickamauga  William Rosencrans få sparken och George Thomas, klippan vid Chickamauga, han som räddade Nord vid slaget, att ta över. Samtidigt som U.S. Grant efter sin seger vid Vicksburg den 4 juli 1863 fick befälet över hela området för att reda ut situationen. Till skillnad från Bragg så väntade inte Grant utan agerade och snart var en ny katastrof för Syd ett faktum, vilket fick en större tidning i Syd att skriva: ”hellre en armé av åsnor som leds av ett lejon än en armé av lejon som leds av en åsna.”

Grants seger vid slaget om Chattanoga den 23 – 25 november 1863 gjorde att Grant kom att bli överbefälhavare för hela Unionen medan Bragg förlorade sitt befäl över Tennessee-armén.

 

Vidare läsning:

Archer Jones: Civil War Command &Strategy – The process of victory and defeat. (New York 1992)

Steven E. Woodworth: Jefferson Davis and his generals – The failure of Confederate command in the West. (Lawrence 1990)

Battles and Leaders of the Civil War: The Tide shifts (Volume III). (Secausus n.d.)