Slaget vid Helsingborg 1710

 

 Stenbocks seger tände hoppets stjärna

Den danske generallöjtnanten Jørgen Rantzau kände tillförsikt inför bataljen mot svenskarna den 28 februari 1710. Hans position, som var vänd mot nordöst, var god och befäst. Rantzau ansåg nog också att hans soldater var bättre än vad Stenbock hade kunnat skrapat fram efter det svenska nederlaget vid Poltava. Däremot hade danskarna stor respekt för Magnus Stenbock. Nu när dimman lättade på morgonen den 28 februari blev Rantzau varse att Stenbock inte befann sig där han hade väntat honom.

Magnus Stenbock hade 1705 utnämnts till guvernör över Skåne. På sommaren 1707 anlände han dit och började ordna upp förvaltningen av landskapet. Han lade ner stor möda på att förbättra landsändans försvar, vilket kom väl till pass när Danmark på hösten 1709 förklarade krig mot Sverige. Denna målning av Gustaf Cederström visar Stenbock när han den 27 september 1709 höll tal till garnisonen och stadens invånare på Stortorget i Malmö och manade dem till trohet mot Sveriges krona.

Den danska invasionen av Skåne under stora nordiska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Råå söder om Helsingborg den 2 november 1709. Danskarna hoppades att kunna dra nytta av det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709 och återföra Skånelandskapen till Danmark. Skånska kriget 1675–1679 hade slutat med ett misslyckande att återerövra landskapen till Danmark. Danska kronan ville upphäva freden i Roskilde 1658 vid vilken Danmark hade tvingats att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän. Nu såg Fredrik IV sin chans.

 

Magnus Stenbock vid Helsingborg. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Slå ut Karlskrona

Magnus Stenbock, general i infanteriet och guvernör över Skåne, beordrade att fästningarna i Landskrona och Malmö skulle förstärkas och hållas. Chef för den danska invasionsarmén på 15 000 man var general Christian Ditlev Reventlow. Han lyckades inte tvinga Stenbock till att möta honom på slagfältet, men snart behärskade han mellersta Skåne förutom Landskrona och Malmö. Reventlow ville fortsätta in i Blekinge och helst slå ut den svenska flottbasen i Karlskrona. Samtidigt sveks Reventlow av att inga militära utfall mot Bohuslän skedde från Norge, så att svenska trupper inte bands i norr. Stenbock lyckades samla ihop en armé i Växjö och i februari 1710 ansågs den vara färdig så att det var dags att slå tillbaka. Stenbock analyserade situationen klarsynt och kom fram till att Helsingborg var danskarnas livlina till Danmark. Därför tågade han med sin armé mot Helsingborg.

Dags att sjukskriva sig

Nu kom den danska armén emellertid först till Helsingborg och förberedde sig för försvar. Dock hade den 38-årige Reventlow sjukskrivit sig och den nästan 60-årige gamle kavalleristen Jørgen Rantzau fick ta över. Han hade bland annat utmärkt sig som kavalleriregementschef i slaget vid Blenheim 1704 och därvid bidragit till hertigen av Marlboroughs stora seger. En man som gjort karriär med att anfalla med kavalleri och som trodde på offensiven, ett slags dansk Marschall Vorwärts (Marskalk Framåt), tog sålunda befälet.

Karta över slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. Danskarna förväntade sig ett anfall från nordöst, men tvingades vrida sin slaguppställning när svenskarna plötsligt anlände rakt norrifrån. Illustration: Samuel Svärd

Stenbock kom från fel håll

Nu på morgonen den 28 februari 1710 utanför Helsingborg insåg Rantzau att hans armé som stod redo att möta en fiende som kom från nordost stod fel eftersom Stenbocks armé kom från norr. Stenbock skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta svenskarna. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och i stället kom det hela att utvecklas till ett slags rekonterslag. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip: infanteriet i centern och respektive flygel medan vänster och höger flank bestod av kavalleri.

 

Stenbocks armé led brist på uniformer, så en del soldater stred i kläderna som de hade på sig när de ryckte in till armén i Växjö. På bilden ses Stenbocks getapojkar vid Helsingborg 1710. Målning av Henric Ankarcrona.

Rantzau leder från täten

Slaget utvecklades till hårda kavalleristrider på respektive flank medan infanteriet kolliderade med full kraft i mitten. Striderna böljar fram och tillbaka och de båda fältherrarna reagerar på hur striden utvecklas och vad man tror att den andra sidan försöker göra. Plötsligt vaknar kavalleristen i Rantzau till liv och han bestämmer sig för att leda ett kavallerianfall på sin högerflygel i syfte att vända situationen där och driva hem segern. Problemet var att han var högste chef och nu försvann han iväg i täten för ett kavallerianfall.

Stenbock ser luckan

Stenbock noterar att en lucka uppstår i den danska linjen mellan danskarnas center och den anfallande högerflygeln. Stenbock inser som erfaren krigare att om han lyckas få dit en större kavalleristyrka kan han klyva den danska armén mitt itu. Stenbock rider snabbt själv till sin högerflygel istället för att skicka ordonnans för att beordra en större kavalleristyrka att omgruppera mot vänsterflygeln. Han inser att i detta läge gäller principen själv är bäste dräng. Det lyckas att vända striderna vid danskarnas högerflygel och Rantzau såras svårt, men lyckas undkomma.

Svenskt kavalleri spelade en avgörande roll vid slaget. På bilden ryttare vid Västgöra kavalleriregemente på 1700-talet. Teckning av Einar von Strokrich 

Paniken sprider sig!

Det danska infanteriet var hårt ansatt av karolinernas offensiva anfallstaktik som understöddes av lätta regementskanoner. De höll dock linjen. Händelseutvecklingen på deras högra flank, där det danska kavalleriet nu tog till flykten, började emellertid sprida sig bland infanteriet. Paniken utvecklade sig som en kedjereaktion längs danskarnas center. De danska trupperna flyr och retirerar mot Helsingborg för att söka skydd bakom stadens befästningar.

Den stora hästslakten

Stenbock lyckas inte ta staden direkt utan får vänta utanför stadens murar. Förhandlingar om kapitulation sker, men det är inte det som avgör utan det är att den danske kungen Fredrik IV den 3 mars beslutar att evakuera Helsingborg – vilket lyckas förvånansvärt väl. Officerare och soldater kommer hem till Danmark, men förråd och tung utrustning förstörs och lämnas kvar. Eftersom danskarna inser att de inte kan ta hem alla sina kavallerihästar väljer man att döda 5 000 hästar vilkas lik sprids över hela staden, inte bara utomhus utan också nere i källare och brunnar. Dessutom dumpades stadens förråd – cirka 10 000 tunnor råg, korn och havre – bland hästkadaver och blod. De svenska trupper som fick äran att först marschera in i det befriade Helsingborg möttes därför av syn de nog aldrig skulle glömma.

Den svenska segern vid Helsingborg uppmärksammades runt om i Europa. Till exempel John Churchill, hertig av Marlborough, som är en av de mest framstående fältherrarna i Storbritanniens historia skickade sina gratulationer till Stenbock. Hans ättling Sir Winston Churchill skrev om honom att han "aldrig utkämpat ett slag som han inte vunnit, och aldrig belägrat en stad som han inte tog". Här ett tyskt kopparstick över slaget vid Helsingborg 1710. Foto: Wikimedia Commons

Karl XII var nöjd, men ändå inte

Den danska invasionsarmén var slagen, men hade överlevt. Danskarna hade lyckats med något som kan liknas med evakueringen av Dunkerque 1940, det vill säga ha fått hem soldaterna men lämnat fordonen (i detta fall hästarna). Stenbock och hans seger vid Helsingborg kom att hyllas och firas över hela riket. Det innebar ett lyft för den svenska moralen att dansken hade besegrats och fått retirera med svansen mellan benen. Den 21 maj 1710 utnämnde riksrådet honom till fältmarskalk och skickade fullmakten till Karl XII i Bender för underskrift. Kungen skrev dock inte under den förrän Stenbock åter hade visat var skåpet skulle stå. Stenbock stod återigen som segrare i slaget vid Gadebusch i Mecklenburg den 9 december 1712, där danska och sachsiska trupper besegrades.

 

Vidare läsning:

Ingvar Eriksson: Karolinen Magnus Stenbock. (Stockholm 2007)

Andreas Marklund: Stenbock: ära och ensamhet i Karl XII:s tid. (Lund 2008)

Anders Blidberg: Sista striden om Skåne. (Stockholm 2018)

Patrik Nilsson och Bo Knarrström: Slaget vid Helsingborg 1710 – den svenska hären segrade och Skåne förblev svenskt. (Stockholm 2022)

Mer slagfält i Skåne:

Landskrona 14 juli 1677