Narvik 9 april 1940
Tidigt på morgonen den 9 april 1940 stävade en armada av tyska jagare in i Ofotfjorden med Narvik som mål. Tysklands angrepp mot Norge var i full gång. Den viktiga malmhamnen i Narvik var ett angeläget mål för Adolf Hitler och den tyska krigsmaskinen. De måste försäkra sig om den vitala försörjningshamnen för svensk malm, så att produktionen av tysk krigsmateriel inte avstannade. Dessutom var det viktigt att hinna före Storbritannien och Frankrike. På väg in i fjorden sänktes de två norska pansarskeppen Norge och Eidsvold och många norska flottister miste livet. Striderna flyttade sig efter hand från vattnet och upp i bergen runt staden.
Norge precis som Sverige klarade sig ifrån första världskriget (1914–1918) och när andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 var det norska försvaret precis som det svenska försvaret eftersatt. Norge tillhörde på mellankrigstiden Europas fattigare länder. Till skillnad mot första världskriget blev Norden snart indragen i andra världskriget när Finland anfölls av Sovjet den 30 november 1939. Vinterkriget gjorde att norska krigsmakten förstärkte sina förband i norr men inte i söder.
Slaget vid Leipzig 1813 brukar kallas ibland för Folkslaget vid Leipzig, I stort var det fyra nationer som stred mot en, Samma sak skedde faktiskt i Narvik 1940, fyra mot en. Brittiska, franska och polska förband stred tillsammans med de norska mot tyska förband. En annan udda sak med slaget att det var Norges värsta sjöslagförlust någonsin samtidigt som det var en katastrof den tyska flottan, hela tio jagare förlorades. Ytterligare en aspekt som många glömmer ibland är att slaget om Narvik pågick i 61 dagar medan slaget om Frankrike 1940 pågick i 48 dagar.
Varför slåss om Narvik?
Narvik var bara en av många norska hamnar och varför hamnade just denna norska hamn i fokus för stormakterna under andra världskriget. Orsaken heter Ofotbanen som öppnades för trafik 1902, en sträcka på 42 kilometer. Den enorma betydelse den korta järnvägssträckan fick var på grund av att den band ihop hamnen i Narvik med den svenska malmbanan och de svenska malmfälten i norra Lappland. Malmbanan gick även till hamnen i Luleå. Narviks hamn var öppen för sjöfart året runt medan hamnen i Luleå var stängd under vinterhalvåret, i regel november – maj, på grund av is i Bottenviken. Narvik användes då Luleå hamn inte kunde användas. Så Narvik var en viktig exporthamn för den svenska järnmalmen som skulle exporteras och som britterna ansåg gick den direkt till den tyska krigsindustrin. Ungefär hälften av malmen skeppades via Narvik.
Både Hitler och Winston Churchill (brittisk marinminister april 1940) såg den svenska järnmalmen som krigsavgörande, vilket gjorde att båda ovetande av den andra planerade för erövringen av Narvik. Winston Churchill hade tryckt på en allierad expeditionskår till Finland för att hjälpa dem under vinterkriget (30 nov 1939 till 13 mars 1940) och den skulle ta vägen via Narvik och Kiruna (malmfälten) till Finland. Nu tog vinterkriget slut 13 mars 1940 innan detta inträffade. Men expeditionskåren fanns fortfarande tillgänglig.
Samtidigt som Altmark-incidenten bidrog till att öka Hitlers oro över malmtransporternas säkerhet från Narvik, vad kunde brittiska flottan göra eller hitta på?
Det stora problemet för britterna var den norska neutraliteten. Marinminister Winston Churchill kunde acceptera att den kränktes men andra medlemmar av kabinetten var inte lika villiga att Storbritannien skulle ses som en ”bad guy”. Men Altmark-incidenten visade för tyskarna att den inte var ett hinder för britterna. Det var i februari 1940 som det tyska tankfartyget Altmark, som försett det tyska pansarskeppet Graf Spee med brännolja i Sydatlanten, sökte skydd i den norska Lössingfjord. Brittiska jagare gick då in på norskt territorialvatten och bordade tankfartyget Altmark, trots att två norska kanonbåtar fanns i närheten. Efter en kort strid, där sju tyska sjömän dödades, fritogs 300 fångar som tillhörde den brittiska handelsflottan. Dessa sjömän kom från handelsfartyg som hade sänkts under Graf Spees räder i södra Atlanten. Detta blev en tydlig signal för Tyskland att de inte kunde lita på den norska neutraliteten som skydd.
Ödet spelar ett spratt
Nu slumpades det att Winston Churchill såg till att brittiska flottan genomförde mineringsoperationen vid den norska kusten den 8 april samtidigt som den tyska invasionsflottan var på väg norrut för att erövra Norge. Alla de tyska landstigningsgrupper skulle slå till ungefär samtidigt tidigt den 9 april vid sju olika punkter i Norge, operation Weserübung. Alltså både brittiska flottan och tyska flottan kom att ha ett stort antal örlogsfartyg på plats utanför Norges kust. Den ena drabbning efter den andra skulle ske och ett stort antal örlogsfartyg skulle komma sänkas för båda sidor. Den 8 april fanns till exempel viceamiral William Whitworth med sitt flaggskepp slagkryssaren Renown och tolv jagare för minläggning i Vestfjorden utanför Narvik och Ofotfjorden. På väg mot Narvik var tio tyska jagare som ombord hade 139. bergsregementet från 3. bergsdivisionen. Med ombord var också divisionschefen, Hitlers favorit generallöjtnant Eduard Dietl, och hans stab. Det var upplagt för ett sjöslag när den brittiska jagare Glowworn längre söderut rapporterar stridskontakt och sedan försvinner. Britterna bestämmer för att ta reda på vad som har hänt och hela styrkan vid Vestfjord lämnade. Samtidigt som den tyska jagarstyrkan är på väg. Den brittiska jagare Glowworn hade stött ihop den tyska tunga kryssare Admiral Hipper och den tyska örlogsgrupp som var på väg mot Trondheim. Tänk om den tyska jagarstyrkan hade stött på slagkryssaren Renown med sällskap.
.jpg)
Jagartorpeder funkar
Tio tyska jagare i dåligt väder med snöfall stävade in i Ofotfjorden och ovetande att längre in fjorden låg ett norskt pansarskepp, Eidsvold, och sedan fanns ytterligare ett pansarskepp, Norge vid ankar i hamnen. Dessa två pansarskepp byggdes då Norge och Sverige var i union och var den norska krigsmaktens stolthet vid unionsupplösning 1905. Varje pansarskepp var beväpnad med två 21 cm kanoner, sex 15 cm kanoner, åtta 7,6 cm kanoner och sex 47 mm luftvärnskanoner, deplacement drygt 4200 ton och nästan 100 meter långa. Den tyske jagare som först mötte Eidsvold var Z21 Wilhelm Heidkamp, 125 meter lång och vägde nästan hälften vad pansarskeppet gjorde, deplacement 2 400 ton. Förutom 10 luftvärnsautomatkanoner hade fartyget 5 stycken 12,7 cm kanoner och sex torpedtuber. De tyska ubåtarnas torpeder hade enorm stor felprocent under fälttåget i Norge 1940 men det hade inte Wilhelm Heidkamp som avlossade en torpedsalva mot Eidsvold som sägs att blivit träffad av tre torpeder. Detta gjorde att pansarskeppet gick under på 14 sekunder med 175 man ombord. Endast sex man överlevde torpedträffarna.
Explosionerna från Eidsvold hördes på det andra pansarskeppet Norge intill kaj inne i hamnen. Två andra tyska jagare skymtades i den dåliga sikten som rådde och eld öppnades från Norge men ingen effekt. Istället träffade en tysk torped pansarskeppet Norge som sjönk på en minut. 101 man av 191 följde med skeppet i den mörka vattengraven. På kort stund hade 276 norska sjömän stupat, den värsta förlusten som den norska flottan har gjort någonsin i en strid.
Narvik erövras utan strid
Dietl och hans bergsjägare tog sig i land och började ta över Narvik. Den norske befälhavaren för Narviks försvar var överste Konrad Sundlo, som var aktiv i det nazianstuckna partiet ”National Samling”, verkade inte ha lust att strida med tyskarna. Förhandlingar inleddes vilket gjorde att Sundlo kapitulerade ”för att undvika civila offer”.
Nu var det inte över Dietl då Sundlos överordnad, Carl Gustav Fleischer, var något helt annat och han tänkte inte ge upp utan kamp. Fleischer var befälhavare för norska 6. divisionen. Som divisionschef var Fleischer tillika områdeschef från Kirkenes i norr till Mosjöen i söder. Här fanns bland annat tre infanteriregementen, Sør-Hålogaland nr 14, Nord-Hålogaland nr 15 och Troms nr 16. Längst i norr var det två självständiga bataljoner, Alta och Varanger. Högkvarteret för divisionen fanns Harstad, ungefär 54 km nordöst/öst fågelvägen från Narvik men Fleischer var inte där utan på inspektionsresa upp i Finnmarken den 9 april, rättare sagt Vadsø, längst uppe i norr. Hade han varit Harstad så kanske slaget hade utvecklats annorlunda.
Lätta brigaden anfaller
Brittiska flottan fanns åter på plats i vattnen utanför Narvik och Ofotfjorden. Kaos och osäkert läge rådde och trots britterna hade en ansenlig styrka på plats. Det brittiska styrka H som bestod av fem jagare som stävade in mot Narvik för att attackera. Befälet förde Bernard Warburton-Lee på sitt flaggskepp jagaren Hardy, hans jagare var en aning kortare och lättare än de tyska jagarna. Han trodde det fanns sex stycken tyska jagare i Narvikområdet. Warburton-Lee visste inte om de norska pansarskeppen om de hade tagits över av tyskarna eller var de fortfarande i norska händer. Sedan var han osäker på hur det var med de norska kustforten längs Ofotfjorden. Även tyskarna hade varit oroliga för dessa i sitt anfall mot Narvik men upptäckt att de Inte fanns. Norska försvaret hade tänkt bygga dessa men så blev det inte. Sedan var Warburton-Lee orolig utifall tyskarna hade minerat Ofotfjorden men vad han inte visste om var att det fanns två tyska ubåtar som patrullerade vattnen. Warburton-Lee informerade London och att han tänker anfalla och i skydd av mörkret började hans styrka att ta sig mot Narviks hamn.
På andra sidan hade den tyske marinbefälhavaren Friedrich Bonte spridit ut sina jagare, fem i hamnen och de övriga utspridda i andra fjordar och vikar. En anledning som angetts till detta var oron för fientliga flyganfall. Två jagare höll på att bunkra från tankfartyget Jan Wellem, som hade utgångsgrupperats i en sovjetiskt Ishavshamn före anfallets början, innan fartyget sedan tog sig till Narvik. Fördelen med Molotov-Ribbentrop avtalet.
Sedan fanns det faktiskt 25 civila fraktfartyg i hamnområdet. Warburton-Lees styrka lyckas tas obemärkt in i hamnen och öppnade eld. Ett av de första tyska fartygen som träffades var flaggskeppet jagaren Wilhelm Heidkamp från en torped som Hardy avlossade och exploderade. Bonte var ombord och sov förmodligen då klockan var halv fem på morgonen den 10 april, han stupade tillsammans 80 av hans män. Besättningen ombord normalt sett var 323. Så många överlevde sänkningen.
Efter hårda strider fram och tillbaka där Warburton-Lee tycker att tyska jagare dyker upp som tomtar upp ur vrårna drar sig hans styrka tillbaka. Ytterligare tyska jagare dyker upp från Ballangfjorden och en av dem får en fullträff på Hardys kommandobrygga. Warburton-Lee sårades svårt och dog senare. Båda sidor tog förluster, två jagare vardera har blivit sänkta samt en brittisk svårt skadad och fyra tyska skadade. Britterna hade dessutom sänkt elva handelsskepp varav sex var tyska, ett brittisk, två norska och två svenska. Den tyska jagarstyrka hade blivit vingklippt.
Det fanns som sagt många tyska ubåtar i vattnen runt Norge och speciellt vid Narvik men deras framgång var noll, vilket är förvånade med tanke på hur många tyskar ubåtar som sattes. Nio ubåtar fanns vattnen uppe i norr vid Norge och anledningen till att tyskarnas ubåtar fick så magert resultat brukar tillskrivas deras magnetiska tändrör i torpederna som inte funkade som de skulle. Deras torpeder kunde inte träffa sina mål.
Slutet för de tyska jagarna
Britterna började samla sig efter sitt första anfall in mot Narvik och viceamiral William Whitworth fick order att angripa Narvik igen. Denna gång bestod styrkan av slagskeppet Warspite, Whitworths flaggskepp, och det var nästan 200 meter lång och med en deplacement av 33 000 ton. Alltså något helt annat en tysk jagare. Huvudartilleriet bestod av åtta stycken 38 cm kanoner medan det sekundära artilleriet bestod av fjorton 15 cm kanoner. Till hennes hjälp fanns nio jagare plus flygunderstöd från hangarfartyget HMS Furious.
För tyskarna i Narvik var situationen nu mer kaotisk än tidigare då många jagare var skadade och flera av deras förrådsskepp hade gått förlorade. Det rådde brist på bränsle. När britternas nya flottstyrka gick in i Ofotfjorden in mot hamnen i Narvik så var det bara en tidsfråga eller som Whitworth utryckte det: ”Fienden var fångad som råttor i en fälla men de kämpade in i det sista. Jag är full av beundran inför den hållning de visade. Den var magnifik så länge det varade. Vår överlägsenhet gjorde det hela till en massaker.”
Efter den tyska flottan var avklarad valde Whitworth att dra sig ur med sin flottstyrka. Whitworth valde inte att landsatte de tvåhundra marinsoldater som fanns med då han hade fått rapporter om upp till tvåtusen tyska bergsjägare i Narvikområdet.
Sedan kom rapporter om fler tyska ubåtar, hans spaningsflyg hade faktiskt även lyckats sänkt en, U-64. En unik händelse då det var första gången som en ubåt sänktes av flyg under andra världskriget och faktiskt enda gången av flyg som startade från ett slagskepp. Ännu en unik historisk händelse i samband med slaget om Narvik.
Dessutom hade en annan tysk ubåt avfyrat torpeder mot Warspite dock utan framgång då tyskarnas torpeder inte funkade som de skulle. Teknikstrul räddade britterna. Resultatet av sjöstriderna var att tyskarna inte hade en jagare kvar, antingen sänkta eller blivit satta på grund. Detta motsvarade 45 % av alla tyska flottans jagare i april 1940, vi kan säga att varannan tysk jagare gick förlorad under några dagar i Narvik.
Hitler blir nervös
Läget var så att Dietls stridsgrupp på nästan 2 000 man nu fick ett tillskott av en marin stridsgrupp av 2 600 man från alla de sänkta tyska jagarna. Dessa ”marinsoldater” kom att få mycket norsk utrustning, både vapen och uniformspersedlar som hade tagits i norska förrådd i Elvegårdsmoen i Narviksområdet. Den 16 april erövras Björnfjäll nära den svenska gränsen och ett norskt förband nedkämpas. Dietl var nu avstängd sjövägen men hade rensat fram till svenska gränsen. Hos Hitler utvecklades det en del panik om Dietls utsatta läge, bland annat om att Dietl borde dra sig ur och till Sverige. Nu blev det inte så Alfred Jodl, chef för operationsstaben på krigsmaktens överkommando, ansåg att läget allvarligt men inte så allvarligt. Han såg till att de tyska styrkorna fick hålla ut till varje pris. En lärdom som Hitler tog till sig, att hålla till varje pris. Dock Hitler gick till överdrift angående detta.
Fleischer som sagt hade varit i Vadsø den 9 april 1940 och vädret hade varit så dåligt så han var fortfarande kvar där den 10 april. Fleischer kunde den 10 april flyga till Tromsö trots dåliga väderförhållanden. Där kunde han påbörja mobiliseringen och förklara norra Norge en krigszon. Den norska 6. divisionen var redan delvis mobiliserad på grund av vinterkriget och hade en del styrkor uppe i Finnmarken som neutralitetsvakt. Fleischers mål var att slänga ut tyskarna från Narvik och den 24 april vid Lapphaugen började hans division på allvar att strida med tyskarna i bergen norr om Bjerkvik och Narvik. Dietl hade lyckats skaffa sig en rejäl försvarsperimeter norrut
Brittiska och franska förband var också på väg mot Norge. Problemet var att det inte var helt bestämt var stöten skulle sättas, Narvik och Trondheim var målen och båda platserna hade tyska förband erövrat. Nu beslöt man att dela upp invasionsstyrkans tre första brigader upp i tre stridsgrupper Rupertforce, Mauriceforce och Sickleforce. Den förstnämnda mot Harstad vid Narvik och nästa Mauriceforce mot Namsos och slutligen den sista Sickleforce mot Åndalsnes. Tanken var Mauriceforce i norr och Sickleforce i söder skulle säkra ett återerövrade av Trondheim. Varje stridsgrupp skulle förstärkas av ytterligare förband.
Stridsgruppen Rupertforce, som började anlända 15 april till Harstad vid Narviksområdet, hade ännu bara 24. Gardesbrigaden med endast tre skyttebataljoner. Det var cirka 3 000 man. Generalmajor Pierse Mackesy, som var befälhavare över Rupertforce, och amiral William Boyle, chef över flottstyrkan, hade olika åsikter om hur hantera situationen. Boyle ansåg att vad som krävdes var en direkt stormning från sjöss mot Narvik medan Mackesy var mer försiktig av sig, ett avancemang på båda sidor av Ofotfjorden för att sedan slå mot Narvik. Det blev Mackesys lösning som gällde tills vidare.
Fransmännen anländer till Narvikområdet den 28 april med 1. lätta divisionen som består av 27. halvbrigaden Chasseurs Alpins och 13. halvbrigaden Främlingslegionen, totalt sju infanteribataljoner till. Fransmännen har även med lätta stridsvagnar, Hotchkiss H39. De första stridsvagnarna i norra Norge. Trots detta händer inte mycket, meter för meter trängs tyskarna långsamt bakåt men mer är det inte. Fleischers norska förband pressar tyskarna norrifrån men de allierade lider av samarbets- och kommunikationsproblem.
Dietl var som sagt avstängd sjövägen så det enda sättet för tyskarna att få förstärkningar var flyga in dem med Luftwaffe. Ett av Dietls ursprungliga mål hade varit att erövra flygfältet vid Bardufoss, norr om Narvik men som det hela utvecklades fick Dietl nöja sig med sina initiala framgångar, nå fram till svenska gränsen och säkra den norska arméns förråd i Elvegårdsmoen.
Legionen går till anfall
Slutligen den 9 maj anlände fyra polska bataljoner, nu hade den allierade expeditionskåren hela fjorton bataljoner. samtidigt som London och Paris tappade tålamodet med tempot. Det bestäms att generallöjtnant Claude Auchinleck ska bege sig till Narvik och ta över befälet, det dröjde till 12 maj innan han anlände till Norge. Den franske befälhavaren Antoine Béthouart hade den 2 maj fört fram idén att genomföra en landstigning för att erövra Bjerkvik i ryggen på tyskarna som stred mot norska 6. divisionen. De som skulle utföra den blev främlingslegionen med understöd av stridsvagnar. Den satte igång vid midnatt den 12 maj och erövrade området. En svensk främlingslegionär, Assar Tano, som var med berättar: ”Kl. 24 precis öppnar alla båtarna eld mot stranden, där husen flyger i luften som tändsticksaskar. Det är ett sataniskt oväsen och det slår lock för öronen.”
Främlingslegionärer tar sig tills slut i land i flera omgångar och tar erövrar området Bjervik och Elvegårdsmoen. Assar Tano inser då att: ”Befolkningen hade legat och sovit, när bombardemanget började, och många hann inte ur husen, innan granaterna regnade över dem.” Bjerkviks fall gör att nu ökas trycket på tyskarna och de allierades blickar vänds mot Narvik.
Nu under maj började tyskarna flyga in förstärkningar till Dietl, bergsjägare med flygbåtar som dock har begränsad kapacitet, Mellan 8 maj och 20 maj flögs 86 bergsjägare in. Ytterligare 113 man senare. Därför bestämde tyskarna för att snabbutbilda bergsjägare i fallskärmshopp. 243 hoppade över Narvik, dock inte alla kom ner oskadda. Sedan när hotet mot Narvik växte sig starkare samtidigt som tyskarna har fått allt bättre kontroll över centrala Norge flyger Luftwaffe in riktiga fallskärmsjägare från 26 maj till 2 juni, 362 man hoppar över Narviksområdet. De har insett att bergsjägarstridsgruppen från Trondheim som försöker avancera landvägen till Narvik kommer ta tid att nå fram till Narvik.
Plötsligt ändras allt för de allierade. Detta då den 10 maj 1940 anföll Tyskland Frankrike, Belgien, Luxemburg och Holland. Det tyska pansaret, där pansargeneralen Heinz Guderian spelade en huvudroll, bröt igen vid floden Sedan och den 26 maj inleddes den brittiska evakueringen vid Dunkerque, nederlaget och katastrofen i Frankrike var på väg i full fart framåt. Dagen innan London gav order om evakueringen vid Dunkerque, operation Dynamo, så hade man faktiskt givit order om evakueringen vid Narvikområdet, operation Alphabet. Den brittiska generallöjtnanten Auchinleck hade skickats till Narvik i syfte att förbättra operationerna och skapa ett mer gynnsamt läge, fick istället leda en urdragning där de allierade övergav Norge. De tyska framgångarna i Frankrike skapade helt andra förutsättningar, hålla på att slåss om Narvik när Paris är hotat.
De allierade befälhavarna på plats i Narvik beslutade att Narvik skulle erövras innan evakueringen påbörjas så att den norska 6. divisionen inte helt lämnades i sticket. Dock norska sidan informerades inte om evakueringen förrän efter Narvik var taget. Narvik erövrades den 28 maj. Efter återerövringen av Narvik börjar de allierade styrkorna retirera från Narvikområdet. Några dagar senare, den 8 juni, kapitulerar norska 6. divisionen för tyskarna. Fleischer beordras att gå i landsflykt mot sin vilja för att bli Norges överbefälhavare i exil.
Epilog
Att tyskarna skulle genomföra en så djärv och överraskande operation som operation Weserübung, genom farvatten där brittiska flottan ansågs vara herre på täppan, var det nog ingen som hade kunnat föreställa sig. Operationen var något helt nytt.
Narviks hamn skadades av striderna och återfick under kriget inte den kapacitet som hade funnits innan. Så när Luleå hamn var nedstängd på grund av is kom bland annat Oxelösunds hamn öka i betydelse. Sedan efter fälttåget i Frankrike 1940 så minskade den svenska järnmalmens betydelse ur de allierades ögon, då tyskarna fick kontroll över den franska järnmalmen. Det blev inte längre samma enormt viktiga stötesten för Churchill men han hade kvar sitt fokus på Norge. Churchill beordrade flera kommandoräder och alla möjliga invasionsplaner. Hitler släppte inte heller Narvik ur tankarna utan såg till att bygga ut kustartilleriet i det ockuperade Norge. När tyskarna i Festung Norwegen kapitulerade i maj 1945 bestod det tyska kustartilleriet i Norge av 310 batterier och hade en personalstyrka av 65 000 man. De största kanoner, 7 stycken 40, 6 cm, fanns i två batterier som skyddade infarten, Andfjorden och Vestfjorden, mot Ofotfjorden och Narvik.
Kuriosa
Det norska Krigskorset infördes av den norske kungen Haakon VII i exil i London 23 maj 1941. Första gången det delades ut var 28 november 1941 och har delats ut till 274 personer under andra världskriget. Den delas ut för personlig tapperhet eller ledarskap i strid. Varför det norska krigskorset tas upp här är att väldigt många som stred vid Narvik kom att tilldelas denna under 1942. Antal soldater som stred under fransk flagg var hela 66 och under polsk flagg 13. Många för insatser vid Narvik 1940. Antal britter som fick det norska Krigskorset var 43 men här var det mer spritt angående anledningen.
Narvikskölden
Hitler skapade Narvikskölden som förlänades alla tyskar soldater som deltagit i kampen om Narvik. På skölden återfinns en edelweissblomma som symboliserar bergsjägarna under Eduard Dietls befäl, ett ankare för Friedrich Bontes jagare och en propeller för de Luftwaffe-enheter som deltog i slaget. Antalet som delades ut var 8 527 där Kriegsmarine fick 3 611, Luftwaffe 2 161 och slutligen bergsjägare (armén) 2 755.
Vidare läsning, en klassiker är ”Den nionde april – Nazitysklands invasion av Norge 1940” skriven av Michael Tamelander och Niklas Zetterling. Vill du läsa om Narvik i detalj så rekommenderas Alf Jacobsens böcker ”Angrepp i gryningen” och ”Bitter seger”. Även ”Kampen om Narvik” skriven av Frode Lindgjerdet finns på svenska. Assar Tanos bok heter: "En Tornedaling i främlingslegionen 1929-1945".
Enkel slagordning Narvik 1940
Norska 6. Divisionen – befälhavare: Fleischer,
6. brigaden
I. bataljonen ur 16. infanteriregementet
II. bataljonen ur 16. infanteriregementet
I. bataljonen ur 12. infanteriregementet
8. bergsartilleribatteriet
7. brigaden
Alta-bataljonen
II. bataljonen ur 15. infanteriregementet
7. bergsartilleribatteriet
9. motoriserat artilleribatteri
Reserv: 16. lantvärnsbataljon
Allierade styrkor i Narvik – befälhavare: Macksey
brittiska 24. gardesbrigaden – befälhavare: Fraiser
1. Scots Guards bataljon
1. Irish Guards bataljon
2. South Wales Borderers
franska 1. lätta divisionen – befälhavare: Bethouart
Polska Podhale-brigaden – befälhavare: Szyszko
1. bataljonen
2. bataljonen
3. bataljonen
4. bataljonen
27. halvbrigaden Chasseurs Alpins – befälhavare: Valentini
6. bataljonen Chasseurs Alpins
12. bataljonen Chasseurs Alpins
14. bataljonen Chasseurs Alpins
13. halvbrigaden Främlingslegionen – befälhavare: Magrin-Vernerey
1. bataljonen
2. bataljonen
Tyskar
3. bergsjägardivisionen – befälhavare: Dietl
Gruppe Windish
I. bataljonen ur 139. bergsjägarregementet
III. bataljonen ur 139. bergsjägarregementet
Marinbataljon Kothe
Gruppe Haussels
II. bataljonen ur 139. bergsjägarregementet
Marinbataljon Erdmenger
Marinbataljon von Freytag
Marinregemente Berger
Marinbataljon Holtorf
Marinbataljon Thiele
Marinbataljon Zenker
Marinbataljon von Arnim
Tyska förstärkningar
I. bataljonen ur 1. fallskärmsjägarregementet
Två kompanier ur 137. bergsjägaregementet
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar