Franksons krigshörna: Östfronten under andra världskriget

Demjansk 1942 – att ta sig till striden

Vi har nog alla upplevt missöden med en resa: tåg eller flyg som har blivit försenade eller som har ställts in. Det är dock inget mot vad tyska 7. bergsjägardivisionen upplevde när den i början av 1942 skulle skickas till norra Finland under en av andra världskrigets kallaste vintrar.

Generallöjtnant Walter von Seydlitz-Kurzbach (med Riddarkorset på bilden) fick uppdraget att rädda de 95 000 inringade vid Demjansk. Ödets ironi gjorde att han själv blev inringad vid Stalingrad och att ingen lyckades att rädda honom. Foto: Bundesarchiv, bild 146-1972-042-22 / CC-BY-SA 3.0

En tysk kår hade blivit inringad vid Demjansk, söder om Novgorod av Röda armén. Generallöjtnant greve Walter von Brockdorff-Ahlefeldt, befälhavare i Demjansk, rapporterar den 16 februari 1942 att fickan huserade omkring 95 000 man.

Möte med Hitler

Den 22 februari förklarar Hitler Demjansk för fästning. Detta innebär att tyska 16. armén måste bryta sig in till de inringade och inte tvärtom. Avståndet mellan Staraja Russa och fickan är drygt 30 kilometer. Den 2 mars 1942 samlas armégrupp Nords befälhavare i Hitlers högkvarter. Hitler säger att armégruppens situation den senaste tiden har balanserat på gränsen till katastrof utan att tippa över. Dessvärre har inte armégruppens situation förbättrats. Stridsgrupp Scherer som befinner sig vid Cholm är fortfarande inringad och II. kåren vid Demjansk behöver dagliga underhållsflyg för att klara sig. Även I. kåren befinner sig i ett bekymmersamt läge. Skulle sovjetiska 2. stötarmén och 54. armén nå fram till Ljuban blir det en ny inringning likt den vid Demjansk.

Fickan vid Demjansk, tyska II. kåren. Karta från 1 mars 1942. Foto: https://www.lexikon-der-wehrmacht.de/

Tre motåtgärder diskuterades under mötet.

# Generalmajor Horst von Uckermann,som försöker nå fram till Cholms belägrade garnison, förstärks för att åter vara kapabel att fortsätta sin offensiv.

# Operation Raubtier (rovdjur) ska initieras av 18. armén den 7–12 mars med syfte att skära av sovjetiska 2. stötarméns förbindelsekorridor.

# Operation Brückenschlag (broslagning) ska genomföras av 16. armén den 13–16 mars med målet att bryta in till II. kåren i Demjansk.

Till befälhavare för operation Brückenschlag (broslagning) utses generallöjtnant Walter von Seydlitz-Kurzbach och stötgrupp Seydlitz upprättas, vilket motsvarar en kår i storlek. Nu inleddes operationen först den 20 mars, eftersom det tog längre tid än beräknat att dra samman trupper för anfallet.

En tysk infanterist spejar ut från en ruin inne i det inringade Demjansk. Foto: Bundesarchiv, bild 101I-004-3641-13/ CC-BY-SA 3.0

Hästarna åt trä

Ett nytt förband som anlände som förstärkning till stötgrupp Seydlitz var stridsgrupp Hoffmeister från 7. bergsdivisionen. Befälhavare var överste Edmund Hoffmeister, chef för 206. bergsjägarregementet. Andra halvan av divisionen var redan uppe i Finland. Tanken var att hela divisionen skulle transporteras till Finland, men den kalla vintern med rejäl is på Östersjön gjorde att man valde att inte låta hela divisionen skickas till Finland. Den första transporten som skulle ha tagit tre dagar tog nämligen över en vecka på grund av problemen med is. Detta skapade faktiskt hungerproblem ombord för både hästar och människor, eftersom förråden ombord inte var tänkta för sju dagars resa utan för tre dagars färd till Hangö. En del hästar fick slaktas och bli mat och hästarna började äta träräcken i stallen ombord av hunger. När fartygen satt fast i isen och väntade på en finsk isbrytare övade bergsjägarna med sina skidor på Östersjöns is.

Det var inte längre tal om stora framryckningar över de vida sovjetiska områdena, utan varje meters framryckning innebar en kamp i sig själv. Foto: Bundesarchiv_Bild_146-1972-042-42/ CC-BY-SA 3.0

Pistolskott mot toaletter

Stridsgrupp Hoffmeister, som blev kvar i Tyskland, fick i stället senare åka tåg via Pskov och Dno till Soltsy väster om sjön Ilmen. Även här ställde den starka kylan till problem under resans gång. Särskilt illa var att toaletterna i transportvagnarna frös till. Försök att åtgärda detta med varmt vatten eller pistolskott hjälpte inte. Mer lyckosamt var en öppen eld under vagnen vid första stoppet. Det var dock inte heller problemfritt, för fanns det lite glöd kvar i träet på vagnen när man satte igång att åka igen kunde det utvecklas till en brand av fartvinden.

Tyskar förbereder sig för strid mot tyskar

Transporten var inte heller fri från incidenter. 6. och 7. kompaniernas transporter krockade en natt på grund av växelfel. Alla trodde att det var ett partisanöverfall och sabotage, eftersom enstaka vagnar välte från banvallen. Kompanierna började därför förberedda sig för strid mot varandra, men som tur var kände de igen varandras röster i mörkret när order gavs på tyska. Vid ankomsten till stationen i Soltsy den 13–14 mars möttes stridsgruppen av en officer från 122. infanteridivisionen som visade dem vägen till fronten. Stötgrupp Seydlitz höll på med de sista förberedelserna för operation Brückenschlag. Samtidigt som stridsgrupp Hoffmeister skickades till 16. armén och Staraja Russa transporterades 3. och 4. bataljonerna ur divisionens artilleriregemente i stället till XXVIII. kåren i 18. armén vid Volchov för att hjälpa till i striderna mot sovjetiska 2. stötarmén.

Vintern 1941–1942 var sträng och orsakade tyskarna enorma problem – inte minst under framryckning, vilket fotografiet vittnar om. Foto: Okänd

Ännu mer splittring

Dessa bataljoner hade bergsdivisionens tunga artilleripjäser. Eftersom divisionen redan var delad så skulle stridsgruppen och det tunga artilleriet strida som två separata enheter. Det fanns inte någon anledning för tyskarna att hålla ihop resten av divisionen. Artilleriet skulle fungera som kårartilleri i striderna mot den sovjetiska generalen Andrej Vlasov och hans sovjetiska 2. stötarmén. Stridsgruppen kom att uppleva några månader av hårda strider.

Vintern 1941–1942 var sträng och orsakade tyskarna enorma problem – inte minst under framryckning, vilket fotografiet vittnar om. Foto: Okänd

Vad blev facit?

Den 22 april 1942 nådde man fram till fickan i Demjansk och därefter förstärktes korridoren. Tyskarna lyckades med vad man hade avsett att göra. Upprätta en en förbindelse med de inringade. Framgången är vid Demjansk gjorde att Hitler trodde att det var möjligt att göra om reptricket en gång till vid Stalingrad, men där var avstånden betydligt längre in till fickan, mer än 150 km istället för 30 km.

Överste Edmund Hoffmeister fick inte uppleva triumfen, eftersom han på grund av hälsoskäl fick lämna sitt befäl den 18 april. Han ersattes av major Albin Esch och hans stridsgrupp Hoffmeister kom att lämna armégrupp Nord först i mitten av juli för att återförenas med sin division, 7. bergsdivisionen, i norra Finland. Stridsgruppen hade tillfogats svåra förluster under striderna vid Staraja Russa: drygt 3 500 man varav 822 som stupade. Det hade åderlåtit förbandet, men det bemannades igen. Via Tallinn transporterades stridsgruppen till Hangö i slutet av juli och den 19 augusti kunde divisionsbefälhavaren August Krakau skriva i krigsdagboken att hans division var samlad igen.

Vidare läsning:

Franz Kurowski: Demjansk – Der Kessel im Eis (Podzun-Pallas Verlag, Wölfershiem-Berstadt 2001)

Werner Haupt : Demjansk 1942 – Ein Bollwerk im Osten (Dörfler Verlag, Eggolsheim 2007)

Ett udda tyskt förband på östfronten:

1. skidjägardivisionen

Historien om 2. fallskärmspansargrenadjärdivisionen Hermann Göring 1945:

Hitlers elit övergav Königsberg

Hur utvecklades det tyska pansarvärnet på östfronten:

Tysk pansarvärn 1941 kontra 1943

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här: