Östfronten under andra världskriget

 

General Vlasov – ledare för Nazitysklands ryska styrkor

Den 11 april 1945 anfaller ryska 600. infanteridivisionen det sovjetiska brohuvudet vid Erlenhof, cirka 25 kilometer söder om Frankfurt an der Oder, med understöd av ryska flygstyrkor. Den ryska divisionen var en del av Andrej Vlasovs ryska styrkor som hade formerats med hjälp av SS-Reichsführer Heinrich Himmler. Andrej Vlasov blev sedan efter kriget tillsammans med flera av sina medarbetare i en rättegång i Moskva dömd till döden genom hängning i augusti 1946. Från firad sovjetisk hjälte vid slaget om Moskva 1941 till dömd för landsförräderi fem år senare. Vad hände?

”… För världshistorien är denna företeelse ganska oerhörd: när några hundra tusen unga människor vid 20–30 års ålder grep till vapen mot sitt eget hemland i allians med dess ondaste fiende” skrev Aleksandr Solzjenitsyn.

Vlasov blir tillfångatagen den 12 juli 1942. Han förs därefter till tyska 18. arméns stab och får träffa sin motståndare generalöverste Georg Lindemann innan han skickas till ett fångläger för prominenta sovjetiska officerare i Vinnytsia i Ukraina. Foto: US Army

Vem var Vlasov? Andrej Andrejevitj Vlasov föddes den 1 september 1901 i närheten av Nizjnij Novgorod. Vlasov inledde sin tjänstgöring i Röda armén i mars 1919 och deltog i strider mot de vita generalerna Denikin och Wrangel under inbördeskriget. När inbördeskriget var över valde Vlasov att satsa på en yrkeskarriär inom Röda armén. Han avancerade till bataljonchef för en skyttebataljon i 26. skytteregementet 1929 och året därpå blev han partimedlem. Första gången Vlasov fick resa utanför Sovjetunionens gränser var hösten 1938 då han reste till Kina som sovjetisk militärrådgivare till den kinesiske ledaren Chiang Kai-Chek, nationalisterna.

99. divisionen

Ett år senare återvände han hem och fick befälet över 99. skyttedivisionen i Kievs militärdistrikt. Divisionen ansågs vara en av de sämsta i Röda Armén. Under Vlasovs ledning förändras förbandet och i juni 1940 befordras han till generalmajor. Samma år i september kommer försvarsminister Semjon Timosjenko och Kievs militärdistrikts befälhavare Georgij Zjukov på besök och utbildningskontroll av divisionen. Vlasovs division visar goda resultat och blir utsedd som vinnare av ”Röda Fanans” utmaning inom Röda armén. Dessutom vinner divisionens artilleriregemente ”Röda Fanans” utmaning för Röda arméns artilleri. Detta var mycket viktig händelse eftersom Zjukov kan inte låta bli att omnämna 99. divisionens utmärkelser och sitt besök i sina memoarer men inget skrivs om Vlasov. Sovjetiska censuren fattade nog inte att det var Vlasov som lyftes fram här, annars hade de nog strukit det.

Till pansartrupperna

I januari 1941 får Vlasov befälet över 4. mekaniserade kåren i Kievs militärdistrikt som var grupperad i närheten av Lvov. En av de starkaste i Röda armén nästan 30 000 man och 979 stridsvagnar. Av dessa var 313 stycken T-34:or och ett antal tunga vagnar 68 stycken KV-1:or och 31 stycken KV-2:or.

Kampen inleds, Operation Barbarossa bröt ut den 22 juni 1941. Kaoset inledningsvis var enormt på hos Röda armén, och genom att kåren var nära gränsen så användes den som brandkårsstyrka, fast splittrat av högre chef. Till exempel en division i kåren, 32. stridsvagnsdivisionen med 371 stridsvagnar fick order att anfalla i en riktning och det innebar en landsvägsmarsch på 100 km. Många stridsvagnar föll ut efter vägen, underhåll var inte prioriterat i Röda armén. Och det värsta var när de kom fram så fanns inga fiender där, inga att ta strid med.

Många glömmer bort att T-34:an samt KV-vagnar var betydligt tyngre än sina föregångare i Röda armén, BT-7 och T-26. Röda arméns standardfordon för bärgningstjänst i stridsvagnsförbanden var S-50 och S-65 Stalinets jordbrukstraktorer men de var anpassade för T-26 (10,5 ton) och BT-7 (14,5 ton) och inte för T-34:an som vägde drygt 26 ton. Så det fanns inga bärgningsfordon för T-34:an 1941. Kåren föll samman under striderna. Vlasov fick inte skulden för nederlaget för 4. mekaniserade kåren utan han kom att befordras. 

Vlasovs 20. armé kom att strida mot bland annat 4. pansargruppen under pansargeneralen Erich Hoepner i slaget om Moskva. Båda dessa befälhavare kom att bli avrättade av sina envåldshärskare för att ha försökt störta dem: Hoepner för sin inblandning i attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 och Vlasov för sin allians med Hitler under krigets senare skede. Foto: okänd

Slaget om Moskva 1941

Redan i juli 1941 fick Vlasov ett nytt befäl, nämligen chefskapet över 37. armén. Vlasovs nya armé deltog aktivt i försvaret av Kiev. Men försvaret av Kiev blev en katastrof och tyskarna tog över 600 000 krigsfångar. Vlasov undkom ur inringningen och blev för en tid inlagd på fältsjukhus innan han fick en ny kommendering som befälhavare över 20. armén. Nu var det Moskva som var hotat och 20. armén höll på att formeras på nytt för att kunna sättas in vid fronten och rädda huvudstaden under befäl av Georgij Zjukov. Vlasovs nya armé kom att slåss mot bland annat tyska 4. pansargruppen under Erich Hoepner i slaget om Moskva. Båda dessa befälhavare kom att bli avrättade av sina envåldshärskare för att ha försökt störta dem, Hoepner för sin inblandning i attentatet den 20 juli 1944 och Vlasov för sin allians med Hitler under ett senare skede av kriget.  Vlasov blev en av slagets hjältar och befordrades till generallöjtnant och dekorerades med Röda fanans orden.

Beröm från Zjukov. I ett fältduglighetsbetyg från den 24 januari 1942, i Vlasovs personalhandlingar, har Zjukov konstaterat: "Han var befälhavare för 20. armén under operationerna vid Moskva: motanfallet mot staden Solnetjnogorsk, anfallet med armén i Volokolamsks riktning och genombrottet av försvarslinjen vid Lama flod. Personligen är generallöjtnant Vlasov i operationshänseende väl utbildad och har organisationsskicklighet. Han klarar av arméchefsrollen på ett utmärkt sätt."

Efter det att motoffensiven vid Moskva hade avslutats besökte författaren Ilja Ehrenburg, Stalins främste propagandist, 20. arméns förband som spelade en viktig roll i slaget om Moskva och skrev senare: "Soldaterna tittar på sin befälhavare kärleksfullt och förtroendefullt: Vlasovs namn är bundet med anfall" i tidningen Krasnaja zvezda (Röda stjärnan).

”Generalen är 1meter 90 cm lång och har samma inspirationsförmåga som Suvorov hade”

Ilja Ehrenburg i tidningen Röda stjärnan

Att hänvisa till Suvorov var en mycket stor ära då Aleksandr Suvorov sägs att aldrig förlorat ett slag. Som alla skrönor håller den kanske inte till hundra procent. Men i vilket fall Suvorov var en fältherre utöver det vanliga, en av de stora i militärhistorien.

Vlasov blir krigsfånge

I en bok som kom ut i New York 1942 där Röda Arméns kamp mot Nazityskland skildras skrevs följande:

Namn som före kriget var nästan eller helt okända före kriget har blivit ord i var mans mun. Bland dessa finner vi Zjukov, Vlasov, Boldin, Kozlov, Demidov, Kharitonov, Remizov, Kuznetzov, Leliushenko och Rokossovski.

Vlasov hade nu blivit en sovjetisk hjälte. I mars 1942 utnämndes Vlasov till ställföreträdare chef för Volkov-fronten som hade en mycket tilltrasslad situation pga. 2. stötarmén. Denna armé genomförde en offensiv mot Leningrad i syfte att bryta belägringen av staden men hade stora problem. För stötarméns genombrott av de tyska linjerna hade inte breddats och kunde när som helst skäras av. Den 19 mars lyckades tyskarna och två dagar senare flög Vlasov in i fickan för att närmare se över situationen i 2. stötarmén. Den 27 mars hade man lyckats öppna en korridor som var 3 km bred till de egna linjerna.

Den 16. april flögs befälhavaren över 2. stötarmén, Nikolaj Klykov, svårt sjuk ut ur fickan.  Ett samtal mellan frontbefälhavaren Kirill Meretskov med en ledamot i krigsrådet av 2. stötarmén divisionskommissarien Ivan Zuev och ställföreträdande chefen för fronttrupper generallöjtnant Vlasov ägde rum den 16 april 1942 angående vem skulle ersätta Klykov.

     Meretskov till Zuev: ”Vem ser ni som ny befälhavare?”

     I.V.Zuev: ”För den befattningen har vi inga i armén. Jag anser att det är bäst att utnämna generallöjtnant Vlasov till arméchef.”

     Vlasov svarade: ” Det är bättre att tillfälligt utse arméstabschef överste Vinogradov till tjänstgörande arméchef.”

      Meretskov till Vlasov: ”Jag anser Zuevs förslag är rätt. Vilken inställning har du, kamrat Vlasov, till detta förslag?”

      Vlasov: ”Jag tror, av läget att döma, att jag synes får lov att stanna länge i denna armé.

Och angående utnämningen till en fast ordinarie befattning, om det ska vara ert beslut så accepterar jag förstås det.”

      Meretskov: ”Bra. Efter vårt samtal kommer order att följa.”

Den 20 april kom direktiv från Stavka undertecknat av marskalk Boris Sjaposjnikov, chefen för generalstaben, att Vlasov har utsetts till ny befälhavare. Situationen för 2. stötarmén förbättrades inte så Volkovfronten ville dra ur armén men Stalin sa nej. Tövädret som började komma ökade problemen för detta var ett myr- och träskområde. Det var först den 14 maj som armén fick tillåtelse att dra sig ur men då var det för sent. Tyskarna hade korridoren hela tiden under observation och de observerade endast mindre utgående rörelser innan de helt stängde korridoren den 31 maj. Volkovfronten genomför flera försök för att öppna upp förbindelserna till 2. stötarmén men lyckades endast temporärt. Tyskarna behåller kontrollen och den 29 juni 1942 meddelas det att man har tagit nästan 33 000 krigsfångar. Vlasov själv blir tillfångatagen först den 12 juli. Han förs därefter till staben för tyska 18. armén och får träffa sin motståndare generalöverste Georg Lindemann innan han skickas till ett fångläger för prominenta sovjetiska officerare i Vinnitsa i Ukraina. Här fanns redan andra sovjetiska armébefälhavare. Det är också här som Vlasov och kapten Wilfried Strik-Strikfeldt träffas för första gången.

 

Vlasov byter sida

Strik-Strikfeldt tjänstgjorde i tyska arméns överkommando OKHs avdelning ”Fremde Heere Ost” vars chef var överste Reinhard Gehlen och hade som uppdrag att finna en känd sovjetisk general som var villig att samarbeta med tyskarna. Målet var att bygga upp en rysk anti-kommunistisk rörelse. Vlasov visade intresse och snart började planer utvecklas men vad Vlasov inte förstod var att detta faktiskt inte var sanktionerat från högsta ort. Skillnaden mellan den sovjetiska krigsmakten och den tyska var något förenklat att inom den förstnämnda behövdes snarare ett direkt godkännande från högre ort inom man företog sig något som detta medan inom den senare var det snarare avsaknaden av en direkt order som förbjöd något som gjorde det möjligt att agera, ibland mot ledarens önskemål. Hade Vlasov fått klart för sig att projektet inte var sanktionerat av Hitler själv, kan man fråga sig om han hade agerat.

Vlasov med sin närmaste medarbetare general Fjodor Truchin (till vänster i bild) och tyska officerare. Vlasovs bas och högkvarter blir i Dabendorf, ett barackläger som tidigare använts för franska krigsfångar. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1976-114-32/CC-BY-SA 3.0

Till Berlin

I september 1942 anländer Vlasov till Berlin. Vad som imponerar mest på Vlasov var den tyska landsbygden. Trots sin långa tjänstgöring i Röda armén var förmodligen Vlasov fortfarande bonde till själen. Här såg han nästan en helt annan värld jämfört med den sovjetiska landsbygden. Stalins tvångskollektvisering hade drabbat både Vlasovs egen familj och vänner hårt, vilket sannolikt hade satt djupa spår i Vlasovs själ.

Här i Berlin sammanstrålar Vlasov med andra sovjetiska officerare som också bestämt sig för att aktivt arbeta med tyskarna mot Stalin. Några av dem, Georgij Zjilenkov och Mileti Zykov, hade till och med tjänstgjort som kommissarier på den sovjetiska sidan. Snart får den lilla grupp ett eget högkvarter i Dabendorf, ett barackläger som tidigare använts för franska krigsfångar.

Arbetet med att förbereda Smolenskproklamationen om den nya ryska befrielsearmén satte igång nästan med en gång efter ankomsten till Berlin. Proklamationen var en appell riktad till Röda arméns soldater om vem som var befriaren.

Och givetvis så kom detta material på Stalins bord. Dmitri Volkogonov beskrev denna episod, när chefen för NKVD Lavrenti Berija lämnade informationen om Vlasov, i sin bok ”Triumf och tragedi”:

”Berija… tog fram några blad ur läderportfölj och lade dem framför Sovjetunionens envåldshärskare Josef Stalin.

-        Vad är detta? sa Stalin.

-        Titta, här dyker den ”saknade” befälhavaren över 2. stötarmén upp – svarade Berija.

Stalin flyttade bladen närmare till sig, ögnade igenom dem: ”Vädjan från den Ryska kommittén till soldater och befälhavare av Röda armén, till hela ryska folket och andra folk av Sovjetunionen. Ryska kommittén sätter upp följande målsättning: störtande av Stalin och hans lakejer, slutandet av hederlig fred med Tyskland, grundandet av nya Ryssland… Uppmanar alla att gå över till Ryska befrielsearmén som arbetar i allians med Tyskland… Ordföranden i Ryska kommittén är generallöjtnant Vlasov, sekreteraren i Ryska kommittén är generalmajor Malysjkin”.      

    Vidare fanns flygblad som fungerade som passersedlar för att korsa frontlinjen, och också ”A.A.Vlasovs öppna brev: varför jag bestämde att kämpa mot bolsjevismen” och annat liknande material

     Stalin sköt ifrån sig flygbladen med avsky och frågade Berija:

-        Men de är kanske falsifikat? Vad känner man till om honom? Finns det bekräftelser?

-        Ja, det finns. Vlasov arbetar för tyskarna aktivt.”

 

Antalet frivilliga östbataljoner växte hela tiden och de ryska bataljonerna fick en gemensam ”vapensköld”, vilket gjorde att de kände samhörighet med något större som vid denna tidpunkt bara var en illusion. På bilden talar Vlasov till en av östbataljonerna på östfronten 1943. Foto:Bundesarchiv, Bild 183-N0301-503/CC-BY-SA 3.0

Aftonbladet rapporterar

Tyskarnas propagandamaskin jobbade för högtryck för att skapa idén om att en rysk befrielsearmé (ROA) under general Vlasov existerade och det gav resultat. Svensk pressrapportering under senvåren 1943 visar klar påverkan från den tyska propagandamaskinen. Till exempel Aftonbladet har följande rubrik den 25 maj: "En rysk befrielsearmé håller nu på att ställas upp".

Vlasov hade ingen armé eller förband under sitt befäl utan den tyska propagandan ville ge sken av detta för att öka deserteringen av soldater från Röda Armén. Den ökade rejält under sommaren 1943 men motåtgärder på den sovjetiska sidan bromsade upp effekten, effektiv motpropaganda. Den sovjetiska propagandan jobbade som sagt för högtryck och fick genomslag. Vassilij Tjujkov, generalen som ledde försvaret av staden Stalingrad, skriver i sina memoarer att hans soldater i 8. gardesarmén kallade lössen för vlasoviter, de var irriterande och oönskade. Antalet frivilliga östbataljoner växte hela tiden och de ryska bataljoner fick en gemensam ”vapensköld” för ROA, vilket gjorde att de kände samhörighet med något större som vid denna tidpunkt var bara en illusion.

 

ROA-soldater genomför parad i staden Pskov den 22 juni 1943, årsdagen för operation Barbarossa. Notera att officerarna har vita uniformer, anspelning till den vita sidan under ryska inbördeskriget? Foto: Wikipedia Commons 

Hitler får rapporter

Hitler motsatte sig idén att beväpna folken i öster och på sommaren 1943 fick han klart för sig hur många frivilliga östbataljoner som tyska krigsmakten egentligen hade värvat på östfronten. Hitler blev nog chockerad när han fick beskedet att det rörde sig om flera hundratusen man utspridda längs hela östfronten. Order gavs att förbanden skulle skickas till västfronten. Reinhard Gehlen skriver i sina memoarer att Tyskland hade problem med att övertyga Ungern, Rumänien och Slovakien varför de skulle skicka trupper och förband till östfronten och det var definitivt inte lättare att övertyga en armenisk eller georgisk bataljon varför den skulle försvara Frankrikes kust när de hade anmält sig som frivilliga att kämpa mot Stalin.

Hitler satte till viss del stopp för vidare rekrytering. Framför allt stoppade Hitlers ingripande vidare expansion av Vlasovs rörelse. Den fortsatte att existera, men det var inte tal om att formera några större förband, ovan bataljonstorlek.

Exempel på ”vapensköld” för olika östförband som tjänstgjorde inom Wehrmacht. Det första upp till vänster är för ROA, sedan följer KONR. En del av dessa blev aldrig något större utan var mer av lokal karaktär. Illustration: Wikipedia Commons

 

Himmler ändrar allt

Detta ändrades plötsligt år 1944 när SS-majoren Gunter d'Alquen, chefredaktör för SS-tidningen Das schwarze Korps (Den svarta kåren), kom i kontakt med rörelsen som nu levde i glömska. SS-majoren d'Alquen lyckades övertyga Himmler om att han borde möta Vlasov. Mötet var tänkt att äga rum 21 juli 1944. Nu blev mötet med Himmler uppskjutet av förklarliga skäl, attentatet den 20 juli mot Hitler, men Vlasov får träffa Gottlob Berger, chef för SS-Hauptamt, istället. Mötet blir framgångsrikt trots Bergers bokgåva, Tsumshima av Frank Thiess (en skildring av det stora ryska nederlaget 1905 då japanska flottan vinner en lysande seger). SS-generalen Erhard Kroeger blir Himmlers förbindelseofficer hos Vlasov. Attentatet försenar bildandet av ryska befrielsearmén, det är värt att notera att det är till viss del människor ur samma kretsar som kämpade för bildandet av ROA som också var inblandade i attentatet. Det är först i september 1944 som Himmler och Vlasov träffas. Nu bildas ryska befrielsearmén på riktigt och Vlasov får Himmlers tillåtelse att formera två divisioner till en början för att sedan utöka till fem divisioner. Dessutom ska kommittén för befriandet av Rysslands folk (KONR) bildas. KONR ska verka som rysk exilregering och offentliggöras med ett politiskt manifest som innehåller KONR:s politiska mål. Manifestet tog tid att utarbeta och det stora tillkännagivande kom att ske den 14 november i Prag. För tyskarna höll vid denna tidpunkt inte någon rysk stad. Nu erkändes Vlasov och hans rörelse som en oberoende allierad till Tyskland och fyra dagar efter Prag höll Vlasov ett stort möte i Berlin för olika delegationer från arbets- och krigsfångeläger där KONR och de politiska målen tillkännagavs.

 

Vlasov i möte med Goebbels 28 februari 1945. Mellan de två sitter Vlasovs propagandachef Zjilenkov och hans SS-förbindelseofficer, SS-generalen Erhard Kroeger. Detta var en syn som Tredje rikets chefsideolog Alfred Rosenberg inte alls gillade. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27774/CC-BY-SA 3.0

ROA sätts in i strid

Ansvarig för formeringen av de två ryska divisionerna blev överste Heinz Heere med major Siegfried Keiling från tyska armén. Båda mycket erfarna officerare när det gällde östförband. Keiling hade fått riddarskorset som bataljonschef för en rysk artilleribataljon i tysk tjänst. De två infanteridivisionerna kom att sättas upp på övningsområdena Münsingen och Heuberg i Wurttemburg. Heeres stora problem var inte brist på soldater utan brist på utrustningen, de ryska divisionerna var inte högprioriterade och kriget gick dåligt för tyskarna. Båda divisionerna organiseras som tyska infanteridivisioner och får beteckningen 600. infanteridivisionen (rysk) respektive 650. infanteridivisionen (rysk).

Den 11 april 1945 anfaller ryska 600. infanteridivisionen det sovjetiska brohuvudet vid Erlenhof, ca 25 km söder om Frankfurt am Oder. Det tyska överkommandet skrev i sin hemliga krigsdagbok:

Vid 9. armén angrep 600. infanteridivisionen (rysk) med en förstärkt regementsgrupp från söder och norr mot det fientliga brohuvudet vid Furstenberg. De var bra understödda av eget flygvapen och artilleri. Efter en mindre anfallsframgång blev de båda anfallsgrupperna liggande och måste dra sig tillbaka till utgångsställningarna. Även ett andra anfallsförsök från den norra regementsgruppen kom inte igenom.

 

Mot Prag

Vlasov hade som sista förhoppning att de allierade och Stalin skulle komma i krig med varandra så han försökte samla sina styrkor för att presentera ROA vid Prag i krigets slutskede 1945 och visa upp sig som en tänkbar bundsförvant för de allierade. Denna illusion om ett krig mellan väst och Stalin hyste även många tyskar men alliansen höll tills Nazityskland krossades. Så 600. divisionen marscherade söderut mot Prag. Den tyska pansargeneralen Hermann Hoth hade i krigets slutskede kallats in som befälhavare för en bakre region under fältmarskalk Ferdinand Schörners befäl. Genom Hoths område kom Vlassovs 600. division att marschera under sin väg från Küstrin vid Oder mot Prag. Schörner ville sätta in Vlasovs förband vid fronten men de vägrade, de var på väg till Prag. Hoth fick order av Schörner att avväpna drygt 20 000 ryssar som definitivt inte ville avväpnas, Hoth insåg det omöjliga. Han skickade iväg en officer som sedan tidigare var bekant med ryssarna för att förhandla. Dock allt löstes väldigt enkelt, då Vlasov själv hade besökt Schörners stab. Vlasovs trupper fick fortsätta mot Prag.  Ett uppror mot tyskarna kom att inledas i Prag så Vlasovs trupper kom att byta sida under upproret i Prag 1945 och hjälpte motståndsrörelsen mot tyskarna för att visa upp sig som en vän till den allierade sida. Men snart stod det klart att amerikanarna inte skulle komma först till Prag utan Röda armén. Vlasovs mannar kom nu istället fly Prag tillsammans med tyskarna västerut, många tillfångatogs av Röda armén inklusive Vlasov själv. Många av de som lyckades fly till allierade förband lämnades över till Röda armén av de västallierade.

 Kriget var över för Tyskland och den ryska befrielsearmén (ROA) gick under med Tredje Riket. Resten av den skickades till Gulag medan ledarskapet avrättades i Moskva 1946.. Kriget på östfronten 1941–45 ses av ryssar som Rysslands kamp att överleva som nation, Hitler och Nazityskland var inget alternativ. Vlasov skulle trots sitt väpnade uppror mot Stalin bli betraktad som landsförrädare. Nikita Chrusjtjov skrev efter kriget att varken Stalin eller han själv berörde ämnet Vlasov när de talade med varandra, eftersom båda hade gynnat hans karriär i Röda armén.

Ett monument, i form av T.34 / 85, över ryska befrielsearmén i Smečno i Tjeckien. Foto: Wikipedia Commons

Att strida på Hitlers sida? En sovjetmedborgare kan inte ha haft någon större kunskap om omvärlden, och den bild man fick via sovjetiska medier kan ju knappast ha varit trovärdig för en som upplevt hur kollektiviseringen hade drabbat släkt och vänner. Och vilka alternativ fanns när den ”fria världen” hade allierat sig med Stalin? Vad visste Vlasov om Tyskland eller för delen om världen? Det är en fråga vi kan ställa oss. 

Flera verk har givits ut där Vlasov och arbetet med att bygga upp en armé för strida mot Stalin beskrivs.

Joachim Hoffmann., Die Geschichte der Wlassow-Armee. (Rombach Verlag Freiburg i.Br 1976).

Sven Steenberg., General Wlassow. (Moewig Rastatt 1986)

Catherine Andreyev., Vlasov and the Russian Liberation Movement. (Cambridge University Press, Cambridge 1987).

Två som tjänstgjorde med Vlasov var Sergej Frölich och Wilfried Strik-Strikfeldt.

Sergej Frölich., General Wlassow, Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin ( Markus Verlag Köln 1987)

Wilfried Strik-Strikfeldt., Gegen Stalin und Hitler, General Wlassow und die russische Freiheitsbewegung (Hase und Koehler Verlag, Mainz 1970)

Mer om Sovjetunionens historia:

Korthuset som krackelerade

 Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html